Första lagutskottets utlåtande nr 21 (Utlåtande 1950:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Nr 24.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 21 kap. 5 § rättegångsbalken.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 242 i första kammaren av herr
Lodenius m. fl. och nr 292 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att »riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till ändring i 21 kap. 5 § rättegångsbalken
av innebörd att juris kandidat, som icke är ledamot av Sveriges advokatsamfund,
skall efter beprövande av vederbörande hovrätt kunna fungera
såsom offentlig försvarare».

I motiveringen framhålla inotionärerna bl. a. att erfarenheten visat, att
behov av ytterligare rekryteringsunderlag för offentliga försvarare föreligger
vid vissa domstolar. Vid ställningstagande till ifrågavarande spörsmål
kunde man emellertid icke tillmäta frågan, huruvida brist på advokater
förelåge eller icke, avgörande betydelse, utan man måste bedöma förutsättningarna
och möjligheterna att under nuvarande förhållanden rekrytera
och utbilda nya brottmålsadvokater.

I fråga om vad motionärerna i övrigt anfört får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande bestämmelser.

Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken må den misstänkte vid sin talans
förberedande och utförande biträdas av försvarare. Försvarare utses, med
vissa undantag, av den misstänkte.

I fråga om behörighet att vara försvarare hänvisar lagrummet till bestämmelserna
om rättegångsombud i 12 kap. Enligt dessa må ej såsom ombud
brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Ombud skall vara
svensk medborgare med hemvist inom riket. Ej må den vara ombud, som är
omyndig eller i konkurstillstånd. Även vissa ytterligare behörighetsvillkor
uppställas.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare
och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt
icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall, enligt vad i 21 kap. 3 § vidare
stadgas, offentlig försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen
eller häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare
förordnas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 24.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Beträffande brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett år,
lämnas vissa särskilda regler i lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig. Förekommer i sådant mål
anledning att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande och saknar den underårige försvarare,
skall enligt 5 § offentlig försvarare förordnas för honom, om det icke på
grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej
erfordras.

Offentlig försvarare utses enligt 21 kap. 4 § rättegångsbalken av rätten.

I 21 kap. 5 § stadgas, att till offentlig försvarare skall förordnas advokat,
som finnes lämplig därtill. Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten
brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte till offentlig försvarare
förordat någon, som är behörig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl
föranleda annat.

Offentlig försvarare må enligt 21 kap. 6 § andra stycket ej utan rättens
medgivande sätta annan i sitt ställe.

I 21 kap. 10 § stadgas, att offentlig försvarare äger av allmänna medel åtnjuta
arvode, så ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt.

Dömes den tilltalade för brottet skall han enligt 31 kap. 1 § till statsverket
återgälda bl. a. vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till försvarare.
Står beloppet av de kostnader den tilltalade har att återgälda icke i
rimligt förhållande till hans brottslighet och villkor, må ersättningen jämkas
efter vad som prövas skäligt.

Advokat är, enligt 8 kap. 1 §, den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund.

Till ledamot av samfundet må enligt 3 § av samfundets av Kungl. Maj :t
fastställda stadgar antagas allenast den som utövar advokatverksamhet, är
svensk medborgare med hemvist inom riket och dels fyllt 25 år, dels avlagt
för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov, dels därefter under
minst fem år på tillfredsställande sätt utövat praktisk juridisk verksamhet,
varvid han under minst tre år skall ha ägnat sig åt att yrkesmässigt
tillhandagå allmänheten antingen såsom biträde hos advokat eller å rättshjälpsanstalt
eller för egen räkning, dels ock gjort sig känd för redbarhet
och även i övrigt finnes lämplig att utöva advokatverksamhet. Om särskilda
omständigheter därtill föranleda, må till ledamot antagas sökande, som icke
utövat praktisk juridisk verksamhet av sådant slag eller under sådan tid
som ovan sagts. Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Advokat är, enligt 8 kap. 5 § rättegångsbalken, skyldig att, om offentlig
försvarare för misstänkt eller biträde åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej
kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid domstol i det län, inom vilket han
har sitt kontor, mottaga förordnande som försvarare eller biträde.

I 8 kap. 7 § äro bestämmelser meddelade om disciplinära påföljder — ute -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

slutning ur samfundet, varning eller erinran — som av advokatsamfundets
styrelse må tillgripas mot advokat, som åsidosätter sina plikter.

Enligt 27 § lagen om införande av nya rättegångsbalken må utan hinder
av vad i 21 kap. 5 § rättegångsbalken är föreskrivet därom, att den som förordnas
till offentlig försvarare skall vara advokat, vid de domstolar Kungl.
Maj :t bestämmer tillsvidare och till dess Kungl. Maj :t annat förordnar till
sådan försvarare utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Med stöd av denna paragrai har Kungl. Maj :t enligt särskilda brev av den
19 december 1947 till Svea hovrätt och hovrätten för övre Norrland samt den
1 oktober 1948 till Göta hovrätt medgivit undantag, som avses i paragrafen,
i fråga om domstolar inom Gotlands län samt domstolar under hovrätten för
övre Norrland — utom häradsrätten i Umeå domsaga och rådhusrätterna i
Umeå och Luleå — ävensom i fråga om Ölands domsagas häradsrätt, beträffande
sistnämnda domstol dock allenast under villkor att vederbörande driver
verksamhet som praktiserande jurist å Öland.

Av visst intresse i förevarande sammanhang äro bestämmelserna i 5 §
lagen om fri rättegång. Enligt dessa må, om part som åtnjuter fri rättegång
finnes icke kunna själv eller genom någon som i tjänsteställning eller eljest
lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sina intressen vid talans väckande
eller utförande på partens begäran lämplig person förordnas att mot
ersättning av allmänna medel biträda honom därvid. I brottmål skall dock
vad nu sagts icke äga tillämpning i fråga om den misstänkte utan gäller beträffande
biträde åt honom vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig
försvarare. — Till rättegångsbiträde skall förordnas advokat eller annan som
avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och finnes
skickad för uppdraget. Företrädesvis bör anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt
eller advokat som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har
parten själv föreslagit någon som är behörig, skall han förordnas, om ej hans
anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl
föranleda annat. Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl äro därtill,
biträdet berättigas att sätta annan behörig person i sitt ställe.

Förarbeten.

Ur förarbetena till stadgandet i 21 kap. 5 § rättegångsbalken må återgivas
följande uttalanden av processlagberedningen.

Då det är av vikt, att offentlig försvarare besitter erforderliga kvalifikationer
för fullgörande av sitt uppdrag, har i förevarande paragraf stadgats,
att till offentlig försvarare alltid skall utses advokat, som finnes lämplig därtill.
För undvikande av alltför stora kostnader för statsverket bör för uppdraget
företrädesvis anlitas sådan advokat, som vid rätten plägar uppträda
som rättegångsombud. Av 8 kap. 5 § framgår, att advokat är skyldig att vid
domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som
offentlig försvarare, om sådan ej kan erhållas efter frivilligt åtagande.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Liksom enligt gällande rätt bör den misstänkte tillerkännas ett visst inflytande
i fråga om valet av försvarare. Av vikt är, att den misstänkte till
försvarare erhåller någon, för vilken han hyser förtroende. Har den misstänkte
till försvarare föreslagit någon, som är behörig att mottaga uppdraget,
bör därför avvikelse från förslaget ej ske, med mindre särskilda omständigheter
föranleda därtill. Sådan omständighet kan vara, att den föreslagne
är bosatt å avlägsen ort och hans anlitande därför skulle medföra avsevärt
ökade kostnader för statsverket eller att han med hänsyn till sitt förhållande
till saken finnes olämplig.

Rörande stadgandet i 21 kap. 6 § andra stycket att offentlig försvarare ej
utan rättens tillstånd må sätta annan i sitt ställe anförde processlagberedningen,
att ett sådant medgivande icke borde vara generellt utan avse viss
person, som rätten godkände.

Den ovan återgivna bestämmelsen i 27 § lagen om införande av nya rätte
gångsbalken motiverades av processlagberedningen på följande sätt.

Enligt 21 kap. 5 § nya rättegångsbalken skall till offentlig försvarare förordnas
advokat, som finnes lämplig därtill. Med hänsyn till att inom vissa
landsändar tillgången på för sådant uppdrag lämpliga advokater icke torde
komma att motsvara behovet, särskilt under de närmaste åren efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, har beredningen ansett sig böra föreslå
att, såvitt Kungl. Maj:t finner skäl förordna därom, till offentlig försvarare
må vid vissa domstolar utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av stadgandena i 21
kap. 8 § nya rättegångsbalken följer att, då på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse
annan än advokat förordnats till offentlig försvarare i
lägre instans, uppdraget avser även överrätt, dit målet fullföljes, även om
sådan bestämmelse icke meddelats beträffande överrätten. Villkoret att offentlig
försvarare skall ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna
kunskapsprov överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 3 §
första stycket lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad. Tillräcklig anledning torde icke föreligga att därutöver
bibehålla den i andra stycket sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen
om att i vissa fall till biträde må förordnas även annan, som prövas lämplig
att biträda den häktade. Hur länge ett sådant undantagsstadgande bör
bibehållas, torde böra bero av utvecklingen å förevarande område. Beredningen
föreslår att befogenhet tillägges Kungl. Maj :t att förordna även i
denna fråga.

