Första lagutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1944 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om skydd för markägares rätt till bärplockning å egen
skogs- och hagmark samt örn åtgärder till förhindrande
av för tidig skörd av skogsbär.
Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 146 av herr Hallagård samt motionerna i andra kammaren
nr 76 av herr von Seth och nr 163 av herr Pettersson i Dahl m. fl.
I motionen II: 76 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till
lagbestämmelser angående skydd för markägares rätt till bärplockning å
egen skogs- och hagmark.
I motionerna I: 146 och II: 163, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära att sådana bestämmelser utfärdas,
som förhindra att omogna skogsbär plockas och skördas.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
I motionerna framföras två skilda spörsmål, nämligen dels den civilrättsliga
frågan om rättigheten att tillgodogöra sig vilda skogsbär och dels frågan
örn åtgärder i syfte att förhindra skördandet av omogna skogsbär.
Frågan om rätten till vilt växande bär.
Att utan lov taga väg över »tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor,
vilka därav kunna skadas» är belagt med straff (24 kap. 11 § strafflagen),
men eljest är beträdande av annans mark icke förenat med straffpåföljd.
Och i fråga örn naturalster lämnar strafflagen skydd endast mot olovligt tillägnande
av vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma
icke bär.
Frågan örn rätten till vilda bär har förut flera gånger varit föremål för
riksdagens prövning.
Sålunda väcktes redan åren 1899 och 1908 motioner med begäran om utredning
i ämnet, vilka dock icke vunno riksdagens bifall. Lagutskottet, som
behandlade motionerna, anförde sistnämnda år bland annat att den rättsuppfattningen
syntes vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och
för sig uteslöte annan från all tillgodogöra sig ifrågavarande naturalster.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 20.
1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
Frågan var därefter föremål för lagberedningens övervägande, och i sitt
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse
i ämnet av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var
taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats
eller i trädgård, ej heller mot förbud av ägaren eller den honom företräder,
inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter.» Det hade sålunda icke
synts beredningen riktigt att utan vidare lagfästa uppfattningen att envar
hade rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster. Å
andra sidan hade beredningen icke ansett det höra ifrågasättas att alldeles
bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären
åt jordägaren.
Vid riksdagen år 1913 väcktes ånyo motioner i ämnet. Lagutskottet framhöll
nu, att åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären
tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen vore på väg att
förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på att
skogsbären tillkomme honom i likhet med andra alster av hans jord, samt
att han fördenskull borde äga att utan intrång av andra tillgodogöra sig
desamma. Efter hemställan av utskottet avlät riksdagen även en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning huruvida och i vilken omfattning
ägare och innehavare av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av å deras
mark växande vilda bär samt om framläggande för riksdagen av förslag
till lagstiftning i ämnet.
Sedan 1913 års riksdagsskrivelse för yttrande remitterats till länsstyrelserna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, utarbetades påföljande
år inom justitiedepartementet ett utkast till lag om rätt till bärplockning och
tillvaratagande av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på väsentligen
samma grunder som ovan angivna av lagberedningen förordade bestämmelser.
I motiven till lagutkastet anfördes inledningsvis bland annat:
Vill man komma till en rättvis lösning av den föreliggande frågan, måste
man mot varandra väga de stridiga intressen, som här stå mot varandra,
nämligen jordägarens och den bärplockande allmänhetens. Jordägarens intresse
förtjänar beaktande icke blott så till vida, att han och de, som äro
boende å hans ägor, skyddas mot närgångenhet och otillbörligt intrång å
bostadens närmaste omgivning, utan även i ekonomiskt avseende. Det synes
icke vara mer än billigt, att åtminstone någon del av det värde, som bärskörden
numera representerar, i främsta rummet kommer jordägaren till
godo, därest han är i tillfälle att tillvarataga densamma. Deras intresse, som
genom bärplockning för eget behov eller till avsalu kunna inbespara utgifter
eller bereda sig inkomster, får desto mindre förbises, som bärplockningen
till stor del bedrives av den fattigare befolkningen, särskilt av barn
och åldringar, vilka äro oförmögna till annat arbete. Frågan får emellertid
icke ses uteslutande ur nu angivna synpunkter, utan hänsyn måste också
tagas till det allmännas intresse att bärskörden tillvaratages i största möjliga
utsträckning och att detta sker först vid den tidpunkt, då bären vunnit
erforderlig mognad, och på sådant sätt att icke återväxten äventyras. Skogsvårdssynpunkten
måste ock beaktas, där bärplockningen såsom ofta är fallet,
bedrives å områden, vilka äro föremål för skogskultur.
