Första lagutskottets utlåtande nr 1 (Utlåtande 1950:L1u1 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

Nr 1.

Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För den enligt § 42 mom. 2 riksdagsordningen lagutskott åliggande
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning ha båda kamrarna
till lagutskott hänvisat justitieombudsmannens vid innevarande riksdag
avgivna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1949.

Första lagutskottet, som verkställt granskningen, har för ifrågavarande
ändamål från justitieombudsmansexpeditionen mottagit dels de diarier, vilka
år 1949 förts i nämnda expedition, dels protokoll över de av justitieombudsmannen
under året verkställda inspektionerna, dels ock expeditionens registratur
för samma år. Därjämte ha på särskild begäran handlingarna rörande
vissa av justitieombudsmannen handlagda ärenden hållits utskottet
till handa.

över den numera fullbordade granskningen får utskottet härmed avgiva
utlåtande.

I ämbetsberättelsen meddelas till en början, att justitieombudsmannen
Folke Rudewall år 1949 begagnat sig av semester under tiden den 27 juni—
den 10 augusti samt att under nämnda tid justitieombudsmannens av riksdagen
utsedde ställföreträdare lagmannen Alfred Bexelius förestått ämbetet.

Ämbetsberättelsen upptager härefter redogörelse för sådana mot tjänstemän
för fel eller försummelse i tjänsten anställda åtal, vilka under året
blivit slutligen avgjorda eller i någon instans prövade, ävensom för ett ännu
icke slutligen avgjort ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.

Justitieombudsmannen redogör vidare i berättelsen för vissa andra ärenden,
som ej föranlett åtal, och meddelar därvid, att han i likhet med vad
tidigare skett under denna avdelning intagit redogörelse för allenast ett
mindre antal under år 1949 behandlade ärenden.

I ämbetsberättelsen äro därefter intagna av justitieombudsmannen nedannäinnda
dagar under år 1949 till Konungen avlåtna framställningar, nämligen den

30 april angående ersättning till C. J. Larsson och E. Larsson för vissa
från dem tillgripna penningmedel, som omhändertagits hos två för brottet
häktade personer men med fångvårdsmyndighets medgivande disponerats
av dem under häktningstiden;

den 22 augusti angående bestämmelser rörande efterlysning i allmänna
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. land. Nr 1—2.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 1.

publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt eller eljest
avvikit;

den 11 november angående arkivfotografering av fastighetsböcker; samt

den 12 december angående åtgärder för åstadkommande av snabbare behandling
och avgörande av vissa taxeringsmål.

Såsom anmärkningar angående lagskipningen in. in. innehåller ämbetsberättelsen
vidare redogörelse för några iakttagelser rörande tillämpningen av
s. k. kvalificerad villkorlig dom samt för vid inspektioner gjorda anmärkningar
rörande tillämpningen av rättegångsbalken och dithörande författningar.

Under 1949 har justitieombudsmannen inspekterat domstolar och andra
myndigheter inom Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och
Kopparbergs län.

I avseende å vad under inspektionerna förekommit hänvisas i ämbetsberättelsen
till de därunder förda protokollen.

över de under år 1949 handlagda klagomålen och anställda åtalen m. m.
meddelas i berättelsen följande översikt:

»Antalet härstädes under år 1949 diarieförda ärenden har uppgått till
775. På grund av omläggning av diarieföringen från och med 1949 års början
ha vissa ärenden, som tidigare upptagits i allmänna diariet, icke diarieförts
där.

Vid 1949 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning hårstädes
........................................................ 64

Under år 1949 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal anonyma
skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.................. 490

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av ........ 221

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 775

Av berörda 775 ärenden ha under år 1949:

1) såsom återkallade avskrivits................................ 6

2) till annan myndighet överlämnats........................... 10

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.................... 303

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 85

5) utan åtgärd avskrivits .................................... 136

6) till åtal hänvisats......................................... 5

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning .................. 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7 .................... 158

9) föranlett framställning till Kungl. Maj :t .................... 3

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

och äro vid 1949 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ................ ........................ 53

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande......... 3

12) på prövning beroende...................................... 12

Summa 775

Under år 1949 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 5 ärenden
beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i........................................ 2

av annan anledning i............................................ 3

Summa 5

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) landsfiskal för olaga kvarhållande (s. 9 o. f.);

2) landsfiskal för olaga kvarhållande (s. 30 o. f.);

3) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende (s. 19 o. f.);

4) landsfiskal för olaga anhållande enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken
(s. 42 o. f.); samt

5) tingsdomare för fel vid utövningen av domarämbete.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

6) styresman vid fångvårdsanstalt för kvarhållande av brev, som intagen
velat avsända, utan att denne underrättats därom (s. 54 o. f.).»

