Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966 (Utlåtande 1966:L1u20 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om eds ersättande
med försäkran på heder och samvete.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 562 i första kammaren av herr Hjorth m. fl.
samt nr 695 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådana lagändringar, varigenom edgång ersättes med
försäkran på heder och samvete.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande rätt

I rättegångsbalken lämnas i 36 kap. regler om vittne. Envar, som icke
är part i målet, må höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden icke
vittna, även om han ej för talan (1 §). Innan vittne avgiver sin berättelse,
skall vittnet med handen på den heliga skrift avlägga ed. Eden är alltså,
liksom enligt äldre rätt, promissorisk och icke assertorisk. Edstemat har
följande lydelse: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige
och vid Hans heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga,
tillägga eller förändra.» (11 §) Om vittnet säger sig på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed,
må rätten, om betänkligheten kan antagas vara allvarligt grundad, medge
vittnet att i stället avge försäkran. Därest båda parter samtycker och rätten
finner det kunna tillåtas, må vittne i stället för ed avlägga försäkran.
Tillhör vittne ej kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed
avlägga försäkran. Försäkran har följande lydelse: »Jag N. N. lovar och
försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet
förtiga, tillägga eller förändra.» (12 §) Ed eller försäkran får ej avläggas
av den som är under 15 år eller av den som på grund av rubbning av själsverksamheten
saknar erforderlig insikt om betydelsen av ed eller försäkran.
I brottmål får ed eller försäkran icke avläggas av vissa den tilltalade
närstående (13 §). Innan vittne höres, skall rätten erinra vittnet om hans
sanningsplikt och om vikten av avlagd ed eller försäkran. Sakkunnig som
höres muntligen skall enligt 40 kap. 9 § rättegångsbalken avlägga ed, innan
han avgiver sin utsaga. För sakkunnig gäller samma regler som för vittne
angående eds utbytande mot försäkran. Lagen om införande av nya rätte liihang

till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 avd. Nr 20

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

gångsbalken stadgar i 23 § att vad som i nya rättegångsbalken föreskrives
om lydelsen av ed och eds utbyte mot försäkran på heder och samvete skall
äga motsvarande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed
skall avläggas inför domstol eller annan myndighet. Av intresse i detta
sammanhang är att erinra om bouppteckningsed enligt ärvdabalken eller
giftermålsbalken, bouppteckningsed och borgenärsed i konkurs, gäldenärsed
enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs, utmätningsed samt
gäldenärsed efter kallelse å okända borgenärer.

Bestämmelserna om straff för mened, falskt åtal och annan osann utsaga
återfinnes i 15 kap. brottsbalken. Om någon under laga ed eller under
försäkran, som avgives i eds ställe, lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen, skall han dömas för mened till fängelse i högst fyra år. Särskilda
straffskalor finns för det fall att brottet är ringa eller grovt (1 §).
Begår någon av grov oaktsamhet gärning, som i 1 § sägs, dömes han för
ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader (3 §).

Ur förarbetena

Processlagberedningen uttalade i förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:
44 s. 396) följande.

I likhet med vad för närvarande gäller synes vittne i regel böra avgiva
sin utsaga under ed. Även om eden icke längre har samma betydelse för
inskärpande av vittnes sanningsplikt som den tidigare ägt, skulle dock dess
avskaffande minska möjligheterna att erhålla pålitliga vittnesberättelser.
Ej heller synes tillräcklig anledning föreligga att utbyta den nuvarande
löfteseden, som avlägges före vittnesmålet, mot en efterföljande bekräftelseed.

Processlagberedningen anförde vidare att mot formuleringen av den dåvarande
vittneseden gjorts gällande att den för många religiösa personer
gav anledning till allvarliga samvetsbetänkligheter. Mot edens slutord »så
sant mig Gud hjälpe till liv och själ» hade framställts den anmärkningen
att de innebar eller i varje fall kunde ge anledning till den uppfattningen,
att den som avlade ed satte sin själ i pant och, om han missbrukade eden,
avsade sig Guds nåd för evig tid. Med anledning härav föreslog processlagberedningen
en något ändrad avfattning av edsformuläret. Förslaget i denna
del överensstämmer med gällande rätt. Vad gäller frågan om utbyte av
ed mot försäkran anförde processlagberedningen följande.

