Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u19 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1970

Nr 19

Utlåtande i anledning av motioner om överförande från läkare till
sjuksköterska av blodprovstagning vid rattfylleri.

I de likalydande motionerna 1:317 av herr Tistad och 11:340 av herr
Andersson i Örebro m.fl. hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om en utredning om möjligheterna att i största möjliga omfattning
frigöra läkarpersonal från arbete med provtagning för påvisande
av alkoholpåverkan genom att överföra uppgiften på leg. sjuksköterskor.

Nuvarande ordning

Gällande regler om trafiknykterhetsbrott finns i 4 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott. Detta lagrum skiljer mellan
ett grövre brott, för vilket straffet är fängelse i högst ett år eller, vid
mildrande omständigheter, dagsböter (lägst 25), och ett lindrigare brott för
vilket straffet är dagsböter (lägst 10) eller fängelse i högst sex månader.
Straffansvaret gäller endast vid förande av bil, motorcykel och vissa andra
motordrivna fordon.

Det grövre brottet, rattfylleri, kännetecknas i princip av att föraren har
varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att det
kan antas att han inte har kunnat föra sitt fordon på betryggande sätt.
Om föraren under färden har haft en alkoholkoncentration i blodet av
1,5 promille eller mer fordras emellertid ingen ytterligare bevisning beträffande
hans onykterhet eller trafikfarlighet. Promilleregeln innefattar med
andra ord en presumtion som inte kan motbevisas.

Det lindrigare trafiknykterhetsbrottet, som inte i lagen har någon särskild
beteckning men allmänt benämns rattonykterhet, bygger uteslutande på
promillevärden. Brottet omfattar sådana fall då alkoholkoncentrationen i
förårens blod har uppgått till 0,5 men inte till 1,5 promille.

Som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott används vid sidan av den tilltalades
egna uppgifter främst vittnesutsagor, blodprovsanalys samt klinisk
läkarundersökning jämte läkarens därå grundade omdöme om den misstänktes
berusningsgrad.

Blodprovstagningen och läkarundersökningen äger rum med stöd av bestämmelser
i 28 kap. rättegångsbalken. Enligt 12 § första stycket i detta
kapitel får sålunda i och för utredning om brott kroppsbesiktning äga rum
å den, som skäligen kan misstänkas för brott varå fängelse kan följa. Om
0102010 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 19

2 Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1970

det erfordras får enligt paragrafens andra stycke vid kroppsbesiktning tagas
blodprov och utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt
men. Åtgärderna får, om fara är i dröjsmål, beslutas av polisman. Förrättningen
skall äga rum inomhus och i avskilt rum. Blodprov får endast tagas
av läkare; likaså får endast läkare företaga annan mer ingående undersökning.
Protokoll skall föras över förrättningen.

Kostnaden utgår enligt en särskild kungörelse (1964: 843) av allmänna
medel. Döms den tilltalade för brott, skall han jämlikt lagen den 20 december
1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål återgälda
statsverket denna kostnad.

Enligt 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) är tjänsteläkare och
läkare vid sjukhus skyldiga att tillhandagå bl. a. åklagare och polismyndighet
med av dem begärda undersökningar och utlåtanden samt att utföra
alkoholundersökning »jämväl på begäran av underordnad polisman». Detta
gäller också i allmän tjänst anställd läkare i den mån hans övriga tjänsteåligganden
ej hindrar honom eller eljest särskilda skäl är däremot.

Närmare bestämmelser angående blod- och urinprov för alkoholbestämning
har meddelats av medicinalstyrelsen (socialstyrelsen), som också utfärdat
anvisningar för läkarundersökningen i trafikonykterhetsmål. Denna
avser huvudsakligen att utröna huruvida den undersökte visat yttre tecken
på alkoholpåverkan. Han har därför att vid undersökningen utföra vissa
prov. Läkarens iakttagelser antecknas i undersökningsprotokollet. I detta
antecknas vidare läkarens slutsats av undersökningen. I sistnämnda hänseende
skall läkaren uttala sin uppfattning om den undersökte är a) icke
påverkad; b) påverkad av alkohol och i så fall lätt, medelmåttigt eller höggradigt;
samt c) påverkad av sjukdom, utmattning, sömnmedel eller andra
stimulerande eller bedövande medel.

Motionernas motivering

I motionerna ifrågasätts mot bakgrund av rådande läkarbrist om det
behöver vara en läkare som utför prov på personer, som befaras vara alkoholpåverkade
i samband med framförande av motorfordon. På vissa platser
i landet har det enligt motionärerna varit svårt för polisen att vid olika
tillfällen få läkare som utför alkoholundersökning. I vissa fall har man fått
släppa den misstänkt rattonyktre. Orsaken till detta har enligt vad som uppgivits
varit hård arbetsbelastning för jourhavande läkare.

