Första lagutskottets utlåtande nr 22 är 1905 (Utlåtande 1965:L1u22 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 22 är 1905

Nr 22

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om översyn av
försäkringslagstiftningen dels ock väckta motioner
angående vissa underrättelser enligt försäkringsavtalslagen.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels
de likalydande motionerna nr 502 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand,
och nr 603 i andra kammaren av herr Elmwall m. fl., dels ock de
likalydande motionerna nr 504 i första kammaren av herr Wikberg samt
nr 607 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och Gustavsson i
Alvesta. I motionerna 1: 502 och II: 603 hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en översyn av försäkringslagstiftningen
enligt vad i motionerna anförts. I motionerna I: 504 och II: 607 hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om översyn av
försäkringsavtalslagen i syfte att försäkringstagare till följd av sen underrättelse
om ändrade försäkringsvillkor och om premiehöjning icke må ställas
i svårigheter samt alt Kungl. Maj :t måtte taga de initiativ som kan påkallas
av översynen i enlighet med vad i motionen anförts».

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Allmänna lagbestämmelser om rättsförhållandet mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare återfinnes i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
(försäkringsavtalslagen). Lagen grundar sig på ett av försäkringslagstiftningskommittén
i betänkande år 1925 framlagt förslag till lag om försäkringsavtal
m. m. (SOU 1925: 21), som tillkommit under samarbete med
danska, finska och norska kommittéer. I Danmark, Finland och Norge utfärdade
lagar om försäkringsavtal överensstämmer i allt väsentligt med varandra
och med den svenska lagen i ämnet.

Försäkringsavtalslagen gäller för alla avtal varigenom försäkring
meddelas av någon som driver försäkringsrörelse, med undantag
för vissa uppräknade typer av socialförsäkring, som är underkastade särskilda
författningar, samt återförsäkringar. För trafikförsäkring finnes
särskild lag, men försäkringsavtalslagen är tillämplig i den mån ej annat
följer av den särskilda lagen. Försäkringsavtalslagen behandlar i skilda av1
—Diliang till riksdagens protokoll 1905. 9 samt. 1 avd. Nr 22

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

delningar tre olika huvudslag av försäkring, nämligen skadeförsäkring, livförsäkring
samt olycksfalls- och sjukförsäkring. I en första avdelning upptages
allmänna regler gällande för alla de tre nämnda försäkringsgrenarna.

I huvudsak är försäkringslagens regler dispositiva, d. v. s. de gäller endast
om ej annat avtalats. Vissa bestämmelser, som avser att trygga försäkringstagarens
ställning, är emellertid tvingande, så att det icke är tillåtet
att avvika från dem till nackdel för försäkringstagaren. I detta sammanhang
må särskilt nämnas att lagen upptager en allmän regel av innebörd att försäkringsvillkor,
som leder till uppenbar obillighet, kan jämkas eller lämnas
utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en god försäkringspraxis.

Med utgångspunkt från de speciella frågor som upptagits i förevarande
motioner beröres nu här nedan vissa särskilda regler i försäkringsavtalslagen.

Av de regler som anger hur den av försäkringsfallet föranledda
förmögenhetsförlusten skall uppskattas är
i förevarande sammanhang 37 § av intresse. Syftet med försäkring å gods är
att efter inträffat försäkringsfall återförsätta försäkringshavarens förmögenhet
med avseende å det försäkrade godset i samma skick som före försäkringsfallet,
varken sämre eller bättre. I överensstämmelse härmed uppställes
i första stycket nämnda paragraf såsom huvudregel att försäkringsvärdet
å godset skall anses motsvara vad det omedelbart före försäkringsfallet
skulle ha kostat att få godset ersatt med nytt gods av samma slag
efter avdrag av vad godset kan ha förlorat i värde genom ålder och bruk,
nedsatt användbarhet eller annan omständighet. I fråga om byggnad gäller
emellertid enligt andra stycket samma paragraf en för försäkringstagaren
förmånligare regel så till vida att vid återuppförande eller iståndsättande av
byggnaden kostnaden därför skall beräknas utan avdrag med hänsyn till
byggnadens genom omständigheterna minskade användbarhet. Till stöd för
denna senare bestämmelse anfördes av försäkringslagstiftningskommittén
att rätten att iståndsätta byggnad utgör ett korrektiv mot möjliga misstag
vid uppskattningen av den värdeminskning byggnaden undergått t. ex. genom
minskad användbarhet o. d. Vidare hänvisades till behovet av skydd
för inteckningshavare och slutligen anfördes att det under vissa förhållanden
var ett allmänt, socialt intresse, att den skadade eller förstörda byggnaden
repareras eller ersättes med en ny.

Försäkringsavtalslagen upptager ej någon regel som direkt tager sikte
på hur skall förfaras då ändring i försäkringsvillkoren aktualiseras.
Ett meddelande från försäkringsgivaren om ändring av premien
eller av försäkringsvillkoren i övrigt är emellertid, om ändringen ej
är avhängig förbehåll i avtalsvillkoren, i princip att betrakta som en uppsägning
av löpande försäkringsavtal i förening med anbud om nytt avtal

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

på ändrade villkor. I försäkringsavtalslagen finnes bestämmelser om uppsägningstid
i fråga om brandförsäkring. I 84 § stadgas sålunda att, om försäkringsavtal
gäller för ett år och detta ej uppsagts från någondera sidan
senast en vecka före försäkringstidens utgång, avtalet skall anses förlängt
för ett år i sänder. Denna bestämmelse är dock icke tvingande. I detta sammanhang
bör jämväl anmärkas, att enligt 14 § gäller den tvingande regeln
att, om förbehåll träffats att underlåtenhet att erlägga premie för senare
period skall medföra upphävande av försäkringsgivarens ansvarighet, sådan
påföljd ej skall inträda, innan en vecka förflutit efter det försäkringsgivaren
givit försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens
förfallodag.

Motionerna

1 motionerna I: 502 och 11: 603 anföres inledningsvis:

De senare årtiondena har för försäkringsväsendets vidkommande präglats
av en kraftig expansion. I takt med den snabbt försiggående tekniska och
ekonomiska utvecklingen har allt flera områden av samhällslivet blivit föremål
för försäkringsbolagens verksamhet. I viss motsättning till denna evolution
står det förhållandet att lagstiftningen på området ej i tillnärmelsevis
motsvarande mån moderniserats. Den grundläggande författningen, lagen
om försäkringsavtal, daterar sig sålunda från 1927 och har sedan dess ej
genomgått några mera genomgripande omarbetningar. Det synes under sådana
förhållanden vara nära nog ofrånkomligt, att i vissa lägen mindre tillfredsställande
resultat uppkommer.---

Sedan innehållet i 37 § försäkringsavtalslagen redovisats anföres vidare:

Undantag från huvudregeln stadgas enligt st. 2 i vissa fall för byggnad.
Om en (brand-)skadad byggnad iståndsättes eller återuppbygges skall försäkringstagaren
behöva vidkännas avdrag på försäkringsersättningen endast
för värdenedgång till följd av ålder och bruk och således ej för minskad
användbarhet eller annan omständighet. I detta fall påverkar alltså
återuppbyggnaden rätten till ersättning så till vida att ersättning utgår med
en för försäkringstagaren i jämförelse med huvudregeln särskilt förmånlig
princip. Orsakerna härtill är flera. Det framhålles vara ett allmänt socialt
intresse att skadade eller förstörda byggnader repareras eller ersättes med
nya. Vidare undvikes genom iståndsättandet den rubbning av inteckningarnas
ställning som eljest svårligen kan undgås. Slutligen utgör försäkringstagarens
rätt att med särskilt förmånlig ersättning iståndsätta byggnaden
ett korrektiv mot möjliga misstag vid uppskattningen av den värdeminskning
byggnaden undergått t. ex. genom minskad användbarhet, för vilken
jo avdrag skall göras från ersättningen om återuppförande ej kommer till
stånd. Det anförda bär ansetts motivera att den som återuppför en nedbrunnen
byggnad bör erhålla eu ekonomisk favör i förhållande till den som
underlåter åter uppförandet.