Enligt 16 ''§ förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning skall, då främmande trosbekännare
är av sådan lära, som ej tillstädjer honom att avlägga ed, då den enligt
lag erfordras, Kungl. Maj :t förordna, huru förfaras bör. I dylikt fall, bl. a.
då fråga är om vittnesed, plägar Kungl. Maj:t föreskriva, att eden skall
utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete. Förordningen

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

avser enligt sin lydelse allenast bekännare av annan kristen troslära än
den evangeliskt-lutherska. I praxis har emellertid nämnda föreskrift erhållit
en vidare tillämpning och i vissa fall använts även beträffande sådan
medlem av svenska kyrkan, som av samvetsbetänkligheter ansett sig förhindrad
att avlägga ed. Befogenheten att ersätta eden med försäkran på
heder och samvete är dock alltför snävt begränsad. Den bör, såsom ock
riksdagen antytt, utvidgas och tillika fastställas i lagen. Till undvikande
av det nuvarande omständliga och tidskrävande förfarandet bör överlämnas
åt den rätt, där vittnet skall höras, att pröva framställning om utbyte
av eden. Sådant utbyte bör kunna ske ej blott då vittnets betänkligheter
mot avläggande av ed äro grundade i viss religiös övertygelse utan även då
på grund av vittnets inställning till religionen det religiösa momentet i eden
för vittnet saknar betydelse. Rätten bör emellertid söka förvissa sig om att
vittnets betänkligheter verkligen äro allvarligt grundade.

Lagrådet anförde i utlåtande över processlagberedningens förslag till
rättegångsbalk (prop. nr 5 år 1941 s. 225):

För det stora flertalet av landets befolkning torde eden alltjämt framstå
såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne. Att denna
form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala och sättes
främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas,
att försäkran på heder och samvete [enligt 13 §] måste betraktas såsom
en i och för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från
rättsordningens synpunkt är valet mellan dessa båda former utan större
betydelse, för så vitt anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa
ed därför att han anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och
samvete. I detta fall bör uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran.
Stadgandet härom synes lämpligen böra avfattas så, att rätten under den
[i 13 §] angivna förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed
avgiver försäkran, om vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna
allvarlig grund.

Departementschefen ansåg emellertid (prop. nr 5 år 1941 s. 520) icke
tillräckliga skäl föreligga att på denna punkt frångå beredningens förslag.

I proposition nr 5 år 1941 med förslag till rättegångsbalk hade föreslagits
att om båda parterna eftergiver ed eller försäkran och saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, vittne kunde höras utan ed eller försäkran.
Härom anförde första särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 2 år 1942
följande.

Genom de vidgade möjligheter till utbytande av ed mot försäkran, som
förslaget medger, har enligt utskottets mening ett av de viktigaste motiven
för institutet eftergift av ed bortfallit. Även ur andra synpunkter kunna
skäl anföras för borttagande av detta institut. Sålunda synes det oegentligt
att vissa vittnen presumeras vara särskilt trovärdiga och på denna grund
slippa att avlägga ed eller försäkran. I straffrättsligt hänseende kunna betänkligheter
möta mot att för mened straffa vittne som avgivit falsk utsaga
utan att någon bekräftelseform använts. Utskottet förordar därför, att [det
i 12 § upptagnal stadgandet utgår. I samband därmed bör enligt utskottets
mening möjligheten att utbyta ed mot försäkran på heder och samvete

4 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

ytterligare ökas. I sådana fall, då parterna äro ense därom, torde betänkligheter
icke möta mot ett dylikt utbyte, under förutsättning att rätten
finner det kunna tillåtas. Sådant tillstånd torde ej böra lämnas i grova
brottmål, varom dock uttrycklig bestämmelse ej synes erforderlig. Det av
utskottet i enlighet härmed föreslagna stadgandet torde särskilt kunna
vinna tillämpning då vittne säger sig hysa religiösa betänkligheter mot att
avlägga ed och rätten finner en prövning huruvida betänkligheterna äro allvarligt
grundade möta svårighet.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt erhöll stadgandet det
sålunda av utskottet förordade innehållet.

Slutligen må erinras om första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959,
vari bl. a. behandlats ordningen för meddelande av tillstånd till domareds
utbytande mot högtidlig försäkran samt viss jämkning av denna eds avfattning.

Motionerna

I motionerna anföres efter redogörelse för gällande bestämmelser, att en
försäkran på heder och samvete icke är mindre allvarlig än en vittnesed
och att försäkran bör ersätta eden. Härefter uttalas i motionerna följande.

Bibeln kan i dag onekligen förefalla lika svårmotiverad i rättssalen som
lagboken skulle verka i kyrkan.

En brist i nuvarande regler är också, att oklarhet kan råda om den enskildes
rätt att utbyta ed mot försäkran. Det synes både ovärdigt och principiellt
oriktigt att öppna möjlighet till meningsutbyte mellan rätten och
den enskilde om dennes inställning i religiösa frågor i anledning av ett
vittnesmål.

