Första lagutskottets utlåtande nr 19 (Utlåtande 1945:L1u19 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1945 kl. 9 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl.

Genom en den 22 december 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 10, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna, vid propositionen
fogade förslag till lag örn ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser.

I detta ämne gäller för närvarande lagen den 12 mars 1886 angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Enligt denna
lag kan, örn någon blivit häktad men åtalet mot honom nedlägges eller han
frikännes, ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för det hinder
eller den brist i hans näring, som han lidit genom frihetens förlust. Detta må
dock ske allenast under förutsättning att genom rannsakningen utretts, att
det brott, varför han tilltalats, icke blivit begånget eller att det förövats av
annan än den tilltalade eller eljest icke kan vara begånget av honom, såframt
anledning icke heller förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet. Vidare
kräves, att den tilltalade skall vara utan skuld även till själva häktningsåtgärden.
Ersättning må sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvikande
eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande
av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som
genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen
angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att åtalet mot honom
blivit anställt eller fullföljt.

Förutom då oskyldig drabbats av häktning kan ersättning utgå även örn
någon som helt eller delvis undergått straffarbete eller fängelse sedermera får
sitt mål återupptaget och därvid frikännes eller dömes till ringare straff än
han redan utstått. Även härvid gäller dock, att ersättningsrätten går förlorad,
örn den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller
genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han
blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Ansökan om ersättning som avses i lagen skall göras hos Kungl. Maj:t
och ingivas till justitiedepartementet inom ett år från den dag då laga kraft
åkommit det till grund för ansökningen liggande domstolsbeslutet.

Bestämmelserna i 1886 års lag ha kommit i tillämpning endast i begränsad
omfattning. Under tiden från och med 1938 har ersättning utbetalats
i fem fall, av vilka fyra gällt oskyldigt häktade och det återstående en man
som efter resning erhållit nedsättning i redan undergånget frihetsstraff. Ersättningsbeloppen
utgjorde i fråga örn de fyra häktade lägst 200 och högst
400 kronor. Den person som delvis befriats från ådömt och avtjänat straff
erhöll ett belopp av 4 000 kronor.

Processlagberedningens förslag.

Sedan den nya rättegångsbalken antagits, har processlagberedningen den
17 mars 1944 avgivit betänkande med förslag till sådana ytterligare lagstiftningsåtgärder
som erfordras i samband med processreformens genomförande
(SOU 1944:9 och 10). Beredningen har däri bland annat upptagit
frågan om skadeersättning av statsmedel i fall, då straffprocessuellt tvångsmedel
eller straff kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes
oskyldig.

Beredningen framhåller, att spörsmålet örn lämplig prövningsmyndighet
för ersättningsfrågor genom nya rättegångsbalken kommit i ett nytt läge. I
detta hänseende erinras, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj:t, så gott
som uteslutande måste grunda sig på det skriftliga material som föreligger
i protokoll och andra handlingar. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
skall fullständig protokollföring ej längre äga rum, och beredningen anser
därför sannolikt, att behovet av att komplettera utredningen genom muntlig
förhandling kommer att framträda starkare än nu. För tillgodoseende av
detta behov bör enligt beredningens uppfattning prövningen förläggas till
domstol. Beredningen framhåller, att även principiella skäl tala härför och
att en sådan ordning regelmässigt gäller i utlandet.

Som en följd av ersättningsfrågornas överflyttande till domstol bör enligt
beredningens mening prövningen i visst avseende erhålla ändrad karaktär.
Enligt 1886 års lag föreligger icke någon obetingad rätt till skadestånd, även
om samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående äro
för handen. Kungl. Majit kan vid sitt bedömande taga hänsyn även till andra
omständigheter. Någon motsvarande befogenhet finner beredningen ej lämpligen
böra tillerkännas domstol. Dess prövning anses endast böra avse frågan,
om de villkor som upptagits i lagen blivit uppfyllda. Finnes så vara
fallet, bör ersättning utdömas.

