Första lagutskottets utlåtande nr 19 (Utlåtande 1952:L1u19 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels revision
av lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder,
dels revision av giftermålsbalkens bestämmelser
om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och
dels utredning av frågan om vilka sjukdomstillstånd
som vetenskapligt kunna rubriceras såsom åktenskapshinder,
m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, i första kammaren nr 106 av herr
Cassel samt i andra kammaren nr 24 av herr von Friesen, nr 143 av herrar
Hagård och Braconier och nr 161 av fru Eriksson i Stockholm.

I motionerna 1:106 och 11:143, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t under
beaktande av vad i övrigt i denna motion anförts måtte i avbidan på
en allmän eugenisk lagstiftning låta företaga en revision av lagen om epilepsi
som äktenskapshinder».

Motionen 11:24 utmynnar i hemställan, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning omfattande revision av
giftermålsbalkens bestämmelser om förhud mot äktenskaps ingående med
särskild hänsyn till föreskriften om ''fallandesjuka’».

I motionen II: 161 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära en utredning om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt
kunna motiveras som äktenskapshinder och om det nuvarande sättet att
göra anteckningar om dessa i församlingsboken».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna. Här må endast anmärkas, att
ingen av motionärerna åsyftar andra än medicinska hinder för äktenskap,
med undantag för könssjukdomar.

Gällande bestämmelser.

Om hinder mot äktenskap stadgas i 2 kap. giftermålsbalken.

Den som är sinnessjuk eller sinnesslö må jämlikt 5 § ej ingå äktenskap,
med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

I 6 § sägs att den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av
övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, ej
må ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta
äktenskapet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 19.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 19.

I syfte att förebygga att äktenskap ingås i strid mot de i 2 kap. giftermålsbalken
stadgade förbuden skall enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken
viss utredning verkställas innan lysning får ske. I 4 mom. stadgas sålunda,
att om anledning är att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö
eller om trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med
läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej kan påvisas hos
honom eller ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Vidare stadgas i 5 mom.
att om trolovad är känd för fallandesot skall han förete läkarintyg, att fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas,
men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han,
såvitt är honom veterligt, icke är behäftad med fallandesot. Trolovad skall
ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom
är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Vad sålunda är
stadgat äger dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar tillstånd
jämlikt 2 kap. 6 § att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå
äktenskapet.

Upplysning om förefintlig sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot
kan i första hand vinnas ur kyrkoböckerna. I kungl. stadgan den 19 september
1929 angående sinnessjukvården i riket ges föreskrifter om anmälningsskyldighet
till pastor i fråga om sinnessjuka och sinnesslöa. Enligt 37 § 1
mom. 7) åligger överläkare vid statligt sinnessjukhus att, då till fullo utrönts,
att å sjukhuset eller avdelningen för vård intagen är sinnessjuk eller sinnesslö,
ävensom då sådan intagen utskrivits annorledes än på försök, enligt fastställt
formulär därom underrätta pastor i den församling, där den intagne
är kyrkobokförd, med angivande tillika, vid intagning, huruvida den intagne
är sinnessjuk eller sinnesslö, och, vid utskrivning av sinnessjuk, huruvida
den utskrivne är fri från symtom av sinnessjukdom. Motsvarande skyldighet
åligger sjukvårdsläkare vid kommunalt och enskilt sinnessjukhus (105
och 116 §§). Föreståndare för vårdhem för sinnessjuka åligger att, då sinnessjuk
mottagits för vård å vårdhemmet, enligt fastställt formulär underrätta
pastor i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd (124 § 8)). Envar
enskild, som enligt 5 kap. samma stadga har sinnessjuk i ski vård, skall
omedelbart efter det vården börjat därom göra skriftlig anmälan hos pastor
i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd (126 §). Sistnämnda två
föreskrifter skola i tillämpliga delar gälla i avseende å sinnesslöa.

Enligt kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (anvisningarna
till församlingsboken kol. 4, vartill anvisningarna till personakten mom.
9. hänvisa) skola av lyten inskrivas sinnessjukdom och sinnesslöhet i enlighet
med vad nedan angives samt vidare bl. a. fallandesot. Anvisningar
ges om vad som skall förstås med sinnessjuk och sinnesslö, men däremot
säges icke något om hur pastor skall erhålla uppgifter till ledning för sina
anteckningar. Vidare stadgas, att om sinnessjuk enligt intyg av läkare tillfrisknat,
skall anteckningen om sinnessjukdom överstrykas men samtidigt
skall i viss annan kolumn antecknas från och med vilken dag vederbörande
anses tillfrisknad. Denna anteckning skall överstrykas sedan tre år för -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

flutit från nyssnämnda dag. Uppenbart är att pastor även eljest kan ha skälig
anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö. Beträffande
fallandesot säges i anvisningarna icke heller något om hur pastor skall erhålla
uppgifter till ledning för sina anteckningar.

Har äktenskap ingåtts ehuru hinder däremot enligt 2 kap. 5 och 6 §§ gifterinålsbalken
förelegat, kan äktenskapet återgå i enlighet med stadgandena
i 10 kap. I 2 § stadgas, att om make vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö,
äktenskapet skall på hans talan gå åter, såvida han ej erhållit tillstånd
att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.
Även andra maken äger vinna återgång, om han vid vigseln ej hade kunskap
om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten. Enligt 3 § i samma kapitel äger
make vinna återgång bland annat om honom ovetande andra maken vid vigseln
led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker. För anhängiggörande
av talan är i samtliga fall viss preskriptionstid stadgad.

Om ena maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år utan att skälig förhoppning finnes om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, har andra maken jämlikt 11 kap. 13 § giftermålsbalken
rätt att vinna äktenskapsskillnad. Var sjukdomen vid vigseln andra maken
veterlig, må dock ej dömas till skillnad, om det skäligen kan fordras, att
han fortsätter äktenskapet.

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga
eller om någon ingår äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för
villfarelse eller svek dömas att återgå, straffas han enligt 17 kap. 2 § strafflagen
med straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Sådant brott må ej
åtalas, om icke för brottet blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Historik m. m.

Sinnessjukdom och sinnesslöhet m. m.

I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgades ursprungligen, att den som är sinnessjuk
eller sinnesslö ej må träda i äktenskap. Förbudet var sålunda ovillkorligt.
För den sinnessjuke eller sinnesslöe fanns över huvud taget ingen
möjlighet att ingå äktenskap.

Lagbestämmelsen tillkom genom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning och intogs sedermera oförändrad i nya giftermålsbalken.
Vid utarbetande av förslag till 1915 års lag inhämtade lagberedningen
beträffande stadganden om äktenskapshinder utlåtande från
medicinalstyrelsen, som vid sitt utlåtande fogade ett av Uppsala medicinska
fakultet år 1911 avgivet yttrande.

Beträffande förarbetena till sagda bestämmelse må här nämnas följande.