I fråga om stadgandet i 5 § lagen om fri rättegång må erinras, att lagrummet
före en år 1947 vidtagen ändring däri föreskrev, att till rättegångsbiträde
borde, om målets beskaffenhet det fordrade, förordnas någon som
avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Företrädesvis
borde därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt eller annan
som vid rätten yrkesmässigt utövade advokatverksamhet och ej vore
avlägset boende.

Efter en erinran om innehållet i paragrafen i dess dåvarande lydelse lämnades
i proposition nr i89 till 7,947 års riksdag, i vilken förslag framlades
till nu ifrågavarande lydelse av lagrummet, följande redogörelse.

Vad sålunda föreskrivits överensstämmer i huvudsak med vad som stadgas
i den samtidigt med lagen om fri rättegång tillkomna lagen angående

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Beträffande sådant biträde
kommer processreformen att medföra en skärpning av behörighetsvillkoren.
Enligt nya rättegångsbalken må nämligen till offentlig försvarare ej förordnas
annan än den som är advokat, d. v. s. tillhör det i 8 kap. nämnda kalk
omförmälda allmänna advokatsamfundet. Den förordnade må ej utan rättens
medgivande sätta annan i sitt ställe. Sådant medgivande bör enligt motiven
icke vara generellt utan avse viss person som rätten godkänner.

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående ändring
i lagen om fri rättegång anfördes på denna punkt, att övervägande skäl
syntes tala för att även beträffande biträde enligt sistnämnda lag uppställa
det kravet att han skulle vara advokat. Med avseende å biträdes rätt att
sätta annan i sitt ställe förordades däremot, att de nuvarande bestämmelserna
skulle bibehållas i stort sett oförändrade. Som skäl härför anfördes
att en övergång till den regel som i sådant hänseende skulle gälla i fråga om
offentlig försvarare kunde medföra vissa praktiska olägenheter. Bland annat
bleve biträdet därigenom förhindrat att låta talan i överrätt utföras av
annan utan att det medgivits av överrätten. För landsortsadvokaterna vore
det emellertid ofta förenat med svårigheter att utan eftersättande av andra
viktiga göromål inställa sig personligen i hovrätt eller högsta domstolen. Med
hänsyn härtill borde det enligt promemorian i viss utsträckning överlåtas
åt dem själva att bedöma, huruvida sådan inställelse vore påkallad eller om
partens intressen vid överrättsförhandlingen lika väl kunde tillvaratagas av
någon i domstolsorten bosatt advokat. Från kostnadssynpunkt vore det tydligen
önskvärt att sistnämnda utväg begagnades när det utan olägenhet läte
sig göra.

I enlighet med vad sålunda yttrats föreskrevs i det vid promemorian fogade
lagutkastet, dels att till rättegångsbiträde skulle förordnas advokat som
funnes lämplig därtill, och dels att biträdet, när skäl därtill förekomme
finge i samband med förordnandet berättigas att sätta annan behörig person
i sitt ställe.

Förslaget att endast advokat må förordnas till rättegångsbiträde har föranlett
erinran endast från styrelsen för Örebro läns rättshjälpsanstalt, som
hemställt om sådan ändring att domstolen kunde, liksom nu, till biträde,
förordna hos rättshjälpsanstalt eller samfundsledamot anställd jurist, även
om denne ännu icke vunnit inträde i advokatsamfundet.

Mot den i utkastet upptagna regeln om biträdes rätt att sätta annan i sitt
ställe har anmärkning framställts i flera remissyttranden.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda uttalat att
det med hänsyn till stadgandet i 8 kap. 5 § nya rättegångsbalken kunde
ifrågasättas om regeln i fråga kunde bibehållas i oförändrat skick.

Svea hovrätt har ansett starka skäl tala för att jämväl annan än advokat
i undantagsfall finge anlitas som ersättare. Om advokat på grund av sjukdom
eller av annat vägande skäl bleve förhindrad att inställa sig vid rätten, kunde
det stundom vara lämpligare att till ersättare utsåges någon hos honom
anställd jurist — även om denne icke vore advokat -- iin att för uppdraget
anlitades annan advokat, som icke alls vore insatt i målet. Del borde
vidare beaktas att i mål, vari advokat vid rättshjälpsanstalt uppträdde som
biträde, parten i regel åtnjölc fri rättegång. Om vid anstalten tjänstgörande
befattningshavare som vore jurist men icke medlem av advokatsamfundet
aldrig skulle kunna få ersätta advokat i sådan rättegång, komme därför befattningshavarens
utbildning i förande av andras talan inför rätta alt bli
mycket eftersatt. På grund av det anförda har hovrätten hemställt att lagtexten
på förevarande punkt måtte givas sådan avfattning att, när skäl äro
därtill, rättegångsbiträde! undantagsvis kan bemyndigas att lill ersättare
utse annan rältsbildad person än advokat.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har på enahanda skäl hemställt
om sådan uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen, att som ersättare
kunde användas jämväl hos den förordnade advokaten anställt rättsbildat
biträde. 1 samband därmed har styrelsen erinrat att en sådan uppmjukning
icke skulle innebära att biträdeshjälpen i fria rättegångar bleve av lägre
kvalitet än i andra mål. Även i mål där fri rättegång ej beviljades vore advokaterna
nödsakade att i viss utsträckning begagna sina biträdande jurister
som substitut.

För egen del anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg.

De anmärkningar som sålunda framställts mot utkastet torde böra föranleda
vissa jämkningar. Att uppställa advokatkompetens som behörighetsvillkor
i fråga om förordnat biträde men tillåta att även annan än advokat
må begagnas som ersättare kan efter min mening icke anses tilltalande. Det
skulle ej heller vara väl förenligt med den i 8 kap. 5 § nya rättegångsbalken
meddelade bestämmelsen om skyldighet för advokat att, därest biträde åt
part som åtnjuter fri rättegång ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid
domstol i det län där han har sitt kontor mottaga förordnande som sådant
biträde. Lämpligast synes vara att genomgående bestämma behörighetsområdet
så att det jämte advokater omfattar även andra som avlagt för utövande
av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av lagtexten torde emellertid
böra framgå, att vid meddelande av förordnande visst företräde bör givas
åt advokat.

Från andra håll framförda reformförslag.

Såsom utskottet i sitt utlåtande nr 23 till innevarande riksdag erinrat ha
riksdagens revisorer i sin berättelse över den år 1949 av dem verkställda
granskningen angående statsverket gjort vissa uttalanden rörande processreformens
ekonomiska verkningar och därvid även berört frågan om förordnande
av offentlig försvarare. Enligt revisorerna vore det en utväg att
nedbringa processkostnaderna att föreskriva möjlighet att till offentlig försvarare
åt häktad förordna jämväl biträdande jurist hos advokat, i synnerhet
som mål med offentlig försvarare kunde vara mycket enkla. Den nuvarande
ordningen kunde leda till den egendomliga konsekvensen, alt den
erfarne advokaten nödgades taga exempelvis ett enkelt stöldmål, medan
hans mindre erfarne biträde finge övertaga ett svårt tvistemål som samtidigt
förekomme vid annan domstol.

Sveriges juristförbund har vidare i en den 16 januari 1950 dagtecknad
underdånig framställning hemställt, att Kungl. Maj :t måtte medverka till
att jämväl juris kandidat, som icke vore ledamot av Sveriges advokatsamfund,
skulle efter beprövande av vederbörande hovrätt kunna fungera som
offentlig försvarare. Till stöd för denna hemställan åberopas samma skäl,
som utvecklats i de förevarande motionerna. I framställningen citeras en i
Tidskrift för Sveriges advokatsamfund årgång 1948 intagen i vissa här nedan
intagna yttranden närmare berörd uppsats av advokaten Ragnar Gottfarb,
vari anföres bl. a. följande: »Till offentlig försvarare måste även kunna för -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

ordnas biträde hos advokat. Som det nu är blir det inga nya brottmålsadvokater,
ty när en ung jurist efter fem praktikår, varav tre inom advokatyrket,
äntligen vinner inträde i advokatsamfundet, har han definitivt fått sin
inriktning, och kanske också sina klienter, och det är väl ingen som tror,
att han då lägger om sin verksamhet och börjar ägna sig åt brottmål. Och
hur skall brottmålsadvokaten kunna uppfostra en ung biträdande jurist, om
han ej får använda honom inom sitt fack. Det måste bli möjligheter för den
unge intresserade juristen att omedelbart få börja sin bana som brottmålsadvokat,
och det är endast det ansvarsfulla uppdraget som offentlig försvarare,
som är verkligt utbildande. Jag förmodar, att särskilt Norrlands advokater
vilja instämma i detta mitt krav.»

