Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963 (Utlåtande 1963:L1u22 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Nr 22

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Genom en den 9 november 1962 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 203 år 1962, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193).

Behandlingen av propositionen har uppskjutits till innevarande års riksdag.

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts
till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning
för rättegångskostnad, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande
av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud
eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §■

Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut om förvandling av
böter ej meddelas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963 . 9 samt. 1 avd. Nr 22

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

3 §.

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlämnas att
verkställa här i riket meddelad dom eller beslut som avses i 1 §.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller
annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff
5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts
i Danmark till fjengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island
till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på
begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske
är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i
riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligast.

6 §.

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom
det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång
tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten
tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel
anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten hsefte, den finska
straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska
straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses
svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket
skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom
hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden
räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna
erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande
mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,
må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när
verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten.
Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas
där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den
tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk
myndighet, såsom strafftid.

9 §.

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat
skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den andra
staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit
villkorlig dom med övervakning, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

I beslut om anordnande av övervakning skall den allmänna underrätten i
den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla
sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstolen
att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i
den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.
Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning
till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar
annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig
dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver
fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall
skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av
de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt
mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning
av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle
att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga domen eller förverkande av anståndet, skall
beslutet äga giltighet här i riket.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 22

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,
som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken
övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas
i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger ärendet, hänskjuta
frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig
dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden
eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den
villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är
stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid
skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

övervakning av den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervakning,
må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den
villkorliga domen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga
domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott
eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk
domstol hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den rätt som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol.

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av anstånd
med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall beslutet
äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över den, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark
av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

I beslut om anordnande av tillsyn skail fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman
för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstid i
den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats
i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen
förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i
svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall
verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat
till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt
medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas
i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller, när
den dömde övertygats om annat brott, domstolen hänskjuta frågan till behörig
myndighet i nämnda stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,
i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av
fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,
må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen
ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig
frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid
skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av
straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller
Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den
villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen
beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat
brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till
fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av villkorligt
medgiven frihet, varom förordnats här i riket, skall beslutet äga
giltighet här.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre domen är verkställbar i den
stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om
det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge
göres av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen
i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär
hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som
avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande
av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig
försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till
törsvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär hos hovrätt. Över hovrättens beslut må
klagan icke föras.

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes
överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren
lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om
anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller
har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal
lör gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende
å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år i963

förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;
vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning i
fråga om brott, för vilket straff bestämts i annan stat, ej heller skall tilllämpas
vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i
25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av
övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande
beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket
om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen
börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas
till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder
mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga
prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet
här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk
och norsk dom, som avses i denna lag.

Vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,
som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen meddelats,
lända till efterrättelse.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,
Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd
föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer
fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall
justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv
eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans
fordran.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen
i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

35 §.

Kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom företagen
verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder
i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i
förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras
tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller
Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr
758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål
meddelats i Danmark eller Norge.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslaqen ludelse)

71 §.

Konungen meddelar---politisk flykting.

Efter avtal —------av avtalet.

Om utlämning för brott är särskilt Om utlämning för brott och om
stadgat. överförande till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff är
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen syftar till att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om
verkställighet av straffdomar. Den efter konvention mellan Sverige, Danmark
och Norge sedan år 1948 föreliggande möjligheten att verkställa bötesdomar
föreslås bli utsträckt till att gälla även i förhållande till Finland
och Island. Vidare föreslås att dom å frihetsstraff, som meddelats i ett nordiskt
land, skall kunna verkställas i annat nordiskt land. Likaså skall övervakning
över villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven kunna
flyttas från ett nordiskt land till ett annat.

