Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
Utlåtande 1958:L1u20 - a
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rättegångsbalkens
bestämmelser om telefonavlyssning.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 355, av herr Eliasson i Stockholm. I motionen hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning,
huruvida telefonavlyssning enligt gällande bestämmelser kan kringgärdas
med föreskrifter, som bättre än för närvarande erbjuder rättssäkerhetsgarantier
för den enskilde.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.
Gällande bestämmelser m. m.
I den av riksdagen år 1942 antagna rättegångsbalken upptages i det avsnitt,
som avser rättegången i brottmål, en ingående reglering av förundersökningen
i sådana mål och av de straffprocessuella tvångsmedlen. I 27 kap.
ges bestämmelser om beslag och vissa andra därmed närbesläktade åtgärder.
Bland de senare märkes den åtgärd, som regleras i 16 § och som avser
avhörande av telefonsamtal. Enligt denna paragraf kan rätten under vissa
förutsättningar på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren meddela
tillstånd till avhörande av samtal till och från telefonapparat, som
innehaves av för brott misstänkt person eller eljest kan komma att begagnas
av honom. För att beslut härom skall kunna meddelas kräves att vederbörande
skäligen kan misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och att det finnes vara av synnerlig vikt för
utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal
till och från apparaten. Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en
vecka, från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.
Uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, får icke granskas av
annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren, dock att sakkunnig
eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid
höres, får efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska uppteckningen.
I den mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse
för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart förstöras. Nyss
angivna bestämmelse om rätt för annan än rätten, undersökningsledaren
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr 20
2
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
eller åklagaren att granska uppteckning har tillkommit med tanke på exempelvis
sådana fall, vari förekommer tolkning av chiffermeddelanden.
Av 1 kap. 4 och It §§ följer att underrätt vid avgörande av fråga, som
här avses, är domför med en lagfaren domare.
1 lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål meddelas bestämmelser, som bl. a. medger en utvidgad
möjlighet att använda straffprocessuella tvångsmedel vid förundersökning
rörande vissa i lagen uppräknade brott. De brott, som här avses, äro sådana
som utgör ett hot mot rikets yttre eller inre säkerhet, t. ex. spioneri och
sabotage. Enligt 5 § i lagen må tillstånd till telefonavlyssning jämlikt 27
kap. 16 § rättegångsbalken meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år. Giltighetstiden för tillståndet må bestämmas
till högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Har undersökningsledaren eller åklagaren
meddelat dylikt förordnande, skall enligt 6 § skriftlig anmälan därom, med
angivande av skälen, ofördröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt
upptaga ärendet till prövning. Finner rätten att förordnandet icke bör äga
bestånd, skall rätten upphäva förordnandet.
I motiven till 27 kap. 16 § rättegångsbalken anförde processlagberedningen
bl. a.:
För utredningen om brott kan stundom vara av vikt, att den som verkställer
förundersökningen äger möjlighet att taga del av telefonsamtal mellan
den misstänkte och annan. I gällande lag saknas bestämmelser härom,
och för tillstånd till avhörande av sådana samtal torde erfordras Kungl.
Maj :ts beslut i varje särskilt fall. Det synes lämpligt, att i samband med
en fullständig reglering av förundersökningen och tvångsmedlen bestämmelser
i detta hänseende upptagas i lagen.
Med hänsyn till den stora betydelsen av telefonhemlighetens bevarande
böra stränga regler uppställas för ett ingrepp i denna. Sålunda bör befogenhet
att taga del av telefonsamtal ifrågakomma endast vid brott av så grov
beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två
år, och allenast om det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen. Att
medgiva dylik befogenhet även då fråga är om lindrigare brott skulle äventyra
det skydd förtroliga meddelanden böra åtnjuta. Rätt att besluta om
sådan åtgärd bör uteslutande tillkomma rätten, som bör äga att upptaga
fråga därom allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Beslutet bör innefatta tillstånd till avhörande av samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma
att begagnas av honom; i beslutet bör angivas nummer eller annan beteckning
å telefonapparat, som tillståndet skall avse. Tillståndet bör meddelas
att gälla allenast viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare.
