Första lagutskottets utlåtande nr 21 (Utlåtande 1951:L1u21 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckt motion om bidrag ur kyrkofonden
för avlöning av föreståndare vid vissa institutioner.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 372, av herr Johnsson i Stockholm.
I motionen hemställes, beträffande föreståndar- eller direktorst jänsterna
i de olika diakonissanstalterna, diakonanstalten Stora Sköndal, stadsmissionen
i Stockholm samt missions- och diakonistyrelsen, att riksdagen
ville ingå till Kungl. Maj :t med hemställan att överväga, i vilken mån nämnda
institutioner kunde erhålla bidrag ur kyrkofonden för avlöning av sina
föreståndare, och att inkomma till riksdagen med förslag i ärendet.

Motionären anför, att dessa föreståndare och direktorer, vilka samtliga äro
präster, helt avlönas av på frivillig väg insamlade medel. Vidare framhåller
motionären att, eftersom nämnda institutioner och deras föreståndare var
för sig utföra en gärning, som i eminent grad är en rikskyrklig angelägenhet,
det synes vara rättvist både mot institutionerna, deras understödjare och
prästerna, att åtminstone en väsentlig del av deras lön finge utgå ur kyrkofonden.
Detta skulle innebära alt insamlade medel finge användas för verksamheten
utan att behöva mer än delvis tagas i anspråk för löner. Slutligen
föreslår motionären att för varje föreståndares avlöning ur kyrkofonden
måtte utgå så stort belopp som motsvaras av lönen för stiftsadjunkter.

Beträffande vad motionären i övrigt anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen.

Allmän inledning.

Inom den kyrkliga organisationen finnes ett flertal olika prästerliga befattningar
och anställningar.

De högsta chefstjänsterna inom den lokala prästerliga organisationen äro
biskopstjänsterna. I övrigt märkas i första hand församlingsprästerna, till
vilka räknas domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella församlingarna samt
komministrar, kyrkoadjunkter och pastoratsadjunkter. Inom stiften finnas
vidare anställda präster med speciella tjänsteuppgifter, nämligen stiftsadjunkter
och kontraktsadjunkter. Utöver de förut nämnda prästerliga befattningarna
i de territoriella pastoraten finnas med dessa i viss mån likställda,
särrcglade tjänster såsom pastorstjänsterna i de svenska utlandsförsamlingarna,
amiralitets- och garnisonspastorstjänster m. m. Ytterligare
finnes ett antal prästerliga anställningar, såsom dövstumspräster, fångvårdspräster,
präster inom försvarsväsendet m. fl.

Av särskild betydelse i detta sammanhang äro tre kyrkliga organ, nämligen
Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans diakonistyrelse och
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 1 avd. Nr 21.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Missionsstgrelsen, som verkar för evangelii spridning bland icke kristna
folk, bedriver verksamhet på fem fält. På dessa fält verka en biskop, ett par
prostar, ett flertal präster och åtskilliga andra missionsarbetare med olika
kvalifikationer. I missionsstyrelsens tjänst finnes i hemlandet ett flertal
sekreterare. Den främste av dessa bär titeln missionsdirektor och skall vara
präst i svenska kyrkan. Medel till verksamheten erhålles på frivillig väg.

Svenska kyrkans diakonistyrelse är en central för frivillig verksamhet inom
kyrkan. Den har till uppgift att verka för en rikare utveckling av församlingslivet
och den kristliga''kärleksverksamheten inom kyrkan. I styrelsens
tjänst äro flera sekreterare anställda, varav en förste sekreterare, benämnd
direktor. Denne skall vara präst i svenska kyrkan. Verksamheten
finansieras genom frivilliga gåvor och ett årligt anslag ur kyrkofonden. Under
styrelsen sorterar även Svenska kyrkans lekinannaskola i Sigtuna. Skolans
föreståndare skall vara präst i svenska kyrkan.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som har skapats genom en utbrytning
från missionsstyrelsen, utövar svenska kyrkans verksamhet bland
sjömän och andra landsmän i utlandet — däri dock ej inbegripet vården av
de svenska församlingarna i utlandet. Verksamheten finansieras väsentligen
genom frivilliga medel. Dock erhåller sjömansvårdsstyrelsen från kyrkofonden
bidrag till avlönandet av nio sjömanspastorer och en präst i Argentina.

I anslutning till kyrkan arbeta även fem diakonianstalter, nämligen Ersta
diakonissanstalt i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala, Vårsta diakonissanstalt
i Härnösand, Göteborgs diakonissanstalt och diakonanstalten å
Stora Sköndal vid Stockholm. Dessa anstalters verksamhet finansieras huvudsakligen
genom frivilliga medel. Anstalternas föreståndare skola vara
präster i svenska kyrkan.