1 Senaste lydelse se SFS 1961:674.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Inledning

Utom landet meddelade straffdomar och andra beslut i mål, som rör
straffansvar, kan i regel ej verkställas här i riket, och de äger i allmänhet
ej heller i övrigt giltighet här. I förhållandet mellan de nordiska länderna
har emellertid utländska domar och beslut i brottmål tillerkänts exigibilitet
i särskilda avseenden. Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark,
Finland, Island och Norge har genom lag den 2 december 1932 givits bestämmelser
om erkännande och verkställighet här i riket av dom, som i någon
av nämnda stater i brottmål meddelats angående skadestånd. Härutöver
har på grund av konvention den 8 mars 1948 med Danmark och Norge genomförts
lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av
dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångskostnader
eller vissa processuella tvångsmedel; lag härom har utfärdats
den 17 december 1948. I 1932 och 1948 års lagar jämställes med dom även
vissa andra avgöranden.

Under de förhandlingar, som föregick 1948 års konvention, övervägdes
möjligheten att tillerkänna straffdomar i allmänhet giltighet och exigibilitet
i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna. Tiden ansågs emellertid
då ej mogen för en så vittgående reform.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm år 1953 beslöts att till gemensam
nordisk behandling upptaga frågan om verkställighet av frihetsstraff
och övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

I Nordiska rådet framlades vid dess fjärde session år 1956 ett medlemsförslag
(sak A 16) angående utvidgat nordiskt samarbete på det straffrättsliga
området. Beträffande straffverkställigheten angavs ett betydande behov
av vidgat samarbete föreligga. I förslaget framhölls, att det skulle vara
av värde, om man — innan ett omfattande utredningsarbete igångsattes —
inom justitiedepartementen kunde räkna med parlamentariskt stöd för de
delvis ganska långtgående ingrepp i den straffrättsliga suveräniteten, som
bl. a. vidgade möjligheter till straffverkställighet utom domslandet skulle
föra med sig. Rådet uttalade i rekommendation nr 5/1956 sin tillfredsställelse
med det pågående samarbetet mellan de nordiska länderna på det
straffrättsliga området och hemställde hos ländernas regeringar, att detta
samarbete måtte fortsättas och ytterligare utbyggas.

Möjligheterna att genomföra ett utsträckt samarbete på angivna område
har, såvitt avser verkställighet av straffdomar, därefter diskuterats vid överläggningar
mellan representanter för justitiedepartementen i Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Under överläggningarna har hinder ej ansetts föreligga
mot att införa möjlighet till ömsesidig verkställighet inom de nordiska
länderna av frihetsstraff, av övervakning i anledning av villkorlig
dom samt av tillsyn över villkorligt frigivna. Enighet har rått om att icke
låta samarbetet regleras av en konvention ulan av varandra motsvarande
lagar, som utfärdas i de olika länderna.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades för Sveriges
del i en departementspromemoria den 17 mars 1961 (stencilerad) ett
utkast till lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående
verkställighet av straff, m. m.

Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling, har — efter ytterligare
överläggningar mellan representanter för de berörda ländernas
justitiedepartement — ett reviderat utkast till svensk lagtext utarbetats i
anslutning till motsvarande utkast för Danmarks, Finlands och Norges del.

Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte, som hölls i
Oslo den 18 och 19 januari 1962. Därvid förklarades från Islands sida, att
även Island är berett att deltaga i det föreslagna samarbetet. Vid justitieministermötet
ansågs det lämpligt, att Nordiska rådets yttrande inhämtades
över principerna i de upprättade lagförslagen. Svenska regeringen erhöll
i uppdrag att även å de övriga regeringarnas vägnar begära sådant yttrande.

I skrivelse den 26 januari 1962 till Nordiska rådet begärde Kungl. Maj :t
rådets yttrande över principerna i de föreliggande lagförslagen om samarbete
mellan de nordiska ländernas fråga om verkställighet av straffdomar.
Nordiska rådet har härefter vid sin tionde session i Helsingfors den 23 mars
1962 antagit en rekommendation (nr 25), i vilken rådet hemställer till regeringarna
att antaga en lagstiftning om samarbete i överensstämmelse med
de principer som angivits i skrivelsen den 26 januari 1962.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats förslag till, utom annat,
lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. samt lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), har lagrådets yttrande över förslagen
inhämtats. Därefter har ärendet varit föremål för ytterligare överväganden
inom justitiedepartementet.