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
3
Departementschefen anförde bl. a.:
I 16 § behandlas frågan om rätt för åklagare eller polismyndighet att i
utredningssyfte taga del av telefonsamtal. Lagrummet vilar på den uppfattningen,
att innehållet i telefonmeddelanden, liksom i brev eller telegram,
åtnjuter rättsligt skydd och att detta skydd endast genom lag kan begränsas
eller upphävas. Tydligt är, att viktiga samhällsintressen kunna påkalla
ett ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet
begränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bland
annat varit den, att ett sådant ingripande skall kunna äga rum även i fråga
om sådana förtroliga meddelanden mellan närstående, som, då de ske i
skrift, i regel äro undantagna från beslag.
Under det andra världskriget hade genom särskilda tidsbegränsade lagar
meddelats bestämmelser som öppnade möjlighet att under vissa förutsättningar
företaga telefonavlyssning. Befogenhet att besluta om sådan åtgärd
tillkom länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm förste
stadsfiskalen och kriminalpolisintendenten. Till förebyggande av missbruk
föreskrevs att, om beslut om dylik åtgärd meddelats, anmälan härom skulle
med angivande av skälen ofördröjligen göras hos justitiekanslern. Om
justitiekanslern fann att åtgärden icke borde äga bestånd, ägde han upphäva
beslutet.
Frågan om kontrollen över tvångsmedelsanvändningen enligt 1952 års
tvångsmedelslag var föremål för stor uppmärksamhet vid tillkomsten av
denna lag. I det förslag, som låg till grund för denna lagstiftning, hade föreslagits
att kontrollen skulle handhavas av rätten. Detta förslag lämnades
vid remissbehandlingen utan erinran i de flesta yttrandena. Från några
håll framfördes emellertid bl. a. den tanken, att granskning skulle äga rum
genom en nämnd eller annat dylikt organ med lekmannainslag. Departementschefen
(proposition nr 22) ansåg angeläget att vid valet av kontrollorgan
så nära som möjligt anknyta till det kontrollsystem som redan funnes
i rättegångsbalken och fann vid sin bedömning att genom anordningen
med domstol som kontrollorgan skulle vinnas den säkraste garantien för
att rättssäkerhetssynpunkten verkligen bleve tillgodosedd vid kontrollen.
Beträffande den framförda tanken på kontroll genom något slag av medborgarrepresentation
vid sidan av företrädare för rättsväsendet anförde
departementschefen, att en dylik nämnd skulle, eftersom kontrollorganet
måste vara i permanent funktion, få svårigheter att fullgöra sin uppgift.
Propositionens förslag följdes, utom i ett avseende varom här icke är fråga,
av första lagutskottet (utlåtande nr 6) och riksdagen.
Motionen
Till stöd för sin hemställan om utredning anför motionären bl. a., att
handhavandet av telefonavlyssningen såsom straffprocessuellt tvångsmedel
icke kringgärdats med tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier och att
4 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
tillskapandet av någon form av kontroll härå skulle vara ägnat att förhindra
ryktesspridning, som i skilda sammanhang offentligen framförts.
I motionen erinras om att ärenden av detta slag handlägges av ensamdomare,
och motionären anför att det, såvitt han visste, icke någon gång
förekommit att framställning om telefonavlyssning av domstol avslagits.
Såsom en möjlig utväg till reform i motionens syfte framför motionären
tanken att i ärenden rörande telefonavlyssning skulle förordnas en »offentlig
försvarare», vilken — utan att den misstänkte underrättades — skulle
ha att vid förhandling inför domstolen inom lyckta dörrar taga ställning
till det föreliggande materialet och eljest anföra vad han aktade nödigt.
