Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962 (Utlåtande 1962:L1u21 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion om utformningen av polisens
socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt motion,
nr 15, av herr Wiklund i Stockholm. I motionen hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville påkalla lämpliga åtgärder i syfte att åstadkomma
sådan utformning av polisens socialutredningar i mål angående administrativa
frihetsberövanden som skapar praktiska förutsättningar för
ett bättre tillgodoseende av anonymitetsskyddet och därmed rättssäkerheten
för anmälare och uppgiftslämnare i dylika mål, då sådant skydd kan
ifrågakomma.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Motionens innehåll m.m.

I motionen anföres inledningsvis bl. a. följande: Rättssäkerheten vid
s. k. administrativa frihetsberövanden har i den offentliga debatten under
senare år ägnats stort intresse. Det har därvid mera gällt de missanpassade
människors rättssäkerhet, som är föremål för dylika frihetsberövanden,
och mindre dem vilkas rättssäkerhet störes av människor med bristfällig
social anpassning. Detta är förklarligt, då den lagstiftning, som möjliggör
frihetsberövanden genom administrativa organ, tillkommit i första
hand i syfte att trygga den vanlige medborgarens rättssäkerhet, varvid man
kanske i mindre mån beaktat kravet på rättssäkerhet för dem som är föremål
för ingripanden enligt sådan lagstiftning. Den som enligt olika sociala
skydds- och vårdlagar kan berövas sin frihet skall delgivas det utredningsmaterial,
som ligger till grund för ett eventuellt frihetsberövande, och därigenom
få tillfälle att försvara sig, innan hans sak avgöres. Han kan då
genom kännedom om vilka som uttalat sig om honom i samband med sakens
utredning få möjlighet att vid tillfälle öva repressalier mot dem,
vilkas uttalanden är graverande för honom och därför inte gillas av honom,
även om dessa uttalanden är fullt sannfärdiga. Olägenheten härav ur rättssäkerhetssynpunkt
träder tydligast i dagen i mål angående alkoholmissbrukares
frihetsberövande.

Motionären erinrar i fortsättningen om att justitieombudsmannen i sin
ämbetsberättelse innevarande år behandlat frågan i vilken utsträckning
anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i ärende rörande

Ifiharig till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 21

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

misstänkt farlig alkoholmissbrukare må kunna tillgodoses utan att dennes
intresse att erhålla del av utredningsmaterialet onödigtvis åsidosattes.

JO uttalade i det åsyftade ärendet bl. a. följande:

Under förarbetena till 1954 års nykterhetsvårdslag underströks i olika
sammanhang vikten av att handläggningen av ärenden rörande ingripande
mot alkoholmissbrukare skedde på sådant sätt, att anmälare och uppgiftslämnare
icke utsattes för hämndaktioner från alkoholmissbrukarens sida.
Departementschefen erinrade i detta sammanhang (prop. nr 159/1954 s.
157 o. f.), att bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen icke innefattade någon
ändring i fråga om det skydd, som sekretesslagen härutinnan erbjöd,
samt framhöll hl. a. — under hänvisning till bestämmelserna i 14 och 39
§§ sekretesslagen — att den, om vars intagning vore fråga, icke hade någon
obegränsad rätt att få del av vad som förekommit vid förhör samt att grannar
och anhöriga således liksom hittills kunde lämna uppgifter om en farlig
alkoholist utan att behöva riskera att detta skulle komma till hans kännedom.

I 14 § andra stycket sekretesslagen stadgas, såvitt nu är i fråga, att om
handling angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt för alkoholmissbrukare
och grundad anledning finnes att antaga att genom handlingens
utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas
eller någons personliga säkerhet sättas i fara, utlämnande må vägras,
ändock att utlämnande i enlighet med lagen eljest bort ske. Vidare
stadgas, att utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan
i ärende rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat
upplysning i sådant ärende, likaledes må vägras, om grundad anledning
finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysning lämnats,
skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan
person.

I 39 § sekretesslagen enligt dess ursprungliga lydelse stadgades, att lagens
bestämmelser om befogenhet för myndighet att i vissa fall vägra utlämnande
av handling i princip icke medförde inskränkning i parts rätt
att i ärende hos myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.
Från denna princip om parts rätt att utfå handling gjordes vissa uttryckliga
undantag, avseende bl. a. fall, varom förmäles i 14 § andra stycket.
Genom lag den 10 juli 1947 erhöll 39 § sin nuvarande lydelse. Härvid infördes
en generell regel om undantag från berörda princip, en regel som
upptogs i paragrafens andra stycke. Enligt denna må, om det med hänsyn
till allmänna eller enskilda intressen befinnes vara av synnerlig vikt att
innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras, utlämnande
av sådan handling till parten vägras med stöd av stadgande i sekretesslagen;
vid utlämnande skola erforderliga förbehåll göras. Av motiven
till lagändringen — som föranleddes av vissa i samband med rättegångsreformens
genomförande erforderliga ändringar av reglerna för hemlighållande
av domstolshandlingar m. m. — framgår att den sålunda införda
begränsningen av parts rätt att utfå handling avsågs skola kunna tillämpas
i de fall, som uttryckligen angivits i paragrafen enligt dess ursprungliga
lydelse. Dessa undantagsfall — bl. a. fall varom förmäles i 14 § andra
stycket — ansågos därför icke behöva särskilt nämnas i lagtexten (se prop.
nr 260/1947 s. 31).

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

Vid delgivning av ansökningshandlingar i ärende rörande tvångsintagning
av alkoholmissbrukare är länsstyrelsen sålunda skyldig att med tilllämpning
av sekretesslagens ovan angivna bestämmelser göra en avvägning
mellan å ena sidan partens intresse att få del av utredningsmaterialet
och å andra sidan det allmänna och enskilda intresset av att personer, som
ha upplysningar att lämna i saken, känna sig oförhindrade att utan inskränkning
omtala vad de ha sig bekant och icke utsättas för repressalieåtgärder
från alkoholmissbrukarens sida. I nu avsedda ärenden torde spörsmålet
regelmässigt avse, huruvida delgivning bör ske av handling, varom
förmäles i 14 § andra stycket andra punkten eller med andra ord handling,
som utvisar vem som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysningar
i ärendet. Länsstyrelsen har sålunda här att bedöma, om grundad
anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningar
lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till
skada för annan person. Befinnes så vara fallet måste också, på sätt av det
förut anförda framgår, förutsättning för tillämpning av 39 § andra stycket
i regel anses vara för handen.