Det kan stundom vara tveksamt huru nära återuppbyggnaden måste ansluta
sig till den skadade byggnadens beskaffenhet och läge för att försäkringshavaren
skall ha rätt till ersättning enligt den förmånliga normen. Så
mycket torde vara klart alt återuppbyggnaden inte får lov att avvika från

I Bihang till riksdagens protokoll 1065. 0 samt. 1 and. Xr 22

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

den skadade byggnaden just genom att den saknar den defekt, som skulle
ha föranlett avdraget för »annan omständighet». Om således en byggnad
på ofri grund brunnit ned och återuppförts på fri grund kan avdraget för
nedsatt användbarhet ej undvikas. I övrigt anses ej böra fordras mer än
väsentlig överensstämmelse vad beträffar byggnadssätt, ändamål och plats.
Särskilt om till följd av ett administrativt beslut fullständig överensstämmelse
inte är möjlig torde det vara tillräckligt att den återställda byggnaden
så nära som är tillåtet överensstämmer med den skadade.

Försäkringstagare har i allmänhet den uppfattningen, att därest ett försäkringsobjekt
i försäkringsavtalet åsatts rätta värdet och premien erlagts
i rätt tid samt därest försäkringstagaren ej själv har del i skadans uppkomst,
skall försäkringsbeloppet ersättas. Under senare tid har emellertid
försäkringsgivare i ökande omfattning börjat verkställa avdrag å försäkringssumman,
t. ex. om ej försäkringstagaren återuppför en nedbrunnen
byggnad.

I stort sett är detta ett jordbrukets problem. Strukturrationaliseringen
medför stora omvandlingar. Driftsomläggning genomföres på många gårdar.
Investering av djurstallar för en viss animalieproduktion är en långtidsinvestering
som försäkringstagaren noggrant prövar. I fall, där försäkringstagare
efter liden brandskada valt annan produktionsinriktning, har
inträffat, att försäkringsgivare motiverar avdrag å försäkringssumman med
att försäkringstagaren gör en vinst då han ej återuppför djurstallet. Detta
behöver ej alltid vara förhållandet. Även om djurstallet är relativt nytt kan
vederbörande ändå välja att investera försäkringssumman i en annan produktionsgren,
t. ex. göddjursuppfödning, där han måhända kan betjäna sig
av eu kvarstående enklare byggnad. Djurstammen behöver emellertid utökas
för att kunna ge samma avkastning som han erhållit av en tidigare
mjölkproduktion. Försäkringsavtalet har i regel icke tydligt och klart angivit
att avdrag skulle ske, om djurstallet ej återuppfördes. En icke juridiskt
förfaren försäkringstagare har säkerligen svårt att av försäkringsavtalslagens
bestämmelser utläsa att försäkringsgivaren har rätt att under dessa
betingelser verkställa avdrag på ersättningssumman.

I det fall att försäkringsgivare och försäkringstagare varit överens om att
rätt försäkringsvärde åsatts t. ex. en byggnad vid försäkringstillfället och
premien fastställts efter vedertagna normer samt en skada inträffar sa nära
försäkringstillfället, att nedsättning av ersättningen ej skall ske efter regeln
om nedsättning till följd av ålder och bruk, kan således ändå göras
gällande, att reduktion skall ske, om ej byggnaden återuppföres. Har sä
lång tid förflutit, att förslitning kan åberopas, och båda dessa regler kommer
att inverka på skaderegleringen, så är måhända försäkringstagaren
helt eller mer eller mindre ovetande om storleken av den ersättning som
kan komma att utbetalas. Den trygghetskänsla han eftersträvar genom att
teckna en försäkring elimineras. Då försäkringsgivaren numera torde medverka
till fastställande av försäkringsbeloppets storlek, undvikes i de flesta
fall både över- och underförsäkring. Självfallet föreligger svårigheter att
omförsäkra byggnader varje år, varför viss hänsyn vid varje försäkringstillfälle
tages till den pågående penningvärdeförsämringen. Med nuvarande bestämmelser
ligger i varje försäkringstagares intresse att tillse att försäkringssumman
täcker värdet av försäkringsobjektet.

Har så båda parter varit överens om att försäkringssumman överensstämmer
med värdet vid skadetillfället och försäkringsgivaren åberopar ändrade
dispositioner (byggnaden återuppföres ej eller återuppföres senare) för att

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 196ä

ej utbetala del av försäkringssumman eller för att innehålla del av densamma,
så följer härav, att försäkringstagaren betalat en i förhållande till
ersättningsbeloppet för hög premie. Rättsuppfattningen är säkerligen i allmänhet,
att därest båda parter varit överens om försäkringssummans storlek
och försäkringstagaren lämnat de uppgifter som begärts för premiesättningen
samt betalt premien, bör vederbörande vara berättigad erhålla försäkringssumman
vid inträffad skada.

Anlitar försäkringstagaren advokat har det visat sig att denne för fyra
dagars arbete tagit ett arvode på 7 000 kronor. Då offentlig försvarare utsetts
faller kostnaderna i första hand på statsverket. Om den rättssökande
emellertid fälles skall han åläggas att ersätta dessa, såvida han inte åtnjutit
fri rättegång. Sådan kan som bekant endast ett mycket litet antal personer,
i regel i inkomstskikt 7 000 kr. per år, ha möjligheter till.

Det ovan utvecklade resonemanget tangerar ett vidare problemkomplex.
Som framgått av anfört exempel kan det för en icke juridiskt förfaren försäkringstagare
vara vanskligt att avgöra försäkringens exakta omfattning
och därmed ersättningens storlek. Delvis torde dessa svårigheter vara beroende
av att lagstiftningen på området ej i tillräcklig utsträckning anpassats
efter senare tiders utveckling på olika områden. Med hänsyn till det tongivande
inflytande försäkringsavtalslagen — ehuru dispositiv — har på de
enskilda försäkringsavtalen synes det angeläget att ifrågavarande lagstiftning
underkastas en revision med sikte på en anpassning efter mera moderna
förhållanden.