Allmänna synpunkter
1961 års departementspromemoria

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling framhålles i promemorian,
att en reform som innebär ömsesidig möjlighet till verkställighet
inom de nordiska länderna av domar å frihetsstraff torde erbjuda åtskilliga
fördelar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till förmån
för de dömda. Språksvårigheter kan enligt promemorian medverka till
att en ändamålsenlig behandling icke kan åstadkommas i domslandet beträffande
den som är medborgare i annat land. Möjligheterna att anordna
lämplig eftervård är vidare större, uttalas det, om straff avtjänandet icke
sker i annat land än det, där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den
ifrågasatta reformen anses starkt påkallad med hänsyn till de allt livligare

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

förbindelserna mellan länderna. I promemorian redovisas vissa statistiska
uppgifter angående danska, finska och norska medborgare, som dömts till
frihetsstraff här i landet.

Behov föreligger enligt promemorian vidare av att de nordiska staterna
lämnar varandra bistånd med att anordna övervakning av villkorligt dömda
och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff,
medan något större praktiskt behov av en närmare reglerad samverkan mellan
länderna icke finnes beträffande de särskilda reaktionsformerna för
ungdomar, abnorm- och vanebrottslingar m. fl. Dessa reaktionsformer, som
också är tämligen olika utformade i de nordiska länderna, har därför ansetts
åtminstone tills vidare böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

I promemorian redovisas, att man vid de nordiska överläggningarna har
vunnit enighet om att till övervägande upptaga i huvudsak tre frågor, nämligen
1) verkställighet i annat nordiskt land än domslandet av ordinärt frihetsstraff,
2) anordnande i annat nordiskt land av övervakning av villkorligt
dömd, samt 3) anordnande i annat nordiskt land av tillsyn över person,
som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff. Därjämte bör bibehållas
de verkställighetsformer, avseende böter, förverkande och vissa processuella
tvångsmedel, som införts genom 1948 års lag.

Rörande den tekniska utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen anföres
i promemorian:

De nordiska ländernas reaktionssystem står i princip på samma grund,
men det finns — även om man bortser från de förut nämnda speciella åtgärderna
för ungdomsbrottslingar m. fl. — vissa icke oväsentliga skiljaktigheter
i utformningen. Detta kan leda till att verkställighet i annat land än
domslandet i vissa avseenden kommer att medföra en skärpning, i andra
däremot en mildring av verkställigheten. En sådan konsekvens är svår att
undvika utan en mycket ingående reglering, som skulle göra förfarandet
tungrott och därigenom kunna äventyra det nordiska samarbetet på detta
område. Fördelarna med en verkställighet i hemlandet torde för övrigt genomsnittligt
sett överväga, även om verkställigheten i vissa avseenden skärpes.

Med hänsyn till vad nu anförts om skiljaktigheterna i de skilda ländernas
lagstiftning är det vanskligt att i fråga om samverkan mellan länderna i detalj
reglera alla de skiftande situationer, som kan uppkomma. Den lämpligaste
lösningen har därför synts vara att införa ett system grundat på en
frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Detta innebär, att upprättande
av konventioner i ämnet ej erfordras. Det är tillfyllest att i vart
och ett av de nordiska länderna antages lagstiftning —- vilken bör såvitt
möjligt vara likartad inom alla länderna — som medger dels att begäran
från annat nordiskt land om verkställighet av straff eller anordnande av
övervakning eller tillsyn kan tillmötesgås, dels att domar och beslut i det
egna landet kan på motsvarande sätt verkställas i de övriga nordiska länderna.
En väsentlig fördel med en dylik ordning för regleringen är, att komplikationer
undgås då ändringar sker i utformningen av det interna reaktionssystemet
i något av länderna. Den föreslagna ordningen innebär, att
skyldighet icke skall föreligga att efterkomma framställning från annat nordiskt
land om åtgärd på grund av där given straffdom, men det förutsattes,
att en lagligen grundad framställning som regel skall efterkommas, om ic -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

ke särskilda skäl talar däremot. Det må erinras om att ett liknande system
numera tillämpas i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna.

