Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u19 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

iNr 19

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Genom en den 25 januari 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 76, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj .1
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande som i första stycket sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—16 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser
eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §•

Konungen äger bestämma,

1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som lör
vanliga fall är föreskrivet;

2) att åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården tillkomma
viss underrätt eller lagfaren domare eller viss hovrätt, skola, helt
eller delvis, övertagas av annan likställd domstol eller domare.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 1 avd. Nr 19

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger
Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §.

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare
vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan
befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domarbefattning.

Vad i lag finnes stadgat om att den som redan innehaft uppdrag som
nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman
ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

Förordnande som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för
patentmål, sakkunnig vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot
för mål om klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår,
fortfarande gälla intill dess annat beslut meddelas.

4 §•

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4 kap.
10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kallas
jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen.

Vid förfall för expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig
som avses i 3 § tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person
med erforderlig sakkunskap tillkallas.

5 §•

Möter på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hinder
eller särskild svårighet att vid laga domstol handlägga mål eller ärende,
äger rätten förordna, att det skall överflyttas till annan likställd domstol
som med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finnes lämplig.

År part på grund av förhållanden som nyss nämnts förhindrad att inställa
sig personligen vid rätten, må saken utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse handläggas och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt
utredas och, i brottmål, anledning ej förekommer att döma till svårare
straff än böter.

6 §•

Kan part på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket antagas
vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och finnes det med
hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet vara av synnerlig vikt för
honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt angeläget att handläggningen
främjas, skall rätten eller domaren förordna ombud för honom. Till
ombud bör förordnas advokat, om sådan finnes att tillgå. Ombud skall entledigas
så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett
ombud bevaka sin rätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars
behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller
rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud som i
första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stämning
i brottmål.

Vad i 8 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

7 §•

Ombud som avses i 6 § äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så
ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas skäligt. Vid
målets eller ärendets avgörande skall part eller annan förpliktas att till
statsverket återgälda dess utgifter, såframt han enligt vad om rättegångskostnad
är stadgat skolat svara därför. Om den part för vilken ombudet förordnats
åtnjuter fri rättegång, skall beträffande ersättning till ombudet och
skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad i lagen om
fri rättegång är stadgat om ersättning till rättegångsbiträde; dock att, då
ersättningsskyldighet gentemot statsverket ålägges annan än parten, 13 §
nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om ombud för tilltalad, skall i
nämnda hänseenden så anses som hade ombudet förordnats till offentlig försvarare.

Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

8 8.

Till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång
må, om någon som äger föreskriven behörighet att fullgöra sådant
uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

9 §.

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna
om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas
för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller
fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt
rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förordnande
för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande, om ej
Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning vid fullföljd av
talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt
i militära brottmål.

10 §.

Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag
eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes
han på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket hava varit ur
stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap.
rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas
även om åtgärden icke är av beskaffenhet som i 11 § nämnda kapitel
sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan om
resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf
eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är
föreskrivet om att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag då
tiden utgick ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden
som avses i 1 § första stycket denna lag finnes hava varit ur stånd att inom
sagda tid göra sådan ansökan.

Ansökan om återställande av försutten tid skall göras inom tre veckor
sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid varom Konungen förordnat.

11 §•

Under förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken må den som finnes
kunna utan avsevärd olägenhet inställa sig kallas till förhör vid äventyr att
han hämtas utan hinder av att avståndet är större än i 7 § sagda kapitel
sägs.

12 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse
må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
I sådant tall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf
göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet
som där omförmäles.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej
kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes
för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den
dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telelonsamtal
eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

lidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,
må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

14 §.

Har undersöltningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 12
eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen
göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning.
Finner rätten att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva
förordnandet.

15 §.

Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall gälla
såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol,
skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av
sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes
än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning
ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken sägs.

16 §•

Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1) och 3 § första stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan myndighet.
Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen
icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger
eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger hovrätt i
vad angår dess domkrets även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som
enligt denna lag tillkommer Konungen.

17 §.

När krigstillstånd upphör eller förordnande enligt 1 § första stycket upphäves,
skall iakttagas, att den som på grund av 3 § andra eller tredje stycket
eller 4 § deltagit i handläggning av mål eller ärende alltjämt skall vara
behörig i det målet eller ärendet samt att förordnande av ombud enligt 6 §
skall gälla till dess ombudet enligt vad där sägs blivit entledigat. Förordnande
enligt 9 § första stycket skall fortfarande tillämpas i fråga om åtgärd,
för vars vidtagande tid börjat löpa före förordnandets upphörande. Har för
vidtagande av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall
med avseende å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt
tillämpas.

18 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Inledning

Under krigsförhållanden påkallas avvikelser från eljest gällande regler
rörande domstolsorganisationen och rättegångsordningen. Såsom ett led i
beredskapsåtgärder som under senare tid vidtagits på skilda områden har
frågan om utformningen av dylika särbestämmelser utretts inom justitie
departementet. Därvid har upprättats en den 20 mars 1954 dagtecknad promemoria
med förslag till lagstiftning i ämnet.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överbefälhavaren, samtliga hovrätter, statspolisintendenten, civilbefälhavarna
i första, andra och tredje civilområdena, Stockholms rådhusrätt,
rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, statens organisationsnämnd,
1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.
Därjämte har riksåklagarämbetet bifogat yttranden av statsåklagarna
i Stockholm och Malmö.

En sammanställning av remissvaren såvitt avser huvudgrunderna i förslaget
återfinnes å s. 17—24 i propositionen, till vilken utskottet får hänvisa.

På grundval av det sålunda framkomna materialet föreslås i propositionen
efter mönster av den lagstiftning i ämnet, som gällde under det senaste
världskriget, vissa särregler rörande domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet
vid krig eller krigsfara. Vad domstolsorganisationen beträffar
föreslås bland annat befogenhet för Kungl. Maj :t att vid krig eller krigsfara
förordna om överflyttning av rättsskipningsuppgifter från en domstol till
annan likställd domstol samt att inom närmare angivna gränser besluta om
förflyttning av domare och andra befattningshavare vid domstol. Beträffande
rättegångsförfarandet innehåller propositionen bland annat förslag om
att domstol under vissa förutsättningar skall äga förordna ombud för part,
som på grund av krigsförhållandena är ur stånd att bevaka sin rätt. Vidare
föreslås en viss uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Propositionen
upptager även förslag om förlängning av vissa fatalietider vid
krig eller liknande lägen samt om vidgad tillämpning i sådana situationer
av reglerna om återställande av försutten tid. Efter förebild av 1952 års särskilda
tvångsmedelslag föreslås jämväl vissa speciella regler rörandf användningen
av straffprocessuella tvångsmedel.

1940 års särskilda rättegångslag m. m.

Genom propositionen nr 183 till 1940 års laglima riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Propositionen grundade sig
på en av processlagberedningen upprättad, den 14 februari 1940 dagtecknad

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

promemoria. Sedan riksdagen bifallit propositionen (första lagutskottets uti.
1940: 26), utfärdades lag i ämnet den 26 april 1940 (nr 272). Giltighetstiden
för lagen begränsades till den 31 mars 1941. Sedermera förlängdes giltighetstiden
successivt med ett år i sänder, senast genom lag den 14 mars 1947 (nr
112), varigenom prolongering skedde till den 30 juni 1948.