över juristförbundets framställning ha, efter remiss, yttranden inhämtats
från samtliga hovrätter, riksåklagarämbetet, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.
Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden från föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges
stadsfislcaler.

Framställningen har lämnats utan erinran av föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anför att hovrätten icke har något att erinra mot att 21 kap. 5 §
rättegångsbalken ändras i huvudsaklig överensstämmelse med de av juristförbundet
angivna riktlinjerna.

Föreningen Sveriges landsfogdar tillstyrker det framställda förslaget, dock
med den reservationen, att de juris kandidater, som omedelbart efter examen
eller fullgjord domsagotjänstgöring etablera sig såsom praktiserande
jurister eller anställas hos advokater böra vara skyldiga att efter förvärvandet
av erforderlig praktisk utbildning söka inträde i advokatsamfundet.
Skulle de underlåta detta eller icke bliva antagna, borde de icke vara behöriga
att förordnas till offentliga försvarare.

Hovrätten för Västra Sverige intager icke någon bestämd ståndpunkt i
frågan men ställer sig å andra sidan icke avvisande mot juristförbundets
framställning. Enligt hovrättens mening torde det vara tydligt, att någon
utvidgning av kretsen av personer, som kunde förordnas till offentlig försvarare,
icke borde ske med mindre ett verkligt behov av dylik utvidgning
förefunnes. Hovrätten hade sökt att, såvitt dess domsområde anginge, i någon
mån undersöka förefintligheten av dylikt behov i vad det hänförde sig
till otillräcklig tillgång på villiga personer och vågade uttala, att behov av
utvidgning i förevarande hänseende icke kunde anses föreligga inom hovrättsområdet.

Hovrätten fortsätter.

Därest det skulle visa sig att läget är det motsatta inom landet i övrigt,
eller inom avsevärda delar av landet, och alt olägenheten icke kan avhjälpas
genom åtgärder av advokaterna själva, uppstår frågan huru man lämpligen
bör lösa det problem som då föreligger. Till cn början bör undersökas huruvida
lösningen kan vinnas med hjälp av 27 § proinulgationslagen till rättegångsbalken.
En lösning på denna väg kan tydligen vinnas för den hän -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

delse ifrågavarande behov föreligger inom enstaka domstolsområden. Skulle
det emellertid visa sig att inom betydande delar av landet kretsen av advokater,
villiga att bliva offentliga försvarare, är för liten, synes ett botemedel
av mera generell art få sökas.

Man har i nuvarande lagstiftning (21: 5 RB) uppställt garantier för att
offentliga försvarare skola besitta erforderliga kvalifikationer för sina uppdrag,
och det förefaller nödvändigt att, om man nu vill vidga kretsen av
dem som kunna förordnas till offentliga försvarare, fortfarande söka vinna
säkerhet för att erforderliga kvalifikationer finnas hos vederbörande.

Då man knappast torde böra överlämna åt Sveriges advokatsamfund att
godkänna dem som skulle, utöver advokaterna själva, komma i fråga till
förordnanden av förevarande slag, synes annan utväg icke återstå än att
överlämna denna uppgift åt domstol. Antingen kan man då välja den domstol
— vanligen i första instans — som ändock har att i sista hand avgöra
huruvida personen i fråga bör utses till offentlig försvarare i visst mål,
eller ock kan man välja hovrätten i det område, inom vilket den sökande
har sitt kontor. Enklast och närmast till hands liggande vore onekligen att
anförtro uppgiften åt den domstol, där det aktuella målet är anhängigt.
Denna har i regel bäst kännedom om behovets förefintlighet och om sökandens
personliga egenskaper. Det synes dock bli nödvändigt att domstolen
inhämtar advokatsamfundets uppfattning i ärendet. En allvarlig nackdel
finnes emellertid med denna tänkta anordning, så till vida som det lätt kan
inträffa att en sökande godkännes vid en viss underrätt men underkännes
vid annan domstol i trakten.

Därest uppgiften att godkänna en sökande anförtros åt hovrätten, har
detta emot sig att hovrätten i regel icke har omedelbar kännedom om behovet
av förordnanden utom advokatkretsen, ej heller om den sökandes
person. Men hovrätten kan på mycket enkelt och formlöst sätt inhämta
erforderliga upplysningar från underdomstolarna (och advokatsamfundet),
och genom att välja hovrätten förekommer man den stötande situationen,
att olika underrätter eventuellt komma till olika resultat beträffande den
sökande. Hovrätten anser sig icke böra för närvarande avgiva något bestämt
omdöme om vilken procedur som bör väljas, helst som spörsmålet
måhända ej blir aktuellt.

Hittills har icke berörts frågan huruvida man vid en utvidgning av kretsen
av personer, som kunna förordnas till offentliga försvarare, bör medtaga
endast advokaternas biträdande jurister eller därjämte övriga praktiserande
jurister. Det synes vara svårt att härutinnan finna bärande skäl
för en differentiering. Inom vardera gruppen torde säkerligen finnas personer
som skulle vara lämpliga för de ifrågavarande uppdragen. I sammanhanget
bör uppmärksammas 5 § andra stycket lagen om fri rättegång. Något
skäl för att välja endast advokaternas biträdande jurister synes knappast
kunna hämtas i det förhållandet, att dessa biträden måste erhålla utbildning
för att sedermera duga såsom offentliga försvarare även i svårare
mål. En sådan utbildning kan nog på ett tillfredsställande sätt vinnas genom
att dessa jurister biträda sina chefer, då de tjänstgöra såsom offentliga
försvarare, och genom verksamhet såsom ombud och biträden i tvistemål
samt i brottmål, däri offentlig försvarare ej är förordnad.

Att, därest en utvidgning i förevarande hänseende finnes böra äga rum,
till offentlig försvarare skall i första hand förordnas lämplig advokat, om
sådan finnes att tillgå, synes självfallet.

Hovrätten för Nedre Norrland finner en utvidgning av den personkrets,
från vilken de offentliga försvararna kunna tagas, vara motiverad men

Första lagutskottets utlåtande nr 24. 9

vill icke låta det ankomma på hovrätt att pröva vederbörandes lämplighet.
Hovrätten anför.

De skäl, vilka anförts för att hos advokat anställd juris kandidat skall,
även om han ej själv är ledamot av Sveriges advokatsamfund, kunna förordnas
till offentlig försvarare, finner hovrätten bärande. Vad angår spörsmålet
huruvida också annan jurist, som icke är ledamot av advokatsamfundet,
bör kunna erhålla dylikt förordnande, är detsamma för denna hovrätts
vidkommande icke av större räckvidd. Hovrätten delar emellertid den
mening, som kommit till uttryck i framställningen, att möjlighet bör hållas
öppen att såsom offentlig "försvarare godtaga en var som avlagt för utövande
av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och som finnes skickad
för uppdraget. Lämpligheten av att den prövning, som i sistberörda avseende
måste föregå förordnandet skall ankomma på hovrätten, synes emellertid
tvivelaktig. Hovrätten komine merendels att bli helt beroende av utlåtanden,
som från vederbörande underrätt, advokatsamfundet eller eljest
kunna inhämtas. Någon vinst av att prövningen centraliserades till hovrätterna
synes knappast vara att vinna. Samma prövning kan med större
lätthet och med minst lika stor grad av tillförlitlighet utföras vid underrätten,
som i allmänhet, på grund av sin personkännedom, har de bästa
förutsättningar att bilda sig en uppfattning om vederbörandes personliga
kvalifikationer. En jämförelse med stadgandet i 5 § andra stycket lagen om
fri rättegång ligger nära till hands. Liksom vid förordnande om rättegångsbiträde
jämlikt nämnda lag synes vid förordnande av offentlig försvarare
lämplighetsprövningen kunna med fördel anförtros den domstol, som bär
att meddela förordnandet.

Svea hovrätt och Göta hovrätt föreslå, att advokat, som utsetts till offentlig
försvarare, i vissa fall må kunna bemyndigas att sätta annan, hos
honom anställd jurist i sitt ställe. Prövning av substitutets lämplighet borde
dock icke ankomma på hovrätt. Föreningen Sveriges stadsdomare utvecklar
i viss mån liknande synpunkter.

Svea hovrätt anför i huvudsak följande.

Till grund för framställningen synes ligga dels uppfattningen att det antal
advokater, som stå till förfogande för uppdrag såsom offentliga försvarare,
är för ringa, dels ett kritiskt bedömande av möjligheterna att under
nuvarande förhållanden rekrytera och utbilda nya brottmålsadvokater.

