Första lagutskottets utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1922:L1u20 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1922 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tiden för företagande av rannsakning med
häktad, dels ock väckt motion med förslag till lag angående
polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.

Genom en den 3 februari 1922 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 28, som behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Med ändring av vad lag och författning innehålla häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall
äga rum inför allmän underrätt, skall den, som beslutat om häktningen,
därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som
har att företaga rannsakningen med den häktade.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 1 avd. 18 Käft. (Nr 20.) 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

2 §•

Eannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,
inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å
fjortonde dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs, inkommit.

3 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt
för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som meddelat
beslut om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den
domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika, när
rannsakningshandlingarna komma att översändas.

Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas
senast till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols ordförande
erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt
handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från
den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma
att översändas.

4 §•

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras,
skall fortsatt rannsakning företagas, inför rådhusrätt senast å åttonde
dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen,
där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

Har anmälan om häktning eller meddelande om hänvisning av
rannsakning inkommit till ordförande i underrätt före denna lags ikraftträdande,
skall lagen ej gälla i fråga om tiden för företagande av första
rannsakningen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom trösta kammaren väckt, likaledes till lagutskott hänvisad
motion, nr 80, däri herr Löfgren hemställt, att riksdagen måtte för
sin del antaga följande vid motionen fogade lagförslag:

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Förslag

till

Lag

angående polisnndersökning i brottmål samt häktning in. in.

Med upphävande av 1(5 § 7 och 8 samt 1.9 § 5—28 i förordningen den 1(5
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall samt förordningen den 10 april 1810, i vad den innehåller bestämmelser om
den tid, inom vilken häktad person bör ställas för rätta, stadgas som följer:

1 KAP.

Om polisundersökning, kvarhållande m. m.

1 §•

Innan allmän åklagare vid allmän underrätt, polisdomstol eller poliskammare
anhängiggör åtal för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse,
skall genom polisundersökning utredas, huruvida skäl till åtal föreligger, och skall
genom sådan undersökning mål, som anhängjggöres,. om möjligt så förberedas,
att fullständig bevisning och utredning i övrigt föreligga vid första rättegångstillfället.

Yad nu är sagt galle ej, då åklagare vill vid rätten väcka talan mot den,
som själv är där tillstädes; ej heller när åtalet anhängiggöres på grund av annan
myndighets förordnande eller då rannsakning med den, som är för brott tilltalad,
för fortsatt handläggning hänvisas till annan domstol.

Med allmän åklagare avses ej åklagare, som äger tala endast å vissa slag
av brott.

2 §•

Är polismyndighet, som på grund av gällande instruktion eller andra bestämmelser
har att ombesörja utredningen angående brott, som här sägs, skild
från åklagarmyndigheten, åligger det förstnämnda myndighet att börja och, där
så kan ske, fullborda undersökningen. Ledningen av den undersökning, vilken
sålunda ankommer å polismyndigheten, skall utövas av undersökningsledare, som
utses enligt av Konungen utfärdade bestämmelser._ Den polisundersökning, som
efter avslutandet av undersökningsledarens utredning kan före eller efter första

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

rättegångstillfället finnas ytterligare erforderlig, skall ombesörjas av åklagaren.
.Finner åklagaren sig ej böra själv verkställa berörda undersökning, må ban kunna
därför anlita vederbörande undersökningsledare.

Förenas polis- och åklagarmyndigheten hos samma befattningshavare, är
denne undersökningsledare, där ej jämlikt av Konungen utfärdade bestämmelser
annorlunda föreskrives.

Rörande undersökningsledares verksamhet, utöver vad därom sägs i denna
lag, utfärdar Konungen närmare föreskrifter.

3 §•

Polisundersökningen skall så'' bedrivas, att bevisning, som kan vara av betydelse,
tillvaratages och beaktas, oberoende av om den talar för eller mot den,
som misstänkes för brottet.

Ej må vid förhör under polisundersökning, i syfte att förmå den, som höres.
till bekännelse eller annan uppgift i viss riktning, brukas hot, förespeglingar om
särskilda förmåner för honom under polisundersökningen eller andra otillbörliga åtgärder.
Den, som höres, må ej förmenas att å sedvanliga tider intaga föda eller
att åtnjuta nödig vila.

4 §•

Undersökningsledaren äge till förhör inför sig eller underlydande polisman
inkalla en var, som antages kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen.
Den kallade vare dock ej pliktig inställa sig till förhör å plats, som
är belägen längre än femton kilometer från det ställe, där han uppehöll sig vid
kallelsens mottagande.

5 §•

Underlåter någon utan laga förfall att hörsamma erhållen kallelse, må
undersökningsledaren kunna förordna om hans inställande.

Finnes anledning att för brottet eller delaktighet däri misstänka den, som
jämlikt 4 § må kallas till förhör, och kan det befaras, att kallelse ej skulle av
honom hörsammas, må undersökningsledaren kunna förordna, att han'' skall utan
föregående kallelse inställas.

Yad sist är sagt galle ock om den, som, ehuru ej anledning finnes att misstänka
honom för brottet eller delaktighet däri, anses kunna lämna upplysningar
av synnerlig vikt för utredningen samt av särskilda skäl antages skola, där han
kallas, utebliva utan laga förfall.

Om platsen för förhör med sålunda inställd person galle vad i 4 § är sagtdock
räknas där angivet avstånd från den inställdes uppehållsplats vid anträffandet!

6 §■

Uppehåller sig den, som skall höras, å så avlägsen ort, att förhör, som i
4 ^ller ej lämpligen kan hållas av undersökningsledaren eller denne

underlydande polisman, ma undersökningsledaren kunna för anställande av sådant
förhör anlita från nämnda ort närmast tillgängliga undersökningsledare. Har,

Första lagutskottets utlåtande, Nr 20.

innan sådan begäran framställts, omständighet, som visar, att dylikt förhör icke
kan utan våda uppskjutas, kommit till sistnämnda undersökningsledares kännedom,
skall denne ofördröjligen utan föregående begäran anställa förhöret.

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om rätt för undersökningsledaren att inkalla
eller låta inställa till förhör, gälle ock i fall, som här avses.

7 §•

Anträffar polisman person, som misstänkes för brottet eller delaktighet
däri, och föreligger fara vid dröjsmål att vidtaga åtgärd, som i 5 § andra stycket
avses, må polismannen jämväl utan undersökningsledares beslut kunna inställa
honom till förhör inför närmast tillgängliga undersökningsledare. Om platsen för
sådant förhör gälle vad i 5 § är sagt.

8 §■

Förhör, som i 4—7 §§ sägs, skall äga rum snarast möjligt, sedan den,
som skall höras, anlänt, och må ej utan hans medgivande utsträckas över sex
timmar från förhörets början. Finner den, som håller förhöret (förhörsledaren),
av synnerlig vikt för utredningen, att jämväl efter nämnda tid förhöret fortsättes,
må lian dock kunna ålägga den hörde att kvarstanna ytterligare högst sex
timmar.

Den, som utan tillstånd söker avlägsna sig före utgången av tid, som jämlikt
första stycket bestämmes, eller skäligen kan antagas göra sig därtill skyldig,
må under denna tid kunna tagas i lämpligt förvar.

9 §•

Blir den hörde ej förklarad kvarhållen, på sätt i nästföljande paragraf
sägs, vare han ej pliktig inställa sig till nytt förhör, förrän tolv timmar förflutit,
från det han tillåtits avlägsna sig efter det förhör enligt 8 § blivit slutfört.
Finnes anledning att misstänka den hörde för brottet eller delaktighet däri, må
nu stadgad tid kunna av förhörsledaren förkortas, i den mån detta för utredningens
fullföljande är oundgängligen nödvändigt. Vad i 8 § är sagt gälle ock om
förhör, som här avses.

10 §.

Är för polisundersökningens behöriga fortgång erforderligt, att den, som
efter förhör, varom i 4—9 §§ förmäles, skäligen kan misstänkas för brottet eller
delaktighet däri, finnes tillgänglig för ytterligare förhör eller hålles avstängd
från andra, må undersökningsledaren kunna förklara den misstänkte kvarhållen.

I fall, som i 6 och 7 §§ avses, äge undersökningsledare, som där sägs,
ändå att han ej har att leda undersökningen angående det ifrågavarande brottet,
meddela beslut om den hördes kvarhållande, såvida icke beslutet kan utan våda
uppskjutas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

11 §•

Kvarhållen person skall av undersökningsledaren anvisas viss uppehållsplats.

Den kvarhållne må ock kunna ställas under bevakning, ävenså förvaras i låst
rum eller cell. Där så sker, kan honom förbjudas att utan undersökningsledarens
tillstånd meddela sig med annan; dock skall det tillåtas honom att om kvarhållandet
underrätta sitt husfolk eller närmaste anhöriga, där ej detta är förenat med
fara för polisundersökningens behöriga gång. Undersökning må kunna å honom
anställas för att utröna, huruvida han innehar något, varav säkerheten vid bevakningen
eller förvaringen kan äventyras. Han må ej beläggas med särskilt fängsel,
där ej detta kräves för tryggande av bevakningspersonals eller annans personliga
säkerhet eller synnerlig anledning finnes att befara hans avvikande.

Undersökningsledaren skall iakttaga, att den kvarhållnes frihet ej inskränkes
i vidare mån, än som för vinnande av syftet med kvarhållandet är oundgängligen
nödvändigt, samt att hans förvaring eller förflyttande ej onödigtvis
väcker för honom menlig uppmärksamhet.

12 §.

Auvisas kvarhållen person uppehållsplats utom sitt hem, skall han av
allmänna medel förses med nöjaktigt husrum samt sund och tillräcklig kost.

Rum eller cell, där kvarhållen förvaras, skall vara tillfredsställande inrättad
med hänsyn särskilt till sundhet, snygghet, utrymme, luftväxling, uppvärmning,
belysning och möjlighet till vila samt, där så erfordras, vara försedd med säkerhetsanordningar
till förebyggande av den kvarhållnes avvikande.

Närmare bestämmelser rörande den kvarhållnes nöjaktiga underhåll och förvaring
samt vad därmed har sammanhang utfärdar Konungen.

13 §•

Kvarhålles den misstänkte över tjugufyra timmar, skall undersökningsledaren,
såvida den misstänkte det begär, hos myndighet, varom i 2 kap. 9 § förmäles
(häktningsdomaren), omedelbart för prövning anmäla kvarhållandet.

Ej må den misstänkte utan eget medgivande för samma brottsliga gärning
kvarhållas längre än sammanlagt nittiosex timmar; dock må häktningsdomaren
kunna på framställning av undersökningsledaren, när särskilda skäl därtill äro,
medgiva utsträckning av den sålunda stadgade längsta tiden med högst sjuttiotvå
timmar.

Göres anmälan eller framställning, som här sägs, skall undersökningsledaren
snarast möjligt till häktningsdomaren överlämna handlingarna rörande polisundersökningen.
I övrigt förfares vid häktningsdomares prövning av ärendet, på
sätt i 2 kap. 9 § andra stycket är sagt.

14 §■

I fråga om gripande, häktning och reseförbud, beslag och skingringsförbud,
hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning, som finnas böra äga rum under
.polisundersökningen, gäller vad i 2, 3 och 4 kap. är stadgat.

Första lagutskottets utlutande Nr 20.

15 §.

Det åligger offentlig myndighet att på begäran av undersökningsledaren,
i den mån det ej strider mot stadgande i lag eller författning, utfärda för polisundersökningen
behövligt bevis eller annan dylik handling samt meddela för
undersökningen erforderliga upplysningar. Eegäres skyndsam behandling av ärendet,
skall om möjligt beviset eller handlingen avsändas med omgående post samt
upplysningen omedelbart meddelas.

Om skyldighet för offentlig myndighet att avgiva för polisundersökningen
erforderligt utlåtande eller eljest verkställa för undersökningen behövlig utredning
galle vad Konungen därom föreskriver.

Undersökningsledaren äge enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar,
anlita enskild sakkunnig för utredning av frågor, som uppkomma under polisundersökningen.

16 §.

Vid förhör, som under polisundersökningen hålles av undersökningsledare
eller honom underlydande polisman, skall såvitt möjligt såsom förhörsvittne närvara
en av förhörsledaren därtill anmodad ojävig person. Därvid må ej anlitas
den, som å tjänstens vägnar tagit del i polisundersökningen eller antages kunna
lämna upplysningar av betydelse för densamma; dock skall vad nu är sagt ej
utgöra hinder för att å landsbygden, när annan ej finnes att tillgå, använda fjärdingsman
såsom förhörsvittne. Skyldighet att stå till förfogande såsom förhörsvittne
föreligger ej för annan än den, som på grund av sin befattning såsom polisman
kan vara därtill förpliktad. Kungl. Maj:ts befallningshavande må kunna
för särskilt eller särskilda tillfällen förordna förhörsvittne.

Huruvida vid förhör, som i första stycket sägs, annan än förhörsvittne,
varom där förmäles, eller den, som har att å tjänstens vägnar därmed taga
befattning, må vara tillstädes, ankommer på förhörsledaren att bestämma; dock
må vid förhör med kvarhållen eller häktad det icke förvägras denne att hava av
honom tillkallad, för förhörsledaren känd ojävig person närvarande''såsom förhörsvittne,
såvida dennes närvaro ej förutsätter uppskov med förhöret eller skäligen
kan befaras motverka polisundersökningens behöriga gång eller äventyra säkerheten
i den kvarhållnes eller häktades vård.

Vägran att godtaga av den kvarhållne eller häktade föreslaget förhörsvittne
skall jämte grunderna därför anmärkas i de anteckningar, varom i 17 §
sägs. Har kvarhållen person förbjudits meddela sig med annan eller är eljest

Så grund av kvarhållandet sådant meddelande försvårat eller omöjliggjort, åligger
et förhörsledaren att såvitt möjligt omedelbart ombesörja, att den, vars närvaro
såsom förhörsvittne den kvarhållne önskar och förhörsledaren godkänner, varder
därom underrättad.

På begäran av den, som skall höras, må förhörsledaren kunna bestämma,
att förhörsvittne skall under viss del av förhöret avträda; dock må den hördes
därunder avgivna berättelse ej intagas i de anteckningar, varom i 17 § förmäles,
med mindre densamma av den hörde upprepats i förhörsvittnets närvaro.

Utan förhörsledarens tillstånd må ej förhörsvittne eller annan person, som
är närvarande vid förhör, varom här förmäles, därunder meddela sig med den, som
höres, ej heller, med mindre det sker å tjänstens vägnar eller inför domstol eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

annan offentlig myndighet, sedermera yppa vad vid förhöret förekommit. Den,
som bryter häremot, straffes med böter från och med tjuga till och med ettusen
kronor, vilka böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om skyldighet, som i nästföregående stycke sägs, och om påföljden för
dess överträdande skall förhörsledaren erinra förhörsvittne eller vid förhöret eljest
närvarande.

17 §.

Vad vid polisundersökningen förekommit av betydelse för utredningen
skall noggrant antecknas. Sådan anteckning skall, om den avser berättelse
av därvid hörd person, för denne uppläsas på sådant sätt, att innehållet lätt kan
uppfattas, med förfrågan tillika om den hörde har något att erinra beträffande
avfattningen. Vidtages ej rättelse i överensstämmelse med gjord erinran, skall
sådan erinran omedelbart antecknas.

Anteckningar, som här avses, skola föras så, att därav kan bedömas, huruvida
de föreskrifter, som i denna lag givits rörande polisundersökningens gång,
blivit iakttagna. De skola underskrivas av den, som fört desamma, och av närvarande
förhörsvittnen. Vägrar förhörsvittne att underskriva, skall anledningen därtill
uppgivas av vittnet och antecknas.

Anteckningar, vilka gjorts av annan än den undersökningsledare, som har
att leda polisundersökningen angående brottet, skola ofördröjligen tillställas denne.
Samtliga anteckningar skola jämte övriga till ärendet hörande handlingar sammanföras
till en akt.

18 §.

Den, som i egenskap av undersökningsledare lett undersökningen angående
brottet, skall, där ej undersökningen nedlägges, på grundval av de i undersökningsakten
sammanförda handlingarna ofördröjligen upprätta en klar och noggrann
sammanfattning av den framkomna utredningen (polisrapport).

Har ej åklagaren i egenskap av undersökningsledare lett undersökningen,
skola polisrapporten och två avskrifter av densamma ävensom undersökningsakten
ofördröjligen överlämnas till åklagaren.

19 §.

Vad i 3—17 §§ är stadgat skall gälla även beträffande den polisundersök.
ning, som jämlikt 2 § första stycket tredje punkten skall ombesörjas av åklagarenVid
undersökning, som på framställning av åklagaren företages av polismyndigheten,
äge åklagaren närvara.

Hörande utredning, som åklagaren verkställt, skall han, i enahanda ordning
som i fråga om polisrapporten är sagt, upprätta en klar och noggrann sammanfattning.

2° §.

Åklagaren skall, sedan i 18 och 19 §§ omförmälda handlingar blivit
av polismyndigheten till honom överlämnade eller av honom uppsatta, snarast
möjligt meddela beslut, huruvida åtal skall anställas eller ej.

Anteckning härom skall, med angivande av dag för beslutets meddelande,
göras å polisrapporten.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20. !)

21 §.

Är den för brottet misstänkte häktad, skall, där åklagaren i egenskap av
undersökningsledare lett polisundersökningen, beslut, huruvida åtal skall anställas,
meddelas inom fem dagar från den dag, då åklagaren avlämnade den häktade till
rannsakningshäktet för den domstol, vid vilken rannsakningen skall företagas, eller
erhöll meddelande om den häktades ankomst dit.

Har ej åklagaren i egenskap av undersökningsledare lett polisundersökningen,
skola polisrapport jämte avskrifter och undersökningsakt tillställas åklagaren
snarast möjligt och senast inom fem dagar från den (lag, då undersökningsledaren
avlämnade den häktade till rannsakningshäktet eller erhöll meddelande
om hans ankomst dit; och skall beslut, huruvida åtal skall anställas, meddelas
senast inom två dagar från den dag, då polisrapporten och akten mottogos.

Finnes uppskov för polisundersökningens behöriga utförande eller för avgörande
av frågan, huruvida åtal skall ske, i särskilt fall erforderligt, eller är
uppskov av annat giltigt skäl behövligt, må, på framställning av vederbörande
undersökningsledare eller åklagare, häktningsdomaren kunna medgiva utsträckning
av de i första och andra styckena bestämda tiderna intill högst dubbla
antalet dagar.

Föreligga med hänsyn till utredningens vidlyftiga beskaffenhet synnerliga
skäl för förlängning av tider, som häktningsdomaren sålunda bestämt, må han
kunna medgiva ytterligare uppskov, med iakttagande dock att de tider, som sammanlagt
komma att gälla, ej må överskrida fyra gånger det i första eller andra
stycket för motsvarande fall bestämda dagantalet.