Diakoniarbete utföres även av Stockholms stadsmission. Verksamheten
finansieras väsentligen genom frivilliga medel. Föreståndaren skall vara präst
i svenska kyrkan.

Samtliga här nämnda direktorer och föreståndare äga rätt att åtnjuta
prästerlig tjänstårsberäkning samt äro berättigade till emeritilön.

Prästerskapets avlöningsförhållanden m. m.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet, d. v. s. biskopar
och församlingspräster, avlönats, förutom genom upplåtelse av boställen,
med tionde och vissa andra avgifter. De sålunda utgående löneförmånerna
växlade betydligt alltefter församlingarnas bördighet och efter skördeutfallet.
På åtskilliga ställen voro lönerna alltför ringa, medan de på andra stego
till betydlig storlek. I syfte att åstadkomma en utjämning av avlöningsförhållandena
fann man sig vid 1800-talets mitt böra avskilja vissa överflödiga
inkomster från de tjänster med vilka de voro förenade för att kunna överflytta
dem till andra. Härom utfärdades år 1862 en kunglig förordning. Vid

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

tillämpningen av förordningen uppstod ett visst överskott, som från 1868
skulle inlevereras till prästerskapets löneregleringsfond. För överskottet på
den myckenhet skog som på vissa ställen förefanns inrättades år 1876 de
ecklesiastika boställenas skogsfond.

Det äldre avlöningssystemet avskaffades för församlingsprästerskapets del
genom 1910 års prästlöneregleringslagar. Prästtionden och därmed likställda
avgifter indrogos till statsverket och avskrevos, men kyrkan erhöll i
princip full ersättning med uträknat belopp, vilket av statsverket inbetalades
till en ny fond, kyrkofonden. Prästgården skulle användas såsom prästens
bostad och den kontanta lönen i närmare angiven ordning bestridas
genom pastoratets avlöningstillgångar och församlingsavgifter; överskott
skulle ingå till kyrkofonden och underskott täckas därifrån. Till kyrkofonden
överfördes prästlöneregleringsfonden och de ecklesiastika boställenas
skogsfond ävensom vissa andra ecklesiastika fonder och kapitaltillgångar.
Vidare skulle dit ingå bland annat ersättning för indragen tionde och andra
avgifter till prästerskapet in. in. samt arrende av boställen, varöver Kungi.
Maj :t disponerat med stöd av 1862 års förordning, ävensom skogsmedel från
alla boställen med vissa undantag. Liksom de båda äldre fonderna skulle
kyrkofonden förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra
medel.

Beträffande biskoparnas avlöning fastställdes 1936 helt nya bestämmelser.
Samtliga lönetillgångar överfördes till kyrkofonden, som i stället har
att svara för utbetalandet av bestämda penninglöner.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas
avlöning finnas, på grundval av 1910 års prästlöneregleringslag samt ett
betydande antal senare tillkomna specialförfattningar, sammanförda i reglementet
den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda lönerna
ävensom ersättning och arvode åt kyrkoadjunkt användas i första
hand avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar och i andra hand församlingsavgifter.
Med prästlönetillgångar avses löneboställen och därtill
knutna fonder m. m. Skulle prästlönetillgångarna lämna överskott skall
hälften av detta inlevereras till kyrkofonden. Räcker icke avkastningen av
prästlönetillgångarna till täckande av prästlönekostnaderna har pastoratet
att efter vissa bestämda grunder utdebitera församlingsavgifter. Denna utdebitering
är maximerad. Skulle icke ens detta förslå äger pastoratet för vad
ytterligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden.

Kyrkofonden upplades den 1 januari 1914 enligt föreskrift i lagen den 9
december 1910 om kyrkofond. Denna lag har ersatts av lagen den 30 augusti
1932 om kyrkofond. Till kyrkofonden överfördes 1914, som ovan nämnts,
de tillgångar, som förut legat fonderade i prästerskapets lönereglcringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond, varjämte sedermera även
vissa andra fonderade medel överlämnats till kyrkofonden. När fonden
upplades, utgjorde dess kapital 8,14 miljoner kronor.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

I det följande kommer att lämnas en översikt dels över kyrkofondens
inkomster, varvid för varje slag av inkomst angives storleken av densamma
budgetåret 1949/50, dels ock, i den mån det i detta sammanhang kan äga
betydelse, över fondens utgifter.