Enligt vad hovrätten har sig bekant torde för närvarande något allmänt
behov av en utvidgning av behörighetsområdet för offentliga försvarare icke
göra sig gällande vid domstolarna inom hovrättens domvärjo---

Beträffande frågan om möjligheterna att rekrytera och utbilda nya brottmålsadvokater
finner hovrätten de synpunkter remisskrivelsen härom innehåller
värda beaktande. Även om det kan antagas, att uppställandet av advokatkompetens
såsom behörighetsvillkor för offentlig försvarare kan komma
att visa sig medföra vissa olägenheter i dessa avseenden, torde dock
hittills vunnen erfarenhet icke giva vid handen, att särskilda åtgärder för
ifrågavarande ändamål erfordras. Med hänsyn härtill synes ej heller ur nu
berörda synpunkter en lagändring vara omedelbart påkallad.

Vissa praktiska skäl synas emellertid tala för en uppmjukning av bestämmelsen
i 21 kap. 5 § rättegångsbalken. Utan tvivel skulle det innebära en
viss lättnad i advokaternas arbete, om advokat, som förordnats till offentlig
försvarare, kunde efter domstolens medgivande såsom ersättare få an -

Första lagutskottets utlåtande nr 2b.

vända hos honom anställd biträdande jurist, även om denne icke är advokat.
Om advokaten på grund av sjukdom eller annat vägande skäl icke kan
iakttaga inställelse vid rätten, synes det stundom ur arbetsbesparande synpunkt
vara lämpligare att hos honom anställt rättsbildat biträde, som måhända
tillhandagått med anskaffande av utredning och förberedande av talan,
tjänstgör än att annan advokat, som icke alls är insatt i målet, anlitas
för uppdraget. Även i sådana fall, då inställelse samtidigt måste äga rum
vid olika domstolar — det kan exempelvis vara fråga om dels ett enklare
brottmål och dels ett tvistemål av mera vidlyftig beskaffenhet — torde det
ibland för den förordnade advokaten vara av värde att kunna begagna sitt
biträde för antingen den ena eller den andra inställelsen. En sådan ordning
skulle även vara av viss betydelse för domstolarna. Därigenom skulle nämligen
domstol erhålla större möjlighet att med hänsyn till sina egna arbetsförhållanden
bestämma dag för huvudförhandling utan att, såsom nu är
fallet, nödgas taga avgörande hänsyn till huruvida advokaten kan inställa
sig eller ej.

En ändring i den ifrågavarande bestämmelsen i nu antydd utsträckning
är otvivelaktigt från ekonomisk synpunkt fördelaktig. Det kan emellertid
ifrågasättas, om icke nödvändigheten av sparsamhet med statsmedel bör
föranleda längre gående jämkningar. Det vill synas som om offentliga försvarare
kommit att anlitas i långt större utsträckning än man från början
hade anledning räkna med och de belopp, som årligen av allmänna medel
utbetalas till sådana försvarare, äro betydande. Ej sällan torde statsverkets
kostnader på grund av de lokala förhållandena bli oproportionellt stora. Ur
nu anförda synpunkt kunde det möjligen övervägas att i särskilda fall, då
behov av offentlig försvare uppkommer å viss ort och tillgång ej finnes till
advokat men väl till annan jurist, som kan antagas äga erforderlig kompetens
för uppdraget och kan åtaga sig detta till betydligt lägre kostnader än
advokat från annan ort, möjlighet borde finnas att låta kostnadshänsyn i
viss utsträckning vara avgörande vid valet av sådan försvarare.

Mot lämpligheten av en sådan ordning torde emellertid ur andra synpunkter
invändningar kunna göras. Då den misstänkte genom frihetsberövande
eller annorledes är urståndsatt att själv verka för sitt försvar och sålunda
på detta område är hänvisad till det allmännas hjälp, måste han anses äga
rätt att förvänta, att honom tillhandahålles biträde av en försvarare, vilken
ur objektiva synpunkter besitter erforderliga kvalifikationer. Härtill kommer
att, även om praktiserande jurister utanför advokaternas krets mången
gång kunna vara lika lämpliga att föra talan i civila mål som advokater, ledamotskapet
i advokatsamfundet med hänsyn till rekryteringsordningen innefattar
en viss garanti för att försvararen besitter den mognad och allmänna
erfarenhet som kräves särskilt i fråga om bedömandet av de i varje fall
lämpligaste reaktionsåtgärder, som från samhällets synpunkt böra ifrågakomma.
Att undantagsvis advokat medgives rätt att anlita sitt biträde för
ifrågavarande uppdrag torde med hänsyn till det ansvar advokaten på grund
av sitt förordnande alltjämt måste anse ha för det sätt, varpå biträdet fullgör
sitt uppdrag, icke från nu berörda synpunkt möta betänkligheter.

På nu anförda skäl finner hovrätten den i remisskrivelsen gjorda framställningen
icke böra beaktas i vidare mån än att åt den ifrågavarande lagbestämmelsen
gives sådan avfattning att advokat, som förordnats till offentlig
försvarare, kan undantagsvis efter prövning i varje särskilt fall av
rätten medgivas att såsom ersättare få använda hos honom anställt rättsbildat
biträde.

Skulle emellertid Kungl. Maj :t finna de av juristförbundet anförda motiven
tala för en mera långt gående lagändring, bör enligt hovrättens mening

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

bestämmelsen erhålla sådan lydelse, att därav framgår att vid meddelande
av förordnande visst företräde tillkommer advokat.

Förslaget att i fråga om annan än advokat såsom behörighetsvillkor uppställa
krav på auktorisation av hovrätt, synes under inga förhållanden böra
bifallas. Bortsett från att en sådan ordning i och för sig framstår såsom
onödigt omständlig och tidsödande, kan det icke vara lämpligt att vid sidan
av advokatsamfundet tillskapas en krets av såsom rättegångsombud anlitade
juris kandidater, intagande en särställning i förhållande till övriga praktiserande
jurister. Ett tillbörligt hänsynstagande till advokaternas intressen
torde ligga däri, att — såsom hovrätten ifrågasätter — vid meddelande av
förordnande viss företrädesrätt bör tillkomma advokat. I de fall då fråga
uppstår om förordnande av annan än advokat, torde den kännedom, som
underrättsdomaren får antagas besitta i fråga om vederbörandes kvalifikationer,
utgöra en tillräcklig garanti för att lämplig person blir utsedd för
uppdraget.

Två ledamöter av hovrätten voro av skiljaktig mening och tillstyrkte bifall
till juristförbundets framställning, den ene ledamoten dock med reservation
för förslaget att hovrätterna skulle meddela generell auktorisation för
de juris kandidater utanför advokatsamfundet vilka skulle tillåtas uppträda
såsom offentliga försvarare.

Göta hovrätt anför.

Rättegångsbalkens bestämmelser om offentlig försvarare ha inneburit ett
mycket värdefullt framsteg. Begränsningen till advokater medför emellertid
vissa olägenheter. Kretsen av behöriga personer kan på vissa orter bli för
trång, särskilt om man — som önskvärt är — håller sig till personer som
äro icke blott behöriga utan även villiga. Det kan på grund härav bli nödvändigt
att förordna offentlig försvarare från annan ort, varigenom det allmännas
kostnader ökas. Hovrätten har dock icke kännedom om att dessa
olägenheter gjort sig särskilt gällande inom hovrättens område. Däremot
har försports att advokater stundom i följd av förordnande som offentlig
försvarare nödgats överlåta till en biträdande jurist att sköta andra svåra
mål eller andra å advokatbyrån förekommande göromål, ehuru en motsatt
arbetsfördelning kunnat vara den naturliga. Den allvarligaste olägenheten
synes emellertid hovrätten ligga i vad advokaten Gottfarb i det i framställningen
citerade yttrandet framhållit: en ung biträdande jurist får icke öva
sig med försvararskap förrän han efter erhållet ledamotskap i advokatsamfundet
plötsligt blir behörig, och under tiden har han kanske fått sitt intresse
så inriktat på andra grenar av en advokats verksamhet att han inte vill
syssla med brottmål.