Avslutningsvis säges i motionerna att de åberopade skälen inte blott avser
vanlig vittnesed utan all edgång.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från riksåklagarämbetet. Tillfälle att avgiva yttrande
har därjämte beretts Sveriges advokatsamfund samt föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare.

Motionerna tillstyrkes av Häradshövdingeföreningen samt en minoritet
inom Advokatsamfundet. Av övriga avstyrkes motionärernas förslag.

Riksåklagarämbetet anser att lagrådets ovan återgivna uttalande, att
eden för det stora flertalet av landets befolkning torde framstå som den
självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne, ännu i dag äger oförminskad
aktualitet. Vittneseden är enligt ämbetet uppenbarligen ett värdefullt
element i vår rättegångsordning. Genom möjligheten att under vissa
förhållanden utbyta edgången mot försäkran på heder och samvete synes

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

enligt ämbetet nödig hänsyn ha tagits till den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot edgång.

Advokatsamfundet genom sin styrelse uttalar, att det är riktigt att
försäkran på heder och samvete ej är mindre allvarlig än ed, om hänsyn
endast tages till den påföljd som kan drabba den som lämnar osann uppgift.
Syftet med eden och försäkran är emellertid även att före vittnesmålet
inskärpa vittnes sanningsplikt. Stor betydelse måste därför tillmätas vittnets
egen uppfattning om edens respektive försäkrans allvar. Enligt advokatsamfundets
förmenande framstår eden för många — även i religiösa
frågor indifferenta — personer som allvarligare än försäkran. Advokatsamfundet
kan därför inte tillstyrka edens ersättande med försäkran på
heder och samvete. Från detta uttalande har tre av de elva ledamöter, som
deltagit i avgörandet, varit skiljaktiga och ansett att eden bör avskaffas
och ersättas med försäkran. Vidkommande därefter vittnes rätt att utbyta
ed mot försäkran instämmer advokatsamfundet i motionärernas kritik att
lagen öppnar möjlighet till meningsutbyte mellan rätten och vittnet om
dennes inställning i religiösa frågor. Stadgandet hör därför ändras så att
vittne utan motivering äger begära att få utbyta eden mot försäkran. Det
finns enligt advokatsamfundet ej anledning att påfordra att vittnet skall
ange att han önskar sådant utbyte på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende och ännu mindre att domstolen skall ha rätt att pröva om betänkligheterna
är allvarligt grundade. Ej heller i denna del är advokatsamfundets
yttrande enhälligt. Fem ledamöter har således ansett att utbyte av
ed mot försäkran ej bör medgivas med mindre vittnet anger skäl för sin
hemställan.

Stadsdomarföreningen, genom sin styrelse, anser ej att enligt nuvarande
regler oklarhet råder om den enskildes rätt att utbyta ed mot försäkran.
Härefter anföres i yttrandet följande.

Det synes styrelsen helt otroligt att — såsom motionärerna gjort gällande
— risk skulle föreligga för ett meningsutbyte mellan rätten och den
enskilde om dennes inställning i religiösa frågor, därest någon skulle framställa
begäran om att få avge försäkran i stället för att avlägga ed. Den
tid, då sådant skulle kunna ifrågakomma, är helt säkert förbi. Hänsyn bör
tagas till olika personliga livsåskådningar och uppfattningar. Det är väl
inte otroligt, att det finns människor, för vilka det kan kännas såsom ett
behov att få bekräfta sin utsaga med ed. De må då få göra detta. För dem
vilka det känns stötande att avlägga ed ges möjlighet att utbyta den mot
en försäkran. Denna ordning synes kunna tillfredsställa alla och anledning
att göra någon ändring häri kan icke anses föreligga.

Häradshövdingeföreningen finner det svårt att avgöra om den nuvarande
vittneseden är ägnad att för den hörde mana till större eftertanke
och således på ett mer effektivt sätt framhålla sanningsplikten än en på
heder och samvete avgiven sanningsförsäkran. Med det minskade grepp
religionen efter hand fått om vårt lands befolkning föreligger enligt för -

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

eningen otvivelaktigt fog för den meningen, att eden icke kan eller bör
tillmätas alltför stor betydelse såsom ett medel att i möjligaste mån garantera
en sanningsenlig utsaga. Det förekommer vidare säkerligen ofta att en
domare på grund av religiös inställning eller annan anledning kan känna
olust inför förestavandet av en ed, i de fall då dess religiösa innebörd med
säkerhet kan antagas för den det gäller framstå såsom tämligen likgiltig
och meningslös. Sedan föreningen redogjort för vissa av processlagberedningens
och lagrådets ovan återgivna uttalanden anföres avslutningsvis
följande såsom skäl för föreningens tillstyrkan av en utredning för tillgodoseende
av motionernas syfte.