Motionärerna framhåller vidare att arbetsinsatsen för undersökning och
provtagning för påvisande av alkoholpåverkan eller indisponerande läkemedel
är ingalunda obetydlig. År 1969 utfördes 20 103 blodprovsundersökningar
för påvisande av alkoholpåverkan. Om man räknar med att en läkare
i gynnsamt fall klarar en undersökning jämte intygsutfärdande och restid

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1970

på 1 i/2 timme togs detta år cirka 30 000 läkartimmar i anspråk. Om denna
arbetsinsats avlastades läkarna blev ett betydande antal läkartimmar tillgängliga
för den vårdsökande allmänheten.

Enligt motionärernas mening torde en leg. sjuksköterska genom sitt dagliga
arbete och utbildning vara så förtrogen med blodprovstagningar att hon
kan utföra prov på misstänkt rattonyktra utan att kravet på en tillfredsställande
rättssäkerhet eftersättes. Vid undersökningen måste man naturligtvis
vara uppmärksam på att det i stället kan röra sig om ett sjukdomstillstånd,
t. ex. diabetes med precoma. Så snart något sådant misstänkes måste
den undersökte hänvisas till läkare. Enligt motionärerna är det möjligt att
viss utbildning, t. ex. distriktssköterske- eller avdelningssköterskeexamen,
bör gälla som villkor för rätt att utföra provtagning för alkoholbestämning.

Motionärerna anser att i motionerna behandlade spörsmål bör utredas,
lämpligen genom socialstyrelsens försorg.

Vissa utredningar

Förslag till nya bestämmelser på trafiknykterhetsområdet framlades år
1963 av 1957 års trafiknykterhetskommitté (SOU 1963: 72). Förslaget gick
bl. a. ut på en vidgning av straffansvaret och en omstöpning av brottskonstruktionerna.
I fråga om de kliniska läkarundersökningarna betonade kommittén
att dessa borde tillmätas större betydelse. Kommittén hade också
utarbetat ett nytt undersökningsprotokoll, som gav större utförlighet i rapporteringen
av läkarens iakttagelser. Kommitténs betänkande fick ett blandat
mottagande hos remissinstanserna och ansågs inte som helhet kunna
läggas till grund för omedelbara lagstiftningsåtgärder.

Det kan anmärkas att den kliniska undersökningens värde som bevismedel
behandlades i många remissutlåtanden. Åtskilliga remissinstanser
ansåg att den kliniska undersökningen knappast kunde ges så mycket större
betydelse än hittills. Andra ifrågasatte om inte hela proceduren med klinisk
undersökning kunde slopas eller om blodprovstagningen inte kunde ombesörjas
av sjukvårdskunnig polis.

För den ytterligare utredning som i enlighet med det nyss anförda ansågs
erforderlig tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i januari 1966
nya sakkunniga, kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott.
Kommitténs arbete, som bedrivs i nära samarbete med representanter
för övriga nordiska länder, har inte bundits genom detaljerade anvisningar.
De sakkunniga bör enligt direktiven beakta de olika förslag som trafiknykterhetskommittén
presterat och vad som kommit fram vid remissbehandlingen
av kommitténs betänkande. Särskild uppmärksamhet bör ägnas påfölj
dsproblemen.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1970

Utskottet

I motionerna hemställs om utredning av möjligheterna att på legitimerade
sjuksköterskor överföra läkaruppgifterna vid blodprovstagning och
annan undersökning för utrönande av alkoholpåverkan vid trafiknykterhetsbrott.

År 1963 framlade 1957 års trafiknykterhetskommitté förslag till ny trafiknykterhetslagstiftning.
Därefter tillkallades i januari 1966 sakkunniga för
den ytterligare utredning som ansågs erforderlig på området. Enligt vad
utskottet erfarit kommer det i motionerna upptagna spörsmålet att behandlas
i det slutbetänkande som de sakkunniga beräknar att avge innevarande
år. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 317 och II: 340 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Schött (m), fru Lindström (s), herrar Sörenson (fp), Helge Karlsson (s)*,
fru Lilly Ohlsson (s) och herr Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s)*, herrar Martinsson (s)*,
Börjesson i Falköping (ep), Hansson i Piteå (s), Sjöholm (fp)*, Oskarson
(m), fru Bergander (s) och herr Polstam (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB - Stockholm