Till stöd för den i motionerna I: öOt och 11: 607 gjorda hemställan anföres: Under

senare år har försäkringsbolagen vid upprepade tillfällen ansett
sig föranlåtna att genomföra ändringar av premieavgifterna för försäkringar.
Därvid har olika branscher berörts, bl. a. har betydande förändringar
kommit att vidtagas för bilförsäkringarna och för fastighetsförsäkringarna.
Avgifterna har många gånger höjts på ett för försäkringstagarna
kännbart sätt.

När försäkringsbolagen underrättat försäkringstagarna om beslutade höjningar,
har det ej sällan kunnat konstateras, att underrättelserna lämnats
först i allra sista stund innan premieavgifterna förfallit till betalning, d. v. s.
vanligen i samband med utsändandet av debiteringsbesked eller avier. Detta
sena tillkännagivande har självfallet föranlett, att försäkringstagaren ofta
icke sett sig ha (någon) möjlighet att hinna undersöka, om det för honom
vore mera fördelaktigt att lägga om sina försäkringar till någon annan försäkringsform
eller överföra dem till något konkurrerande bolag. Detta förfaringssätt
kan sålunda förmodas vara oförmånligt för försäkringsköparna
och i viss mån begränsande på konkurrensen mellan bolagen.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden synes anledning föreligga att
vidtaga vissa åtgärder för att bolagen vid genomförande av premieändringar
skall lämna underrättelse om förändringarna i så god tid, att försäkringstagarna
får praktiska möjligheter att överväga den nya situationen.
Denna målsättning torde enklast kunna uppnås genom sådana ändringar
i försäkringsavtalslagen, att försäkringstagarnas nu nämnda intresse
beaktas och bolagen ålägges att vid tillkännagivande av premiehöjningar
iakttaga lämplig tidsfrist.

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Interpellation vid 1964 års riksdag

I interpellation vid 1964 års riksdag frågade herr Elmwall chefen för
justitiedepartementet bl. a., huruvida med hänsyn till försäkringstagarnas
intresse och säkerhet en omarbetning och förtydligande av vissa stadganden
i försäkringsavtalslagen erfordrades samt huruvida nuvarande praxis med
reducerad brandskadeersättning i fall då byggnad inte återuppföres borde
ersättas med bestämmelse om att ersättningen bör utgå i förhållande till
erlagda premier, oberoende av om byggnaden återuppföres eller ej. I svar
på interpellationen framhöll chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Kling, inledningsvis att spörsmålet vilka regler som bör gälla rörande försäkringsersättningens
beräkning vid skadeförsäkring inrymmer en invecklad
rättslig och försäkringsteknisk problematik. För närmare redogörelse i
detta hänseende hänvisade han till en i ämnet upprättad promemoria. Departementschefen
uttalade fortsättningsvis, att enligt hans mening berättigade
erinringar icke kunde riktas mot de principiella överväganden som
ligger till grund för försäkringsavtalslagens beräkning, samt förklarade att
han f. n. inte var beredd att förorda åtgärder i syfte att få till stånd en ändring
i lagens värderingsregler. Han framhöll emellertid vidare, att lagen, som
är av gammalt datum, torde så småningom vara i behov av en översyn. Eftersom
lagstiftningen tillkommit i nordiskt samarbete borde emellertid, framhöll
departementschefen, en eventuell revision därav om möjligt ske i samverkan
med övriga nordiska länder. Vid förfrågan hade, upplyste departementschefen,
framkommit, att något önskemål från dessa länders sida om
en sådan revision f. n. inte förelåg, men med hänsyn till den expansion som
försäkringsväsendet undergått efter lagens tillkomst och alltjämt undergår
torde en översyn av lagstiftningen icke vara alltför avlägsen.

Av innehållet i den promemoria, vartill departementschefen hänvisade i
sitt svar på interpellationen, må följande återgivas:

Försäkringsavtalslagens bestämmelser om försäkringsersättningens beräkning
utgår från att ersättningen icke skall täcka mer än den ekonomiska
förlust försäkringshavaren lidit genom försäkringsfallet. Storleken av denna
förlust beror av ett flertal faktorer. Hänsyn måste bl. a. tagas till sådana
omständigheter som det skadade objektets ålder och förslitning. Objektets
ekonomiska värde i försäkringshavarens hand måste vidare i väsentlig mån
påverkas av objektets användbarhet för visst ändamål. Mot de principiella
överväganden som sålunda ligger till grund för lagens bestämmelser om försäkringsersättningens
beräkning kan icke riktas berättigade erinringar.

Med anledning av vad som anföres i interpellationen bör understrykas,
att skadeförsäkringen i regel icke har karaktären av summaförsäkring och
att det sålunda icke består ett sådant samband mellan försäkringssumman
och försäkringspremierna, att man kan utgå från att försäkringsersättningen
skall motsvara försäkringssumman. Premiernas storlek bestämmes
på grundval av en riskbedömning, vid vilken — förutom själva skaderiskerna
— även lagens och försäkringsavtalets bestämmelser om grunderna

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

för skadevärderingen spelar en väsentlig roll. Man synes redan med hänsyn
härtill icke kunna tänka sig en regel som innebär att — såsom interpellanten
anfört — »ersättningen bör utgå i förhållande till erlagda premier».

Interpellanten har vidare uttalat, att den trygghetskänsla, som försäkringstagaren
eftersträvar, då han tecknar en försäkring, elimineras genom
att han är helt eller mer eller mindre ovetande om storleken av den ersättning
som kan komma att utbetalas vid ett skadefall. Det trygghetskrav som
försäkringen skall fylla är, att försäkringstagaren skall få den förlust han
lider genom skadan till fullo ersatt. Försäkringsavtalslagens regler är såsom
redan anförts utformade i enlighet härmed och tillgodoser fullt ut
detta syfte. I den mån försäkringstagaren känner otrygghet beror detta i
sista hand inte på försäkringens innehåll utan på att han inte kan räkna
med ett bestående värde på den försäkrade egendomen.

För speciella fall kan det finnas skäl att göra avsteg från principen alt
försäkringsersättningen icke skall överstiga den förlust som försäkringstagaren
lidit genom försäkringsfallet. Så har ansetts vara fallet beträffande
byggnad som efter inträffat skadefall återuppföres eller iståndsättes. Såsom
interpellanten framhållit har bl. a. sociala skäl och hänsyn till panthavarnas
ställning legat till grund för särbestämmelsen i 37 § andra stycket försäkringsavtalslagen
om att i dylika fall avdrag vid värderingen endast får
avse skillnaden mellan gammalt och nytt. Grunderna för denna undantagsregel
kan emellertid icke motivera, att samma förmånliga normer tillämpas,
när försäkringstagaren avstår från att iståndsätta eller återuppföra byggnaden
och föredrar att använda försäkringsersättningen för andra ändamål.
Huruvida det i dylika fall kan finnas andra skäl att till försäkringstagarens
förmån göra avsteg från huvudregeln om ersättningens beräkning är svårt
att bedöma. Behovet av ändrade regler härutinnan synes emellertid icke vara
framträdande, då ju försäkringsavtalslagens hithörande bestämmelser är
dispositiva. Det finns anledning räkna med att försäkringsvillkoren här liksom
i andra hänseenden successivt anpassas till utvecklingens krav och till
försäkringstagarnas behov och önskemål. För närvarande synes därför icke
böra förordas åtgärder i syfte att få till stånd en ändring av ifrågavarande
värderingsregler.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från Svea hovrätt och försäkringsinspektionen.
Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande beretts Sveriges advokatsamfund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Landsbygdens försäkringsbolags
förening, Folksam, Sveriges industriförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges lantbruksförbund.

