Första lagutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om skiljemän.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 183 i första kammaren av herr
Bergh och nr 232 i andra kammaren av herr Cassel. I motionerna, vilka äro
likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att Kungl. Maj :t, efter erforderlig utredning, måtte för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av lagen den 14 juni 1929 om skiljemän att de i
motionen anförda synpunkterna tillgodoses».
I motionerna anföres i huvudsak följande: Inom vissa delar av näringslivet
förekomme i större utsträckning än tidigare att avtalsslutande parter
överenskomma om skiljedomsklausul. Anledningen härtill kunde antagas
vara att domstolsvägen icke befunnits föra till den snabba lösning av tvistefrågorna,
som ur parternas synpunkt är önskligt. Tvistefrågornas natur
kunde även ha föranlett, att parterna funnit det mindre lämpligt att draga
saken inför domstol. Möjligen hade också de kostnader, som äro förenade
med domstolsförfarande, befunnits komma att stiga till så höga belopp, att
ett skiljedomsförfarande ansetts gynnsammare. Framför allt inom byggnadsverksamheten
vore ifrågavarande tendens märkbar. Bortsett från sådan
byggnadsverksamhet, som sker för kronans räkning, syntes numera
skiljedomsklausul regelmässigt införas i entreprenadkontrakt angående
uppförande av byggnad. Även inom byggnadsindustrien närstående näringsverksamhet,
såsom i fråga om utförande av elektriska anläggningar, vattenoch
avloppsanläggningar, vägarbeten in. in., vore skiljeförfarandet ett normalt
förfaringssätt vid lösande av rättstvister. Man syntes med hänsyn härtill
kunna påstå, att en icke oväsentlig del av det praktiska rättslivet undandragits
domstolarna. I och för sig kunde icke detta förhållande anses skadligt
ur samhälleliga synpunkter. Skiljedomarna inom byggnadsväsendet innefattade
icke sällan en skälighetsprövning eller en värdering. Ofta avgjordes
emellertid av skiljemän även frågor av rent rättslig natur. Framför allt
beträffande sådana frågor vore det eu svaghet i förfarandet att tidigare skiljedomar
i likartade tvister icke stå till vare sig parternas eller skiljemännens
förfogande. Denna brist i systemet bleve av desto större betydelse som
vid prövning genom skiljemän allenast en instans handlägger målet. Då härtill
komme att rättsförhållandet mellan beställare och entreprenör icke är
reglerat i särskild lag, syntes bristen på översyn över rättstillämpningen än
mer kännbar. Många tvister kunde helt säkert biläggas, därest parterna ägde
tillgång till ett material av tidigare avgöranden i likartade frågor. Det ovan
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. land. Nr 20.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
anförda gåve vid handen, att behov föreligger av att skiljedomar göras offentligen
tillgängliga. Detta kunde ernås genom att i lagen om skiljemän införa
bestämmelser om skyldighet att i vissa fall registrera skiljedomar. Sådan
registrering vore icke okänd i utländsk lagstiftning. Sålunda stadgades
i den finska lagen av den 4 februari 1928 om skiljemannaförfarande att genom
skiljemännens försorg ett underskrivet exemplar av skiljedomen inom
30 dagar efter domens avkunnande skall sändas till allmänna underrätten
på den ort, där domen givits för att bevaras i dess arkiv. För svenska förhållanden
syntes en central registrering av skiljedomarna vara den lämpligaste
vägen. Vid en sådan central registrering borde måhända en allmänt
tillgänglig förteckning upprättas med uppgift om sakens natur och skiljemännens
namn. Skyldighet att ingiva skiljedomar för registrering borde föreligga
i samtliga de fall, där det icke i skiljeavtalet föreskrivits att blivande
skiljedom skulle vara undantagen från registreringsskyldighet. Genom en
dylik registrering skulle man ernå ökad rättssäkerhet inom betydelsefulla
områden av näringslivet.
Yttranden.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från Svea hovrätt. Därjämte har utskottet berett
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, Stockholms handelskammare, Sveriges
skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln, Sveriges teknisktindustriella
skiljedomsinstitut och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
tillfälle att yttra sig över motionerna.