Lagberedningen framhöll i sina motiv (Förslag till revision av giftermålsbalken
och vissa delar av ärvdabalken) att det enligt tidigare gällande svensk
rätt varit otvivelaktigt att den, som saknade förmågan att sluta avtal över
huvud, icke heller ägde ingå äktenskap. Sinnestillstånd, som berövade en
person rättslig handlingsförmåga, utgjorde alltså även äktenskapshinder.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Sinnessjukdom kunde emellertid, såsom medicinska fakulteten i Uppsala
i avgivet utlåtande framhållit, enligt nutida vetenskaplig åskådning icke
alltid anses innebära civilrättslig inkapacitet. Det vore därför nödigt, med
avseende på sinnessjukdomens rashygieniska betydelse och den äktenskapsinkompetens
den även från andra synpunkter medförde, att sjukdomen
såsom sådan komme att utgöra äktenskapshinder. All erfarenhet utvisade
att sjukdomen mycket ofta var grundad på ett till avkomman överförbart
sjukligt anlag, och sinnessjukdom intoge i förhållande till ärftligheten i allt
väsentligt samma ställning som epilepsien. I själva verket talade starkare
skäl för sinnessjukdomens än för epilepsiens plats i lagen såsom äktenskapshinder,
då de sjukdomsyttringar, som kunde utbreda sig ur det ärftliga
anlaget vid sinnessjukdom, vore av mera svårartad beskaffenhet och därmed
risken för efterkommandes andliga hälsa och utveckling samt för deras
samhällsduglighet även större. Detsamma borde gälla om de tillstånd av
hämmad psykisk utveckling, vilkas högsta grad betecknades som idioti, och
vilka varken enligt vetenskapligt eller allmänt språkbruk innefattades under
sinnessjukdom men lämpligen kunde betecknas som sinnesslöhet. Förhandenvarande
sinnessjukdom och sinnesslöhet hade i enlighet härmed upptagits
bland äktenskapshindren jämväl för de undantagsfall då den sjuke eller
sinnesslöe icke måste anses sakna rättslig handlingsförmåga. Redan genomgången
sinnessjukdom vore icke äktenskapshinder, men den som varit sinnessjuk
inom de tre sista åren skulle förete intyg om sin frihet från sådan
sjukdom för att lysning skulle få meddelas. Sinnessjukdom utgjorde enligt
svenskt psykiatriskt språkbruk en pågående sjuklig process i hjärnan; varjehanda
lindrigare psykoser fölle icke därunder. Sinnesslöhet betecknade sådana
grader av utvecklingshämning, vilka låge under en utvecklingsnivå,
som motsvarade den normalt vid straffmyndighetsåldern, 15 år, föreliggande.
Dit hörde idioti och högre grader av imbecillitet men däremot icke
sådana lägre grader av imbecillitet, vilka stode på gränsen till den svaga begåvningen
utan abnorm karaktär. Till sinnessjukdom eller sinnesslöhet hörde
i nu ifrågavarande hänseende icke sådana mera partiella själsdefekter
som etisk imbecillitet, sexuell perversitet, dipsomani och dylikt.

Fakulteten hade i sistnämnda hänseende föreslagit, att personer som ledo
av sådana partiella själsdefekter, vilka i lagen syntes kunna betecknas såsom
svårare själslyte eller sedlig defekt, icke skulle äga ingå äktenskap,
med mindre genom läkarundersökning blivit ådagalagt att vederbörande
icke vore behäftad med sådan abnormitet på själslivets område, som utgjorde
äktenskapshinder; dock skulle hindret vara dispensabelt.

Som skäl för att icke följa fakultetens förslag i denna del anförde lagberedningen
till en början, att den tvekade, huruvida på forskningens dåvarande
ståndpunkt den hereditära belastningen i de fall, som här vore i
fråga, kunde sägas spela en sådan roll att införandet av det föreslagna nya
äktenskapshindret vore påkallat. Beredningen framhöll vidare, att begreppet
svårare själslyte eller sedlig defekt vore för den allmänna uppfattningen
ännu så främmande och till sitt innehall sa oklart att det icke lämpligen

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

kunde upptagas i ett stadgande om äktenskapshinder. Den föreslagna bestämmelsen
syntes fela mot fakultetens egna grundsatser att menige man
borde kunna fatta innebörden av ett lagbud, varigenom ingående av äktenskap
förbjödes på medicinska grunder. Abstrakta sammanfattningar av
olikartade diskvalifikationer för äktenskap borde i lagen undvikas.

Slutligen anförde beredningen i fråga om begreppet sinnessjukdom bl. a.
följande.

Det är väl sant att, såsom fakulteten påpekat, sinnessjukdom kan tagas
i mer eller mindre omfattande bemärkelse och att under sinnessjukdom i
vidsträcktare mening torde kunna inbegripas former av psykisk rubbning,
exempelvis de av fakulteten nämnda partiella själsdefekterna, vilka det
vore allt för hårt att hänföra till de ovillkorliga äktenskapshindren. Ett
indispensabelt förbud synes ej kunna upprätthållas utanför det område,
som av fakulteten betecknas med egentlig sinnessjukdom och för vilket
även en benämning sådan som uppenbar eller tydlig sinnessjukdom blivit
ifrågasatt. Det torde emellertid redan utan ett sådant inskränkande predikat,
som ej lämpligen lärer kunna i lagtexten brukas, av grunderna för
beredningens förslag i nu förevarande del och vid en jämförelse med bestämmelserna
i 5 kap. 2 § och 3 § 1 samt 6 kap. 13 § klart framgå att sinnessjukdom
i förslaget tages i den trängre meningen, i nära anslutning till
menige mans föreställningssätt, för vilket det lärer vara helt främmande,
att giftermål skulle under några förhållanden vara den sinnessjuke tilllåtet.

Vid 194i års riksdag hemställdes i motion (II: 162) av herr Hedlund i
Östersund och fru Västberg, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående rätt för sinnessjuka och sinnesslöa att i
särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap ävensom framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare
föreslogs i en motion (II: 216) av herr Hoppe m. fl., att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om rätt för relativt högtstående
sinnesslöa att under vissa förhållanden och efter särskild prövning
ingå äktenskap.

Motionerna behandlades av första lagutskottet, som inhämtade yttrande
från hl. a. medicinalstyrelsen, vars yttrande var av följande lydelse.

Under de senaste åren ha från olika håll anmärkningar framförts mot
gällande lagstiftning i vad den avser äktenskapshinder av medicinska skäl.
Ehuru medicinalstyrelsen vill framhålla, att huvudmotiven för gällande
bestämmelser om äktenskapsförbud för sinnessjuka och sinnesslöa äro att
söka på det civilrättsliga och ej på det eugeniska området, finner styrelsen
skäl föreligga för en närmare utredning av dessa frågor. Styrelsen vill dock
starkt betona önskvärdheten av att denna utrednings uppdrag ej begränsas
till de av motionärerna påtalade specialfallen utan utvidgas till att omfatta
en allmän omprövning av vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter, som
böra utgöra hinder för ingående av äktenskap. Otvivelaktigt har sedan tillkomsten
av gällande äktenskapslag betydande framsteg gjorts på den medicinska
forskningens och ärftlighctslärans områden. Genom tillkomsten av
steriliseringslagen och dess allmännare tillämpning ha nya problemställningar
uppstått, som ej förelegat vid tidpunkten för tillkomsten av gällande
äktenskapslag. Utredningen torde även böra ägna sin uppmärksamhet åt

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

dessa problem med syfte att åvägabringa bättre överensstämmelse mellan
äktenskapslagen och steriliseringslagen.

Medicinalstyrelsen får alltså tillstyrka, att en utredning kommer till stånd
enligt nu angivna riktlinjer.

Utskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 44) i anledning av medicinalstyrelsens
yttrande, att utskottet icke funnit skäl att förorda en utredning som
ginge utöver den av motionärerna angivna ramen. Utlåtandet utmynnade i
en hemställan att riksdagen i anledning av de ifrågavarande motionerna måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående möjligheten till dispens
i särskilda fall för sinnesslö eller sinnessjuk från förbudet att ingå äktenskap
jämte vad därmed kunde äga samband ävensom om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna hemställan bifölls av riksdagen, varefter skrivelse i ärendet avläts
till Kungl. Maj :t den 6 juni 1944, nr 344.

Riksdagens framställning ledde till att ifrågavarande äktenskapshinder
genom lag den 8 juni 1945 om ändring i giftermålsbalken gjordes dispensabelt,
i det att därigenom föreskrevs, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
ej må ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

Genom lag den 28 maj 1948 om ändring i giftermålsbalken överflyttades
dispensprövningen på medicinalstyrelsen.