Kyrkofondens inkomster, som sagda budgetår utgjorde i runt tal 26,6
miljoner, bestå i huvudsak av dels ersättning från statsverket för varje
år för prästerskapets till statsverket indragna tionde in. in., cirka 5 miljoner,
dels inkomster av allmänna kyrkohemman in. in., omkring 770 000
kronor (kostnaderna för dessa hemman uppgingo till väsentligt högre belopp),
dels överskott å avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar,
cirka 500 000 kronor, dels allmän kyrkoavgift, vilken utgöres av varje pastorat
i förhållande till det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter,
där så erfordras, skola erläggas till pastoratet, närmare 16 miljoner
kronor, och dels ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar m. in.,
omkring 3 miljoner kronor.

Utgifterna utgöras, med ovan angiven begränsning, av dels avlöning till
biskoparna med visst undantag, dels ålderstillägg, dyrtidstillägg in. fl. tilllägg
och gottgörelser till församlingspräster, dels tillskott till pastorats
prästlönekostnader, dels stifts- och kontraktsadjunkternas avlöning, dels
emeritilöner åt biskopar och präster enligt emeritilönelagen, dels familjepension
för efterlevande till präster och dels avlöning till utlandspastorerna.
Dessutom utgår ur kyrkofonden det ovan omtalade bidraget till sjömansvårdsstyrelsen
för avlöning till sjömanspräster.

Såsom inledningsvis antytts har diakonistyrelsen genom beslut av Kungl.
Maj :t erhållit möjlighet att utfå ett mindre, årligt anslag ur kyrkofonden
såsom bidrag till avlönande av och till resekostnadsersättning åt vissa hos
styrelsen anställda sekreterare, dock ej i princip till direktorn. Styrelsen
begagnar sig emellertid för närvarande icke av denna möjlighet.

Jämlikt lag den 28 juni 1935 om emeritilöner för vissa prästmän i ledande
ställning i missionens och diakoniens tjänst kunna samtliga av motionären
här ovan nämnda direktorer och föreståndare jämte föreståndaren
för lekmannaskolan i Sigtuna och sekreteraren i sjömansvårdsstyrelsen,
på sätt och villkor, som stadgas i fråga om ordinarie tjänsteinnehavare
i emeritilönelagen, komma i åtnjutande av emeritilön, utgående ur kyrkofonden.

Här må slutligen erinras om att 1949 års riksdag i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 2, med vissa avvikelser godkände de i propositionen
upptagna nya grunder för avlöningen av präster in. in. Propositionen, som
grundade sig på ett av 1946 års prästlönekommitté avgivet betänkande
(SOU 1948:44), berörde icke nu ifrågavarande direktorers och föreståndares
avlöningsförhållanden.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Nu ifrågavarande institutioners verksamhet in. m.

I det följande skall närmare beröras den rättsliga karaktären av de institutioner,
varom i förevarande ärende är fråga, dessa institutioners verksamhet
och finansieringen därav.

Mission, sstyrelsen.

Efter framställning till Kungl. Maj :t av 1868 års allmänna kyrkomöte
utarbetades förslag till stadgar rörande en från den svenska kyrkan utgående
verksamhet för evangelii spridning bland icke kristna folk. 1873
års kyrkomöte hemställde om sådan ändring i förslaget beträffande finansieringen
av verksamheten att vid särskild årlig missionshögtid kollekt
skulle upptagas till förmån för missionssaken. Kungl. Maj :t fastställde den
24 augusti 1878 stadgar för missionsstyrelsen, vilka i nyss nämnt hänseende
överensstämde med vad kyrkomötet hemställt. Dessa stadgar blevo
i reviderat skick ånyo fastställda den 31 december 1915 samt ha därefter
erhållit ändrad lydelse den 12 maj 1933 och den 22 oktober 1937. År
1933 utbröts från missionsstyrelsen svenska kyrkans verksamhet bland
svenska sjömän och andra landsmän i utlandet och lades under sjömansvårdsstyrelsen.
Enligt de nu gällande stadgarna skall årligen i alla rikets
kyrkor två gånger upptagas kollekt för missionsverksamheten och jämte
de frivilliga gåvor, som i övrigt lämnas till kyrkan för detta ändamål, redovisas
till missionsstyrelsen. Styrelsen äger förordna och avlöna bland
annat den ovan nämnde missionsdirektorn. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen utgår icke något bidrag ur kyrkofonden till missionsstyrelsen.

Diakonistyrelsen.