Fn allmän översyn av försäkringsavtalslagen tillstyrkes
av försäkringsinspektionen och advokatsamfundet. Försäkringsbolagens
riksförbund, i vars yttrande Landsbygdens försäkringsbolags förening, industriförbundet,
lantbrnksförbundet och RLF instämmer, ställer sig i och
för sig positivt till en översyn men anser att något initiativ från riksdagens
sida icke är erforderligt, enär det får förutsättas att Kungi. Maj :t har upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

märksamheten riktad på frågan. De övriga remissorganen har ej direkt uttalat
sig i frågan om en allmän översyn.

Försäkring sinspektionen uttalar, att den delar den i motionerna I:50‘2
och II: 603 framförda uppfattningen att en allmän översyn av försäkringsavtalslagen
är angelägen med hänsyn till de många och delvis omfattande
förändringar i försäkringsväsendets betydelse och struktur, i beskaffenheten
av de tjänster försäkringsbolagen erbjuder och i tänkesätt och rättsuppfattning,
som ägt rum under den nära 40-åriga period, som förflutit sedan
nuvarande lag tillkom. De förändringar i lagen som åstadkommits under
denna tid har, framhålles det vidare, i stort sett varit obetydliga och
framstår nu alltmer som otillräckliga.

Sedan inspektionen närmare berört de i motionerna upptagna speciella
frågorna, anför inspektionen exempel på bestämmelser i försäkringsavtalslagen
eller på förhållanden som, jämte eller med större fog än de av motionärerna
angivna förhållandena, kan motivera en allmän översyn av lagen
samt diskuterar formerna för en sådan översyn:

Sedan lagen tillkom har utvecklats nya försäkringsformer, t. ex. grupplivförsäkring,
som fått stor betydelse. Det finns många problem rörande grupplivförsäkringars
kollektiva natur, beträffande enskilda medlemmars in- och
utträde ur kollektiven etc. som torde behöva närmare prövas ur avtalsrättslig
synpunkt. Även andra nya försäkringsformer kan behöva beaktas i sammanhanget.

Ett annat exempel utgör 15 § lagen om försäkringsavtal. Det kan här
säkerligen vara förtjänt av diskussion huruvida en först efter tremånadersfristen
inkommen premie bör anses konstituera nytt avtal — om premien
icke avvisas — eller om man bör se premiebetalningen endast som ett förnyat
aktualiserande av försäkringsbolagets ansvarighet inom det ursprungliga
avtalets ram. Den senare synen torde överensstämma med gällande lag
även om den förra varit aktuell i den rättsliga diskussionen (Ph. Hult i
SvJT 1939 s. 236 och 237). Problemet har även en skälighetsaspekt som vid
sidan av andra omständigheter kan behöva beaktas i sammanhanget.

Ett annat spörsmål av intresse — för närvarande måhända mera berörande
den allmänna avtalsrätten än den speciella försäkringsavtalsrätten i
dess nuvarande gestaltning — är frågan om tidpunkten för inträde av försäkringsgivarens
ansvarighet. Det förefaller ej uteslutet att lagreglerna på
detta område — i stort sett innebärande att avtal kommer till stånd genom
ansökningens accepterande av huvudkontoret — med fördel skulle kunna
justeras i riktning mot den mera liberala ersättningspraxis som vanligen
tillämpas. Därigenom skulle eventuella tvivel hos en försäkringskandidat
rörande frågan, om han står på rättslig grund vid framförande av anspråk
i skilda situationer eller om han är beroende av försäkringsgivarens skönsmässiga
avgörande, undgås.

Här nämnda förhållanden och bestämmelser utgör endast exempel på frågor
som kan behöva övervägas. En mera fullständig inventering av föreliggande
justeringsbehov får lämpligen företagas av den utredning som bör
komma till stånd.

Försäkringsinspektionen är av den uppfattningen, att det vore angeläget

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

att företaga en översyn av lagen om försäkringsavtal i samarbete med övriga
nordiska länder. Inställningen i dessa länder kan komma att ändras
i positiv riktning, i synnerhet om behovet av lagrevision diskuteras från
vidare synpunkter än de som tidigare berörts i sammanhanget. Det är t. ex.
möjligt, att ett begynnande svenskt utredningsarbete, som dokumenterar
allvaret i ett svenskt önskemål om lagrevision och som efter en första arbetsetapp
redovisar resultatet av en inventering av föreliggande ändringsbehov,
skulle kunna bidraga till en mera positiv inställning i övriga nordiska
länder. Därefter skulle arbetet i så fall kunna drivas i samarbete med
dessa länder.

Försäkringsinspektionen uttalar avslutningsvis, att den förordade översynen
snarast bör komma till stånd.

Advokatsamfundet, genom dess styrelse, finner en allmän översyn av försäkringsavtalslagen
motiverad främst med hänsyn till att lagen saknar bestämmelser
i flera avseenden, där till följd av utvecklingen en laglig reglering
numera framstår som önskvärd, t. ex. i fråga om den allt vanligare
gruppförsäkringen.

Försäkringsbolagens riksförbund anför beträffande frågan om en allmän
översyn av försäkringsavtalslagen:

Sammanfattningsvis vill riksförbundet uttala, att de i de remitterade motionerna
givna exemplen på påstådda brister i försäkringslagstiftningen
icke synes framträdande. Däremot vill riksförbundet instämma i att den
omständigheten att försäkringsavtalslagen tillkom redan år 1927 och sedan
dess — trots den starka utvecklingen inom försäkringsväsendet — icke varit
föremål för någon allmän översyn kan motivera att en sådan inom en
nära framtid kommer till stånd. Det synes därvid i första hand icke finnas
något mera uttalat behov av ändring i nu gällande regler. Fastmer är lagen

större behov av komplettering med bestämmelser rörande områden som
icke kunde beaktas vid lagens tillkomst. Som exempel härpå kan nämnas
alt lagen saknar regler om gruppförsäkring. Enär lagen tillkom som en
produkt av nordiskt samarbete, synes det emellertid angeläget att även en
kommande översyn sker i samråd med våra nordiska grannländer.

Riksförbundet anser sålunda för sin del att frågan om en eventuell översyn
i nordiskt samarbete av lagen om försäkringsavtal bör upptagas till
prövning. Förbundet förutsätter att Ivungl. Maj :t har uppmärksamheten
riktad på denna fråga. Med hänsyn härtill synes något initiativ från riksdagens
sida icke erforderligt.