Det bör emellertid understrykas, att ett utelämnande vid delgivning avviss
handling eller del därav icke får ske med mindre det föreligger objektivt
stöd för antagande att den anmälde skulle missbruka kännedomen därom
till skada för annan. Det måste alltså i varje särskilt fall noga prövas,
huruvida sådant stöd är för handen. Enbart den omständigheten att en
uppgiftslämnare begär att få bli anonym är sålunda icke till fyllest. Å andra
sidan är härvid att märka, att det för utelämnande från delgivning av nu
ifrågavarande handlingar icke erfordras att det befarade missbruket skall
taga formen av våldsåtgärder. Uttrycket »till skada för annan person» innefattar
uppenbarligen mindre långtgående krav i fråga om repressaliernas
beskaffenhet än när det i annat sammanhang i 14 § talas om fara för »någons
personliga säkerhet». Anmälare och uppgiftslämnare åtnjuta sålunda
ett vidsträcktare anonymitetsskydd än t. ex. läkare och vårdpersonal.

Ett tillgodoseende av nu nämnda anonymitetsskydd för anmälare och
uppgiftslämnare behöver emellertid icke leda till att sakinnehållet i dessas
utsagor undandrages den anmälde. Det är ett primärt rättssäkerhetsintresse
för denne att erhålla möjlighet att bemöta vad som i ärendet andrages
mot honom. Detta intresse får därför icke — och detta har ej heller
varit avsikten — onödigtvis åsidosättas genom sekretessbestämmelsernas
tillämpning. Det är vidare att märka, att bevisvärdet av en uppgift,
vilken den anmälde icke haft tillfälle att yttra sig över, i allmänhet är
mycket ringa. Vid delgivningen måste därför beaktas, att sakinnehållet i
en uppgift •— för att kunna tillmätas betydelse vid ärendets avgörande ■—
regelmässigt bör ha delgivits den anmälde så att han fått tillfälle att yttra
sig däröver. Det är också i de flesta fall möjligt att låta den anmälde få
del — med större eller mindre utförlighet -— av sakinnehållet i lämnade
upplysningar, utan att sagesmännens identitet därigenom röjes. Lika betydelsefullt
som det är att anmälare och uppgiftslämnare erhålla det skydd,
som sekretesslagen är avsedd att tillförsäkra dem, lika viktigt är det sålunda
att partens rätt att få del av förebragt utredning icke därigenom
obehörigen inkräktas.

För länsstyrelsernas del lärer förevarande spörsmål i allmänhet icke
medföra svårigheter, när det gäller delgivning av ansökningshandlingar som

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

inkomma från nykterhetsnämnd. Dessa nämnder avfatta nämligen regelmässigt
sina framställningar på sådant sätt, att sagesmännens identitet i
ömtåliga fall är skyddad. Annorlunda förhåller det sig med de ärenden,
som anhängiggöras av polismyndighet. I dessa ärenden plägar utredningen
redovisas i form av sedvanliga polisförhörsprotokoll med noggranna uppgifter
om vilka som hörts och vad var och en berättat. Det är tydligt att
handlingarna i dessa ärenden — ofta är det här fråga om farliga alkoholmissbrukare,
som med fog kunna antagas komma att utöva repressalier
mot uppgiftslämnare — måste bli föremål för särskild uppmärksamhet från
länsstyrelsens sida ur nu ifrågavarande synpunkter. Denna prövning får
givetvis icke begränsas till sådana fall, där det uttryckligen angivits att
viss sagesman icke vill få sitt namn röjt för den anmälde. Många uppgiftslämnare
torde icke närmare känna till delgivningsförfarandet i dessa ärenden
och taga måhända för givet att deras namn icke kommer till den anmäldes
kännedom. Det kan också bero på tillfälligheter om uppgiftslämnarens
önskan att vara anonym inför den anmälde kommer till särskilt
uttryck i förhörsprotokollet. Även om sådan önskan antecknats får icke
länsstyrelsen, sasom förut framhållits, utan vidare godtaga densamma utan
måste pröva huruvida laga förutsättningar för tillämpning av sekretessbestämmelserna
äro för handen.

I de fall, då utlämnande till den anmälde av handling, som utvisar vem
som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysning, med fog kan
antagas medföra missbruk till skada för uppgiftslämnaren, uppkommer frågan
i vilken utsträckning den anmälde ändock, utan att sekretesskyddet
trädes för när, kan få del av lämnade uppgifter. I vissa fall kan det måhända
vara nödvändigt att vid delgivning helt utesluta uppgifter, som —
även om de delgåves vederbörande utan angivande av sagesmannens namn

— likväl skulle med säkerhet röja dennes identitet. I andra fall kan det
låta sig göra att delgiva handlingen med uteslutande blott av viss eller
vissa delar därav. Ofta torde det emellertid vara nödvändigt att omskriva
innehållet i förhörsutsagor genom upprättande av särskild handling, som

— med utelämnande av förhörsprotokollet i angivna delar — bifogas övriga
handlingar. Hur man i det ena eller andra fallet lämpligen bör praktiskt
förfara, får givetvis bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall.