Berättelsen upptager vidare meddelande därom, att sedan början av senaste
riksdag nagon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit meddelad av Kungl. Maj :t.

Vid berättelsen äro såsom bilagor fogade en tabell och fyra förteckningar.
Tabellen avser av 1949 års riksdag avlåtna skrivelser m. in. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll. Förteckningarna
upptaga dels av 1949 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under år 1949 vidtagits i anledning
av samma skrivelser, dels sådana i nyssberörda förteckning upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1949 ännu voro i sin helhet eller till
någon del på Kungl. Maj :ts prövning beroende, dels ärenden, som hos Kungl.
Maj :t anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1949 men vid
samma års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling dessa ärenden undergått under år 1949, dels ock
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1949 och vari under år 1949 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj :ts prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

Utskottet. I sin till 1949 års riksdag avgivna berättelse upptog justitieombudsmannen
i en särskild avdelning, »Anmärkningar angående lagskipningen
m. in.», bland annat en redogörelse för några av de iakttagelser, som
justitieombudsmannen vid inspektioner gjort rörande tillämpningen av nya
rättegångsbalken. Redogörelsen, som varit av betydelse för åvägabringande
av en enhetlig och riktig tillämpning av den nya rättegångsordningen,
har fått sin fortsättning i den nu lämnade berättelsen. Till vissa däri avhandlade
spörsmål får utskottet tillfälle återkomma i samband med behandlingen
av motionen nr 205 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund
angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar.

Årets berättelse innehåller vidare en sammanfattning av iakttagelser rörande
tillämpningen av s. k. kvalificerad villkorlig dom. Justitieombudsmannen
lämnar här en översikt över sina vid inspektioner gjorda iakttagelser
om användningen av föreskrifter som avses i 8 § lagen om villkorlig dom.
Till ledning för domstolarna påvisas vissa oftare förekommande fel vid lagens
tillämpning. Framställningen klarlägger även de svårigheter som mött,
då det gällt att tillämpa 1939 års lag om villkorlig dom på sådant sätt att
de därmed avsedda syftemålen uppnås.

Justitieombudsmannen har bland annat framhållit, att domstolarna visa
en tendens att meddela andra föreskrifter än som avses i 8 g; uppräkningen
i detta lagrum angavs vid lagens tillkomst skola vara uttömmande. Bland
de uppräknade föreskrifterna finnes bland annat åläggande för den dömde
att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt.
I anslutning härtill har justitieombudsmannen beträffande föreskrifter
om abstinylkur för alkoholmissbrukare uttalat, att dylika föreskrifter
fölle inom det lagbestämda området, om den föreskrivna behandlingen ägde
rum i samband med intagning å sjukhus eller polikliniskt å sådan anstalt.
Utanför detta område låge däremot en föreskrift att fortsätta påbörjad
abstinylbehandling, vilken icke längre kontrollerades av läkare. Justitieombudsmannen
har icke tagit ställning till frågan huruvida domstol, när
så finnes lämpligare ur den tilltalades synpunkt, äger ålägga honom att
undergå sådan behandling utanför sjukhus men under läkares kontroll och
efter dennes anvisningar. Utskottet får såsom sin mening uttala, att ett dylikt
avsteg från de uttryckligen tillåtna föreskrifterna, som sker helt i den
tilltalades intresse, låter sig väl försvara. Tillika får utskottet understryka
justitieombudsmannens i fortsättningen framförda mening, att föreskrift
om undergående av abstinylkur bör meddelas med den största urskillning
och att samråd med läkare måste vara obligatoriskt för ett beslut om sådan
föreskrift.