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
3
över utkastet avgåvo verk och myndigheter m. fl. infordrade yttranden.
Ärendet överlämnades sedermera till sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats
för att biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om
ny jordabalk (1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade Kungl.
Majit den 24 november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet
skulle vila från och med den 1 januari 1923. Nämnda sakkunniga
ha sedermera icke återupptagit sitt arbete.
Vid riksdagen år 1927 påyrkades i två motioner fullföljande av den påbörjade
utredningen. I sitt utlåtande över motionerna anförde första lagutskottet,
att skäl icke förebragts för att frågan örn rätten till skogsbären
borde göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt
naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det syntes kunna
tagas för givet, att arbetet med denna revision komme att återupptagas så
snart omständigheterna det medgåve. Med hänsyn därtill ansåge utskottet
det icke lämpligt, att framställning gjordes till Kungl. Majit örn fullföljande
av den utav 1913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne, samt hemställde,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I en vid utlåtandet fogad reservation anförde emellertid sju av utskottets
ledamöter, att den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken
på föranledande av riksdagens ovannämnda skrivelse igångsatts, hade fått
vila sedan flera år tillbaka, och att någon utsikt till dess snara återupptagande
icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda
riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning
ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen ifråga i avvaktan på
en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner
måtte av riksdagen bifallas.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att
första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets
hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens
fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge
samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter
hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda
år att motionerna måtte bifallas. Även denna gång biföll första kammaren
reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i
följd varav frågan ånyo förfallit.
I två motioner vid riksdagen år 1934 hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsamt utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till bärplockning
å skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 10) i anledning av motionerna
bland annat följande:
De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera
väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en
4
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde lia medfört att tillgången på
bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden
till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge även
under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas till
mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde vara
förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn
härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande
spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda. Därvid
hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort sig
gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade
dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande
av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts
olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut,
hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Fem ledamöter i utskottet reserverade sig emellertid mot
utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren
biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså ånyo förfallit.
Vid 1935 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet. I två av motionerna
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om lagbestämmelser
till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark efter
vissa i motionerna angivna riktlinjer. I den tredje motionen yrkades, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om återupptagande av den år
1922 nedlagda utredningen angående rätten att tillvarataga skogsbär; därjämte
upptogs i denna motion jämväl frågan om åtgärder till förhindrande av
plockning av omogna skogsbär.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna, avgav den 28 februari
1935 utlåtande i ämnet (nr 21). Här må anmärkas att Kungl. Majit den 1
i samma månad förordnat, att lagberedningen från och med den 1 mars 1935
skulle övertaga den pågående utredningen om revision av aktiebolagslagstiftningen,
att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle utföra erforderliga
förberedande arbeten för revision av jordabalken, samt att beredningen
sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen
slutförts skulle övergå till behandling av frågan örn en reform av jordabalken.
I sitt utlåtande påpekade utskottet till en början att, såsom av den utav
utskottet i saken lämnade redogörelsen framginge, de i motionerna berörda
spörsmålen förut vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden.
Utskottet anförde därefter följande:
Vad först angår den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra
sig bären har vid dessa överväganden å ena sidan anförts, att jordägaren
borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär som växa å
hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren
såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på dem
framför andra.
Det är riktigt att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud
att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. En viss begränsning i möjligheterna
härtill har dock förefunnits genom bestämmelser som meddelats
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
5
i andra syften. I detta hänseende kan utskottet erinra om förbudet i 24 kap.