Det har befunnits lämpligast, att i en särskild lag meddela bestämmelser
såväl angående verkställighet här i riket på grund av dom eller beslut i annat
nordiskt land som beträffande sådana åtgärder i Danmark, Finland eller
Norge på grund av svenska domar och beslut. I fråga om lagstiftningens
utformning uttalas i promemorian ytterligare:

Under det gemensamma nordiska utredningsarbetet övervägdes till en början
en lösning, som innebar att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva
den i det andra landet meddelade domen för att anpassa straffet till
vad som skulle ha ådömts i verkställighetslandet. Sedermera har emellertid
eftersträvats ett enklare förfarande. Härför har också juridiska utskottet uttalat
sig vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 (förslag nr 12). Utskottet
har därvid anslutit sig till ett uttalande av juridiska niomannakommittén,
enligt vilket dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga kraft,
utan egentlig omprövning bör kunna fastställas i annat nordiskt land. Vid
en sådan ordning kan — bl. a. till följd av de olikheter, som föreligger i de
nordiska lagstiftningarna beträffande exempelvis reglerna om sammanträffande
av brott och förändring av påföljd — i vissa fall besvärliga komplikationer
tänkas uppkomma. För att helt förebygga risken för sådana situationer,
som endast sällan torde uppkomma i praktiken, skulle krävas en mycket
invecklad reglering, varigenom det nordiska samarbetet på ifrågavarande
område skulle bli onödigt komplicerat. Det har därför ansetts lämpligare
att, i den mån den föreslagna enklare regleringen undantagsvis leder till
ogynnsamma resultat för den enskilde, rättelse sker i nådeväg. I sådana fall,
där det redan vid tiden för framställningen om verkställighet står klart att
svårigheter skulle uppkomma, föreligger möjligheten att av detta skäl avböja
framställningen.

Det vid promemorian fogade lagutkastet är uppdelat i fem avsnitt. I det
första har reglerna i 1948 års lagstiftning om gemensam verkställighet av
bötesstraff m. m. inarbetats. Därefter följer i särskilda avsnitt regler om
verkställighet av frihetsstraff, om övervakning av villkorligt dömda och om
tillsyn över villkorligt frigivna. I det femte avsnittet meddelas vissa gemensamma
bestämmelser.

Yttrandena

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
såvitt avser verkställighet av böter m. m., riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, statspolisintendenten,
statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
1956 års eftervårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stock -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

holm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av
poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna
har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från landsfogden
i länet samt poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län yttranden från landsfogden i länet och skyddskonsulenten
i Göteborgs distrikt, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden av
landsfogden i länet och Värmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från landsfogden
i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, såvitt
avser verkställighet av böter m. m., Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet
samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter.
Från samtliga har yttranden inkommit.

Flertalet remissmyndigheter uttalar sitt gillande av att det nordiska samarbetet
i fråga om straffverkställighet utvidgas till att omfatta förutom böter
också frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.

Endast en remissmyndighet, hovrätten för övre Norrland, har uttalat
principiella betänkligheter mot utkastet.

Några erinringar har av remissorganen icke framställts mot att de särskilda
reaktionsformerna för unga lagöverträdare samt abnorm- och vanebrottslingar
i lagutkastet lämnats å sido.

En närmare redogörelse för remissorganens yttranden rörande de allmänna
frågorna lämnas i propositionen å s. 14—17, vartill utskottet får
hänvisa.

Vissa statistiska uppgifter om antalet medborgare i andra nordiska länder,
som erhållit frihetsstraff i Sverige, återfinnes i propositionen å s.
17—18.

Kortfattade redogörelser för i de nordiska länderna gällande regler om
verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd m. m. samt
tillsyn över villkorligt frigiven m. m. lämnas i propositionen å respektive
s. 26, 38 och 50—51.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling:

Den likformighet på straffrättens område, som i väsentliga hänseenden råder
inom Norden, har i fråga om verkställighet över gränserna av brottspåföljder
möjliggjort 1948 års nordiska lagstiftning angående böter in. m. Genom
lagstiftning år 1959 har också utlämningsväsendet inom de nordiska länderna
gjorts till föremål för en särskild reglering, som innebär uppmjukningar
i förhållande till de allmänna bestämmelserna om utlämning. Som ett
ytterligare led i strävandena att ge ökade möjligheter till ömsesidig rätts -

14 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

hjälp på straffrättens och straffprocessens område har i det till årets riksdag
avlämnade förslaget till brottsbalk förordats en vidgning av den svenska
jurisdiktionsrätten, när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare.