Fnder åberopande av clet anförda föreslår förbundet att motionerna av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Beträffande den i motionerna 1:502 och 11:603 upptagna särskilda frågan
om beräkning av skadeersättning ger Folksam uttryck
för en uppfattning som går emot de av motionärerna hävdade synpunkterna
och avstyrker under hänvisning därtill bifall till motionerna. Försäkringsbolagens
riksförbund avvisar i huvudsak motionärernas kritik av försäk -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 19(>ö

ringsavtalslagens bestämmelser i berörda hänseende, medan advokatsamfundet
uttalar, att det icke utan vidare kan antagas att en ändring av
ifrågavarande bestämmelser i den riktning motionärerna antytt kan genomföras
utan att detta skulle leda till åtskilliga olägenheter. Svea hovrätt uttalar
— med utgångspunkt från den nu berörda, särskilda frågan — att
hovrätten anser sig f. n. icke böra tillstyrka den i motionerna begärda översynen.
Försäkringsinspektionen, liksom advokatsamfundet, slutligen, framhåller
att ifrågavarande spörsmål, om det skall utredas, får prövas i samband
med en allmän översyn av försäkringsavtalslagen.

Svea hovrätt anför i nu berörda hänseende bl. a. följande.

Tillämpad på det av motionärerna åsyftade fallet medför regeln i Ö7 § i
allmänhet att skadeersättningen blir avsevärt lägre än därest ersättningen
beräknats utan avdrag för minskad användbarhet. Oftast torde den omständigheten
att en skadad byggnad, som använts i en rörelse, ej återuppföres
böra förstås så, att ägaren finner det vara ur ekonomisk synpunkt olämpligt
att återuppföra byggnaden eller i vart fall anser det vara mer lönsamt
att investera det för återuppbyggnaden erforderliga kapitalet i någon annan
produktionsgren. I sådant fall torde försäkringsgivaren vid skadeberäkningen
utgå från byggnadens värde som produktionsmedel och alltså beakta
lönsamheten i den verksamhet vari byggnaden använts genom att ä ersättningen
göra avdrag för värdeminskning på grund av nedsatt användbarhet.

Såsom motionärerna anfört kan ett behov föreligga hos berörda försäkringshavare
att skadeersättningen bestämmes efter en för dem mera gynnsam
norm, bl. a. för att möjliggöra investering av det kapital som nedlagts
i den sedermera förstörda byggnaden, i annan produktionsgren. Detta särskilda
försäkringsbehov torde dock — utan något ingripande från de lagstiftande
myndigheternas sida — kunna tillgodoses av försäkringsgivarna
genom införandet av nya försäkringsvillkor, som ger bättre ersättning än de
förut gängse.

De av motionärerna avslutningsvis påpekade svårigheterna att avgöra eu
försäkrings exakta omfattning och därmed ersättningens storlek torde svårligen
kunna undanröjas genom lagstiftning. Med hänsyn till den skönsmässiga
prövning som en skadebedömning måste utgå från, inte minst vad gäller
avdrag för värdeminskning på grund av nedsatt användbarhet, ligger det
i sakens natur att resultatet av en sådan bedömning är svårt för en försäkringshavare
att förutse. De nu berörda olägenheterna synes dock till en del
kunna undanröjas genom sådana försäkringsvillkor att försäkringshavaren
beredes den förmånen att avdrag för värdeminskning på grund av nedsatt
användbarhet ej över huvud taget kommer i fråga eller göres endast i vissa
bland villkoren särskilt upptagna fall.

Hovrätten har sig icke bekant, om försök redan gjorts att genom förhandlingar
mellan försäkringstagare och försäkringsgivare lösa de med motionerna
avsedda problemen. Med hänsyn härtill och då hovrätten saknar
möjlighet bedöma vidden av det sociala problem som här kan föreligga, anser
sig hovrätten för närvarande icke böra tillstyrka den i motionerna begärda
översynen av försäkringsavtalslagen.

Förslå lagutskottets utlåtande nr 22 år 1!)65

Folksam anför efter redogörelse för bestämmelserna i 37 och 39 §§ försök
ringsa vt a Islagen följande.

Det bör [emellertid] observeras att undantagsregeln i andra stycket inte
upphäver [den ovan citerade] allmänna ersättningsprincipen i 39 §. Båda
värderingsreglerna i 37 § ger nämligen samma ekonomiska effekt för den
försäkrade ehuru den ena innebär större utgift för försäkringsgivaren. Antag
att byggnadskostnaden för ett hus är 100 000 kr. och att huset är nytt
eller väl underhållet så att någon värdeminskning för ålder och bruk inte
föreligger men att huset på grund av olämplig belägenhet eller annan omständighet
inte är värt mer än 60 000 kr. Värdeminskningen uppgår alltså
till 40 000 kr. Om inte huset återuppföres efter en brand skall avdrag göras
och ersättningen alltså uppgå till 60 000 kr. Om det däremot återuppföres
göres ej avdrag och försäkringsgivarens utgift blir alltså 100 000 kr. Det
innebär emellertid inte att den försäkrade blir mera förmögen ty det återuppförda
huset blir ju enligt förutsättningarna inte värt mer än 60 000 kr. När
man talar om att regeln i andra stycket är »förmånlig» så gäller detta inte
det ekonomiska intresset utan att man kan tillgodose något annat intresse,
t. ex. affektionsvärdet av att återuppföra en släktgård.

De lagmotiv som anföres för undantagsregeln är diskutabla. Ett av dem
är att man vill undvika en rubbning i inteckningshavarens ställning. Men
vanskligheten för inteckningshavaren har uppstått redan genom husets
värdeminskning och förändras i princip inte av skadan. Har han i det
nämnda exemplet belånat huset för t. ex. 70 000 kr. är hypoteket uppenbarligen
otillräckligt och han blir inte bättre ställd av att huset återuppföres.
Vidare talas i motiven om sociala skäl. Rent allmänt kan det emellertid
inte vara ett samhällsekonomiskt intresse att återuppföra en byggnad
som egentligen inte är värd att återuppföras. Det bör också observeras att
de fall då någon absolut vill återuppföra en byggnad även om det inte är
ekonomiskt försvarligt, blir alltmera sällsynta. Försäkringsbolagens erfarenhet
från senare år torde vara att ägare till hus med nedsatt värde nästan
undantagslöst vill ha uppgörelse utan att huset återuppföres.

När måttliga skador uppstår så att ett iståndsättande är alldeles naturligt,
skulle det vara opraktiskt att vid skadevärderingen och vid bedömningen
av huruvida full försäkring föreligger föra in i hilden sådana omständigheter
som alt byggnadens värde kan vara nedsatt på grund av olämplig belägenhet
eller dylikt. Vid måttliga skador kan därför undantagsregeln vara motiverad.
Men när det gäller större skador kan man starkt ifrågasätta om det verkligen
föreligger motiv för att iståndsätta eller återuppföra en byggnad om
kostnaden därför överstiger byggnadens ekonomiska värde före skadan. Som
ovan sagts är det ovanligt att andra motiv än de ekonomiska blir avgörande.
Mycket talar sålunda för att för byggnader skulle gälla samma bestämmelser
som för annan egendom. Om t. ex. en stor maskinanläggning skulle ha
sjunkit avsevärt i värde på grund av att nya metoder gjort den oekonomisk,
kan inte ägaren efter en brand påyrka att få återanskaffningskostnaden ersatt
även om han mot förmodan skulle återanskaffa alldeles samma maskin.
Det ekonomiska värdet är här gränsen för försäkringsgivarens ersättningsskyldighet.