Det bör emellertid framhållas, att delgivning genom handlingarnas överlämnande
— och därmed förenade svårigheter ur sekretessynpunkt — i
allmänhet torde kunna undvikas i ärenden, varom nu är fråga. Är den, som
ansökan avser, tillfälligt omhändertagen — så är nästan alltid fallet när
polismyndighet står som sökande — och anordnar länsstyrelsen i samband
med ärendets anhängiggörande förhör med vederbörande, kan nämligen
enligt 24 § nykterhetsvårdslagen kommunicering genom handlingarnas
överlämnande underlåtas, därvid innehållet i handlingarna i stället skall
tillkännagivas vid förhöret. Enligt vad jag vid mina inspektioner inhämtat
pläga länsstyrelserna också i nu avsedda fall underlåta skriftlig delgivning
för att i stället vid det förhör, som numera regelmässigt hålles med
interimistiskt omhändertagen alkoholmissbrukare, för denne återgiva innehållet
i handlingarna med beaktande, där så är påkallat, av kravet på sekretesskydd
för anmälare och uppgiftslämnare.

I anslutning till JO:s uttalanden anföres i motionen: En viktig åtgärd

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962 5

för ett i rättssäkerhetens intresse bättre tillgodoseende av anonymitetsskyddet
för anmälare och uppgiftslämnare är att utformningen av utredningsmaterialet
avpassas med hänsyn härtill. Erfarenheten — bl. a. de av justitieombudsmannen
granskade ärendena — visar, att det föreligger behov av
direkta anvisningar till polismyndigheterna rörande sättet att utforma utredningar
i mål angående administrativa frihetsberövanden. Dessa utredningar
har inte karaktären av förundersökningar i brottmål och bör därför
givas en annan form än dessa undersökningar, i varje fall då de ingivas
till vederbörande länsstyrelse.

Nykterhetsnämnderna avfattar regelmässigt sina framställningar på sådant
sätt, att sagesmännens identitet i ömtåliga fall är skyddad, konstaterar
justitieombudsmannen. Med den aktualitet begreppet socialpolis nu fått
borde det inte vara svårt att med anvisningar i lämplig form åvägabringa
en användning av samma sätt att utforma polisens socialutredningar i vårdoch
skyddsärenden som enligt justitieombudsmannens uttalande nu begagnas
av nykterhetsnämnderna. Vad föredragande departementschefen
uttalat i här förevarande fråga i samband med nykterhetsvårdslagens tillkomst
har icke i tillräcklig mån satt sin prägel på socialutredningar, som
verkställts av polisen, ens i vad avser nykterhetsvårdsärenden. Anledningen
härtill synes vara otillräcklig kännedom om den problematik, som många
alkoholmissbrukares paranoida inställning och hämndlystnad skapar, då det
gäller att söka garantera rättssäkerhet för såväl alkoholmissbrukaren som
sagesmännen. Motsvarande torde i viss mån gälla även övriga sektorer av
den sociala människovärden, inom vilka frihetsberövanden kan ifrågakomma.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från länsstyrelsen i Kronobergs län samt poliskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Härjämte har tillfälle att avgiva
yttrande över motionen beretts Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler och Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Motionen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av poliskamrarna i
Göteborg och Malmö samt av Nykterhetsvårdsförbundet. Övriga remissinstansers
yttranden går i avstyrkande riktning.

Nämnda länsstyrelse anför:

Såsom i motionen framhållits får det anses vara av vikt från rättssäkerhetssynpunkt
att utredningsmaterialet i nämnda slag av mål utformas så
att anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare kan på ett betryggande
sätt tillgodoses. Att det i berörda hänseende föreligger skillnad
mellan utredningar verkställda genom sociala nämnders försorg samt polisens
utredningar kan länsstyrelsen av egen erfarenhet vitsorda. De sociala
nämnderna ha i allmänhet visat sig mycket angelägna om att upprätthålla

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

anonymitetsskyddet och deras utredningar äro också i regel utformade med
hänsyn härtill. Polisutredningarna däremot redovisas uteslutande såsom
sedvanliga polisförhörsprotokoll. Med hänsyn till rapporternas oftast detaljerade
och utförliga redogörelser för vad som förekommit vid utredningen
kan det därför vara förenat med betydande svårigheter att verkställa
sådana ändringar i rapporten att densamma kan delgivas vederbörande utan
att anonymitetsskyddet eftersättes. Risk föreligger vidare att uppgifter, som
borde uteslutits, genom förbiseende ändock bli delgivna. Slutligen medför
nu angivna form för utredningen ej sällan ett betydande merarbete för
länsstyrelsen, särskilt om — såsom stundom kan visa sig nödvändigt —
en fullständig omskrivning av sakinnehållet måste göras genom upprättande
av en särskild för delgivning avsedd handling. Liksom motionären anser
länsstyrelsen det i och för sig vara önskvärt om polisens socialutredningar
gåves en utformning som vore bättre lämpad för tillgodoseende av anonymitetsskyddet
än de vanliga polisrapporterna äro.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen för
sin del vid inom länet anordnade kurser för och konferenser med såväl
representanter för de sociala nämnderna som vederbörande polischefer redogjort
för sekretesslagens bestämmelser, ävensom framfört nu ifrågavarande
synpunkter på utredningarnas beskaffenhet.

Motionärens syfte synes vara att få till stånd centralt utfärdade anvisningar
i ämnet direkt till polismyndigheterna. Enligt länsstyrelsens mening
borde det vara tillräckligt om ifrågavarande synpunkter av länsstyrelsen
framfördes vid konferenser med polischeferna som i sin tur har att delgiva
synpunkterna vederbörande underordnade befattningshavare vid polisväsendet.
Härjämte skulle länsstyrelsen kunna avfatta och till vederbörande
befattningshavare inom polisväsendet överlämna en kortfattad promemoria
i ämnet.

Efter en redogörelse för tillämpliga sekretessbestämmelser anför poliskammaren
i Stockholm:

Beträffande tillämpningen inom Stockholms polisdistrikt av de bestämmelser
som här avses har i gällande arbetsföreskrifter för polischefen och
poliskammaren beslutsbefogenheten tillagts chef för byrå, var för sitt verksamhetsområde,
d. v. s. vederbörande polisintendent.

Vad särskilt gäller ärenden jämlikt lagen om nykterhetsvård ankommer
handläggningen av dessa på kriminalpolisen. Jämlikt särskild föreskrift i
de nyssnämnda arbetsföreskrifterna har kriminalpolisintendenten, efter
föredragning av föreståndaren för första rotelns nykterhetsvårdssektion
f förste kriminalassistent i Ao 19), att vidtaga åtgärd beträffande bl. a. sådana
farliga alkoholister, som avses i lagens 21 §.