Fallandesjuka m. m.

Den i 2 kap. 6 § giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om fallandesot
som äktenskapshinder tillkom genom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning, varifrån densamma oförändrad intogs i
nya giftermålsbalken.

Före 1915 års lag gällde enligt stadgande i ett kungl. brev av den 25 november
1757, att den som led av den s. k. rätta fallandesoten, epilepsia
idiopathica, icke fick ingå äktenskap. Prövningen av fallandesotens art ankom
på medicinalstyrelsen.

Lagberedningen anförde i motiven till 1915 års lag i fråga om fallandesot
som äktenskapshinder bl. a. följande.

Det förut omnämnda k. brevet den 25 november 1757 innehåller bestämmelser
för den händelse att någon för fallandesot känd åstundar träda i äktenskap.
--—

Såsom fakulteten påpekat, visar motiveringen i det k. brevet att därmed
fullt medvetet avsågs ett rashygieniskt syfte: föreskrifterna om prästerskapets
åliggande givas, emedan enda medlet att efterhanden utrota den rätta
fallandesoten funnits vara att alldeles förbjuda giftermål för de personer,
vare sig man eller kvinna, vilka härmed äro besvärade. I det k. brevet framhålles,
tillika, att den rätta fallandesoten »icke bör blandas med den så kallade
epilepsia sympathica, eller konvulsioner och ryckningar, vilka ofta till
utseende likna fallandesoten, fast de av andra orsaker härröra och av en
skickelig läkare kunna urskiljas och botas och sålunda på barnen icke fortplantas
samt därföre ej kunna hindra äktenskap».

Fakultetens yttrande giver vid handen att den åskådning, varå det k. bre -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

vet sålunda vilar, ännu i stort sett delas av den medicinska vetenskapen. Epilepsi,
säger fakulteten, är ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck
för svår ärftlig neuropatisk belastning inom en släkt, att den fortfarande bör
i vår äktenskapslagstiftning beaktas såsom ett i rashygieniskt hänseende ytterst
betänkligt släktmärke. Belastningen kan i föregående generationer hava
yttrat sig i andra former av nerv- eller sinnessjukdom än fallandesot, och
även bos epileptikerns avkomlingar kan sjukdomsanlaget taga sig växlande
uttryck, men likformig ärftlighet är dock regel. Att skilja mellan olika slag
av fallandesot, med olika rashygienisk betydelse, anses ock fortfarande riktigt,
om än beteckningen »den rätta» eller »den idiopatiska» fallandesoten
blivit otydlig och föråldrad och vetenskapen numera fäster avgörande vikt
vid om sjukdomens uppkomst väsentligen beror av endogena eller exogena
orsaker. Den på sjukligt anlag vilande epilepsien måste, enligt fakultetens
mening, anses såsom ett tecken på särskild fara för avkomman. Fakulteten
föreslår därför att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, stadgas
såsom äktenskapshinder, dock med möjlighet att erhålla dispens under vissa
närmare angivna förutsättningar.

Även fakulteten framhåller, hurusom det ofta är en mycket vansklig sak
alt avgöra, om ett fall av epilepsi hos en äktenskapskontrahent skall hänföras
till den ena eller andra arten av sjukdomen. Svårigheten härvid har av
medicinalstyrelsen blivit ytterligare betonad. Medicinalstyrelsen säger sig
från handläggning av ärenden enligt 1757 års k. brev äga stor erfarenhet av,
huru vanskligt det är att på grund av skriftliga aktstycken i ett givet fall
avgöra huruvida den rätta fallandesoten föreligger. Största svårigheten låge
oftast däruti att den betygsgivande läkaren icke varit i tillfälle att själv iakttaga
ett anfall hos den, för vilken intyget utfärdas, och att konstatera att
det är av epileptisk art, utan måste grunda sin uppfattning på de mer eller
mindre tillförlitliga uppgifter, som han kunnat inhämta. För att icke äventyra
ett misstag hade därför medicinalstyrelsen vanligen nödgats inskränka
det slutliga yttrandet till en förklaring, att det icke är styrkt att vederbörande
är behäftad med den rätta fallandesoten.

Medicinalstyrelsen har uttalat tvekan, huruvida en lagbestämmelse om
fallandesot såsom äktenskapshinder verkligen medför åsyftat gagn. Under
vitsordande av att i vårt land fallandesotens egenskap av äktenskapshinder
sedan länge ingått i allmänna rättsmedvetandet, har styrelsen emellertid,
då blotta befintligheten av ett stadgande härom syntes kunna hindra ett
och annat äktenskap, vars ingående uppenbarligen skulle vara ur rashygienisk
synpunkt olämpligt, ansett sig icke böra avstyrka att en dylik bestämmelse
meddelas.

Efter beredningens mening vore det ock synnerligen förhastat att mäta
betydelsen av nu gällande stadgande allenast efter antalet av de ärenden
rörande lysning, däri medicinalstyrelsen haft att utlåta sig om fallandesotens
beskaffenhet, och den utgång dessa ärenden regelmässigt vunnit.
Ehuru stadgandet efter orden blott anvisar vad lysningsförrättaren har att
iakttaga i de fall, då sjukdomen är för honom känd, och således icke äger
formen av ett allmänt äktenskapsförbud, har, såsom ock erinrats av de
medicinska auktoriteterna, numera otvivelaktigt ingått i folkmedvetandet
att den rätta fallandesoten städse utgör hinder mot äktenskap. Erfarenheten
visar alt även sådana fallandesjuka, vilkas lidande icke varit för omgivningen
veterligt, rådfört sig med läkaren, huruvida deras sjukdom ägde
en sådan karaktär alt äktenskap vore dem tillåtet. Säkerligen har sålunda
i åtskilliga fall den sjuke avstått från ett äktenskap, där barnen skulle

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

kommit att bliva en börda för samhället. Med rätta har fakulteten kunnat
påpeka, att stadgandets inverkan på det allmänna uppfattningssättet utgör
ett slående exempel på lagens uppfostrande betydelse.

Med hänsyn till de verkningar det nuvarande stadgandet medfört och de
uttalanden om epilepsiens rashygieniska betydelse, som från medicinskt
håll föreligga, har beredningen därför ansett riktigt att bibehålla gällande
förbud mot fallandesjukas giftermål, ehuruväl i något ändrad form"

Medicinalstyrelsen har vid fakultetens förslag erinrat att, då i många
fall inre och yttre orsaker samverka till uppkomsten av epilepsi, men blott
den allenast av yttre orsaker härrörande epilepsien torde kunna anses uti
ifrågavarande avseende oskadlig, förbudet borde gälla fallandesot, som icke
är betingad allenast av yttre orsaker.

Denna formulering synes väl så till vida äga företräde, som den tydligare
angiver vad för sjukdomens karaktär av äktenskapshinder skall vara
avgörande. Beredningen har emellertid trott det vara alltför strängt att
uppställa fallandesoten såsom hinder i varje fall, där ett sjukligt anlag, om
ock i än så ringa grad, medverkat till sjukdomens uppkomst. De sanitära
kraven torde bliva vederbörligen tillgodosedda, om hindersbestämmelsen inskränkes
till den fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker. Prövningen
om i ett givet fall inre eller yttre orsaker varit huvudsakligen bestämmande
synes ock erbjuda mindre svårigheter än att avgöra, huruvida
samverkan av orsaker utav båda slagen är helt utesluten.