Samtliga remissinstanser avstyrka motionerna.
Den av motionärerna angivna utvecklingen, enligt vilken det inom vissa
delar av näringslivet i större utsträckning än tidigare förekommer, att avtalsslutande
parter överenskomma om skiljedomsklausul och att skiljeförfarande
framstår som det normala förfaringssättet vid lösande av rättstvister, beröres
i några yttranden. Enligt häradshövdingföreningen är den huvudsaklika
orsaken till denna utveckling att finna i den speciella karaktären av de
tvistefrågor som uppkomma i förhållandet mellan beställare och entreprenör.
Tvister av detta slag vore enligt föreningens uppfattning mest lämpade
att handläggas av skiljedomare. Stockholms handelskammare anför, att ifrågavarande
utveckling har sin grund i parternas önskan att vinna ett snabbt
och icke alltför kostnadskrävande avgörande av uppkommande tvistefrågor
i förening med en strävan att hålla tvisten utanför offentligheten. Sveriges
tekniskt-industriella skiljedomsinstitut framhåller såsom en förklaring
till den angivna tendensen att i ökad omfattning hänskjuta avgörandet av
tvister till skiljemän att rättegångskostnaderna vid domstol avsevärt ökats
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
3
Icke någon av remissinstanserna har ansett den föreslagna registreringen
av skiljedomar fylla ett behov ur de synpunkter som anföras i motionerna.
Svea hovrätt betecknar värdet av den ifrågasatta registreringen som synnerligen
tvivelaktigt samt anför bland annat följande.
Till en början uppkommer frågan huruvida skiljedomar i och för sig äro
ägnade att utgöra prejudikat. Till belysande härav må erinras om följande.
Visserligen företer skiljedomen vissa likheter med domstols dom. Den kan
sålunda få exigibilitet och en viss rättskraftsliknande verkan. Förutsättningen
är, att vissa krav av formell art äro uppfyllda. Däremot finnas i lagen
— i motsats till vad fallet är beträffande domstolsavgöranden — icke några
garantier för skiljedomens materiella riktighet, och på denna punkt är olikheten
mot domstolsavgörandet särskilt framträdande. Medan domstolarna
äro skyldiga att döma efter lag, äro skiljemännen i detta hänseende helt
obundna och kunna, med frånseende av vad lag stadgar, avgöra en föreliggande
tvist helt efter vad de anse billigheten bjuda i det särskilda fallet.
Skiljemännen äro vidare till skillnad mot domarna icke ansvariga för sina
avgöranden eller underkastade några kompetenskrav. De skiljedomar, som
meddelas, äro också till sin beskaffenhet i olika hänseenden synnerligen
växlande. Ofta äger skiljedomen mera karaktären av en förlikning eller
kompromiss mellan parternas ståndpunkter än av ett avgörande i egentlig
mening. I andra fall åter ha billighetssynpunkter fått inverka helt eller delvis
på bedömningen. Emellertid finnas även skiljeavgöranden, vid vilka bedömandet
är av rent rättslig art. Endast de fall, i vilka sådant rättsligt bedömande
förekommit under medverkan av kvalificerade skiljemän och prövningen
avsett fråga av principiell innebörd, kunna väntas få någon betydelse
från prejudikatsynpunkt. Även om det skulle befinnas vara av betydande
intresse för rättslivet, att skiljeavgöranden av sist åsyftade slag bleve
offentligen tillgängliga, måste en allmän registreringsplikt te sig såsom en
synnerligen vittgående åtgärd i jämförelse med dessa avgörandens fåtalighet.