En lösning vore givetvis att ändra behörighetsreglerna så att de komma
att i huvudsak överensstämma med vad som gäller för biträde enligt lagen
om fri rättegång. Uppdragens svårighetsgrad är i båda fallen oerhört växlande
och ge i och för sig icke anledning till skilda behörighetsregler. Arten
av de mål i vilka offentliga försvarare förordnas gör det emellertid principiellt
särskilt viktigt att ställa behörighetskraven högt, och det införda
advokatmonopolet i fråga om offentliga försvarare utgör över huvud ett sådant
framsteg att en återgång icke utan tvingande skäl bör ske. Därest man
utvidgade behörigheten att omfatta jurister utom advokaternas krets skulle
man vidare knappast kunna bibehålla skyldigheten för advokater alt mottaga
uppdrag som offentliga försvarare, men att eftergiva denna skyldighet
vore säkerligen icke lyckligt. Hovrätten vill alltså icke förorda berörda lös -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Den av juristförbundet förordade lösningen är att hovrätten efter ansökan
skulle äga förklara praktiserande jurist behörig att mottaga förordnande
som offentlig försvarare. Hovrätten skulle således kunna meddela en
slags auktorisation åt jurister utanför advokatsamfundet. Även denna lösning
måste hovrätten för sin del bestämt avstyrka. Det är icke lämpligt att
domstolarna bland de personer som uppträda som rättegångsombud skola
företaga en gallring av detta slag. Det kan givetvis heller icke komma i fråga
att advokatsamfundet på delta sätt prövar personer utanför advokaternas
krets.

Hovrätten har kommit till den uppfattningen att de huvudsakliga olägenheterna
skulle kunna undanröjas genom införande av en begränsad möjlighet
för advokat som förordnas till offentlig försvarare att använda hos honom
anställd jurist som substitut. För närvarande skall den som eu offentlig
försvarare med rättens tillstånd sätter i sitt ställe vara advokat. Det borde
kunna möjliggöras för den offentlige försvararen att i vissa fall sätta biträdande
jurist i sitt ställe. Detta bör dock under inga förhållanden bli en
allmän regel utan bero på dels målets beskaffenhet och dels den biträdande
juristens praktik och kvalifikationer. Där det vrkas och på grund av dessa
omständigheter anses kunna ske, bör domstolen således i förordnande till
advokat att vara offentlig försvarare utsätta att han må sätta viss hos honom
anställd namngiven jurist i sitt ställe. Med den här ifrågasatta anordningen
skulle alltid även advokaten få ett visst ansvar för ett uppdrags utförande,
och man synes över huvud ha anledning räkna med att anordningen
icke skall behöva medföra någon försämring i fråga om dessa viktiga
samhällsfunktioner.

Där det på någon ort även efter en jämkning i antydd riktning av gällande
bestämmelser kan uppstå svårigheter att erhålla tillgång till offentliga försvarare,
synas sådana olägenheter kunna undanröjas genom en mindre
restriktiv tillämpning av 27 g i lagen om införande av nya rättegångsbalken.

Stadsdomarföreningen anför.

För stadsdomstolarnas vidkommande — möjligen med undantag för Stockholms
rådhusrätt — torde, så långt styrelsens erfarenhet sträcker sig, icke
kunna sägas, att några särskilda svårigheter framträtt att fylla behovet av
offentliga försvarare. Enbart den omständigheten, att inom ett eller annat
domstolsområde tillräckligt antal advokater icke stå till förfogande för
uppdrag såsom offentlig försvarare, torde ej heller — med hänsyn till den
för dylika fall avsedda dispensmöjligheten enligt 27 § i promulgationslagen
till nya rättegångsbalken — kunna anses utgöra tillräckligt skäl för en
generell uppmjukning av det nyligen införda advokattvånget i förevarande
hänseende. Däremot synes det styrelsen böra ur rekryterings- eller utbildningssynpunkt
övervägas att bereda möjlighet för juris kandidat, som är
fast anställd hos advokat, att erhålla förordnande såsom offentlig försvarare.
Den i framställningen föreslagna hovrättsprövningen synes emellertid
innebära en onödig omständlig procedur allra helst som hovrättens avgörande
väsentligen torde komma att grundas på utlåtanden från vederbörandes
arbetsgivare och från underrätten.

Styrelsen vill för sin del förorda sådan lagändring, att domstol medges
att på framställning av advokat förordna hos denne sedan minst ett år anställd
juris kandidat såsom offentlig försvarare.

Hovrätten för övre Norrland kan icke biträda juristförbundets framställning.
Hovrätten ifrågasätter dock en temporär uppmjukning av bestämmelsen
i 21 kap. 5 § rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Hovrätten anför.

Enligt Eders Kungl. Maj.ts brev till hovrätten den 19 december 1947, har,
med stöd av 1 och 27 §§ promulgationslagen till rättegångsbalken, medgivits
att vid domstolar under hovrätten — utom häradsrätten i Umeå domsaga
samt rådhusrätterna i Umeå och Luleå — må utan hinder av vad i
21 kap. 5 § rättegångsbalken är föreskrivet tills vidare och till dess annat
förordnas till offentlig försvarare utses även annan än advokat, därest han
avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt finnes
lämplig för uppdraget. Denna undantagsbestämmelse synes ganska ofta
tillämpas. Av de 68 fall, där under åren 1948 och 1949 i till hovrätten fullföljda
brottmål offentlig försvarare förordnats, har i 13 fall försvararen
varit annan än advokat.

Vikten av att offentlig försvarare besitter erforderliga kvalifikationer
för sitt uppdrag har föranlett det i 21 kap. 5 § rättegångsbalken uppställda
ovillkorliga kravet på att han skall vara advokat. Stadgandet i 27 § promulgationslagen
utgör, såsom framgår av förarbetena och enligt vad dess avfattning
också ger vid handen, ett av speciella förhållanden betingat undantagsstadgande,
avsett att få en såväl lokalt som temporärt begränsad
räckvidd. Det har, utom i fråga om Övre Norrland, erhållit obetydlig användning.

Ett definitivt frångående av den i 21 kap. 5 § rättegångsbalken upptagna
principen om »advokattvång» vid förordnande av offentlig försvarare bör
enligt hovrättens mening ej ifrågakomma med mindre dess" upprätthållande
visat sig ägnat att medföra allvarliga olägenheter. Hovrätten kan ej finna,
att tillräckligt starka skäl för en sådan åtgärd förebragts. Genom stadgandet
i 27 § promulgationslagen har för Övre Norrlands vidkommande behovet
av offentlig försvarare i det väsentliga tillgodosetts; måhända kan det visa
sig ändamålsenligt att tillämpa motsvarande ordning i ytterligare någon del
av landet. Att det även därutöver kan befinnas behövligt att i någon mån
utvidga den krets av personer, varinom offentlig försvarare får utses, vill
hovrätten ej bestrida. Det synes dock ej för närvarande möjligt att bedöma,
om behovet skall bli permanent.

Av det sagda framgår, att hovrätten icke är beredd att biträda den av
juristförbundet gjorda framställningen. Däremot synas starkare betänkligheter
ej möta mot en temporär uppmjukning av det ifrågavarande stadgandet.
Provisoriets varaktighet bör bero av utvecklingen.

Beträffande den närmare utformningen av de ifrågasatta nya bestämmelserna
synas dessa kunna ges det innehållet att advokat, som* förordnats
till offentlig försvarare, skall utan hinder av vad i 21 kap. 5 § rättegångsbalken
är i förevarande avseende föreskrivet äga att efter rättens medgivande
sätta i sitt ställe viss annan person, vilken avlagt för behörighet till domaiämbete
föreskrivna kunskapsprov och är skickad för uppdraget. Till
substitut skall alltså kunna brukas även annan juris kandidat än sådan
som är anställd hos advokat. Man torde ha rätt räkna med att den förordnade
försvararen i eget intresse skall undvika att missbruka substitutionsrätten.
— Stadgandets temporära karaktär synes lämpligen kunna markeras
genom att det upptas i 27 tf promulgationslagen samt till sin giltighet
göres beroende av Eders Kungl. Maj:ts förordnande.

En ledamot av hovrätten var skiljaktig och biträdde juristförbundets
framställning.

Juristförbundets framställning avstyrkes helt av riksåklagarämbetet,
föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Riksåklagarämbetet anför.

Uppdraget såsom offentlig försvarare är ett så kvalificerat samt ur allmän
och enskild synpunkt så betydelsefullt och grannlaga värv att det bör
anförtros allenast åt jurist, som kan förutsättas äga tillräckliga juridiska
och personliga kvalifikationer för uppdraget. Med hänsyn härtill bör kravet
att till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig
därtill, icke utan tvingande skäl eftergivas.

Såsom skäl för att med frångående av berörda krav införa möjlighet
för juris kandidat, som icke är ledamot av Sveriges advokatsamfund, att
erhålla förordnande såsom offentlig försvarare har juristförbundet anfört,
att tillräckligt antal advokater i vissa delar av landet icke funnes att tillgå
samt att en jämkning av behörighetskravet erfordrades ur rekryteringsoch
utbildningssynpunkt.