Vid 1908 års allmänna kyrkomöte motionerades om inrättande av en
diakonistyrelse för svenska kyrkan m. m. Motionären anförde, att den föreslagna
diakonistyrelsen i likhet med missionsstyrelsen skulle vara hänvisad
till frivilliga gåvor såsom underlag för sin verksamhet. Kyrkomötet,
som biföll motionen, hemställde att Kungl. Maj :t måtte medgiva, att denna
styrelse finge för sin verksamhet årligen upptaga en kollekt i alla rikets
kyrkor. Stadgar för styrelsen antogos av 1910 års kyrkomöte och fastställdes
den 9 december samma år av Kungl. Maj :t. Stadgarna ha ändrats den
28 januari 1938 och den 1 augusti 1940. För närvarande upptages en årlig
kollekt i alla rikets kyrkor till främjande av den verksamhet, diakonistyrelsen
har att utöva. Styrelsen äger antaga och avlöna bland andra ovan
nämnde direktor. Förutom det ovan omtalade bidraget till vissa av styrelsens
sekreterare utgå icke några anslag ur kyrkofonden till diakonistyrelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Diakonissanstalterna i Stockholm, Härnösand och
Göteborg, diakonanstalten å Stora Sköndal och Samarit
e r h e in met i Uppsala omhänderhas samtliga av enskilda
sällskap. De ha dock av Kungl. Maj :t fastställda stadgar.

Svenska diakoniss-sällskapets stadgar ha senast fastställts den 22 oktober
1937. Sällskapets ändamål är att genom dess i Stockholm stiftade diakonissanstalt
till församlingens tjänst för sjukas, nödlidandes eller eljest hjälpbehövandes
vård och undervisning fostra och utbilda kristliga kvinnor
av evangelisk-lutherska bekännelsen. Sällskapet driver bl. a. ett sjukhus
i Stockholm och ett epileptikerhem i Nacka. Verksamheten finansieras huvudsakligen
genom årsavgifter, kollekter och andra gåvor samt inkomster
av verksamheten. Sällskapet åtnjuter icke anslag ur kyrkofonden. Sällskapets
styrelse utser föreståndare, vilken avlönas av sällskapet.

Samariterhemmets uppgift är såväl att i egna hem och anstalter utöva
en tjänande gärning som att i samband därmed utbilda diakonissor och
församlingssystrar. Anstalten driver bl. a. ett kroppssjukhus till vars drift
utgår bidrag från landsting. Verksamheten i övrigt finansieras genom kollekter,
gåvor, bidrag från en anstaltens understödsförening och inkomster
från verksamheten. Något bidrag ur kyrkofonden utgår ej. Anstaltens styrelse
utser föreståndare. Denne avlönas av anstalten.

Stiftelsen Vårsta diakonissanstalt, Härnösand, har till ändamål att fostra
och utbilda kristliga kvinnor tillhörande den svenska kyrkan, företrädesvis
till tjänst åt norrländska församlingar för sjukas, vilsekomnas eller eljest
hjälpbehövandes omvårdnad. Stiftelsen driver bl. a. ett epileptikerhem. Stiftelsens
styrelse utser föreståndare, vilken avlönas med stiftelsens medel.
Dessa inflyta väsentligen genom kollekter och andra gåvor samt i form av
inkomster av verksamheten. Stiftelsen erhåller icke något bidrag från kyrkofonden.

Stadgar för Göteborgs diakonissällskap ha fastställts den 24 april 1942.
Sällskapet har till ändamål att genom dess i Göteborg inrättade diakonissanstalt
(belägen å Bräckö) och till denna anstalt anslutna inrättningar till
församlingens tjänst för sjukas, nödlidandes eller eljest hjälpbehövandes
vård fostra och utbilda därtill lämpliga kvinnor. Medel till verksamheten
inflyta huvudsakligen genom kollekter, andra gåvor, årsavgifter och inkomster
av verksamheten. Sällskapets styrelse utser och avlönar föreståndare för
diakonissanstalten. Sällskapet erhåller icke något bidrag ur kyrkofonden.

Enligt de av Kungl. Maj:t den 17 november 1950 senast fastställda stadgarna
för Svenska diakonsällskapet är dess huvuduppgift att genom sin
diakonskola vid diakonanstalten Stora Sköndal till svenska kyrkans tjänst
fostra och utbilda unga män till diakoner, som äro skickade att hava omvårdnad
om sjuka, nödlidande och på annat sätt hjälpbehövande eller att

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

biträda i kyrklig församlingsvård. I anslutning till denna uppgift mottager
sällskapet å egna hem och anstalter sjuka och nödställda, driver egna
sjukhus samt söker på lämpligt sätt främja dylik verksamhet. Sällskapets
styrelse utser föreståndare för anstalten och sällskapets övriga verksamhet.
Denne kallas direktor och avlönas av sällskapet. Verksamheten finansieras
väsentligen genom årsavgifter, kollekter, andra gåvor och inkomster från
verksamheten. Bidrag ur kyrkofonden utgår icke till sällskapet.