Om medgivet uppskov skall häktningsdomaren genast underrätta föreståndaren
för häktet med angivande tillika av grunden för uppskovets beviljande;
och har denne att därom göra anteckning i vederbörlig förteckning rörande den
häktade.

22 §.

Är reseförbud meddelat, galle om fattande av beslut, huruvida åtal skall
anställas, samt avlämnande till åklagaren av polisrapport med avskrifter och
undersökningsakt, vad i 21 § är sagt, dock att vid reseförbud skall räknas dubbla
dagantalet mot det i nämnda paragraf för varje fall angivna samt att i fråga om
tidpunkt, från vilken sålunda bestämd tid skall räknas, undersökningsledarens eller
åklagarens avlämnande av den häktade till häktet skall motsvaras av reseförbudets
delgivning, när denna verkställts av undersökningsledaren eller åklagaren personligen,
samt meddelande, som undersökningsledaren eller åklagaren mottagit rörande
den häktades ankomst till häktet, skall motsvaras av erhållet meddelande om
skedd delgivning av reseförbudet.

Anmälan om medgivet uppskov jämte grunden därför skall häktningsdomaren
genast för granskning insända till hovrätten; och skall sålunda inkommen
anmälan behandlas på sätt om ingivna fångförteckningar är stadgat.

>23 §.;

Har åklagaren beslutat åtal, skall han omedelbart vidtaga åtgärd för den
misstänktes instämmande till rätten eller, där denne är häktad eller erhållit reseförbud,
tillställa honom åtalsskrift.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 1 avd. 18 käft. (Nr 20.) 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

I stämning och åtalsskrift skola angivas den brottsliga gärning, som åtalet
avser, samt det eller de lagrum, som enligt åklagarens mening äro tillämpliga.

24 §.

Åklagaren skall, så snart bevis om delgivning av stämning eller om delgivning
av åtalsskrift med den, som är ställd under reseförbud, föreligger, översända
avskrift av stämningen eller åtalsskriften jämte delgivningsbevis till rättens
ordförande samt avskrift av polisrapporten ävensom, där av åklagaren jämlikt 19 §
upprättad sammanfattning föreligger, avskrift av denna till rättens ordförande
samt till den stämde eller under reseförbud ställde. Skall häktad tillställas
åtalsskrift, har åklagaren att samtidigt med åtalsskriftens avsändande för delgivning
med den häktade översända avskrift av åtalsskriften till rättens ordförande
samt avskrifter av polisrapporten och åklagarens sammanfattning till rättens ordförande
och den häktade.

Har polisundersökning ägt rum jämväl efter första rättegångstillfället,
skall avskrift av däröver upprättad polisrapport och av åklagaren verkställd
sammanfattning såvitt möjligt i god till före nästinstundande rättegångstillfälle
tillställas såväl den tilltalade som ock rättens ordförande.

Åro flera personer tilltalade i samma mål, skola avskrifterna av polisrapport
och åklagarens sammanfattning tillställas en av de tilltalade; och är denne pliktig
att tillåta övriga tilltalade taga del av desamma. I stämning eller åtalsskrift,
som delgives den eller dem, vilka ej erhålla avskrift, varom nyss förmäles, skall
underrättelse intagas, vem avskriften tillställa.

25 §.

De erinringar från den tilltalades sida, vartill stämning eller åtalsskrift
samt polisrapport och åklagarens sammanfattning kunna giva anledning, böra
skriftligen meddelas såväl åklagaren i så god tid, att denne må kunna till""*det
nästinstundande rättegångstillfället inkomma med den utredning, vartill erinringarna
kunna föranleda, som ock samtidigt rättens ordförande.

26 §.

Stadganilena i detta kapitel medföra icke ändring eller inskränkning i de
befogenheter, som eljest ma tillkomma allmän åklagare eller polismyndigheterna
tillhörande befattningshavare vid deras verksamhet för uppdagande av brott eller
de sistnämnda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.

Företager polismyndighet på framställning av åklagare, som må tala endast å
vissa slag av brott, undersökning angående sådant brott, och kan å brottet efter
lag följa straffarbete eller fängelse, skall ledningen av undersökningen utövas av
vederbörande undersökningsledare samt bestämmelserna i 3—18 §§ därvid tillämpas.

Åklagare, vars befogenhet att föra talan ej är begränsad till vissa slag av
brott, må, där polisundersökning ej är jämlikt 1 § föreskriven, kunna, såvida
å brottet kan efter lag följa straffarbete eller fängelse, besluta, att rörande brottet
skall ^verkställas undersökning jämlikt bestämmelserna i 3—17 §§. Åklagaren må
för sådant ändamål kunna anlita vederbörande undersökningsledare eller ock själv
verkställa undersökningen; och galle därvid stadgandena i 18 och 19 §§.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Har polisundersökning ägt rum på grund av stadgandena i andra eller tredje
stycket i denna paragraf, skall avskrift av däröver upprättad polisrapport och av
åklagaren verkställd sammanfattning såvitt möjligt är i god tid före instundande
rättegångstillfälle tillställas såväl den tilltalade som Tättens ordförande; och skola
jämväl bestämmelserna i 24 § tredje stycket samt 25 § äga tillämpning.

2 KAP.

Om reseförbud, gripande och häktning.

1 §’

Den, som misstankes att hava begått brott, för vilket i lag såsom lägsta
straff bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall tagas i häkte.

2 §•

Misstänkes någon att hava begått brott, som är ringare än i 1 § sägs, men
varå dock straffarbete efter lag kan följa, må han kunna tagas i häkte eller ock förbud
meddelas honom att utan tillstånd'' avlägsna sig från viss honom anvisad vistelseort
(reseförbud). Har han ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest
stadigt hemvist eller yrke, må han ej häktas, där ej skäligen kan befaras, att
han avviker eller överträder honom meddelat reseförbud eller genom undanröjande
av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning eller att han gör sig
skyldig till fortsatt brottslig verksamhet av enahanda eller liknande beskaffenhet
som den, för vilken han misstänkes.

Varder den, som ej har stadigt hemvist, misstänkt för brott, som är ringare,
än förut sägs, men varå dock fängelse kan följa efter lag, och förekommer
skälig anledning antaga, att han avviker, må han kunna häktas.

Kan med hänsyn till den misstänktes ungdom och det straff, som efter lag
kan följa å den brottsliga gärningen, den misstänkte, där straff ådömes honom,
jämlikt 5 kap. 3 § strafflagen komma att insättas i allmän uppfostringsanstalt,
må häktning ske endast då särskilda skäl äro, att därförutan ej kan förebyggas, att
den misstänkte avviker eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar
sakens tillbörliga utredning, eller därest han överträder honom meddelat reseförbud,
eller då skäligen kan befaras, att den misstänkte gör sig skyldig till fortsatt
brottslig verksamhet av enahanda eller liknande beskaffenhet som den, för vilken
han misstänkes.

3 §•

Undandrager sig okänd person, som är misstänkt för brott, att uppgiva
sitt namn eller sin hemort, eller förekommer skälig anledning antaga, att hans
uppgift därom är osann, må han, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden
vinnes, kunna tagas i häkte, ändå att brottet är belagt med endast fängelse
eller böter.

4 §•

Ej må på grund av misstanke för brott någon häktas eller reseförbud
meddelas, där ej misstanken är grundad på sannolika skäl.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

5 §•

Undersökningsledare, allmän åklagare, som i 1 kap. 1 §:n avses, domstol''
och Kungl. Maj:ts befällningshavande äge besluta om häktning och reseförbud.
Den, som leder undersökningen angående det brott, som föranlett åtgärden, skall,
där ej beslutet fattats av honom, ofördröjligen underrättas om detsamma.

6 §■

Beslut om häktning eller reseförbud skall skriftligen avfattas och innehålla
beteckning av den person, beslutet avser, samt uppgift å det brott, som föranlett
åtgärden, ävensom aen eller de grunder för häktning eller reseförbud, som i föreliggande
fall anses tillämpliga, samt, vid reseförbud, noggrant angivande av de
gränser, inom vilka den under reseförbud ställde skall uppehålla sig. Beslutet
skall tillställas den häktade eller under reseförbud ställde, då häktningen äger
rum eller reseförbudet delgives, eller, då hinder härför möter, snarast möjligt
därefter.

7 §•

Den, som begått brott och träffas på bar gärning eller flyende fot, må
kunna av eu var gripas, om å brottet kan efter lag följa straffarbete eller fängelse.
Den, som må häktas enligt 3 §, må kunna gripas av polisman.

En var äge rätt att gripa jämlikt 1 kap. 10 § kvarhållen person, som olovligen
avlägsnat sig, så ock den, som rymt ur häkte eller på grund av häktningsmyndighets
beslut skall häktas för brott.

Har annan än polisman gripit den misstänkte, skall anmälan därom genast
göras till närmaste polisman.

Gripen person skall genom polisens försorg omedelbart inställas inför närmast
tillgängliga undersökningsledare; och har denne att besluta, huru med den
gripne skall förfaras. Sådant beslut skall fattas snarast möjligt efter inställandet
och senast inom tjugufyra timmar därefter.

8 §‘

Innan domstol haft tillfälle att pröva av annan myndighet meddelat beslut
om häktning eller reseförbud, åligger det undersökningsledare, medan av
honom ledd polisundersökning pågår, och eljest åklagaren, såvida denne jämlikt
5 § äger besluta om häktning eller reseförbud, att oavlåtligen uppmärksamma,
huruvida åtgärden skall bestå eller ej, samt i sistnämnda fäll ofördröjligen häva
densamma. Enahanda skyldighet har domstol under pågående rannsakning.

Frikännes tilltalad av domstolen, förordne denna samtidigt om hävande av
häktning eller reseförbud, där ej åtgärden bör bestå i anledning av annat brott
än det, för vilket den tilltalade frikänts.

9 §.

Häktning eller reseförbud, som underrätt ej haft tillfälle att pröva, må, av
den, som häktats eller erhållit förbudet, kunna för prövning av åtgärdens bestånd
eller, vad reseförbud beträffar, lämpligheten av den anvisade vistelseorten och
därför bestämda gränser anmälas hos häktningsdomaren. Häktningsdomare är, där
åtal för brottet skall handläggas vid häradsrätt, domhavanden i domsagan, och eljest
ordföranden i den underrätt, som har att handlägga åtal för brottet, där ej järn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20. . 13

likt av Konungen givna bestämmelser annan förordnats att helt eller delvis utöva
befattningen såsom häktningsdomare. Huru förfaras skall vid förfall för särskilt
förordnad häktningsdomare eller eljest i fråga om hans tjänstledighet, därom stadgar
Konungen.

Har anmälan enligt första stycket skett, skall häktningsdomaren från vederbörande
myndighet omedelbart infordra handlingarna rörande den angående brottet
verkställda undersökningen samt efter granskning av desamma och den ytterligare
utredning, häktningsdomaren kan hava genom polis- eller åklagarmyndigheten eller
annorledes anskaffat, ävensom, där så lämpligen bör ske, förhör med den, vilken
åtgärden gäller, snarast möjligt meddela sitt beslut. Beslutet skall skriftligen
avfattas och ofördröjligen tillställas myndighet, som beslutat åtgärden, samt den,
som påkallat prövningen. Har beslut ej kunnat fattas före nästinstundande rättegångstillfälle,
eller bär, innan beslutet kunnat fattas, åtgärden hävts, skall anmälan
anses förfallen.

Har jämlikt 8 eller 9 § häktning eller reseförbud hävts av annan än domstolen
eller dess ordförande, skall denne därom omedelbart underrättas.

10 §.

Rannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt och vid
rådhusrätt senast åttonde dagen samt vid annan underrätt senast fjortonde dagen
efter den dag, då avskrift av åtalsskrift, som i 1 kap. sägs, inkom till rättens ordförande
eller, där åtalsskrift ej är föreskriven, senast motsvarande dag efter den
dag, då underrättens ordförande erhöll meddelande om den häktades ankomst till
rannsakningshäktet för den underrätt, vid vilken rannsakningen skall företagas.

Är vid annan underrätt än rådhusrätt på grund av särskilda förhållanden
svårighet rådande att börja rannsakningar med häktade inom tid, som nyss är
sagd, ankommer det på Konungen att för sådan underrätt bestämma längre tid,
än enligt första stycket sägs. Denna tid må dock ej utsträckas över åtta dagar
utöver den i första stycket stadgade.

Har ej sådan längre tid, som i andra stycket sägs, för underrätten bestämts
och föreligger i särskilt fall hinder mot rannsakningens företagande inom tid,
som här avses, eller förekommer eljest vägande skäl för uppskov, må rättens ordförande
kunna utsätta rannsakningen att hållas senast åttonde dagen efter
den eljest för rannsakningens företagande stadgade senaste dag. Meddelande om
denna åtgärd och om grunden därför skall ordföranden ofördröjligen insända till
föreståndaren för häktet; och har denne att därom göra anteckning i vederbörlig
förteckning rörande den häktade.

11 §•

Är reseförbud meddelat, galle om rannsaknings företagande vad i 10 § är
sagt, dock att tid, inom vilken rannsakning senast skall börjas, utgör dubbla dagantalet
mot vad i 10 § är för motsvarande fall bestämt samt räknas, där åtalsskrift
är föreskriven, från det rättens ordförande mottog bevis om dess delgivning
med den under reseförbudet ställde, samt, där ej åtalsskrift är föreskriven, från
det underrättens ordförande fick meddelande om -delgivningen av förbudet. Ordföranden
skall till rannsakningen i god tid före densamma, själv eller genom
åklagaren, inkalla den under reseförbud ställde eller ock, där så finnes erforderligt,
förordna om hans inställande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Anmälan om uppskov med rannsaknings företagande skall, på sätt i 10 §
tredje stycket sägs, där reseförbud meddelats, jämte grunden därför av rättens
ordförande genast för granskning insändas till hovrätten; och skall sålunda inkommen
anmälan behandlas, på sätt om inkomna fångförteckningar är stadgat.

12 §•

Finnes vid rannsakning, som i 10 eller 11 § avses, ytterligare bevisning
nödvändig, eller föreligger eljest giltigt skäl för uppskov med målets vidare handläggning
till ett senare rättegångstillfälle, må rannsakningen kunna uppskjutas,
dock ej utan vägande skäl längre än till åttonde dagen därefter vid rådhusrätt
och fjortonde dagen vid annan underrätt, därest den tilltalade är häktad, och,
där reseförbud meddelats, ej utöver dubbla dagantalet.

Finnes vägande skäl för längre uppskov, må dock den fortsatta handläggningen
ej utsättas senare än till den åttonde dagen efter utgången av de i första
stycket angivna tiderna, där ej domstolen finner uppenbart, att ändamålet med
uppskovet ej kan vinnas inom berörda tid. Meddelande om sådant längre uppskov
och grunden därför skall av rättens ordförande ofördröjligen insändas, om den
tilltalade är häktad, till föreståndaren för häktet för att antecknas i vederbörlig
förteckning rörande den häktade, och, om den tilltalade erhållit reseförbud, till
hovrätten för granskning och behandling i övrigt, på sätt i 11 § är sagt.

Vad nu är föreskrivet skall ock tillämpas i fråga om uppskov, som vid uppskjuten
handläggning kan finnas ytterligare erforderligt.

Rätten må kunna, där så finnes behövligt, förordna, att den under reseförbud
ställde skall till den uppskjutna rannsakningen inställas.

13 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan underrätt för fortsatt
handläggning, skall denna utsättas senast till den fjortonde dagen efter den dag,
då denna underrätts ordförande erhöll meddelande om hänvisningen. Föreligger
i särskilt fall hinder mot den fortsatta rannsakningens företagande inom nu angiven
tid, eller förekommer eljest vägande skäl för längre uppskov, må rannsakningen
kunna utsättas att äga rum senast på den åttonde dagen efter den eljest för rannsakningens
företagande stadgade senaste dag. Vad nu är sagt galle ock, när den
misstänkte står under reseförbud, dock att tiden, inom vilken den fortsatta handläggningen
senast skall företagas, utgör dubbla dagantalet mot vad i fråga om
häktad är för motsvarande fäll bestämt.

Ordföranden i den rätt, som meddelat beslut om hänvisning, skall därom
omedelbart underrätta ordföranden i den underrätt, till vilken rannsakningen hänvisats,
med angivande tillika när rannsakningshandlingarna komma att översändas;
och har den-sistnämnde att bringa detta till vederbörande åklagares kännedom, ävensom
till rannsakningen i god tid före densamma, själv eller genom åklagaren,
inkalla den under reseförbud ställde eller ock, där så finnes erforderligt, förordna
om hans inställande.

14 §.

Den, som häktas, skall utan dröjsmål föras till häkte, som enligt bestämmelser,
vilka givas av Konungen eller den Konungen förordnar, är rannsakningshäkte
för den domstol, vid vilken rannsakningen bör äga rum. Med den häktade

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

bör följa skriftlig uppgift om hans namn och hemvist, samt tiden för hans
födelse, så ock å det brott, för vilket han är häktad, samt å vederbörande undersökningsledares,
åklagares och rättens ordförandes tjänstebenämningar och adresser.
År den häktade tjänsteman, skall den, som beslutat häktningen, ofördröjligen göra
anmälan om densamma hos den häktades närmaste förman.

15 g.

Uppgift om att den, som häktats, ankommit till rannsakningshäktet skall
föreståndaren för häktet omedelbart tillställa domstolens ordförande samt, där ei
den häktade avlämnats å häktet av undersökningsledaren eller åklagare,'' jämväl
denne.

16 §.

Föreståndaren för häktet skall ofördröjligen underrätta den häktade om hans
rätt enligt gällande lag att erhålla av Kung! Maj:ts befallningshavande förordnat
biträde vid sin talans förberedande och utförande; och skall framställd begäran
om sådant biträde omedelbart bringas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
kännedom.

17 §•

Ä häktad må undersökning verkställas för att utröna, huruvida han innehar
något, varav säkerheten i häktet eller under hans forslande kan äventyras.
Kan häktad säkert vårdas utan särskilt fängsel, må han ej därmed beläggas, ej
heller må det ske annorlunda eller för längre tid än säkerheten fordrar.

18 §.

Cell, där häktad förvaras, skall vara tillfredsställande inrättad med hänsyn
särskilt till sundhet, snygghet, utrymme, luftväxling, uppvärmning, belysning och
möjlighet till vila samt trygghet vid förvaringen.

Flera häktade böra ej förvaras i samma cell, där det kan undvikas. Den,
som häktats för brott, varå efter lag kan följa allenast fängelse eller böter, må
ej hållas i samma cell som den, vilken tagits i häkte för grövre brott, ej heller
haktad tillsammans med den, som undergår straffarbete eller fängelsestraff, där
ej sällskap finnes nödvändigt till avhjälpande eller förebyggande av men förhäktads
andliga hälsa. De, vilkas samvaro kan äventyra utredningen i målet, samt
personer av olika kön må ej förvaras i samma cell.