Vad först angår de svårigheter, som kunna föreligga att erhålla advokater
såsom offentliga försvarare, vill riksåklagarämbetet erinra om att Sveriges
advokatsamfund räknar över 800 ledamöter. Med hänsyn härtill och
då samfundsledamot enligt föreskrift i 8 kap. 5 § rättegångsbalken är skyldig
att mottaga förordnande såsom offentlig försvarare vid domstol i det
län, där han har sitt kontor, vill det synas ämbetet som om åtminstone i
största delen av landet tillräckligt antal advokater skulle stå till buds såsom
offentliga försvarare. För mera avlägsna landsändar har — såsom
juristförbundet anfört — med stöd av 27 § promulgationslagen till rättegångsbalken
i vissa fall medgivits undantag från föreskriften i 21 kap. 5 §
nämnda balk att offentlig försvarare skall vara advokat. Därest i ytterligare
någon del av landet skulle yppa sig svårigheter att såsom offentliga försvarare
kunna anlita advokater, torde dessa svårigheter böra avhjälpas
dispensvägen. Den omfattning, i vilken dispens hittills meddelats, synes
knappast utgöra något belägg för att en lagändring i den riktning, som
juristförbundet föreslagit, skulle ur den synpunkt varom nu är fråga vara
erforderlig.

Vad härefter angår frågan, huruvida det ur rekryterings- och utbildningssynpunkt
kan anses påkallat att genomföra sådan lagändring att även
annan än advokat kan förordnas till offentlig försvarare, är det självfallet
att det ur denna synpunkt skulle vara värdefullt om t. ex. biträdande jurister
hos advokater skulle kunna förordnas såsom offentliga försvarare,
låt vara att de redan nu kunna biträda den offentlige försvararen på förundersökningsstadiet.
Utbildnings- och rekryteringssynpunkten kan emellertid,
lika litet som när det gällde domsagonotariernas tingssittning, få
vara avgörande. För att försvaret rätt skall kunna fylla sin uppgift och för
att försvararen icke skall, såsom ej så sällan var fallet före rättegångsreformens
genomförande, framstå närmast såsom en slags statist i rättegången
krävs av honom yrkesrutin som advokat, allmän livserfarenhet, förmåga
att hävda sig gentemot domstol och motpart och ej så sällan det moraliska
mod som krävs för att utan vräddhåga driva ett impopulärt försvar. En
ung, kanske icke ens tingsmeriterad juris kandidat, som tjänstgör såsom
biträdande jurist på en advokatbyrå eller eljest praktiserar såsom jurist,
torde i allmänhet icke besitta dessa kvalifikationer. Det synes därför önskvärt,
att förordnande såsom offentlig försvarare icke meddelas annan än
den som fullgjort stadgad tjänstgöring och i övrigt uppfyller kraven för
att bliva antagen till ledamot av advokatsamfundet. I detta sammanhang
vill riksåklagarämbetet erinra om att rekryteringspersonalen till landsfogde-
och stadsfiskalsbanorna, som efter fullgjord tingsmeritering vinner inträde
på banan, i princip först efter föreskriven utbildning -- under sammanlagt
omkring ett och ett halvt år — betros med enklare åklagarupp -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

gifter för alt sedermera efter längre tids tjänstgöring anförtros mera kvalificerade
åklagargöromål. Även om det varit nödvändigt att övergångsvis,
i avbidan på åklagarkårens utbyggnad, anlita unga, mindre erfarna åklagaraspiranter
för mera kvalificerad åklagartjänstgöring, torde åklagaraspiranterna
framdeles komma att uppträda i brottmål av sådan natur, alt
man däri kan räkna med offentlig försvarare, först omkring fem år efter
juris kandidatexeamen eller den tid som regelmässigt krävs för antagning
till ledamot av advokatsamfundet.

På grund av vad sålunda anförts finner sig riksåklagarämbetet icke kunna
tillstyrka juristförbundets framställning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar.

Den fråga, som här beröres av juristförbundet, måste enligt styrelsens
mening ses under vidare aspekt än förbundet lagt på densamma. Genom den
nya rättegångsbalken infördes en reglering av advokatväsendet, vars syfte
var att tillgodose den rättssökande allmänhetens behov av kvalificerade ombud
och rättegångsbiträden. För vinnande av detta syftemål har i 8 kap. rättegångsbalken
upptagits regler angående utövande av advokatverksamhet i
riket. Enligt styrelsens mening är den reglering, som på angivet sätt ägt
rum, av utomordentlig betydelse för rättegångsväsendet i riket. Som torde
vara allmänt bekant mötte emellertid spörsmålet om denna reglering tveksamhet
från olika håll och motstånd häremot restes såväl inom som utom
riksdagen. Det ansågs nämligen, att man härigenom skapade ett advokatmonopol,
varigenom ett obehörigt intrång gjordes i den fria yrkesutövningen.

Det är för den, som i likhet med styrelsen sätter en betydande vikt vid
den reglering av advokatverksamheten, som sålunda genomfördes i samband
med nya rättegångsbalkens antagande, uppenbart, att varje åtgärd,
som rubbar på de därvid fastslagna principerna, måste underkastas en ytterst
noggrann granskning ur skilda synpunkter. Det låg nämligen i öppen
dag vid lagens antagande att med de fördelar, som genom bestämmelsen i
nämnda kapitel tillerkändes en advokat, också måste följa vissa ur det allmännas
synpunkter viktiga förpliktelser, även om dessa för advokaten kunna
kännas betungande. En dylik förpliktelse är den i 8 kap. 5 § rättegångsbalken
stadgade skyldigheten för advokat att, om offentlig försvarare för
misstänkt ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid domstol i det län,
inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som försvarare. Man
får icke förbise den risk, som alltid kan föreligga, då man ruckar på den
givna ordningen, att man kan äventyra hela det stora värdet för rättegångsväsendet,
som den i nämnda 8 kap. omförmälda regleringen innebär. Endast
om synnerligen starka skäl föreligga, bör man vidtaga någon ändring i de
förpliktelser, som sålunda ålagts en advokat.

För styrelsen är det uppenbart, att uppdraget att vara offentlig försvarare
är ett uppdrag av stor vikt. Även om det mången gång i det föreliggande fallet
kan synas vara eu ganska enkel uppgift, som ligger i uppdraget att
tjänstgöra som offentlig försvarare, må man dock icke förglömma, att i de
flesta fall dock är fråga om mål, där det gäller ett frihetsberövande eller ej
och i förstnämnda fallet under vilka former detta frihetsberövande skall
äga rum. Det må väl vara sant, att det mången gång krävs större juridiska
insikter och större juridiskt skarpsinne att företräda införa rätten i invecklade
tvistemål, men när det gäller de brottmål, varom nu är fråga, torde den
viktigaste egenskapen hos den offentliga försvararen vara allmän mognad
och erfarenhet. Ur denna synpunkt har i rättegångsbalken uppställts kravet
att den som förordnas till offentlig försvarare, skall vara medlem av
Sveriges advokatsamfund. Det är jämväl enligt styrelsens mening ett oav*

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

visligt krav, att en offentlig försvarare icke är alltför ung, att han under
flera år utövat verksamhet såsom praktiserande jurist och att han genom
den mognad han såväl härigenom som genom sin erfarenhet i övrigt vunnit
förstår att såväl hos den tilltalade som hos rätten vinna gehör för den
ståndpunkt han företräder.

Med den ståndpunkt styrelsen sålunda i princip intagit till detta spörsmål
är klart, att styrelsen endast om synnerligen starka skäl föreligga kan
biträda en uppmjukning av stadgandet i 21 kap. 5 g rättegångsbalken. Styrelsen
finner icke att förbundet i sin framställning anfört dylika skäl. Det
må visserligen vara, att det å vissa håll i landet möter svårigheter att till
offentlig försvarare kunna förordna advokat med hänsyn till den bristande
tillgången på lämpliga advokater i domstolens närhet, men för mötande av
denna olägenhet torde stadgandet i 27 g lagen om införande av nya rättegångsbalken
vara till fyllest. Därest det på något håll skulle visa sig att det
med stöd av sistnämnda lagstadgande utfärdade kungl. brevet den 19 december
1947 icke innefattar tillräcklig dispens, kan naturligtvis brevets giltighetsområde
utvidgas, men styrelsen vill dock varna för att av ekonomiska
skäl vara för eftergiven med dispensrätt i förevarande hänseende. Ej heller
lärer den omständigheten, att rekryteringen av nya hrottmålsadvokater försvåras
genom nuvarande regler tillmätas stor betydelse. Det lärer icke möta
något hinder för den, som är intresserad av denna del av en advokats verksamhetsområde,
att förskaffa sig den utbildning, som härför erfordras, genom
att på det advokatkontor, där han är anställd, biträda advokaten vid
dessa uppdrags förberedande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får styrelsen i underdånighet avstyrka
juristförhundets ifrågavarande hemställan.

Sveriges advokatsamfund anför i huvudsak följande.