1940 års lag var så utformad, att för tillämpning av dess bestämmelser
fordrades ett särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. Sådant förordnande
fick meddelas vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. För giltigheten av förordnandet krävdes även
riksdagens medverkan. Genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 312) förordnade
Kungl. Maj :t, efter inhämtande av riksdagens samtycke, att bestämmelserna
i lagen skulle äga tillämpning. Kungörelsen undergick den
17 maj 1946 (nr 200) den ändringen, att från och med den 1 juli 1946 endast
viss bestämmelse i 1940 års lag skulle äga tillämpning.

Lagen innehöll i 2 § bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att vid krig,
krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden förordna
om ändrad sammanträdestid eller sammanträdesplats för domstol
samt om överflyttning av åligganden, som tillkommer viss underrätt eller
hovrätt eller lagfaren domare i viss underrätt eller domsaga, till annan likställd
domstol eller domare. Om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
skulle Kungl. Maj:t efter högsta domstolens hörande äga förordna
efter omständigheterna. Kungl. Maj :t skulle även, i den mån det påkallades
av krigsförhållandena, äga bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare
vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle
tjänstgöra i annan befattning vid någon av dessa myndigheter, domare likväl
endast i domarbefattning. Sistnämnda befogenhet liksom rätten att besluta
om ändrad tid och plats för domstols sammanträde kunde på uppdrag
av Kungl. Maj :t utövas av annan myndighet.

I lagen upptogs vidare särskilda regler om nämndemans tjänstgöringsskyldighet
(3 §). Om hinder mötte för val av nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller vattenrättsnämndeman, skulle nämndeman, trots att hans
mandattid utgått, vara pliktig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess besked
inkommit, att annan valts (3 § första stycket). Då häradsrätt eller ägodelningsrätt
sammanträdde utom domkretsen, ägde rättens ordförande,
därest nämndeman uteblev, i hans ställe kalla någon, som var valbar till
nämndeman i den domsaga, där sammanträdet hölls eller, om sammanträdet
ägde rum i stad som ej hörde till domsaga, i närmaste domsaga (3 §
andra stycket).

I lagens 4 § stadgades, att mål, som handlades av underrätt eller av arbetsdomstolen,
skulle av rätten uppskjutas eller förklaras vilande, om anledning
fanns att antaga, att på grund av krig eller andra förhållanden, som
avsågs med lagstiftningen, part var ur stånd att inställa sig vid rätten eller
eljest utföra sin talan eller annat hinder mötte för målets utredning. Kunde
saken nöjaktigt utredas, ägde dock rätten handlägga och avgöra målet, om
det för part var av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde där -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

till. För part, som kunde antagas vara ur stånd att vid målets fortsatta
handläggning själv bevaka sin rätt, skulle rätten, om det icke var uppenbart,
att behov därav icke förelåg, förordna ombud att själv eller genom
fullmäktig föra och i högre rätt fullfölja talan. Ombud kunde förordnas
jämväl av rättens ordförande, då rätten icke sammanträdde. Vidare föreskrevs,
att ombudet skulle, så snart det kunde ske och om möjligt efter
samråd med parten, förbereda talans utförande. Om parten själv utsåg fullmäktig,
förföll förordnandet. Ombud ägde göra ansökan om fri rättegång
och jämväl förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång.

6 § innehöll ersättningsregler. Ombudet skulle av allmänna medel åtnjuta
skäligt arvode för sitt arbete och ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.
I det slutliga utslaget skulle den, för vilken ombud förordnats, förpliktas
att till statsverket återgälda vad ombudet tillerkänts, om icke rätten
fann, att sådan skyldighet borde åläggas motparten. Om ombudet varit
förordnat till biträde enligt lagen om fri rättegång skulle om ersättning till
ombudet och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden härför gälla vad
som stadgats i nämnda lag.

Lagen upptog vidare i 7 § särskilda regler om laga förfall. Om part eller
annan, som kallats till rättens sammanträde, uteblev eller om han eljest
underlät att fullgöra vad som enligt rättens eller domarens beslut förelagts
honom, skulle underlåtenheten enligt första punkten i 7 § icke leda till påföljd
för honom, såframt han på grund av krig eller andra förhållanden,
som avsågs med lagstiftningen, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
Därest det icke var för rätten känt, huruvida vederbörande sålunda haft giltig
ursäkt för sin underlåtenhet, skulle upplysning härom inhämtas genom
rättens försorg (7 § andra punkten).

Lagens bestämmelser om uppskov, ombud och laga förfall skulle jämlikt
8 § första stycket i tillämpliga delar gälla i fråga om mål eller ärende, som
handlades av lagfaren domare i underrätt eller domsaga eller av överrätt
eller högsta domstolen, samt i fråga om utsökningsmål, där någon skulle
höras i den ordning, som stadgas i 195 § utsökningslagen. Det i 27 kap. 15 §
äldre rättegångsbalken upptagna stadgandet, att i vissa fall ändring i underrätts
beslut i brottmål ej finge ske utan att den tilltalade beretts tillfälle
att komma tillstädes vid munligt förhör i hovrätten, skulle enligt 8 § andra
stycket i 1940 års lag icke äga tillämpning, om på grund av krig eller andra
förhållanden, som åsyftades med lagen, förhör med den tilltalade icke kunde
anställas eller skulle vara förenat med synnerlig olägenhet.

9 § innehöll en regel om befogenhet för Kungl. Maj :t att, då det påkallades
av krig eller andra i lagen åsyftade förhållanden, förordna om förlängning
av den tid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga rannsakning
med häktad. Sådant förordnande kunde avse riket i dess helhet eller viss
del därav.

Enligt 10 § i den lydelse paragrafen erhöll genom lag den 22 juni 1944
ägde Kungl. Maj:t befogenhet att i den mån det påkallades av förhållanden,
som nyss nämnts, förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivan -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

de av inlaga eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes
än genom särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol, domare,
nedre justitierevisionen eller överexekutor. Även ett dylikt förordnande kunde
avse riket i dess helhet eller viss del därav.

Lagen innehöll även särskilda regler om andra tidsfrister än de nu nämnda
(11 §). Var någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss
i lag eller författning föreskriven tid instämma talan eller påkalla prövning
i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd
och befanns lian på grund av krig eller andra därmed jämställda förhållanden
ha varit ur stånd att vidtaga åtgärden inom den föreskrivna tiden,
skulle reglerna om återställande av försutten tid i lagen den 22 juni 1939 om
särskilda rättsmedel vinna tillämpning, även om åtgärden icke var av sådan
beskaffenhet som åsyftades där. Denna regel ägde motsvarande tillämpning
beträffande resningsansökan och besvär över domvilla. Den för återställande
av försutten tid givna regeln att ansökan därom skulle göras inom
ett år från den dag, då tiden utgick, ägde icke tillämpning, om sökanden
på grund av krig eller andra likartade förhållanden, varit ur stånd att inom
årsfristen göra sådan ansökan.

Speciella delgivningsregler meddelades i 12 §. Delgivning med den, som
fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, skulle ske genom militär myndighets
försorg. Intyg av sådan myndighet gällde som fullt bevis, att delgivning
verkställts på sätt intyget utvisade. Var fråga om delgivning av stämning
eller kallelse att infinna sig personligen vid domstol, skulle intyget tillika
innehålla uppgift huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring var
hindrad att inställa sig. Om delgivning skett på annat sätt än genom militär
myndighet skulle delgivningen likväl gälla. Delgivning fick dock icke
ske genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande
å den söktes husdörr eller uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant
sätt.