Vidare är att märka, att motionärernas syfte icke skulle i nämnvärd mån
tillgodoses enbart genom registrering av skiljedomar. Detta syfte kan icke
vinnas utan bearbetning av materialet i enlighet med vad som sker i Nytt
Juridiskt Arkiv eller liknande rättsfallssamlingar. Det kan ifrågasättas huruvida
någon sådan bearbetning över huvud kan komma till stånd. Även om
ekonomiska och tekniska förutsättningar skulle skapas, saknas — såsom
redan antytts — andra förutsättningar för att det samlade materialet skulle
bli till någon däremot svarande nytta för rättslivet. Redan att ur det mycket
omfattande och synnerligen heterogena material, som inkommer för registrering,
utskilja fall, vilka äga verklig betydelse från prejudikatsynpunkt, måste
även för tränade jurister bli en vansklig uppgift. Risken för att genom misstag
härvidlag syftet med registreringen motverkas kan icke heller uteslutas.
Man måste hålla i minnet, att skiljedomen icke alllid innehåller tillräckliga
upplysningar för bedömande av avgörandets egenskap av prejudikat. Det
bör jämväl erinras om att skiljedomar icke behöva innehålla redogörelse för
tvistefrågan eller för de skäl å vilka avgörandet grundas.
Häradshövding föreningen framhåller följande synpunkter.
Till skiljemän hänskjutas ofta värderingsfrågor, särskilt i byggnadstvislcr,
och avgörandet av en sådan fråga är sällan prejudicerande, då det ju ankommer
på omständigheterna i del särskilda fallet hur ell utfört eller icke utfört
arbete skall värderas. Vidare föreligger det ingen överdomstol som kan
genom sina domar ge någon ledning för tolkning av avtalsbestämmelser
4
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
och bedömning av uppkomna rättsförhållanden. Att ur dessa skilda skiljedomar
utleta bestämda och vägledande rättsgrundsatser torde vara hart när
omöjligt. Saknaden av en sådan högsta domstol medför också helt naturligt
att genom de föreliggande domarna något auktoritativt uttalande, varav andra
skiljedomare kan anse sig bundna eller få säker vägledning, icke föreligger.
Vidare måste, för att det centrala registret verkligen skall komma till användning
icke blott å den ort, där registreringen skall ske, utan över hela
landet, en samling av skiljedomarna eller åtminstone av dem som synes i något
avseende vara av prejudicerande innebörd utges. Härför kräves emellertid
anlitande av lämplig personal att verkställa en sådan sammanställning.
Kostnaderna härför torde bli ganska betydande och lära endast i ringa utsträckning
kunna bestridas genom avgifter för prenumeration å samlingen.
Även vissa kostnader måste uppkomma för själva registreringen.
Stadsdomarföreningen anser det vara i hög grad tvivelaktigt, huruvida
det ändamål, som motionen avser, skulle vinnas genom en central registrering
av skiljedomar. En sådan registrering skulle otvivelaktigt, om den skulle
tjäna sitt syfte, nödvändiggöra en ingående bearbetning och systematisering
av materialet. Vidare syntes det för att registret skulle bli till någon nytta
erfordras att det i eu eller annan form publicerades. Registreringen skulle
i följd härav komma att medföra kostnader, vilka icke koinme att stå i rimligt
förhållande till den nytta, registreringen kunde förväntas medföra.
Styrelsen för advokatsamfundet understryker, att ett av skiljemän träffat
avgörande ur prejudikatsynpunkt uppenbarligen icke har tillnärmelsevis
samma betydelse som överrätternas och särskilt högsta domstolens domar
eller beslut. Det värde, som ur nämnda synpunkt kan tillmätas en skiljedom,
vore vidare i hög grad beroende av omständigheterna i det speciella
fallet, t. ex. skiljemännens kvalifikationer, parternas sätt att utföra sin
talan, processmaterialets mer eller mindre fullständiga redovisning i skiljedomen
in. in. Liknande synpunkter anföras också av Stockholms handelskammare
och Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut.
Om remissinstanserna sålunda genomgående ifrågasatt värdet av den i
motionerna föreslagna registreringen, framhålles å andra sidan från flera
håll, att registreringen kunde komma att medföra direkta olägenheter.
Sålunda yttrar Svea hovrätt.