Inledningsvis vill styrelsen understryka att den föreliggande frågan icke
får betraktas såsom något fackligt spörsmål, beträffande vilket det skulle
gälla att tillgodose olika juristkategoriers anspråk på »rättvisa». Frågan
måste lösas under uteslutande hänsynstagande till vad som är bäst ägnat
att främja en god rättskipning i brottmålsprocessen. Att uppmärksamhet
härvid även måste ägnas frågan om rekrytering och utbildning av nya brottmålsadvokater
ligger i öppen dag.

Uppgiften att försvara en för brott misstänkt person är viktig och ansvarsfull,
icke minst därför att det för försvararen gäller att på en gång tillvarataga
den misstänktes rätt och taga tillbörlig hänsyn till allmänna intressen
av stor betydelse. En försvarare ställes ej sällan inför problem, vilka
svårligen bemästras av annan än den som förvärvat praktisk erfarenhet
genom en längre tids utövande av sådan juridisk verksamhet, som omförniäles
i 3 § första stycket 3. punkten i advokatsamfundets stadgar. Gäller
det att utse privat försvarare, kan det måhända sägas inom vissa gränser
vara den misstänktes ensak, om han vill åtnöjas med en försvarare, som
har ingen eller ringa erfarenhet av advokatverksamhet. När åter fråga är
om förordnande av offentlig försvarare, kräva både det allmännas och den
misstänktes intressen att försvararen besitter erforderliga kvalifikationer
för uppdraget. Ur allmän synpunkt har man rätt att fordra att försvaret
skötes på ett sätt, som icke ‘innebär ett illojalt åsidosättande av det allmännas
intressen. Av hänsyn till den misstänkte måste uppställas krav på att
den offentliga försvarare som förordnas, måhända mot den misstänktes vilja
med åsidosättande av hans önskemål i fråga om personvalet, skall vara
väl kvalificerad för sin uppgift. Rättegångsbalkens regel att offentlig försvarare
skall vara advokat är därför grundad på mycket goda skäl. Icke

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

minst viktigt är att den offentliga försvararen i sin egenskap av advokat
är underkastad styrelsens tillsyn och att disciplinär åtgärd enligt 8 kap. 7 g
rättegångsbalken kan vidtagas mot honom, om han åsidosätter sina plikter
som advokat.

Naturligtvis förekomma fall, då det, sedan en brottmålsprocess väl förts
till slut, icke utan fog kan sägas att försvaret av den misstänkte varit en
föga krävande uppgift, som kunnat på ett tillfredsställande sätt ombesörjas
av en mindre kvalificerad kraft än en advokat. Att med säkerhet förutse
detta redan vid den tidpunkt, då offentlig försvarare skall förordnas, är
emellertid praktiskt taget omöjligt. Det förtjänar dessutom att framhållas
att en försvarare mången gång under utförande av sitt uppdrag ställes inlör
uppgifter och svårigheter, varom rätten på grund av försvararens tystnadsplikt
aldrig får någon kännedom.

Såsom motivering för regeln att offentlig försvarare skall vara advokat
kan anföras ytterligare en synpunkt. Rättegången i brottmål bygger på den
ackusatoriska principen. För att jämvikt i processföringen skall ernås
måste den misstänkte förses med en kompetent försvarare. Av särskild vikt
är att denne i förhållande till domstolen intager en fullt fri och självständig
ställning. Såsom justitierådet N. Gärde framhållit i sin uppsats i festskriften
till presidenten Karl Schlyter framträder redan ur denna synpunkt klart
den stora betydelsen av en oberoende och högtstående advokatkår, ur vilken
för uppgiften lämpade försvarare kunna erhållas.

Enligt styrelsens mening är det av nu anförda skäl uppenbart att regeln
om att offentlig försvarare skall vara advokat icke bör frångås, med mindre
tvingande skäl nödvändiggöra undantag från regeln.

1 juristförbundets skrivelse framhålles att den omständigheten att dis pens

från »advokattvånget» lämnats vid vissa domstolar tyder på att inom
ifrågavarande domstolsområden tillräckligt antal advokater saknas för uppdraget
såsom offentlig försvarare. Mot detta uttalande finnes självfallet intet
att erinra. När juristförbundet därefter uttalar att den erfarenhet, som
vunnits under de båda nu tilländalupna åren, skulle utvisa ett behov av
ytterligare rekryteringsunderlag för offentliga försvarare även vid andra
domstolar, nödgas styrelsen emellertid anmäla en avvikande mening. Det
måste rimligen antagas att, om behov av ytterligare rekryteringsunderlag
verkligen yppats, ett flertal domstolar skulle ha gjort framställning om
tillämpning av bestämmelsen i 27 § promulgationslagen till rättegångsbalken.
Såvitt styrelsen har sig bekant har emellertid dylik framställning gjorts
allenast i ett enda fall utöver dem, där med stöd av bestämmelsen dispens
lämnats.---

Antalet advokater uppgår i Göteborg till över 90 och i Stockholm till
356. Var och en av dessa advokater är enligt 8 kap. 5 g rättegångsbalken
skyldig att mottaga förordnande som offentlig försvarare, om sådan ej kan
erhållas efter frivilligt åtagande. På fullt allvar kan ingen påslå att antalet
advokater i Göteborg och Stockholm skulle vara för litet för fullgörande av
den uppgift, varom här är fråga. Verkliga förhållandet är i stället det att
antalet advokater i dessa två städer är långt mer än tillräckligt. Vad särskilt
angår Stockholm är det för övrigt även felaktigt att påstå att för få
advokater skulle vara villiga att åtaga sig brottmål. Hos advokatsamfundets
sekretariat, som förmedlar anskaffande av offentliga försvarare i
Stockholm, ha 70 advokater anmält sig villiga alt mottaga sådana uppdrag.
Redan detta antal är mer än tillräckligt. En annan sak är att det ändock
vore önskvärt alt flera advokater i Göteborg och Stockholm ställde sig till
förfogande såsom offentliga försvarare. Av flera skiil, som styrelsen finner
överflödigt att nu närmare ingå på, bör det nämligen eftersträvas att så

2 liilumg till riksdagens protokoll 1950. .9 samt. land. Nr 24.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

många advokater som möjligt påtaga sig denna uppgift. Vad beträffar landet
i övrigt torde -- frånsett måhända de största städerna — flertalet advokater
frivilligt ha åtagit sig uppgiften att vara offentliga försvarare.

Styrelsen kan alltså icke finna annat än att advokatkåren, som nu omfattar
877 medlemmar, är av tillräcklig numerär för att kunna fylla behovet
av offentliga försvarare. Något vidgat rekryteringsunderlag är icke erforderligt.
Skulle på någon plats förhållandena verkligen vara sådana att
undantag från regel att offentlig försvarare skall vara advokat kan anses
erforderligt, förefinnes möjlighet att med stöd av 27 §'' promulgationslagen
förordna om sådant undantag.

Juristförbundets framställning har emellertid motiverats även med en
hänvisning till nödvändigheten att rekrytera och utbilda nya brottmålsadvokater.
I detta hänseende har juristförbundet särskilt hänvisat till vad
advokaten Gottfarb anfört i den citerade tidskriftsartikeln. Det skall icke
bestridas att ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna åberopas för ett utsträckande
av behörigheten att mottaga ifrågavarande uppdrag till att omfatta
jämväl yngre praktiserande eller hos advokat anställda jurister, vilka
ännu icke förvärvat den praktiska erfarenhet som fordras för inträde i
advokatsamfundet. Särskilt gäller delta i fråga om de hos advokater anställda
biträdande juristerna, enär dessa kunna av sin chef eller äldre kolleger
på samma advokatbyrå erhålla råd och anvisningar, vartill kommer
att den advokat, hos vilken biträdande jurist är anställd, har att bära ansvaret
för sitt sätt att instruera och övervaka den biträdande juristen. Även
om ur utbildningssynpunkt vissa skäl sålunda kunna anföras för ett utsträckande
av behörigheten till att omfatta åtminstone hos advokat anställd
biträdande jurist, måste häremot vägas intresset att de offentliga
försvararna äro fullt kompetenta för sin uppgift. Det kan uppenbarligen
icke generellt förutsättas att varje person, som avlagt juris kandidatexamen,
därmed också skulle vara kvalificerad för uppgiften att vara offentlig
försvarare (juristförbundet tänker sig ju även en särskild lämplighetsprövning).
Tvärtom vill styrelsen hävda den meningen att ingen kan förutsättas
äga erforderliga kvalifikationer för denna uppgift, innan han förvärvat
grundlig insikt i advokatyrkets utövande i övrigt. Det viktigaste i
en brottmålsadvokats utbildning ligger däri att han blir förtrogen med de
etiska och andra problem, som advokatverksamheten i sig innesluter, och
att han bibringas förmågan att självständigt och utan räddhåga men också
med omdöme och takt hävda en klients intressen mot motparten, ja — där
så stundom erfordras — även mot domstolen. De specialkunskaper, som
erfordras för den särskilda uppgiften att sköta försvaret i brottmål, kan
han sedermera utan större svårighet tillägna sig. Ehuru det för advokaterna
självfallet skulle vara bekvämast att kunna använda sina biträdande
jurister soin offentliga försvarare i brottmål, måste styrelsen av nu anförda
skäl uttala den meningen att icke heller hänsynstagandet till utbildningssynpunkten
bör föranleda någon uppmjukning av regeln att offentlig försvarare
skall vara advokat.