Remissyttranden
Utskottet har, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat
yttranden över motionen från riksåklagarämbetet och Stockholms rådhusrätt.
Därjämte har Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att yttra sig
över motionen.
Från riksåklagarämbetet har jämväl överlämnats yttranden, som av ämbetet
införskaffats från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges landsfiskaler.
Riksåklagarämbetet har icke ansett anledning förekomma att tillstyrka
motionens förslag om utredning. De av riksåklagarämbetet hörda instanserna
intager också en negativ hållning till förslaget. Stockholms rådhusrätt
anser sig icke kunna biträda motionärens förslag om att offentlig försvarare
skulle förordnas i ärenden om telefonavlyssning men säger sig
intet ha emot att domstolarnas befattning med telefonavlyssningsärendena
underkastas effektiv kontroll. Advokatsamfundet, som också ställer sig avvisande
till nyssnämnda förslag, tillstyrker att en utredning göres till åstadkommande
av en mera betryggande kontroll.
Stockholms rådhusrätt anför i sitt yttrande bl. a. följande:
Under den jämförelsevis långa tid som domstol med ensam domare utövat
beslutanderätten i ärenden angående telefonavlyssning har icke, såvitt
för rådhusrätten är känt, någon anmärkning framställts mot domstols sätt
att handlägga och avgöra sådana ärenden. Motionären har framhållit, att,
såvitt han vet, något beslut från domstols sida om avslag på framställning
om telefonavlyssning aldrig meddelats. Därest avslag i någon större utsträckning
icke förekommit, torde detta icke behöva innebära, att beslutanderätten
utövats otillfredsställande. För rådhusrättens del må allenast
anmärkas, att det förekommit fall, då rådhusrätten vid framställning om
tillstånd till telefonavlyssning framfört synpunkter, som föranlett åklagaren
att återtaga framställning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner rådhusrätten det icke föreligga
skäl till ändring i bestämmelserna om att beslut om tillstånd till telefonavlyssning
skola meddelas av domstol bestående av en lagfaren domare.
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
5
I anledning av vad som i motionen anförts om att den misstänkte skulle
kunna i ärende angående telefonavlyssning företrädas av en offentlig försvarare
har rådhusrätten vidare anfört:
Telefonavlyssning kommer till användning, då det gäller uppdagande av
synnerligen grova brott. I fråga om avslöjande av brott mot rikets säkerhet
torde telefonavlyssning vara ett av de viktigaste hjälpmedel, som stå till
buds. För att tvångsmedlet skall kunna få åsyftad verkan är det av största
vikt att i möjligaste mån hemlighålla den misstänktes namn och de omständigheter,
på vilka misstanken grundas. Med hänsyn härtill böra upplysningar
i angivna avseenden icke lämnas till större personkrets än som
är oundgängligen nödvändigt. Varje utökning av denna krets torde kunna
medföra fara för att effektiviteten av polismyndighetens verksamhet för
uppdagande av brott skall komma att förringas eller rent av omintetgöras.
I detta sammanhang vill rådhusrätten erinra om bestämmelsen i 23 kap.
18 § rättegångsbalken, enligt vilken en försvarare icke äger rätt att taga del
av vad vid förundersökningen förekommit förrän tillfälle därtill kan lämnas
utan men för utredningen. Av det anförda framgår, att, därest offentliga
försvarare skulle förordnas i ärenden angående telefonavlyssning, det med
nödvändighet måste iakttagas, att till sådana försvarare^ utses allenast personer,
som efter noggrann prövning befinnas särskilt pålitliga och i övrigt
skickade för uppgiften. Med hänsyn till ärendenas brådskande natur måste
dylika försvarare vara att tillgå över hela landet utan nämnvärd tidsutdräkt.