19 §.

Den, som är häktad, skall av allmänna medel förses med sund och tillräcklig^
kost samt annan förnödenhet. Vill och kan han förskaffa sig bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än i häktet allmänneligen bestås, vare det
honom tillåtet, såvida ej därigenom ordningen inom häktet kan störas eller säkerheten
i den häktades vård äventyras. Ej må den häktade bereda sig eller emot-,
taga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

20 §.

Häktas kvinna, som har spätt barn, och kan det ej annorstädes åtnjuta
uppehälle och skötsel, må hon hava det hos sig och till dess föda erhålla erforderlig
ökning i kosten.

21 §•

Är någon sjuk, under det han sitter i häkte, skall han på allmän bekostnad
åtnjuta vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han ej vårdas
inom häktet, skall han förvaras på annat ställe, där han kan åtnjuta tjänlig vård.

22 §.

Det åligger häktets föreståndare att, där misstanke uppstår om psykisk
abnormitet hos den häktade eller att denne lider eller vid hrottets begående lidit
av sinnessjukdom, därom göra skriftlig anmälan till den, som leder undersökningen
angående brottet, eller, efter rannsakningens början, till domstolen.

23 §.

Häktad må ej tvingas till arbete. Vill han arbeta, have han rätt därtill,
om han själv förskaffar sig lämpligt arbete eller ock tillgång därpå finnes inom
häktet. Föreståndaren för häktet skall låta sig angeläget vara att, då den häktade
så önskar, bereda honom tillfälle till sådant arbete.

24 §.

Häktad vare ej förment att skriva. Ej heller läsning må förvägras honom,
där ej arten av densamma strider mot god ordning eller polisundersökningens
eller rannsakningens behöriga gång därigenom kan motverkas eller säkerheten i
den häktades vård äventyras.

Angående läsning av periodisk skrift galle av Konungen utfärdade bestämmelser.

Den häktade må ej avsända eller mottaga brev eller annan skrift, utan att
han fått lov därtill av häktets föreståndare. Sådant lov må ej vägras, där skriften
är ställd till Kungl. Maj:ts befallningshavande eller annan, som har tillsyn
över häktet, eller till häktningsdomaren, eller den häktade medgiver, att brevet
eller skriften må läsas, och därvid finnes, att den ej innehåller något, varigenom
polisundersökningens eller rannsakningens behöriga gång kan motverkas eller ordningen
inom häktet störas eller säkerheten i den häktades vård äventyras.

25 §.

Häktad må mottaga besök, såvida ej därigenom polisundersökningens eller
rannsakningens behöriga gång kan motverkas eller ordningen inom häktet störas
eller säkerheten i den häktades vård äventyras.

Finner föreståndaren för häktet besök kunna medgivas, skall han utsätta
viss tid, å vilken besöket skall ske, samt, där det ej finnes uppenbarligen obehövligt,
själv vara närvarande eller låta annan eller andra därför lämpade personer
vara tillstädes. Har undersökningsledaren eller åklagaren hemställt om närvaro

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

av sådan person, skall denna hemställan efterkommas. Vid besök av präst, eller
läkare, som är anställd vid häktet, må dock utan den besökandes medgivande
annan person ej närvara. Detsamma gäller, sedan åtalsskrift tillställts den häktade,
eller, där åtalsskrift ej är föreskriven, sedan första rannsakningen i målet
ägt rum, jämväl om besök av den, som enligt gällande lag angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad förordnats till biträde åt den häktade.

Hålles å häktet förhör jämlikt stadgandena i 1 kap. 3—18 §§, må föreståndaren
för häktet kunna avvisa av den häktade tillkallat förhörsvittne, om
genom dess närvaro ordningen inom häktet kan störas eller säkerheten i den häktades
vård kan äventyras. Vid förhör, som hålles å häktet, må föreståndaren för
häktet kunna närvara, där han så finner lämpligt.

26 §.

Närmare bestämmelser om rannsakningshäktes beskaffenhet och om häktades
behandling och bevakning samt vad därmed har sammanhang meddelar Konungen.

27 §.

Vid bestämmandet av vistelseort för den, som ställes under reseförbud, bör,
i den mån det är förenligt med reseförbudets syfte och ej försvårar anställandet
av erforderliga förhör, sådan vistelseort väljas, som för den under förbudet ställde
medför minsta rubbning i fråga om lovlig verksamhet och försörjning.

Den, som ställts under reseförbud, skall ofördröjligen inställa sig hos undersökningsledaren
å den anvisade vistelseorten.

Kan den, som ställts under reseförbud och skall begiva sig till honom
anvisad vistelseort, ej av egna medel bekosta resan eller uppstår på grund av
anvisandet av vistelseort hinder för honom att genom arbete försörja sig därstädes
och saknar han i övrigt medel till sitt livsuppehälle, skall, på sätt och under
villkor Konungen bestämmer, understöd tilldelas honom av allmänna medel.

Vid reseförbuds delgivning skall tillika underrättelse meddelas om den undersökningsledare,
hos vilken den under reseförbud ställde bär att infinna sig.

Erforderlig underrättelse om delgivning av reseförbud skall meddelas
domstolens ordförande, vederbörande undersökningsledare eller åklagare samt, där
annan myndighet beslutat förbudet, denna.

28 §.

Keseförbuds efterlevnad övervakas av polismyndigheterna. Den, som står
under reseförbud, skall dagligen å. utsatt tid inställa sig hos undersökningsledaren
i orten eller den, vilken såsom därtill villig och lämplig av denne förordnats
att utöva särskild tillsyn över reseförbudets efterlevnad; dock må inställelseplikten
kunna av nämnda undersökningsledare utbytas mot annan lindrigare anmälningsskyldighet
eller inskränkas eller eftergivas, där detta finnes förenligt
med tillsynens behöriga utövande.

Kan, utan att syftet med reseförbudet äventyras, den under reseförbud
ställde tillåtas för viss tid avlägsna sig från den honom anvisade vistelseorten,
må undersökningsledaren i orten kunna utfärda sådant medgivande.

Har beslut om reseförbud meddelats av annan än undersökningsledaren å
den ort, där den under reseförbud ställde skall uppehålla sig, skall, där dom Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 18 käft. (Nr 20.) 3

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

stol meddelat beslutet, rättens ordförande, och eljest den, som beslutat förbudet,
ofördröjligen tillställa nämnda undersökningsledare beslutet jämte underrättelse
om delgivningen av detsamma.

29 §.

Häktningsdomares beslut må icke överklagas. Om klagan över rättens beslut
i fråga, som i detta kapitel avses, stadgas i rättegångsbalken. Beslutet gånge i
verkställighet utan hinder av förd klagan.

30 §.

Om gripande, häktning och reseförbud, som enligt särskilda författningar
må ske, galle vad där föresknves.

3 KAP.

Om beslag och skingringsförbud.

1 §•

Påträffas föremål, som skäligen kan antagas på grund av brott förverkat
eller genom brott någon avhänt, eller föremål, som kan vara av betydelse för utredning
angående brott, må sådant föremål kunna tagas i beslag eller sättas under
förbud att säljas eller på annat sätt skingras.

2 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt brev eller annan postförsändelse eller
telegram, som skäligen kan antagas härleda sig från eller vara avsett för den,
vilken misstänkes för brott, och kan å brottet efter lag följa straffarbete, må
brevet, postförsändelsen eller telegrammet kunna tagas i beslag, där anledning
är antaga, att det kan vara av betydelse för utredningen.

3 §•

Om beslag och skingringsförbud äge häktningsdomare, domstol och Kungl.
Maj:ts befallningshavande förordna, så ock undersökningsledare och allmän åklagare,
som i 1 kap. 1 § avses, där ej åtgärden avser brev eller annan postförsändelse
eller telegram. Den, som leder undersökningen angående det brott, som föranlett
åtgärden, skall, där ej beslutet fattats av honom, ofördröjligen underrättas
om detsamma.

4 §•

Undersökningsledare och allmän åklagare, varom i 1 kap. 1 § förmäles, må,
där brev eller annan postförsändelse eller telegram bör tagas i beslag samt i 3 §
föreskrivet beslut därom icke kan utan större olägenhet avvaktas, kunna tills
vidare vidtaga sådan åtgärd. Föreligger fara vid dröjsmål, må polisman kunna
utan beslut, som i 3 § sägs, tills vidare taga föremål i beslag eller sätta det under
skingringsförbud.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Åtgärd, som här sägs, skall ofördröjligen för prövning anmälas, där den
vidtagits av polisman, för den, som har att leda undersökningen angående det
brott, som föranlett åtgärden, samt, där den vidtagits av undersökningsledare eller
åklagare eller innefattar av undersökningsledaren upprätthållet beslag å brev,
annan postförsändelse eller telegram, för häktningsdomaren.

5 §•

Häktningsdomare, domstol och Kungl. Maj:ts befallningshavande må kunna,
där någon är misstänkt för brott, vara efter lag kan följa straffarbete, förordna,
att brev eller annan postförsändelse eller telegram, som inkommer till viss posteller
telegrafanstalt och kan antagas härleda sig från eller vara avsett för den
misstänkte, skall av anstalten innehållas, till dess frågan, huruvida beslag skall
äga rum, blivit avgjord.

Förordnande, som här sägs, skall meddelas att gälla viss tid, högst en
månad, från den dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. Vad nu
är sagt galle oek, där ytterligare förordnande linnés erforderligt. Föreligger
fara vid dröjsmål med sådant förordnandes meddelande, må undersökningsledare
och allmän åklagare, som i 1 kap. 1 § sägs, kunna därom tills vidare förordna,
med skyldighet att ofördröjligen hos häktningsdomaren anmäla åtgärden för
prövning.

Det åligger anstaltens föreståndare att, där brev eller annan postförsändelse
eller telegram på grund av förordnande, som ovan sägs, av anstalten innehållits,
därom ofördröjligen underrätta den, som meddelat förordnandet.

6 §•

Föremål, som tages i beslag eller sättes under skiDgringsförbud, skall av förrättningsmannen
noga upptecknas och beskrivas. Han skall jämväl föra och underskriva
anteckningar om ändamålet med åtgärden och vad i övrigt därvid förekommit.
Anteckningarna skola föras så, att därav kan bedömas, huruvida de
föreskrifter, som i denna lag givits rörande förrättningens gång, blivit iakttagna.
Den undersökningsledare eller åklagare, som beslutat åtgärden, eller på hemställan
av annan myndighet ombesörjt dess verkställande, skall ock pa begäran
av den, vilken drabbats av densamma, eller annan, hos vilken den verkställts,
utgiva bevis om åtgärden, innehållande jämväl uppgift om det brott, som föranlett
dess vidtagande.

Omhändertages ej beslagtaget föremål av förrättningsmannen, skall det av
denne förseglas. Kan detta ej lämpligen ske, skall föremålet geno ny skriftligt
anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är, att föremålet tagits
i beslag. Omhändertages beslagtaget föremål, och är den, hos vilken beslaget
äger rum, ej därvid närvarande, skall han om åtgärden underrättas, när det kan
ske utan fara för undersökningens behöriga gång. - o

Föremål, som tagits i beslag eller satts under skingringsförbud, skall sa
vårdas, att det ej kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

7 §•

Brev eller andra postförsändelser eller telegram eller handelsböcker eller
andra, enskilda handlingar, som tagas i beslag eller sättas under skingringsförbud,
må ej utan tillstånd av den, som drabbats av åtgärden, öppnas eller närmare
undersökas av annan än myndighet, som i 3 § är nämnd. Utan hinder av vad
nu är sagt må dock sakkunnig eller annan, som av sådau myndighet anlitas för
utredningen angående brottet eller eljest höres inför densamma, efter dennas
anvisningar granska föremål, varom här är fråga.

Äger den, som verkställer beslag av föremål, varom här förmäles, ej öppna
eller närmare undersöka detsamma, skall det av honom förseglas.

Vad myndighet eller annan, som på sätt i första stycket sägs må granska
där omförmält föremål, vid undersökning av detsamma inhämtat, må ej yppas i
vidare mån än behövligt är för utredning angående brott. Den, som bryter häremot,
straffes med böter från och med tjugu till och med ettusen kronor, vilka
böter tillfalla Kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmänna strafflagen.

8 §‘

Föremål, som i 7 § avses, skall snarast möjligt undersökas. Finnes efter
undersökningen beslag eller skingringsförbud ej vidare erforderligt, skall åtgärden
hävas , och beslagtaget föremål, som omhändertagits, ofördröjligen återställas till
den, från vilken det mottagits. Kan innehållet i handling, som beslagtagits hos
post- eller telegrafanstalt, i dess helhet eller till någon del utan fara för undersökningens
behöriga gång meddelas den, till vilken handlingen är ställd, skall
avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas denne.

9 §•

Innan underrätt haft tillfälle att pröva beslag eller skingringsförbud, må
den, som drabbats av åtgärden, kunna för prövning av dess bestånd anmäla densamma
hos häktningsdomaren. Vid dennes prövning av ärendet skall förfaras, på
sätt i 2 kap. 9 § andra stycket är sagt.

Har ej den brottsliga gärning, som föranlett beslag eller skingringsförbud,
åtalats inom tre månader från åtgärdens verkställande, skall beslaget eller
skingringsförbudet anses hävt.

Den, som drabbats av beslag eller skingringsförbud, må kunna under målets
handläggning vid rätten påkalla dess beslut, huruvida åtgärden skall bestå
eller ej. I slutliga utslaget, me.ddele rätten bestämmelser i fråga om beståndet
av förefintligt beslag eller skingringsförbud.

o . 10 §•

Häktningsdomares beslut ma icke överklagas. Om klagan över rättens beslut
i fråga, som i detta kapitel avses, stadgas i rättegångsbalken. Beslutet
gånge i verkställighet utan hinder av förd klagan.

11 §-

Om beslag eller skingringsförbud, som enligt särskilda författningar må
äga rum, gälle vad där stadgas.

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 20.

4 KAP.

Om hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning.

1 §•

Husrannsakan för upptäckande av brott må företagas inom lägenhet, som
enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar, så ock inom lägenhet, som plägar
tjäna till härbärge eller tillhåll för lösdrivare eller personer, vilka äro straffade
eller misstänkta för brott, ävensom inom lägenhet, där föremål pläga förvaras,
som kunna antagas vara genom brott avhända eller på grund av brott förverkade.

2 §•

Finnes anledning att misstänka någon för brott, varå straffarbete eller
fängelse efter lag kan följa, eller för delaktighet däri, må husrannsakan kunna
företagas i den misstänktes hemvist eller annan lägenhet, som av honom innehaves,
såvida ändamålet är att fasttaga den misstänkte eller att upptäcka föremål,
som avhänts genom brottet eller kan antagas på grund av brottet förverkat, eller
ock annat, som kan bidraga till utredningen angående den brottsliga gärningen.

Hos annan må för ändamål, som i första stycket sägs, husrannsakan i anledning
av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, kunna företagas, då
brottet förövats i den lägenhet, som skall undersökas, eller då särskild anledning
är att antaga, att den misstänkte befinner sig där eller att annat, som
eftersökes, skall där anträffas.

3 §•

Finnes anledning att misstänka någon för. brott, varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, eller för delaktighet däri, må, i ändamål att upptäcka
föremål, som avhänts genom brottet eller kan antagas på grund av brottet förverkat,
eller annat, som kan bidraga till utredningen angående detsamma, kroppsrannsakan
å den misstänkte kunna anställas, så ock besiktning av hans kropp
kunna företagas.

4 §•

Undersökningsledare, allmän åklagare, som i 1 kap. 1 § avses, domstol och
Kungl. Maj:ts befallningshavande äge förordna om hus- och kroppsrannsakan
samt kroppsbesiktning. Den, som leder undersökningen angående det brott, som
föranlett åtgärden, skall, där ej beslutet fattats av honom, ofördröjligen underrättas
om detsamma.

5 §■

Jämväl utan förordnande, varom i 4 § förmäles, må polisman kunna verkställa
husrannsakan i fall, som ovan sägs, därest ändamålet är att fasttaga den, som
enligt häktningsmyndighets beslut skall häktas för brott, eller som rymt ur häkte,
eller den, som jämlikt 1 kap. 10 § förklarats kvarhållen, men olovligen avlägsnat
sig. Utan sådant förordnande må ock polisman, därest för brott misstänkt person
eller eftersökt föremål på färsk gärning följts eller spårats, kunna företaga hus -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

rannsakan i ändamål att finna den misstänkte samt hus- eller kroppsrannsakan i
ändamål att finna det eftersökta föremålet.

6 §■

Vid hus- eller kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning må skada eller
olägenhet ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Vid sådan
förrättning skola, såvitt möjligt, såsom vittnen närvara två av förrättningsmannen
därtill anmodade ojäviga personer. Ej må till polisen hörande person därför anlitas,
om annan finnes att tillgå och hans tillkallande ej föranleder uppskov, som
kan äventyra förrättningens ändamål. Skyldighet att i sådant avseende stå till
förfogande föreligger ej för annan än den, som på grund av sin befattning såsom
polisman kan vara därtill förpliktad.

Kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning å kvinna må ej utan hennes medgivande
verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

7 §•

Den, hos vilken husrannsakan anställes, äge, om han är hemma, övervara
förrättningen, så ock hans hemmavarande husfolk. Har varken han eller hans
husfolk närvarit, skall, när det kan ske utan fara för utredningens behöriga gång,
underrättelse meddelas honom om den vidtagna åtgärden.

Öppnas ej stängd lägenhet, må erforderligt våld användas. Öppnad lägenhet
skall efter verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Anteckningar skola av förrättningsmannen föras om ändamålet med företagen
hus- eller kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning och vad därvid förekommit.
Anteckningarna skola föras så, att därav kan bedömas, huruvida de föreskrifter,
som i denna lag givits rörande förrättningens gång, blivit iakttagna. De skola
underskrivas av förrättningsmannen. Den undersökningsledare eller åklagare,
som beslutat åtgärden, eller på uppdrag av annan myndighet ombesörjt dess
verkställande, skall ock på begäran av den, som drabbats av åtgärden, utgiva
bevis om densamma, innehållande tillika uppgift om det brott, som föranlett dess
vidtagande.

8 §•

Brev eller andra postförsändelser eller telegram eller handelsböcker eller
andra enskilda handlingar, som anträffas vid hus- eller kroppsrannsakan, må ej
utan tillstånd av den, hos vilken rannsakan företages, öppnas eller skärskådas
närmare än som erfordras för prövning, huruvida föremålet må tagas i beslag
eller sättas under skingringsförbud. Tages föremålet i beslag eller sättes det under
skingringsförbud, galle om rätt till ytterligare undersökning vad i 3 kap. är stadgat.