11 § strafflagen alt taga väg över annans tomt, åker, äng, plantering eller
andra ägor, vilka därav kunna skadas. Den, som icke äger beträda viss
mark, är uppenbarligen icke heller berättigad att där tillgodogöra sig bär och
dylikt. Vad beträffar andra ägor bar väl understundom gjorts gällande att
jordägaren skulle äga rätt att bestämma om där växande bär ehuru deras
tillgodogörande av andra icke blivit straffbelagt. Det torde emellertid med fog
kunna sägas, att man ganska allmänt funnit det naturligt, att befolkningen
på en ort skulle kunna gemensamt tillgodogöra sig bären å skogsmarken i
trakten. Något berättigat missnöje till följd av denna ordning torde icke heller
tidigare lia förefunnits.
Genom kommunikationsmedlens utveckling på senare tid ha förhållandena
emellertid väsentligen förändrats. Det har blivit allt vanligare att folk från
samhällena bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att där
tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen ortsbefolkningen.
Enligt utskottets mening kunna dessa förhållanden understundom
leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Mången jordbrukare
är själv i minst lika stort behov av att kunna skaffa sig ett bidrag
till hushållet genom att skörda skogsbär som de människor i understundom
välsituerad ställning vilka från andra håll uppsöka hans marker. Det måste
då synas stötande att vem det vara må skall äga tillgodogöra sig hela den
skörd av bär som växer å jordägarens mark utan möjlighet för honom att
reservera någon del för eget bruk. Ofta är det också omöjligt för honom
och hans familj att skörda bären innan ägorna översvämmas av bärplockare
från annan ort. Enligt utskottets mening är det därför ett berättigat önskemål
att en jordägare "beredes möjlighet att i någon mån förbehålla sig rätten
till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger därvid närmast
till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor som äro belägna närmast
hans gård.
Sedan ulskottet härpå berört frågan örn förbud att skörda omogna lingon,
i vilket hänseende utskottet — såsom nedan närmare angives — förordade
vissa lagstiflningsåtgärder, fortsatte utskottet:
De av utskottet berörda spörsmålen torde böra bli föremål för skyndsam
utredning. Såsom utskottet i sin förut intagna redogörelse erinrat bär frågan
örn rätten till bären förut behandlats av lagberedningen i dess förslag till
jordabalk. Det är emellertid uppenbart att den med fördel kan vinna sin
lösning ulan avvaktan å resultatet av den nya utredning örn revision avjordabalken
sorn, enligt vad chefen för justitiedepartementet tillkännagivit,
kommer att förberedas. Den särskilda Irågan örn förbud att skörda omogna
lingon torde icke ha något som helst samband nied sistnämnda utredning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit matte anhålla, all Kungl. Maj.t ville skvndsamt
verkställa utredning i de av utskottet angivna hänseenden sami för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av sju ledamöter i utskottet avgiven
reservation, däri hemställdes att motionerna icke matte lill någon riksdagens
åtgärd föranleda. I nu förevarande hänseende motiverade reservanterna
sin ståndpunkt sålunda:
Beträffande den civilrättsliga frågan örn rättigheten att tillgodogöra sig vilt
växande skogsbär lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man bans
6
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
hävdvunna rätt i nämnda avseende. Utskottsmajoriteten synes också härvidlag
ha förordat en lösning av spörsmålet huvudsakligen i enlighet med det
förslag, som år 1909 framlades av lagberedningen och gick ut på, att jordägaren
skulle äga företräde till bärplockning inom ett avstånd av 300 meter
från hans tomtplats eller trädgård, d. v. s. ett område av minst 00 tunnland.
Mot en sådan anordning resa sig dock redan av praktiska skäl stora betänkligheter.
Och i tätare bebyggda delar av landet skulle den för övrigt medföra
att rätten till »fri» bärplockning så gott som försvunne. Även örn såsom påståtts
någon gång skulle inträffat att välsituerade personer kommit farande
långväga ifrån för att plocka bort bären intill småbrukarens husknutar, hålla
vi dock före att den stora mängden av bärplockare uppträder mera försynt
och tillhör helt andra folkgrupper. Framför allt lärer väl bärplockning bedrivas
av fattigt folk, som därigenom söker förbättra sina torftiga villkor. Man
kan då fråga sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande att
nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt som han aldrig
förut haft, på bekostnad av verkligt behövande. Och man må väl även spörja
örn det kan vara klokt att sålunda intensifiera äganderätten. I varje fall synes
det oss opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet står för
dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur sitt naturliga sammanhang och
göra det till föremål för särbehandling.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att
första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll
reservationen. Frågan hade alltså även denna gång förfallit.