I fråga om de närmare förutsättningarna för rätt till ersättning har beredningen
upptagit det tidigare framförda förslaget att ersättning bör kunna givas
åt häktad, även om hans oskuld icke blivit till fullo bevisad. Beredningen
anser som förutsättning för ersättningsrätt böra uppställas allenast, att misstanke
om brottet uppenbart ej vidare kvarstår mot den häktade.

Beredningen har icke ansett sig böra biträda önskemålen örn ersättnings -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

rättens utsträckande även till andra fall av ingripande med straffprocessuella
tvångsmedel än häktning. Vad beträffar ersättningsrättens omfattning har
beredningen icke funnit sig böra upptaga frågan om denna borde vidgas till
att omfatta även det lidande frihetsförlusten medfört. Däremot föreslår beredningen,
att ersättning lämnas ej blott för hinder och brist i näring utan
även för nödiga kostnader.

Från de utgångspunkter, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen utarbetat
förslag till ny lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömda, vilket förslag finnes intaget i propositionen på
s. 21—22.

Yttranden.

Över processlagberedningens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
rikets hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Beträffade förslaget att förlägga prövningen av ersättningsfrågor
till domstol har häradshövdingföreningen
och justitiekanslersämbetet framfört vissa erinringar. Av de skäl processlagberedningen
anfört vore det enligt ämbetets mening möjligen likväl nödvändigt
att låta ersättningsfrågorna avgöras av domstol. Örn så skedde, syntes
emellertid böra övervägas, örn icke en viss skälighetsprövning lämpligen
borde läggas i domstolens hand.

I fråga om villkoren för rätt till ersättning åt häktad har
häradshövdingföreningen anfört, att nämnda rätt syntes bliva alltför snävt
begränsad genom kravet att misstanke mot den häktade uppenbart icke finge
kvarstå. I fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes tveksamt, om något villkor
av ifrågavarande art över huvud borde uppställas. Förelåge icke sannolika
skäl för åtal, borde väl presumeras, att anledning till misstanke ej
förekomme. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt för
brott, ehuru han ej kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats som
kommit till uttryck i 16 kap. 13 § strafflagen. Om efter åtal ansvarsfrågan
prövades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från de fall då han
själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersättningsrätt endast
förefinnas, om av domen eller dombokens innehåll uppenbart framginge, att
frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och liknelser mot honom
förelegat.

Vidkommande frågan, om ersättning borde kunna utgå även med anledning
av ingripande med andra tvångsmedel än häktning, har
justitiekanslersämbetet framhållit, att anhållande stöde häktning till innebörden
så nära, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande hänseende
behandla dessa tvångsmedel lika. Häradshövdingföreningen har påpekat,
att ersättningsrätten borde utsträckas att omfatta även reseförbud.

Vad angår ersättningsrättens innebörd har i flera yttranden
uttalats, att gottgörelse borde utgå även för lidande och annan ideell skada.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett på grundval av processlagberedningens förslag
utarbetat lagförslag i ämnet lämnade föredragande departementschefen,
statsrådet Bergquist, följande allmänna motivering till detta.

Det ligger i sakens natur, att den misstanke som under utredningen av ett
brottmål berättigat till användning av straffprocessuellt tvångsmedel mot
en person sedermera kan visa sig vara ogrundad. En felbedömning av föreliggande
omständigheter kan också ha ägt rum. Likaså inträffar det en och
annan gång att sedan en person fällts till ansvar straffdomen efter förnyad utredning
rives upp och att den dömde frikännes eller får nedsatt straff. Det
är av vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit
mer än rent tillfälligt berövad friheten erhåller gottgörelse därför, oavsett
om misstaget skäligen kan läggas någon myndighet till last. 1886 års lag angående
ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde bereder
Kungl. Maj:t möjlighet att giva ersättning åt den som blivit oskyldigt
häktad eller felaktigt dömd i vissa fall men är, såsom den lämnade
redogörelsen visar, mycket begränsad till sin räckvidd. Processlagberedningens
förslag innebär, att en verklig rätt till ersättning skall föreligga i vissa
angivna fall, och innehåller jämväl i övrigt vissa förbättringar från den
oskyldigt häktades eller dömdes synpunkt. I likhet med vad som framhållits
i flera yttranden över förslaget anser jag emellertid, att rätt till ersättning
bör stadgas även för vissa andra fall än dem som upptagas i förslaget
samt att ersättningsrätten bör vidgas jämväl i andra hänseenden.