Att tillfälle till dispens bör finnas även där hindret får den mera begränsade
räckvidd, beredningen sålunda föreslår, har synts beredningen vara
uppenbart och av erfarenheten bestyrkt. Fakulteten har framhållit den
stora betydelse, som vid fråga om dispens för en fallandesjuk att ingå äktenskap
är att tillmäta den andra kontrahentens hälsotillstånd och ärftliga
påbrå. Om denne är frisk och tillhör en sund släkt, finnas sålunda utsikter
för att epileptikerns sjukliga anlag skall göra sig mindre gällande hos
barnen. Ä andra sidan måste släktskap mellan kontrahenterna anses som
en synnerlig skärpning av faran för efterkommandes hälsa. Med hänsyn till
vad fakulteten härutinnan anfört och i överensstämmelse med dess förslag
har beredningen ansett att dispens alltid bör gälla äktenskap mellan epileptikern
och viss bestämd person.---

Vid 1942 års riksdag hemställdes i motion (11:24) av herr von Friesen,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t påyrkade att orden i 2 kap.
6 § giftermålsbalken »med fallandesot vilken härrör av övervägande inre
orsaker» måtte utgå och dels att riksdagen begärde utredning huruvida på
vetenskapens dåvarande ståndpunkt ytterligare stadganden borde införas
i samma kapitel av giftermålsbalken, vilka syftade till förbud mot äktenskaps
ingående.

Motionen behandlades av första lagutskottet, som inhämtade yttrande
från medicinalstyrelsen.

Under hänvisning till vad medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd,
numera avlidne professorn V. Wigert och professorn N. von Hofsten anfört
i särskilda yttranden (fogade som bilaga till utskottets utlåtande i ärendet)
avstyrkte medicinalstyrelsen bifall till motionen i vad den avsåg upphävandet
av stadgandet om fallandesot som äktenskapshinder. Styrelsen
framhöll särskilt i detta sammanhang, att lagstiftningen medgåve Kungl.
Maj :t möjlighet att i alla de fall, där så kunde vara påkallat, dispensera

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

från förbudet, och att styrelsen vore beredd att liksom dittills skett tillstyrka
bifall till varje sådan dispensansökan, så snart särskilda skäl kunde
motivera dispens. Motionärens andra yrkande ville styrelsen icke avstyrka
men framhöll, att en sådan utredning i fråga om socialt betydelsefulla sjukdomar
måste avse dessa sjukdomars klinik och ärftlighetsgång. Vidare
ville styrelsen fästa uppmärksamheten på att en sådan utredning även borde
omfatta frågan, huruvida förbud mot äktenskap mellan kusiner tillhörande
familjer med ärftliga sjukdomsanlag kunde vara motiverat.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 51 hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Genom ovannämnda lag av den 28 maj 1948 om ändring i giftermålsbalken
överflyttades jämväl dispensprövningen i fråga om fallandesjuka på
medicinalstyrelsen.

Anteckningar i församlingsboken.

I motionen II: 161 erinras om att 1951 års kyrkomöte hos Kungl. Maj :t
hemställt om omedelbar utredning om sätt och medel för åstadkommande av
sådana föreskrifter angående vissa från sinnessjukhus utskrivna, sinnesslöa
och fallandesjuka, som genom anteckning i kyrkoböckerna för närvarande
hindras att erhålla lysning, att nuvarande missförhållanden avlägsnas eller
i varje fall mildras (kyrkomötets skrivelse nr 20).

Sedan 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka hade i uppdrag att verkställa
en allsidig översyn i fråga om folkbokföringsväsendet, genom Kungl.
Maj :ts beslut den 29 juni 1951 upphört med sin verksamhet, har åt en samma
dag särskilt tillkallad utredningsman uppdragits att i vissa delar slutföra
det utredningsuppdrag, som omhänderhafts av folkbokföringssakkunniga.
Till utredningsmannen har överlämnats ovannämnda skrivelse av 1951
års kyrkomöte för omprövning vid sakkunniguppdragets fullgörande.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över samtliga motioner från medicinalstyrelsen och statens institut
för rasbiologi samt över motionen II: 161 från statistiska centralbyrån. Vidare
har utskottet berett Svenska psykiatriska föreningen och Svenska läkaresällskapet
tillfälle att yttra sig över motionerna.

Medicinalstyrelsen anför till en början, att styrelsen redan tidigare varit
inne på ifrågavarande spörsmål. I cirkulärskrivelse den 3 april 1951 anmodade
styrelsen medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd professorerna
Antoni, Jacobowsky, Rylander, Sjögren samt docenterna Goldkuhl och Lundquist
att till styrelsen inkomma med yttrande med anledning av ifrågasatt
ändring av lagstiftningen rörande epileptikers (fallandesjukas) rätt att
ingå äktenskap. På styrelsens föranstaltande avgavs sedermera yttrande i

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

frågan av medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd docenten Romanus
och professorn von Hofsten.

I cirkulärskrivelsen anfördes, att styrelsen i anslutning till docenten C. H.
Alströms arbete »A study of Epilepsy in its clinical, social and genetic
aspects», vilket åberopats i förevarande motion II: 24, ansett sig böra upptaga
frågan om ändrad lagstiftning rörande epileptikers rätt att ingå äktenskap.
Det hade därutinnan å ena sidan ifrågasatts ett borttagande av epilepsien
såsom äktenskapshinder. Å andra sidan hade det framhållits att fall av
epilepsi med grova karaktärsförändringar icke borde tillåtas ingå äktenskap,
men hade det beträffande sådana fall hävdats, att de vore att jämställa med
sinnessjukdom och sålunda fölle under 2 kap. 5 § giftermålsbalken. Enligt
vad styrelsen hade sig bekant övervägde Kungl. Maj :t att upptaga detta
spörsmål till prövning.

Samtliga yttranden i ärendet från medlemmar av styrelsens vetenskapliga
råd ha bifogats styrelsens nu ifrågavarande yttrande i avskrift. I det följande
kommer att något redogöras för vissa avsnitt av medlemmarnas yttranden.

Medicinalstyrelsen anför vidare.

Medlemmarnas yttranden framhäva olika sidor av föreliggande problem.
I och för avgivande av det av Kungl. Maj :t infordrade yttrandet inkallade
styrelsen till överläggning samtliga ovannämnda medlemmar av styrelsens
vetenskapliga råd med undantag av professorn Sjögren och docenten Goldkuhl,
som anmält förhinder. Vidare hade tillkallats docenten Nyman samt
överläkaren vid Statens anstalt för fallandesjuka Ruben Almqvist. Efter
diskussion uppnåddes enighet om huvudlinjerna i det yttrande, som borde
avgivas.

I motion II: 161 hemställer motionären, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära utredning om vilka sjukdomstillstånd, som vetenskapligt kunna
motiveras som äktenskapshinder, och om det nuvarande sättet att göra
anteckningar om dessa i församlingsboken.

Styrelsen hänvisar i denna fråga till sitt här ovan intagna yttrande över de
vid 1944 års riksdag väckta motionerna II: 162 och 216 samt yttrar härefter.

Föreliggande motions huvudsyfte sammanfaller alltså med de önskemål,
medicinalstyrelsen framförde redan år 1944, och styrelsen får nu livligt
tillstyrka en omedelbar utredning i motionens syfte.

Styrelsen vill emellertid ånyo framhålla angelägenheten av att den begärda
utredningen kommer att omfatta en allmän omprövning av de sjukdomstillstånd
och abnormiteter, som böra utgöra äktenskapshinder. Särskilt
angeläget synes det vara, att de psykiska abnormtillstånd, som gå under benämningen
psykopati, icke förbises. De spela en mycket stor roll i den
mänskliga samlevnaden. Erfarenheten har också givit vid handen, att i de
fall, där abnormiteten är ärftligt betingad, arvsrisken för avkomman är
betydande.