Vid 1937 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet. Däri hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning örn
skydd för markägaren för rätten till bärplockning å skogs- och hagmark, belägen
närmast hans gård, samt å områden, där han vidtagit särskilda åtgärder
för att förhöja lingonskördens storlek.
Första lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i utlåtande (nr 12)
att frågan om rätten att tillvarataga vilt växande bär flerfaldiga gånger varit
föremål för riksdagens prövning. Utskottet anförde därefter:
Utskottet hyser full förståelse för de synpunkter som ligga till grund för
den nu förevarande motionen. Att gällande ordning medför vissa olägenheter
och ofta innebär ett irritationsmoment för den .jordägande befolkningen å
landsbygden torde icke kunna bestridas. Ingen torde dock vilja fullständigt
beröva menige man hans hävdvunna rätt till bärplockning. Men å andra
sidan synes det icke vara skäligt att jordägaren skall vara betagen möjligheten
att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark. Vid
behandlingen av ärendet inom utskottet innevarande år har särskilt fnp
hållits, hurusom trevnaden och hemfriden störes, då bärplockare begiva sig
frarn ända in på husknutarna, samt att skada å värdefulla skogsplanteringar
lätt åstadkommes av kringströvande skaror av bärplockare. Även örn dessa
synpunkter närmast äro hänförliga till andra lagstiftningsområden — särskilda
bestämmelser örn straff för fridsbrott och för åverkan finnas ju i strafflagen
— anser utskottet dem böra tillerkännas en viss betydelse även för
bedömandet av den nu förevarande frågan.
Vid de tillfällen då saken tidigare varit föremål för riksdagens behandling
har något positivt resultat icke stått att ernå, huvudsakligen på grund
av svårigheter av praktisk och lagteknisk natur. I den nu föreliggande motionen
har icke heller lämnats något i väsentliga delar nytt uppslag till frågans
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
7
lösning. Då härtill kommer att lagberedningen vid dess snart stundande arbete
med en reform av jordabalken torde komma att upptaga jämväl här
ifrågavarande spörsmål, anser utskottet sig icke böra föreslå riksdagen att
nu göra någon framställning i ärendet till Kungl. Maj:t.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter i utskottet avgiven
reservation. Däri uttalades, att det vore av synnerlig vikt alt ifrågavarande
ömtåliga spörsmål bleve föremål för förnyad omsorgsfull utredning.
Med hänsyn därtill hemställde reservanterna, att riksdagen måtte besluta
underdånig skrivelse med begäran att ärendet av Kungl. Maj :t för sadan utredning
överlämnades till lagberedningen att upptagas vid arbetet med en
reform av jordabalken.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1942 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. I den ena motionen
hemställdes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla örn utredning till skydd för markägarens rätt till skogsbär å
egen mark, och i den andra, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av åtgärder till skydd för markägarens rätt att plocka skogsbär
på egen inhägnad skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr
35):
Vad angår frågan om jordägarens rätt till skogsbären å hans mark bör
framhållas, att lagberedningen numera, efter slutförandet av arbetet med
revision av aktiebolagslagstiftningen, är sysselsatt med utredning rörande
revision av jordabalken. Vid sin behandling under innevarande riksdag av
förslaget till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott m. m., avseende bland
annat ändring av bestämmelserna om straff för olovligt tillgrepp av vissa
naturprodukter, förordade utskottet i sitt utlåtande nr 18 att de nuvarande
bestämmelserna härom i 24 kap. strafflagen skulle tills vidare lämnas oförändrade.
Utskottet framhöll därvid, att nämnda strafflagskapitel finge upptagas
till förnyat övervägande vid straffrättskommitténs fortsatta arbete,
därvid tillfälle erbjöde sig att beakta den utredning örn jordägarens rätt som
kunde förväntas från lagberedningen vid dess arbete på en revision av jordabalken.