Det torde möta svårigheter att för samtliga uppkommande fall få
tillgång till sådana försvarare. Enär försvararen på grund av sekretessen
icke skulle kunna inhämta upplysningar från den misstänkte eller eljest
införskaffa utredning utöver den som åklagaren förebringar, torde försvararens
möjligheter att på ett mera effektivt sätt tillvarataga den misstänktes
intressen vara begränsade. Även om försvararen tillerkändes rätt att överklaga
domstols beslut, lärer han på grund av vad nyss sagts icke kunna
mera ingående motivera sitt överklagande. Slutligen må anmärkas, att den
enskildes intresse av skydd för förtroliga meddelanden måste anses vara
jämförelsevis ringa i förhållande till samhällets intresse att hemlighålla
förhållanden, vilkas yppande skulle kunna förhindra eller äventyra avslöjande
och beivrande av brott mot rikets säkerhet och annan farlig brottslig
verksamhet.
På grund av vad som framhållits anser rådhusrätten sig icke kunna biträda
"motionärens förslag om att offentliga försvarare skola förordnas i
ärenden angående telefonavlyssning.
Rådhusrätten har givetvis icke något att erinra mot att domstolarnas utövande
av befogenheten att besluta om telefonavlyssning underkastas effektiv
kontroll. Fasthellre anser rådhusrätten en dylik kontroll vara önskvärd,
därest densamma skulle kunna vara ägnad att åtminstone i någon mån öka
förtroendet för domstolarnas verksamhet i nämnda hänseende.
Till vinnade av ökad möjlighet till kontroll skulle kunna meddelas föreskrift
om att — åtminstone i fall där domstol fattar beslut som innebär
förlängning av tid för tidigare beslutad avlyssning — domstolen skulle vara
skyldig att till justitiekanslern eller justitieombudsmannen och, såvitt angår
militära mål, militieomhudsmannen lämna underrättelse om besluten, så
att vederbörande kunna bliva i tillfälle att mera kontinuerligt följa beslut
av förevarande slag. Ävenledes skulle man kunna meddela motsvarande
föreskrift om underrättelseskyldighet för vederbörande åklagare i förhål
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
lande till riksåklagaren. Underrättelser i angivna hänseende skulle möjliggöra
för riksåklagaren att granska åklagares framställningar samt i förekommande
fall giva vederbörande åklagare anvisningar, vilka skulle kunna
medföra återkallande av gjorda framställningar eller avstående från tilltänkta
sådana.
Riksåklagarämbetet anför, efter att ha uttalat att tvekan självfallet kan
råda huruvida den nuvarande prövningen av rätten utgör en tillräcklig
rättssäkerhetsgaranti, bl. a.:
Om ytterligare garantier anses böra skapas mot obefogade telefonkontroller,
torde man dock svårligen kunna tänka sig den av motionären anvisade
utvägen att låta en »offentlig försvarare» — utan att den misstänkte äger
kännedom därom — företräda denne. Enligt ämbetets mening strider det
mot en försvarares allmänna ställning och uppgift att han skulle kunna
handla bakom sin huvudmans rygg. För övrigt torde någon verklig möjlighet
för försvararen att utan samråd med den misstänkte kunna effektivt
tillvarataga dennes intressen knappast föreligga.--- — Enligt ämbetets
mening ligger det närmast till hands att den ytterligare kontroll av meddelade
beslut om telefonavlyssning, som må befinnas erforderlig, utövas av
justitieombudsmannen, vilken torde ha särskild anledning att granska
sådana beslut.
Under åberopande av det anförda och då såvitt för ämbetet är känt missbruk
av telefonkontroll icke förekommit får ämbetet såsom sin mening uttala,
att tillräckliga garantier för den enskildes rättssäkerhet i nu ifrågavarande
sammanhang redan torde föreligga. Ämbetet förutsätter därvid att
justitieombudsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt denna kontroll.
I de yttranden, som avgivits av föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges landsfiskaler, hålles i allmänhet före att tillräcklig rättssäkerhetsgaranti
erhålles genom den nuvarande domstolsprövningen. Från några
håll anföres också den synpunkten att det icke förekommit någon anledning
till anmärkning mot tillämpningen. Uttalanden av denna innebörd
göres av statsåklagaren i Göteborg och slatsåklagaren i Malmö. Den sistnämnde,
som anser motionens syfte vällovligt, ifrågasätter också det praktiska
värdet av motionärens förslag.