Stockholms stadsmission utgöres av ett sällskap, för vilket stadgar senast
stadfästs den 22 oktober 1937. Sällskapet har till ändamål att i nära anslutning
till förhandenvarande kyrkliga förhållanden främja kristna insatser
till folkets bästa och att därvid huvudsakligast verka för barns och ungdoms
vård och fostran eller utbildning samt hjälp och vård åt behövande
ålderstigna, sjuka eller lytta. Sällskapet bedriver en omfattande verksamhet
såväl i som utom Stockholm, omslutande bl. a. ungdomsskolor, hem för
frigivna och alkoholisthem. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom
kollekter, andra gåvor, donationer m. m. samt inkomster av de olika
verksamhetsgrenarna och årsavgifter. Sällskapets styrelse väljer föreståndare
för ledning och vård av stadsmissionens verksamhet. Denne avlönas av
sällskapet. Bidrag ur kyrkofonden utgår icke till verksamheten.

Slutligen må här erinras om vad departementschefen anförde i den proposition,
som låg till grund för den ovan omtalade lagen om emeritilöner för
vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst.

Departementschefen yttrade bl. a.

För egen del har jag icke kunnat undgå att finna, att ifrågavarande befattningshavares
arbetsuppgifter i mångt och mycket äro besläktade med
det territoriella prästerskapets och att över huvud taget vederbörande institutioners
verksamhet är av stor betydelse för kyrkan i dess helhet. I vissa

hänseenden hava för övrigt befattningarna---officiellt likställts med

prästerlig tjänst inom svenska kyrkan. Vad nyss anförts utgör stöd för den
uppfattningen, att emeritilön bör kunna tillgodokomma ifrågavarande befattningshavare.

Väl kan emot förslaget åberopas nödvändigheten av att iakttaga en av
hänsynen till kyrkofondens ekonomi betingad återhållsamhet vid prövandet
av förslag, som innebära eu belastning av kyrkofonden med utgifter för nya
ändamål. Då det emellertid här gäller allenast ett fåtal bestämt angivna befattningar
och för övrigt sannolikheten talar för att icke alla de befattningshavare,
varom här är fråga, komma att erhålla emeritilön såsom innehavare
av vederbörande befattning, kan enligt mitt förmenande detta skäl icke
tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av den föreliggande frågan.
Jag anser mig därför böra förorda, att emeritilön må kunna utgå till vissa
prästmän, som i ledande ställning stå i missionens eller diakoniens tjänst
inom den svenska kyrkan.

T detta sammanhang vill jag framhålla, att den omständigheten, att emeritilön
må komma att beredas ovan uppräknade befattningshavare, icke bör
för framtiden kunna åberopas såsom skäl för beredande av samma förmån
åt andra befattningshavare.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Tidigare framställningar om bidrag ur kyrkofonden.

Alltsedan 1920 ha framställningar gjorts hos Kungl. Maj :t om bidrag ur
kyrkofonden till avlöning åt vissa eller alla nu ifrågavarande direktorer och
föreståndare. För de under senare år gjorda framställningarna redogöres i
de här nedan intagna yttrandena.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från kammarkollegiet, statskontoret samt Svenska
kyrkans missionsstyrelse och diakonistyrelse.

Kammarkollegiet yttrar:

»I anledning av en vid 1946 års kyrkomöte väckt motion anhöll kyrkomötet
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 december 1946, att Kungl. Maj :t
måtte uppdraga åt den då arbetande 1946 års prästlönekommitté att uppgöra
förslag till löneplan för i diakoniverksamheten anställda prästmän samt att
Kungl. Maj :t med ledning därav måtte framlägga förslag om att dessa prästmän
skola avlönas från kyrkofonden.

I ett av kammarkollegiet den 6 november 1948 häröver avgivet utlåtande
hemställde kollegiet, att framställningen icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj :ts vidare åtgärd.»

Sistnämnda yttrande var av följande lydelse:

»Kyrkomötets framställning vidrör en fråga av stor principiell betydelse,
nämligen i vad mån genom kyrkofonden — i realiteten genom skattemedel
(den allmänna kyrkoavgiften) — böra bestridas kostnader för sådan frivillig
kyrklig och kyrkligt social verksamhet, som innefattas i begreppet diakoni.
Detta måste för närvarande betecknas såsom en för kyrkofonden främmande
uppgift. Det är visserligen sant, att genom lagen den 28 juni 1935
(nr 445) möjlighet öppnats att bereda vissa prästmän i ledande ställning i
missionens och diakoniens tjänst, bland annat föreståndarna för ifrågakomna
fem diakonianstalter, emeritilöner ur kyrkofonden. I det fallet förelåg
emellertid ett speciellt förhållande, i det att en tillfredsställande pensionering
av vederbörande befattningshavare eljest icke syntes kunna ordnas utan
kännbar inskränkning i redan utövad missions- och diakoniverksamhet. I
detta läge ansågs ett stöd från kyrkofondens sida motiverat, men hur restriktivt
man bedömde saken framgår av departementschefens uttalande vid
lagens framläggande för riksdagen, att den omständigheten, att emeritilön
kunde komma att beredas de ifrågavarande befattningshavarna, icke borde
för framtiden kunna åberopas såsom skäl för beredande av samma förmån
åt andra befattningshavare.