Utskottets ifrågavarande uttalande har godkänts av riksdagen. I
enlighet härmed anser utskottet, att riksdagen icke nu bör taga ställning till
frågan hur jordäganderättens omfång skall bestämmas med avseende å
skogsbären, utan att lagberedningens utredning av ifrågavarande spörsmål
får avvaktas.
Utskottets utlåtande, som var enhälligt, bifölls av riksdagen.
I den nu förevarande motionen II: 76 an föres bland annat följande.
Skogsbären och i synnerhet lingonen utgöra numera en värdefull handelsvara,
som väl i värde kan jämföras med skogsvik Mycken omsorg bär nedlagts
för att lagligen reglera och vårda jakten i våra skogar, men ingenting
göres för att åstadkomma ordnade förhållanden i fråga om rätten till och
vården örn skogsbären. Likaväl som en markägare eller jakträttsinnehavare
8
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
äger rätt att avlysa oell rationellt utnyttja jakten inom sitt område, likaväl
borde en markägare eller hans rättsinnehavare äga laglig möjlighet att hävda
rätten till bärplockning inom de områden han för sådant ändamål vill utnyttja.
Det synes därför angeläget att en lagstiftning kommer till stånd, som
möjliggör för markägaren att lagligen skydda rätten till bärplockning å den
skogs- och hagmark han själv vill utnyttja eller som han vill upplåta till å
orten boende, vilka för sin utkomst äro beroende av denna förvärvskälla.
Bestämmelserna angående jakträtten synas i sådant avseende kunna utgöra
en förebild.---
Endast en lagstiftning kan råda bot på nu rådande missförhållanden men
bör givetvis ej göras lika för hela landet, då förhållandena i Norrland torde
vara nästan omvända mot i södra Sverige.
Inom varje län böra hushållningssällskap och landsting först göra framställning
om en sådan lags ikraftträdande.
Åtgärder till förhindrande av skördandet av omogna skogsbär.
I en motion vid riksdagen år 1913 föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla om utredning och förslag till lag angående fridlysningstider
för lingon. Motionen avslogs emellertid av riksdagen.
Vid 1917 års riksdag yrkades i motioner förbud mot plockning av lingon
före viss dag. Riksdagen hemställde detta år i skrivelse till Kungl. Majit,
att Kungl. Majit täcktes snarast låta verkställa utredning om och i vad mån
bestämmelser kunde utfärdas, genom vilka lingonplockning före viss, för
lämpligt område årligen av länsstyrelsen bestämd dag skulle vara vid ansvar
förbjuden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
I anledning härav föreläde Kungl. Majit år 1918 riksdagen en proposition
med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag. Vid
behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut, i det första kammaren
avslog propositionen under det andra kammaren godkände ett av
jordbruksutskottet avgivet förslag i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen.
Frågan hade sålunda förfallit.
Frågan angående lagstiftning om inskränkning av tiden för skörd av
lingon upptogs ånyo i en vid 1927 års riksdag väckt motion. Även nämnda
år förföll frågan genom skiljaktiga beslut i kamrarna.
År 1928 väcktes åter motion i ämnet. Riksdagen hemställde detta år i
skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning
angående inskränkning av tiden för skörd av lingon samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
År 1930 förelädes riksdagen ny proposition i ämnet. Enligt denna skulle
Konungen, därest förhallandena sådant påkallade lill förhindrande av att
lingon plockades innan de uppnått lämplig mognad, äga att på framställning
av hushållningssällskap och landsting förordna, att inom visst område
plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med
plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd.
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
9
Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande över propositionen, att
utskottet i huvudsak icke hade något att erinra mot densamma, men att
enligt utskottets mening markägaren och arrendator hordc undantagas från
förbudet i fråga. Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte lämna
propositionen utan bifall men anhålla, att Kungl. Majit måtte nied beaktande
av det anförda utarbeta nytt förslag i ärendet.
Vid utskottsutlåtandel fanns bland annat fogad en reservation av herr
Johansson i Uppmälby m. fl., däri hemställdes, att riksdagen enbart måtte
avslå propositionen.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
anslöt sig till nyssnämnda reservation. Propositionen hade sålunda avslagits
utan att riksdagen begärde nytt förslag i ämnet.