Under senare år har de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska staterna
i alltmera ökad omfattning fått anledning att med åtal och straff ingripa
mot personer, hemmahörande i annat nordiskt land. Detta sammanhänger
uppenbarligen med det förhållandet, att samfärdseln mellan de nordiska
länderna efter det senaste världskriget har nått större intensitet än
någonsin förut. Arbetskraftens rörlighet har vidare ökat icke blott inom
länderna utan också över gränserna, vilka i stor utsträckning har upphört
att vara hinder för arbetssökande. I det övervägande antalet fall gäller ingripandena
visserligen sådana förseelser, där strängare straff än böter ej
kommer i fråga. Föreliggande rättsstatistiska uppgifter ger emellertid vid
handen, att också allvarligare brott i icke ringa omfattning kommer under
bedömning i annat land än gärningsmannens hemland.

Den antydda utvecklingen har aktualiserat frågan om en utvidgning av det
nordiska samarbetet beträffande straffverkställigheten. För en sådan utvidgning
talar såväl kriminalpolitiska som humanitära skäl.

Det kan icke råda någon tvekan om att en ändamålsenlig behandling av
de å fångvårdsanstalt intagna underlättas, om behandlingen utföres av anstaltspersonal,
som talar samma språk som den intagne. Detta torde gälla även,
då fråga är om så närbesläktade språk som de danska, norska och svenska,
bör kriminalvård sadan den numera bedrives krävs goda kontakter mellan
personalen och de intagna. En effektiv behandling under anstaltstiden förutsätter,
att kontaktmöjligheterna icke minskas av språksvårigheter. Nu
angivna förhållande talar för att verkställighet av frihetsstraff om möjligt
sker i lagöverträdarens hemland.

Det måste också antagas, att den dömdes återanpassning till normalt samhällsliv
generellt sett främjas av att han vid frigivningen från anstalt placeras
i den miljö, där han kommer att vistas i fortsättningen. Redan när det
gäller att förbereda frigivningen är det av vikt, att såväl den dömde som
personal med kurativa uppgifter har möjlighet att i god tid taga erforderliga
kontakter med arbetsgivare och andra. Härigenom vinnes även ökade förutsättningar
att överföra den dömde till vård i frihet, innan hela straffet avtjänats
eller innan han eljest skall obligatoriskt friges. Risken för återfall torde
även erfarenhetsmässigt bli mindre, om den dömde efter hand anpassas till
den omgivning, där han skall placeras efter anstaltstiden, än om han efter
straffverkställighet i annat land återvänder till hemlandet utan att hans
anställnings- och bostadsförhållanden där kunnat förberedas.

De kriminalpolitiska fördelarna med verkställighet av frihetsstraff i hemlandet
har också en humanitär sida, vars betydelse icke bör underskattas.
Jag åsyftar härvid närmast de större möjligheter för den dömde att under
anstaltstiden uppehålla kontakt med anhöriga och andra närstående, som

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

verkställighet i hemlandet innebär. Därigenom förbättras också förutsättningarna
för ett gynnsamt behandlingsresultat.

Från kriminalpolitisk synpunkt är ett samarbete av betydelse även när
det gäller kriminalvård i frihet. I de fall, då det för den dömdes återanpassning
befunnits påkallat att ställa honom under övervakning, är det angeläget
att han icke genom att flytta till annat land undandrager sig övervakningen.
I kampen mot brottsligheten kan det icke vara ändamålsenligt att de
olika länderna begränsar sina åtgärder till brottslingar, som dömts inom
det egna landet. Ett närmast humanitärt skäl för ett vidgat verkställighetssamarbete
har också förts fram, då det sagts, att domstolarna kan tänkas
vara benägna att meddela utlänningar villkorlig dom i större utsträckning,
om tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland.