Slutligen stadgades i 13 § att Kungl. Maj:t ägde meddela de närmare föreskrifter,
som erfordrades för tillämpningen av lagen. Sådana tillämpningsföreskrifter
utfärdades genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 313).

Tilläggas bör, att 1940 års lag icke var tillämplig på krigsdomstolar och
rättegången vid dem (1 §).

Det må nämnas att en motsvarande lagstiftning genomfördes även beträffande
förvaltningsdomstolarnas och förvaltningsmyndigheternas verksamhet
vid krig eller krigsfara. På detta område gällde ursprungligen lagen
den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in.
Till grund för denna lag låg ett av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat
förslag (SOU 1940: 23). Lagen skulle gälla till och med den 31 mars 1942.
Vid 1942 års riksdag framlades förslag till ny lag i samma ämne (prop. nr
6). Anledningen till omarbetningen var bl. a., att lagen ansågs böra omfatta
även vissa kyrkliga myndigheter. För denna komplettering av lagen ansågs
allmänna kyrkomötets medverkan erforderlig. På grundval av den nämnda

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

propositionen, vilken bifölls av riksdagen, utfärdades lagen den 13 mars
1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. m. Till
skillnad från de år 1940 utfärdade lagarna gjordes denna lag ej tidsbegränsad.
Såsom skäl härtill åberopades i propositionen det förhållandet, att betydande
svårigheter kunde uppstå att erhålla erforderlig medverkan av
kyrkomötet till eventuella prolongeringar. Lagen är alltjämt i kraft. I anslutning
till vissa åtgärder, som på senare tid vidtagits på beredskapsplaneringens
område, har i överensstämmelse med förslag i propositionen nr
9 till 1953 års riksdag en del ändringar i lagen genomförts enligt lag den 27
februari 1953 (nr 51).

Departementspromemorian

I den inledningsvis omförmälda departementspromemorian anföres, att
särbestämmelser om rättegången vid krig eller krigsfara torde få utformas
med 1940 års lag såsom förebild. I vissa betydelsefulla avseenden måste dock
lagstiftningen utformas på annat sätt än 1940 års lag, bl. a. beroende på tillkomsten
av nya rättegångsbalken. Störningar på rättsskipningen under krigsförhållanden
kan inträffa såväl i avseende å domstol sorganisationen som
beträffande själva rättegångsförfarandet och vad därmed sammanhänger. I
enlighet med de grundsatser som var vägledande vid utformningen av 1940
års lag bör en undantagslagstiftning utarbetas med sikte på att såvitt möjligt
komma till rätta med inträdande olägenheter i båda dessa hänseenden.

I promemorian behandlas först i vilka avseenden särregler erfordras beträffande
dom stolsorganisationen. Efter en redogörelse för de
bestämmelser i 1940 års lag som rörde domstols sammanträdestider och
sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från en domstol till en
annan, högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar, förflyttning av befattningshavare,
nämndemans tjänstgöringsskyldighet och möjligheterna att
ersätta utebliven nämndeman uttalas i promemorian, att bestämmelser i
dessa avseenden även nu torde böra upptagas, ehuru omarbetning delvis
måste ske för anpassning till nya rättegångsbalken. I promemorian framhålles
vidare, att ett par andra undantagsregler beträffande domstolsorganisationen
dessutom synes vara påkallade. Sålunda torde Kungl. Maj :t böra
givas befogenhet att förordna om ändrad sammansättning av domstol. I 2 §
i det vid promemorian fogade lagförslaget har upptagits en regel av denna
innebörd. Det förutsättes i promemorian, att bemyndigandet utnyttjas
med försiktighet och med iakttagande av att domstolarna ej erhåller en
mindre kvalificerad sammansättning än som är absolut nödvändig. Väsentliga
ändringar bör enligt promemorian ske endast i ett verkligt nödläge.
Enligt promemorian bör ifrågavarande befogenhet på uppdrag av Kungl.
Maj :t kunna utövas av annan myndighet. Vidare förordas i promemorian,
att gällande regler om att den som redan innehaft uppdrag såsom nämndeman
eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämndeman

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

ej må ha uppnått viss ålder sättes ur tillämpning. Slutligen anses i promemorian,
att skyldighet att kvarstå i uppdrag till dess annan blivit vald eller
utsedd bör föreligga ej blott för nämndemän utan även för sådana särskilda
sakkunniga som ingår i rätten vid handläggningen av patent-, sjörätts- och
expropriationsmål.

Vad härefter angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger
erfordras, enligt vad i promemorian anföres, särskilda anordningar
främst med hänsyn till att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter
för parter att inställa sig eller eljest medverka vid handläggningen av mål
och ärenden.

Enligt promemorian är det uppenbart, att parts av krigsförhållanden föranledda
underlåtenhet att fullgöra vad som enligt processreglerna ankommer
på honom icke bör räknas honom till last och föranleda vites- eller
annan dylik påföljd. Inkallelse till krigstjänst eller annat med krigsförhållandena
sammanhängande hinder bör givetvis betraktas såsom en art av laga
förfall. I detta avseende erfordras enligt promemorian ej någon särskild bestämmelse.
Enligt 32 kap. 8 § rättegångsbalken föreligger laga förfall, då
någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet,
som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt,
hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Enligt äldre rättegångsbalken fanns ej någon skyldighet för domstolen
att undersöka, huruvida laga förfall förelåg. Härom meddelades emellertid
särskilda föreskrifter i 1940 års lag. I 7 § andra punkten stadgades, såsom
förut nämnts, att därest det ej vore för rätten känt, huruvida part eller
annan, som underlåtit att på kallelse infinna sig eller eljest fullgöra vad som
förelagts honom, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet i form av hinder
till följd av krigsförhållandena, upplysning därom skulle inhämtas genom
rättens försorg. Numera stadgas i 32 kap. 6 § rättegångsbalken: »Underlåter
den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda
till påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången». I processlagberedningens
motiv till detta stadgande uttalades, att det med hänsyn till
de stränga påföljder, som vore knutna till utevaro syntes lämpligt att dessa
uteslötes så snart rätten hade anledning antaga, att laga förfall vore för
handen. I promemorian uttalas, att det är uppenbart, att skäl till antagande
om laga förfall ofta måste föreligga under krigsförhållanden. Någon motsvarighet
till nyssberörda stadgande i 7 § andra punkten i 1940 års lag synes
sålunda ej erforderlig. I promemorian anses vidare, att motsvarighet till
den i 7 § första punkten nämnda lag givna regeln om verkan av laga förfall,
kan undvaras med hänsyn till det uttryckliga stadgandet i 32 kap. 0 § rättegångsbalken.