Såsom ovan berörts upptogs frågan i en vid 1935 års riksdag väckt motion.
Därvid hemställdes i nu förevarande avseende, att riksdagen vilie hos Kungl.
Majit hemställa om vidtagande av åtgärder i samma syfte som avsågs med
»1930 års proposition till riksdagen angående bestämmelser om förbud för
plockning av omogna skogsbär».
I sitt förut omnämnda utlåtande (nr 21) i ärendet yttrade första lagutskottet
beträffande denna fråga följande:
Erfarenheten har givit vid handen, att konkurrensen örn bären föranlett
att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna
olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet förutsatt
rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren. Det lärer
emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa mot
den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem mycket
för tidigt. I fråga om möjligheterna för ett sådant ingripande kan det väl
vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta offentlig
myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej må
skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen
skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas. Även andra utvägar äro
emellertid tänkbara. Sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle
kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att hos
landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark.
För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock
icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet
blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt
förbiseende åsidosatt detsamma. Genom att göra förbudet mot plockning
av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke
behöva bli mer omfattande än behovet kräver. För en sådan regel kan även
anföras alt ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt,
därest icke jordägaren är intresserad av att medverka lill dess upprätthållande.
Vidare må framhållas att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle
medge rätt att plocka mogna lingon. Att på detta sä 11 för straffbudets tilllämpning
kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och
skördat bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan.
Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda
jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att föreskriva
att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud
som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon
10
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
i omoget tillstånd. Vissa invändningar, som förut anförts mot ett sådant förbud
jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke äga berättigande därest
bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet ifrågasatt.
Utskottets hemställan avsåg att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning i de av
utskottet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kunde föranleda.
I den reservation, vari hemställdes att motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, motiverade reservanterna sin ståndpunkt till nu
.förevarande spörsmål på följande sätt:
Vad angår det hushållstekniska spörsmålet om förbud mot plockning av
omogna lingon har detta spörsmål upprepade gånger varit föremål för utredning,
varjämte detaljerade lagförslag i ämnet i anledning av skrivelser
från riksdagen framlagts. Då frågan emellertid erbjudit utomordentliga svårigheter
beträffande den praktiska utformningen, har icke något av de framlagda
förslagen lyckats vinna riksdagens bifall. Den motionär, som nu ånyo
fört fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt uppslag för
frågans lösning. Utskottsmajoriteten synes för sin del närmast vilja förorda
en bestämmelse, enligt vilken jordägaren skulle äga att hos landsfiskalen i
orten utverka förbud vid bötesansvar att skörda omogna lingon å viss mark.
Detta förslag synes emellertid minst lika omöjligt att realisera som de tidigare
framlagda.
Frågan förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.
I en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 151) hemställdes bland annat,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn åtgärder i syfte
att förhindra att omogna bär avplockades.
I utlåtande (nr 35) över denna och en annan motion yttrade första lagutskottet
beträffande nu förevarande spörsmål bl. a. följande:
Vad härefter beträffar frågan om förhindrande av att bären plockas i
omoget skick, är det naturligen med hänsyn till nu rådande försörjningsläge
av vikt att åtgärder, som kunna finnas lämpliga i detta syfte, bliva vidtagna.
De förslag härutinnan, som tidigare framlagts för riksdagen, ha
emellertid icke lyckats vinna riksdagens bifall, främst på grund av de stora
svårigheter som framträtt i fråga örn förslagens praktiska utformning. I den
nu förevarande motionen II: 151, som upptager denna fråga, har ej heller
något nytt uppslag för frågans lösning framlagts. Med hänsyn härtill har
utskottet icke ansett sig böra i anledning av motionen förorda någon framställning
i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet förutsätter emellertid att de
olika organ, som syssla med hithörande försörjningsfrågor, ha sin upp
märksamhet fästad på det nu ifrågavarande spörsmålet och, därest någon
godtagbar lösning erbjuder sig, framkomma med förslag härom.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, och denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Frågan upptogs ånyo i en vid 1943 års riksdag väckt motion (11:194),
däri hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att »sådana bestämmelser utfärdas, som förhindra, att omogna skogsbär
avplockas och skördas.»