Frågan om eller i vilken utsträckning anteckning om sjukdoms- och abnormtillstånd
skall göras i församlingsbok bör utredas i samband med frågan
om vilka av dessa tillstånd, som böra utgöra äktenskapshinder.

Beträffande vad i motionen anföres om sinnesslöhet anser sig styrelsen
böra understryka, att varje fall av djupare sinnesslöhet bör betraktas som
äktenskapshinder.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Vad beträffar det i de tre övriga motionerna framförda yrkandet om avlägsnande
ur giftermålsbalken av »fallandesot av övervägande inre orsaker»
som äktenskapshinder, delar medicinalstyrelsen motionärernas mening, att
fallandesot som sådan icke bör i framtiden utgöra sådant hinder. Då vissa
former av epilepsi äro kombinerade med abnormtillstånd, som enligt styrelsens
mening böra utgöra sådant hinder, vore det förmånligt, om ändring
av lagen på denna punkt kunde ske samtidigt med utfärdande av nya bestämmelser
dels rörande vilka sjukdomar, som böra utgöra äktenskapshinder,
och dels rörande deklarationsplikt gent emot den andre maken om
frihet från vissa sjukdomar. Skulle dessa lagändringar, vilka måhända
kunna komma att kräva en längre tids utredning, med hänsyn därtill icke
kunna bliva föremål för proposition till 1953 års riksdag, får medicinalstyrelsen
föreslå, att frågan om ändring av den nuvarande lydelsen av 2
kap. 6 § giftermålsbalken ändock göres till föremål för behandling av nästa
års riksdag så att »fallandesot av övervägande inre orsaker» som äktenskapshinder
kommer att utgå ur giftermålsbalken.

Beträffande vad i motionen II: 24 i övrigt anförts, anser sig styrelsen endast
ha anledning att beröra det citat ur en uppsats i Svenska Läkartidningen,
som åberopas. Av den citerade meningen bibringas man den uppfattningen,
att en person med okomplicerad och relativt godartad epilepsi utan hållpunkter
för ärftlighet f. n. i vårt land skulle förhindras att ingå äktenskap.
Styrelsen önskar framhålla, att styrelsen icke hindrar en sådan person från
att ingå äktenskap.---

I de likalydande motionerna I: 106 och II: 143 yrkas, att riksdagen måtte
i avvaktan på en allmän eugenisk lagstiftning låta företaga en revision av
lagbestämmelserna om epilepsi som äktenskapshinder.

Motionärerna ha därvid tänkt sig, att ändamålet med motionen möjligen
kunde vinnas genom att uttrycket »övervägande inre» (orsaker) ersattes
med »ärftlig epilepsi». Professor N. von Hofsten framhåller i sitt yttrande
av den 17 februari 1952, att detta snarare skulle innebära en skärpning av
lagen. Han skriver nämligen: »En formell ändring av detta slag skulle ge
intryck av att lagens innehåll efter omprövning befunnits böra vara oförändrat,
och det skulle därefter bli svårt att bevilja dispens utan sterilisering i
fall av klart ärftlig epilepsi.»

I sistnämnda motionen vända sig motionärerna bl. a. mot deklarationsplikten
i samband med lysningen. Denna deklarationsplikt anses placera epilepsin
i en egendomlig undantagsställning i förhållande till en rad andra,
mera utpräglat ärftliga sjukdomar. De sjukdomar, vilka anföras som exempel
härpå, ha emellertid en avsevärt mindre frekvens bland befolkningen
än epilepsi och äro sålunda icke på långt när av samma betydelse i socialt
avseende. Individuellt ha de emellertid mycket stor betydelse. Konsekvensen
borde väl därför vara, att även dessa sjukdomar bleve föremål för deklarationsplikt.
Deklarationspliktens väsentligaste betydelse måste emellertid
för närvarande anses ligga i hänsynen till den andra kontrahenten. Det kan
dock icke vara likgiltigt för den andra parten att först efter giftermålet upptäcka,
att maken företer så allvarliga symtom som epileptiska anfall, detta
vare sig de äro ärftligt betingade eller icke.

Motionärerna synas tro, att i de flesta fall, där det är oklart, huruvida
man skall tala om epilepsi eller om tillfällighetsattacker, en läkare numera
måste ställa diagnosen epilepsi, och alt därmed en betänklig automatisk utökning
av lagens tillämpningsområde skett. Såvitt styrelsen har sig bekant
äro dessa påståenden ogrundade.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Det i motionerna I: 106 och II: 143 gjorda påståendet att dispens beviljas
»regelmässigt under villkor av sterilisering» är svårt att förklara med
tanke på de faktiska förhållandena. Enligt uppgift av professor von Hofsten
uppsattes under tiden 1948—50 sterilisering som villkor för äktenskaps ingående
i cirka femton fall, de flesta av dessa fall utgjordes av epilepsi med
demens eller förenad med primär sinnesslöhet eller klart ärftlig form. Till
belysning av hur lagen för närvarande tillämpas, får styrelsen här lämna en
kort redogörelse för de under år 1951 handlagda äktenskapsärendena rörande
epilepsi.

Av de trettioen fallen av epilepsi, som handlagts, ha nitton ansetts vara
betingade av yttre och tolv av övervägande inre orsaker. I de förra fallen
har medicinalstyrelsen efter granskning av det s. k. lysningsintyget fastställt,
att hos vederbörande »icke kunnat påvisas tecken till fallandesot av
övervägande inre orsaker eller därmed sammanhängande psykiska rubbningar».
Av de tolv dispensärendena ha elva bifallits och ett avskrivits på
grund av att vederbörande vägrat att underkasta sig erforderlig undersökning.
I tre fall har sterilisering uppsatts som villkor. I två av dessa förelåg
samtidigt efterblivenhet (oligofreni) och i det tredje en av sjukdom betingad
invaliditet med bristande försörjningsförmåga. Av de övriga åtta fallen voro
tre tidigare steriliserade i samband med abort. En var icke längre fruktsam
(fertil). För de övriga fyra ansåg sig styrelsen icke föranlåten föreskriva
villkor.

Sammanfattningsvis får medicinalstyrelsen anföra.

Styrelsen får i första hand livligt tillstyrka, att en skyndsam, allsidig och
förutsättningslös utredning om de sjukdoms- och abnormtillstånd, som
böra utgöra äktenskapshinder, kommer till stånd, även innefattande deklarationsplikten
gentemot den andra maken samt frågan om anteckning i församlingsboken.
Skulle föreslagen, mera allmän utredning icke kunna färdigställas
på ett år, bör utredningen inrikta sig på ett förslag att redan nästa
år ur giftermålsbalken stryka epilepsi som äktenskapshinder. Styrelsen föreslår,
att garantier i sådant fall samtidigt skapas för att den andra kontrahenten
vid ingående av äktenskap med fallandesjuk före giftermålet får vetskap
om sjukdomen.

I enlighet med vad ovan angivits skall i det följande lämnas en redogörelse
för vissa uttalanden i de yttranden som avgivits av medlemmar i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd.

I de flesta yttrandena framhålles, att fallandesjuka icke är en enhetlig
sjukdom utan ett symtom. Vidare uttalas i samtliga yttranden, att den senaste
tidens forskning visat antingen att fallandesjuka är mycket litet ärftlig
eller i vart fall att ärftligheten icke har den stora betydelse, som man tidigare
antagit.

Flera av medlemmarna ge uttryck för den uppfattningen att fall av epilepsi
med grova karaktärs förändringar icke komma att tillåtas ingå äktenskap,
då de kunna jämställas med sinnessjukdom, och sålunda falla in under
2 kap. 5 § giftermålsbalken.

Professorerna Rylander, Sjögren och von Hofsten samt docenten Goldkuhl
ha dock annan uppfattning.

