Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u21 - a l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

Nr 21

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m.

Genom en den 28 februari 1958 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 80, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som uppträder berusad på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs, skola
vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos
den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller 13 kap.
G § luftfartslagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt berusningsmedlen
må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser rusdrycker vid offentlig
tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

2 §•

Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande
avvikelser:

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt vad i 1 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen. Där
ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, äge

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.958. 9 samt. 1 avd. Nr 21

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje,
har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens
förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts,
skall beslaget gå åter.

3 §.

Med rusdrycker se:n förklarats förverkade enligt denna lag skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives.
Annan förverkad egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras.

Belopp, som erhållits vid försäljning av förverkad vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 13 juni 1941
(nr 402) om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. skall
upphöra att gälla.

2) Lag

angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall, efter rubriken »Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser», såsom
63 § införas en ny paragraf av nedan angiven lydelse.

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa
av polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas av föreståndaren för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits enligt första stycket skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. Annan
omhändertagen egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras. Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Förutvarande 63 § i lagen upphävd genom SFS 1956: 225.

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958 3

Polisdomaren -vid Stockholms rådhusrätt Gösta Berglund har i skrivelse
den 8 februari 1957 hemställt om ändring av den i 2 § lagen den 13 juni 1941
om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. bestämda tid, inom
vilken åtal skall väckas, sedan beslag enligt lagen verkställts.

Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, föreningen
Sveriges stadsdomare samt Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat yttranden av statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 13 juni 1941 (nr 402) om förverkande i vissa fall av
spritdrycker och vin m. in. — förverkandelagen — skall, om dylika drycker
eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas hos person, som av polisman
beträdes med fylleri, egendomen av polismannen tagas i beslag. Motsvarande
skall äga tillämpning, om någon med skäl misstänkes för rattfylleri
eller annat brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott, såvitt angår drycker och ersättningsmedel vilka av föraren
medförts å färden för egen räkning eller, ehuru de medförts av annan, kan
antagas ha varit avsedda jämväl för föraren. Äger beslagaren själv anställa
åtal, skall han enligt 2 § första stycket, om han finner beslaget böra bestå,
så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet. Om han icke själv
äger anställa åtal, skall han ofördröj ligen underrätta vederbörande åklagare
om beslaget, och därvid har denne att pröva huruvida beslaget skall bestå
samt, om beslaget icke häves, väcka talan. Anställes ej åtal inom en månad
från det beslaget ägde rum, skall enligt andra stycket beslaget hävas, om ej
rätten utsatt annan tid. I 3 § förverkandelagen föreskrives, att egendom
som sålunda tagits i beslag skall, därest den åtalade finnes ha begått brottet,
dömas förverkad, såvida ej särskilda omständigheter föranleder till annat.
Med drycker och ersättningsmedel som dömes förverkade skall förfaras
på sätt föreskrives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.
Belopp som erhålles vid föryttring av förverkad vara skall tillfalla kronan.
— Enligt de åberopade föreskrifterna i nyssnämnda förordning skall förbrutna
rusdrycker, därest de är i försäljningsdugligt skick, hembjudas och
försäljas till detalj- eller parlihandelsbolaget för rusdrycker. Om värdet
är så ringa, att det icke kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan
bevisligen förstöras.

Reformförslag

För polisdomaren Berglunds framställning och de däröver avgivna remissyttrandena
ävensom för eu av Föreningen Sveriges landsfiskaler i skrivelse
den 22 oktober 1957 gjord framställning om ändring av den i förverkandelagen
stadgade åtalsfristen redogöres å s. 6—11 i propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lindell, efter att ha redogjort för den i förverkandelagen stadgade
åtalsfristen å en månad, bl. a. följande:

»I den av polisdomaren i Stockholm gjorda framställning, vars innehåll
i det föregående refererats, har gjorts gällande att nyssnämnda tidsfrist är för
kort. Det har i praktiken ofta visat sig omöjligt för åklagarna att hinna
väcka åtal före fristens utgång. En förklaring härtill är, såsom också antytts
i framställningen, alt en avsevärd del av fylleriförseelserna hegås av
personer, som är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ocli
i dessa fall ankommer det — enligt 57 § lagen om nykterhetsvård — på
statsåklagaren att efter anstaltsstyrelsens hörande besluta om åtal, en procedur
som endast sällan medhinnes inom loppet av en månad. Även i ett annat
sammanhang, åberopat av föreningen Sveriges landsfiskaler, uppges tiden
vara alltför knapp. Föreningen syftar på det förhållandet att fylleriförseelserna
vanligen avgöres genom strafföreläggande. I dessa fall är det nödvändigt
att föreläggandet icke blott utfärdas utan även godkännes inom en
månad från det beslaget ägde rum.

Nu nämnda omständigheter har medfört att åklagarna i betydande utsträckning
nödgats utnyttja den i lagen givna möjligheten att hos rätten
begära förlängning av enmånadsfristen. Belysande är att enbart i Stockholm
antalet framställningar om sådan förlängning under år 1957 enligt
vad jag inhämtat utgjorde 1 879. Domstolarna kan i allmänhet icke underlåta
att villfara en begäran om utsättande av ny tid.

Under hänvisning till bl. a. nu angivna förhållanden har i polisdomarens
framställning föreslagits sådan ändring i förverkandelagen att åtalstiden
förlänges till sex månader. Även föreningen Sveriges landsfiskaler har uttryckt
önskvärdheten av en lagändring i förevarande hänseende men svnes
närmast luta åt en lösning som innebär att tidsfristen helt upphäves. Behovet
av ändrad lagstiftning har genomgående vitsordats vid remissbehandlingen,
ehuru delade meningar yppats om sättet för lagändringens genomförande.

Det bör understrykas att rättsskipningen då det gäller fylleri och andra
enklare förseelser icke bör tillåtas att draga ut på tiden utan bör utövas så
snabbt som möjligt. Även med beaktande härav har jag av vad i ärendet förekommit
bibragts uppfattningen att den i lagen föreskrivna åtalsfristen är
i knappaste laget. Vid behandlingen av förevarande ärende har emellertid
vissa andra spörsmål avseende här ifrågavarande lagstiftning aktualiserats.
Innan jag går ytterligare in på frågan hur spörsmålet om åtalstiden hör regleras
synes det lämpligt att beröra övriga reformkrav som i sammanhanget
gör sig gällande.

Bland de olika slag av drycker, som enligt lagen skall kunna tagas i beslag,
ingår ej maltdrycker. Vid lagens tillkomst ifrågasattes att göra lagen tilllämplig
på dessa drycker men en sådan utvidgning ansågs ej påkallad. Sa -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958 5

ken torde emellertid numera befinna sig i ett annat läge, sedan starkölet
blivit fritt att försäljas för normal konsumtion. Starkölet hänföres enligt rusdrycksförsäljningsförordningen,
jämte spritdrycker och vin, till kategorien
rusdrycker. Enligt min mening bör alla slag av rusdrycker, således även
starkölet, omfattas av lagen. Det synes också rimligt att om Öl av klass II
påträffas hos en fyllerist sådan dryck skall kunna tagas i beslag. Utanför
lagen bör däremot, såsom hittills, falla maltdrycker av klass I, d. v. s. lättöl.

Lagen bör enligt min mening ha avseende jämväl å andra berusningsmedel
än rusdrycker och Öl. Missbruk av olika slag av alkoholhaltiga eller icke
alkoholhaltiga ersättningsmedel för rusdrycker förekommer i viss utsträckning.
En person, som berusat sig genom att intaga sådant medel, bör kunna
fråntagas detsamma. Då fråga är om beslag av annat berusningsmedel än
rusdrycker och Öl är dock varsamhet i tillämpningen påkallad. Egendom,
som kan antagas vara avsedd för vederbörandes legitima behov, bör således
icke tagas i beslag.