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
11
I utlåtande (nr 8) över motionen anförde första lagutskottet följande:
Frågan om åtgärder till förhindrande av alt skogsbär plockas innan de blivit
mogna har, såsom av utskottets redogörelse framgår, vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning. Därvid har övervägts möjligheten
att genom lagbestämmelser stadga förbud mot för tidigt skördande av
skogsbär. Icke något av de olika förslag till lagstiftning som framlagts har
emellertid lyckats vinna riksdagens bifall, och de i förevarande motion angivna
riktlinjerna för bestämmelser i ämnet innebära icke något nytt uppslag.
Statens livsmedelskommission, som på förekommen anledning haft att
taga ståndpunkt till den i motionen behandlade frågan, har framhållit vissa
praktiska svårigheter vid utformningen och tillämpningen av ett förbud mot
för tidig plockning av skogsbär. Enligt uttalande av kommissionen skulle
syftet att förhindra sådan plockning kunna främjas genom lämplig propaganda
och upplysningsverksamhet. Åtgärder av detta slag hava också vidtagits
av kommissionen.
Såsom utskottet i sitt vid föregående års riksdag avgivna utlåtande över
den nu ånyo upptagna frågan framhållit, är det naturligen med hänsyn till
rådande försörjningsläge av vikt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av det
förekommande missförhållandet att skogsbär skördas omogna. Som detta
säkerligen i många fall har sin grund i okunnighet och obetänksamhet från
allmänhetens sida, synes den på kommissionens föranstaltande bedrivna propagandan
och upplysningsverksamheten vara av stort värde. Motionärernas
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utfärdande
av bestämmelser som förhindra att omogna skogsbär avplockas
och skördas, finner utskottet däremot med hänsyn till svårigheten att praktiskt
utforma sådana bestämmelser ej skäl tillstyrka.
Utskottet hemställde på grund av det anförda, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
1 en av herr Gustafsson i Lekåsa avgiven reservation hemställdes örn bifall
lill motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
1 de nu förevarande motionerna 1:146 och II: 163 anföres bl. a. följande:
Åtgärder synas omedelbart påkallade att förhindra att omogna bär plockas
för tidigt. Med hänsyn till den betydande kvantitet skogsbär, som varje
år skördas och konsumeras i våra hushåll, måste det ligga i folkförsörjningens
intresse att bären plockas, först när de blivit fullt mogna. Genom
propaganda, som igångsatts av myndigheterna, och relativt tillfredsställande
pris lia stora skaror av befolkningen i städer och samhällen lockats ut i
skogarna för bärplockning. På grund av oförstånd och i avsikt att hinna
plocka bären på de bästa och lättast tillgängliga platserna skördas bären
ofta av dessa tillresande bärplockare i omoget skick. Detta måste medföra
en betydligt försämrad kvalitet och ett otillfredsställande resultat av bärskörden
ur folkförsörjningssynpunkt. Det synes därför lämpligt att plockning
av vissa skogsbär, särskilt lingon och hjortron, tillätes först från viss
dag, som för varje län fastställes av respektive länsstyrelse.
Beträffande den i motionen II: 76 avhandlade civilrättsliga frågan om utelcottet.
rätten lill skogsbären må framhållas, att svensk lag icke innehåller något
stadgande örn förhud att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. I 24
kapitlet 3 och 4 §§ strafflagen straffbelägges olovligt tillägnande av vissa
12
Första lagutskottets utlåtande nr 20.
uppräknade naturalster; bland dessa förekomma icke bär. Allmänheten i vårt
land har ock sedan gammalt ansetts äga rätt till bärplockning på annans
mark. Den fria bärplockningsrätten får sålunda anses utgöra en verklig
»alle mans rätt». Tillräckliga skäl ha enligt utskottets mening icke förebragts
för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt. Tidigare framlagda
lagförslag i ämnet ha icke inneburit något bestämt brytande med den hävdvunna
uppfattningen utan utgjort kompromisslösningar, avsedda att förbehålla
jordägaren ensamrätt till bären å vissa begränsade områden, företrädesvis
i närheten av hans gård. Även mot en sådan lösning av spörsmålet kunna
emellertid allvarliga invändningar göras. Särskilt må framhållas att den
fria bärplockningsrätten i de tätare bebyggda delarna av riket därigenom
kunde bliva illusorisk. Överhuvud taget äro förhållandena i vårt land sådana
— vilket också framhålles i förevarande motion — att enhetliga bestämmelser
för hela riket icke lämpligen kunna införas. Att förbehålla jordägaren
rätt till bärplockning på egen skogs- och hagmark torde sålunda
vara uteslutet såvitt angår Norrland och stora delar av Svealand. Även ur
nationalekonomisk synpunkt skulle lagregler som uteslöte menige man från
rätten att plocka skogsbär på annans mark vara olämpliga.