Som en av anledningarna till att skiljeförfarande väljes i stället för rättegång
brukar anföras parternas önskan att undandraga sig den offentlighet,
som rättegången för med sig. Otvivelaktigt kunna fall tänkas förekomma,
där det är av intresse för parterna att skiljedomen icke blir offentlig. Enligt
vad i motionerna framhållits, skulle åt parterna kunna beredas möjlighet
att genom föreskrift i skiljeavtalet bestämma, att skiljedomen icke får registreras.
Följden av en sådan möjlighet skulle emellertid säkerligen bli,
att i skiljeavtalen regelmässigt inflöte föreskrift om undantag från registreringsskyldighet.
Enahanda synpunkter framhållas av styrelsen för advokatsamfundet och
Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut.
Stockholms handelskammare uttalar den förmodan att, eftersom önskemålet
att undvika den offentlighet som är förenad med vanligt domstols
-
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
5
förfarande torde vara ett av de mest vägande motiven för parternas beslut att
välja skiljeförfarande, parterna — om offentlig registrering skulle införas
—• kunde förväntas komma att i det alldeles övervägande antalet fall göra
bruk av det av motionärerna anvisade förbehållet att registrering icke skulle
äga rum. Motionärernas syfte skulle alltså icke kunna förverkligas med
mindre än tvingande bestämmelse om registreringsplikt infördes, men detta
skulle enligt handelskammarens mening vara ägnat att i hög grad äventyra
den utomordentliga tillgång för den allmänna samfärdseln som det snabba
avgörandet av tvister genom skiljemannaförfarande innebär.
Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln ifrågasätter
starkt lämpligheten av det i motionerna föreslagna arrangemanget samt anför
till utveckling av denna ståndpunkt.
Skall ett centralt register få någon betydelse, torde det vara nödvändigt
att däri intages icke blott själva skiljedomen — som ofta är kortfattad och
icke innehåller någon motivering — utan även cn relativt utförlig redogörelse
för omständigheterna i tvisten. Sammanställningen av en sådan redogörelse
komplicerar i viss mån skiljedomarnas arbete. Förslaget synes vidare
förutsätta att skiljedomare, innan dom fälles, skola i registret undersöka,
huruvida likartade tvister tidigare prövats. En dylik granskning kan med
säkerhet förväntas föranleda ytterligare betydande omgång. Härtill kommer
att uppgifter i ett register — tvärtemot syftet med desamma — kunna
bli direkt vilseledande, nämligen om en registrerad dom är materiellt oriktig.
Såvitt nämnden kan bedöma, skulle därför en obligatorisk registrering
leda till minskad snabbhet i avgörandena och även i övrigt komplicera skiljedomsförfarandet
på ett sätt som ur många synpunkter icke är önskvärt.
Styrelsen för advokatsamfundet påpekar, att sanktioner av något slagskulle
bli erforderliga för att framtvinga ett fullgörande av registreringsplikten.
Bötesstraff syntes därvid vara eu ur åtskilliga synpunkter föga lämplig
form. En utväg vore möjligen att göra skiljedomens exigibilitet beroende av
registrering, men därmed vore föga vunnet, ty beträffande många av de
skiljedomar, som ur rent juridisk synpunkt äro av större intresse, upp*
komme aldrig fråga om verkställighet genom myndighets försorg. Mera
effektivt vore då att stadga att en skiljedom förlorade sin giltighet, om den
icke inom viss tid registrerades, men även mot en sådan lösning kunde vägande
invändningar resas. För övrigt gällde om alla tänkbara sanktionsformer
att de vore mer eller mindre meningslösa, eftersom det alltid måste stå
parterna fritt att avtala om undantag från registreringsskyldigheten.
Slutligen framhålles från olika håll att i den män registrering av skiljedomar
i särskilda fall kunde anses vara av värde från de av motionärerna
anförda synpunkterna syftet med registreringen åtminstone i viss utsträckning
kunde tillgodoses annorledes än genom lagstiftning, t. ex. genom initiativ
från organisationer inom berörda delar av näringslivet. Uttalanden i
denna riktning göras sålunda av Svea hovrätt, stadsdomarföreningen, Stockholms
handelskammare och Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.