Enligt 1886 års lag kräves för att ersättning skall kunna tillerkännas häktad,
att hans oskuld blivit till fullo bevisad. Processlagberedningen har föreslagit,
att i stället skall uppställas den förutsättningen att anledning till misstanke
mot den häktade uppenbart icke kvarstår. Med anledning härav har
häradshövdingföreningen erinrat, att jämväl detta måste anses som en alltför
snäv begränsning. Jag delar denna uppfattning och förordar i stället den regeln,
att ersättning åt häktad icke må utgå om grundad misstanke alltjämt
kvarstår mot honom. Det torde dock vara erforderligt att en sådan föreskrift
kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att även i andra fall
vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sådan utgår. Jag återkommer
härtill i det följande.

Såsom förut nämnts har justitiekanslersämbetet framhållit, att det frihetsberövande
som sker redan genom att någon anhålles såsom misstänkt för
brott är så likartat med häktning, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande
hänseende behandla dessa tvångsmedel lika. Om anhållande följes
av häktning, ter det sig mindre konsekvent, att den misstänkte, därest han
frikännes, väl kan få ersättning för den tid han varit häktad men icke för
den tid han dessförinnan varit anhållen. Särskilt då någon varit anhållen
under mera avsevärd tid framstår det även eljest som obilligt, att ersättning
av allmänna medel icke i något fall skall kunna utgå om han sedermera frikännes.
Enligt gällande lag kan en misstänkt person kvarhållas högst fem
dygn innan häktning måste ske eller han måste frigivas. Redan detta är en

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

avsevärd tid. Av nya rättegångsbalkens regler följer, att en person kan komma
att sitta anhållen tolv dygn och understundom till och med något längre.
Jag vill därför förorda, att även den som varit anhållen skall kunna erhålla
ersättning. En viss modifikation i denna regel torde emellertid böra göras för
helt kortvariga anhållanden.

I det yttrande som avgivits av häradshövdingföreningen har förordats, att
ersättning skall kunna utgå även med anledning av sådant reseförbud som
enligt nya rättegångsbalken kan meddelas den som är misstänkt för brott.
Reseförbud torde visserligen i allmänhet icke vålla den som drabbas därav
något nämnvärt intrång i hans förvärvsverksamhet, men fall kunna dock förekomma,
då ett dylikt förbud medför allvarligt men, t. ex. för handelsresande,
sjömän eller flygförare. Med hänsyn härtill torde det vara påkallat,
att ersättning kan utgå även nied anledning av reseförbud. Vad angår övriga
i nya rättegångsbalken upptagna tvångsmedel — kvarstad, skingringsförbud,
beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning — torde
tillräckliga skäl icke föreligga att stadga rätt till ersättning av allmänna medel,
om fällande dom ej följer.

Vad härefter angår ersättningsrättens innebörd gäller som förut nämnts
för närvarande, att ersättning må utgå allenast för hinder eller »brist» i näring.
Processlagberedningen har föreslagit, att därutöver skall lämnas gottgörelse
jämväl för nödiga kostnader. Häremot synes icke vara något att erinra.
Emellertid torde en ytterligare utvidgning böra övervägas. Beredningen
har framhållit, att goda skäl kunna anföras för att låta ersättningsrätten omfatta
även lidande, men har ansett frågan härom vara av den fristående natur
att beredningen icke borde upptaga densamma. I flera yttranden över beredningens
förslag har hemställts att ersättning måtte kunna utgå jämväl för lidande.
Även enligt min mening kräver billigheten, att ersättning skall kunna
givas för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans frihet.
Det torde emellertid böra föreligga särskilda skäl för att sådan ersättning
skall utgå.