Skäl talar sålunda snarare för alt helt slopa undantagsregeln beträffande
byggnad än att ändra den i andra riktningen.

1 motionerna uttalas, att värdeminskningsavdraget kan eliminera den
trygghetskänsla som försäkringstagaren eftersträvar. Emellertid torde hus -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ägaren i de flesta fall vara medveten om den värdeminskning som föreligger.
I åtskilliga fall är det så att han har just på grund av värdeminskningen
kunnat förvärva huset till ett pris som ligger under byggnadskostnaden. Ur
samhällelig synpunkt vore det olyckligt om husägaren i det ovan nämnda
exemplet var medveten om att husets värde är bara 60 000 men föreställde
sig att han kan få 100 000 i ersättning vid brand.

I motionerna uttalas att av värdeminskningsavdraget följer, att försäkringstagaren
betalat en i förhållande till ersättningsbeloppet för hög premie.
Emellertid bör beaktas att det är ingalunda säkert att skaderisken är samma
i husen med nedsatt ekonomiskt värde som i andra hus. Åtskilligt tyder på
att de förra husen är mera utsatta för skador. En orsak kan vara att underhållet
oftare blir eftersatt på ett dylikt hus. Ägarens intresse av att vidtaga
skadeförebyggande åtgärder kan också minska, om han föreställer sig att
han i brandskadeersättning skulle kunna få avsevärt mera än vad huset
skulle kunna säljas för.

Konkurrensen bör här också kunna tjänstgöra som eu regulator. Lagens
värderingsregler är ej tvingande. Det står alltså försäkringsgivare fritt att
liberalisera dem. Han kan också tillämpa en lägre premie om han bedömer
detta motiverat med hänsyn till det avdrag som göres, om återuppförande
inte sker.

Försäkringsbolagens riksförbund anför i frågan om beräkning av skadeersättning: För

att en byggnad efter inträffat försäkringsfall skall anses »återuppförd»
torde i princip kunna krävas att den i fråga om belägenhet och storlek.
konstruktion och ändamål överensstämmer med den byggnad den skall
ersätta. Med beaktande av skiftande omständigheter gör emellertid försäkringsbolagen
vid sin skadereglering från fall till fall större eller mindre avvikelser
från dessa principiella krav. Eu fastare praxis och en viss normering
härutinnan är givetvis önskvärda, och förutsättningar för att förverkliga
sådana önskemål torde också vara för handen. I den mån avsteg från
de angivna principiella synpunkterna görs, sker detta emellertid till försäkringstagarens
förmån. Med hänsyn härtill kan en närmare laglig reglering
av denna fråga — om den alls är praktiskt genomförbar — knappast anses
påkallad.

Motionärernas erinran rörande försäkringstagarnas missuppfattning i
fråga om rätten att erhålla hela försäkringsbeloppet hänger naturligen samman
med den av motionärerna själva påpekade strukturomvandlingen. Medan
tidigare en nedbrunnen byggnad faktiskt återuppfördes eller kunde
förutsättas skola återuppföras, har det numera i stor utsträckning blivit så
att ett återuppförande icke är aktuellt eller behöver närmare övervägas. I
detta förändrade läge, som ingalunda berör enbart jordbruket, har frågan
om bestämmande av ersättning för en byggnad som icke återuppförs fått
ökad betydelse för både försäkringsgivare och försäkringstagare. Genom
den ökade frekvensen av dylika fall borde den berörda allmänheten ha fått
en viss erfarenhet om situationen, och riksförbundet håller före att en vidgad
upplysningsverksamhet från försäkringsbolagens sida icke blott kan
vara lämplig utan kanske är det enda rationella sättet att komma till en lösning
av frågan.

Med anledning av motionärernas synpunkter rörande den för höga pre -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

miekostnaden vid det fall att icke hela försäkringsbeloppet utbetalas vill
riksförbundet i korthet framhålla att premien i skadeförsäkring är kostnaden
för ett skydd, som i vissa fall innebär utbetalande av hela försäkringsbeloppet,
i andra fall av en större eller mindre del därav, men som för det
överväldigande flertalet försäkringstagare icke medför någon utbetalning
alls. Påståendet att försäkringshavaren erlagt för hög premie, om han vid
totalskada väljer att inte återuppföra byggnaden, är oriktigt. Han har behov
av det högre värdet för att vid delskada kunna utfå full ersättning och
sålunda undgå den förlust som följer av underförsäkring.

Det i motionerna nämnda exemplet med djurstallet är en ren värderingsfråga,
där försäkringshavaren själv kan välja hur han vill investera det genom
branden frigjorda kapitalet.

Riksförbundet vill slutligen fästa uppmärksamheten på att försäkringsavtalslagens
ifrågavarande bestämmelser icke lagt hinder i vägen för försäkringsformer
som är ägnade att i hög grad tillgodose försäkringstagarnas
intresse av ett förstärkt ekonomiskt skydd. Låt vara att följande översikt
väsentligen avser fall då fråga är om byggnad som återuppföres.

Nyvärdesförsäkring (återanskaffningsförsäkring) innebär att inom försäkringsbeloppets
ram ersättning lämnas utan avdrag för värdeminskning
genom ålder och bruk. Försäkring med värdestegringsgaranti medför att försäkringsbeloppet
fortlöpande anpassas efter byggnadskostnadsindex. En nyligen
introducerad fullvärdesförsäkring innebär att premieberäkning sker
enligt schablonmässigt fastställd medelkostnad för ifrågavarande byggnadstyp
men att ersättningsbeloppet täcker fulla återuppförandekostnaden.

Landsbygdens försäkringsbolags förening, som i sitt yttrande åberopar
vad som anförts i Försäkringsbolagens riksförbunds utlåtande, uttalar i förevarande
hänseende därjämte följande.

Det av motionärerna anförda exemplet belyser klart problemets principiella
kärnpunkt: att en försäkringstagare, enligt försäkringsavtalslagens
bestämmelser, skall få ersättning för liden förlust. Med ersättningen, vilken
kan uttryckas som den skadade byggnadens ekonomiska värde, skall försäkringstagaren
beredas möjlighet att uppnå samma avkastning av gården
som före skadan.

Att den lidna förlusten i ett aktuellt fall ofta inte överensstämmer med
den skadade byggnadens försäkringsbelopp belyser problemets praktiska
svårigheter, dels att beräkna byggnaders ekonomiska värden och dels att
sätta försäkringsbelopp i överensstämmelse härmed.

Alt anpassa jordbrukets försäkringsskydd efter utvecklingens krav är eu
angelägen uppgift som för närvarande ägnas stor uppmärksamhet från försäkringsbolagens
sida. Det hör framhållas att även om de tekniska möjligheterna
för ett tillfredsställande försäkringsskydd föreligger kvarstår dock
svårigheterna för försäkringstagaren att vid den tidpunkt då försäkringen
tecknas bestämma ett försäkringsbelopp, som ytterst blir avhängigt av de
åtgärder som han kommer att vidtaga efter en framtida skada.