I viss mån kan man tillgodose de synpunkter, som här anförts för ökat
samarbete angående verkställigheten, genom tillämpning av utlämningslagstiftningen.
När det gäller dem, som efter villkorlig dom i ett land begivit
sig till annat land, kan vidsträckt jurisdiktionskompetens ge möjlighet att
meddela ny dom för brottet i vislelselandet. De utvägar, som erbjuder sig
härigenom, torde emellertid icke vara användbara i större utsträckning.
Praktiska skäl talar ofta för att lagföring sker i det land, där brottet har
förövats, och sedan dom har meddelats kan utlämning ej ske. Det torde därför
vara lämpligt, att man nu vidgar verkställighetssamarbetet genom lagstiftning
som direkt tar sikte härpå.

De förslag till sådan lagstiftning, som har utarbetats inom de nordiska
justitiedepartementen, har vid remissbehandlingen här i landet fått ett positivt
mottagande. Även Nordiska rådet har givit sin anslutning till den principiella
lösning som frågan om det vidgade samarbetet har fått.

Som jag redan antytt, är utgångspunkten för det nordiska samarbetet i
fråga om verkställighet av straffdomar den nära gemenskap, som råder på
rättslivels område. Någon fullständig likformighet föreligger emellertid icke.
1 åtskilliga avseenden skiljer sig utformningen av lagstiftningen i de olika
länderna. Även om skillnaderna icke hänför sig till de huvudsakliga frågorna,
är det tydligt att också smärre skillnader kan vålla olägenheter vid ett vidgat
verkställighetssamarbete. De svårigheter, som kan uppkomma, torde emellertid
icke vara av beskaffenhet att väga över de fördelar, som man når med
den föreslagna lagstiftningen.

De statistiska uppgifter, som redovisats i det föregående, ger vid handen,
att ett relativt stort antal personer, som är medborgare i annat nordiskt land,
årligen dömes till frihetsstraff i Sverige. Några säkra hållpunkter för bedömandet
av i vilken utsträckning det här rör sig om personer, beträffande
vilka den föreslagna reformen får aktualitet, finns dock icke. De skäl som
talar för den föreslagna reformen har emellertid sådan styrka, att den enligt
min mening bör genomföras oavsett huruvida den kommer att leda till en
ökad eller minskad börda för de kriminalvårdande myndigheterna i vårt
land.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Beträffande samarbetets omfattning har man, såsom redovisas
i promemorian, vid de nordiska överläggningarna stannat för att låta samarbetet
avse — förutom de verkställighetsformer, som för närvarande omfattas
av 1948 års lag — ordinärt frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.
Man har ansett, att samarbetet i vart fall nu ej bör utsträckas till
att avse också de speciella reaktionsformer, som i de skilda länderna införts
beträffande vissa grupper av lagöverträdare, såsom ungdomar, psykiskt abnorma
och vaneförbrytare. Denna avgränsning av området för samarbetet
förefaller välbetänkt. Skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssyslem
är så pass stora, när det gäller dessa särskilda grupper av lagöverträdare,
att del torde vara vanskligt att i nuvarande läge låta samarbetet omfatta
även dem. Det är dock ej osannolikt, att samarbetet framdeles kan böra utsträckas
också till de speciella reaktionsformerna.

När man år 1948 icke fann sig böra förorda att verkställighetssamarbetet
utsträcktes längre än till bötesstraff anfördes som skäl bl. a. det pågående
arbetet med reformering av det svenska straffsystemet. Detta reformarbete
är ännu icke slutligt genomfört. Det förslag till brottsbalk, som genom proposition
förelagts årets riksdag, innebär betydande förändringar beträffande
frihetsstraffen och den villkorliga domen; sålunda föreslås att fängelse

och straffarbete sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff och att_i stället

för den nuvarande villkorliga domen — två självständiga påföljder skapas,
villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa förändringar är emellertid ej av den
arten, att de kan föranleda en annan principiell syn på frågan om det nordiska
verkställighetssamarbetets omfattning. Något hinder mot att redan innan
brottsbalken träder i kraft vidga samarbetet torde därför icke föreligga.

Samarbetet torde alltsa för närvarande böra ges den omfattning, som
befunnits lämplig vid överläggningarna mellan de nordiska representanterna.
Förutom en utsträckning av de verkställighetsformer, som införts genom
1948 års lag, till att avse också Finland och Island blir det alltså frågan om
verkställighet av ordinärt frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömda och
tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff.

