Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 (Utlåtande 1956:L1u19 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Nr 19

Utlåtande i anledning au väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser,
som Sverige åtagit sig enligt Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 590, av herr Håstad. I motionen
föreslås, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att en
utredning företages med uppgift att

1) fastställa i vad mån svensk rätt strider mot Sveriges förpliktelser enligt
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m.,

2) undersöka möjligheten att genom en separat reform skapa dels snabb
domstolskontroll och dels möjligheter för den enskilde att vid myndigheter
inom landet väcka talan om skadestånd på grund av frihetsingripanden,
som strider mot konventionens föreskrifter.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för''denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Europarådets konvention m. m.

Genom Sveriges anslutning till Europarådet år 1949 har vårt land blivit
bundet av denna organisations stadga av den 5 maj 1949. I inledningen
till stadgan uttalas bl. a., att de stater som grundat Europarådet ånyo bekänna
sig till de andliga och moraliska värden, vilka äro deras folks gemensamma
arv och ur vilka personlig och politisk frihet samt lagbundet samhällsskick
framvuxit, begrepp som utgöra grundvalarna för varje verklig
demokrati. I artikel 1 a) i stadgan säges därefter Europarådets syfte vara
att åvägabringa en fastare enhet mellan dess medlemmar i ändamål att förverkliga
de ideal och principer, vilka utgöra deras gemensamma arv, och
att underlätta deras ekonomiska och sociala framåtskridande. Därefter föreskrives
i artikel 1 b), att det angivna syftet skall med hjälp av Europarådets
organ fullföljas bl. a. genom värnandet och utvecklandet av de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Inom Europarådet upptogs
redan 1949 arbetet med avfattandet av en konvention i detta ämne.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 19

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Efter samverkan mellan Europarådets olika organ erhöll konventionen sin
slutliga utformning i november 1950 och öppnades den 4 nämnda månad
för underskrivande. Konventionen undertecknades omedelbart av Belgien,
Danmark, Frankrike, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Norge, Saar, Storbritannien, Turkiet och Tyska Förbundsrepubliken. Därefter
har konventionen den 28 november 1950 undertecknats även av Sverige
och Grekland, varigenom den sålunda blivit underskriven av samtliga 15
länder, vilka för det dåvarande voro medlemmar av Europarådet. Konventionen
har sedermera ratificerats av nämnda länder — däribland Sverige
den 11 januari 1952 -— utom Frankrike. Konventionen trädde i kraft den
3 september 1953.

Konventionen inledes med art. 1, enligt vilken de fördragsslutande parterna
förplikta sig att garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion,
de fri- och rättigheter, som angivas i konventionen. Dessa fri- och
rättigheter bestämmas i de efterföljande artiklarna 2•—12, vilka äro av följande
lydelse:

Artikel 2.

1. Envars rätt till livet skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen
bliva berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall
då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff.

2. Berövande av livet skall icke anses hava skett i strid mot denna
artikel när det är en följd av våld, som var absolut nödvändigt

a) för att försvara någon mot olaglig våldsgärning;

b) för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som
lagligen är berövad sin frihet att undkomma;

c) vid lagligen vidtagen åtgärd till stävjande av upplopp eller uppror.

Artikel 3.

Ingen må utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning.

Artikel 4.

1. Ingen må hållas i slaveri eller träldom.

2. Ingen må nödgas att utföra tvångsarbete eller eljest honom påtvingat
arbete.

3. Med tvångsarbete eller påtvunget arbete enligt denna artikel förstås
icke:

a) arbete som regelmässigt utkräves av den som är underkastad frihetsförlust
i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 av denna konvention
eller som är villkorligt frigiven;

b) tjänstgöring av militär art eller, i länder varest samvetsbetänkligheter
mot sådan beaktas, tjänstgöring som i hithörande fall utkräves i
stället för militär värnpliktstjänstgöring;

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

c) tjänstgöring som utkräves, då nödläge eller olycka hotar samhällets
existens eller välfärd;

d) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga
skyldigheterna.

Artikel 5.