Erinras bör vidare, att sedan 1941 års kyrkomöte i underdånig skrivelse,
nr 19, anhållit om utredning dels av frågan, i vad mån diakonianstalterna
snarast möjligt måtte kunna för avlöning av sina prästerliga befattningshavare
tillerkännas bidrag ur kyrkofonden, dels ock av frågan, om vilka åtgärder
som borde vidtagas för att åvägabringa en diakonatets fastare anknytning
till den kyrkliga organisationen, vid det med anledning härav åt
professorn Dick Helander givna och av denne fullgjorda uppdraget att verkställa
utredning rörande förhållandet mellan kyrka och diakoni i Sverige och
att framlägga förslag till omorganisation av diakonien, i de från ecklesiastik -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

departementet lämnade direktiven för utredningen synes ha angivits, att det
icke vore att räkna med några åtgärder, som skulle medföra utgifter för kyrkofonden.
I Helanders förslag ha icke heller upptagits några bestämmelser

1 sådant syfte. .

I dagens läge synes ett bifall till kyrkomötets nu föreliggande framställning
särskilt ägnat att väcka betänkligheter. På dagordningen står en genomgripande
omläggning av hela prästlönesystemet. Verkningarna därav i
fråga om kyrkofondens ställning kunna icke nu fullt överblickas. Då bidraget
till finansieringen av prästerskapets avlöning alltjämt torde komma att
utgöra kyrkofondens centrala uppgift, synes det under sådana förhållanden
knappast välbetänkt att nu ikläda kyrkofonden nya engagemang, vilka, även
om de för stunden ej skulle betyda någon mera avsevärd belastning för fonden,
med hänsyn till sin principiella innebörd dock i en framtid kunna tänkas
få mera vittgående konsekvenser.»

Kammarkollegiet anför vidare:

»Sedermera anhöll kyrkomötet i skrivelse den 7 december 1948, nr 20, att
Kungl. Maj :t, såframt kyrkofonden därtill lämnade tillgång, måtte i samband
med proposition om nya bestämmelser om avlöning åt präster framlägga
förslag om att direktorn vid diakonistyrelsen, föreståndarna vid diakonissanstalterna
Ersta, Samariterhemmet, Vårsta och Bräckö samt direktorn
vid diakonanstalten Stora Sköndal skola avlönas från kyrkofonden och
därjämte erhålla de särskilda avlöningsförmåner, som kunna komma att
tillerkännas prästerliga befattningshavare i övrigt.

Förslag till reglering av de i 1948 års lcyrkomötesskrivelse avsedda prästmäns
löneförhållanden framlades icke i samband med Kungl. Maj :ts proposition
(nr 204) till 1949 års riksdag om nya grunder för avlöningen av
präster in. m., och icke heller vid den fortsatta utredningen av sistnämnda
fråga ha diakoniprästernas löneförhållanden behandlats. Däremot har kammarkollegiet
genom nådig remiss den 17 februari 1950 anbefallts avgiva
utlåtande över kyrkomötets sist berörda framställning, därvid bilagts handlingarna
till 1946 års kyrkomötesskrivelse. Sagda remiss, som lämpligen
icke synes böra besvaras förrän frågan om prästerskapets lönereglering definitivt
lösts, är fortfarande beroende på kammarkollegiets handläggning.

Till den del förevarande motion avser de vid diakoniverksamheten anställda
prästerna är sålunda frågan om kyrkofondens anlitande till deras avlöning
föremål för utredning. Det må erinras, att bidrag från kyrkofonden
på grund av Kungl. Maj :ts särskilda beslut sedan den 1 juli 1937 till ett belopp
av 14 000 kronor för år anvisats till avlöning av vissa hos diakonistyrelsen
anställda sekreterare, dock att, på grund av tidigare gällande maximering
av det anslag — till avlöning av stifts- och kontraktsadjunkter —
varifrån nämnda belopp skolat bestridas, dylikt bidrag för vissa år icke
kunnat utgå.

Sedan maximeringen upphävts och i Kungl. Maj :ts av riksdagen godkända
proposition nr 64 år 1947 anslag för ifrågavarande ändamål beräknats,
torde hinder ej längre föreligga för att bidraget utbetalas till diakonistyrelsen.
Enligt vad kollegiet inhämtat har framställning härom hitintills

icke gjorts av styrelsen.