Om en möjlighet att erhålla ersättning för personligt lidande införes i lagen,
bör den gälla icke blott när någon varit häktad eller anhållen utan även när
någon som undergått straff sedermera frikännes eller får straffet nedsatt liksom
i andra fall då ersättning överhuvud skall kunna komma i fråga enligt
den föreslagna lagen. Det ligger dock i sakens natur, att reseförbud svårligen
kan tänkas innebära ett lidande som bör ersättas.

Enligt processlagberedningens förslag skola frågor av här avsedd beskaffenhet
prövas av domstol i stället för som nu av Kungl. Majit i statsrådet. Häremot
ha vissa betänkligheter anförts i några av de yttranden som avgivits
över förslaget. Med hänsyn till att tillgängligt skriftligt material framdeles i
vissa fall kan komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt avgörande
torde emellertid övervägande skäl tala för att övergå till ordningen
med domstolsprövning. Härigenom vinnes även den fördelen att ersättningsfrågan
kan upptagas redan i själva brottmålet.

Processlagberedningen har som nämnt föreslagit, att i samband med ersätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

ningsfrågornas överflyttande till domstol reglerna om ersättning skulle utformas
så att de innebure en verklig rätt för vederbörande att under de i lagen
angivna omständigheterna erhålla ersättning. Häremot har justitiekanslersämbetet
i sitt yttrande erinrat, att en prövning efter formella grunder stundom
skulle kunna leda till ett mindre tilltalande resultat, samt har anfört visst exempel
härpå. Att i lag giva fullständiga regler för bedömningen av alla dylika
fall lär med hänsyn till deras skiftande natur icke vara möjligt. Det torde
därför alltjämt böra finnas visst utrymme för en skälighetsprövning av omständigheterna
i det särskilda fallet. En sådan skälighetsprövning innebär icke
någon främmande uppgift för domstolarna.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget har departementschefen
lämnat en redogörelse å s. 13—17 i propositionen. Från
denna redogörelse, till vilken utskottet hänvisar, intages här endast följande
uttalande beträffande 1 § andra stycket i förslaget.

I andra stycket av 1 § har i anslutning till processlagberedningens förslag
upptagits föreskrift, enligt vilken ersättning ej må utgå, om den misstänkte
sökt avvika eller eljest genom vissa angivna förfaranden själv föranlett
att ingripandet företagits. Såsom andra punkt i samma stycke har
upptagits bestämmelse, att ersättning ej heller må utgå, om grundad misstanke
alltjämt kvarstar eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna
ej är skäligt att ersättning gives. I sistnämnda hänseende kan som exempel
nämnas, att aklagaren underlåter att åtala enär den misstänkte finnes
uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. Örn ett begånget
brott finnes vara preskriberat, torde det icke heller i allmänhet vara skäligt
att ersättning utgår. Vidare må erinras om det av justitiekanslersämbetet
omnämnda fallet, att någon som häktats för mened frikännes från
ansvar därför att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget brott om
han berättat vad han visste. Härutöver kan stadgandet vinna tillämpning,
om någon, utan att ha gjort sig skyldig till förfarande som avses i första
punkten, dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripande berättigat, t. ex.
örn han uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud. I detta
hänseende kan även nämnas, att det är självfallet att, örn ett brott begåtts,
polismyndigheten ofta har särskild anledning att tillfälligt anhålla personer
som förut kanske flera gånger begått brott av den typ varom fråga är.
Det kan icke vara skäligt att i sådana fall ersättning skall utgå.