Vad beträffar sådana tidsfrister som bestämts i lag, framför allt lid för
fullföljd av talan, stadgas i 32 kap. 7 § rättegångsbalken, att rätten skall
utsätta ny tid, om före utgången av den fastställda liden visas laga förfall.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

I dessa fall kräves sålunda, att laga förfallet anmäles och styrkes före tidsfristens
utgång. I promemorian intages den ståndpunkten, att något avsteg
Irån denna grundsats icke torde böra göras under krigsförhållanden. För
motparten och i övrigt ur allmän rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget
att frågan huruvida en meddelad dom vunnit laga kraft ej hålles svävande.
Emellertid förordas i promemorian, att möjlighet till allmän förlängning
av sådana tidsfrister, varom här är fråga, införes i huvudsaklig överensstämmelse
med bestämmelserna i 10 § i 1940 års lag. Därjämte anses i promemorian
en särskild undantagsregel vara erforderlig för att icke krigsförhållandena
skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda rättsmedlet
återställande av försutten tid. En dylik undantagsregel fanns såsom nämnts
i 11 § i 1940 års lag. I enlighet med vad i nämnda paragraf stadgades bör
vidare, framhålles det i promemorian, detta rättsmedel utvidgas till att omfatta
jämväl frister som faller utom rättegång eller avser inledande av rättegång
o. dyl.

Enligt bestämmelser i 1940 års lag skulle mål eller ärende uppskjutas
eller förklaras vilande, om anledning förelåg till antagande, att på grund av
krigsförhållandena part vore ur stånd att inställa sig vid rätten eller eljest
utföra sin talan eller annat hinder mötte för utredningen av målet eller ärendet.
Då numera i 32 kap. 5 g rättegångsbalken finnes en allmän regel om
\ ilandeförklaring av mål, därest mot handläggningen möter hinder av längre
varaktighet, anses i promemorian någon särskild bestämmelse i detta avseende
icke behövlig.

Ofta kan emellertid framhålles det i promemorian — längre uppskov
med avgörandet av mål eller ärenden vålla betydande olägenheter för berörda
parter och ur allmän synpunkt. Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års
lag är det enligt promemorian även i krigstid av stor vikt att, samtidigt som
den enskildes rättsskydd såvitt möjligt tillgodoses, samhällsfunktionerna
mom ohka områden fortgår med minsta möjliga rubbning. För att tillgodose
detta viktiga intresse meddelades i 1940 års lag särregler i två avseenden.
Dels stadgades, att mål kunde oavsett parts utevaro eller annat hinder
handläggas och avgöras, om saken befanns kunna nöjaktigt utredas och det
lör part vore av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl föranledde därtill,
och dels hade rätten att vid behov förordna särskilt ombud för frånvarande
part. Utseende av ombud för en frånvarande part innebär, enligt vad i promemorian
uttalas, att ett väsentligt hinder för målets eller ärendets avgöiande
undanröjes, och bestämmelser härom torde enligt promemorian
aven nu böra upptagas. Däremot anses det i promemorian icke böra komma
i fråga att genom en särregel ge avkall på eljest gällande krav på den utledmng,
som skall föregå målets eller ärendets avgörande. Vad särskilt
angar frågan om parts personliga inställelse finnes ej anledning att under
krigsförhållanden frångå vad härom stadgas i 11 kap. 5 § och 21 kap. 2 §
rättegångsbalken. Några större olägenheter av att man upprätthåller det
absoluta kravet på personlig inställelse av den misstänkte i vissa brottmål
torde enligt promemorian ej behöva befaras. Föreligger enskilt anspråk i

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

anledning av brottet, kan talan därom jämlikt 22 kap. 1 § rättegångsbalken
föras i den för tvistemål stadgade ordningen, varvid möjlighet eventuellt
kan förefinnas att få anspråket prövat utan avseende å att den misstänkte
ej kan infinna sig personligen.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de bestämmelser rörande
straffprocessuella tvångsmedel som gällt under och efter senaste
världskriget. Härom yttras i promemorian:

Beträffande de straffprocessuella tvångsmedlen innehöll 1940 års särskilda
rättegångslag ingen annan undantagsregel än att i 9 § stadgades, att
Kungl. Maj :t ägde beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna
om förlängning av den tid, inom vilken allmän underrätt hade att företaga
rannsakning med häktad. Emellertid meddelades därjämte särskilda av
krigsförhållandena föranledda bestämmelser dels i lagen den 14 oktober
1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8
eller 19 kap. strafflagen in. m. och dels i lagen den 9 januari 1940 om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara in. in. Genom 1939 års lag tillkom vissa
i förhållande till då gällande rätt nya tvångsmedel, som skulle få användas
vid utredning rörande vissa mot rikets säkerhet riktade brott. De nya
tvångsmedel som infördes genom lagen var kvarhållande av post- och telegrattörsändelser
samt avlyssnande av telefonsamtal och inhämtande av
uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal. Giltighetstiden för 1939
års lag Var begränsad till utgången av mars 1941, och lagen prolongerades
ej. 1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter
än den år 1939 utfärdade lagen. De i i940 års tvångsmedelslag angivna
åtgärderna fick tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att
hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot
19 kap. strafflagen, vilka kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt; sedermera utökades
denna förteckning med brott mot den år 1940 tillkomna lagen om
straff för sabotage. Åtgärderna fick emellertid därutöver användas även i
den män det var erforderligt för att hindra att förhållande, vars meddelande
till främmande makt kunde löranleda skada som nyss nämnts kom
till obehörigas kännedom eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande
av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig av meddelande
därom. För tillämpning av 1940 års tvångsmedelslag fordrades sålunda
ej i alla fall, att misstanke om brottsligt förfarande förelåg. Under
de angivna förutsättningarna kunde enligt 1940 års tvångsmedelslag beslut
meddelas om beslag, skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan.
Vidare kunde beslutas att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller
annan försändelse skulle inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll
granskas och censureras samt att expediering av telefonsamtal skulle
inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss
tid eller tills vidare avstängas för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes
att del jämväl kunde beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt
å utväxlade eller beställda samtal. Vidare gav 1940 års tvångsmedelslag
möjlighet att, där det befanns erforderligt för ändamål som''förut
nämnts, gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes för att förbereda,
utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen riktade sig. 1940 års
tvångsmedelslag gällde i likhet med 1939 års lag ursprungligen till utgången
av mars 1941. 1940 års lag förlängdes emellertid successivt och upphörde
att gälla först med utgången av juni 1945.

De straffprocessuella tvångsmedlen är numera utförligt reglerade i nya

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

RB. Bestämmelserna finnes huvudsakligen i 24—28 kap. och avhandlat
följande särskilda slag av tvångsmedel, nämligen häktning och anhållande
(24 kap.), reseförbud (25 kap.), kvarstad och skingringsförbud (26 kap.),
beslag (27 kap.) samt husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning
(28 kap.). Användandet av tvångsmedlen ingår såsom ett led i den förundersökning,
som enligt 23 kap. RB skall föregå väckandet av åtal vid
domstol för brott som hör under allmänt åtal. Befogenheten att besluta om
användning av tvångsmedel har i vissa fall, när det gäller åtgärder av särskilt
ingripande natur, förbehållits rätten men tillkommer eljest undersökningsledaren
och åklagaren samt understundom även enskild polisman.