Vad härefter angår direktorn vid missionsstyrelsen gjorde denna styrelse
på sin tid liksom diakonistyrelsen framställning hos Kungl. Maj :t om bidrag
ur kyrkofonden till avlönande av de hos styrelserna anställda prästerliga
sekreterarna. I ett häröver den 14 maj 1937 avgivet utlåtande anförde
kollegiet följande:

2 llihang lill riksdagens protokoll l''.)ä /. sand / avd. Xr~t.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Beträffande däremot missionsstyrelsen torde dess verksamhet, om än av
stor vikt och betydelse, näppeligen och i allt fall icke i samma grad som
diakonistyrelsens vara jämförlig med församlingsprästernas. Enligt de av
Kungl. Maj :t fastställda stadgarna skall missionsstyrelsens verksamhet bestå
i kristendomens spridning bland icke kristna folk. Även den inom hemlandet
bedrivna verksamheten synes hava till syfte att befordra denna missionsverksamhet.
Därutöver synes styrelsens verksamhet vara inriktad på
omvårdnad av svenska sjömän i utländska hamnar och över huvud taget
av landsmän i utlandet. Såsom av det föregående framgår har riksdagen
år 1932 uttalat, att kostnaderna för avlönande av sjömans- och utlandspräster
icke böra bestridas av kyrkofondens medel. På grund av vad sålunda
anförts och då ifrågavarande anslag jämväl enligt ordalydelsen i 6 § 5) i
kyrkofondslagen bör komma själavården inom riket till godo, anser kollegiet
sig böra avstyrka missionsstyrelsens förevarande framställning.

Avlöningen till utlands- och sjömanspräster bestridas väl numera, enligt
lag den 28 november 1941, nr 909, om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen
den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, av kyrkofondens medel, men
missionsstyrelsens tidigare utövade verksamhet bland svenska sjömän i utländska
hamnar har övertagits av sjömansvårdsstyrelsen. Missionsstyrelsen
synes sålunda numera i huvudsak vara inriktad på missionsverksamhet.
Kollegiet anser, att kyrkofondens medel — i realiteten skattemedel — icke
böra användas till dylikt ändamål utan att man för finansiering av denna
verksamhet får liksom hittills anlita frivilliga gåvor.

Enär sålunda frågan om ordnande av avlöningsförhållandena för de i diakonien
anställda prästerna redan är föremål för av Kungl. Maj :t anbefalld
utredning samt, vad angår missionsstyrelsens direktor, kyrkofondens medel
icke synas böra tagas i anspråk till dennes avlöning, anser kollegiet skäl
icke föreligga för tillstyrkande av föreliggande motion.»

Statskontoret redogör till en början för framställningarna från 1946 och
1948 års kyrkomöten och för de av missionsstyrelsen och diakonistyrelsen
1937 gjorda framställningarna i huvudsaklig överensstämmelse med vad
kammarkollegiet anfört samt yttrar vidare:

»Beträffande Stockholms stadsmission med dess strängt lokalt betonade
verksamhet synas tillräckliga skäl ej heller föreligga för att taga kyrkofondens
medel i anspråk för bidrag till föreståndarens avlöning.

Utöver vad sålunda anförts får statskontoret fästa uppmärksamheten
vid den starkt ökade ekonomiska belastning, som den kommande regleringen
av prästernas löne- och pensionsförhållanden samt överflyttningen av
kostnaderna för kyrkomusikerna kommer att medföra för kyrkofonden.
Med hänsyn härtill synes det icke tillrådligt att ytterligare öka kyrkofonden
åvilande utgifter. Den totala kostnaden enligt det av motionären framkastade
förslaget med bidrag motsvarande lönen för stiftsadjunkt skulle i
runt tal uppgå till 150 000 kronor årligen.»

Svenska kyrkans missionsstyrelse yttrar bl. a. följande:

»För sin verksamhet åtnjuter missionsstyrelsen intet ekonomiskt bidrag
från statsmakterna, men får upptaga tvenne årliga rikskollekter, nämligen
Trettondedagen och Tredje Böndagen. Inkomsterna från dessa två rikskollekter
ha de senare åren uppgått till omkring 1 miljon kronor per år under
det att missionsstyrelsens inkomster och utgifter numera balansera med kr.
3 200 000 per år och äro stadda i stigande. Det är sålunda mer än 2 mil -

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

joner kronor årligen som förutom ovannämnda kollekter måste insamlas
på frivillighetens väg; en summa som även i nuvarande penningläge är
högst betydande och kräver omfattande åtgärder och arbetsinsatser.

Missionsstyrelsens ekonomiska verksamhet granskas av revisorer förordnade
av Kungl. Maj :t och har styrelsen att för varje kyrkomöte redovisa för
sin förvaltning och avgiva berättelse om sin verksamhet.