Rylander och Sjögren anföra i gemensamt yttrande härom.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Vad beträffar möjligheten att epileptiker med grova karaktärsförändringar,
som onekligen icke böra tillåtas ingå äktenskap, skulle kunna hindras
göra detta därigenom att de skulle falla under giftermålsbalkens äktenskapsförbud
för sinnessjukdom, så synes det oss mycket tvivelaktigt att ifrågavarande
bestämmelse i 5 § 2 kap. av giftermålsbalken skulle kunna givas en
sådan vid tolkning. Under förarbetena till giftermålsbalken framhävdes bl. a.
av lagberedningen, att stadgandet om sinnessjukdom som äktenskapshinder
endast åsyftade sinnessjukdom i trängre mening eller sådana former, som
kunna kallas uppenbara eller tydliga och som sammanfalla med gemene
mans föreställning om sinnessjukdom.

Om det skulle befinnas, att epileptiker, som förete grova karaktärsförändringar
utan att kunna anses såsom sinnessjuka i trängre mening, böra hindras
från att ingå äktenskap, så måste ifrågasättas, om icke giftermålsbalken
behöver kompletteras med en särskild bestämmelse härom. Det må i detta
sammanhang erinras om att i Alströms material av epilepsi av okänd ätiologi
(sjukdomsorsak) icke mindre än 20 % företedde psykiska förändringar.

Goldkuhl framhåller, att därest giftermålsbalkens nuvarande bestämmelse
mot giftermål för vissa epileptiker slopas, det på något sätt synes böra
komma till uttryck i lagtext eller kommentarer, att allvarligare epileptiska
karaktärsrubbningar böra bedömas som jämställda med sinnessjukdom,
enär det ingalunda är självklart att så eljest fortsättningsvis kommer alt
ske.

von Hofsten anför i sitt den 17 februari 1952 dagtecknade yttrande.

Det bör övervägas, om en sådan utredning bör företagas isolerad eller i
samband med en allmän utredning rörande giftermålsbalkens bestämmelser.
Vid bedömande härav bör hänsyn tagas till att enighet råder om att epileptiker,
som utan att kunna betraktas som sinnessjuka förete grova psykiska

förändringar---icke böra ingå äktenskap. Professorerna Sjögren och

Rylander ha i yttranden sommaren 1951 under betonande härav ifrågasatt
att giftermålsbalken kompletteras med en särskild bestämmelse, och docenten
Goldkuhl har uttalat sig i samma riktning. Då grav psykopati för närvarande
ej lagligen godkännes såsom äktenskapshinder, är denna åsikt obestridligen
riktig. Det nära samband som sålunda beträffande allmänna principer
finnes mellan epilepsifrågan och frågan om en allmän översyn av giftermålsbalkens
bestämmelser synes tala för en utredning i ett sammanhang.

Naturligtvis kan en utredning rörande epilepsien företagas isolerad, svårligen
dock utan att taga ställning till bl. a. den grava psykopatien och alltså
bäri föregripa en generellare utredning. Om en sådan utredning göres snabbt,
skuile uppskovet för epilepsiens del icke bli alltför långvarigt. Det bör i detta
sammanhang betonas att lagens bestämmelser om äktenskapshinder vid
epilepsi av »övervägande inre orsaker» numera tillämpas på sådant sätt, att
de allra flesta, som skulle kunna ingå äktenskap efter ett hävande av äktenskapshindret
(förutsatt alt sjuka med grova psykiska förändringar undantagas),
få göra det nu och få göra det utan sterilisering; antingen förklaras
hinder icke föreligga eller lämnas dispens.

Statens rasbiologiska institut yttrar bl. a. följande.

I forna tider betraktades fallandesot som eu helig sjukdom som kom från
gudarna. På senare lid har man emellertid särskilt fäst sig vid att sjuk -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

domen kan vara ärftlig. Länge motiverades detta med enstaka iakttagelser
av familjer, där sjukdomen uppträdde i flera generationer. Först sent,
dvs. efter mendelismens genombrott, började man undersöka hur ofta
sjukdomen uppträdde hos släktingar till epileptiker. Långt före detta,
nämligen 1757, var äktenskapsförbud infört för epileptiker. Den senare
tidens undersökningar har emellertid visat att det inte är stor risk för
barn, vilket framgår av von Hofstens och Wigerts bilagor till första lagutskottets
utlåtande nr 51, 1942. Detta har ytterligare bestyrkts av C. H.
Alströms undersökning. Man har invänt att denna undersökning framför
allt grundar sig på lätta fall, men det torde vara just sådana, för vilka
äktenskapsförbudet har betydelse.

I detta sammanhang må framhållas att vid folkräkningen 1930 (senare
uppgifter finns ej) utgjorde de fallandesjuka 4 349. Om man emellertid jämför
denna siffra med den som erhållits vid värnpliktsmönstringarna, vasar
det sig att de fallandesjuka utgör något med än 0,15 %, vilket skulle
betyda mer än 7 300 på hela folkmängden över 20 år. Skillnaden torde bero
på att man inte är angelägen att lämna uppgift om sjukdomsfall av denna
karaktär. Helt annorlunda torde förhållandet vara vid värnpliktsprövningarna.
Då kan man förmoda att vederbörande framhåller alla defekter som
han har. Man kan vidare förmoda, att det ökade antalet fallandesjuka utgöres
just av lätta fall, som med framgång går att dölja. Om man alltså
vågar lita på att de beräknade siffrorna är något så när riktiga, skulle
flertalet fall vara av lättare beskaffenhet.

Det förefaller alltså som om frågan vore förtjänt av en förnyad utredning
där man tar hänsyn till risken för psykiska förändringar hos epileptiker.
Man kan vidare diskutera, om man kunde ersätta förbudet för giftermål
med förbud för giftermål mellan sjuka och släktingar, vilket torde medföra
större risk. I varje fall torde en utredning som sagt vara mycket motiverad.

Svenska psykiatriska föreningens yttrande är av följande lydelse.

Beträffande motion nr 143, av herrar Hagård och Braconier, angående
revision av lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder vill föreningen
anföra, att med hänsyn till de nyare forskningsresultat, som numera föreligga
beträffande epilepsi, finnes anledning att företa en sådan revision
även om dessa forskningsresultat icke äro entydiga. Emellertid finnas
många andra psykopatologiska tillstånd, som kunna motivera äktenskapshinder
från såväl eugenisk som social synpunkt. Särskilt vill föreningen peka
på de många tillstånd av så kallad psykopati, som i vissa fall måste anses
jämställda med sinnessjukdom och sinnesslöhet, vilka nu utgöra äktenskapshinder.
Föreningen vill därför förorda, att frågan om epilepsin
som äktenskapshinder utredes i ett vidare sammanhang och avstyrker
därför en isolerad revision av lagen om epilepsi som äktenskapshinder.

Föreningen vill i stället tillstyrka, att en skyndsam utredning företas,
syftande till en allmän översyn av giftermålsbalkens bestämmelser om förbud
mot äktenskaps ingående.

Beträffande frågan om det nuvarande sättet att göra anteckning om
vissa sjukdomstillstånd i församlingsboken (motion nr 161 av fru Eriksson
i Stockholm) har under senare år en restriktivare tillämpning av anmälningsförfarandet
ägt rum vid våra sinnessjukhus, men anser föreningen
likväl att även denna fråga bör bli föremål för en utredning.

Svenska läkaresällskapet anför.