I syfte att bereda vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning
angående spioneri, sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet
riktade brott har emellertid utfärdats en lag den 21 mars 1952 med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (prop. 1952: 22,
första lagutskottets uti. 1952: 6). Denna lag, som ursprungligen gällde till
och med den 30 juni 1953, har genom lag den 13 mars 1953 erhållit förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1954, och genom lag den 26 februari
1954 har giltighetstiden ytterligare förlängts till och med den 30 juni 1955.1
1952 års tvångsmedelslag äger tillämpning vid förundersökning angående
1) brott som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9. kap.
1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen; 2) brott som avses i 19 kap. 1,
2 eller 3 § strafflagen, där brottet innefattar gärning varom i 4 § nämnda
kap. sägs; 3) försök eller förberedelse till de under 1) och 2) nämnda
brotten; samt 4) brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § strafflagen.
Vid dylik förundersökning äger justititiekanslern på begäran av anhållningsmyndigheten
medgiva förlängning av den tid (högst fem dagar),
inom vilken enligt 24 kap. 12 § RB häktningsframställning senast skall
avlåtas till rätten, med sammanlagt högst tjugufem dagar. Beslag får läggas
å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 § andra
punkten RB, även om å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i
två år. Vidare kan den befogenhet att förordna om kvarhållande av försändelse,
som enligt 27 kap. 9 § RB tillkommer rätten, i brådskande fall —
med efterföljande kontroll av rätten — utövas av undersökningsledaren eller
åklagaren. Slutligen ger lagen vidgade möjligheter till telefonkontroll. Avlyssning
av telefonsamtal enligt 27 kap. 16 § RB får sålunda ske oavsett
att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte
är det tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av telefonsamtal eller
avstänga telefonapparat eller lämna uppgift å expedierade samtal. Giltighetstiden
för förordnande om telefonkontroll är högst en månad i stället för
den i 27 kap. 16 § RB stadgade tiden en vecka. I brådskande fall kan —
även här med efterföljande kontroll av rätten — förordnande om telefonkontroll
meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

När det gäller frågan om regleringen av tvångsmedel under krigsförhål1
anden inriktar sig uppmärksamheten — framhålles det i promemorian —
helt naturligt i främsta rummet på den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har redan genomförts
en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen med ändamål att giva
polis- och åklagarmyndigheterna ökade möjligheter att uppdaga och beivra

1 1952 års lag har senast förlängts t. o. ra. den 30 juni 1958. Se prop. nr 7, rskr. nr 106 vid
innevarande riksdag.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

dylik brottslighet. I promemorian uttalas, att denna lagstiftning, som ansetts
påkallad redan i det nu rådande utrikespolitiska läget, ej lärer vara
tillfyllest vid krigstillstånd eller vid allvarligt krigshot. För ett sådant läge
måste mera ingripande åtgärder övervägas. Dessa kan emellertid ej begränsas
till den individuella brottsbekämpningen med krav på viss grad av
misstanke om brott såsom förutsättning för ingripande. Bl. a. torde en mer
eller mindre omfattande allmän kontroll över vissa kommunikationsmedel
lå tillgripas (jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop.
1952:22 s. 44). Spörsmålet härom synes enligt promemorian ej böra behandlas
i samband med en lagstiftning angående rättegångsväsendets ordnande
under krigsförhållanden utan bör upptagas till särskild behandling
med beaktande av erfarenheterna av den kontroll- och censurverksamhet,
som under det senaste världskriget utövades med stöd av 1940 års tvångsmedelslag
(jfr SOU 1948:7).

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida eljest finnes anledning att
under krigsförhållanden göra avsteg från rättegångsbalkens reglering av användningen
av tvångsmedel, har man — säges det i promemorian — å ena
sidan att beakta att polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet kan
ganska avsevärt försvåras till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt
i samhällslivet, med anledning varav lättnader i de restriktioner i olika
avseenden, som rättegångsbalkens bestämmelser innehåller, kan vara påkallade.
Å andra sidan är det av vikt att de garantier för den enskildes
rättssäkerhet som dessa restriktioner avser att ge, upprätthålles även i
krigstid. Man bör eftersträva en effektiv brottsbekämpning utan eftersättande
av kravet på att den misstänkte under förundersökningen icke får
utsättas för obehöriga och onödiga ingrepp. Detta gäller framför allt frihetsberövandet.
Någon förlängning av anhållningstiden utöver vad beträffande
vissa särskilda slag av brott redan medgives enligt 1952 års tvångsinedelslag
bör sålunda enligt promemorian ej komma i fråga. I promemorian
anföres att detta icke synes behöva i någon högre grad menligt inverka
på förundersökningens effektivitet, under förutsättning att polis- och
åklagarmyndigheternas verksamhet inriktar sig på brott av allvarlig karaktär
och lämnar å sido sådana brott och förseelser, som i ett för krigsförhållanden
omställt samhälle framstår såsom mer eller mindre bagatellartade.
Ej heller i övrigt bör enligt promemorian de grundsatser, varpå rättegångsbalkens
bestämmelser om användning av tvångsmedel vilar, i något väsentligt
avseende rubbas. De jämkningar och kompletteringar beträffande
reglerna om kvarliållande av försändelse och om telefonkontroll, som upptages
i 1952 års tvångsmedelslag, bör dock — med undantag för bestämmelsen
att telefonkontroll må äga rum oavsett att å brottet kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år — under krigsförhållanden utsträckas

att gälla beträffande brott i allmänhet. Härom föreslås regler i 8_10 §§

i det vid promemorian fogade lagförslaget. Dessa avsteg från rättegångsbalkens
regler synes enligt promemorian vara av beskaffenhet att under
krigsförhållanden främja möjligheterna till beivrande även av andra brott

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

än dem som avses i 1952 års tvångsmedelslag utan att några allvarliga
erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot desamma.

Vad slutligen beträffar tillämpningsområdet för lagstiftningen
anmärkes i promemorian, att 1940 års särskilda rättegångslag i vissa
avseenden var tillämplig å utsökningsmål (se 8 och 10 §§; jfr 1 § fjärde
stycket administrativa fullmaktslagen). Även om vissa utsökningsmål till
sin beskaffenhet nära överensstämmer med de vanliga rättegångsmålen, förordas
i promemorian att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen hänföres
till administrativa fullmaktslagen i den mån de ej handlägges av
domstol. Administrativa fullmaktslagen bygger i huvudsak på samma grundsatser
som nu föreslagits beträffande rättegångsväsendet, och det torde
enligt promemorian ej finnas speciell anledning att från dess tillämpningsområde
utbryta denna särskilda grupp av administrativa mål. Regeln i 9 §
sista stycket administrativa fullmaktslagen att, beträffande fullföljande eller
bevakande av talan hos domstol eller annan myndighet, som avses i lagen
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. in., föreskrifterna i nämnda lag skola äga tillämpning
—- vilken regel för närvarande hänger i luften, eftersom 1940 års särskilda
rättegångslag upphört att gälla — torde emellertid böra få kvarstå och således
bli tillämplig å den lag, varom förslag framlägges i promemorian.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
beträffande förslagets huvudgrunder anfört följande:

»Den gällande lagstiftningen om domstolarna och rättegångsordningen
är anpassad efter normala fredliga förhållanden och tager icke sikte på de
särskilda förhållanden som råder i en krigssituation. Det framstår som en
angelägen uppgift att på detta område genomföra en beredskapslagstiftning,
som kan sättas i kraft vid krigstillstånd eller eljest i ett läge då samhället
på grund av krigsförliållanden måste omställas i olika avseenden. Det förslag
till sådan lagstiftning som nu framlagts i en departementspromemoria
har såsom huvudsaklig förebild den särskilda, år 1940 utfärdade rättegångslag,
som gällde under andra världskriget. Förslaget har vid remissbehandlingen
i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och jag vill även för
egen del förorda, att lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget
genomföres.