Utskottet vill å andra sidan icke bestrida, att nu gällande ordning kan
medföra olägenheter för den jordägande befolkningen. Allmänheten torde
icke alltid visa den hänsyn och aktsamhet som skäligen bör kunna fordras.
Att trevnaden och hemfriden kan störas då bärplockare begiva sig ända
fram till gårdarna och att trädplantor och annat kunna skadas torde vara
uppenbart. Ett visst skydd mot dylika förfaranden erbjuder emellertid stadgandet
i 24 kapitlet 11 § strafflagen, som straffbelägger olovligt tagande av
väg över annans tomt, åker, äng, plantering och andra ägor, vilka därav kunna
skadas, och i den mån en bärplockare orsakar skada å annans ägor är han
enligt allmänna skadeståndsregler skyldig att utgiva ersättning för skadan.
Utskottet har inhämtat att lagberedningen icke — såsom man tidigare antagit
— torde komma att i samband med det pågående arbetet för en revision
av jordabalken upptaga frågan om rätten till skogsbären till behandling.
Bestämmelserna i 24 kapitlet strafflagen komma däremot att upptagas till
förnyat övervägande vid straffrättskommitténs fortsatta revisionsarbete. Utskottet
finner även av denna anledning olämpligt att nu föreslå en inskränkning
i allmänhetens rätt till bärplockning å annans mark.
Beträffande den i motionerna I: 146 och II: 163 väckta frågan om åtgärder
till förhindrande av att skogsbär plockas innan de blivit mogna, må till
en början erinras örn att de förslag till lagstiftning i detta ämne som vid
tidigare tillfällen framlagts för riksdagen icke vunnit dennas bifall. Jämväl
statens livsmedelskommission, som i skilda sammanhang tagit frågan under
övervägande, har avstyrkt att lagstiftningsåtgärder i sådant syfte vidtagas.
Vid frågans tidigare behandling har framhållits att utformningen och tilllämpningen
av bestämmelser om förbud mot för tidig skörd av skogsbär äro
förenade med stora svårigheter. Därvid har särskilt påpekats, att bären mogna
på olika tider och att övervakningen av ett förbud är svår att genomföra.
Första lagutskottets utlåtande nr 20. 13
I nu förevarande motioner har icke heller framlagts något nytt förslag till
frågans lösning.
Livsmedelskommissionen har ansett att plockande av omogna skogsbär
borde förhindras genom lämplig propaganda och upplysningsverksamhet och
har även vidtagit åtgärder av sådant slag. Det torde icke vara lätt att förebringa
utredning örn den omfattning vari omogna skogsbär skördas eller om
resultatet av den på livsmedelskommissionens initiativ bedrivna upplysningsverksamheten.
Man torde likväl kunna antaga att upplysningsåtgärder
äro ägnade att motverka missförhållandet att skogsbär skördas i omoget
skick. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att utforma lämpliga författningsbestämmelser
i ämnet finner utskottet sig icke böra förorda bifall till
motionärernas hemställan.
Utskottet får på grund av det anförda hemställa,
att förevarande motioner, II: 76 samt I: 146 och II: 163,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 april 1944.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Karl Emil Johanson och Branting,
fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Ragnar Bergh, Lodenius och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Berg och Björling, fru Gustafson samt herrar Landgren,
Gustafsson i Lekåsa, Sundström i Vikmanshyttan, Sundqvist och Lundberg i Uppsala.
Reservation
av herrar Ragnar Bergh, Lodenius och Gustafsson i Lekåsa.