Lagen bör följaktligen utformas på så sätt att den inbegriper såväl rusdrycker
som annat berusningsmedel. Som nyss nämnts anser jag att även
Öl av klass II bör omfattas av lagen. Sådant Öl hänföres visserligen icke
till rusdryckerna men är ett berusningsmedel.

Lagen tar för närvarande sikte på sådana fall då någon beträdes med
fylleri eller med skäl misstänkes för rattfylleri eller rattonykterhet. Enligt
sin ordalydelse bär lagen emellertid ej avseende på den situationen att någon
uppträder berusad av annat än starka drycker och alltså ej är hemfallen
till ansvar för vanligt fylleri men jämlikt 11 kap. 10 § andra stycket strafflagen
väl till samma straff som för fylleri. Lagen är vidare så avfattad, att
den ej heller torde vara tillämplig, då någon vid förande av motorfordon
är så påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker att han ej på
ett betryggande sätt kan föra fordonet. Föraren är i dylikt fall underkastad
samma ansvar som den vilken gör sig skyldig till rattfylleri. Dessa luckor
synes böra utfyllas, så att lagen blir tillämplig i de åsyftade fallen.

Jämväl i ännu ett hänseende synes lagens tillämplighetsområde böra vidgas.
Enligt 16 § andra stycket allmänna ordningsstadgan får rusdrycker ej
förtäras vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus
inom inhägnat område, annat än i samband med tillåten utskänkning därav,
såvida ej polismyndigheten av särskilda skäl medger det. Rusdrycker,
som ej får förtäras vid tillställningen, må enligt stadgandet ej heller förvaras
i lokalen eller på platsen, överträdelse av nu angivna förbud är belagd
med bötesstraff. Ordningsstadgan innehåller däremot ej någon bestämmelse
enligt vilken det är möjligt att beslagtaga rusdrycker, som förvaras
i strid med ifrågavarande bestämmelse. Detta synes vara en brist i lagstiftningen.
Det bötesstraff, som utgör enda påföljden vid överträdelse av
förbudet, torde ej vara tillräckligt för att effektivt upprätthålla detsamma.
Tydligt är alt effekten skulle bli avsevärt större om förbudet förknippades
med en möjlighet alt vid överträdelse förklara dryckerna förverkade. Jag

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

förordar därför att förevarande lagstiftning kompletteras med en föreskrift,
som öppnar sådan möjlighet.

I 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare föreskrives
bl. a. att, om till anstalten ankommande försändelse innehåller alkoholhaltig
dryck, försändelsen skall omhändertagas av föreståndaren för anstalten.
I ett remissyttrande har påpekats att denna bestämmelse ej utesluter
möjligheten att föreståndaren kan nödgas utlämna sådan dryck till
intagen i samband med dennes utskrivning från anstalten. Detta är naturligtvis
en högst otillfredsställande ordning. Alkoholhaltiga drycker, som påträffas
hos den som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bör
enligt min åsikt få omhändertagas av föreståndaren med befogenhet för
denne att förfara med drycken som om densamma vore förverkad. Jämväl
då någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk icke är intagen på anstalt,
kan det ur nykterhetsvårdssynpunkt vara befogat att alkoholhaltiga drycker
får fråntagas honom. Så är framför allt fallet då alkoholmissbrukaren är
underkastad föreskrift enligt lagen om nykterhetsvård om avhållsamliet
från bruk av alkoholhaltiga drycker. I dylikt fall bör polisman äga rätt att
omhändertaga drycken. Bestämmelser av nu angivet innehåll synes böra
införas i lagen om nykterhetsvård.

Vad angår den inledningsvis behandlade frågan om åtalstidens längd i fall
då egendom tagits i beslag enligt förverkandelagen delar jag den från flera
håll framförda uppfattningen att viss tidsfrist ej bör gälla. Har beslag verkställts,
bör åklagaren således icke vara bunden att anställa åtal inom viss
tid. Detta innebär visserligen en avvikelse från bestämmelserna om beslag
i rättegångsbalken men överensstämmer å andra sidan med vad som gäller
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (jfr 90 §). Det bör dock stadgas,
att åtal skall väckas så snart ske kan.