Även om de sålunda gjorda uttalandena även i dag måste ägnas ett visst
beaktande anser föreningen att i dagens läge övervägande skäl talar för
att åtminstone de religiösa inslagen i edsavläggelsen utmönstras. Det kan
dock ifrågasättas, om icke benämningen ed och därtill anslutande ord
(mened, edgång, svära) kunde bibehållas även utan anknytning till de religiösa
momenten. Härigenom skulle man kunna bevara något av den speciellt
högtidliga form, som ingår i det nuvarande edsformuläret, och markera
skillnaden mellan vittnesmålen och de skriftliga försäkringar på heder
och samvete, som i många sammanhang kräves och som — ehuru i och
för sig allvarliga och förbindande — dock är av en annan valör än vittnesmål
och annan edsavläggelse inför domstol. Det synes även befogat att
den skillnad i straffrättsligt avseende, som förefinnes mellan mened och
osanna partsutsagor, avspeglas i olika former för bevisets upptagande. Dessa
frågor synes emellertid kräva en närmare utredning, som möjligen bör
komma till stånd först i ett större sammanhang.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen skall vittne, innan han avger
sin berättelse, med handen på bibeln avlägga vittnesed. Från denna regel
ges enligt 36 kap. 12 § rättegångsbalken vissa undantag. Om vittnet säger
sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot
att avlägga ed må nämligen rätten, därest betänkligheten kan antagas vara
allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge försäkran på heder och
samvete. Vidare kan vittne få avlägga försäkran om båda parter samtycker
och rätten finner det kunna tillåtas. Dessa bestämmelser äger motsvarande
tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas inför
domstol eller annan myndighet. Den som lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen dömes för mened, oavsett om berättelsen lämnats under ed
eller försäkran.

I förevarande motioner hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan lagändring, att edgång ersättes
med försäkran på heder och samvete. Till stöd härför anför motionärerna,
att försäkran inte är mindre allvarlig än vittnesed. Det framhålles i motionerna
att med nuvarande regler oklarhet kan råda om vittnes rätt att utbyta

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

ed mot försäkran. Motionärerna anser det vidare både ovärdigt och principiellt
oriktigt att möjlighet finnes till meningsutbyte mellan rätten och vittnet
om dennes inställning i religiösa frågor.

Under förarbetena till rättegångsbalken framhöll lagrådet att eden för
det stora flertalet av landets befolkning torde framstå såsom den självklara
formen för sanningsförsäkran av vittne. Denna uppfattning får alltjämt
anses äga giltighet och utskottet vill understryka att vittneseden är ett värdefullt
medel för att i möjligaste mån garantera en sanningsenlig utsaga.
Utskottet kan därför icke tillstyrka att vittneseden utmönstras och ersättes
av försäkran på heder och samvete utan eden bör även framgent vara den
vanliga formen för sanningsförsäkran. Emellertid måste möjlighet-— såsom
nu är fallet — finnas att utbyta ed mot försäkran för den som på grund av
sin övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Såsom motionärerna
framhållit synes gällande bestämmelse härom kunna medföra onödigt meningsutbyte
mellan rätten och vittnet. Skyldigheten för vittnet att närmare
motivera sin önskan kan leda till att vittnet underlåter att utnyttja möjligheten
att få avlägga försäkran. Det kan ej bortses från att ett vittne kan
finna det obehagligt eller svårt att klargöra anledningen till sina betänkligheter.
Enligt utskottets mening bör därför ändring ske beträffande villkoren
för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap. 12 § rättegångsbalken torde böra
utformas så att vittne som på grund av sin överstygelse säger sig hysa betänklighet
mot att avlägga vittnesed skall utan annan motivering få utbyta
eden mot försäkran på heder och samvete. I samband med en sådan lagändring
lär möjligheten att med parternas och rättens samtycke få avlägga
försäkran i stället för ed kunna utgå. Spörsmålet är emellertid ej av den
angelägenheten att det fordrar en omedelbar lösning utan det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att i lämpligt sammanhang uppta frågan och för
riksdagen framlägga förslag om ändring av ifrågavarande lagrum i enlighet
med vad utskottet uttalat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:562
och 11:695, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 29 mars 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg*, Arvidson, Hjorth, Ferdinand
Nilsson, Schött och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Ostrand, Ekström i Björkvik*, Gustafsson i Borås, fru Lindekvist, herr
Larsson i öskeviksby och fru Heurlin.

‘ Ej niirvurunde vid utlåtandets justering.