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning
som lagen föreskriver:

a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig
domstol;

b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen
med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen
givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon
i lag föreskriven skyldighet;

c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för
att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt
för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt
att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha
gjort detta;

d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå
skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig
myndighet;

e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning
av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist,
hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare;

f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till
förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led
i förfarandet för hans utvisning eller utlämnande.

2. Envar, som arresteras, skall snarast möjligt och på ett språk, som
han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse
mot honom.

3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med
vad under 1 c) sagts, skall ofördröj ligen ställas inför domare eller annan
ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara
berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan
på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande
inställer sig till rättegången.

4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall
äga rätt alt inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet
snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är
laglig.

5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i
strid mot bestämmelserna i denna artikel, skall äga rätt till skadestånd.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Artikel 6.

1. Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till
opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas
offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången
eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen
eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller
då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så
kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då
på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada
för rättvisans intresse.

2. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas
som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.

3. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall äga följande
minimirätligheter:

a) att ofördröjligen på ett språk, som han förstår, och i detalj bliva
underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom; b)

att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar;

c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som
han själv utsett, eller att, i fall då han saknar erforderliga medel för
betalning av rättegångsbiträde, erhålla sådant utan kostnad, om rättvisans
intresse så fordrar;

d) att förhöra eller låta förhöra vittnen, som åberopas emot honom,
samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma
förhållanden som vittnen åberopade mot honom;

e) att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller
talar det språk, som begagnas i domstolen.

Artikel 7.

1. Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet,
som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott enligt
inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än
som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående.

2. Förevarande artikel skall icke hindra rannsakning och bestraffning
av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet, som
vid tidpunkten för dess begående var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper
som erkännas av civiliserade stater.

Artikel 8.

1. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem
och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle
är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning
eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra
personers fri- och rättigheter.

Artikel 9.

1. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet
att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva
sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar
och iakttagande av religiösa sedvänjor.

2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas
sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga
i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten,
upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet
av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 10.

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar
åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar
utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella
gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för
radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter,
må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar
eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt
samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den
territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av
oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av
annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrande av att förtroliga
underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas
auktoritet och opartiskhet.

Artikel 11.

1. Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster
samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta
sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. Utövandet av dessa rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar
än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt
samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna
säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården,
skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter. Denna
artikel förhindrar icke, att för medlemmar av de väpnade styrkorna,
polisen eller den statliga förvaltningen lagliga inskränkningar må göras
i de nämnda rättigheternas utövande.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Artikel 12.

Giftasvuxna män och kvinnor skola äga rätt att ingå äktenskap och
bilda familj i enlighet med de inhemska lagar, som reglera utövandet
av denna rättighet.

I tilläggsprotokollet till konventionen, vilket undertecknades den 20 mars
1952, ratificerades av Sverige den 17 april 1953 och trädde i kraft den 18
maj 1954, ha upptagits föreskrifter om vissa ytterligare rättigheter. De
ifrågavarande artiklarna i protokollet ha följande lydelse:

Artikel 1.

Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas
okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse
och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens
allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränka likväl icke en stats rätt att genomföra
sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera
nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse
eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor
eller av böter och viten.

Artikel 2.

Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den
verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning
skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn
en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas
religiösa och filosofiska övertygelse.

Artikel 3.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att anordna fria och
hemliga val med skäliga mellanrum samt under förhållanden som tillförsäkra
folket rätten att fritt ge uttryck åt sin mening beträffande
sammansättningen av den lagstiftande församlingen.

Övriga bestämmelser i konventionen, som följa efter art. 12, syfta till
att säkerställa ett effektivt skydd åt de i artiklarna 2—12 upptagna fri- och
rättigheterna och äga tillämpning även på de i tilläggsprotokollet förtecknade
rättigheterna.