Vad angår utformningen av verkställighetsreglerna har under överläggningarna
i ämnet enighet rått om att i likhet med vad som har skett
beträffande den nordiska utlämningslagstiftningen icke låta samarbetet regleras
av en konvention utan av varandra motsvarande, i görligaste mån likformiga
lagar, som utfärdas i de olika länderna. Man har valt att bygga samverkan
på en från fall till fall företagen prövning, där varje lands myndigheter
har att — obundna av tvingande regler — besluta såväl huruvida
framställning om verkställighetsöverflyttning skall göras som om sådan
framställning skall bifallas. Med den sålunda valda lösningen bör det vara
mojlim all på ett smidigt sätt lösa de problem, som otvivelaktigt kommer att
uppslå under samarbetet. Självfallet är det en förutsättning för att samarbetet
skall kunna bedrivas utan stöd av konvention, att framställningar varken
underlåtes eller avslås i de fall på vilka de föreslagna lagreglerna tar sikte.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställighet
skall, som redan nämnts, icke föreligga. Såsom framhållits vid de nordiska
överläggningarna får dock förutsältas, att en framställning, som har
gjorts i enlighet med den föreslagna lagstiftningen, regelmässigt skall bifallas,
om ej särskilda hinder föreligger.

Samarbetet kommer i vissa fall att innebära, att den som dömts till ovillkorligt
frihetsstraff i ett land tvångsvis överföres till annat land. I de nordiska
utlämningslagarna har meddelats bestämmelser, vilka avser att förhindra
att den som utlämnas blir föremål för straffrättsligt ingripande eller
utlämnas till annan stat med anledning av annat brott, som han har begått
före utlämningen. Motsvarande regler torde böra införas när fråga är om
person, som tvångsvis skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet
av frihetsstraff.

Under de nordiska överläggningarna har man anslutit sig till den vid
Nordiska rådets behandling av frågan år 1959 framförda tanken, att någon
omprövning av meddelade domar å frihetsstraff icke skall ske i verkställighetsiandet.
I stället skall dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga
kraft, läggas till grund för verkställighet i annat land med endast en schematisk
omvandling till ett straff av motsvarande längd i någon av verkställighetslandets
arter av frihetsstraff. Då såsom tidigare nämnts vissa skiljaktigheter
föreligger i de olika ländernas lagstiftningar, är det tänkbart, att
en sådan omvandling i realiteten kan komma att innebära viss skärpning
eller mildring i jämförelse med verkställighet i domslandet. Från principiell
synpunkt ger risken för att en skärpning följer av verkställighetsöverflyttningen
anledning till närmare överväganden. Det är i och för sig icke
tilltalande, att den dömde skall kunna utsättas för en strängare påföljd genom
att straffet verkställes i hans hemland i stället för i det land, där han
dömes. Till en början bör emellertid framhållas, alt det icke blir fråga om
några mera väsentliga skilj akligheter. Det torde för övrigt ofta knappast
vara möjligt att göra en objektiv bedömning av vad som i detta sammanhang
är mildare eller strängare. Man kan nämligen icke inskränka en jämförelse
till att blott avse de regler som gäller för själva straffverkställigheten. Även
andra faktorer spelar in. Sålunda kan man i åtskilliga fall räkna med att
den omständigheten, att straffet får verkställas i hemlandet, för den dömde
utgör en fördel, som kan uppväga vad som i annat hänseende ter sig som en
skärpning. Det kan också vara berättigat att taga hänsyn till hur förhållandena
skulle ha gestaltat sig, om den dömde i stället hade utlämnats för att
dömas i verkställighetslandet. Med hänsyn till vad nu anförts behöver man
enligt min mening icke hysa betänkligheter mot det förordade systemet, enligt
vilket någon omprövning av domen icke skall ske i verkställighetslandet.