Vid nykterhetsvårdssektionen tjänstgöra — förutom nämnde assistent
— fyra kriminalpolismän. Beträffande omfattningen av denna verksamhet
kan nämnas, att under 1960 inkom till kriminalpolisen i Stockholm 422 och
1961 433 anmälningar mot personer, som misstänktes vara farliga alkoholmissbrukare.
Av dessa anmälningar föranledde 45 respektive 52 ansökan
om tvångsintagning, medan 32 respektive 27 resulterade i överförande till
mentalsjukhus. I återstående 345 respektive 354 fall slutbehandlades ärendet
hos kriminalpolisen genom översändande av promemorior till nykterhetsnämnden.
Efter nykterhetsvårdslagens ikraftträdande ha i allt ej mind -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

rc än omkring 3 600 sådana utredningar verkställts i ärenden, som här
avses. Av naturliga skäl måste sålunda personalen i fråga få synnerligen
stor erfarenhet och kunnighet på området.

Vid utredningar enligt nykterhetsvårdslagen underrättas anmälare och
uppgiftslämnare om att rätt till anonymitet kan föreligga. Framställes sådan
begäran utelämnas sagesmannens namn i protokollet, i vilket lämnas
ett av omständigheterna betingat sammandrag av utsagan med uppgift
tillika att denne önskar få vara anonym. I syfte att i fråga om interimistiskt
omhändertagna underlätta överståthållarämbetets delgivning av
handlingarna fogas den fullständiga utsagan såsom särskild bilaga till det
upprättade protokollet.

Erinras må i detta sammanhang därom att i normalfallen alkoholmissbrukaren
redan vid det första polisingripandet är fullt medveten om vem
som påkallat åtgärden. Upptakten är ju i regel den att maka, annan anförvant
eller sammanboende i samband med pågående våldshandlingar tillkallar
eller låter tillkalla radiopolisen. Då denna kommer tillstädes berättar
vederbörande, av nödvändighet ofta i alkoholmissbrukarens närvaro,
om spritmissbruk och våldshandlingar, begär alkohotmissbrukaren omhändertagen
samt förklarar sig vilja medfölja för att göra anmälan om vad
som förekommit. Härvid måsle anmälaren och den anmälde ofta transporteras
i samma fordon till polisens lokaler. Efter förhör med anmälaren höres
den omhändertagne, varvid det för honom framstår som självklart vein
som gjort anmälan och varifrån de uppgifter komma, som föranlett förhöret,
och om vilka han hörts.

I andra fall åter kan omhändertagande ha skett på grund av uppgifter
som lämnats av utomstående person, som icke sammanbor med den anmälde.
Har uppgiftslämnaren i sådant fall önskat att få vara anonym får den
omhändertagne icke någon underrättelse om vem som anmält honom utan
endast, med tillgodoseende av anonymitetsskyddet, ett meddelande om vad
som kommit till polisens kännedom, varefter han får avgiva sin förklaring.
Framhållas må dock att det mången gång kan vara vanskligt för förhörsledaren
att så leda förhöret att den anmälde icke av omständigheterna kan
sluta sig till vem uppgiftslämnaren är. Vid förhöret måste ofta klarläggas
händelser och uppträden som — om icke försiktighet iakttages — kan leda
till att den omhändertagne har möjlighet att identifiera sagesmannen. Stora
krav måste sålunda ställas på utredningsmannens omdöme och skicklighet.

När anmälaren och den angivne hörts — oftast ha de skiljaktiga meningar
om vad som förekommit — måste av personer i deras omgivning inhämtas
erforderliga uppgifter för ett slutligt ställningstagande i saken. I
den ordning som förut sagts meddelas även dessa sagesmän om att de kunna
ha rätt till anonymitet. Det har härvid visat sig att endast ett fåtal begära
sådant skydd.

Nu angiven arbetsrutin samt personalens erfarenhet i förening med överståthållarämbetets
praxis vid delgivningen av i ärendena lämnade uppgifter,
antingen denna sker skriftligen eller muntligen vid de förhör som regelmässigt
hålles med interimistiskt omhändertagna alkoholmissbrukare, har
otvivelaktigt verksamt bidragit till att sådana repressalier som motionären
åsyftar, såvitt poliskammaren har sig bekant, icke i något fall förekommit
i anslutning till vid kriminalpolisen handlagda ärenden enligt nykterhetsvårdslagen.
Med hänsyn härtill kan det därför ifrågasättas om skäl före -

8 Förslå lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1962

ligga att ändra arbetsrutinen och redovisningsformerna för handläggningen
av ärendena i fråga.

I och för sig vore givetvis möjligt att i ökad omfattning omskriva innehållet
i forhörsutsagor, som intagas i utredningsprotokoflen — med utelämnande
av sådana uppgifter, som kunna antagas vara vägledande för den
anmälde vid efterforskning av källan. Ett dylikt förfarande synes emellertid
icke alls svara mot det betydande merarbete som utredningspersonalen
därigenom skulle förorsakas till men för andra, viktiga intressen särskilt
som delgivning genom handlingarnas överlämnande kan undvikas med
stöd av 24 § nykterhetsvårdslagen. Är den som ansökningen avser tillfälligt
omhändertagen, vilket så gott som undantagslöst är fallet, när polismyndigheten
ansökt om tvångsintagning, kan sålunda delgivning underlåtas och
handlingarnas innehåll i stället tillkännagivas för den, varom är fråga. Därvid
lärer tveklöst den nödvändiga sekretessen kunna tillgodoses på ett betydligt
enklare sätt än genom omskrivning av utredningsmaterialet.