Statsåklagaren i Stockholm hänför sig till ett från stadsfiskalen Werner
Ryhninger infordrat yttrande, vari bl. a. anföres:
Telefonkontroll och personövervakning eller s. k. »skuggning» utgöra
de viktigaste medlen för uppdagandet och bekämpandet av illegal verksamhet.
Båda komplettera varandra i hög grad. Å ena sidan har genom telefonkontrollen
ett flertal farliga spionerifall kunnat avslöjas men å andra sidan
har fall förekommit, då genom dylik kontroll personer kunnat helt rentvås
från till synes berättigade misstankar.
Här i Stockholm, där de flesta telefonkontrollärendena förekomma, äro
dessa telefonkontrollärenden föremål för lång och omsorgsfull prövning,
innan ett tillstånd meddelas. Polismyndigheten har först att taga ställning
till fallet, huruvida de lagliga förutsättningarna för en sådan tvångsåtgärd
föreligga. Om så finnes vara fallet, upprättas en promemoria, som innefattar
en utförlig redogörelse för samtliga de skäl och omständigheter,
varpå misstankarna mot personen i fråga grundas. Denna promemoria före
-
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
7
dragés därefter för den åklagare, som har att handlägga dylika ärenden.
Om han finner de förebragta omständigheterna bärande, överlämnar han
ärendet till rätten jämte skriftlig framställning om telefonkontroll. Anses
utredningen icke tillfyllest, kan åklagaren eller rätten begära dess komplettering.
Det är alltså tre instanser, nämligen polismyndigheten, åklagaren
och rätten, som omsorgsfullt prövar ett dylikt ärende, innan det avgöres.
Endast i mycket sällsynta fall av brådskande karaktär förekommer det, att
åklagaren interimistiskt förordnar om telefonkontroll, i vilket fall anmälan
ofördröjligen sker hos rätten. Självfallet är att polismyndigheten, åklagaren
och rätten lagligen äro skyldiga att vid handläggningen av dylika ärenden
tillvarataga den enskildes intressen lika väl som det allmännas. Då
enligt gällande lagstiftning rätten utsatts som kontrollorgan beträffande
ifrågavarande tvångsmedel, har därmed den bästa garanti skapats för att
jämväl den misstänktes rätt och intressen bliva beaktade och tillgodosedda.
Det finnes ingen berättigad anledning antaga, att rätten vid sin kontroll i
fråga om telefonavlyssningsärenden skulle vara mindre rigorös eller noggrann
än vad förhållandet är beträffande övriga straffprocessuella tvångsmedel.
---Förordnande av en särskild »offentlig försvarare» eller med
borgarrepresentant
i varje telefonkontrollärende skulle — oavsett ur vilken
yrkesgrupp dessa representanter än utväljas — medföra att innehållet i
dessa ärenden så småningom skulle spridas inom en ganska stor personkrets,
vilket bl. a. ur sekretessynpunkt måste anses högst olämpligt. Att en
och samma person förordnades att permanent uppehålla funktionen som
representant eller offentlig försvarare för de misstänkta synes mindre lämpligt.
För närvarande handlägges ifrågavarande ärenden av tre företrädare
för rättsväsendet. Att utöka antalet med ytterligare en person torde icke
vara ägnat öka rättssäkerheten utan snarare utgöra en belastning ur arbetssynpunkt.