9 §•

Om hus- eller kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning, som enligt särskilda
bestämmelser må företagas, galle vad där är sagt.

Denna lag träder i kraft den ; dock galle, jämväl efter denna dag,

i fråga om den, som därförut häktats, ej stadgande^ i i och 2 kap., utan förutvarande
bestämmelser.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §, 11 kap. 34 §, 16 kap. 10 och 11 §§, 27 kap.
1, 4, 5 och 12 §§ samt 30 kap. 11, 10, 35 och 40 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 §, 16 kap. 10 och 11 §§, 27 kap. 1, 4, 5
och 12 §§ samt 30 kap. 11, 16, 35 och 40 §§ rättegångsbalken skola erhålla följande
ändrade lydelse:

4 KAP.

1 §•

Faller ej laga ting in under tid, inom vilken rannsakning skall företagas
med den, som i anledning av brott är häktad eller erhållit reseförbud, sätte då
häradshövding särskilt ting, och kungöre det Konungens befallningshavande:
kalle ock själv eller genom landsfiskal nämnd samman, så ock dem, som nödige äro.

11 KAP.

34 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot den, som
för det brott ej är häktad eller ställd under reseförbud, läte honom till rätten
stämmas, och gäile därvid vad angående stämning i tvistemål är i 2 till och med
8 §§ samt i 20 § stadgat, dock att allmän åklagare är utan särskilt förordnande
berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Stämningen varde----—--------— — inställa.

Ej vare i mål----—--------ombud tillstädes.

16 KAP.

10 §•

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt---och skall

underrättelse härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma
vare, där genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats
om kvarstad eller beslag eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd
eller yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.

Yad i första stycket sägs---utgången av partens klagan.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

11 §•

År någon missnöjd med underrätts beslut, varigenom under rättegången
förordnats om hans häktande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten
eller reseförbud meddelats honom eller förklarats skola bestå, stånde honom fritt
att över beslutet föra särskild klagan.

27 KAP.

1 §•

Besvär över underrätts utslag eller beslut---från den dag, då ut slaget

eller beslutet gavs; dock vare klagan ej till viss tid inskränkt, där den är
sådan, som i 16 kap. 12 § avses, eller angår beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller reseförbud eller dess fortfarande bestånd eller någons
hämtande till rätten.

Part, som i målet hålles häktad, — — — tillsyningsmannen vid häktet.

4 §•

Har klaganden underlåtit---— delgivas.

År i målet klaganden häktad eller ställd under reseförbud, skall felande
protokoll genom hovrättens försorg införskaifas.

5 §-

Äro besvär anförda, ankomme på hovrätten att om vederpartens hörande
över besvären förordna; dock må ej, med mindre tillfälle lämnats vederparten att
sig förklara, ändring i underrättens utslag göras, i annat fall än då besvären
angå någons häktande eller kvarhållande i häkte eller reseförbud eller dess fortfarande
bestånd eller någons hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare
stycket av 12 § äger tillämpning.

12 §.

Skall i mål, däri någon hålles häktad eller är ställd under reseförbud, denne
eller annan över besvär höras, läte hovrätten genom Konungens befallningshavande
infordra förklaring på sätt tjänligast finnes.

Vistas den--------avgörande.

30 KAP.

11 §•

Har underrätt beslutat kvarstad, beslag eller skingringsförbud eller beslags
eller skingringsförbuds fortfarande bestånd eller förordnat om annan därmed jämförlig
åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över
hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt---stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under
hovrättens prövning, må ej överklagas, där ej beslut om någons häktande eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 20. 25

kvarhållande i häkte eller om reseförbud eller dess fortfarande bestånd blivit av
hovrätten fastställt.

16 §.

Då hovrätt meddelar----— Konungens prövning.

I mål, däri någon hålles häktad eller är ställd under reseförbud, skall utslag
eller beslut, varom nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas
den häktade eller under reseförbud ställde, där det ej blivit för honom
muntligen avsagt.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag---hovrätten efter ty i 40 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad —-----—--utslaget eller

beslutet delgavs honom. I fråga om tid för besvärs ingivande vare lag samma
för den, som i målet är ställd under reseförbud.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkte eller reseförbud eller dess fortfarande bestånd eller
någons hämtande till rätten, vare klagan över sådant beslut ej inskränkt till
viss tid.

40 §.

När besvär-----i målet. Är klaganden i målet häktad eller

ställd under reseförbud, skola jämväl felande protokoll och utslag anskaffas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 75 och 84 §§ i vattenlagen den 28 juni 1918.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 75 och 84 §§ i vattenlagen den 28 juni
1918 skola erhålla följande ändrade lydelse:

75 §.

Vill''någon-----—--sin talan.

Inlaga, som —--— — — — — denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad eller den, som är ställd under reseförbud,
galle vad i 84 § finnes stadgat.

84 §.

Yad i 75—83 §§ föreskrives om förfarandet i stämningsmål skall ej äga
tilllämpning å brottmål rörande häktad eller den, som är ställd under reseförbud,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 18 käft. (Nr 20.) 4

26 Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

utan skall i fråga om sådant mål lända till efterrättelse vad härom finnes stadgat
för häradsrätt.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 7 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting skall erhålla följande ändrade
lydelse:

7 §•

När mål å allmänt sammanträde-----när sådant skall ske.

Vad nu är sagt om anstånd med doms avkunnande avser icke mål, däri någon
är häktad eller ställd under reseförbud.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 15 §, rubriken till 16 kap. samt 16 kap. 91, 91 och
95 §§ i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1911.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, rubriken till 16 kap. samt 16 kap.
91, 94 och 95 §§ i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23
oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart lämpligen
ske kan. Då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

med den, som erhållit reseförbud, skall förekomma inför krigsrätten, utsättes
sammanträdet att hållas, för rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person sist inom åtta dagar och för rannsakning med^ den, som erhållit reseförbud,
sist inom dubbla antalet dagar från den äag, då beträffande den, som
intagits i förvarsarrest, eller den, vilken reseförbud delgivits, anmälan som i 14
§ sägs, inkommit, samt, i fråga om häktad, jämte sådan anmälan underrättelse
föreligger om den häktades ankomst till krigsrättens rannsakningshäkte.

Rätten bör, där ej särskilda---krigsrätten är inrättad, befinner sig.

Om uppskov i vissa fall med rannsaknings företagande eller med påbörjad
rannsakning galle vad därom är i allmän lag stadgat för rannsakning vid underrätt
i stad.

10 KAP.

Om fläktning, förvarsarrest och. annat tagande i förvar, reseförbud, beslag och
skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning.

91 §•

I fråga om häktning av den, som hör till---nedan i detta kapitel sägs.

Yad nu är sagt galle ock om reseförbud, beslag och skingringsförbud, husoch
kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i
disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
äge beträffande dem samma befogenhet att förordna om häktning och reseförbud,
som enligt allmän lag tillkommer undersökningsledare i avseende å för brott
misstänkta personer. Vad nu är sagt galle ock i fråga om beslag och skingringsförbud,
hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning i anledning av brott,
ör vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet---utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Varder någon, som är anställd — — — befälhavare.

Vad nu är sagt galle ock, när reseförbud delgivits.

Där militärhäkte — — — sådant häkte.

Denna lag träder i kraft den ; dock galle den, i vad angår bestäm melserna

rörande häktade, ej i fråga om den, som häktats före nu nämnda dag.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17, 29, 52 och 58 §§ 1 lagen den 5 juni 1909 om

konsulat urisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17, 29, 52 och 58 §§ i lagen den 5 juni 1909 om
konsulaturisdiktion skola erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger besluta, att
för brott misstänkt person skall häktas eller ställas under reseförbud, så ock förordna
om beslag och skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning.
Konsulardomare ä.ge ock för bestämt fall förordna annan man att på
hans ansvar^ verkställa polisundersökning eller besluta om åtgärd, som här sägs.
Aven utan sadant förordnande — — — — — i ärendet förordna.

Konsulardomare skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person
samt övervaka reseförbuds efterlevnad.

29 §.

Rannsakning med häktad person eller med den, som erhållit reseförbud,
skall hållas snarast möjligt. Sådan rannsakning skall börjas, där ej giltigt hinder
härför möter, med den, som är häktad senast den femte dagen efter den
dag, då häktningen ägde rum, och med den, som är ställd under reseförbud, senast

tionde dagen efter den dag, då reseförbudet delgavs. Kräves fortsatt____

erfordras.

52 §.

Vid fullföljd av talan i mål, däri någon är häktad eller ställd under
reseförbud, skola, med tillämpning i övrigt av vad i detta kap. är stadgat, följande
bestämmelser lända till efterrättelse:

Klagoskrift — —---är föreskrivet.

Den häktade skall alltid erhålla del av vederparts klagoskrift. Klagoskrift
av häktad eller av den, som är ställd under reseförbud, skall delgivas allenast i det
fall, att vederparten har behörigt ombud i den stad, som är säte för konsulardomaren,
eller därstädes själv äger känd bostad; underrätte —--— till av görande.

Där klagoskrift----femton dagar.

Då klagan avser beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte
eller reseförbud eller dess fortfarande bestånd, vare anmälan av missnöje ej erfor -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

(lerlig och ej heller ingivande av klagoskrift till viss tid inskränkt. Delgivning
----ej erforderlig.

Part, som är häktad,---— nödigt biträde.

Part, som är häktad eller ställd under reseförbud, vare ej skyldig ingiva
avskrift av klagoskriften och därtill hörande handlingar.

58 §.

I annat mål-----utslaget gavs.

Vill någon, som i målet hålles häktad inom konsularjurisdiktionsområde
eller är ställd under reseförbud, fullfölja talan mot utslaget, skola dock följande särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Den, som är häktad eller ställd under reseförbud, har att, vid äventyr av
talans förlust, sist före klockan tolv å tionde dagen från det utslaget meddelades
honom hos konsulardomaren anmäla missnöje.

2. År missnöje-----sina besvär.

År den häktade ej så dömd, som nyss är sagt, eller är den dömde ställd
under reseförbud, skall han till konsulardomaren ingiva sina besvär sist före
klockan tolv å femtonde dagen från det utslaget meddelades honom. Om delgivning
------nedre justitierevisionen.

3. Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare den häktade eller under rese förbud

ställde berättigad erhålla bevis <därom med skäl, varå vägran att upptaga
missnöj esanmälan grundats; och äge han----nedre justitierevisionen.

4. Om rätt för — — — — — — tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Tilltalas den, som---— gjort sig känd för vanart.

Barnavårdsnämnd skall, på begäran av undersökningsledare eller allmän
åklagare, meddela de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar
i ovannämnda avseenden ävensom yttrande rörande de omständigheter i
övrigt, som kunna inverka på bedömande av frågan om lämpligheten av den tilltalades
intagande i tvångsuppfostringsanstalt.

Denna lag träder i kraft den

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 10 § i la°en den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

År den, om vilkens utlämnande----svensk myndighet.

År den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal för annat
brott, må, så vitt han i det målet är häktad eller ställd under reseförbud, utlämning
i intet fall ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 8 och 15 §§, 10 kap. 17,18 och 21 §§ samt 15 kap.

10 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 och 15 §§, 10 kap. 17, 18 och 21 §§ samt
15 kap. 10 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 KAP.

8 §•''

Rymmer fånge eller häktad eller kvarhållen, som tagits i förvar, eller
sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning
hindra vill, eller sätter sig någon, som skall häktas, eller kvarhållen, som
skall tagas i förvar, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller
taga den kvarhållne i förvar eller därvid biträder; då må det våld brukas,

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

s?m rymningens förekommande eller åtgärdens verkställande nödigt är. Sätter
sig fånge eller häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman
n elier häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen

eller häktet halla skall; da må ock det våld brukas, som till ordningens bibehållande
är nödigt.

■^af> samm® vare, där annan än fånge eller häktad eller kvarhållen, som
tagits i förvar, eller den, som skall häktas, eller kvarhållen, som skall tagas i
förvar, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra rymningen bibehålla
ordningen, verkställa häktningen eller taga den kvarhållne i förvar. ’

15 §.

P® I 14 § bestämda, tider---laga kraft ägande dom därom gavs.

1 /råga om den, som är för brott häktad eller ställd under reseförbud, anses
åtal börjat da häktningen verkställts eller reseförbud delgivits, försåvitt därå
följt da atalsskrift är föreskriven, behörigt tillställande av åtalsskriften samt i
annat fall rannsakning. I fråga om annan, som tilltalas skall, anses åtal börjat
da han i laga ordning erhållit kallelse till svaromål. -

10 KAP.

17 §.

Tager man kvarhållen eller häktad eller fånge —
Gör man försök — — — två år.

Befriar man kvarhållen eller häktad eller fånge__

--fängelse.

--dömas.

18 §.

* Ympning av straff---brott, därför den kvarhållne eller häk tade

eller fangne var tagen i förvar eller i häkte insatt eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter tillslutne
äro eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt i kvarstad
eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

15 KAP.
10 §.

* i 2U t''“LDa?011 atall laSa skäl berövat annan friheten på grund av misstanke
för brott eller for astadkommande av utredning angående brott; skedde
det ej av argt uppsåt, och blev med honom så förfaret, som om laga häktning

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

eller annat lagligt tagande i förvar är stadgat; då skall till fängelse i högst
sex månader eller böter dömas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 47 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.

Härigenom förordnas, att 47 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober
1914 skall erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag galle
vad i allmän lag är föreskrivet; dock skall åtal anses börjat, då häktning
verkställts eller reseförbud delgivits, jämväl i det fall att därå ej följt rannsakning
vid domstol, utan målet av befälhavaren handlagts såsom disciplinmål. I
fall, som i denna paragraf avses, skall disciplinstraff ej anses svårare än böter
enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ersättning av allmänna medel till den, som jämlikt lagen angående polisundersökning
i brottmål samt häktning in. m. på kallelse infunnit sig för

att höras.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som på kallelse infunnit sig för att höras, på sätt i 1 kap. 4, 6, 9 eller 19
§ i lagen angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. sägs, är be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

rättigad att till sitt uppehälle åtnjuta ersättning av allmänna medel med sex kronor
för varje dag, som erfordrats för vistande å stället för förhöret samt för färden
dit och åter, räknad från den plats, där delgivning av kallelsen ägde rum. Han
skall dessutom, där denna plats är belägen på minst fem kilometers avstånd från
stället för förhöret, av allmänna medel erhålla ersättning för skjutspenningar för en
häst fram och åter, eller, där bantåg eller båtlägenhet kan begagnas för resan
eller någon del därav, avgift för billigaste plats på bantåg eller båt.

Ej må dock sådan ersättning tilldelas den, som tilltalats för den brottsliga
gärning, vilken polisundersökningen avsett, eller för delaktighet däri, ej heller
den, mot vilken, ändock att åtal ej anställts, anledning till misstanke, att han är
skyldig till brottet eller delaktighet däri, såvitt handlingarna utvisa, ei fullständigt
bortfallit.

2 §•

o Beslut om ersättning, som här sägs, meddelas av den undersökningsledare
eller åklagare, på vars kallelse den hörde kommit tillstädes. Begäran om ersättning
skall framställas senast inom en månad efter den dag, då förhöret ägde rum.

Skriftligt besked om beslutet skall tillställas den hörde snarast möjligt,
där misstanke mot honom för brottet eller delaktighet däri ej förefunnits, och i
annat. fall så snart utrett är, huruvida sådant hinder för ersättnings utgående,
som i 1 § andra stycket sä^s, föreligger eller ej. Sådant hinder-skall, även där
åtal mot den hörde ej anställts, anses föreligga, såvida anledningen till misstanke,
att han är skyldig till brottet eller delaktighet däri, ej fullständigt bortfallit inom
ett år efter den dag, då förhöret ägde rum.

Beslutet gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Klagan
över detsamma må föras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande inom trettio dagar,
från det skriftligt besked om beslutet kommit den hörde till hända.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

angående ersättning av allmänna medel åt den, som, eliuru oskyldig, erhållit

reseförbud, häktats eller dömts.

Med upphävande av lagen den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktade eller dömde förordnas som följer:

1 §•

. Har^ någon såsom misstänkt för brott ställts under reseförbud eller häktats,
■utan att åtal mot honom anställes, eller har åtal, som mot honom anhängig Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 18 käft. (Nr 20.) 5

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

gjorts, blivit sedermera nedlagt, eller bar den tilltalade blivit i målet frikänd,
må för det binder eller den brist i hans näring, som ban genom reseförbudet eller
häktningen lidit, ersättning av allmänna medel tilldelas honom eller, i händelse av
hans frånfälle, hans änka eller oförsörjda barn, där, såvitt handlingarna utvisa,
anledning till misstanke, att han är skyldig till brottet eller delaktighet däri, icke
mot honom kvarstår.

Ej må sådan ersättning utgå, där han sökt att genom avvikande eller
annorledes undandraga sig polisundersökning eller rannsakning eller genom undanröjande
av bevis eller egendom hindra sakens -utredning, ej heller där han
genom underlåtenhet att lämna begärda upplysningar eller genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv éller
eljest uppsåtligen föranlett reseförbudet eller häktningen eller att åtalet blivit
anställt eller fullföljt.

2 §•

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till
böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller till någon del undergått
straffet, och varder han efter ny rannsakning,’ som med behörigt tillstånd
hållits, frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan utstått, må för det
hinder eller den brist i hans näring, som tillskyndats honom genom verkställandet
av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning
av allmänna medel tilldelas honom eller, i händelse av hans frånfälle, hans änka
eller oförsörjda barn, där icke den sakfällde genom underlåtenhet att lämna begärda
upplysningar eller genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller
genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han
blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

3 §•

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skalig
för att komma under prövning, ingivas till justitiedepartementet inom ett år,
räknat, där åtal ej anställts, från den dag, då reseförbudet hävts eller den häktade
frigivits, samt i övriga fall, varom i 1 § sägs, från den dag, då domstols beslut,
varigenom åtalet förklarats nedlagt eller den tilltalade blivit frikänd, vunnit laga
kraft, och i fall, varom 2 § handlar, från den dag, då laga kraft åkommit utslag,
varigenom den tilltalade blivit frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan
utstått.

4 §•

Har ersättning ‘enligt denna lag utgått till någon, som i strid mot lag
ställts under reseförbud eller häktats eller blivit till straff dömd, äge staten
söka sitt åter av den eller dem, som äro för reseförbudet eller häktningen eller
domen ansvarige.

Har den, till vilken ersättning enligt 1 § i denna lag utgått, genom laga kraft
ägande dom fällts till ansvar för den brottsliga gärning, som föranlett reseförbudet
eller häktningen, äge staten av honom söka ersättningen åter.