Den genomgående positiva inställning, som de svenska remissinstanserna
och Nordiska rådet intagit till de förslag som framkommit vid de nordiska
överläggningarna, är ett starkt stöd för uppfattningen, att eu reform sådan
som den föreslagna är behövlig och möjlig att genomföra. Utan tvivel kom -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

mer emellertid problem att uppstå vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.
Det är därför nödvändigt, att de myndigheter som bär alt svara
för samarbetets administrering gemensamt noga följer tillämpningen och
tar initiativ till de förbättringar, som kan visa sig erforderliga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att för svensk del
antages en lag om samarbete mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet
av straffdomar i huvudsaklig överensstämmelse med det i 1961 års
departementspromemoria framlagda förslaget. Jag förutsätter därvid, att
lagar av i huvudsak samma innehåll kommer att utfärdas i de övriga nordiska
länderna.

Den föreslagna lagen nödvändiggör följdändringar bl. a. i regeringsrältslagen
och utlänningslagen. Den måste vidare kompletteras med administrativa
föreskrifter rörande bl. a. proceduren i ärenden om överflyttning av
verkställighet.

Lagrådet

Lagrådet yttrade bl. a. följande:

De föreslagna reglerna innebära att i åtskilliga avseenden svenska straffrättsliga
stadganden icke komma att iakttagas, när svensk straffdom verkställes
i annat nordiskt land, och att här såväl i rättsskipningen som vid kriminalvården
skola tillämpas eller beaktas i annat land gällande bestämmelser.
De principiella betänkligheter detta väcker torde, med hänsyn till att
ländernas strafflagstiftning i väsentliga hänseenden vilar på enhetliga grunder
samt till betydelsen av samarbete på verkställighetsområdet och värdet
därav även för vårt land, icke böra föranleda att förslaget ej genomföres.

Såsom departementschefen i flera sammanhang framhållit kunna de föreslagna
reglerna ofta medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen och giva
upphov till spörsmål rörande fall vilka icke äro reglerade med den utförlighet
i detaljer som eljest iakttages i svensk lagstiftning. Bland annat kan detta
hända vid sammanträffande av brott och när verkställighet av en i ett
land meddelad dom delvis sker i mer än ett annat land. De förhållanden som
härvid kunna föreligga äro emellertid av så skiftande beskaffenhet att det,
såvitt lagrådet kunnat finna, är praktiskt sett uteslutet att åstadkomma en
detaljreglering; valet står därför mellan att i huvudsak acceptera den begränsning
av regelsystemet som förslaget innebär eller att avvisa tanken på
samarbetet, och i detta läge synes det förra alternativet böra förordas. Det
bör även beaktas, att vid tillämpningen de svårbedömda fallen få antagas
bliva tämligen sällsynta, att förslaget tillåter att begäran om verkställighet
här lämnas utan bifall, liksom här kan underlåtas att påkalla verkställighet
i annat land, samt att domstol i vissa fall äger hänskjuta ett bedömande till
domslandet. Vidare märkes att svårigheterna delvis torde minskas, när den
nya brottsbalken börjat tillämpas. Av betydelse är också att lagens tillämpning,
som ej sällan förutsätter närmare kännedom om strafflagstiftning,

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

rättspraxis och kriminalvård i de övriga länderna, i princip — utom i fall då
domstol har att besluta — skall ankomma på endast en myndighet. Värdet
härav bör beaktas i fråga om att jämlikt 33 § i förslaget överflytta befogenhet
enligt lagen till annan myndighet.

På sätt departementschefen påpekat måste ibland nådeinstitutet anlitas
för att lindra påföljd som på grund av lagens bestämmelser blivit strängare
än som synes skäligt. Att nåd sålunda måste användas som rättelsemedel
i fall som bort förutses i lagstiftningen, är icke helt tillfredsställande men
torde nu vara oundvikligt. Det synes önskvärt, att fångvårdsstyrelsen i förekommande
fall tillser att nådeansökan kommer till stånd.

Beträffande uttalanden i anslutning till de särskilda paragraferna i den
föreslagna lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m. samt till förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen får utskottet hänvisa till propositionen
s. 23—73 samt s. 89—92.

I anledning av förevarande lagförslag har överläggningar ägt rum mellan
företrädare för utskottet samt representanter för motsvarande utskott
i övriga nordiska parlament.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 203 år 1962, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, fröken Mattson,
herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Lundin, Nyman och Palm; samt

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, Fröding och fröken Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630635