Såsom förutsättning för att beslagtagen egendom skall kunna förklaras
förverkad gäller enligt förverkandelagen, att den misstänkte ställes under
åtal för brottet och att han befinnes skyldig. I sådana fall, då åklagaren anser
sig böra i stället för instämmande till domstol ge den misstänkte straffföreläggande,
kan det förelagda bötesstraffet förenas med föreläggande att
godkänna jämväl förverkandepåföljd. Om däremot åtal icke anställes, äger
åklagaren ej ge föreläggande, avseende enbart förverkande. Eftergives åtal,
t. ex. på grund av stadgandet i 57 § lagen om nykterhetsvård, är åklagaren
förhindrad att yrka förverkande av beslagtagen egendom eller att meddela
strafföreläggande i denna del. Det synes lämpligt att möjlighet öppnas att
i de fall, som med förevarande lag avses, egendom skall kunna förverkas även
då åtal ej väckes. Efter förebild i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig
varuinförsel torde böra stadgas att, då åtal ej väckes, åklagaren äger meddela
skriftligt förordnande att egendomen i sådant fall skall vara förverkad, såvida
ej inom en månad efter delfåendet den från vilken egendomen tagits i
beslag hos åklagaren anmäler missnöje. Om missnöje anmäles, skall åklagaren,
om ej beslaget anses böra hävas, väcka talan vid domstol med yr -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

kande om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan
anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Med de nu angivna avvikelserna torde i fråga om beslag böra hänvisas
till vad som i allmänhet gäller om beslag i brottmål; bestämmelserna i 27
kap. rättegångsbalken blir därigenom i tillämpliga delar gällande.

De kompletteringar och jämkningar av förverkandelagen, som i det föregående
förordats, är så omfattande, att det synes lämpligt att ersätta densamma
med en helt ny lag i ämnet. I överensstämmelse med vad tidigare
anförts torde i 1 § av lagen få upptagas bestämmelser, som dels anger vilken
egendom som skall vara förverkad dels beskriver i vilka fall detta skall
kunna ske. I 2 § bör stadgas vilka regler som skall gälla om beslag, och i en
avslutande 3 § bör angivas, hur det skall förfaras med förverkad egendom.

Bestämmelser om rätt för anstaltsföreståndare och polisman att i vissa
fall fråntaga alkoholmissbrukare alkoholhaltiga drycker kan lämpligen
upptagas i en ny 63 § i lagen om nykterhetsvård; det stadgande med nämnda
paragrafnummer som upptogs vid lagens tillkomst har utgått genom lag
den 18 maj 1956 (nr 225).

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1959.»

Lagrådet

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny förverkandelag, rubricerad
lag om förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m., hade egendom, som
skulle vara förverkad i samband med fylleriförseelse eller trafikbrott, betecknats
såsom rusdrycker eller annat berusningsmedel, varmed åsyftades
dels de drycker som i rusdrycksförsäljningsförordningen hänfördes till rusdrycker
— sålunda förutom spritdrycker och vin även starköl — dels ock
Öl av klass II samt andra berusningsmedel än rusdrycker och Öl. Lagrådet
anmärkte att med den föreslagna lydelsen skulle vanligt Öl hänföras till
»annat berusningsmedel», vilket syntes mindre lämpligt med hänsyn till avfattningen
av 11 kap. 10 § strafflagen och 4 § lagen om straff för vissa
trafikbrott ävensom terminologin i lagen om nykterhetsvård. I sistnämnda
lag användes uttrycket alkoholhaltiga drycker såsom gemensam beteckning för
spritdrycker och vin samt maltdrycker av klass II och III. Lagrådet förordade
att i förslaget användes samma beteckning och att förverkandet sålunda
finge avse alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. För det
fall däremot som innefattade brott mot förbudet i ordningsstadgan att vid
offentlig tillställning medföra rusdrycker skulle förverkanderegeln avse allenast
rusdrycker. Ändringar i enlighet med det anförda förutsatte även en
jämkning av lagförslagets rubrik.