Av de båda sistnämnda remissinstansernas yttranden framgår,
alt registrering och publicering av skiljedomar redan för närvarande
förekommer bos vissa s. k. fasta skiljedomsinstitut.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
Utskottet.
Såsom motionärerna påpeka förekommer inom vissa delar av näringslivet
i större utsträckning än tidigare, att avtalsslutande parter överenskomma
om skiljedomsklausul och att skiljeförfarande framstår som det normala
förfaringssättet vid lösande av rättstvister. I motionerna framhålles, att denna
utveckling icke i och för sig kan anses menlig från samhälleliga synpunkter.
Att viktiga rättsområden sålunda undandragas domstolarna, medför
emellertid, att rättsutvecklingen i motsvarande mån icke har den ledning,
som domstolarnas praxis erbjuder. Med hänsyn härtill föreslå motionärerna,
att behövligt rättsfallsmaterial skall erhållas genom skyldighet att
offentligen registrera skiljedomar.
Motionärernas förslag avstyrkes, såsom framgår av den föregående redogörelsen,
av samtliga remissinstanser. I likhet med dessa finner utskottet
värdet av den föreslagna registreringen starkt kunna ifrågasättas. Sålunda
äro till att börja med av skäl, som beröras i yttrandena, skiljedomar endast
undantagsvis ägnade att utgöra prejudikat. Vidare skulle motionärernas
syfte icke i nämnvärd mån tillgodoses enbart genom en central arkivering
och registrering av skiljedomar. Såsom flera av remissinstanserna framhålla
skulle detta syfte nämligen icke kunna vinnas utan eu bearbetning av
materialet och publicering av detta i en eller annan form. T den mån en sådan
bearbetning med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande rättsfallsmaterial
över huvud taget är möjlig att genomföra, måste den erbjuda avsevärda
svårigheter och medföra betydande kostnader, särskilt för anställande
av för ändamålet erforderlig personal. Genom den ifrågasatta registreringsskyldigheten
skulle även de enskilda åsamkas extra kostnader och besvär,
som icke stå i proportion till den nytta som kan vara att vinna genom åtgärden.
En av anledningarna till att skiljeförfarande väljes i stället för vanlig rättegång
torde vara en önskan hos parterna att undanhålla tvisten från offentligheten.
Detta förhållande har jämväl beaktats i motionerna. Av dessa framgår
nämligen, att parterna skulle ha möjlighet att genom föreskrift i skiljeavtalet
undantaga skiljedomen från registreringsskyldighet. Såsom från flera
håll framhållits skulle emellertid följden av en sådan möjlighet för parterna
säkerligen bli, att i skiljeavtalen regelmässigt inflöte föreskrift om undantag
från registreringsskyldigheten. Dessutom skulle såsom styrelsen för advokatsamfundet
påpekat alla tänkbara former av sanktioner för att framtvinga
ett fullgörande av registreringsplikten bli mer eller mindre meningslösa med
hänsyn till parternas frihet att avtala om undantag från densamma.
Motionärerna åberopa, att registrering av skiljedomar icke är okänd i utländsk
lagstiftning, och hänvisa därvid till den finska lagen om skiljemannaförfarande.
Av våra nordiska grannländer har även Norge med sin lagstiftning
införlivat en liknande bestämmelse om arkivering av skiljedomar.
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
7
Såväl i Finland som i Norge torde emellertid helt andra skäl än de i motionerna
anförda ligga till grund för bestämmelsen om arkivering.
Slutligen får utskottet framhålla, att ändamålet med den föreslagna registreringen
åtminstone i viss utsträckning torde kunna tillgodoses på enklare
och smidigare sätt annorledes än genom lagstiftning, exempelvis genom
initiativ från organisationer inom berörda delar av näringslivet. Sålunda
förekommer också redan att vissa fasta skiljedomsinstitut själva registrera
och publicera sina skiljedomar.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 183 och II: 232, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1953.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Björnberg och Pettersson*;
från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Gezelius, fröken
Liljedahl, fru Eriksson i Stockholm*, herrar Andersson i Björkäng och
Lundqvist.
'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.