Denna lag träder i kraft den

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen
framlagda förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen
jämte därvid fogade protokollsutdrag; och får utskottet ifråga om vad
motionären till stöd för sin hemställan anfört hänvisa till motionen.

Den i vårt land gällande straffprocessordningen vilar fortfarande i
stort sett pa den till grund för 1734 års lag liggande uppfattningen, att
hela rannsakningen, även den del därav, som i modern utländsk process
är förlagd till ett förberedande förfarande, ankommer på domstolen.
Bestämmelser saknas på grund härav angående ett dylikt förfarande och
därför nödvändiga organ. Endast i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom föreskrives för visst fall, att särskild förundersökning
skall verkställas till utrönande av huruvida förutsättningarna för villkorlig
dom äro för handen. Ej heller åklagarnas ställning och verksamhet är
i lag reglerad. Visserligen stadgas i kungl. förordningen den 16 februari
1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall
skyldighet för kronobetjänt, att i händelse någon finnes utan veterligen
föregången sjukdom ligga död, företaga viss undersökning samt förständigas
i kungl. hrevet den 18 oktober 1750 åklagare vid häradsrätt att
noga efterspana och till tinget inkalla dem, som uti målet kunna giva
någon upplysning, men bortsett från dessa bestämmelser samt från i
särskilda författningar givna regler om skyldighet för åklagare att införskaffa
prästuppgift och utdrag av straffregistret angående tilltalad
person, givas allenast i på administrativ väg utfärdade instruktioner bestämmelser
angående åklagar- och polismyndigheters befattning med
brottslingars efterspanande och lagförande. I fråga om de i samband
med brottmålsutredningen stående straffprocessuella tvångsmedlen och
deras handhavande finnas likaledes endast ofullständiga föreskrifter. Beträffande
den för den enskilde mest ingripande formen av tvångsmedel,
häktningen, givas i promulgationslagen till strafflagen vissa stadganden,
varjämte med föreskrifterna i kungl. brevet den 11 december 1766 och
kungl. förordningen den 10 april 1810 avsetts att förkorta den tid, inom
vilken häktad person skall ställas inför domstol. Även i instruktionerna
för landsfogdarna och landsfiskalerna samt i de instruktioner och reglementen,
som i åtskilliga städer meddelats för polismyndigheterna, finnas
stadganden i samma syfte. Utöver dessa bestämmelser samt de i ovannämnda
promulgationslag förefintliga ofullständiga föreskrifterna om husrannsakan
och återtagande av stulet gods samt vissa specialstadganden,
finnas emellertid inga bestämmelser angående handhavandet av de straffprocessuella
tvångsmedlen, och instituten anhållande, hus- och kroppsrannsakan,
kroppsbesiktning och beslag äro fortfarande oreglerade.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Kravet på att brottmål, särskilt sådana av mera invecklad art, icke
framläggas för domstolarna i alltför outrett skick har emellertid medfört,
att vid sidan av den utav lagen kända proceduren utvecklat sig ett förfarande,
som överflyttar till polis- och åklagarmyndigheterna en stor del
av den förberedande undersökningen. Nödvändigheten av att dessa myndigheter
hava till förfogande medel, som möjliggöra ett effektivt efterspanande
av för brott misstänkta personer och en grundlig utredning av
de med en begången förbrytelse förenade omständigheterna, har lett därhän,
att nämnda myndigheter kommit att använda tvångsmedel, som icke
äro i lag reglerade. Särskilt bör i detta sammanhang erinras, hurusom
ur reglerna om gripande, företrädesvis i de större städerna, utvecklat sig
ett förfarande, som består däri att för brott misstänkta personer utan att
häktas under längre eller kortare tid hållas i förvar (anhållas). Några
fasta sedvanerättsliga regler för nyss berörda förberedande undersökning
eller för tvångsmedlens handhavande torde emellertid, även om praxis i
viktigare avseenden synes vara jämförelsevis enhetlig, icke hava utvecklat
sig. Såväl undersökningen som tvångsmaktens utövande äro, bortsett
från ett fåtal stadganden, så gott som uteslutande beroende av
vederbörande myndigheters gottfinnande. Frånvaron av bestämmelser i
dessa ämnen medför visserligen för polis och åklagare möjlighet till en
viss smidighet i tillvägagångssättet och även någon gång en viss återhållsamhet
vid ingripandet mot den enskilde medborgaren, men innebär
samtidigt en betydande fara. Å ena sidan kan bristen på utstakade
gränser för tjänstemännens befogenheter för den enskildes säkerhet och
utredningens opartiskhet medföra allvarliga vådor, vilka givetvis bliva
än större, då i regel det vid förundersökningen upprättade protokollet
lägges till grund för protokollsföringen vid domstolen och därmed även
för domstolens på protokollen grundade utslag i målet. Å andra sidan
kan saknaden av lagbestämmelser föranleda tveksamhet och inaktivitet
hos de myndigheter, som hava den viktiga uppgiften att uppdaga och
beivra begångna brott.

Att en reglering i lag av den förberedande undersökningen och de
i samband därmed stående straffprocessuella tvångsmedlen är av behovet
påkallad, därom vittna även de försök till lagstiftning på dessa betydelsetulla
rättsområden, som tidigare förekommit, och de yrkanden på
åtgärder i detta syfte, som vid upprepade tillfällen framställts.

L(tb\°l83^'' Såsom förut är nämnt, förläde 1734 års lag icke blott avdömandet
utan även utredandet av brottmål till domstolarna. Efterspanandet och
lagförandet av förbrytare voro i anslutning till denna anordning i huvudsak
överlämnade åt det enskilda initiativet; närmare bestämmelser angående

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

förberedande undersökning saknades, och allenast rörande två arter av
tvångsmedel, häktning och husrannsakan för eftersökande av stulet gods,
funnos vissa, för övrigt mycket ofullständiga regler. I motsats härtill
hade i lagkommitténs år 1832 till trycket befordrade förslag till rättegångsbalk,
senare delen, intagits stadgande!! om på åklagarmaktens organ
ankommande undersökningar i brottmål, varjämte föreskrifter gåvos angående
ej blott häktning och husrannsakan utan även andra former av
tvångsmedel.

Motsvarande bestämmelser återfunnos i äldre lagberedningens den
30 november 1849 avgivna fullständiga förslag till rättegångsbalk.

Intetdera av berörda förslag ledde till lagstiftning i ämnet, men i
huvudsak från desamma hämtade bestämmelser om häktning och gripande
kommo att jämte 1734 års lags ofullständiga stadganden om husrannsakan
inflyta i kung!, förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Uti det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 framlagda förberedande
utlåtandet om rättegångsväsendets ombildning, vilket utlåtande
innehöll plan för eu fullständig rättegångsreform, gåvos utförliga regler
angående såväl den förberedande undersökningen i brottmål som tvångsmedlens
handhavande. I fråga om lämpligaste sättet för rättegångsreformens
genomförande anförde beredningen, bland annat:

^ P?»Såsom af Beredningens [ofvan återgifna] underdåniga skrifvelse af den 26 Maj
1880 framgår, har allt ifrån arbetets begynnelse för Beredningen klart framstått att
den föreliggande frågan om rättegångsväsendets ombildning och åstadkommandet af
en fullständig ny rättegångslag jemte dermed sammanhängande administrativa och
ekonomiska anordningar vore af den omfattning att den tillämnade nya lagstiftningen
i dessa ämnen svårligen kunde åvägabringas i ett slag eller genom samtidiga
lagstiftningsåtgärder. Rigtigheten af denna uppfattning har under arbetets
fortgång allt mera bekräftats. Af det omfång, hvartill det nu framlagda förberedande
betänkandet vuxit, fastän det icke till behandling upptagit alla de ämnen,
hvilka måste förekomma i den definitiva rättegångslagen, samt icke heller är åtföljdt
af förslag till blifvande promulgationslag eller administrativa föreskrifter,
kan i viss mån slutas till den omfattning detta lagstiftningsärende skall ega, om
och när det en gång till alla delar blifvit fullständigt behandladt. Det synes
derföre Beredningen uppenbart att det fullständiga förslaget till ny rättegångslag
svårligen utan allt för stort intrång i andra lika magtpåliggande göromål, skulle
kunna i justitiedepartementet på en gång medhinnas till behandling; att vidare
den påföljande granskningen deraf i Högsta Domstolen måste upptaga så lång
tid att rättsskipningen kunde blifva derpå känbart lidande; samt att slutligen,
hvad Riksdagens pröfning angår, den vanliga af andra frågor strängt upptagna
riksdagstiden skulle blifva alldeles otillräcklig för ärendets omsorgsfulla förberedande
och slutbehandling. Erfarenheten särskildt från arbetet med utsökningslagen,
som dock i qvantitativt hänseende knappt motsvarade tredjedelen af en ny

Äldre lagberedningen

1849.

Nya lagberedningens

principbetänkande

1884.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

rättegångslag och ej på långt när innebar så många djupt ingripande och mycket
invecklade spörsmål, ådagalägger nogsamt hvilken kraftansträngning kräfves af
alla lagstiftningens faktorer för att åstadkomma lösningen af en stor lagfråga.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes derföre vid ärendets vidare behandling
böra tillämpas enahanda metod, som följdes vid reformen af strafflagstiftningen
och slutligen ledde derhän att, efter en serie af partiella reformer, de
vunna resultaten kunna kodifieras i en fullständig strafflag.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning tänker sig Beredningen såsom
den lämpligaste utvägen, att reformen åt rättegångsväsendet, efter en på förhand
fastställd plan, genomföres styckevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet
eller olägenhet kunde utbrytas, göras färdiga och, i den mån de erhålla sanktion,
träda i kraft såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande
del af lagstiftningsarbetet blifvit på förhand undangjord och under tiden
de återstående delarne undergått den granskning eller förberedande behandling,
som anses lämplig, alla de spridda delarne sammanföras till ett organiskt helt
uti ett fullständigt kodifieradt lagförslag, hvars slutbehandling, såsom väsentligen
underlättad genom de föregående åtgärderna, vore förbunden med mindre svårigheter
än eljest.

Beredningen har vidare tänkt sig att det nu framlagda betänkandet —
hvilket, [enligt hvad förut är angifvet] icke endast utgör ett principbetänkande
utan äfven i vissa stycken är utfördt med samma fullständighet som ett lagförslag —
skulle främst i principielt afseende utgöra ramen eller stommen för det partiella
lagstiftningsarbetet, samt dervid hafva till uppgift att förekomma att, till följd af
sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förloradt. I de delar åter,
der betänkandet funnes dertill lämpa sig, skulle det omedelbart kunna tjena såsom
material för det partiella lagarbetet, vid hvilket dessutom materialet kunde kompletteras,
der den i betänkandet lemnade bearbetningen ej vore fullständig.

Att denna metod, hvarigenom arbetet komme att fördelas under en längre
eller kortare, derför afpassad tidrymd och således bleve för alla medverkande
mindre betungande, dock äfven är förenad med vissa, lätt insedda olägenheter
eller svårigheter lärer icke behöfva påpekas. Den har emellertid den obestridliga
förtjensten att, om ock ändamålet ej kan i sin helhet vinnas genom erhållandet
af en ny fullständig rättegångslag, lagstiftningen dock icke under mellantiden
legat alldeles nere i afbidan på denna lag.»

Bland de delar av det framlagda betänkandet, som enligt beredningens
mening utan svårighet kunde behandlas i en eller liera självständiga
författningar, nämnde beredningen även den del, som innefattade
»jemte grunderna för åtalsrätt och skadeståndstalan, åtskilliga såväl ur den
allmänna rättssäkerhetens synpunkt som för de enskilda medborgarnes
personliga frihet och rättsskydd ytterst vigtiga bestämmelser om häktning,
reseförbud, frigifvande mot borgen, kropps- och husrannsakan, reglerna
för det s. k. polisförhöret m. in.».

Nya lagbe- I enlighet med särskilt uppdrag utarbetade beredningen därefter

förslag etill ett på de i ovannämnda utlåtande angivna grunder byggt, den 26. nolag
angå- vember 1884 framlagt förslag till lag angående vissa bestämmelser om

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

31)

rättegången i brottmål. Nämnda förslag, som innehöll stadganden om
åtalsrätt och skadeståndstalan, om på åklagar- och polismyndigheter
ankommande förberedande undersökning jämte i samband därmed stående
hus- och kroppsrannsakan, kroppsbesiktning m. m., ävensom om häktning
och reseförbud samt kvarstad och ämbetsmans skiljande från utövning
av ämbete, medan han står under tilltal, blev, efter omarbetning i
vissa delar, genom proposition, nr 5, förelagt 1886 års riksdag.

Lagutskottet, som i avgivet utlåtande, nr 53, tillstyrkte bifall till
propositionen med vissa i förslaget företagna mindre ändringar, anförde
i berörda utlåtande, bland annat:

ende, vissa
bestämmelser
om rätte Sm

i
mål
1884. samt
proposition
till 1886 års
riksdag.

Lagutskottet
1886.

»Vid eu jemförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget, å ena sidan,
och de för närvarande gällande lagbestämmelserna i förevarande ämnen med den
utveckling, de i tillämpningen erhållit, å andra sidan, finner man, att förslaget
icke innehåller några väsentliga nyheter. De ämnen, hvilka i förslaget behandlas,
stå också i ett så nära sammanhang med så väl domstolsorganisationen som ock
hela rättegångsförfarandet i brottmål, att det icke lärer varit möjligt att vid
deras utbrytande ur Nya Lagberedningens förslag till rättegångsväsendets ombildning
komma till ett annat resultat i afseende å omfattningen af de nu föreslagna
förändringarna. Vid sådant förhållande och då praxis på ett sätt, hvaröfver
klagomål sällan försports, utfylt de luckor, som onekligen förefinnas i nu gällande
lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke med framläggandet
af förevarande förslag kunnat anstå till dess det visat sig, i hvilken rigtning
det vidare arbetet på förbättringar i vår processlagstiftning kommer att gå.
Emellertid måste det å andra sidan erkännas vara principielt origtigt att i så
vidsträckt mån, som hittills varit fallet, åt domstolarnes och öfriga myndigheters
praxis öfverlemna det närmare reglerandet af de i föreliggande lagförslag behandlade
förhållanden, hvilka äro af en djupt ingripande betydelse för de enskilde
statsmedlemmarnes frihet och välfärd. Då härtill kommer, att förslaget i sin helhet,
ej mindre i hvad det endast utgör en kodifikation af redan nu tillämpade
rättsregler än äfven i de nya bestämmelser, som deri meddelas, synes vara af en,
med hänsyn till öfriga nu bestående processuella förhållanden, tillfredsställande
beskaffenhet, lära de ofvan antydda omständigheterna icke böra utgöra hinder
för dess antagande, äfven om man kan förutsätta, att dess innehåll i en icke
alltför aflägsen framtid måste underkastas förändringar i sammanhang med rättegångsväsendets
fullständiga ordnande.»

Det framlagda förslaget antogs av första kammaren men blev av
andra kammaren avslaget. Även av förslagets motståndare framhölls
emellertid under diskussionen behovet av lagbestämmelser på dessa viktiga
rättsområden, och grunden till avslaget torde vara att söka i missnöje
med vissa detaljer i förslaget.

Den under debatten i andra kammaren uttalade förmodan, att lagförslaget
skulle komma igen om ett eller annat år, gick visserligen icke
i uppfyllelse, men såsom i nu ifrågavarande proposition erinrats, har i

40 Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

framställningar från olika håll framhållits nödvändigheten av reformer i
förslagets syfte.

Justitieom- I sin till 1900 års riksdag avgivna ämbetsberättelse hemställde

nms^fram- sålunda riksdagens justitieombudsman, under framhållande av vikten av
ställning att domstol så snart som möjligt sattes i tillfälle att pröva en häktwoa
ningsåtgärds laglighet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet,
än som rådde, beträffande för brott häktade personers inställande
inför domstol. Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 111,
framställde herr Staaff ett yrkande i samma syfte. Lagutskottet föreslog
i utlåtande nr 13 avlåtandet av en skrivelse i ämnet, men denna hemställan
blev av riksdagen avslagen.

Riksdagens Justitieombudsmannen upprepade till 1904 års riksdag sin nyss 13''april.

1904 nämnda framställning, varjämte inom första kammaren herr Axel Gustaf
Andersson i motionen nr 16 och inom andra kammaren herr Seger däld
i motionen nr 29 framställde yrkanden av i huvudsak enahanda innebörd.
Med anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse den 13 april
1904, nr 65, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större
skyndsamhet, än då rådde, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol och företagande av fortsatt rannsakning med dessa
personer, därest sådan rannsakning erfordrades. I skrivelsen framhölls,
att riksdagen visserligen ansåge denna fråga ej kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt lösas utan i samband med en reform av den svenska
straffprocessen i dess helhet, men att, då en dylik reform icke kunde
förväntas komma till stånd inom den närmare framtiden, skäl saknades
att i avvaktan därpå undanskjuta genomförandet av sådana förändringar
i straffprocesslagstiftningen som i likhet med de ifrågasatta allmänt erkändes
behövliga och önskvärda.

Riksdagens Uti framställning till 1910 års riksdag hemställde justitieombuds sknvelse

den mannen, under framhållande av vikten utav, å ena sidan att rätten till
hemmets okränkbarhet såvitt möjligt värnades, å andra sidan att denna
rätt med hänsyn till nödvändigheten av brottslingars efterspanande samt
förbrytelsers uppdagande och klarläggande måste underkastas inskränkningar,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande av förslag till lag med bestämmelser angående när och
av vem husrannsakan må anställas samt om tillvägagångssättet vid
husrannsakan. Med anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse den
4 mars 1910, nr 25 — under framhållande att utsikten inom en

Första lagutskottets utlåtande Nr 2U.

mer tiller mindre obestämd framtid till eu reform av hela processordningen
icke syntes böra avhålla från partiella förbättringar av den gällande
rätten, i de delar sådana, av verkligt behov påkallade, lämpligen kunde
genomföras — att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lag om husrannsakan, i samband varmed regler
borde givas om kroppsrannsakan och kroppsbesiktning; och kunde det
enligt riksdagens mening icke undgås, att frågorna om vissa andra tvångsmedel
såsom häktning och beslag i samband därmed gjordes till föremål
för granskning och bearbetning.