Lagrådet avgav den 15 december 1944 utlåtande över det inom justitiedepartementet
upprättade lagförslaget. Detta utlåtande finnes intaget å s.
23—27 i propositionen. Lagrådet lämnade grundprinciperna i förslaget utan
erinran men framställde åtskilliga anmärkningar mot utformningen av de
särskilda bestämmelserna. Lagrådet framhöll bl. a., att förslaget i fråga om
den betydelse, som borde tillmätas kvarstående misstanke örn brott, beredde
sökanden en förmånligare ställning än som skulle följa av bifall till det av
processlagberedningen uppgjorda förslaget i ämnet. Vidare erinrade lagrådet

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

örn att föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt utlåtande anmärkt, att beredningens
förslag måste anses innebära en alltför snäv begränsning av ersättningsrätten,
och föredragande departementschefen hade anslutit sig till
denna uppfattning. När åtal väckts, borde enligt häradshövdingföreningen
rätt till ersättning frånkännas sökanden endast örn av domen eller dombokens
innehåll uppenbart framginge, att frikännandet skett, ehuru bindande
omständigheter och liknelser förelegat mot honom. Lagrådet påpekade, att
detta innebure, att mycket stark bevisning förekommit i det mål, i vilket
sökanden frikänts. En sådan ståndpunkt syntes emellertid lagrådet kunna
leda till ersättning i en omfattning, som vore ägnad att väcka betänkligheter.
Visserligen torde de i förslaget använda ordalagen ej överensstämma med
vad häradshövdingföreningen förordat utan få anses giva ersättningsrätten
en snävare begränsning, men förslaget lämnade i allt fall rum för osäkerhet,
i vilken mån kvarstående misstanke mot sökanden skulle utöva inverkan.
Enligt lagrådets mening borde en kvarstående misstanke rimligen komma i
betraktande utan att den i bevisningshänseende uppskattades till viss grad.
Det torde, uttalade lagrådet, för övrigt vara svårt att i lag fixera särskilt
mått av bevisning som borde föreligga för att mistanken skulle utesluta rätt
till ersättning. Eftersom det oavsett närmare bestämning läge i sakens natur,
att endast en misstanke, som vore objektivt grundad, kunde få betydelse, ansåge
lagrådet stadgandet lämpligen kunna avfattas så, »att ersättning ej må
utgå till någon, om misstanke kvarstår mot honom eller om med hänsyn till
omständigheterna i övrigt skäl äro däremot». Såsom framginge av denna
formulering borde vid ansökningens prövning föreliggande omständigheter
beaktas, vare sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat sätt.

I propositionen har på grund av lagrådets här ovan återgivna anmärkning
i 1 § andra stycket orden »grundad misstanke» utbytts mot uttrycket
»anledning till misstanke» utan att föredragande departementschefen,
enligt vad som uttalas i propositionen, därmed avsett att göra någon ändring
i sak. I övrigt ha i anledning av lagrådets erinringar endast vidtagits
redaktionella jämkningar i förslaget.

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget innefattar i flera
hänseenden betydelsefulla utvidgningar i rätten för oskyldigt häktade eller
dömda att erhålla ersättning för den skada, som förlusten av friheten
medfört för dem. Vidare innebär förslaget den förändringen i förhållande
till vad som nu gäller, att även den som, ehuru oskyldig, varit anhållen skall
kunna erhålla skadeersättning. Förslaget skiljer sig från gällande rätt också
därutinnan, att prövningen av frågan om rätt till ersättning överflyttats från
Kungl. Maj:t till domstol. I denna del sammanhänger förslaget med att efter
nya rättegångsbalkens ikraftträdande protokollföringen vid domstolarna icke
kommer att bliva lika fullständig som för närvarande och att det skriftliga
material som kommer alt stå till prövningsmyndighetens förfogande därför
kommer att bli knapphändigare än vad nu är fallet.

Uttkottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Ehuru otvivelaktigt vissa skäl kunna anföras för att bibehålla en prövning
i administrativ ordning av ifrågavarande ärenden, har utskottet ansett övervägande
skäl tala för propositionens förslag i denna del. Det för utskottet
avgörande har härvid varit, att domstolen, där mål om ansvar för brottet
handlagts, kommer att ha ett bättre material för sitt bedömande och större
möjlighet att vid behov komplettera detta än som skulle föreligga för Kungl.
Maj :t, om den administrativa prövningen skulle bibehållas. Genom att prövningen
förlägges till domstol vinnes — såsom processlagberedningen framhållit
— också den väsentliga fördelen att ersättningsfrågan kan avgöras
redan i själva brottmålet. En domstolsprövning med dess möjlighet till överprövning
i högre instans måste också ur rättssäkerhetssynpunkt anses mera
betryggande än en prövning i administrativ ordning.

Utskottet har vid sitt ställningstagande även utgått från att prövningen
av dessa ersättningsärenden, även om den förlägges till domstol, icke bör
ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till de
omständigheter som kunna föreligga i varje särskilt fall. Föredragande departementschefen
har i propositionen också uttalat sig för att det i lagen bör
finnas utrymme för en sådan skälighetsprövning.

Enligt 1 § andra stycket i förslaget må ersättning ej utgå, om den misstänkte
sökt avvika eller genom vissa andra förfaranden själv föranlett att
anhållande eller häktning företagits. I anslutning till detta stadgande vill utskottet
framhålla, att ersättningsrätt icke bör vara utesluten i det fall att en
person, som icke haft med ett brott att skaffa men som trott att misstankarna
möjligen skulle kunna falla på honom, av rädsla för polisundersökning
sökt avvika från orten.

Enligt vad som vidare stadgas i 1 § andra stycket av förslaget må ersättning
ej heller utgå, om anledning till misstanke kvarstår. Mot processlagberedningens
förslag på denna punkt — att för rätt till ersättning skulle fordras,
att anledning till misstanke mot den häktade uppenbart icke kvarstode
— framförde föreningen Sveriges häradshövdingar vissa erinringar. Beträffande
den som varit oskyldigt häktad men sedan icke åtalats framhöll föreningen,
att det skulle strida mot den rättsgrundsats som kommit till uttryck
i 16 kap. 13 § strafflagen att på detta sätt stämpla någon som misstänkt,
ehuru han icke kunde åtalas. När åtal väckts, borde enligt föreningens mening
rätt till ersättning frånkännas sökanden endast örn av domen eller dombokens
innehåll uppenbart framginge, att frikännandet skett, ehuru bindande
omständigheter och liknelser förelegat mot honom. Departementschefen, som
delade häradshövdingföreningens uppfattning att ersättningsrätten blivit för
snävt begränsad i processlagberedningens förslag, upptog emellertid icke i
det till lagrådet remitterade förslaget vad föreningen förordat utan föreslog
i stället en bestämmelse om att grundad misstanke skulle utesluta rätt till
ersättning. Jämväl lagrådet ansåg, att en bestämmelse av liknande innehåll
vore erforderlig, men föreslog en i någon mån ändrad lydelse av denna.

Mot den avfattning, som ifrågavarande bestämmelse erhållit, ha inom ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

skottet anförts vissa betänkligheter. Bestämmelsen skulle kunna leda till, att
en domstol för sitt avslag å framställt anspråk å ersättning komme att åberopa
att, ehuru bevisningen icke varit tillräcklig för den tilltalades fällande,
misstanke dock kvarstode mot honom. Ett sådant förfaringssätt, vilket erbjuder
viss likhet med det ur vårt rättssystem utdömda institutet att ställa
någon på framtiden, finner utskottet olämpligt. Det skulle å andra sidan
kunna tänkas, att domstolen för att undvika de antydda olägenheterna underläte
att åberopa att anledning till misstanke kvarstode, ehuru detta varit
det för domstolen avgörande skälet. Domstolen skulle i sådant fall i stället
endast meddela en allmän hänvisning till omständigheterna i ärendet. Då
emellertid kvarstående misstanke upptagits som ett till omständigheterna i
övrigt alternativt skäl, skulle detta vara ägnat att vilseleda sökanden angående
den verkliga innebörden av domstolens beslut.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utskottet, att det ifrågavarande
villkoret »anledning till misstanke kvarstår» uteslutes ur 1 §. Det bör emellertid
betonas, att utskottet med detta ändringsförslag icke velat borttaga
möjligheten för domstol att avslå en ersättningsansökan, när omständigheterna
äro sådana att anledning till misstanke måste anses kvarstå. Syftet har
endast varit att förebygga, att domstolarna komma att såsom domskäl åberopa
nämnda förhållande.