I art. 13 föreskrives, att envar, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter
kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk
myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsman
i tjänsteutövning. De inskränkningar, som i konventionen medgivits
beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, må enligt art. 18 icke
vidtagas annat än för tillgodoseende av de syften, med hänsyn till vilka
de tillåtits. I fråga om garantier för konventionens efterlevnad föreskri -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

ves i art. 19, att det skall upprättas dels en europeisk kommission för de
mänskliga rättigheterna, dels ock eu europeisk domstol för de mänskliga
rättigheterna.

Angående den europeiska kommissionen meddelas därefter föreskrifter
i artiklarna 20—37. Enligt art. 20 skall kommissionen bestå av ledamöter
till samma antal som de fördragsslutande parterna. Angående anhängiggörandet
av ärenden inför kommissionen gäller enligt art. 24, att
fördragsslutande part genom Europarådets generalsekreteiaie kan till
kommissionen hänskjuta påstående om kränkning av bestämmelserna i
konventionen från annan fördragsslutande parts sida. Vidare föreskrives
i art. 25, att kommissionen må mottaga till Europarådets generalsekreterare
riktade framställningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer
eller grupper av enskilda, som påstå sig ha genom någon av de
fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon i konventionen
angiven rättighet. Som förutsättning för att kommissionen skall äga upptaga
en dylik framställning har likväl uppställts bl. a., att den fördragsslutande
part, mot vilken klagan riktas, förklarat sig erkänna kommissionens
behörighet att mottaga framställningar av nu ifrågavarande slag. I
art. 26 föreskrives, att kommissionen äger upptaga ett ärende först sedan
alla inhemska rättsmedel uttömts samt icke senare än sex manader från
den dag, då det slutliga beslutet meddelades. I första hand eftersträvar
man att en uppgörelse i godo skall kunna nås. Lyckas detta, skall enligt
art. 30 en rapport utarbetas innehållande en kort redogörelse för de faktiska
omständigheterna och för den lösning, som uppnåtts, vilken ledogörelse
därefter tillställes de berörda staterna, Europarådets ministerkommitté
och generalsekreteraren för offentliggörande. Om en lösning däremot
icke kunnat uppnås, skall enligt art. 31 kommissionen utarbeta en
rapport rörande de faktiska omständigheterna i fallet samt angiva, huruvida
kommissionen anser desamma innebära, att den ifrågavarande staten
brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. Rapporten skall överlämnas
till ministerkommittén. Om ärendet icke inom tre månader från dagen
för rapportens överlämnande hänskjutits till den europeiska domstolen för
de mänskliga rättigheterna, skall enligt art. 32 ministerkommittén med
två tredjedelars majoritet fastställa, huruvida kränkning av konventionen
skett. I händelse denna fråga besvaras jakande, skall ministerkommittén
föreskriva en frist, inom vilken den berörda staten har att vidtaga de åtgärder,
som bliva erforderliga till följd av ministerkommitténs beslut. Därest
staten i fråga icke inom den föreskrivna fristen vidtagit tillfredsställande
åtgärder, skall ministerkommittén med två tredjedelars majoritet besluta,
vilken verkan dess ursprungliga beslut skall erhålla, samt publicera
kommissionens rapport.

Först då minst sex fördragsslutande stater bundit sig genom sådan förklaring,
som omförmäles i art. 25, äger kommissionen upptaga framställningar
från enskilda om kränkning av rättighet. Sådan förklaring har lämnats
av Irland och Sverige utan tidsbegränsning samt av Belgien, Danmark,

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Island, Norge och Tyska Förbundsrepubliken för viss tid. Kommissionen
bar i anledning härav den 5 juli 1955 erhållit behörighet att upptaga individuella
framställningar.

Angående den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ha
utförliga bestämmelser meddelats i artiklarna 38—56. I art. 38 stadgas,
att domstolen skall vara sammansatt av domare till samma antal som Europarådets
medlemmar samt att mer än en domare icke må vara medborgare
i en och samma stat. Enligt art. 44 gäller, att endast de fördragsslutande
parterna och den förut omnämnda kommissionen äga hänskjuta ett mål
till domstolen. I art. 45 har föreskrivits, att domstolens behörighet omfattar
alla tvister rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen,
vilka de fördragsslutande parterna eller kommissionen hänskjuta till domstolen.