Uti vid samma års riksdag väckta motioner, inom första kammaren,
nr 36, av herr Löfgren samt inom andra kammaren, nr 146, av herr riksdag.
Branting m. fl. bragtes även frågan om reglering av häktningsinstitutet
på tal. I den förra motionen yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, dels att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder,
vartill Kungl. Maj:t med hänsyn till vederbörande myndigheters
förfaringssätt att för vissa orter förordna åklagare med obegränsad åtalsoch
häktningsmyndighet kunde finna anledning, samt eventuellt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet, dels
ock taga under övervägande, huruvida och i vad mån, utan ändring av
gällande bestämmelser angående åklagarmyndigheternas organisation,
större trygghet i övrigt måtte kunna beredas samhället och den enskilde
i fråga om sagda myndigheters åtgärder för lagföring av grövre brott
samt låta utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag vilka i
dylikt hänseende kunde anses påkallade. I den senare motionen hemställdes,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, utan avvaktan
på en rättegångsreform, taga i övervägande på vad sätt strafflagens bestämmelser
om häktning måtte, till värnande av den personliga friheten,
kunna omarbetas, samt därom ävensom rörande åklagarmaktens reformering
för riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

På grund av att kamrarna stannade i olika beslut, kommo motionerna
icke att föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motioner av i huvudsak samma innebörd som de nvssberörda väck- Vld

» dVS

tes även vid 1911 års riksdag, inom första kammaren, nr 47, av herr riksdag.
Löfgren samt inom andra kammaren, nr 187, av herr Branting m. fl.,
men jämväl sistnämnda år kom frågan att förfalla genom kamrarnas
skiljaktiga beslut.

Sedan justitieombudsmannen i framställning till 1914 års senare Riksdagens

° '' skrivelse (ten

riksdag ånyo framhållit behovet av lagbestämmelser, ägnade att åstad- u augusti
komma större skyndsamhet i fråga om inställande för häradsrätt av häktade
personer, anhöll riksdagen i skrivelse den 11 augusti 1914, nr 139,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 1 avd,. 18 käft. {Nr 20.) 6

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

med åberopande av riksdagens i skrivelser den 13 april 1904 och den
4 mars 1910 i särskilda hänseenden uttalade önskemål, att Kungl. Maj:t
täcktes, i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning
i brottmål kunde komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen
på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning
och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i dessa ämnen. Såsom stöd för denna hemställan
anförde riksdagen, bland annat:

»Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid, under
vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, så långt ske kan
förkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för ett avsevärt antal
tilltalade medföra en förkortning av den tid, som de nu måste tillbringa i häkte.

Om riksdagen emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens
förslag, så är det icke därför, att riksdagen underskattat vikten och betydelsen
av den förbättring, som genom antagande av samma förslag skulle vinnas, utan
därför att riksdagen till övervägande upptagit frågam, huruvida icke en ny framställning
till Eders Kungl. Maj:t i det ämne, som avses i 1904 års riksdags
.skrivelse — om en sådan framställning skall göras — lämpligen bör åsyfta ett
upptagande av det legislativa arbetet i ämnet i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen
avses. *

överståthållarämbetet bär i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse
uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan om häktning skall göras
hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning skall av domstol
företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets
mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som den häktades
bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra brottet, utredas
och den bevisning, som tinnes, samlas och ordnas, innan rannsakningen av
domstolen företages, varigenom just möjligheten av en snabb och fullständig rannsakning
i målet skulle främjas. — I Eders Kungl. Maj:ts befäliningshavandes i
Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse har uttalats den mening,
att frågorna, huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas i
förvar för den förberedande undersökningen, huru länge han får för detta ändamål
kvarhållas, varest han under tiden skall förvaras och huru därunder skall
med honom beträffande hans underhåll och i andra avseenden förfaras, äro vida
mera beaktansvärda än spörsmålet om tiden, inom vilken anmälan om häktningen
skall göras hos domstolen. Jämväl åtskilliga andra av de hörda myndigheterna
hava uttalat sig för behovet av reglering i lag av omförmälta s. k. anhållangsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av förenämnda
myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna synnerligt
beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning, behovet av
normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets befogenhet i
fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens och brottsutredningens
intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga rätten till personlig frihet
och skydd för hem och egendom framträder med alltjämt ökad styrka. Å ena
sidan har på detta område ömtåligheten för allt som kan få sken av ett myndig -

Första lagutskottets utlåtande Ar 20.

heternas av fasta lagbestämmelser obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra
sidan hava anspråken på ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till
uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande
jämväl stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade
gränser för de med brottsrannsakning betrodda myndigheternas makt och av
betryggande former för deras verksamhet har blivit alltmera kännbart både hos
allmänheten och dessa myndigheter själva.

Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan vid
förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd, nämligen
husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens initiativ
avlåten skrivelse till Eders Kungl. Maj:t uttalat sig för en lagreglering och därvid
jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp, nämligen kroppsrannsakan
och kroppsbesiktning, borde i sammanhang därmed uppmärksammas av
lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid innevarande års första riksdag avgivna
ämbetsberättelse har återgivits en av nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare
till Eders Kungl. Maj:t ingiven framställning i samma ämne, varav inhämtas,
att väl de flesta myndigheter, som över riksdagens nyssnämnda skrivelse
avgivit infordrat yttrande till Eders Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men
att emellertid frän flera håll framställts invändningar mot en enstaka, på de i
skrivelsen omförmälda ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Bet synes riksdagen,
att jämväl berörda av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att
förorda, att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp bleve
föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt
riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma vore av
beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang med den allmänna reformen
av rättegången i brottmål. Sant är visserligen, att en fullt tillfredsställande
ordning kan vinnas först i samband med omdaningen av brottmålsprocessen i dess
helhet''och därmed i samband stående organisatoriska reformer på domstols-, åtalsocb
polisväsendets område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda
skrivelse den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade reformer
rörande häktningstid. • Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan på en
allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet rörande häktning och
förundersökning, likasom att en provisorisk lösning av reformproblemet i denna
del är av trängande behov påkallad, blev redan för trettio år tillbaka erkänt och
ådagalagt, då Nya lagberedningen på nådigt uppdrag utarbetade sitt förslag till
lag om vissa bestämmelser om rättegång i brottmål.»

\7id anmälan inför Kungl. Maj:t den 9 oktober 1914 av riksdagens Kungl.
sistberörda skrivelse anförde föredragande departementschefen bland annat:

»Att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar av vår straffprocessuella oktober 1914.
lagstiftning äro av behovet påkallade, synes mig ställt utom allt tvivel, liksom
jag också finner det önskligt, att man söker avhjälpa åtminstone de svåraste bristerna
i gällande rätt utan avvaktande av den allmänna processreform, vars fullbordande
först efter en ganska lång tid torde vara att vänta. Mera tvivelaktigt
synes det vara, vilken utsträckning en dylik provisorisk lagstiftning bör erhålla.

Bet närmaste önskemålet synes visserligen vara att erhålla någon ändring i nu gällande
stadganden rörande tiden för häktade personers inställande inför domstol. Här -

44 Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

vid bör dock beaktas, att om huvudvikten jämväl i mera invecklade brottmål
lägges på att under alla omständigheter, även på bekostnad av förundersökningens
grundlighet, påskynda häktade personers inställande inför domstolen, en dylik
anordning lätt kan förorsaka, att domstolen måste giva parterna upprepade uppskov
för komplettering av en bristfällig förundersökning, varigenom nödig koncentration
av domstolsförhandlingen motverkas och häktningstiden, tvärtemot vad
man åsyftat, kan komma att förlängas. Vill man åter, med anslutning till en
praxis, som fått allt större utbredning, bereda åklagarmyndigheten möjlighet till
närmare undersökning i saken före domstolsförhandlingen, möta starka betänkligheter
mot att alltför mycket begränsa den föregående tiden för anskaffande av
utredning och bevisning. A andra sidan bör ej heller förbises, att för den händelse
förundersökningen göres vidlyftig och kräver längre tidsntdräkt, i stället
angelägenheten att därmed förbinda tillräckliga garantier för den allmänna rättssäkerheten
och den enskildes rätt framträder så mycket starkare. Särskilt av vikt
blir det, att häktningsåtgärd, som vidtagits av underordnad administrativ myndighet,
utan uppskov underkastas prövning av domstol eller annan kompetent
myndighet, vars opartiskhet icke kan sättas i fråga. På grund av nu anförda
omständigheter synes det mig vara klart, att en reglering i lag av häktningstidens
längd i syfte att vinna en förkortning därav förutsätter, att ståndpunkt intages
till frågan om förundersökningens ordnande i den ena eller andra riktningen.

Yad därefter angår de bestämmelser, som riksdagen genom 1910 års skrivelse
påyrkat rörande hus- och kroppsrannsakan, lärer den ifrågasatta lagstiftningen
i detta ämne komma att påverkas av den ställning, som man anser böra
intagas till frågan om de straffprocessuella tvångsmedlen överhuvud, särskilt under
förundersökningen. Då gällande lags stadganden härom äro ytterst ofullständiga,
torde det därför icke vara olämpligt att i detta sammanhang söka närmare än
vad nu är fallet reglera såväl vederbörande myndigheters befogenhet som den enskildes
rättigheter och skyldigheter med hänsyn till pågående polisundersöbning
om brott. Dit hör bland annat en utredning om behovet av bestämmelser i lag
om en från häktning skild, så kallad anhållningsrätt.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen är häktningsåtgärden det ur rättssäkerhetens
synpunkt viktigaste och på individens rättsställning mest ingripande.
Stadganden härom äro fördenskull av synnerlig betydelse och det är ingalunda
utan fog, som anmärkningar på skilda grunder framställts mot häktningstiestämmelsernas
anordning enligt vår lag. Ett fullständigt avhjälpande av dessa brister
kan emellertid säkerligen icke vinnas genom någon från eu allmän processreform
fristående behandling av detta ämne. Beträffande särskilt bestämmelserna rörande
de fall, i vilka häktning skall eller får företagas, synes det icke påkallat att för
närvarande föreslå ändring. Då riksdagen genom sin skrivelse den 11 augusti
1914 anhållit om utredning och förslag rörande nya häktningsbestämmelser, torde
en behandling av ämnet i hela dess vidd icke heller hava åsyftats. Vad riksdagen
nu velat vinna har uppenbarligen i första rummet varit att få de nu berörda
önskemålen om kortare näktningstid och mera tillfredsställande förmer för
polisundersökningen och därmed förbundna åtgärder fyllda. Men vidare torde
riksdagens uttalanden om önskvärdheten att erhålla närmare bestämmelser angående
åtals- och polismyndighets befogenhet i fråga om häktning få anses innefatta
ett beaktande av det länge erkända behovet av betryggande regler rörande

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 20.

de underordnade administrativa myndigheter, vilka äga att verkställa häktning
och dessas kompetens. Sistberörda fråga, som redan blivit föremål för övervägande
inom civildepartementet vid utredningen om det framtida anordnandet av fögderiförvaltningen,
synes jämväl i nu förevarande sammanhang böra tagas under om-.
prövning.»

Härefter begärde och erhöll departementschefen bemyndigande att
tillkalla sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid utredningen
av frågan om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning
i brottmål ävensom vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda
utredning kunde föranleda.

Även uti vid 1917 års riksdag väckta motioner, inom första kam- Motioner vid
maren av herr Ström, nr 85, samt inom andra kammaren av herr Lind- 19-[7Jirs
hagen, nr 74, och av herr Winherg in. fl., nr 237, hemställdes om skri- ” * a9''
velser till Kungl. Maj:t med begäran om, bland annat, reformering av
gällande bestämmelser angående häktning, i syfte att den personliga friheten
måtte bättre tryggas. Berörda motioner föranledde icke någon
riksdagens åtgärd.

De av chefen för justitiedepartementet jämlikt den 9 oktober 1914 Sakkunnierhållet
bemyndigande tillkallade sakkunniga utarbetade emellertid ett
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. in. aS
jämte vissa följ dförfattningar, avsett att läggas till grund för utarbetande
av förslag till lagstiftning i ämnet.

Sedan detta utkast under våren 1919 överarbetats samt yttranden Kungl.
över detsamma inhämtats från ett flertal myndigheter, anmäldes ärendet ¥aJ:ts b%.
inför Kungl. Maj:t den 27 februari 1920, därvid departementschefen an- S februari
förde, bland annat: 1920.

»Vad uu först angår den på olika håll dryftade frågan, huruvida en partiell
lagstiftning rörande förundersökning i brottmål och häktning m. m. bör redan nu
komma till stånd och således utan samband med den allmänna reformen av rättegången
i brottmål, delar jag riksdagens i förut nämnda skrivelse år 1914 uttalade
uppfattning både om det omedelbara behovet av en dylik lagstiftning och om lämpligheten
att utbryta nu ifrågavarande parti till särskild behandling före geuomförandet
av den allmänna reformen. De rådande förhållandena på det område, som
den partiella reformen skulle omfatta, äro långt ifrån tillfredsställande. Bristen
på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet till en viss
smidighet i tillvägagångssättet och kanske även någon gång i fall, där myndigheternas
befogenheter ej äro genom långvarig praxis fullt stadgade, en viss återhållsamhet
vid ingripande mot den enskilde medborgaren. Men de fördelar, som
ibland vinnas genom en dylik friare ställning för samhällets organ, såvitt den
begagnas med gott omdöme och av dugliga och för sin uppgift intresserade män,
torde man dock på ett område som det förevarande böra offra för den större trygghet
för den enskilde, som vinnes genom i lag, så långt sig göra låter, noga utstå -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

kade gränser för tjänstemännens befogenheter och den enskildes skyldigheter. I
riksdagens omförraälda skrivelse har med rätta antytts vikten av att särskilt på
detta område icke allt för stort utrymme lämnas åt en fri utbildning av praxis,
som med hänsyn till mängden av därvid verksamma tjänstemän och olikheten i
deras utbildning och ställning måste bliva högst ojämn och ej sällan beroende av
vederbörande tjänstemans allmänna läggning och lynne. andra sidan har, såsom
riksdagen jämväl påpekat, behovet av ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande
till uppdagande av gärningsmännen til! grövre brott och målens fullständiga
utredande genom polis- och åklagarmyndigheterna blivit allt större. Att
under sådana förhållanden alltjämt underlåta att i lag fastslå de allmänna skyldigheter,
som i nämnda avseenden åligga polis- och åklagarmyndigheterna, eller
dröja med att uttryckligen bestämma de medel, som samhället vill anförtro åt
dessa myndigheter för fullgörande av deras värv, synes så mycket mindre tillrådligt,
som på sina håll de i hög grad ökade göromålen inom annan dem åliggande
tjänsteverksamhet lätteligen kunna anföras till ursäkt för underlåtenheten att
vidtaga åtgärder, som icke äro uttyckligen föreskrivna.

Att företaga en partiell reform inom detta område synes mig ock vara
mindre vanskligt än inom övriga delar av stralfprocessen. Reglerna för domstolsförfarandet
i brottmål, å ena sidan, och för efterforskningen och polisundersökningen,
å den andra, hava, för att tillhöra en sammanhängande lagstiftning, jämförelsevis
litet gemensamt, i synnerhet om man, såsom i vårt land hittills varit
fallet och som enligt min mening även bör ske vid den nu ifrågasatta provisoriska
regleringen, ej vid målets förberedelse på undersökningsstadiet påkallar rättens
medverkan och därmed följande domstolsförfarande. En så beskaffad reform av
förundersökningen och vad därmed har sammanhang kräver i och för sig ingen
förändring i vårt nuvarande förfarande inför domstolen.

Återstår då frågan huruvida, även frånsett det omedelbara behovet av
ifrågavarande reform och möjligheten att genomföra densamma utan att rubba
rättegångsför faran det i övrigt, det kan anses lämpligt att upptaga en lagstiftningsfråga
av denna vidd före den blivande processreformen. Därvidlag synes
mig uppenbart, att de nu ifrågasatta ändringarna långt ifrån att bliva till hinder
för den stora reformen, vars fullbordan för övrigt ännu står i vida fältet, tvärtom
kuuna medföra vissa verkningar av stort gagn för densamma. En ofrånkomlig
- förutsättning för varje modernt rättegångsförfarande i brottmål är en omsorgsfull
förberedelse av förhandlingen inför domstolen. För en dylik förberedelse kräves
åter en duglig och intresserad polis- och åklagarkår. En sådan kår skakas icke
ur armen, dess utbildning kräver en betydande tid. Får det nuvarande tillvägagångssättet
vid polisens och åklagarnas förberedelse av brottmålen fortgå, till dess
rättegångsreformen skall träda ut i livet, är fara värt, att denna på en av de viktigaste
punkterna kommer att kämpa med stora — och onödiga — svårigheter
av brist på erforderliga krafter bland dem, som kunna tagas i anspråk för kriminalpolis-
och åklagarverksamheten.»

Lagrådet På grundval av berörda utkast upprättade lagförslag remitterades

192°- därefter för yttrande till lagrådet, som beträffande det viktigaste av dem,
förslaget till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning
m. in., anförde, bland annat:

Första lagutskottets utlåtande Nr 20,

»Den svenska lagstiftningen har hittills i det väsentliga saknat föreskrifter
om förundersökning i brottmål. I vad mån dylik undersökning i verkligheten
ägt rum har därför i ej ringa grad berott på det personliga intresset och initiativkraften
hos åklagare- och polismyndigheterna samt icke minst på deras utrustning
med erforderlig och tillräckligt skolad personal. Det har under sådana förhållanden
icke kunnat undvikas, att en viss ojämnhet kommit till synes, vilken
icke alltid varit till gagn för ett likformigt rättsskydd. Då förslaget nu med avseende
å urbota brott, som höra till allmän underrätt, gör förundersökning i re•
gel obligatorisk, torde det kunna förväntas, att denna olägenhet skall undanröjas
samtidigt som brottmålsproceduren vinner i snabbhet och elfektivitet, utan att
domstolens ställning genom det föreslagna nya momentet i rättegången förryckcs.

Emellertid kan det icke förbises, att de ''nya tjänsteplikter, som åklagare- och
polismyndigheterna få sig ålagda,_ endast med svårighet torde kunna fyllas under
förhandenvarande förhållanden. Åtminstone lärer detta gälla med avseende å vissa
delar av landsbygden, där de lägre åklagarna, på vilka det här huvudsakligen
kommer an, i hög grad äro överhopade med andra tidsödande göromål. Den föreslagna
lagstiftningen är därför, såsom ock chefen för justitiedepartementet betonat,
ägnad att skärpa kraven på åklagarväsendets förbättring.

På sätt i motiveringen framhålles hava de medel, som det remitterade förslaget
ställer till åklagare- och polismyndigheternas förfogande för att genomföra
förundersökning, i huvudsak redan sedan lång tid tillbaka kommit till användning.
Med stöd av den allmänna rättsuppfattningen har utbildat sig en praxis,
som i de viktigaste avseendena torde vara tämligen enhetlig men som i andra
lärer förete vissa olikheter, framkallade särskilt av de växlande förhållandena i
skilda landsdelar och polisväsendets olika utveckling i de större städerna och i
landet i övrigt. Givetvis förorsakar emellertid frånvaron av positiva bestämmelser
betydande svårigheter för de handhavande organen. De bliva tveksamma, huru
långt deras skyldigheter och befogenheter sträcka sig, och de känna sig understundom
sakna nödig auktoritet mot de enskilda, vilka ingalunda alltid, även då
deras egna intressen äro oberörda, hava tillräckligt sinne för den allmänna betydelsen
av åklagare- och polismyndigheternas uppgifter. För den enskilde åter
måste det uppenbarligen vara önskvärt, att gränserna för dessa myndigheters befogenhet
såvitt möjligt äro klarlagda.