Kriminalpolisintendenten har vidare särskilt framhållit, att i de flesta
fall där alkoholmissbrukaren omhändertagits för utredning jämlikt 21 §
nykterhetsvårdslagen, föreligger misstanke om brott. Vanligtvis är fråga
om misshandel men även andra gärningar, som äro ett direkt mått och
tecken på farligheten såsom skadegörelse, hemfridsbrott, resande av livsfarligt
vapen eller hot om våld och pågå oftast de brottsliga handlingarna
vid tidpunkten för polisingripandet eller ha de omedelbart föregått detta.
Samtidigt med utredningen om alkoholmissbrukarens farlighet inledes då i
praktiken förundersökning angående brottet eller brotten. Av 3 597 utredningar
angående farliga alkoholmissbrukare under perioden 1956—1961
fortsattes icke mindre än 2 291 såsom förundersökningar i brottmål. Vid
sådana förundersökningar skall jämväl alkoholens medverkan i det skedda
beaktas, varför en stor del av nykterhetsvårdsutredningen kommer att ingå
i brottsutredningen. Inte ens för det fall alt angivelse saknas, då sådan
erfordras för åtal, kan utredning angående brottet helt underlåtas eller
uppskjutas i avbidan på att målsägande!! skall bestämma sig, då en viss
prövning av bevisläget är ofrånkomlig vid den granskning som måste föregå
beslut om huruvida åtalsfrågan trots bristande angivelse ändå skall underställas
statsåklagaren jämlikt 14 kap. 45 § strafflagen eller andra lagrum
med liknande regler, som att åtal må väckas, om det är påkallat ur
allmän synpunkt. Den misstänkte, d. v. s. den som farlig anmälde alkoholmissbrukaren,
äger därvid med stöd av 23 kap. 18 § RB få del av vad som
förekommit vid förundersökningen, som innehåller väsentligt material från
nykterhetsvårdsutredningen. Beslutas åtal äger han vidare jämlikt 23:21 RB
rätt att utbekomma avskrift av protokoll eller anteckningar. Visserligen
lärer med stöd av sekretessbestämmelse utlämnande av sådan handling
kunna vägras. Då emellertid enligt allmänt erkända rättsgrundsatser part
skall få kännedom om alla omständigheter som åberopas som bevis torde
skyddet för anonymiteten i praktiken vara i väsentlig mån uttunnat.

Poliskammaren finner sig härefter mera allmänt böra framhålla att självfallet
kan i och för sig icke vara något att erinra om motionens syfte att
skapa större rättssäkerhet för anmälare och uppgiftslämnare i olika socialvårdsärenden
genom att öka anonymitetsskyddet och därmed säkerheten
mot repressalier. Samtidigt måste dock alltjämt frågan om rättssäkerheten
för de personer, som kunna bli föremål för administrativa frihetsberövan -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

den, beaktas. För att detta skall kunna ske böra anvisningar om utformningen
av socialvårdsutredningarna i fråga icke begränsas till att gälla enbart
polisen utan böra gälla varje institution, som har att utföra dylika
utredningar. Om man nämligen å ena sidan gör gällande, att polisens utformning
av socialutredningarna icke ger erforderlig rättssäkerhet åt uppgiftslämnare,
torde det å andra sidan åtminstone kunna ifrågasättas, om
icke en annorlunda utformning lätt kan komma att äventyra rättssäkerheten
för de personer som bli föremål för utredningarna, genom att de
undanhållas delar av desamma, eller genom att uppgiftslämnandet sker
under anonymitet.

Motionärens antagande, att polisens sätt att utforma socialutredningarna
skulle ha sin grund i otillräcklig kännedom om problematiken i sammanhanget,
torde utan vidare kunna avvisas såsom helt grundlöst. För polisen
har det sedan gammalt varit och är alltjämt vid varje utredning väsentligt
ur rättssäkerhetssynpunkt, att varje utsaga av en person blir korrekt
återgiven, och att utredningsmannen icke själv uttrycker värderingar,
bedömningar eller antaganden. En utsagas korrekthet bestyrkes enklast
och naturligast genom att namnuppgifter in. in. lämnas om sagesmannen.
Att så sker, får således principiell innebörd. Så fort man frångår denna
princip, löper man risk, att utredningsmannen mer eller mindre medvetet
övergår till att ge uttryck för den uppfattning, han själv bildat sig om
ärendet, i stället för att uttrycka sagesmännens uppgifter.

När man för polisens vidkommande bibehållit i stort sett samma utformning
av socialutredningar som av brottsutredningar, torde detta, även om
det icke utsagts i särskilda föreskrifter eller på annat sätt, ha sin grund
icke endast i en mer eller mindre rutinmässig strävan efter likformighet
utan även i ett principiellt ståndpunktstagande. I den mån polisens utredningsmän
själva ha klart för sig, att uppgiftslämnares anonymitet hör
skyddas, är man — till synes med all rätt — av den uppfattningen, att
det icke tillkommer den enskilde utredningsmannen utan den myndighet,
exempelvis länsstyrelse, såsom i fråga om vissa nykterhetsvårdsutredningar,
som har att pröva sekretesslagstiftningens tillämpning och begränsa det
utredningsmaterial, som lämnas för delgivning. Myndigheten däremot bör
vid sin prövning ha tillgång till utredningsmaterialet i dess helhet och icke
endast till en mer eller mindre begränsad del enligt eu underordnad utredningsmans
eller en underordnad myndighets bedömande.

Sammanfattningsvis får poliskammaren såsom sin uppfattning framhålla,
att starka skäl finnas, som tala för att polisens sedvanliga utformning av
socialutredningarna är ägnad att skydda rättssäkerheten.

I det av poliskammaren i Göteborg avgivna yttrandet heter det:

Vid utredningar som hittills skett i Göteborg i samband med ärenden angående
administrativa frihetsberövande!! har tidvis förekommit, att i protokollet
anmärkts att viss utsaga på angivna skäl ifrågasatts icke böra delgivas
med den av utredningen berörde. Protokollet har då utformats så att
utsagorna i fråga redovisats för sig i särskild handling och å handlingen
särskilt noterats berörda förhållande. Det torde kunna antagas att i motionen
upptagna problem skulle kunna bringas till en tillfredsställande lösning
därest utredningar angående ifrågasatta administrativa frihetsberövanden
allmänt utformades som stomprotokoll med de hörda personernas

Första lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1062

utsagor som bilagor. Den hördes namn skulle därvid utsättas endast å bilaga.
Möjlighet skulle härigenom skapas att vid delgivning och dylikt utgallra
sådana utsagor, som prövas icke böra delgivas den mot vilken tvångsåtgärder
ifrågasättes. Tillika får det anses önskvärt att hörda personer alltid
tillfrågas om och i förekommande fall beredas tillfälle motivera ett yrkande
om att deras utsagor skola beredas skydd enligt sekretesslagen.