Vid sina inspektioner har justitieombudsmannen uppmärksammat att
vissa domstolar, i strid mot vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om
villkorlig dom, i stor utsträckning delegera befogenheten att utforma innebörden
av meddelad föreskrift till övervakare eller skyddskonsulent. Justitieombudsmannen,
som även tidigare gjort liknande påpekanden (utskottets
utlåtande nr 3 till 1949 års riksdag), har nu närmare utvecklat sina

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

iakttagelser i detta hänseende. Vad sålunda framkommit giver vid handen,
att de i denna del iakttagna bristerna i viss mån bero på svårigheter att före
huvudförhandlingen införskaffa tillräckligt material för bedömande av frågan
om den kriminalpolitiska behandlingen i de särskilda fallen. Härvidlag
bör till en början beaktas, att de särskilda förundersökningarna ofta innehålla
otillräcklig utredning i fråga om möjligheterna att underkasta den
misstänkte särskilda föreskrifter, exempelvis om arbetsanställning och utbildning.
Att med nuvarande ytterligt knappt tillmätta skyddskonsulentorganisation
utan alltför stor tidsutdräkt erhålla skyddskonsulents medverkan
vid sådan utredning är också förenat med svårighet, vare sig det är förundersökaren
eller domstolen som upptager kontakt med konsulenten. Icke
sällan torde det förhålla sig så, att fråga om sådan föreskrift uppkommer
först vid huvudförhandlingen. Det torde vidare vara obestridligt, att den
med nya rättegångsbalken följande koncentrationen av handläggningen, de
kortare tiderna för fortsatt handläggning och meddelande av dom samt
nämnds deltagande i rådhusrätt ökat svårigheterna. Dessa bli särskilt stora
när det gäller häktade. Frågan synes böra uppmärksammas vid en framtida
revision av lagstiftningen om villkorlig dom.

Justitieombudsmannen framhåller, att den viktigaste förutsättningen saknas
för den kriminalvård i frihet som man genom den kvalificerade villkorliga
domen avsåg att möjliggöra, nämligen en effektivt fungerande organisation
för skyddsarbetet. Vid tillkomsten av lagen om villkorlig dom uttalades,
att kvalificerad villkorlig dom vore mera kännbar för den dömde än
enkel villkorlig dom och därför i större utsträckning kunde ersätta frihetsstraff
utan att behörig hänsyn till den allmänna laglydnaden åsidosattes.
Justitieombudsmannen har med hänsyftning bland annat på nyssnämnda
brister avgivit det omdömet, att så som den kvalificerade villkorliga domen
tillämpas i praxis, denna uppfattning icke torde kunna vidhållas.

Jämväl enligt utskottets mening äro de av justitieombudsmannen och från
andra håll påtalade bristerna i den kvalificerade villkorliga domen, sådan
den nu tillämpas, i väsentlig mån att föra tillbaka på de nuvarande otillräckliga
resurserna för skyddsarbetet, det må nu gälla möjligheterna för
domstolarna att erhålla erforderligt biträde med planläggning av den kriminalpolitiska
behandling, som i varje enskilt fall kan befinnas lämplig,
eller övervakning av och bistånd åt de dömda. De genom 1939 års lagstiftning
om villkorlig dom införda bestämmelserna om kriminalvård i frihet
torde innebära en av de viktigaste landvinningarna inom kriminallagstiftningen.
Icke blott hänsyn till klientelet utan även samhällets egna intressen
tala för att denna lagstiftning förverkligas på åsyftat sätt. Utskottet vill i
förevarande sammanhang understryka angelägenheten av att snara åtgärder
vidtagas för att möjliggöra detta.

Vid granskningen av ett hos justitieombudsmanen behandlat ärende, som
med hänsyn till handlingarnas innehåll överlämnats till chefen för justitiedepartementet,
har utskottet uppmärksammat, att medicinalstyrelsen i vissa
angivna fall underlåtit alt i yttranden över rättspsykiatriska utlåtanden i

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

brottmål motivera avvikelser från läkarens mening. Då utskottet erfarit, att
styrelsen jämväl i andra fall utan angivande av motivering frångått den av
vederbörande läkare uttalade åsikten, har utskottet ansett sig böra upptaga
frågan i förevarande sammanhang.

Enligt 42 § fjärde stycket tredje punkten sinnessjuklagen skall i rättspsykiatrisk!
utlåtande angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri
givet omdöme grundas. I sista punkten angives tillika, att om någon, som
ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras hava vid gärningens begående lidit
av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, utlåtandet tillika skall innehålla skälen till
att sådan jämställdhet anses föreligga.