Under den tid, som gällande bestämmelser om telefonkontroll varit i tilllämpning,
har mig veterligt icke något fall av missbruk förekommit. Som
jag tidigare nämnt utgör detta tvångsmedel ett av de viktigaste hjälpmedlen
vid bekämpandet av illegal verksamhet i vårt land. Det är därför ett vitalt
intresse, att några nya bestämmelser icke tillskapas, som kunna vara ägnade
att försvåra tvångsmedlets tillämpning och förringa dess värde.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför med anledning av motionärens
förslag bl. a. följande:
Genom att den offentlige försvararen med hänsyn till vad ovan anförts
icke. får taga kontakt med den misstänkte beskärcs honom möjligheten att
erhålla upplysningar från denne och ingå på prövning av graden av misstanken,
sett från den misstänktes ståndpunkt. Härigenom kan försvararen
icke vara verksam i sin egentliga uppgift som ombud för den misstänkte.
Hans ställning inför domstolen skulle därigenom icke bliva försvararens
utan snarare uppfattas som något slag av medborgarrepresentant. Denna
tanke, visserligen utformad på annat sätt. avvisades senast vid 1052 års lag.
Enligt föreningens förmenande på mycket starka grunder. Några nya omständigheter
eller skäl, som beröra det nu diskuterade institutet telefonavlyssning,
ha såvitt föreningen har sig bekant icke framkommit.
Advokatsamfundet uttalar att det med hänsyn till de ganska vittgående
8
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
befogenheterna att anordna telefonavlyssning självfallet är av synnerlig
vikt att vederbörande myndighet beaktar dels att en ovillkorlig förutsättning
för telefonavlyssning städse är att någon kan skäligen misstänkas för
brott dels ock att lagen icke i något fall tillåter telefonavlyssning, med
mindre en sådan åtgärd finnes vara av synnerlig vikt för utredningen. Samfundet
anför vidare:
Den största svagheten med de nu gällande reglerna ligger enligt styrelsens
mening i den bristfälliga kontrollen över att de nyss nämnda förutsättningarna
verkligen är uppfyllda. Rättens prövning utgör ett alltför bräckligt
skydd för den enskilde, beroende därpå att rätten (i realiteten en domare)
är nödsakad att taga ställning till frågan utan att partsförhandling ägt rum,
d. v. s. utan att frågan blivit belyst även från den misstänktes sida. Det
sagda har i allt väsentligt sin tillämpning vare sig rättens prövning avser
en framställning av åklagaren eller innebär en överprövning av ett av
undersökningsledaren eller åklagaren redan fattat beslut. I båda fallen är
det i verkligheten uteslutande åklagarens redogörelse för saken som måste
läggas till grund för avgörandet.---
Då rättssäkerheten på förevarande område enligt styrelsens uppfattning
icke kan anses omgärdad med erforderliga garantier, anser styrelsen syftet
med motionen behjärtansvärt, och styrelsen vill därför tillstyrka motionärens
förslag om utredning. Vid en sådan utredning bör främst undersökas
möjligheterna att genom något redan befintligt eller för ändamålet inrättat
organ åstadkomma en mera betryggande kontroll över det ifrågavarande
tvångsmedlets användande.
Däremot kan styrelsen icke dela motionärens uppfattning att frågan
skulle kunna lösas på det sättet att domstolen skulle förordna en »offentlig
försvarare» med de uppgifter som anges i motionen. En försvarare kan
icke taga ställning till spörsmålet huruvida skälig misstanke föreligger,
utan att få tillfälle att tala med den misstänkte och höra vad denne har att
säga om de omständigheter på vilka misstanken grundas. Därtill kommer
också att det ifrågasatta arrangemanget, om avsikten är att »försvararen»
skall vara något annat än ett kontrollorgan, icke är förenligt med den förtroendeställning
som en försvarare intager gentemot den misstänkte. Att
försvararen skulle taga del av uppgifter med skyldighet att för den misstänkte
hemlighålla vad han erfarit strider mot de principer som bör vara
vägledande för förhållandet mellan försvararen och den person vars intressen
han skall tillvarataga.
Utskottet
Telefonhemlighetens bevarande till skydd för den enskilde är av utomordentlig
vikt, och betryggande anordningar härför bör självfallet finnas.