Poliskammaren vill erinra om att delgivning enligt nykterhetsvårdslagen
kan underlåtas i fall då länsstyrelsen själv inom kort tid håller förhör i
ärendet. Länsstyrelsen härstädes avhåller numera regelmässigt dylika muntliga
förhör varvid problemet angående handlingarnas delgivning bortfaller.

Det torde finnas anledning föreslå, att inrikesdepartementet i cirkulär
till rikets polismyndigheter utfärdar anvisningar om användandet av stomprotokoll
med bilagor vid utredningar om administrativa frihetsberövanden
och liknande. Tillika bör uppmärksamheten fästas på vikten av att under
dylika utredningar hörda personer givas tillfälle att i förekommande fall
motivera yrkanden om sekretesskydd.

Poliskammaren i Malmö anför följande:

I det år 1960 framlagda betänkandet angående rättssäkerheten vid administrativa
frihetsberövanden har föreslagits, att socialvårdsmål skola
handläggas efter principer och i en form, som i möjligaste mån överensstämmer
med rättegångsbalkens regler. Motionen berör sålunda en fråga,
som ingår i ett större och synnerligen svårbedömt problemkomplex. Det kan
med hänsyn härtill måhända ifrågasättas, huruvida motionen bör föranleda
en särbehandling av den däri berörda frågan.

Frågan om anonymitetsskyddet i samband med utredningar i socialvårdsfall
har stridiga aspekter, och den intresseavvägning, som måste göras, är
ytterst svår. Motionären utgår ifrån att polisen icke äger tillräcklig kännedom
om »den problematik, som många alkoholmissbrukares paranoida inställning
och hämndlystnad skapa, då det gäller att söka garantera rättssäkerhet
för såväl alkoholmissbrukare som sagesmän. Motsvarande torde i
viss mån gälla även övriga sektorer av den sociala människovärden, inom
vilka frihetsberövanden kan ifrågakomma». Poliskammaren anser detta
motionärens antagande sakna grund. Polisen torde vara det organ,
som i första hand konfronteras med åtminstone de grövre fall, då uppgiftslämnare
i socialvårdsutredningar utsättes för repressalier. Polisen har över
huvud i sitt arbete med utredningar av skilda slag ständigt att beakta
behovet av skydd för uppgiftslämnare och torde ha en utpräglad känsla för
vad dessa omsorger kräva. En annan sak är, att polisen som regel torde
tillämpa bedömningsgrunder, som i viss grad avvika från dem motionären
gör sig till tolk för. Detta beror uppenbarligen på att polisen vid sina utredningar
i socialvårdsärenden icke kan undgå att influeras av de principer,
som gälla för brottsutredningar.

Tyngdpunkten i det problem, motionen berör, är endast i andra hand en
fråga, som angår själva utredningen i ärendena. Problemet ligger i första
hand i händerna på de organ, som ha att bedöma utredningen och träffa
avgöranden på grundval av denna. Det synes poliskammaren som om motionären
i alltför hög grad uppfattat dessa organ som bundna av utredningsmaterialets
utformning.

Poliskammaren har den uppfattningen, att uppgiftsmaterial, som pre -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

senteras anonymt för den beslutande myndigheten, icke bör få läggas till
grund för myndighetens ståndpunktstagande. Det förekommer, att utredningar
från socialvårdsorganen t. ex. i körkortsärenden icke angiva sagesmannen
annat än som »en närboende», »en granne» etc. I dessa fall stannar
kännedomen om sagesmannens identitet hos den utredande tjänstemannen.
Enligt poliskammarens mening är en dylik metod icke försvarbar och
den bör icke uppställas som mönster för utredningars utformning.

I den mån motionens syfte låter sig begränsa till att praktiskt underlätta
myndigheternas möjligheter att med beaktande av uppgiftslämnares anonymitetsskydd
delgiva den, som är föremål för ingripande, utredningsmaterielet,
anser sig poliskammaren icke ha något att erinra mot densamma. Denna
tekniska fråga bör lösas genom centrala anvisningar till de utredande
organen. Direktiv av detta slag torde redan i stor utsträckning föreligga
från de beslutande myndigheternas, t. ex. länsstyrelsernas sida. Enligt poliskammarens
mening böra centrala anvisningar icke begränsas till att avse
utformningen av polisens utredningar i hithörande fall utan jämväl gälla
andra organs, t. ex. socialvårdsorganens — i viss mån, som ovan framgått,
måhända betingat av motsatta hänsyn.

Vid det nu återgivna yttrandet finnes fogad en redogörelse beträffande
förfarandet vid polisverket i Malmö vid utredningar i socialvårdsmål. Av
redogörelsen framgår att de utredningar som är avsedda att utgöra underlag
för poliskammarens framställningar till länsstyrelsen om tvångsintagning
å vårdanstalt av alkoholmissbrukare regelmässigt uppdelas på två olika
rapporter. I huvudrapporten redovisas de faktiska omständigheterna kring
ett omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen jämte den omhändertagnes
egen berättelse. I en tilläggsrapport, vilken förses med påteckning om
att däri lämnade uppgifter icke får delgivas den omhändertagne, intages
utsagor av hustru, barn, närboende och andra.