Såsom uttalats i promemorian kan under krigsförhållanden störningar av
rättsskipningen inträffa såväl i avseende å domstolsorganisationen som beträffande
själva rättegångsförfarandet och vad därmed sammanhänger. I
fråga om domstolsorganisationen föreslås i promemorian,
efter mönster av 1940 års lag, särskilda regler angående domstols sammanträdestider
och sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från
en domstol till en annan, högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

på avdelningar, förflyttning av befattningshavare, nämndemans tjänstgöringsskyldighet
och ersättare för utebliven nämndeman. Dessa regler, som ej
mött några invändningar vid remissbehandlingen, torde kunna upptagas i
överensstämmelse med promemorians förslag. Detsamma gäller de särregler
som föreslagits beträffande rätt att avsäga sig uppdrag såsom nämndeman
och angående åldersgräns för sådant uppdrag ävensom om skyldighet att
kvarstå i vissa uppdrag.

Det i promemorian framlagda förslaget upptager därjämte en regel, som
bemyndigar Kungl. Maj :t att förordna om avvikelser från gällande föreskrifter
om domstols sammansättning. Någon motsvarighet härtill fanns ej i 1940
års lagstiftning. I promemorian uttalas, att dylika avvikelser kan vara nödvändiga
för att rättsskipningen skall kunna upprätthållas i ett kritiskt
läge. I likhet med ett flertal remissinstanser är jag emellertid tveksam,
huruvida det är lämpligt och av behovet påkallat att eftergiva de krav i fråga
om domstols sammansättning som den gällande lagstiftningen uppställer.
Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års lag, där införandet av en regel
i den antydda riktningen avvisades (se prop. 1940: 183 s. 14), är det sannolikt,
att det totala antalet mål och ärenden kommer att nedgå under
krigsförhållanden, varigenom verkningarna av en minskad tillgång på domarpersonal
åtminstone delvis neutraliseras. Behovet av juridiskt utbildad
domarpersonal torde vidare i viss utsträckning kunna tillgodoses genom
anlitande av pensionerade domare. Härtill kommer, att åtskilliga organisatoriska
svårigheter torde kunna avhjälpas genom de föreslagna befogenheterna
för Kungl. Maj :t att förordna om överflyttning av ämbetsåligganden
från en domstol till en annan och att besluta om förflyttning av domarpersonal.
Vad nämnden beträffar lärer reglerna i 4 kap. 10 § rättegångsbalken
och den i promemorian föreslagna befogenheten för domstol att tillkalla
nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen
bereda domstolarna möjlighet att så gott siom alltid anskaffa fulltalig
nämnd, då sådan erfordras. Med hänsyn till vad nu anförts torde tillräckligt
starka skäl icke föreligga att tillskapa möjlighet att under krigsförhållanden
ändra domstolarnas sammansättning. Tilläggas må, att ett genomförande
av stadsdomstolsutredningens nyligen framlagda förslag rörande
rådhusrätts sammansättning i brottmål skulle ytterligare reducera behovet
av en särregel om domstolarnas sammansättning under krig och därmed likartade
förhållanden.

Vad angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger har

1 promemorian föreslagits särskilda anordningar främst med hänsyn till
alt krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter för parter att inställa
sig eller eljest medverka vid handläggningen av mål och ärenden. Sålunda
föreslås befogenhet för domstol att förordna ombud för part, som kan
antagas vara ur stånd alt vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin
rätt, samt regler om förlängning av viss» tidsfrister. Promemorians förslag i
dessa hänseenden torde med vissa jämkningar kunna genomföras. Enligt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1991. Osaml. lund. Nr 19

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

vad riksåklagarämbetet och en civilbefälhavare föreslagit synes jämväl böra
införas en bestämmelse, som ger domstolarna befogenhet att överflytta mål
eller ärende till annan likställd domstol, som med hänsyn till sin belägenhet
är mera lämplig att upptaga målet eller ärendet, överflyttning bör få
ske, om det erfordras för att undanröja sådant hinder för målets eller ärendets
handläggning, som uppkommit på grund av krigsförhållandena, samt
överflyttningen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter
finnes lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om icke en regel
bör införas om skyldighet för domstol att vid parts utevaro eller underlåtenhet
efterforska huruvida laga förfall föreligger. Enligt föreningens
mening finnes eljest risk för en icke avsedd vidgad tillämpning av bestämmelsen
i 32 kap. 6 § rättegångsbalken om att utevaro eller underlåtenhet
som föranletts av laga förfall ej skall läggas parten till last i rättegången.
Denna bestämmelse förutsätter nämligen för sin tillämpning allenast, att det
förekommer anledning att parten har laga förfall, icke att laga förfall är
styrkt. Det synes emellertid även utan uttrycklig föreskrift kunna förväntas,
att domstolarna kommer att utnyttja till buds stående upplysningskällor
för att undersöka om laga förfall verkligen är för handen. Man kan även
räkna med att motparten ofta har intresse av att medverka vid utredningen
härom.

I ett flertal remissyttranden har ifrågasatts, om icke lättnader i gällande
regler om parts skyldighet att infinna sig personligen bör införas. Rättegångsbalkens
regler härom syftar till att skapa ett allsidigt och tillförlitligt
underlag för målets avgörande. Då dessa regler är av väsentlig betydelse för
rättsskipningens säkerhet, synes det tveksamt om undantag bör medgivas.
De svårigheter, som reglerna om parts personliga inställelse kan ge upphov
till under krigsförhållanden, bör man i stället, så långt det är möjligt,
söka bemästra på andra vägar. Genom att domstolen utnyttjar den förut
berörda befogenheten att överflytta mål till annan domstol kan parten eventuellt
beredas möjlighet att infinna sig personligen. Vidare kan ombud, som
förordnas av domstolen, måhända genom sitt arbete medverka till att utredningen
kommer i sådant skick, att parts personliga inställelse enligt rättegångsbalkens
regler blir obehövlig. Jag är således ej beredd att förorda
någon uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Ej heller
kan jag förorda några inskränkningar i gällande bestämmelser om skyldighet
för hovrätt att hålla huvudförhandling.

Med anledning av vad hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges
häradshövdingar anfört torde böra upptagas en regel om uppmjukning
av kompetenskraven för offentlig försvarare och biträde enligt lagen om
fri rättegång.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångsmedlen
under krigsförhållanden vill jag ansluta mig till promemorians
förslag att till brott i allmänhet utsträcka vissa jämkningar och kompletteringar
beträffande reglerna om kvarhållande av försändelse och om tele -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957 19

fonkontroll, som upptagits i 1952 års särskilda tvångsmedelslag. Jag anser
mig vidare i likhet med promemorian böra avvisa tanken att i fråga om
andra brott än de i nämnda lag avsedda tillåta en förlängning av den i
rättegångsbalken stadgade fristen för ingivande av häktningsframställning
beträffande anhållen. Att under längre tid beröva en för brott misstänkt
person hans frihet på de tämligen svaga grunder som kunna vara tillfyllest
för att motivera ett anhållande synes ej böra komma i fråga i andra fall
än då det gäller brott som innebär fara för rikets säkerhet.