Det sista avsnittet av konventionen, omfattande artiklarna 57—66, avhandlar
vissa allmänna frågor. I art. 57 har föreskrivits, att på anmodan av
Europarådets generalsekreterare varje fördragsslutande part skall tillhandahålla
upplysningar om det sätt, på vilket dess inhemska lagstiftning säkerställer
ett effektivt efterlevande av bestämmelserna i konventionen.

Gällande rätt

Kortfattade upplysningar rörande de regler, som gälla i svensk rätt på de

områden, som omfattas av föreskrifterna i konventionens artiklar 2_12

och tilläggsprotokollets artiklar 1—3, lämnas i nedan å s. 9—11 och 13—14
intagna båda departementschefsanföranden. Utskottet får hänvisa till dessa.
Det må erinras om att 1878 års dissenterförordning sedan 1952 ersatts av
religionsfrihetslagen. — Vad angår reglerna om frihetsberövande kan utskottet
hänvisa till den utförliga framställningen i utskottets utlåtande nr 17
vid 1951 års riksdag (s. 7—14). Likartade undersökningar ha icke nu kunnat
företagas på alla de av konventionen och tilläggsprotokollet berörda områdena.

Vad särskilt angår möjligheterna för enskild, som anser sig förfördelad
genom offentlig myndighets åtgärd, att föra talan om ersättning för härigenom
liden skada mot den ansvarige ämbets- eller tjänstemannen äro
dessa i svensk rätt begränsade. Enligt 22:8 rättegångsbalken får talan om
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott icke väckas av målsäganden mot
ämbets- eller tjänsteman, vilken vid åtal för ämbetsbrott har att svara inför
överrätt, med mindre åtal för brottet äger rum eller den enskildes talan
biträdes av åklagaren.

Beträffande möjligheten att av stat eller kommun erhålla ersättning för
skada, som vållats av myndighets beslut, är att anteckna att enligt svensk
rätt i princip någon sådan skadeståndsskyldighet för stat och kommun icke
föreligger. Vissa undantag från denna huvudregel finnas dock.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 9

Historik m. m.

Kungl. Maj:t föreslog i proposition nr 165, till vilken konventionstexten
fogats som bilaga, 1951 års l-iksdag att godkänna att Sverige anslöte sig till
konventionen ävensom att Sverige därvid enligt art. 25 i konventionen förklarade
sig erkänna den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna
såsom behörig att mottaga framställningar från enskilda personer,
icke-statliga organisationer och grupper av enskilda, som påstode sig ha
genom någon av de fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon
av de i konventionen angivna rättigheterna.

Föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena Undén,
framhöll i propositionen, att Sverige borde lämna sin medverkan till konventionen,
och uttalade, att en granskning av de i konventionen upptagna
rättigheterna gåve vid handen, att det i beskrivningen av desamma icke
torde möta något hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen. Han
anförde vidare.