Det är tydligt, att ett första försök till en detaljreglering på ifrågavarande
rättsområde ''möter stora vanskligheter. Särskild svårighet vållar därvid frågan
om ett rätt avvägande mellan statens och de enskildas intressen. I stort sett
synes emellertid det remitterade förslaget innefatta en tillfredställande lösning
av den förelagda uppgiften, varför lagrådet finner sig böra tillstyrka, att detsamma
lägges till grund för lagstiftning i ämnet.»

I skrivelse den 15 december 1920 infordrades processkommissionens Processkomyttrande,
huruvida, med hänsyn till det i kommissionen pågående arbe- nnf^en
tet beträffande straffprocessen, betänkligheter kunde anses förefinnas mot
upphöjande till lag av de uppgjorda förslagen. Processkommissionen
anförde med anledning härav i skrivelse den 28 december 1920:

»Arbetet inom kommissionen intill våren innevarande år har huvudsakligen
avsett domstolsorganisationen ävensom förfarandet i tvistemål. Nu har kommis -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

sionen till behandling upptagit frågan om grunddragen för förfarandet i brottmål.
Men arbetet på denna fråga har icke framskridit så långt, att kommissionen
kan lämna detaljerad upplysning angående de bestämmelser, som härutinnan
kunna komma att förordas. G-ivet synes dock vara, att man måste räkna med
att de moderna principerna: ackusatonskt förfarande, offentlighet och muntlighet
komma att läggas till grund för den egentliga processen vid domstolen. Redan
för prövningen om åtal skall anställas och om straffprocessuella tvångsåtgärder
skola före själva rättegången vidtagas blir det nödvändigt att en förberedande
utredning företages; och genomförande av muntligheten vid huvudförhandlingen
kräver, att denna förberedande utredning så anordnas, att allt materialet må
kunna inför domstolen koncentrerat framföras vid ett eller ett fåtal rättegångstillfällen.

I första kapitlet av det föreliggande förslaget upptagas föreskrifter om en
förundersökning under namn av polisundersökning.

Vad beträffar en modern anordning av en sådan förundersökning, strävar
man efter att noga avväga reglerna så, att å ena sidan den å statens vägnar
för brotts beivrande verksamme funktionärens uppgift icke försvåras men att å
andra sidan även den misstänktes behöriga intressen icke åsidosättas. I främmande
länder är en sådan undersökning vanligen anförtrodd antingen åt en förhörsdomare
eller åt åklagaren. Processkommissionen har ej fattat bestämd ståndpunkt
i fråga härom men är benägen tro, att förundersökningen bör ledas av
åklagaren. Men en nödvändig förutsättning därför är att de åklagare, som skola
betros därmed, äro väl kvalificerade. Kommissionen har tänkt sig att ifrågavarande
funktioner skulle tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava samma kompetens
som domare och intaga en med dem nära jämförlig ställning.

Eu förberedande utredning, som åsyftar att möjliggöra en koncentrerad
muntlig huvudförhandling, kan givetvis komma att taga längre tid i anspråk än
förberedelsen för en rättegång, där man har att räkna med uppskov med huvudförhandlingen.
Och likaledes måste för att förberedelsen skall bliva fullt effektiv
åt ledaren av densamma givas tämligen vittgående befogenheter, vilka ej äro
i samma grad nödvändiga med en rättegångsordning sådan som vår nuvarande.
Båda dessa konsekvenser av den muntliga rättegången medföra emellertid, att
det ligger en särskild vikt uppå att skydda den enskildes intressen under förberedelsen.
Även där denna tillkommer åklagaren, är det därför givet, att lagstiftaren
i en på ett eller annat sätt anordnad och i större eller mindre grad
under förberedelsen utövad kontroll från domarens sida söker en garanti mot ett
mindre omdömesgillt handhavande av åklagarens befogenheter. En garanti mot
obehörig inverkan av en till den tilltalades nackdel ensidigt ledd förundersökning
ligger ock däri, att allt materialet skall omedelbart framläggas för domstolen
under en ackusatorisk, muntlig och offentlig huvudförhandling och domen grundas
allenast på det sålunda framkomna materialet. Av parternas ställning i processen
följer vidare, att förundersökningen ej får begränsas till att Undersöknin
gsförrättaren samlar utredning; den misstänkte måste ock få tillfälle att dels
förebringa omständigheter, som kunna föranleda att åtal icke anställes, dels ock
förbereda sitt försvar vid en eventuell huvudförhandling. För sådant ändamål
bör han bland annat äga anlita biträde av sakkunnig person redan innan åtal
anhängiggjorts.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Enligt vår nu gällande processordning utgör domstolens rannsakning icke
blott en motsvarighet till den muntliga huvudförhandlingen i modern utländsk
straffprocess, den omfattar ock en stor del av vad i den utländska processen är
förlagt till förundersökningen. Att vinna en modern gestaltning av processen
genom införande av eu förundersökning enligt utländskt mönster utan att förfarandet
inför domstolen samtidigt ombildas är tydligen icke möjligt. Vi sakna
den förutsättning, som ligger i huvudförhandlingens anordning. Och vi ha heller
icke en åklagarepersonal, åt vilken kan anförtros de viktiga och grannlaga funktioner,
som tillkomma ledaren av en efter moderna principer anordnad förundersökning.
Det har väl också knappast varit meningen, att det framlagda förslaget
skulle hava eu sådan karaktär. Men att nu, då hela processlagstiftningen är
under omarbetning, uti ifrågavarande synnerligen viktiga del av processen tillskapa
en ny ingående lagstiftning, synes icke lämpligt. Då förslaget på centrala
punkter avviker från de principer, som enligt processkommissionens mening böra
vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen, skulle detsamma
icke föra processlagstiftningen framåt i den riktning, vari en nydaning enligt
kommissionens mening bör gå.

Något tvingande behov till reglering av ifrågavarande förhållanden utan
samband med förfarandet i dess helhet synes icke heller förefinnas. I praxis har
blivit vanligt att åklagare- och polismyndigheter till utredning angående brott
företaga polisundersökning, därvid förhör hålles med såväl den för brott misstänkte
soin andra personer. Vid denna praxis synes kunna få bero, till dess en
ny lagstiftning kan komma till stånd. Även om denna åsikt godkännes, kan
det dock ifrågasättas att från förslaget upptaga vad det innehåller om rätt för
undersökningsledare att under viss kortare tid för förhör kvarhålla misstänkt
utan att han häktas. Det kan onekligen ej sällan vara förmånligt att så förfares;
och det brukas även i praxis, ehuru utan stöd av lag. Regler härom kunna givas
i sammanhang med reglerna om häktning.

Förslagets bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhänger stå
icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena angående
polisundersökning, och deras innehåll är ej heller sådant, att större betänklighet
mot deras antagande kan med hänsyn till arbetet på den nya rättegångsordningen
göras gällande. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen å ifrågavarande område
ej synes i tillämpningen behöva medföra allvarligare olägenheter och frågan
i hela sin vidd givetvis måste upptagas till behandling vid utarbetandet av en
ny rättegångsordning, kan det ifrågasättas, om det är skäl att nu företaga en
fullständig revision av dessa regler, eller om man icke hellre bör inskränka sig
till mindre ändringar i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende främst
synas böra ifrågakomma regler om någon förkortning av den tid, inom vilken å
landet häktad skall inställas till rannsakning, skyldighet för den som häktat att
omedelbart göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att draga fråga om
häktning under prövning av en häktningsdomare.

Om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning
finnas nu nästan icke några bestämmelser. Detta är påtagligen en kännbar
brist i lagstiftningen. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband med
en reform av straffprocessen i övrigt synes med hänsyn till arbetet på den allmänna
rättegångsreformen betänklighet icke möta.»

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 1 avd. 18 höft. (Nr 20.) 7

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Justitieombudsmannens
skrivelse
den 11
oktober 1921.

I skrivelse den 11 oktober 1921 upptog justitieombudsmannen ånyo
frågan om behovet av bestämmelser till undvikande av dröjsmål med
häktad persons ställande inför domstol samt anförde därvid, bland annat:

»Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet
till en viss smidighet i tillvägagångssättet, som låter detsamma lämpa sig olika
från fall till fall. Men denna obundenhet innebär en fara. När en person anhållits
såsom misstänkt för brott och därefter häktats, ligger det i sakens natur, att
polisen eller åklagaren framstår såsom hans motpart. Det måste bliva förenat
med åklagarens intresse att, innan målet hänskjutes till domstolen, anskaffa en
utredning, vilken innebär så goda skäl som möjligt för häktningsåtgärdens och
åtalets befogenhet. Men därvid kan den häktades berättigade intresse att utan
uppskov få frågan om sin frihet prövad av annan myndighet än motparten bliva
satt i efterhand och skjutas i skuggan av polisens eller åklagarens iver att komma
till botten med utredningen. I vara större städer dragés nu målet inför rådhusrätten
med en så fullständig polisrapport, att frestelsen också är nära att lägga
dess innehåll och avfattning till grund för domstolsförhandlingen. Men om det
än är önskligt, att polisutredningen göres så grundligt som möjligt, är en sådan
påföljd till men för rättsskipningen. Förfarandet inför domstolen får ej så att säga
absorberas genom en lång polisundersökning, vilken gör rättsförhandlingen enbart
till en rekapitulation av vad som förekommit inför polisen. Ty domstolen måste
alltid — huru frestande det än må vara att, exempelvis för tids vinnande, låta
parter och vittnen enbart vidkännas sina yttranden, sådana de i polisrapporten
formulerats — göra en fullt självständig och utan förutfattad mening fristående
undersökning.

Den bästa och inom vår nuvarande processordning enda verkliga garantin
mot missbruk av den polis- och åklagarmyndigheterna tillerkända häktningsrätten
eller mot ett omdömeslöst eller förhastat begagnande av denna rätt är att
häktningsåtgärden snarast blir prövad av domstolen såsom ojävig myndighet,
vilken står över båda parterna och ej har något undermedvetet intresse av att
behöva försvara egen åtgärd. Det finnes väl icke heller något tvivel om att icke
domstolen äger större förutsättningar än åklagarmakten att allsidigt pröva häktningsåtgärdens
berättigande. Mångfaldiga omständigheter, som under polisutredningen
kanske icke få sin rätta belysning, kunna under domstolens skärskådande
vinna en sådan betydenhet, att de undanrycka grunden för häktningsåtgärdens
befogenhet. Skulle ett alltför hastigt hänskjutande till domstolen medföra, att
målet icke framlägges inför densamma tillräckligt utrett, synes mig det allmänna
rättsmedvetandet vara bättre tillfredsställt med, att det blir domstolen, som bestämmer
om uppskov med ransakningen för förebringande av ytterligare utredning,
än att för den häktade på oviss tid undanhålles möjligheten att få häkt
ningens berättigande fullt objektivt prövat.»

Efter att hava redogjort för tidigare framställningar i ämnet samt
för ovannämnda i enlighet med de sakkunnigas utkast uppgjorda förslagtill
lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning in. m.
fortsatte justitieombudsmannen:

»Ett studium av det med den största omsorg och detaljrikedom utarbetade
lagförslaget synes mig giva vid handen, att en effektiv tillämpning av denna

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

lagstiftning skulle förutsätta en betydande omorganisation av polis- och åklagarväsendet.
Att en sådan icke i längden kan undvaras, har jag tillåtit mig tidigare
utförligt framhålla. Inom socialdepartementet är en utredning angående
därmed samanhängande frågor redan igångsatt. Men skulle en lagstiftning om
förundersökning m. m. för sitt följdriktiga handhavande medföra en ökning i
vederbörande befattningshavares antal eller eljest föranleda till nya utgifter, torde
det vara tvivelaktigt, om den nuvarande bryasamma tiden tilläte genomförandet
i praktiken av en sådan lagstiftning. Med att allenast Lava den på papperet är ej
mycket vunnet.

Däremot borde det låta sig göra att — oberoende av en allmän reform av
straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den vidlyftiga lagstiftningen
om förundersökning — meddela bestämmelser till undvikande av dröjsmål
med för brott häktade personers inställande för domstol. I betraktande av
det rika material, som återfinnes i såväl 1884 som 1920 års förslag, skulle detta
icke behöva stöta på för stora svårigheter. Givetvis borde sådana föreskrifter
gälla för både land och stad.

Såväl med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten som för polis- och åklagarmyndighetens
egen skull torde stadganden i det nu berörda hänseendet vara
önskvärda. Jag hänvisar till vad polismästaren i Stockholm i sitt till mig avgivna
yttrande anfört: ''Det vore för polisen alldeles icke något önskemål att

få behålla den nuvarande oreglerade ordningen för undersökningarnas bedrivande,
och icke minst ur polisens synpunkt vore det en högst betänklig brist, att polisundersökningen
alltjämt icke vore närmare reglerad. Från polisens sida vore
det en rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter den hade och
vilka skyldigheter, som ålåge den.’

Under nuvarande förhållanden anser jag sålunda, att bestämmelser i lag eller
författning böra komma till stånd, som i likhet med vad min företrädare 1904 föreslog
och riksdagen i sin skrivelse samma år anförde, skulle innehålla, att anmälan
om häktning utan uppskov skall göras hos domstolen samt att undantag från
denna regel medgives endast för sådant fall, att särskilda förhållanden finnas
därtill föranleda, varvid dock bör bestämmas en viss tid, exempelvis fjorton dagar,
utöver vilken den förberedande undersökningen ej får sträcka sig.

För att förhindra ett kringående av dessa bestämmelser borde därjämte meddelas
föreskrifter om polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att på grund av
misstanke för brott anhålla en person. Ett kvarhållande utan häktning bör vara
medgivet under allenast en mycket kort tid.»

Uti nu ifrågavarande proposition har Kungl. Maj:t, närmast i an - De fö,
slutning till de av justitieombudsmannen i hans sistberörda skrivelse 9ag{aeg
framförda synpunkter, förelagt riksdagen till antagande bestämmelser,
åsyftande att förhindra allt för långa dröjsmål med häktade personers
ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan ransakningarna och
att ålägga den häktande myndigheten en redan nu i vissa instruktioner
stadgad skyldighet att omedelbart hos vederbörande göra anmälan om
företagen häktning.

Herr Löfgren har i sin förevarande motion efter någon omarbetning
upptagit de på grundval av 1919 års utkast upprättade förslag till

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. ävensom
i samband därmed stående författningar, vilka avse en fullständig
reglering av förundersökningen och handhavandet av tvångsmedlen.

Det av Kungl. Maj:t nu framlagda lagförslaget innebär icke ett
försök att fullständigt reglera ifrågavarande rättsområden. Med detsamma
avses allenast att råda bot på ett av de mest i ögonen fallande och
oftast påtalade missförhållandena i det nu tillämpade förfarandet. En
reform i detta syfte torde vara i hög grad önskvärd. Emellertid kan
det ej förbises, att ett upphöjande till lag av det framlagda förslaget
skulle komma att medföra vådor och olägenheter, vilka mer än uppväga de
fördelar, som därmed avses. Utskottet får i detta avseende hänvisa till vad
lagrådet i sitt den. 11 januari 1922 dagtecknade utlåtande anfört. I likhet
med lagrådet finner utskottet uppenbart, att de föreslagna lagbestämmelserna
skulle komma att medföra, antingen att vederbörande myndigheter i
syfte att före domstolsrånnsakningen medhinna en fullständig, utredningskulle
i vidsträcktare omfattning än hittills begagna sig av möjligheten
att hålla misstänkta personer i förvar, innan beslut om häktning fattades,
eller ock — därest myndigheterna komme att avstå från denna möjlighet,
vilken torde framstå såsom ett kringgående av lagen — att målen
angående häktade komme att framläggas för domstolarna i alltför outrett
skick. Ett i lag ej reglerat an hållandeförfarande innebär, såsom
lagrådet erinrat, ett godtyckligt ingripande i den personliga friheten, och
för den för brott misstänkte skulle vinsten av den föreslagna lagstiftningen
bliva skäligen illusorisk, om den endast komme att innebära, att
han bleve anhållen i stället för häktad. En utveckling i riktning mot en
förkortning av förundersökningen medför visserligen för den häktade den
fördelen, att häktningsåtgärdens befogenhet på ett tidigt stadium blir underställd
domstols prövning, men är tillika, såsom lagrådet erinrat, ägnad att
medföra ej blott återgång till ett föråldrat domstolsförfarande utan ofta nog
också en till tiden väsentligen utsträckt frihetsförlust för den häktade.

Med skärpa har lagrådet även framhållit, att en rationell lösning
av hithörande spörsmål lian vinnas endast genom ett fullständigt ordnande
av förundersökningen, och att en reglering av häktningstidens längd, i
syfte att förkorta densamma, förutsätter åtminstone, att bestämmelser
meddelas, som i avseende å tidslängden på ett betryggande sätt reglera
åklagar- och polismyndigheternas rätt att för åvägabringande av nödig
förundersökning hålla för brott misstänkta personer i fängsligt förvar.
Också justitieombudsmannen har i sin av departementschefen åberopade
skrivelse den 11 oktober 1921 betonat, att för att förhindra ett kringgående
av föreskrifterna om häktningstidens förkortande stadganden måste givas

Förlita lagutskottets utlåtande Nr 20.

om anhållandet. Till den av lagrådet och justitieombudsmannen sålunda
hävdade uppfattningen, vilken jämväl, på lagutskottets enhälliga hemställan,
uttalats av riksdagen i dess ovan berörda skrivelse den 11 augusti
1914, ansluter sig även utskottet. På grund härav kan utskottet icke
tillstyrka bifall till det av Kung], Maj:t framlagda förslaget.

Inom utskottet har ifrågasatts att komplettera det i propositionen
framlagda förslaget med bestämmelser om rätt för polis- och åklarmyndighet
att, då någon är misstänkt för grövre brott, men tillräckliga skäl
för häktning dock ej föreligga, under viss kortare tid hålla den misstänkte
i förvar. Ett dylikt isolerat och generellt lagfästande av anhållningsrätten
skulle emellertid enligt utskottets mening, långt ifrån att
förbättra det nuvarande tillståndet, snarare vara ägnat att medföra ökade
vådor för rättssäkerheten. Bestämmelser om dylik befogenhet böra därför
ingå såsom led i en fullständig reglering av hela anhållningsinstitutet
samt helst fullständigas med tillfredsställande garantier i fråga om de
personer, som skulle tillerkännas befogenhet att handhava ifrågavarande
tvångsmedel.