I detta sammanhang må anmärkas, att departementschefen uttalat, att han
ansåge det vara självfallet att, om ett brott begåtts, polismyndigheten ofta
hade särskild anledning att tillfälligt anhålla personer, som förut kanske
flera gånger begått brott av den typ varom fråga vore, och att det enligt departementschefens
mening icke vöre skäligt att ersättning utginge i sådana
fall. Utskottet vill i anledning härav uttala, att fall även av denna art torde
kunna förekomma då ersättning skäligen bör utgå.

Mot stadgandet i sista stycket av 5 §, att åklagaren i ersättningsärenden
äger föra talan å det allmännas vägnar, har inom utskottet framställts den
anmärkningen, att det vore olämpligt att lägga denna uppgift på åklagaren,
då denne kunde ha ett personligt intresse av sakens utgång. En regresstalan
kunde nämligen komma att riktas mot den åklagare, som företagit det felaktiga
anhållandet, och även oberoende härav kunde han antagas vara benägen
att hävda det rättmätiga i sina tidigare åtgärder genom att å det allmännas
vägnar bestrida sökandens ersättningskrav, även om detta vore sakligt
grundat.

Utskottet anser dessa farhågor överdrivna. Såsom framgår av nya rättegångsbalken
7 kap. 6 § får en åklagare visserligen ej föra talan om han
är jävig, men han blir icke jävig blott genom att han meddelat ett beslut
om anhållande, vilket beslut senare visar sig vara oriktigt. I flertalet
fall där ersättningsanspråk kommer att framställas av den som varit oskyldigt
anhållen, torde det icke kunna göras gällande att åklagaren genom anhållandet
gjort sig skyldig till tjänstefel. Äro å andra sidan omständigheterna
i något fall sådana, att åklagaren genom sitt ingripande gjort sig skyldig

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

till tjänstefel, bör han ej lämpligen i ersättningsmålet föra talan å det allmännas
vägnar. Enligt utskottets mening torde stadgandets avfattning ej utgöra
hinder för att i sådana fall den förutvarande åklagaren ersättes av annian.
Med nu antydda begränsning måste emellertid den person, som varit
åklagare i ansvarsmålet, på grund av sin kännedom om detta vara mest lämpad
att också företräda det allmänna i fråga örn ersättning åt den som varit
oskyldigt anhållen i målet. Av vad utskottet förut anfört därom att i dessa
ärenden bör ske en skälighetsprövning följer emellertid, att åklagaren, när
ansökan om ersättning ej framställts i det mål vari ansvarsfrågan handlagts,
icke i främsta rummet bör uppfatta sin ställning som sökandens motpart.
Åklagarens uppgift bör i första hand vara att vid behov lämna domstolen
närmare upplysningar örn vilka särskilda omständigheter som föranlett anhållandet
eller häktningen samt ägna framställda ersättningsanspråk den
sakliga granskning, som erfordras för deras riktiga bedömande. Med hänsyn
härtill torde det vara uppenbart, att åklagaren i åtskilliga fall icke har att
bestrida rätten till ersättning för den som oskyldigt blivit föremål för en sådan
åtgärd varom i lagen är fråga.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon häktats såsom misstänkt för brott och frikännes han för brottet
eller nedlägges mot honom väckt åtal eller avslutas förundersökning utan
att åtal väckes mot honom, åge han, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
av allmänna medel erhålla ersättning för det intrång i friheten som förorsakats
av häktningen och, örn han i samband därmed varit anhållen, av
anhållandet. Vad nu sagts örn häktad skall ock gälla den som under längre
tid än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller underkastad
reseförbud.