De frister som domstol enligt rättegångsbalkens regler om straffprocessuella
tvångsmedel har att iakttaga är i allmänhet så utformade, att de
medger hänsynstagande även till extraordinära situationer och torde således
i oförändrat skick kunna tillämpas även under krigsförhållanden. Regler
av nu åsyftad typ återfinnes i rättegångsbalken exempelvis i 24 kap. 13,
17 och 18 §§, 25 kap. 3, 5 och 8 §§, 26 kap. 4 § andra stycket och 7 §,
27 kap. 6 och 14 §§, 45 kap. 14 §, 51 kap. 13 § samt 55 kap. 15 §. I något
fall förekommer, att en absolut tidsfrist stadgas. Väckes i mål, som fullföljts
till högre rätt, fråga om häktning av misstänkt, som är anhållen,
och kan häktningsfrågan avgöras utan förhandling, skall sålunda enligt
24 kap. 20 § rättegångsbalken beslut meddelas sist å fjärde dagen efter
det häktningsframställning inkommit till rätten. Något behov av att för
krigsförhållanden modifiera denna bestämmelse torde emellertid knappast
föreligga.

Beträffande förundersökningsreglerna i övrigt synes en anpassning till
krigsförhållanden i huvudsak vara möjlig inom ramen för gällande regler i
rättegångsbalken. Någon genomgripande revidering av dessa regler torde
sålunda ej behöva övervägas i detta sammanhang. Med anledning av vad föreningen
Sveriges häradshövdingar anfört torde dock bestämmelsen i 23 kap.
7 § rättegångsbalken om hämtning till förhör böra jämkas. Lagrummet begränsar
möjligheten att hämta någon till förhör till sådana tillfällen, då våglängden
icke överstiger femton kilometer. Under krigsförhållanden bör man
kunna kräva inställelse till förhör, även om våglängden överstiger femton
kilometer, såvida inställelse å förhörsplatsen icke medför avsevärd olägenhet
för den som skall höras.

Vad slutligen angår tillämpningsområdet för lagstiftningen må
anmärkas, att 1940 års lag i vissa hänseenden var tillämplig på utsökningsmål.
1 promemorian föreslås däremot, att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen
skall hänföras till administrativa fullmaktslagen, i den mån de ej
handlägges av domstol. Enligt min mening vinnes härigenom en enkel
och klar gränsdragning mellan den föreslagna lagens och den administrativa
Iullmaktslagens tillämplighetsområden. Såsom påpekats vid remissbehandlingen
medför den föreslagna gränsdragningen hl. a. den konsekvensen, att
möjlighet kommer att saknas att i ifrågavarande utsökningsmål förordna
ombud för part, som på grund av krigsförhållandcna är ur stånd att bevaka
sin rätt. Den administrativa fullmaktslagen innehåller nämligen icke
någon motsvarighet till den nu föreslagna lagens regler om förordnande av

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

ombud. Det torde emellertid få övervägas att komplettera den administrativa
fullmaktslagen med regler bl. a. i detta hänseende. Spörsmålet härom
skall dock icke upptagas i detta sammanhang.»

Lagrådet

Av de huvudfrågor i förslaget, vid vilka departementschefen vid lagrådsremissen
uppehållit sig, berörde lagrådet särskilt spörsmålet om parts skyldighet
att infinna sig personligen och anförde härom:

»I likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att man under krig och
liknande förhållanden även måste något mildra kraven på personlig inställelse.
Det kan icke vara lämpligt, att domstolarna för att under dylika tider
undgå stötande resultat av de för normala förhållanden avsedda reglerna
skola känna sig pressade att tillämpa dessa på ett sätt som eljest icke anses
tillåtligt. Stöd för en efter förhållandena anpassad praxis bör givas i nu
ifrågavarande lag. Bland annat i mål om ansvar för olika slags krisförseelser
bör saken ofta kunna prövas utan att den tilltalade inställt sig personligen.
En befogenhet i angiven riktning måste givetvis tillämpas med försiktighet.
Tydligt är även att, om exempelvis i brottmål den tilltalade ej kan
infinna sig, rätten måste vid prövningen taga hänsyn till att den tilltalades
egen redogörelse kanske kunnat tala till hans förmån. Lagrådet förordar
därför en bestämmelse, att om part på grund av förhållanden som avses i
1 § första stycket är förhindrad att i mål eller ärende inställa sig personligen,
saken likväl må prövas utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse,
såframt det ej kan befaras medföra olägenhet av någon betydelse.»

I anledning av detta lagrådsuttalande har departementschefen i propositionen
tillagt:

»Lagrådet har föreslagit en särregel rörande parts personliga inställelse.
Såsom redan av remissprotokollet framgår, är jag tveksam, om över huvud
något undanlag bör medgivas från gällande bestämmelser i detta ämne. En
regel med den av lagrådet föreslagna innebörden kan befaras leda till icke
avsedda eftergifter av kraven på att part skall vara personligen tillstädes.
Tydligt är emellertid, att betänkligheterna mot en modifierande särregel
betydligt minskas, om från regelns tillämplighetsområde undantages sådana
brottmål, vari anledning förekommer att ådöma svårare straff än böter.
.lag vill icke motsätta mig lagrådets önskemål om en undantagsbestämmelse
i ämnet, därest dess tillämplighetsområde begränsas på antytt sätt.
Bestämmelsen synes böra innehålla, att om part på grund av förhållanden
som avses i 1 § första stycket är förhindrad att inställa sig personligen vid
rätten, saken må utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brottmål,
anledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter.»

Specialmotivering till lagförslaget

Beträffande specialmotiveringen till lagförslaget tillåter sig utskottet hänvisa
till propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Utskottet

Med det i förevarande proposition framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara avses att foga ett nytt led till den beredskapslagstiftning, vilken
om så erfordras skall möjliggöra samhällets omställning vid ett krigsläge.
Lagstiftning av detta slag är alltid förenad med speciella svårigheter beroende
på osäkerheten i varje försök till förhandsbedömning av de förhållanden
under vilka lagen skall komma i tillämpning. Vissa drag i samhällsbilden
vid ett krigsläge, ägnade att inverka på rättegångsväsendet, torde dock
med rimlig sannolikhet kunna förutses. Militärinkallelser och kanske evakueringar
kommer att vålla personalbrist hos myndigheter och försvåra för
enskilda att rättsligt tillvarataga sina intressen, och ett ansträngt kommunikationsväsen
kan väntas fördröja eller förhindra utredningar och samverkan
mellan myndigheter å olika orter. Uppgiften för den lagstiftning som
nu föreslås blir därför att söka bemästra sådana svårigheter men det är
vanskligt att avgöra hur långtgående regler som skall anses erforderliga.
Att märka är nämligen att den föreslagna lagen skall kunna tillämpas under
högst skiftande förhållanden. Enligt 1 § i förslaget skall sålunda, då riket
befinner sig i krig, lagens bestämmelser automatiskt träda i tillämpning,
medan vid krigsfara liksom eljest »under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden» Kungl. Maj:t skall äga förordna, att dessa bestämmelser
skall lända till efterrättelse. Även om man -— såsom enligt utskottets mening
bör ske •— ger uttryckssättet »krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden» en snäv tolkning, kommer tydligen lagen att få
en högst avsevärd spännvidd. Det måste rimligen antas, att det föreligger
helt olika behov av att omställa rättegångsväsendet i exempelvis ett krigsläge
med invasion av svenskt territorium och i ett skärpt beredskapsläge.
Det framstår därför i viss mån som tveksamt, huruvida reglering för så
skilda situationer lämpligen kan genomföras genom en och samma lagstiftning.
Denna väg har emellertid valts vid lagstiftning om de administrativa
myndigheternas verksamhet i krig eller vid krigsfara, och detta förfaringssätt
torde i andra hänsenden vara förenat med fördelar. Den föreslagna
lagens konstruktion medger också en ganska långtgående anpassning
efter olika förhållanden. Vid allenast krigsfara eller i ett beredskapsläge,
då Kungl. Maj:t förordnar om lagens tillämplighet, kan t. ex. ett sådant förordnande
inskränkas att avse endast vissa bestämmelser i lagen, och även
riksdagen har vid sin prövning av huruvida förordnandet skall bestå samma
möjlighet att inskränka lagens tillämpning. Genom den Kungl. Maj:t tillerkända
befogenheten att meddela närmare föreskrifter för lagens tillämpning
kan även på andra sätt lagens regler anpassas till vad de särskilda förhållandena
gör lämpligt. Övergår krigsfaran i krig, kommer så lagen i tillämpning
i sin helhet men att märka är att flera av dess bestämmelser endast
innebär befogenhet för Kungl. Maj:t att genomföra vissa för situationen erforderliga
åtgärder. Några av dessa befogenheter kan även av Kungl. Maj:t