I överensstämmelse härmed kan enligt gällande lagstiftning telefonavlyssning
som straffprocessuellt tvångsmedel endast få komma till användning,
då tungt vägande samhällsintressen gör det nödvändigt. Sålunda tillätes
sådan tvångsåtgärd allenast då det föreligger skälig misstanke om brott,
varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, eller brott innefattande
hot mot rikets yttre eller inre säkerhet. Dessutom kräves att åtgär
-
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
9
den finnes vara av synnerlig vikt för utredningen. För tillgodoseende av
rättssäkerheten har kontrollen över användningen av telefonavlyssning
lagts i domstols hand.
I förevarande motion begäres utredning, syftande till att omgärda telefonavlyssningen
med sådana föreskrifter, att rättssäkerhetsgarantierna för
den enskilde förstärkes. Framställningen grundar sig på den uppfattningen
att det nuvarande rättsskyddet är otillräckligt. Motionären har erinrat om
att underrätt vid handläggning av fråga om telefonavlyssning är domför
med lagfaren domare ensam. Denna anordning är emellertid icke något för
handläggningen av telefonavlyssningsärenden särskilt utmärkande utan är
allmän regel såvitt avser domstolskontrollen över handhavandet av de
straffprocessuella tvångsmedlen i allmänhet.
Ett annat förhållande, som påkallat motionärens uppmärksamhet, har
avseende å förfarandet vid handläggningen av telefonavlyssningsärenden
och är betingat av åtgärdens speciella natur. I allmänhet gäller ifråga om
handläggningen att den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle
att yttra sig i ärendet eller i varje fall få underrättelse om åtgärden.
En dylik ordning kan icke upprätthållas vid telefonavlyssning, eftersom
av naturliga skäl syftet med åtgärden i så fall skulle förfelas. I detta
avseende har alltså av tvingande skäl avsteg fått göras från den eljest
gängse ordningen. Detta medför — synes motionären mena — att det föreligger
otillräckliga förutsättningar för en allsidig prövning från domstolens
sida. Till avhjälpande av denna förmenta brist i gällande ordning har
motionären anvisat den utvägen, att en »offentlig försvarare» skulle förordnas
för den misstänkte för att — utan att den misstänkte finge kännedom
därom — vid förhandling inför domstolen på föreliggande material
taga ställning till den påstådda misstanken och i övrigt andraga vad han
kunde anse nödigt. Utskottet anser, och dess uppfattning delas av åtskilliga
av de hörda remissinstanserna, motionärens förslag föga ägnat att åstadkomma
en bättre grundval för domstolens avgörande, eftersom en dylik
försvarare på grund av den bristande kontakten med den misstänkte knappast
får någon egentlig möjlighet att tillvarataga dennes intresse och lämna
bidrag till utredningen. I själva verket skulle försvararen komma att intaga
ställning av ett slags kontrollorgan. Anordnande av kontroll å myndigheters
handhavande av offentliga angelägenheter i den ordning som sålunda
skisserats synes icke böra ifrågakomma.