Vad i art. 2 uttalas om att envars rätt till livet skall skyddas genom lag
täckes sålunda av den svenska strafflagens bestämmelser om straff för
mord och dråp in. in. Det i art. 3 upptagna stadgandet, att ingen må utsättas
för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
står i full samklang med rättegångsbalken och lagstiftningen om straffverkställighet.
Förbudet mot slaveri och träldom i art. 4 är täckt av bestämmelserna
i 15 kap. strafflagen. Det i samma artikel upptagna förbudet
mot tvångsarbete annat än i vissa uppräknade fall ger heller icke anledning
till några betänkligheter, eftersom de medgivna undantagsfallen täcka
alla de situationer, i vilka arbetstvång kan förekomma enligt svensk lag.
Den i art. 5 garanterade rätten till frihet och personlig säkerhet är skyddad
genom § 16 regeringsformen. Några andra fall av frihetsberövande än
de, som äro tillåtna enligt artikeln, finnas icke enligt svensk lag. Vad i artikeln
säges därom, att envar, som arresteras, skall underrättas om anklagelsen
mot honom, samt om att den arresterade ofördröj ligen skall ställas
inför domstol, motsvaras av bestämmelserna i rättegångsbalken. Den i artikeln
vidare upptagna föreskriften att envar, som berövas friheten genom
arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten
av frihetsberövandet snabbt må prövas, är för straffprocessens
del täckt av rättegångsbalkens föreskrifter. Beträffande de övriga fall av
frihetsberövande, vilka här kunna komma i fråga, gäller att det för vederbörande
städse finnes en möjlighet att få frågan om frihetsberövandet omprövad.
Även om de organ, vilka handhava denna prövning, för närvarande
icke alla äro att beteckna såsom domstolar i den betydelse ordet har i det
svenska författningsspråket, t. ex. sinnessjuknämnden, får dock anses att
det förfarande, som här föreskrivits, motsvarar vad som i konventionen
åsyftas. I artikeln föreskrives slutligen, att den, som utsatts för arrestering
eller annat frihetsberövande i strid mot artikelns bestämmelser, skall
äga rätt till skadestånd. I anledning härav må till en början hänvisas till
lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och
dömda. Vidare må framhållas att, därest olagligt frihetsberövande skulle
äga rum i andra sammanhang än straffprocessuella, möjlighet gives att föra
ersättningstalan mot den befattningshavare, som är ansvarig för del oriktiga
frihetsberövandet. Bestämmelserna i art. 6 om rättegångsgarantierna
äro i full utsträckning täckta av rättegångsbalken. Den i art. 7 upptagna

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

grundsatsen, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning, som vid tidpunkten
för dess begående icke utgjorde ett brott, ävensom att högre straff
icke må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för gärningens begående,
svarar fullt ut mot den svenska strafflagens ståndpunkt sådan denna
kommit till uttryck i 5 § strafflagens promulgationsförordning. Det i
art. 8 stadgade skyddet för envars privat- och familjeliv, hans hem och hans
korrespondens täckes av bestämmelserna i 15 kap. strafflagen om straff
för brott mot hemfrid och brevhemlighet. De ingrepp i åtnjutandet av nu
ifrågavarande rättigheter, som kunna förekomma från myndigheternas
sida, sträcka sig i vårt land icke längre än som i artikeln medgivas. I fråga
om skyddet för religionsfriheten i art. 9 förhåller det sig däremot sålunda,
att den nuvarande svenska lagstiftningen icke medger så stort mått avreligionsfrihet,
som i konventionen förutsättes. Bl. a. medger den ännu
gällande dissenterförordningen av 1873 icke utträde ur svenska kyrkan annat
än för den som inträder i något visst annat kristet trossamfund. Enligt
det förslag till religionsfrihetslag in. in., som genom propositionen nr 100
avlåtits till årets riksdag, bortfalla emellertid de ännu gällande inskränkningarna
i religionsfriheten. Därest ifrågavarande förslag blir upphöjt till
lag, kommer följaktligen icke i nu ifrågavarande hänseende att möta något
hinder för Sveriges anslutning till konventionen. Skulle åter förslaget icke
vinna riksdagens bifall, lärer ratifikation av konventionen för Sveriges del
böra ske under förbehåll för vår alltjämt gällande äldre religionsfrihetslagstiftning,
på sätt art. 64 i konventionen medger. Den i art. 10 innefattade
beskrivningen av yttrandefriheten överensstämmer i vad gäller spridandet
av tryckta skrifter med den svenska tryckfrihetslagstiftningen. Icke heller
i övrigt möter i vad avser denna artikel något hinder för att Sverige ansluter
sig till konventionen. Även det i art. 11 stadgade skyddet för förenings- och
församlingsfriheten har motsvarighet i den svenska rätten. I sådant hänseende
må bl. a. erinras om lagen den It september 1936 om föreningsoch
förhandlingsrätt samt om de i 13 § ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 innefattade föreskrifterna om bl. a. hållande av allmänt
föredrag. Att även den i art. 12 upptagna rätten för giftasvuxna män och
kvinnor att ingå äktenskap och bilda familj är erkänd i Sverige kräver
intet särskilt påpekande. Icke heller innehållet i art. 13 strider mot den
i Sverige gällande ordningen. Då det i denna artikel föreskrives, att envar,
vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv
möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet och detta även i det fall,
att kränkningen förövats av ämbetsman i tjänsteutövning, må hänvisas till
den svenska justitieombudsmans- och militieombudsinansinstitutionen, som
tillkommit just för att tillgodose de synpunkter som här äro i fråga. Tydligt
är vidare, att även det i art. It stadgade förbudet för diskrimination i fråga
om åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna på grund av kön, ras, hudfärg,
språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social
härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning
i övrigt står i överensstämmelse med den svenska rättsordningen. Att
utlänningar, som uppehålla sig här i landet, kunna åläggas begränsningar i
fråga om rätten att driva politisk verksamhet har täckning i art. 16. Denna
artikel torde kunna åberopas även i vad gäller det förhållandet att endast
svenska medborgare kunna vara ansvariga utgivare av periodiska skrifter.