Mera överensstämmande med riksdagens år 1914 uttalade mening
skulle det givetvis vara att bifalla de av herr Löfgren i hans motion
framställda yrkanden. I frågans nuvarande läge finner utskottet sig
emellertid icke kunna förorda en sådan åtgärd. Skälen för denna utskottets
ståndpunkt äro följande.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse, har lagrådet i sitt år
1920 avgivna yttrande erinrat, att de i förslagen givna bestämmelserna
ställa stora anspråk på åklagar- och polismyndigheter. På dem skulle
ankomma såväl den förberedande undersökningen som tvångsmedlens
handhavande. Jämväl utskottet hyser tvekan, huruvida de tjänstemän,
vilka för närvarande äga befogenhet att verkställa polisundersökning och
utföra åtal, i allmänhet äga den utbildning och kompetens i övrigt, att
de skulle vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter,
som genom de föreslagna nya stadgandena skulle åläggas dem.

Denna svaghet i förslaget har icke heller förbisetts vid dess framläggande
inför Kungl. Maj:t i februari 1920, i det att den dåvarande
departementschefen avsett att få bestämd en tillräckligt lång övergångstid,
innan de nya bestämmelserna skulle träda i kraft, för att härunder
polistjänstemän och åklagare skulle kunna bibringas nödiga insikter för
ifrågavarande lagstiftnings rätta tillämpning. Därjämte utgår förslaget
ifrån, att vid antagandet av »undersökningsledare» en viss gallring skulle
äga rum i syfte att vinna garantier för polisundersökningens vederhäftighet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

Det torde emellertid få anses tvivel underkastat, huruvida de nu
antydda åtgärderna skulle komma att visa sig tillfyllestgörande såsom
medel för den åsyftade nya lagstiftningens utförande i det praktiska livet.
Utskottet antager, att vissa förändringar erfordras jämväl i fråga om
berörda myndigheters organisation, för att lagstiftningen skall erhålla
avsedd verkan. Särskilt med hänsyn därtill att för närvarande pågår en
utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, vars resultat
inom kort torde bliva tillgängligt, finner utskottet frågan om förundersökning
i brottmål icke böra lösas förr än närmare utredning vunnits beträffande
vilka åtgärder till polis- och åklagarorganisationens förbättrande,
som kunna vidtagas i direkt samband med införande av fasta regler för
polisundersökningen.

Det för utskottet avgörande hindret för antagande vid innevarande
riksdag av ett förslag av den omfattning, som motionen avser, är emellertid,
att processkommissionen i sitt år 1920 avgivna utlåtande förklarat
berörda förslag i viktiga delar avvika från de principer, som enligt
kommissionens mening böra vinna tillämpning vid reglerandet av förundersökningen
i brottmål. Oaktat utskottet icke varit i tillfälle att bilda
sig en uppfattning om de principiella skiljaktigheter, som föreligga mellan
det föreliggande förslaget och de riktlinjer, som enligt processkommissionens
mening böra uppdragas för processreformen, har det synts utskottet
icke kunna komma i fråga att mot processkommissionens berörda uttalande
och utan dess vidare hörande antaga de vid motionen fogade lagförslagen.

Ehuru utskottet sålunda finner sig icke kunna tillstyrka bifall till
någotdera av de föreliggande förslagen, kan utskottet icke frånträda den
av riksdagen vid olika tillfällen uttalade meningen, att nu ifrågavarande
ämnen böra upptagas till legislativ behandling utan att uppskjutas i avbidan
på den blivande omgestaltningen av vår straffprocess i dess helhet.
En reglering i lag av dessa för såväl samhället som den enskilde medborgaren
viktiga rättsområden måste, såsom nämnts, anses av behovet
påkallad och bör icke undanskjutas i avvaktan på en reform av hela
straffprocessordningen, vilken reform, även om denna del av processen
utbrytes och behandlas särskilt, sannolikt först efter en längre tid kan
vara genomförd. En omläggning efter nya principer av rättegångsordningen
i brottmål torde nämligen förutsätta en omreglering också av
domstolsorganisationen, och att ett utförande av en dylik omreglering
tager en betydande tid i anspråk, ligger i öppen dag.

Av nu anförda skäl och enär utskottet icke finner anledning frångå
den av riksdagen senast år 1914 hävdade uppfattningen, att det väl låter
sig göra att, i avvaktan på en allmännare reform av straff processen, till

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

särskild behandling utbryta partiet rörande förundersökningen och de i
samband därmed stående tvångsmedlen, vill utskottet förorda, att en
sådan provisorisk lösning av förevarande reformproblem snarast möjligt
måtte åvägabringas. Därmed vill utskottet icke hava sagt, att denna
partiella lagstiftning måste begränsas till nyssnämnda ämnen. Skulle det
under arbetets fortgång visa sig erforderligt, att för genomförandet av
dessa partiella reformer jämväl andra närbelägna rättsområden i lagregleras,
kunna givetvis även dessa upptagas till legislativ behandling.
Därest det mot utskottets förmodan skulle ådagaläggas, att en regleringav
förundersökningen och tvångsmedlens handhavande icke skulle fördröjas
genom att densamma upptages till behandling i samband med
reformen av hela rättegångsordningen i brottmål, bör uppenbarligen någon
utbrytning av berörda delar icke äga rum.

Jämväl beträffande de sakliga synpunkter, som å frågan böra anläggas,
inskränker sig utskottet till att hänvisa till 1914 års riksdagsskrivelse.
Det i motionen framlagda förslaget till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning in. m. — vilket ju av lagrådet ansetts i huvudsak
innefatta en tillfredsställande lösning av den förelagda uppgiften — bör
givetvis bliva till nytta såsom underlag för det fortsatta utredningsarbetet.
Detta synes dock böra fortgå inom eller i nära samband med processkommissionen,
så att trygghet vinnes för att den särskilda lagstiftningen
på området icke kommer i strid med den allmänna riktning, vari arbetet
på en fullständig straffprocessreform anses böra bedrivas. Denna uppgift
bör emellertid i hög grad underlättas därigenom, att processkommissionen,
enligt vad som upplysts, för närvarande är sysselsatt med utarbetande
av bestämmelser rörande straffprocessen, varför kommissionens verksamhet
icke torde behöva avsevärt rubbas genom dess befattning med förevarande
lagstiftn ingsfråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas;

2:o) att ifrågakomna motion måtte av riksdagen
lämnas utan bifall; samt

3:o) att riksdagen, under åberopande av riksdagens
i skrivelser den 13 april 1904, den 4 mars 1910 och
den 11 augusti 1914 i särskilda avseenden uttalade
önskemål, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes, i ändamål att för tiden intill
dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kan komma

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

till stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga
och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning
i brottmål och de i samband därmed stående
tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning angående dessa delar av straffprocessen
ävensom, därest så skulle befinnas erforderligt,
angående andra därmed sammanhängande ämnen.

Stockholm den 5 maj 1922.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit: herrar Pettersson i Södertälje, Hederstierna,
Jacob Larsson, Klefbeck, K. G. Westman, Edw. Larson*, Löfgren*, Lindqvist i Halmstad,
af Ekenstam, Leo, Söderberg, Johanson i Huskvarna, Carlsson i Mölndal och Lindgren
i Dingelvik*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

dels av herr Hederstierna, söm anfört:

»Den kungl. propositionen innehåller bestämmelser om förkortning
av den tid, inom vilken en häktad skall ställas inför domstol, men däremot
ingenting om vad som bör iakttagas i fråga om en anhållen person.
Följden av ett antagande utav Kungl. Maj:ts förslag skulle därför,
enligt min mening, antingen bliva den, att en misstänkt person skulle
komma att bliva anhållen under längre tid än för närvarande äger rum,
eller ock, att målet i ett synnerligen outrett skick bleve överlämnat till
domstol, som antingen komme att avgöra det, innan utredningen bleve
fullständig, eller också först sedan den anklagade suttit häktad under
ännu längre tid än för närvarande behöver vara förhållandet. Med hän -

Första lagutskottets utlåtande Nr 20. 57

syn härtill kan jag, i likhet med utskottet, icke tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. ♦

Den i ämnet väckta motionen innehåller däremot synnerligen detaljerade
stadganden i hithörande ämnen. Det skydd, som man velat lämna
för att en anhållen eller en häktad icke bliver under obehörig tid berövad
friheten, har särskilt föranlett noga fixerade tidsbestämmelser angående
maximitiden för anhållandet och för häktningen innan den misstänkte
måste stiillas inför domstol. En följd härav måste emellertid, så
vitt jag kan finna, bliva den, att den anhållne och häktade kommer att
envist förtiga allt, som kan tala emot honom. Han vet, att endast han
håller ut med detta under den bestämda maximitiden, så måste han ställas
inför domstolen, och med den partställning, som då inträder emellan
honom och åklagaren, varder möjligheten för honom att icke bliva överbevisad
om brottet i hög grad ökad. Man är så mån <om att skydda
den enskildes frihet, att man åsidosätter statens berättigade intresse att
få brottslingen uppdagad och straffad.

På denna väg kan därför enligt min åsikt det föreliggande spörsmålet-
icke lösas, det måste i stället allt fortfarande överlämnas åt eu
statens myndighet att verkställa den vederbörliga utredningen och att
under den tid, som därför erfordas, hålla den misstänkte i fängsligt förvar.
Denna myndighet må sedan vara antingen en förhörsdomare eller,
såsom för närvarande hos oss är förhållandet, en åklagarmyndighet. Det
skydd för den personliga friheten, som staten måste lämna, bör bestå
dels däri, att förhörsledaren liksom nu hos oss handlar under ansvar och
således utsättes för straff, om han obehörigen berövar en person hans
frihet, dels ock däri, att förhörsledaren besitter de kunskaper och erhållit
den utbildning i övrigt, som sätter honom i stånd, att fullt sakkunnigt
bedöma det föreliggande fallet. Det är uti detta senare avseende som i
stort sett för närvarande stora brister vidlåda vårt rannsakningsferfarande.
Processkommissionen har också uti ett i ärendet avgivet yttrande
anfört, bland annat, att vi icke äga en åklagarpersonal, åt vilken kan
anförtros de viktiga och grannlaga funktioner, som tillkomma ledaren av
en efter moderna principer anordnad förundersökning. Kommissionen
förklarar sig vidare hava tänkt sig att ifrågavarande funktioner skulle
tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava samma kompetens som domare
och intaga en med dem nära jämförlig ställning.

Under dessa förhållanden varder det enligt min mening icke möjligt
att erhålla en tillfredsställande lösning av föreliggande fråga förr än
i sammanhang med den nya straffprocessordning, som för närvarande
är under utarbetande. Enligt vad upplyst blivit, har processkommissioBihang
till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 18 käft. (Nr 20.) 8

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

nen hunnit avsevärt långt med denna del av det arbete, som den har sig
förelagt, och det synes mig därför icke böra ifrågakomma annat än att
avvakta resultatet av detta kommissionens arbete och då få taga upp frågan
i hela dess vidd. Utskottets åsikt, att det nu föreliggande ämnet bör
brytas ut ur sitt sammanhang och lösas särskilt för sig, kan jag icke
dela. Yad som på sådant sätt kan vinnas bliver icke ett organisatoriskt
helt och kan därför svårligen bliva lyckat.

Jag hemställer därför,

att såväl ifrågavarande proposition som den i
ämnet väckta motionen måtte av riksdagen lämnas utan
bifall.»

dels och av herrar Jacob Larsson, Klefbeck, Lindqvist i Halmstad,
Leo, Söderberg och Carlsson i Mölndal, vilka ansett, att utskottets utlåtande
från och med andra stycket å sid. 52 med kantrubrik »Utskottet»
bort hava erhållit följande lydelse:

De av herr Löfgren motionsvis framburna lagförslagen stå onekligen
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, vilka riksdagen
i skrivelsen den 11 augusti 1914, nr 139, uppdragit för den av riksdagen
då begärda legislativa regleringen av ifrågavarande rättsområden. Med
allt erkännande av det arbete, som nedlagts på försöket att lösa den
ingalunda lätta uppgiften, finner utskottet sig likväl icke kunna i frågans
nuvarande läge förorda bifall till motionen.

På sätt såväl lagrådet i sitt år 1920 avgivna yttrande som justitieombudsmannen
i skrivelsen den 11 oktober 1921 erinrat, lär det icke
kunna antagas, att polis- och åklagarmyndigheterna i allmänhet äga de
förutsättningar med avseende på utbildning och kompetens, vilka måste
anses nödiga, om de nya uppgifter, som komme att åläggas dem, skulle
kunna på ett tillfredsställande sätt fyllas. En betydande omorganisation
av polis- och åklagarväsendet torde därför bliva nödvändig för en effektiv
och ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande tillämpning av eventuell
lagstiftning om på dessa myndigheter ankommande förundersökning i
brottmål. Redan av detta- skäl kan, enligt utskottets mening, en dylik
lagstiftning icke under nuvarande förhållanden anses tillrådlig.

Mot ett lagligt reglerande av polisundersökning i brottmål i enlighet
med motionärens förslag resa sig emellertid även andra betänkligheter
av mera principiell innebörd. Motionärens förslag bygger, liksom riksdagens
skrivelse i ämnet den 11 augusti 1914, på den förutsättningen,

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

jitt utan samband med eu reform av processordningen i brottmål ett
lagligt reglerande av förundersökning i sådana mål borde genomföras.
Riktigheten av denna uppfattning har dock blivit uti åtskilliga auktoritativa
yttranden starkt ifrågasatt. Sålunda har Svea hovrätt i yttrande
över det lagutkast, som legat till grund för motionärens nu framburna
förslag, anmärkt, att genom den avsedda utbildningen av förundersökningen
karaktären av domstolens brottmålsbehandlig komme att förändras.
Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida det kunde finnas lämpligt att
lagstifta angående förundersökningen utan samtidigt upptagande av frågan
om behandlingen inför domstol. Samma uppfattning återfinnes även i
processkommissionens skrivelse den 28 december 1920; och utskottet vill
ytterligare understryka vad processkommissionen yttrar om omöjligheten
av att vinna en modern gestaltning av processen genom införande av en
förundersökning enligt utländskt mönster utan samtidigt ombildande av
förfarandet inför domstol. Då vidare processkommissionen framhållit, att
det förslag, som i motionen avses, på centrala punkter avveke från de
principer, som, enligt kommissionens mening, borde vinna tillämpning
beträffande reglerandet av förundersökningen, synas tillräckligt starka
skäl tala emot, att riksdagen nu skulle inlåta sig på en lagstiftning i
motionens syfte.

Det avgörande motivet ej mindre för motionärens nu väckta förslag
än även för riksdagens i skrivelsen den 11 augusti 1914 gjorda hemställan
om lagstiftning på ifrågavarande rättsområde har uppenbarligen
varit hänsyn till den avsevärt långa tid, som väntades komma att förflyta,
innan en ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma
till stånd, och angelägenheten av att, intill dess så komme att ske, hithörande
förhållanden bleve genom provisorisk lagstiftning reglerade.
Vikten av detta motiv torde icke kunna underkännas. Inom utskottet
har ock blivit ifrågasatt, att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke processkommissionens
arbete kunde så anordnas, att ett förslag rörande rättegången
i brottmål skulle utan avbidan på reform av civilprocessordningen
kunna snarast möjligt komma under riksdagens prövning. Ett i sådant
syfte framkommet yrkande kunde dock icke vinna erforderlig anslutning
inom utskottet. Emellertid torde, efter vad under hand meddelats utskottet,
det numera förefinn as utsikt, att förslag till lösning av denna
fråga i nu angivna riktning skulle från processkommissionens sida kunna
förväntas föreligga inom loppet av två eller tre år. Vid sådant förhållande
och då denna väg till en lösning av förevarande fråga utan tvivel
får anses vara den rätta, synes tillräcklig anledning saknas för riksdagen

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

att nu påkalla ytterligare åtgärder för en provisorisk lagstiftning i den
omfattning, som avsågs med riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tiden för företagande
av rannsakning med häktad berör däremot en mindre, men ingalunda
oviktig, del av det här ifrågavarande rättsområdet. Den avser
nämligen allenast att råda bot på ett av de mest i ögonen fallande och
oftast påtalade missförhållandena i det nu tillämpade förfarandet. En
reform i detta syfte torde ock vara både i hög grad önskvärd och av
trängande behov påkallad. Vad i sistnämnda hänseende blivit av justitieombudsmannen
i skrivelsen den 11 oktober 1921 anfört, finner utskottet
fullt övertygande; och utskottet delar jämväl justitieombudsmannens
mening, att bestämmelser till undvikande av dröjsmål med för brott
häktade personers inställande för domstol kunna meddelas oberoende av
en allmän reform av straffprocessen och utan att avvakta genomförandet
av lagstiftning om förundersökning.

I sitt den 11 januari 1922 dagtecknade utlåtande har lagrådet anmärkt,
bland annat, att de föreslagna lagbestämmelserna kunde komma
att medföra, att vederbörande myndigheter i syfte att före domstolsrannsakningen
medhinna en fullständig utredning skulle i vidsträcktare omfattning
än hittills begagna sig av möjligheten att hålla misstänkta personer
i förvar, innan beslut om häktning fattades, och att vinsten av den
föreslagna lagstiftningen skulle för den för brott misstänkte bliva skäligen
illusorisk, om den allenast komme att innebära, att han bleve ''anhållen’
i stället för häktad. En partiell och tillfällig lagstiftning av det föreliggande
förslagets innebörd förutsatte, enligt lagrådets mening, åtminstone
bestämmelser, som i avseende å tidslängden på ett betryggande sätt reglerade
åklagare- och polismyndigheternas rätt att för nödig förundersökning
hålla för brott misstänkta personer i fängsligt förvar. En liknande
uppfattning har även kommit till synes i justitieombudsmannens
skrivelse den 11 oktober 1921. Lagrådets berörda anmärkning har från
departementschefens sida endast föranlett ett uttalande, att det ej kunde
antagas, att förslaget skulle leda därtill, att det sedvanemässigt utbildade
anhållandet före häktningsbeslutet skulle komma att begagnas i vidsträcktare
omfattning än nu, och att det läge i sakens natur, att polismyndigheterna
måste iakttaga den största varsamhet vid användande av
detta förfarande, för vilket något uttryckligt stöd i lagen ej funnes. Utskottet
förbiser ingalunda, att möjlighet till missbruk i nu omförmälda
hänseende icke kan anses utesluten, men det torde kunna förväntas, att,
därest ett dylikt kringgående av lagen skulle yppas, Kungl. Maj:t icke

Första lagutskottets utlåtande Nr ‘JO. (il

skall underlåta att vidtaga den åtgärd, som av sådan anledning må finnas
påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att Kungl. Mäj:ts ifrågavarande proposition
måtte av riksdagen bifallas;

2:o) att herr Löfgrens förevarande motion måtte
av riksdagen lämnas utan bifall.»