Nyare vetenskaplig forskning över epilepsiens ärftlighetsförhållanden har
givit till resultat att den uppfattning man tidigare haft i detta ämne och

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

som bl. a. föranlett det gällande äktenskapshindret för med epileptiska symtom
behäftade individer, varit otillräckligt grundad. Epilepsi är knappast
längre att betrakta som en sjukdom med enhetlig orsak utan som ett symtom
av olikartade, tillfälliga eller mera bestående sjukliga förändringar i
hjärnan eller organismen i övrigt, vilka endast i ringa utsträckning äro
ärftliga. Sällskapet vill, vad beträffar den vetenskapliga forskningen på
detta område, särskilt hänvisa till laboratorn C. H. Alströms arbete »A
Study of Epilepsy in its Clinical Social and Genetic Aspects», Acta Psychiatr.
et Neurolog., Suppl. 63, 1950. Då alltså det nu gällande äktenskapshindret
för epilepsi icke har stöd i verkliga, ådagalagda förhållanden, saknar
förbudet berättigande och bör omedelbart upphävas. De fall av epilepsi,
som på grund av demens eller andra gravare psykiska förändringar böra
hindras att ingå äktenskap, äro på grund av dessa sjukdomstillstånd redan
uteslutna härifrån, varför särskilt stadgande om äktenskapsförbud för
psykiskt defekta epileptiker är onödigt. Ett sådant förbud är icke heller
eugeniskt motiverat.

Den allmänna lagstiftning med eugeniskt syfte, som förutses i herrar
Hagårds och Braconiers motion, finner Sällskapet behjärtansvärd men vill
framhålla, att de medicinska och juridiska förarbetena till en sådan lagstiftning
med säkerhet komma att visa sig synnerligen krävande, vidlyftiga
och tidsödande.

Beträffande motionen nr 161 i andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm
angående utredning av vilka sjukdomstillstånd, som vetenskapligt
kunna rubriceras som äktenskapshinder, vill Sällskapet framhålla, att det
visat sig, att nuvarande anmälningsförfarande på sina håll tillämpats på ett
slentrianmässigt sätt, som snarare skadat än gagnat de sjukas stora flertal.
Dessutom innebär det en diskriminering av sinnessjukhusens klientel, som
menligt inverkar på allmänhetens förtroende för sinnessjukvården.

Sällskapet får sålunda tillstyrka att epilepsi (fallandesot) utgår ur giftermålsbalken
som lysnings- och äktenskapshinder. Vidare får Sällskapet förorda
en utredning med avseende på behovet av en allmän lagstiftning med
eugeniskt syfte. Slutligen vill Sällskapet tillstyrka eu utredning om vilka
sjukdomstillstånd, som utgöra sådant hinder för äktenskap, att anteckning
härom i församlingsboken göres.

Statistiska centralbyrån redogör till en början för gällande bestämmelser
om kyrkobokföring in. in. såvitt här är i fråga samt anför vidare.

Fallandesot torde böra antecknas för den, »som är känd för fallandesot»
(3 kap. 2 § 5 mom. giftcrmålsbalken). Ordalagen i anvisningarna till församlingsboken
kol. 4 göra det tveksamt, huruvida icke även exogen fallandesot
skall antecknas, ehuru sådan sjukdom icke är äktenskapshinder.

Det nu sagda giver även — och detta gäller beträffande samtliga här avsedda
sjukdomstillstånd — anledning framhålla, att det icke är tillräckligt
reglerat, huruvida anteckning om sjukdomen skall grundas på läkarintyg.

Anteckning om sinnessjukdom överstrykes då vederbörande enligt intyg
av läkare »tillfrisknat». Såsom sådant intyg torde numera allmänt godtagas
uppgift enligt 37 § 7) sinnessjukvårdsstadgan, att vederbörande utskrivits
såsom »fri från symtom». Vidare bör godtagas sådant av medicinalstyrelsen
granskat intyg som avses i 3 kaj). 2 § 4 mom. giftcrmålsbalken. Centralbyrån
bär i annat sammanhang haft anledning för Kungl. Maj :t framhålla, att det
saknas föreskrift om skyldighet för lysningsförrättare att, då trolovad som
företer sådant intyg icke är kyrkobokförd i lysningsförsamlingen, därom underrätta
pastor i kyrkobokföringsorten. 1 berörda sammanhang har ämbetsverket
vidare ansett sig böra ifrågasätta en föreskrift om bur det skall för -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

faras, då sjukvårdsläkare ändrar egen eller annan läkares diagnos, som föranlett
meddelande till pastorsämbete om att sinnessjukdom föreligger. Uppenbart
är emellertid, att då feldiagnos konstaterats i den ordning, som må
anses vara den riktiga, detta bör föranleda rättelse i kyrkoböckerna med iakttagande
av bestämmelserna i 6 § kyrkobokföringskungörelsen (i 6 § ges
bestämmelser om hur rättelse av gjord anteckning skall ske).

Har sinnessjuk enligt läkarintyg »tillfrisknat», skall vidare — jämte det
anteckningen om sjukdomen strykes — dagen för »tillfrisknandet» antecknas
i församlingsboken och där kvarstå i tre år från nämnda dag. Bestämmelsen
om treårstiden är föranledd av 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken.
För tillfrisknandet kan vanligen ej antecknas annan dag än läkarundersökningens
eller läkarintygets datum. Anteckningen torde skola kvarstå
i tre år även om under tiden lysning beviljas på grund av läkarintyg
enligt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken. Vid begäran om ny lysning inom
samma period, t. ex. om den första förfallit, torde nämligen nytt läkarintyg
skola företes (se NJA II 1916 s. 107) — »nuvarande tillstånd» — och s.
150 samt Westring, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 52 — »tillstånd, då
han begär lysningen»).

Angående strykning av anteckning om sinnesslöhet eller fallandesot äro
bestämmelser — bortsett från (vid feldiagnos eller oriktig avisering eller
anteckning) 6 § kyrkobokföringskungörelsen — ej meddelade. Detta torde
sammanhänga med att dessa tillstånd betraktats såsom obotliga. Emellertid
anses numera beträffande »sinnesslöa» en eftermognad kunna äga rum
-------—_ j)å ämbetsverket rådfrågats av pastorsämbeten, huruvida anteckning
om sinnesslöhet finge strykas med stöd av sådant av medicinalstyrelsen
granskat läkarintyg, som avses i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken, har
ämbetsverket tillstyrkt denna åtgärd.

Av 3 kap. 2 § 1 mom. giftermålsbalken följer, att äktenskapsbetyg i förekommande
fall skall innehålla upplysning om i församlingsboken antecknat
sjukdomshinder resp. dag för tillfrisknande från sinnessjukdom. I olika
sammanhang hava präster till centralbyrån anfört önskemål om ändring
härutinnan så att, om vederbörande för den präst som skall utfärda äktenskapsbetyg
företer läkarintyg enligt 4 inom., ett »rent» äktenskapsbetyg
skall kunna utfärdas. Giftermålsbalken bygger emellertid på principen, att
hindersprövningen tillkommer lysningsförrättaren ensam.

Med det anförda har centralbyrån velat belysa behovet av en översyn av
folkbokföringsbestämmelserna på detta område ävensom spörsmålens samband
med andra författningsfrågor.

Centralbyrån anmärker därefter att folkbokföringsväsendet, såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen, är föremål för översyn genom en särskilt
tillkallad sakkunnig och att till denna överlämnats 1951 års kyrkomötes
framställning samt framhåller, att det därför kan ifrågasättas huruvida,
såvitt angår folkbokföringen, något ytterligare utredningsinitiativ erfordras.

Utskottet.