Föredragande departementschefen kom därefter bl. a. in på frågan huruvida
Sverige genom särskild förklaring skulle medgiva den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna att upptaga anmälningar även
från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av en -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

skilda, som påstå sig ha blivit offer för kränkning av konventionen från
någon fördragsslutande stats sida.

Det kan visserligen sägas, att en rätt för enskilda personer och organisationer
att inkomma med framställningar till kommissionen skulle kunna
låna sig till missbruk i propagandistiskt syfte. Ett skydd häremot innefattas
emellertid i art. 27, som bl. a. föreskriver alt kommissionen skall
avvisa framställning, som kommissionen anser vara uppenbarligen ogrundad
eller utgöra ett missbruk av rätten att göra framställning. Vidare må
framhållas att, eftersom konventionen, på sätt förut sagts, i främsta rummet
ålägger staterna förpliktelser med avseende på deras förhållande till
sina egna medborgare, konventionens efterlevnad icke synes kunna effektivt
garanteras, om icke de enskilda tillförsäkras någon form av talerätt
vid kränkningar av konventionen. Det är nämligen långt ifrån säkert att
det, för det fall att eu stat kränker sina medborgares mänskliga rättigheter,
skall finnas någon annan stat, som är beredd att med anledning härav
framställa en anklagelse mot den förra staten.

Utifrån ovan återgivna överväganden fann departementschefen, att Sverige
borde låta en ratifikation av konventionen åtföljas av en förklaring
enligt art. 25 om att Sverige erkänner kommissionens behörighet att upptaga
framställningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer
och grupper av enskilda.

I anledning av propositionen väcktes i första kammaren en motion av herr
Herlitz, vari denne bl. a. anförde:

Ett för den moderna rättsstaten utmärkande drag består däri att medborgarna
äga värja sig mot ingrepp i deras rättigheter från myndigheters
(regelmässigt även regeringens) sida genom talan antingen inför allmän
domstol (så i de anglosaxiska länderna, Norge och Danmark) eller administrativ
domstol (så i Tyskland och Frankrike). I Sverige är det annorlunda.
Vägen till domstol står visserligen ofta öppen, men ej alltid. I många fall
får man nöja sig med regeringens avgöranden i besvärsväg. Detta är ett förhållande
som i belysning av andra länders ordning mer och mer tilldrager
sig uppmärksamheten som en lucka i det svenska rättsskyddet. Konventionsförslaget
belyser denna lucka.

Jag syftar i första rummet på art. 5: 4, enligt vilken envar som berövats
friheten skall äga rätt att »inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet
snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden
icke är laglig». Sådan talan angående frihetsberövande kan enligt svensk
rätt i de flesta fall föras inför allmän eller administrativ domstol. Men
ingalunda alltid. Sålunda behandlas frågor angående frihetsberövande enligt
utlänningslagen uteslutande i administrativ väg; det är Konungen i
statsrådet som i sista instans prövar åtgärdens laglighet, d. v. s. närmast
dess överensstämmelse med utlänningslagen. Det kan ock nämnas — fast
det är av ringa praktisk betydelse — att detsamma gäller, om någon förmenar
att ha obehörigen berövats sin frihet enligt polisinstruktionen. Denna
lucka i rättsskyddet fylles ingalunda genom möjligheten till klagan
hos riksdagens ombudsmän; varken de eller de domstolar, inför vilka de
föra talan, kunna, såsom konventionen fordrar, besluta om frigivning.