Lagrådet uttalade vidare, under erinran att en straffbestämmelse rörande
onykterhet vid förande av luftfartyg in. in. upptagits i 13 kap. 6 § luftfartslagen,
alt det syntes påkallat alt alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel
kunde tagas i beslag och förklaras förverkade även i angivna

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

fall. Den omständigheten att luftfartslagen måhända ännu icke trätt i kraft
den 1 januari 1959 — då den nu föreslagna lagen skulle träda i tillämpning
— syntes icke böra utgöra hinder mot en sådan utvidgning.

I övrigt har lagrådet beträffande de föreliggande lagförslagen förordat
vissa förtydliganden och förenklingar i författningstexten.

Vad lagrådet förordat har beaktats i propositionen.

Utskottet

Den genom propositionen föreslagna lagen om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. är avsedd att träda i stället för nu gällande lag om förverkande
i vissa fall av spritdrycker och vin in. m. Det framlagda förslaget
till ny lagstiftning i detta ämne innehåller flera betydelsefulla utvidgningar
och ändringar i förhållande till gällande rätt. Sålunda skall enligt förslaget,
i motsats till vad som nu gäller, även maltdrycker av klass II och klass III
omfattas av möjligheten till beslag och förverkande. Vidare har tillämplighetsområdet
vidgats till att avse förverkande, förutom vid alla former av
brott mot 11 kap. 10 § strafflagen och 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott,
jämväl vid brott mot den i 13 kap. 6 § luftfartslagen upptagna straffbestämmelsen
om onykterhet vid förande av luftfartyg m. m. samt vid överträdelse
av det i allmänna ordningsstadgan meddelade förbudet att vid offentlig
tillställning medföra rusdrycker. Genom förslaget öppnas också möjlighet
att förverka egendom i sådana fall där åtal ej anställes, därvid prövningen
skall ankomma på åklagaren med rätt för den misstänkte att i viss
ordning anmäla missnöje. Den i gällande lag upptagna tidsfristen för åtal,
vilken enligt vad som framgått av förberedelserna till detta lagstiftningsärende
föranlett viss olägenhet i den praktiska tillämpningen, har föreslagits
upphävd.

I propositionen föreslås även ett tillägg till lagen om nykterhetsvård, innebärande
att alkoholhaltiga drycker får omhändertagas, om de påträffas hos
person, som är underkastad föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana
drycker, eller påträffas hos eller ankommer till någon som är intagen på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Utskottet finner den genom propositionen föreslagna lagstiftningen ändamålsenlig
och väl avvägd med hänsyn till nuvarande behov av möjligheter
att inskrida med åtgärder mot innehavet av egendom som här avses. Vissa
brister i den gällande ordningen har härigenom blivit avhjälpta samtidigt
som en komplettering ägt rum med hänsyn till viss nytillkommen lagstiftning.
Mot den ordningen att viss tidsfrist för åtal ej längre skall gälla synes
icke kunna riktas någon erinran.

Enligt förslaget skall den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari
1959. Eftersom emellertid ett starkt behov föreligger att bringa de nya reglerna
i tillämpning snarast möjligt, vill utskottet föreslå att ikraftträdandet
får äga rum redan den 1 juli 1958.

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i de genom propositionen framlagda
lagförslagen — måtte för sin del antaga dessa med den ändringen
beträffande vart och ett av dem att de i bestämmelserna
om ikraftträdandet intagna orden »den 1 januari 1959»
utbytes mot orden »den 1 juli 1958».

Stockholm den 27 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Bran ting, Lindblom, Pef Olofsson,
Franzén, Arvidson och Alexanderson; samt

från andra kammaren: herr Rylander, fru Boman, herrar Onsjö, Jacobsson
i Sala, fru Löfqvist, herrar Ågren, Andersson i Storfors och fru
Lidman-Frostenson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. lavd. Nr 21