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

delegeras. Skulle sedan krigsläget förvärras därhän, att statsstyrelsen mer
eller mindre paralyseras, går lagen så långt i sin särreglering, att hovrätter^
na bemyndigas att utan uppdrag utöva de befogenheter som enligt den föreslagna
lagen eljest tillkommer Ivungl. Maj:t.

De särskilda bestämmelser som i propositionen föreslås för rättegångsväsendet
vid krig eller krigsfara avser såväl domstolsorganisationen som själva
rättegången. Vid sin granskning av de föreslagna reglerna har utskottet
ägnat särskild uppmärksamhet åt stadgandena om straffprocessuella tvångsmedel.
I synnerhet mot bakgrund av i vilken utsträckning tvångsmedel utnyttjades
med stöd av den under kriget gällande 1940 års särskilda tvångsmedelslag
har det nämligen synts utskottet angeläget att i den nu föreslagna
motsvarigheten till 1940 års lag skapa garantier mot en sådan glidning åt
en efter hand alltmer utvidgad användning av tvångsmedel.

De bestämmelser i fråga om användningen av tvångsmedel som i propositionen
föreslås innebär jämkningar av rättegångsbalkens reglering endast
i fråga om kvarhållande av försändelse och telefonkontroll. Beträffande
kvarhållande av försändelse gäller enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, att
om det är anledning att försändelse som må tagas i beslag skall inkomma
till post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, förordnande
kan meddelas att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess
frågan om beslag blivit avgjord. Sådant förordnande, som skall ges för viss
tid, högst en månad, meddelas av rätten. På denna punkt innebär det framlagda
lagförslaget endast den förändringen, att då inhämtande av rättens
beslut skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som är av
väsentlig betydelse för utredningen, motsvarande förordnande må meddelas
av undersökningsledaren eller åklagaren. Att sålunda en lagstiftning, avsedd
att träda i kraft vid krigsfall och jämförbara situationer, ger möjlighet
för de förundersökande organen att i vissa fall förordna om denna tvångsåtgärd
synes icke kunna föranleda erinran. I de lägen då lagen kan väntas
komma i tillämpning kan nämligen befaras, att kommunikationstekniska
svårigheter eller andra omständigheter omöjliggör en tillräckligt snabb kontakt
mellan undersökningsledningen och vederbörande domstol. Några avgörande
olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt av det föreslagna stadgandet
torde ej behöva befaras. Att märka är nämligen, att om undersökningsledare
eller åklagare meddelar förordnande av detta slag, skriftlig anmälan
ofördröjligen skall göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet
till prövning.

Beträffande telefonkontroll gäller enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken,
att om någon kan skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och det finnes vara av synnerlig vikt
för utredningen att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av
samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller
kan antas komma att begagnas av honom, rätten äger meddela tillstånd till
deras avhörande. Sådant tillstånd skall meddelas för viss tid högst en vecka.
Rättegångsbalkens bestämmelser om telefonkontroll, som sålunda endast

Första lagutskottets utlåtande nr 7.9 år 7.957

avser avlyssning av samtal, skall i den föreslagna lagen utvidgas att omfatta
även inställande och fördröjande av samtal liksom även avstängning av
telefonapparat. Vidare skall uppgifter kunna infordras angående vilka .samtal
som expedierats eller beställts från kontrollerad apparat och ytterligare
föreslås, att tillstånd till telefonkontroll i brådskande fall skall kunna medges
av undersökningsledaren eller åklagaren och att tillståndstiden utsträckes
till högst en månad.

Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna ur effektivitetssynpunkt
är att anta att regler om förlängning av tillståndstiden och om interimistiska
beslut av undersökningsledningen svårligen kan undvaras under de
tider då lagen kan väntas bli tillämpad liksom att även möjligheten att inhämta
uppgift om utväxlade samtal bör vara av värde vid polisens spaningsarbete.
Betydelsen av de föreslagna möjligheterna att inställa och fördröja
samtal och att avstänga telefonapparat är svårare att bedöma. Motsvarande
befogenheter enligt 1940 års tvångsmedelslag blev utnyttjade i mycket ringa
omfattning. Inställande av expediering av telefonsamtal enligt 1940 års lag
torde sålunda icke ha förekommit vare sig vid den särskilt inrättade telefonkontrollavdelningen
i Stockholm eller vid anstalterna i landsorten, medan
fördröjning av samtal torde ha förekommit allenast i Stockholm och där
blott i enstaka undantagsfall. Ej heller det i 1940 års tvångsmedelslag medgivna
tvångsmedlet avstängning av telefonapparat torde ha använts vare
sig i Stockholm eller i landsorten (Se SOU 1948: 7, s. 135'' ff). I enstaka undantagsfall
kan väl dock även nu berörda kontrollåtgärder vara av värde för
den brottsutredande verksamheten.

Om åter telefonkontrollen som tvångsmedel granskas ur rättsskyddssynpunkt
torde kunna fastslås, att det är ett väsentligt intresse att snävt begränsa
möjligheterna till avlyssning, som är en i den enskildes rättssfär
starkt ingripande tvångsåtgärd, men att det är av mindre betydelse om för
fall då avlyssning enligt rättegångsbalkens allmänna regler är medgiven,
detta tvångsmedel kompletteras med även andra former av telefonkontroll.
Bortsett från möjligheten till tillståndsförlängning och befogenhet för åklagare
att fatta interimistiska beslut, kommer propositionens förslag ej att
utvidga möjligheterna till avlyssning. Då utskottet vidare förutsätter att
reglerna om telefonavlyssning även vid tillämpning av den nu föreslagna
lagstiftningen tillämpas med restriktivitet, finner utskottet det anförda ge
vid handen, att vid en avvägning av effektivitetskravet och rättsskyddsintresset
de föreslagna reglerna om telefonkontroll kan godtas.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till anmärkning mot
Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 76, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 mars 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, fru SjöströmBengtsson,
herrar Domö, Lindgren och Englund*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Skoglund i Umeå, Hedqvist,
Gustafsson i Borås, fru Boman, herr Onsjö, fru Johansson* och fru LidmanFrostenson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570556