I giftermålsbalken upptagas för närvarande såsom äktenskapshinder av
medicinska skäl — förutom könssjukdom i smittosamt skede, varom här
ej är fråga — sinnessjukdom, sinnesslöhet och fallandcsot (fallandesjuka,
epilepsi), som härrör av övervägande inre orsaker.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen skall begreppet sinnessjukdom,
enligt lagberedningens motiv, här tagas i en trängre bemärkelse i
nära anslutning till menige mans föreställningssätt. Till sinnessjukdom skall
sålunda i förevarande hänseende ej räknas olika slag av själsabnormiteter,
av medicinska fakulteten i Uppsala i dess ovan berörda, år 1911 avgivna
yttrande sammanfattade under benämningen svårare själslyte eller sedlig
defekt. Med sinnesslöhet avses enligt lagberedningen sådana grader av utvecklingshämning,
vilka ligga under en utvecklingsnivå, som motsvarar den
normalt vid straffmyndighetsåldern, 15 år, föreliggande. I fråga om fallandesot
får utskottet här hänvisa till vad utskottet anför i det följande.

I motionen II: 161 framställes yrkande om utredning rörande vilka sjukdomstillstånd
som vetenskapligt kunna motiveras som äktenskapshinder. Ett
liknande krav framföres i motionen II: 24, däri hemställes om skyndsam
utredning omfattande revision av giftermålsbalkens bestämmelser om förbud
mot äktenskaps ingående med särskild hänsyn till föreskriften om fallandesjuka.
I motionerna 1: 106 och II: 143 talas om en allmänt syftande
eugenisk lagstiftning.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt en omedelbar utredning i den förstnämnda
motionens syfte och har därvid, liksom i sitt ovan intagna år 1944
avgivna yttrande, framhållit angelägenheten av att utredningen komme att
omfatta en allmän omprövning av de sjukdomstillstånd och abnormiteter,
som borde utgöra äktenskapshinder. Särskilt angeläget syntes det medicinalstyrelsen
vara, att de psykiska abnormtillstånd, som gå under benämningen
psykopati, icke förbisåges. De spelade en mycket stor roll i den
mänskliga sammanlevnaden, och erfarenheten hade också givit vid handen,
att i de fall, där abnormiteten vore ärftligt betingad, arvsrisken för avkomman
vore betydande. Jämväl Svenska psykiatriska föreningen och Svenska
läkaresällskapet ha tillstyrkt en sådan utredning.

Med hänsyn till vad som anförts i nämnda yttranden finner utskottet det
vara motiverat med en allmän omprövning av vilka sjukdomstillstånd och
abnormiteter, som böra utgöra hinder mot äktenskap, bortsett från könssjukdom
i smittosamt skede.

Det i giftermålsbalken upptagna förbudet för vissa fallandesjuka att ingå
äktenskap är motiverat av rashygieniska skäl. Man antog sålunda vid tillkomsten
av 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, såsom medicinska
fakulteten i Uppsala yttrade under förarbetena till denna lag, att
epilepsien vore ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår
ärftlig neuropatisk belastning inom en släkt, att den fortfarande borde i vår
äktenskaps lagstiftning beaktas som ett i rashygieniskt hänseende ytterst
betänkligt släktmärke.

Den senare tidens forskning på området har emellertid, såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen, visat att ärftligheten vid fallandesjuka i
allt fall icke har den stora betydelse man tidigare antagit.

Under hänvisning härtill har i motionerna 1: 106 och II: 143 begärts en
revision av bestämmelserna om epilepsi som äktenskapshinder och i motio 2

Bihang till riksdagens protokoll III Öl. samt. 1 avd. Xr 19.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

nen II: 24 framställts ovan återgivna yrkande. I förstnämnda två motioner
anföres, att för vissa fall av epilepsi möjligheten till åtgärder i syfte att
hindra sjukdomens övergång på kommande släkten bör bibehållas med hänsyn
till att epilepsi i sällsynta fall kan uppträda ärftligt, men att sjukdomen
som sådan ej bör intaga någon särskilt markerad ställning. I motionen II: 24
sägs, att det torde vara fullt utrett, att äktenskapsförbud enbart på grund
av epileptiska symtom är omotiverat.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena synes enighet råda om
att fallandesjuka som sådan i framtiden icke bör utgöra äktenskapshinder.
Enighet tycks emellertid också råda därom att vissa former av epilepsi äro
kombinerade med abnormtillstånd som böra utgöra sådant hinder. Såsom
vidare framgår av den föregående redogörelsen saknas icke företrädare för
den uppfattningen att, därest ifrågavarande äktenskapshinder slopades, sistnämnda
former av epilepsi såsom jämställda med sinnessjukdom skulle
falla in under förbudet i 2 kap. 5 § giftermålsbalken. Med hänsyn till vad
ovan anförts om innebörden av det i sagda lagrum upptagna begreppet sinnessjukdom
synes en sådan uppfattning icke vara riktig, åtminstone icke
för alla fall. Utskottet kan därför icke förorda att förbudet för fallandesjuka
att ingå äktenskap omedelbart upphäves. Enär ett visst samband synes
råda mellan frågan om vilka abnormtillstånd i allmänhet som böra
utgöra äktenskapshinder och spörsmålet om bibehållandet av nyssnämnda
former av epilepsi som sådant hinder, anser sig utskottet ej heller kunna
tillstyrka, att frågan, huruvida fallandesot, som härrör av övervägande inre
orsaker, i framtiden skall utgöra äktenskapshinder, göres till föremål för
särskild utredning. Denna fråga bör i stället upptagas i samband med den
ovan förordade omprövningen av vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter
som böra utgöra hinder mot äktenskap.

Med stöd av det anförda finner utskottet att, med ovan angivet undantag
för könssjukdom i smittosamt skede, en allsidig och förutsättningslös utredning
om vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som böra utgöra äktenskapshinder
nu bör komma till stånd. Även om, såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen, bestämmelserna om fallandesot såsom äktenskapshinder
tillämpas på sådant sätt att de allra flesta, som skulle kunna
ingå äktenskap, därest epilepsi med undantag av ovannämnda med abnormtillstånd
kombinerade former därav icke utgjorde hinder mot äktenskap, få
tillstånd att göra det nu och få göra det utan villkor om sterilisering, är
det ändå angeläget att utredningen verkställes med all tillbörlig skyndsamhet.
Skulle under utredningens gång klarhet vinnas om att någon grupp av
sjukdomar kan behandlas för sig förutsätter utskottet, att utredningen bedrives
i etapper och att resultaten framläggas efter hand.

I motionen II: 161 har även framställts yrkande om en utredning angående
det nuvarande sättet att göra anteckningar i församlingsboken om äktenskapshinder.
Dessa anteckningar ha till syfte att utgöra grundval för den
prövning av förefintligheten av äktenskapshinder som åligger präst vid ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

1£

färdande av lysningssedel. Bestämmelserna hänga alltså intimt samman
med reglerna om äktenskapshinder och lysning i giftermålsbalken. Frågan
om i vilken utsträckning anteckning om sjukdoms- och abnormtillstånd skall
göras i församlingsbok bör alltså utredas i samband med frågan om vilka
av dessa tillstånd som böra utgöra äktenskapshinder. Såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen har tillsatts en särskild utredningsman för
översyn av folkbokföringsväsendet, till vilken överlämnats den av motionären
omnämnda framställningen av 1951 års kyrkomöte. Något behov av en
särskild utredning på denna punkt torde alltså icke föreligga.

Under åberopande av vad sålunda upptagits får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I:
106 samt 11:24, 143 och 161, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam, allsidig och förutsättningslös
utredning om vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som
böra utgöra äktenskapshinder, i enlighet med vad ovan
anförts;

B) att motionerna I: 106 samt II: 24 och 143 måtte anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt;

C) att motionen II: 161, i den mån den icke kan anses
besvarad genom utskottets hemställan under A) här ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Olofsson, Lodenius, Lindblom*,
Cassel, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Pettersson* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Johnsson i Stockholm*, Landgren, Jacobsson
i Sala och fru Hellström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.