Juristförbundet, som uppenbarligen är på det klara med att icke varje
juris kandidat kan anses kvalificerad för uppgiften som offentlig försvarare,
har föreslagit att hovrätterna skulle äga att på ansökan av praktiserande
juris kandidat och efter inhämtande av yttrande från advokatsamfundet
och från den underrätt, vid vilken sökanden företrädesvis uppträder,
förklara denne behörig att mottaga förordnande såsom offentlig
försvarare. Styrelsen måste bestämt motsätta sig detta förslag. Bortsett
från det principiellt felaktiga i att för en av de viktigaste advokatuppgifterna
officiellt auktorisera en kår av »advokater» av lägre valör, förtjä -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

nar framhållas att hovrätterna, vilka i regel torde sakna personlig kännedom
om vederbörande sökande, icke ha möjlighet att verkställa någon reell
lämplighetsprövning. Styrelsen, som av erfarenhet vet, hur svårt det ofta
är att bedöma en sökandes lämplighet, när det gäller ansökan om inträde
i samfundet, måste för sin del bestämt avböja att taga någon befattning
med lämplighetsprövning i fråga om juris kandidater, som ej sällan måste
förutsättas ha så ringa praktisk erfarenhet att en dylik prövning strängt
taget är omöjlig. Slutligen vill styrelsen påpeka att, om juristförbundets
förslag genomfördes, en ytterst egendomlig situation skulle uppstå i sådana
fall, där en juris kandidat, som av hovrätt förklarats behörig att mottaga
förordnande som offentlig försvarare, sedermera skulle befinnas icke
uppfylla de för inträde i advokatsamfundet föreskrivna villkoren och därför
vägras inträde i samfundet.

På anförda skäl hemställer styrelsen att juristförbundets framställning
icke måtte föranleda någon Eders Kungi. Maj :ts åtgärd.

Utskottet.

Uppdraget att såsom försvarare biträda en misstänkt vid förberedande och
utförande av dennes talan utgör ett på en gång betydelsefullt och grannlaga
värv. Försvararen har vid utförande av sitt uppdrag att beakta såväl den
misstänktes som det allmännas intressen. Svåra avvägningsspörsmål kunna
därvid uppkomma. Det framstår därför som angeläget, att försvararen besitter
erforderliga kvalifikationer för sitt uppdrag; av honom måste krävas
icke blott juridiska insikter utan även allmänt omdöme och livserfarenhet.

I de fall då den misstänkte själv utser sin försvarare kan det inom vissa
gränser sägas vara hans ensak, åt vem han vill anförtro uppdraget. Om åter
den misstänkte på grund av frihetsberövande eller av annan orsak är ur
stånd att själv verka för sitt försvar och det alltså vid behov ankommer på
rätten att förordna offentlig försvarare för honom, kommer frågan om försvararens
kompetens i ett annat läge. I dessa situationer, då samhället självt
ingriper till den misstänktes skydd, måste det enligt utskottets mening uppställas
som ett oeftergivligt krav att annan person icke får ifrågakomma för
uppdraget än den som kan förutsättas vara väl kvalificerad härför.

Ur dessa synpunkter framstår den i 21 kap. 5 § rättegångsbalken uppställda
regeln, att offentlig försvarare skall vara advokat, som väl grundad.
Med hänsyn till de för inträde i advokatsamfundet uppställda villkoren innefattar
ledamotskapet en garanti för att vederbörande erhållit den utbildning
och praktiska erfarenhet, som erfordras för att kunna på ett tillfredsställande
sätt föra annans talan inför rätta. Ledamöterna äro i sin verksamhet
underkastade tillsyn av samfundets styrelse och denna äger tillgripa disciplinära
åtgärder mot dem. Härigenom ha förutsättningar skapats för att en
tillfredsställande standard uppehälles bland advokaterna.

Å andra sidan kan icke förnekas, att bestämmelsen att endast advokat får
komma i fråga som offentlig försvarare för med sig vissa nackdelar.

Inom några delar av landet är sålunda antalet advokater alltför litet. Möjligheterna
alt undanröja dessa olägenheter torde dock vara i det väsentliga

Första lagutskottets utlåtande nr 2-L

tillgodosedda genom de dispensbeslut, som Kungl. Maj:t med stöd av 27 § i
promulgationslagen till rättegångsbalken meddelat eller kan komma att
meddela. Vid de domstolar, som avses i besluten, kan jämväl sådan juris
kandidat, som icke är ledamot av advokatsamfundet, förordnas till offentlig
försvarare, om han finnes lämplig därtill.

De nuvarande reglerna kunna vidare befaras försvåra rekryteringen av
nya brottmålsadvokater. I den offentliga diskussionen av förevarande spörsmål
har framhållits att, om en ung juris kandidat icke före inträdet i advokatsamfundet
finge mottaga uppdrag som offentlig försvarare, han bleve så
inriktad på andra grenar av juridisk verksamhet, att han icke sedermera,
efter det han vunnit inträde i advokatsamfundet, hade något intresse för
att åtaga sig förordnanden som offentlig försvarare. Enligt utskottets mening
äro dessa synpunkter värda beaktande. Det måste anses vara ett betydande
samhällsintresse, att det finnes ett tillräckligt stort antal advokater
som intressera sig för brottmål. Likväl kunna utbildnings- och rekryteringssvnpunkterna
icke tillmätas avgörande betydelse. Andra och viktigare intressen
— framförallt omsorgen om den misstänkte — gripa här in. Påpekas
bör också, att det dock icke är omöjligt att vinna utbildning som
brottmålsadvokat utan att uppträda som offentlig försvarare.

För en uppmjukning av det ovillkorliga advokatmonopolet på förevarande
punkt tala slutligen även vissa praktiska skäl. Om en advokat, som blivit
utsedd till offentlig försvarare, på grund av sjukdom eller av annan oförutsedd
omständighet blir förhindrad att inställa sig vid huvudförhandlingen,
måste antingen förhandlingen inställas, något som kan ställa sig svårt
eller olägligt, eller också annan advokat anlitas för uppdraget. Om i sistnämnda
händelse den nye försvararen icke tidigare tagit befattning med
målet, uppkomma med stor sannolikhet ökade kostnader. Den kostnad, som
på detta sätt föranledes utöver vad eljest bort utgå, torde komma att stanna
på statsverket. I fall sådana som de nu antydda skulle det innebära en betydande
lättnad, om en å försvararens byrå anställd jurist, som redan tagit
viss befattning med målet, kunde få rycka in i sin principals ställe, även
om han icke är ledamot av advokatsamfundet. Någon större räckvidd ha
de nu anförda skälen dock icke.

Enligt utskottets mening bör det, främst av hänsyn till den misstänkte,
icke komma i fråga att göra något mera omfattande avsteg från den i 21
kap. 5 § rättegångsbalken uppställda regeln. De förut anförda synpunkterna
tala dock för att någon uppmjukning av stadgandet kan komma i fråga.
Inom utskottet ha uttalats vissa sympatier för den av föreningen Sveriges
stadsdomare framförda tanken, att domstol borde medgivas att på framställning
av advokat förordna hos denne fast anställd juris kandidat till
offentlig försvarare. Från andra håll inom utskottet har åter förmenats, att
stadsdomarföreningens förslag vore alltför långt gående. Däremot kunde
man överväga en lösning efter de linjer som förordats av Svea och Göta hovrätt.
Advokat, som förordnats till offentlig försvarare, skulle alltså i viss
utsträckning kunna berättigas att sätta en hos honom anställd juris kandi -

Första lagutskottets utlåtande nr 2£.

dat i sitt ställe. Garantier borde dock skapas för att en sådan rätt att anlita
substitut icke bleve missbrukad.

Slutgiltig ställning till förevarande spörsmål kan uppenbarligen icke tagas,
innan en närmare utredning av frågan ägt rum. I sitt utlåtande nr 23
har utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av motionerna 1: 98 och
II: 118 samt II: 205 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att en utredning
måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter
av den nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till
erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och
dess följ dförfattningar. Därest en sådan utredning tillsättes, kan det förväntas,
att utredningen upptager även det spörsmål, som framdragits i de
nu förevarande motionerna. Vid sådant förhållande kan någon särskild
framställning från riksdagens sida i detta ämne icke anses påkallad.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:242 och 11:292, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 maj 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
Cassel och Lindgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Johansson i
Norrfors, Johnsson i Stockholm, fröken Öberg och fru Johansson i Skövde.