De nuvarande reglerna om sinnesundersökning i brottmål äro utformade
med tanke på att domstolarna skola erhålla material för ett självständigt bedömande
av tillräknelighetsfrågan. Detta syfte tillgodoses icke minst genom
de ovan återgivna bestämmelserna om motivering av de rättspsykiatriska
utlåtandena. Enligt utskottets mening måste dessa bestämmelser gälla medicinalstyrelsens
yttranden likaväl som undersökningsläkarnas utlåtanden.
Domstolen skulle eljest sakna underlag för en prövning av det föreliggande
rättspsykiatriska materialet i de fall då läkaren och medicinalstyrelsen stannat
i olika mening. Domstolen behöver exempelvis veta i vad mån medicinalstyrelsen
beaktat andra symtom än läkaren eller i förekommande fall
ställt annan diagnos än denne. Utskottet har tidigare haft anledning ingå
på medicinalstyrelsens praxis i sådana fall då bestämmelsen i 42 § fjärde
stycket sista punkten varit tillämplig. Därvid uttalade utskottet (uti. nr 1
till 1947 års riksdag), att de skäl, som åberopats vid bestämmelsens tillkomst,
uppenbarligen hade samma betydelse i fråga om medicinalstyrelsens
som i fråga om undersökningsläkarens utlåtanden. Denna mening har understrukits
av justitieombudsmannen i skrivelse till medicinalstyrelsen, redovisad
i ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag. Vad sålunda uttalats äger
motsvarande giltighet beträffande den i lagrummets tredje punkt stadgade
allmänna motiveringsskyldigheten.

I ämbetsberättelsen till årets riksdag omtalas bland annat, att en sedan
länge beslutad tingshusbyggnad på grund av byggnadsregleringen icke kunnat
uppföras. Vid granskningen av protokollen över justitieombudsmannens
ämbetsresor har utskottet inhämtat, att även eljest för rättsväsendet angelägna
byggnadsföretag måst anstå. I flera fall synas allvarliga olägenheter
ha uppstått för rättsvården. Utskottet har ansett sig böra fästa riksdagens
uppmärksamhet på dessa förhållanden.

I skrivelse den 12 december 1949 till Kungl. Maj:t har justitieombudsmannen
hemställt om åtgärder för åstadkommande av snabbare behandling
och avgörande av vissa taxeringsmål. Dessa mål ha med nuvarande hårda
skattetryck fått allt större betydelse i rättslivet. Utskottet får, med instämmande
i vad justitieombudsmannen anfört, framhålla vikten av att de krav
på snabbhet och säkerhet, som ställas på rättsväsendet i allmänhet, även tillgodoses
i taxeringsprocessen.

Första lagutskottets utlåtande nr 1.

I en vid 1949 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 197, hemställdes
att riksdagen måtte uppdraga åt justitie- och militieombudsmännen
att låta upprätta sakregister över avgivna ämbetsberättelser samt att riksdagen
måtte ställa härför erforderliga medel till förfogande. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 31, över motionen yttrade bankoutskottet att
det funnit sig icke då böra tillstyrka åtgärd i motionens syfte. Det torde
emellertid — yttrade bankoutskottet vidare — få förutsättas, att justitie- och
militieombudsmännen ägnade frågan fortsatt uppmärksamhet.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelser avhandlas årligen ett stort antal
spörsmål av betydelse för det praktiska rättslivet. De av justitieombudsmannen
därvid gjorda uttalandena äro av stort värde som vägledning för de
befattningshavare som ha att syssla med hithörande frågor. Den praktiska
användbarheten av ämbetsberättelserna skulle emellertid i hög grad ökas,
om de försåges med sakregister. Enligt första lagutskottets mening skulle
det därför vara av stort värde om justitieombudsmannen vid sin årliga ämbetsberättelse
fogade ett sakregister över berättelsens innehåll. Genom en
sådan åtgärd, som icke behövde draga nämnvärd kostnad, skulle erfarenheter
kunna vinnas för bedömande av frågan huruvida ett sammanfattande
register för ett större antal år borde uppläggas. Arbetet på ett sådant sammanfattande
register skulle även underlättas om årliga sakregister upprättades.

Vid den granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet
grundlagsenligt förehaft, har icke någon anledning till anmärkning
förekommit, vilket utskottet härmed för riksdagen

anmäler.

Stockholm den 7 februari 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herr Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson, herrar
Cassel, John Wiktor Jonsson och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, Wirtén
och Svensson i Stenkyrka.