Försåkringsinspektionen, som enligt vad den upplyser varit i tillfälle att
taga del av vad Försäkringsbolagens riksförbund anfört i sitt yttrande, gör
i sitt utlåtande viss invändning mot vad riksförbundet anfört:

Såsom exempel på sådana punkter där lagen kan behöva ändras hänvisar

14 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

författarna av motion nr 603 till 37 §, som bl. a. stadgar om högre ersättning
i det fall att skadad byggnad blivit iståndsatt eller återuppförd än när
iståndsättning eller återuppförande ej kommer till stånd. Svenska försäkringsbolags
riksförbund har härtill anmärkt, alt motionärernas påstående
att försäkringstagare i det senare fallet skulle betala för hög premie är oriktigt.
Inspektionen är icke helt övertygad härom. Såvitt inspektionen bar sig
bekant, torde det i varje fall icke vara vanligt att lägre premier uttages av
det skälet att — t. ex. på grund av stadsplanebestämmelser, stark utflyttning
från en ort eller tekniska eller ekonomiska strukturförändringar —
det kan räknas som osannolikt att en byggnad vid skada skulle återuppföras
eller iståndsättas. Även bortsett från denna fråga, vars större eller
mindre betydelse närmare får bedömas vid en utredning, kan det eventuellt
visa sig att 37 § skulle vara i behov av en översyn även ur andra synpunkter,
t. ex. tillkomsten av den försäkringsform som benämnes nyvärdesförsäkring.

I den i motionerna 1:504 och 11:607 behandlade frågan om underrättelse
om ändrade försäkring svillkor gör Svea hovrätt,
advokatsamfundet och Folksam uttalanden som i sak överensstämmer
med motionärernas synpunkter, medan försäkringsinspektionen framhåller,
att förevarande fråga visserligen kan vara i behov av övervägande vid en
allmän översyn men att andra frågor kan komma att visa sig vara minst
lika viktiga eller viktigare. Försäkringsbolagens riksförbund gör gällande,
att de i berörda motioner påtalade bristerna icke synes vara framträdande.

Svea hovrätt anför i nu förevarande hänseenden:

Hovrätten finner beaktansvärda skäl föreligga att försäkringsgivarna iakttager
viss tidsfrist före utgången av löpande försäkringsår för tillkännagivande
av premiehöjningar. Detta gäller såväl avtal som slutits för allenast
ett år som andra avtal vilka avser längre tid. För den sistnämnda gruppens
del är det av vikt, att försäkringshavare, som ej vill godkänna premiehöjningen,
äger rätt häva avtalet. För att försummelse från försäkringsgivarens
sida att iakttaga tidsfristen ej skall betaga försäkringshavare möjlighet atl
under skälig tid överväga, huruvida han skall godkänna premiehöjningen
eller häva avtalet, är det vidare av betydelse för försäkringshavaren att försäkringsgivarens
ansvarighet upphör — även om försäkringsåret utlöpt —
tidigast sedan tidsfristen gått till ända efter det försäkringsgivaren underrättat
om ändringen. Det synes lämpligt att en motsvarande utsträckning
av försäkringsgivarens ansvarighet gäller även för ettårsavtalens del i händelse
av utebliven eller för sen underrättelse om premiehöjning.

I praktiken förekommer redan att nu anförda synpunkter beaktats
---. Om detta är fallet beträffande försäkringsavtal i allmänhet undandrager
sig hovrättens bedömande. Då det först torde böra utredas, atl
det föreligger ett mera beaktansvärt behov av tvingande bestämmelser i
det i motionerna berörda hänseendet finner hovrätten sig för närvarande
icke böra tillstyrka den nu ifrågavarande översynen av försäkringsavtalslagen.

I advokatsamfundets yttrande framhålles, att det visserligen torde för -

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

hålla sig så, att försäkringsbolagen i alltmer vidgad omfattning utsänder
ifrågavarande meddelanden tidigare än vad lagen nödvändiggör, men att
det icke kan anses tillfredsställande att en försäkringsgivare har laglig möjlighet
att dröja med dessa meddelanden så länge som lagrummen tillåter.
En lagändring tillstyrkes därför. Behovet därav kan dock, uttalas det, knappast
betecknas som trängande, varför frågan synes kunna anstå till dess
en allmän översyn av försäkringsavtalslagen företages.

Efter redogörelse för av Folksam tillämpad praxis i förevarande hänseende
anför Folksam:

[Av vad ovan sagts om den uppsägningstid som Folksam tillämpar] framgår
att vi delar motionärernas uppfattning att den i lagen anvisade perioden,
en vecka, är i kortaste laget. Däremot tror vi att redan en förlängning
till 10 dagar i allmänhet är tillfredsställande och att det vore klart olämpligt
att ha längre tid än 14 dagar.

Det är nämligen synnerligen önskvärt att meddelande om premiehöjning
kan kombineras med premieavin. Denna bör inte sändas alltför lång tid i
förväg, eftersom det visat sig att försäkringstagaren i så fall lätt kan glömma
att betala premien. Att sända meddelandet för sig före avin skulle innebära
avsevärda kostnadsökningar, som i allmänhet vore till ingen nytta,
eftersom i det stora flertalet fall ändringen ändå kommer att accepteras.

Enligt Folksams [ovan nämnda] bestämmelser kan försäkringstagaren
sluta med sin försäkring utan att behöva iaktta någon uppsägning. Detta
synes bäst förenligt med en fri konkurrens, vilken förutsätter att köparen
har frihet. På försäkringsområdet kan konstateras att i livförsäkring gäller
allmänt att försäkringstagaren har sin fulla frihet att, även utan uppsägning,
sluta när han vill. Det synes inte finnas någon bärande anledning att
inte ge försäkringstagaren samma frihet även i sakförsäkring. Försäkringsgivaren
förbehåller sig ju i allmänhet ansvarsfrihet vid bristande premiebetalning.
Han står alltså ingen risk och bör då acceptera att försäkringstagaren
utan vidare är fri att övergå till annan försäkringsgivare eller göra
annan ändring.

I de fall försäkringsgivaren står ett ansvar även vid utebliven premiebetalning
— såsom vid trafikförsäkring samt gentemot inteckningshavare
vid fastighetsförsäkring — är det dock principiellt motiverat att ha föreskrift
om viss uppsägningstid.

Sammanfattningsvis vill Folksam alltså framhålla följande regler såsom
önskvärda:

Försäkringsgivaren skall vara skyldig att iaktta eu uppsägningstid av
minst 10 dagar (eller minst 14 dagar) om han inte önskar förlänga avtalet
på oförändrade villkor.

Försäkringstagaren skall kunna upphöra med avtalet utan uppsägning
om försäkringsgivaren förbehållit sig ansvarsfrihet vid bristande premiebetalning.
I annat fall må högst 10 (eller 14) dagars uppsägningstid kunna
föreskrivas.

Eftersom en översyn av lagen borde ske i ett större sammanhang kan
ifrågasättas om inte motionärernas önskemål kunde tillgodoses genom att
Kuiigl. Maj :t uppdrog åt kungl. försäkringsinspektionen att efter utredning
utfärda lämpliga rekommendationer.

16 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Försäkringsbolagens riksförbund anför slutligen i nu förevarande fråga
följande.