Ett liknande spörsmål möter i art. 13, som garanterar envar, vars fri- och
rättigheter kränkts, »effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet».
Departementschefen åberopar som täckning för en sådan regel möjligheten
att föra talan hos riksdagens ombudsmän. Denna möjlighet står

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

dock ej till buds, om kränkningen ägt rum genom ett beslut av regeringen.
Och vad andra fall angår, kan det allvarligen sättas i fråga, huruvida möjligheten
att genom ombudsmäns ingripande utverka straff och skadestånd
från den felande tjänstemannen — men icke rättelse i den felaktiga åtgärden
— motsvarar konventionens krav på »effective remedy»; den franska
texten — som talar om »recours effectif» — synes i själva verket klart angiva
att så icke är fallet. Och frågar man efter möjligheterna att föra talan
om rättelse i felaktiga beslut, är nyss anmärkt, att man i vissa i art. 5
avsedda fall icke har möjlighet att föra talan vid vare sig allmän eller administrativ
domstol. Från områden för andra fri- och rättigheter än de i art.
5 reglerade kunde exemplen härpå mångfaldigas. Det är i många fall man
i sista instans får nöja sig med avgöranden av regeringsmakten. Här står
man åter inför den nyss anmärkta luckan i vårt rättsskydd. Nu är det sant
att art. 13 icke kräver rätt att föra talan just vid domstol; den talar rätt
och slätt om »myndighet» (»authority», »instance»). Vad därmed bör förstås
är utan kännedom om förarbetena svårt att bedöma. Men är det verkligen
ur konventionens synpunkt tillräckligt, att man har möjlighet att
hänvända sig till regeringsmakten? Och tillåter den att, då en frihelsbegränsning
omedelbarligen beslutats av regeringen, det icke finnes någon
myndighet inför vilken man kan »tala å» kränkningen?

I anledning av motionärens påpekanden erinrade utrikesutskottet i sitt
utlåtande nr 11 i anledning av propositionen och motionen om att enligt artikel
5 mom. 1 f) i konventionen hinder icke mötte mot en lagstiftning,
enligt vilken personer kunde berövas sin frihet till förhindrande av att
de obehörigen inkomme i landet eller som ett led i förfarandet för deras
utvisning. Då Ivungl. Majrts rätt enligt utlänningslagen att i samband med
avvisning eller utvisning förordna om internering av utlänning vore oinskränkt,
skulle talan inför domstol — därest sådan kunde äga rum — endast
kunna resultera i ett konstaterande av Ivungl. Maj:ts diskretionära
prövningsrätt. Vad motionären anförde om frihetsberövande enligt polisinstruktionen
fann utskottet med hänsyn till det kortvariga omhändertagande,
varom i sådana fall kunde bliva fråga, knappast kunna betraktas såsom
ett frihetsberövande enligt konventionens mening. Även om i de av
motionären anförda fallen talan inför domstol i konventionens mening icke
kunde äga rum, vore dessa fall icke av den beskaffenhet att behöva föranleda
förbehåll vid konventionens ratificering. Klagorätt i administrativ väg och
rätten att hänvända sig till riksdagens ombudsmän fyllde kraven i konventionens
art. 13 på rätt att föra talan inför myndighet. Icke heller vad motionären
i detta hänseende anfört vore av natur att behöva föranleda något
förbehåll vid konventionens ratificering.

På hemställan av utrikesutskottet beslöt riksdagen meddela det av Kungl.
Maj :t begärda godkännandet av Sveriges anslutning till konventionen.

Vid 1952 års riksdag väcktes likalydande motioner med yrkande, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att en allmän översyn av i vårt
land förefintliga regler om frihetsberövande företoges med utgångspunkt
från art. 5 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna samt att förslag till erfor -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

derliga lagändringar i syfte att bringa vår rätt på området i största möjliga
överensstämmelse med konventionens krav förelädes riksdagen.