Landsfiskalsföreningens styrelse anför:

Vid administrativa frihetsberövanden ingår i det material, på vilket beslut
i ärendet skall grundas, anmälares och andra vid utredningen hörda
personers utsagor endast i skriftlig form. Med hänsyn härtill är det av
största vikt, att avgivna utsagor redovisas på ett sätt, vars tillförlitlighet
icke kan ifrågasättas. Av motionärens argumentering synes framgå, att
denne tänkt sig, att vid utformningen av polisutredningar i ärenden av
ifrågavarande slag, för tillgodoseende av uppgiftslämnares anonymitetsskydd,
skulle tillämpas samma förfaringssätt, som kommer till användning
vid nykterhetsnämndernas utredningar. I dessa utredningar brukar avgivna
utsagor refereras utan angivande av källa och utan att uppgiftslämnaren
kontrollerat referatets riktighet. Detta system erbjuder inga garantier
för att refererade utsagor rätt återgivits — missförstånd kan exempelvis
förekomma, och det kan icke bortses från risken att lämnade uppgifter
kan tillrättaläggas för att bättre tjäna det syfte, för vilket de avsetts komma
till användning. I polisens socialutredningar redovisas förhörsutsagor
regelmässigt i form av förhörsprotokoll, vars slutliga avfattning godkänts
av den hörde, varom anteckning intagits i protokollet. Vid förhör har även,
därest sådant funnits tillgängligt, ett i protokollet namngivet vittne varit

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

närvarande. Redovisning av utsagor i socialutredningar i form av polisförhörsprotokoll
är enligt styrelsens mening ur tillförlitlighetssynpunkt väsentligt
överlägsen det av nykterhetsnämnderna använda förfarandet.

Vid ärenden angående frihetsberövanden av alkoholmissbrukare, där det
i motionen berörda spörsmålet främst torde ha betydelse, ankommer det på
länsstyrelse att ombesörja utredningsmaterialets delgivning med part. Därest
delgivningen sker i enlighet med sekretesslagens bestämmelser, för vars
tillämpning justitieombudsmannens i motionen åberopade uttalanden i senaste
ämbetsberättelsen torde vara till väsentlig vägledning i såväl principiella
som praktiska frågor, torde den omständigheten, att i utredningen
ingår i form av polisförhörsprotokoll redovisade utsagor icke behöva innebära,
att uppgiftslämnares anonymitetsskydd åsidosättes. Även om detta inträffat
i något fall, torde på grund av justitieombudsmannens nyssnämnda
uttalanden ett upprepande icke behöva befaras. Det förtjänar även framhållas,
att det av nykterhetsnämnderna använda förfarandet icke i och för
sig innebär något fullt tillförlitligt anonymitetsskydd, eftersom parten ofta
av de i utredningen ingående uppgifternas art torde kunna draga säkra
slutsatser om uppgiftslämnarens identitet. Även en efter sådana riktlinjer
utformad utredning måste sålunda göras till föremål för sekretessgranskning.

Enligt styrelsens mening kan sålunda uppgiftslämnares anonymitetsskydd
i ärenden angående administrativa frihetsberövanden väl tillgodoses
med den utformning polisens socialutredningar för närvarande har, och
styrelsen vill bestämt avvisa tanken på att i sådana utredningar ersätta
polisförhörsprotokollen med ett ur tillförlitlighets- och rättssäkerhetssynpunkt
mindre tilltalande system för redovisning av utsagor.

Stadsfiskalsföreningen uttalar:

Det torde inte vara brukligt att nyttja termen rättssäkerhet i den bemärkelse
motionären givit uttrycket. Anonymitetsskyddet för anmälare och
uppgiftslämnare har i lagstiftningen tillmätts sådan vikt att de rättssäkerhetsintressen,
som står på spel för den utredningen avser, i viss omfattning
fått stå tillbaka. Debatten kring rättssäkerhetsfrågorna vid administrativa
frihetsberövanden har bland annat kretsat kring avvägningen av dessa såsom
motstridiga uppfattade intressen.

Föreningen uppfattar den fullständiga redovisningsform, som tillämpas
av polisen, som ett betydande värde. Som JO-----anfört medför vis serligen

en sådan redovisningsmetodik att länsstyrelserna måste ägna sekretessfrågorna
skärpt uppmärksamhet. Därvid är naturligtvis av betydelse att
materialet grupperats så att frånskiljande av viss utsaga, innan delgivning
sker, är möjlig. Några väsentliga delgivningssvårigheter på grund av framställningarnas
avfattning torde endast undantagsvis förekomma.

Föreningen avstyrker bifall till motionen.

Slutligen anför Nykterhetsvårdsförbundet:

Som justitieombudsmannen anfört i sin ämbetsberättelse 1962 och som
i vissa delar återgivits i motionen är de ansökningar om förordnande för
intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, som ingivas av
nykterhetsnämnderna, i regel avfattade på sådant sätt att sagesmännens
identitet i ömtåliga fall skyddas. Problemen i detta avseende är därför upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1962

kommande vid ärenden, där polisutredningar verkställas. Detta är ju fallet
främst där polismyndigheten anhängiggör ärendet, t. ex. farlighetsfall,
men kommer också ifråga i fall där länsstyrelserna begär kompletterande
undersökningar av polismyndigheten eller där polismyndigheten på eget
initiativ utför dylika.

Det är, som också motionären framhållit, ett rättssäkerhetsintresse att
anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare vid dessa utredningar bättre tillgodoses.
Då detta enligt förbundets uppfattning väl går att kombinera med
rättssäkerhetsintresset gentemot den ansökan avser, finner förbundet motionens
syfte vara angeläget. Polisens utredningsrapporter i dessa ärenden
böra avfattas och sammanställas på ett mer tillfredsställande sätt än vad
som nu vanligtvis sker. Samtidigt bör också länsstyrelsernas uppmärksamhet
fästas på den dem tillkommande prövningen av vilka ansökningshandlingar
som lämpligen kan delgivas.

Förbundet tillstyrker motionärens hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville påkalla lämpliga åtgärder i denna fråga.