Vad angår framförda önskemål om en förstärkning av kontrollen över
handhavandet av förevarande tvångsmedel framgår icke av motionen, huruvida
motionären tänkt sig att tillskapa någon annan anordning än den som
nyss nämnts. En remissinstans har ansett domstolsprövningen vara ur
rättsskyddssynpunkt otillräcklig, eftersom domstolen, då de för prövningen
väsentliga förutsättningarna icke blir belysta från den misstänktes sida,
till grund för avgörandet endast kan lägga åklagarens redogörelse, samt
2 Ii i ha nr/ till riksdagens protokoll 1958. !) sand. 1 avd. Nr 20
10 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
framfört tanken på att genom något redan befintligt eller för ändamålet
inrättat organ åstadkomma en mera betryggande kontroll. Utskottet har
svårt att se att mycket skulle vara att vinna genom en sådan anordning,
eftersom det ifrågasatta organet knappast kunde erhålla större underlag
för sitt bedömande än vad nu är fallet beträffande domstolen. Naturligtvis
kunde ett dylikt organ ges en stark sammansättning, eventuellt inkluderande
medborgarrepresentanter — en tanke som tidigare framförts men
förkastats — och en möjlighet vore också att föreskriva att i domstol skulle
vid handläggning av dylika frågor sitta nämnd. Utskottet anser emellertid
för sin del skäl icke föreligga att företaga någon ändring i de gällande
kontrollanordningarna. Den nuvarande domstolsprövningen torde innebära
en tillräcklig garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Det bör också erinras om
justitieombudsmannens tillsynsverksamhet, som i väsentlig omfattning är
inriktad på domstolarnas och åklagarnas handhavande av de lagliga möjligheterna
till ingrepp i enskildas fri- och rättigheter. Tilläggas kan att
ingen velat göra gällande att missbruk av handhavandet av telefonavlyssning
förekommit.
Utskottet kan av skäl som anförts icke biträda motionärens förslag om
utredning och får alltså hemställa,
att förevarande motion, 11:355, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1958
På första lagutskottets vägnar:
EMIL AHLKVIST
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, Per Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,
herr Birke, fru Gärde Widemar, herrar Erik Svedberg och
Franzén;
från andra kammaren: herrar Hedqvist, Gezelius, Gustafsson i Borås, Onsjö,
Fröding, Jacobsson i Sala, fröken Bergegren och herr Eliasson i Stockholm.
Reservation
av fru Gärde Widemar, herrar Franzén, Gustafsson i Borås och Eliasson
i Stockholm, vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Vid den tvångsåtgärd som telefonkontroll innebär är den enskildes intressen
sämre beaktade än vid andra straffprocessuella tvångsmedel. Den
som varit föremål för sådan åtgärd blir icke, som t. ex. vid husrannsakan
i den misstänktes frånvaro, underrättad om utgärden även om det icke
längre skulle vara till men för utredningen att så sker. Icke ens om det
exempelvis under utredningen skulle ha framkommit, att den person på
Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
11
vars uppgifter polisen, åklagaren och domstolen byggt sina misstankar
oriktigt angivit annan för den gärning, som föranlett telefonavlyssning,
finns någon föreskrift om underrättelse till den som varit misstänkt. Detta
trots att de oriktiga uppgifterna kan ha orsakat ekonomisk skada för den
misstänkte eller i övrigt kan vara av vikt för tillvaratagande av den förorättades
intressen. Den omständigheten att straffbestämmelserna om oriktigt
angivande kan medföra förundersökning mot angivaren med hörande
av målsäganden får i dessa fall endast teoretiskt intresse och täcker inte
ens alla situationer, då sådan underrättelse ur nämnda synpunkter vore
påkallad för tillvaratagande av den förorättades intressen.
Domstolsprövningen av telefonkontrollen grundas på ena partens redogörelse
för ärendet utan att saken — som regelmässigt eljest sker — blir
belyst även från motsidan. Eftersom någon representant för den misstänkte
vid dessa ärenden aldrig får reda på tvångsåtgärden, blir ärendet från dennes
sida aldrig överklagat. Några prejudikat till ledning för praxis tillskapas
icke.
Även ur allmän synpunkt — till förhindrande av för samhället skadlig
ryktesspridning om obehörig telefonavlyssning — synes av vikt att denna
tvångsåtgärd kringgärdas med bättre säkerhetsföreskrifter för den enskilde.
Bättre rättsskydd för den enskilde borde vid denna tvångsåtgärd kunna
åstadkommas utan att därför möjligheterna försämras för polismyndigheten
att begagna sig av tvångsmedlet vid de viktiga utredningarna beträffande
spioneribrotten, där tvångsmedlet företrädesvis förekommer.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:355,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
för utrönande av möjligheterna att skapa bättre rättssäkerhetsgarantier
för den enskilde vid telefonkontroll.