Ersättning må ej utgå, om den miss- Ersättning må ej utgå, om den misstänkte
sökt avvika eller annorledes tänkte sökt avvika eller annorledes
undandraga sig förundersökning eller undandraga sig förundersökning eller
lagföring eller sökt undanröja bevis lagföring eller sökt undanröja bevis el -

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

eller på annat sätt försvåra sakens utredning,
eller om han genom sanningslös
bekännelse vid eller utom
rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen
föranlett, att han varit häktad, anhållen
eller underkastad reseförbud.
Ej heller må ersättning utgå, om anledning
till misstanke kvarstår eller
om det eljest med hänsyn till omständigheterna
ej är skäligt att ersättning
gives.

ler på annat sätt försvåra sakens utredning,
eller om han genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten
eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen
föranlett, att han varit häktad, anhållen
eller underkastad reseförbud. Ej
heller må ersättning utgå, örn i annat
fall än nu sagts med hänsyn till omständigheterna
ej är skäligt att ersättning
gives.

2 §•

Har någon, som dömts till straffarbete, fängelse eller förvandlingsstraff
för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera
efter ansökan om resning eller besvär över domvilla dom, varigenom han frikännes
eller fälles till ringare straff än han redan utstått, åge han av allmänna
medel erhålla ersättning med anledning av verkställandet av straffet
eller den del därav, varifrån han sedermera befriats; dock ej örn han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

3 §.

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande
den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller
internering.

4 §■

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så
ock för nödiga kostnader. Örn synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå
jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning må ej överlåtas innan ersättningen blivit bestämd.
Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock dödsboet föra talan
om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne.

5 §■

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det
mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket
ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt ansvarsfrågan.
Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då sökanden
erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag, då
domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan om
frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråket ej framställts
på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt
nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då
domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning må framställas, inskränka
sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 § rätt till ersättning
föreligger, åge han befogenhet därtill; domstolen må ock, där det finnes
lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till prövning efter
särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets bestämmande,
inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken såsom första
domstol handlagt åtalet.

över begäran örn ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig;
han åge ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §■

Göres ansökan örn ersättning annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, gäde örn rättens sammansättning vid ansökans prövning och avgörande
vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling;
avser ansökan ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt mål örn
ansvarsfrågan, skall om rättens sammansättning tillämpas vad med avseende
å den frågan är stadgat. Rättens avgörande sker genom beslut.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom
vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträder
kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Föreskrifterna i 1 § såvitt de avse ersättning med anledning av reseförbud
ävensom bestämmelserna i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken
den 18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i
denna lag stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter lagens
ikraftträdande varit kvarhållen jämligt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande,

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall äldre lag alltjämt tillämpas; i fråga om den som frigivits först efter nya
lagens ikraftträdande, skall dock nya lagen gälla även med avseende å tiden
dessförinnan.

Stockholm den 15 mars 1945.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Karl Johan Olsson, Linnér,
Siljeström, Olofsson och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner,
Olsson i Mellerud, Lindberg, Landgren och Rylander.

Reservation

av herr Gezelius, som ansett att frågan om anspråk på ersättning enligt
1 § i lagen icke borde prövas förrän det mål, vari ansvarsfrågan handlagts,
blivit slutligen avgjort och att i 5 § icke bort meddelas föreskrift därom, att
åklagaren skulle äga föra talan å det allmännas vägnar i ersättningsärendet.
Den som varit åklagare i ansvarsmålet borde väl beredas tillfälle att yttra
sig i ersättningsärendet, men frågan örn vem som ägde att föra talan å det
allmännas vägnar i sådant ärende borde regleras genom särskild instruktion.