I fråga om förnyelsepremie gäller jämlikt 14 § andra stycket försäkringsavtalslagen
att den icke behöver erläggas förrän en vecka efter det avisering
med erinran om premieförfallodag'' vederbörligen avsänts till försäkringstagaren.
I stor utsträckning sker emellertid sådan avisering rutinmässigt betydligt
längre tid före förfallodagen än vad som sålunda angivits såsom
minimum. Därest i samband med premieaviseringen eller eljest meddelande
lämnas angående en premieändring eller annan ändring av villkoren för försäkringsavtalet
— och denna ändring icke är avhängig av ett uttryckligt
förbehåll i avtalsvillkoren — är det principiellt fråga om en uppsägning av
löpande försäkringsavtal i förening med ett anbud angående ett ändrat avtal.
I sådant fall äger det förstnämnda avtalets bestämmelser angående uppsägningstid
tillämpning. I försäkringsavtalslagen finns bestämmelser angående
uppsägningstid endast i fråga om brandförsäkring (84 §). Den för
denna försäkringsform stadgade minimiuppsägningstiden, en vecka före
försäkringstidens utgång, gäller enligt försäkringsvillkoren även i fråga om
övriga skadeförsäkringsformer. Har den sålunda gällande uppsägningstiden
icke iakttagits, äger försäkringstagaren påfordra att försäkringsavtalet utan
ändring förlängs för ett år. — I fall där försäkringsvillkoren medger bolag
rätt att ändra premie eller villkor under försäkringstiden har försäkringstagaren,
därest han sedan meddelande om ändring lämnats icke accepterar
ändringen utan vill uppsäga avtalet, regelmässigt enligt villkoren minst 14
dagars frist, under vilken försäkringen fortfarande gäller.

Under alla förhållanden har sålunda försäkringstagaren minst en vecka
på sig för de överväganden och ställningstaganden, till vilka ett förslag om
ändring av premie eller av avtalsvillkoren i övrigt kan föranleda.

Utskottet

Genom förevarande motioner upptages från skilda utgångspunkter frågan
om översyn av försäkringsavtalslagen. I motionerna I: 502 och II: 603
tages främst sikte på reformering av försäkringsavtalslagens regler i 37 §
om beräkning av försäkringsersättning. I motionerna framföres jämväl
önskemål om en vidare översyn av lagen i syfte att anpassa denna efter
nuvarande förhållanden. I motionerna 1:504 och 11:607 beröres ett mera
begränsat spörsmål. Motionärerna framhåller att försäkringsbolagen under
senare år beträffande vissa försäkringsgrenar företagit betydande premiehöjningar
och att de ofta lämnat meddelande därom på ett så sent stadium,
att försäkringstagarna betagits den faktiska möjligheten att fritt ompröva
sina försäkringar. I syfte att förbättra försäkringstagarnas ställning i nu
nämnda hänseende påyrkas i sistnämnda motioner en översyn av försäkringsavtalslagen
i denna del.

Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts bygger försäkringsavtalslagens
regler om skadeförsäkring på den grundsatsen att ersättning för liden
skada ej skall täcka mer än den ekonomiska förlust försäkringstagaren
åsamkats genom försäkringsfallet. Mot denna princip torde enligt utskottet

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

någon befogad erinran icke kunna göras. Utskottet vill dock ej bestrida alt
det kan vara förenat med praktiska svårigheter att beräkna ett riktigt försäkringsvärde.
Särskilt torde så vara förhållandet inom jordbruket och
andra näringsgrenar, som är underkastade starka förändringar. Enligt utskottets
bedömande torde nu berörda svårigheter emellertid icke kunna i
någon väsentlig mån undanröjas genom lagstiftningsåtgärder utan lösningen
härav böra i första hand sökas i anpassning av försäkringsvillkoren
efter de rådande förhållandena, nya försäkringsformer och vidareutveckling
av skadeberäkningsmetoderna mot såvitt möjligt enhetliga normer.
Jämväl intensifierad upplysningsverksamhet från försäkringsbolagens sida
torde vara av betydelse i sammanhanget, i det att missförstånd hos försäkringstagarna
rörande omfattningen av deras rättigheter därigenom skulle
kunna förebyggas eller undanröjas. Enligt utskottet synes alltså de av motionärerna
anförda omständigheterna ej vara av den beskaffenhet, att de i
nuvarande läge bör föranleda översyn av berörda regler i försäkringsavtalslagen.

Vad angår den i motionerna I: 504 och II: 607 upptagna frågan har under
remissbehandlingen i allmänhet visats förståelse för de synpunkter som
framförts av motionärerna. Utskottet vill för sin del instämma i motionernas
syfte, nämligen att försäkringstagare vid ändring av försäkringsvillkor
beredes skäligt rådrum att, utan risk att förlora sitt försäkringsskydd, överväga
ändrade dispositioner med anledning av de nya villkoren. Enligt vad
som framkommit under remissbehandlingen föreligger dock f. n. icke några
mera påtagliga olägenheter i det av motionärerna angivna hänseendet. I allt
fall synes förhållandena icke vara sådana att särskild utredning i denna
fråga kan anses påkallad.

Utskottet finner sålunda ej skäl att i anledning av nu förevarande motioner
förorda utredning beträffande de däri berörda särskilda frågorna.
Skulle däremot eu allmän översyn av försäkringsavtalslagen komma till
stånd, synes dessa spörsmål böra bli föremål för övervägande i detta sammanhang.
I fråga om en sådan översyn av försäkringslagstiftningen, vilket
beröres i motionerna I: 502 och II: 603, har flertalet remissorgan ställt sig
positiva. Såsom påtalas i de nämnda motionerna och även framhållits under
remissbehandlingen har den sedan försäkringsavtalslagens tillkomst skedda
utvecklingen på olika områden naturligen medfört att lagen i vissa hänseenden
ter sig föråldrad och är i behov av översyn och komplettering. Exempelvis
har från flera håll påpekats, att nya försäkringsformer tillkommit,
beträffande vilka tillämpliga lagregler icke finnes. Försäkringsinspektionen
har därjämte visat på vissa särskilda spörsmål som kan vara i behov av närmare
utredning. Vad utskottet anfört om behovet av eu översyn tager icke
enbart sikte på skadeförsäkringar utan avser jämväl övriga slag av försäkringar.

Som ovan nämnts är den nu gällande lagen resultat av nordiskt samarbete.

18 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

och de nordiska ländernas lagar om försäkringsavtal överensstämmer sinsemellan
i allt väsentligt. Med hänsyn till angelägenheten av att den nordiska
enhetligheten icke brytes eller äventyras bör enligt utskottets uppfattning
en översyn av försäkringsavtalslagen ske i samråd med de övriga nordiska
länderna. Utskottet utgår emellertid från att frågan bör fortlöpande
ägnas uppmärksamhet och att, då förutsättningar för nordiskt samarbete
på området bedömes vara för handen, erforderligt initiativ tages.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner

a) 1: 502 och II: 603; samt

b) I: 504 och II: 607

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 april 1965

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ernulf, fröken Mattson, herrar
Ferdinand Nilsson, Schött, Lundin och Gösta Jacobsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson*, herrar
Östrand*, Ekström i Björkvik, fru Kristensson, herr Gustafsson i Borås,
fröken Bergegren och herr Larsson i Norderön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 65

514676