Utskottet

Bakgrunden till förevarande motion är vissa spörsmål rörande anonymitetsskydd
för anmälare och andra uppgiftslämnare i ärenden om administrativa
frihetsberövanden. Med stöd av sekretesslagen anses utredning, vars
innehåll utvisar vem som gjort anmälan eller eljest lämnat upplysningar
i saken, kunna i viss omfattning undantagas från delgivning med den part
som det ifrågasatta frihetsberövandet gäller. Dylikt material torde dock
endast i begränsad utsträckning kunna läggas till grund för avgörandet.

I sin ämbetsberättelse till innevarande års riksdag behandlar JO hithörande
frågor i vad avser ärenden hos länsstyrelse rörande misstänkt farliga
alkoholmissbrukare. Härvid framhåller JO bland annat, att nykterhetsnämnderna
regelmässigt avfattar sina framställningar om tvångsintagning
å vårdanstalt på sådant sätt att sagesmännens identitet i ömtåliga fall är
skyddad, medan det förhåller sig annorlunda i ärenden som anhängiggöres
av polismyndigheterna. 1 dessa ärenden plägar nämligen utredningen redovisas
i form av sedvanliga polisförhörsprotokoll med noggranna uppgifter
om vilka som hörts och vad var och en av dessa berättat. Det är enligt JO:s
mening tydligt att handlingarna i dessa ärenden — ofta är det här fråga
om farliga alkoholmissbrukare, som med fog kan antagas komma att utöva
repressalier mot uppgiftslämnare — måste bli föremål för särskild
uppmärksamhet från länsstyrelsens sida. I anslutning till dessa iakttagelser
gör JO, som närmare framgår av den ovan lämnade redogörelsen, vissa
uttalanden om lämpliga förfaringssätt vid delgivningen av utredningsmaterialet.
Bland annat framhåller JO, att delgivning genom handlingarnas
överlämnande i allmänhet torde kunna undvikas i de ärenden enligt nykterhetsvårdslagen,
där polismyndighet står som sökande. Den som ansökningen
avser är då nästan alltid tillfälligt omhändertagen, och innehållet i
handlingarna kan tillkännagivas för honom vid muntligt förhör med heak -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1!)62

tande, där så är påkallat, av kravet på sekretesskydd för anmälare och uppgiftslämnare.
Enligt vad JO vid sina inspektioner iakttagit plägar länsstyrelserna
också förfara på detta sätt.

Med anknytning till JO:s uttalanden föreslås i motionen, att riksdagen
skall hos Kungl. Maj:t påkalla lämpliga åtgärder i syfte att åstadkomma
sådan utformning av polisens socialutredningar i mål angående administrativa
frihetsberövanden som skapar praktiska förutsättningar för ett bättre
tillgodoseende av anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i
dylika mål, då sådant skydd kan komma i fråga. Närmast torde motionären
önska få till stånd anvisningar om att polisens utredningar skall utformas
på det sätt som enligt JO tillämpas av nykterhetsnämnderna.

Såvitt utskottet med hänsyn till remissyttrandena och i övrigt kunnat
finna, föreligger ej anledning antaga att på polishåll skulle saknas förståelse
för den särskilda problematik, som skapas av risken för hämndaktioner
i samband med administrativa frihetsberövanden. När man föredragit
att utforma polisens socialutredningar i viss anslutning till vad som gäller
för brottsutredningar, torde detta väsentligen ha berott på att man ansett
det närmast ankomma på den myndighet som avgör ärendet, vanligen länsstyrelse,
och icke på polismyndigheten att pröva i vad mån anonymitetsskyddet
må tillgodoses genom att delgivningen av utredningsmaterial begränsas.
Med en sådan uppfattning, som har goda skäl för sig, blir det naturligt
att utredningen för länsstyrelsen presenteras i fullständigt skick''
med bibehållande av namnuppgifter och dylikt. Någon principiell invändning
mot att så sker torde knappast med fog kunna framställas. Det är
emellertid av vikt att de upplysningar, som är av väsentlig betydelse för
ärendets avgörande, lämnas i sådan form att de kan delges och därmed
i full utsträckning läggas till grund för avgörandet. Som JO påpekat kan
den behövliga gallringen hos länsstyrelsen oftast ske i den enkla formen
att uppgifter, som bör hemlighållas för den berörda parten, utelämnas då
denne muntligen delges utredningens sakinnehåll. Det är dock tydligt att
vid utredigeringen av materialet hos polismyndigheten vissa lätt utförda
åtgärder kan vidtagas i syfte dels att fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på
att fråga om anonymitetsskydd i det enskilda fallet är för handen dels att
i praktiskt hänseende göra det enklare att från delgivningen utesluta namnuppgifter
och dylikt samt utsagor eller delar av utsagor. Sålunda bör i
första hand tydligt i handlingarna utmärkas om meddelare begärt att få
vara anonym eller om eljest särskild anledning föreligger att begränsa delgivningen.
Vidare bör namnuppgift, utsaga m. m., som kan tänkas bli undantagen
från delgivningen, på lämpligt sätt upptagas i särskild handling
som enkelt kan skiljas från utredningen i övrigt.

Av remissyttrandena framgår, att åtgärder som de nu nämnda i stor utsträckning
redan vidtagas, även om formerna härför variera. Måhända äger

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962

väl de förfaringssätt, som sålunda redovisats från de största städerna, ej
full motsvarighet på alla håll, men det är uppenbart, att i så fall ändring
lätt kan åvägabringas genom anvisningar av länsstyrelse, som anser det
behövligt att på sådant sätt underlätta förfarandet vid delgivningen. Behovet
av centralt utfärdade anvisningar av den art motionären ifrågasatt kan
ej för närvarande antagas vara stort, särskilt som JO genom sina i ämbetsberättelsen
återgivna uttalanden nyligen givit berörda myndigheter anledning
att uppmärksamma de problem, som sammanhänger med anonymitetsskyddet.

Vid angivna förhållanden anser utskottet att något initiativ från riksdagens
sida i den av motionären angivna riktningen ej är påkallat.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:15, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Erik Svedberg, Arvidson,
Ferdinand Nilsson, Alexanderson, Hilding och Lennart Gei jer*;

från andra kammaren: herr Landgren, fru Boman, herrar östrand,
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik* och fru Löfqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.