Då av ovanstående torde framgå att missionsstyrelsens ekonomiska verksamhet
är betydande och helt måste täckas av frivilliga gåvor med de ovisshetsmoment
som ett dylikt förhållande alltid måste innebära, får styrelsen
härmed AÖrdsamt instämma i syftet av den motion som av herr Johnsson
i Stockholm ingivits rörande bidrag ur kyrkofonden för avlöning av föreståndare
vid vissa institutioner.»

Svenska kyrkans diakonistyrelse redogör inledningsvis för den i kammarkollegiets
yttrande omförmälda skrivelsen den 7 december 1948 av kyrkomötet
och erinrar om den utredning, som kollegiet anbefallts verkställa i
anledning av kyrkomötets framställning samt anför vidare:

»Styrelsen är givetvis i hög grad intresserad av att kyrkofondsmedel få
anlitas till direktorns avlöning och att denna fråga beaktas i samband med
den allmänna prästlöneregleringen.

Slutförandet av nyssnämnda utredning och Kungl. Maj :ts i anledning
därav vidtagna åtgärder synes emellertid böra avvaktas, innan ytterligare
framställningar i ärendet äga rum.

På grund härav finner diakonistyrelsen för närvarande icke anledning
att för sin del tillstyrka bifall till den gjorda motionen.»

Utskottet.

I motionen begäres att riksdagen hemställer, att Kungl. Maj :t måtte överväga
i vilken mån ur kyrkofonden kunde utgå bidrag till avlöning av direktorer
och föreståndare i de olika diakonianstalterna, stadsmissionen i Stockholm
samt missions- och diakonistyrelsen.

Till en början må erinras om att ifrågavarande direktorers och föreståndares
avlöningsförhållanden icke berörts i de av riksdagen 1949 godkända
nya grunderna för avlöningen av präster in. in. och att det, enligt vad utskottet
under hand inhämtat, ej heller torde vara avsett att medtaga dessa
prästmän vid den blivande prästlönereformen.

Beträffande direktorn vid diakonistyrelsen samt föreståndarna och direktorn
för de olika diakonianstalterna synas flera skäl tala för att bidrag ur
kyrkofonden borde utgå till avlöning av dessa prästmän. Sålunda äro ifrågavarande
befattningshavares arbetsuppgifter i mycket närbesläktade med
de åligganden, som ankomma å det territoriella prästerskapet och stiftsadjunkterna.
Institutionernas verksamhet är vidare av stor betydelse för kyrkan
i dess helhet. Emellertid torde införandet av ett sådant sätt för bestridande
av avlöning åt dessa prästmän komma att medföra åtskilliga vanskligheter,
även av principiell natur, vilka utskottet icke utan stöd av närmare
utredning haft möjlighet att överblicka. Såsom framgår av kammarkollegiets
till utskottet avgivna yttrande har kammarkollegiet anbefallts avgiva

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

utlåtande över en av 1948 års allmänna kyrkomöte till Kungl. Maj :t avgiven
hemställan om att dessa präster skulle avlönas från kyrkofonden. Kammarkollegiet
har i sitt yttrande upplyst, att denna fråga, som icke lämpligen
syntes böra besvaras förrän frågan om prästerskapets lönereglering definitivt
lösts, fortfarande vore beroende på kollegiets prövning.

Såvitt angår nu nämnda direktorer och föreståndare finner utskottet, att
kammarkollegiets utlåtande bör avvaktas före ett ställningstagande till det
av motionären väckta spörsmålet.

Stadsmissionens verksamhet, vilken icke såsom statskontoret gjort gällande
är lokalt begränsad till Stockholm, är enligt utskottets mening väl
jämförlig med den verksamhet som bedrives av diakonistyrelsen och de olika
diakonianstalterna. Frågan om bidrag ur kyrkofonden till avlöning av
föreståndaren för stadsmissionen måste därför anses äga så nära samband
med motsvarande spörsmål beträffande övriga nu nämnda i diakoniens
tjänst arbetande direktorer och föreståndare, att det icke synes ändamålsenligt
att fatta ståndpunkt i denna fråga innan sagda spörsmål erhållit sin
lösning.

Vad slutligen angår missionsdirektorn torde missionsstyrelsens verksamhet,
ehuru av väsentlig betydelse för kyrkan, dock icke vara av sådan beskaffenhet
att anslag ur kyrkofonden bör utgå till avlöning av missionsdirektorn.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 372, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1951.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Cassel, Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Ivar Nilzon, Lindgren, Fritiof Karlsson och Georg
Pettersson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Lindberg*, Johnsson
i Stockholm, Landgren, Håstad, fru Johansson i Skövde, herr Andersson
i Björkäng och fröken Liljedahl*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

B10957