Första lagutskottet uttalade i sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande
nr 17 bl. a. följande:

Utskottet ämnar i det följande först uppehålla sig vid frågan huruvida
ändringar i vår lagstiftning äro påkallade med hänsyn till konventionens
föreskrifter rörande frihetsberövande. Detta spörsmål observerades redan
vid fjolårets riksdag i samband med konventionens godkännande. I svensk
rätt förekommande avvikelser från konventionen ansågos då icke vara av
beskaffenhet att behöva föranleda förbehåll vid konventionens ratificering.
Oaktat sålunda hinder mot ratifikation befunnits icke möta, är därmed icke
sagt att en anpassning av den svenska rätten till konventionens krav skulle
vara obehövlig. I detta sammanhang är särskilt en omständighet att beakta.
Sverige har genom att erkänna den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna såsom behörig att mottaga framställning från enskild,
som påstår sig ha blivit utsatt för kränkning av någon av de i konventionen
angivna rättigheterna, i själva verket till ett internationellt forum avhänt
sig bedömandet av frågan, huruvida svensk rätt står i överensstämmelse
med konventionen. Till undvikande av att vårt land framdeles får mottaga
anmärkningar på grund av brister i den interna lagstiftningen avseende
frihetsberövande bör tillses, att denna otvetydigt harmonierar med konventionen.

Med hänsyn till vad i utlåtandet upptagits ansåg utskottet goda skäl förefinnas
för att vår lagstiftning rörande frihetsberövanden underkastades en
mera ingående granskning och översyn med ändamål att bringa den i full
samklang med konventionen.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa
frihetsberövanden.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 december 1953 tillkallades
i anledning av riksdagens nyssnämnda beslut sakkunniga för utredning
av frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden
och därmed sammanhängande spörsmål. Arbetet inom denna utredning,
benämnd utredningen om administrativa frihetsberöranden, pågår.

Efter gemensamt nordiskt förberedelsearbete tillkallades enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952 sakkunniga för att utreda frågan
om stats och kommuns skadeståndsansvar. De sakkunniga ha antagit benämningen
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar. Tidpunkten
för avslutande av kommitténs arbete kan ännu icke närmare angivas.

I proposition nr 32 till 1953 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att godkänna, att ratifikation skedde av tilläggsprotokollet till konventionen
med visst förbehåll beträffande den i protokollet intagna art. 2.

Föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena Un -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

dén, yttrade beträffande de tre slag av rättigheter, angående vilka tilläggsprotokollet
innehåller föreskrifter, bl. a. följande:

I art. 1 i tilläggsprotokollet fastslås grundsatsen om skydd för äganderätten
i vad gäller såväl fysiska som juridiska personer. Detta stadgande
kompletteras emellertid med föreskrifter, som medgiva staten frihet alt
företaga sådana inskränkningar i äganderätten som kunna framstå såsom
påkallade i samhällets intresse. Artikeln utgår givetvis från att expropriation
skall kunna förekomma. Expropriation skall dock endast få ske i det
allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i landets lag
och som överensstämma med folkrättens allmänna grundsatser. I vad gäller
en stats möjlighet att tillgripa expropriation gentemot sina egna medborgare
uppställer artikeln sålunda icke några andra inskränkningar än
att expropriationen skall ske i det allmännas intresse och att förutsättningarna
för expropriation skola vara angivna i lag. I fråga om expropriation
från medborgare i annan stat göres i artikeln en hänvisning till folkrättens
allmänna grundsatser, vilket innebär att någon ändring i nu rådande
rättsläge icke är avsedd. I art. 1 har vidare uttryckligen utsagts, att artikeln
icke inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten kan
finna erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse
med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter
och andra pålagor eller av böter och viten. Artikeln utgör följaktligen icke
något hinder för exempelvis byggnadsreglering eller uttagande av alla slag
av skatter och avgifter.

De bestämmelser om skydd för äganderätten som art. 1 sålunda innehåller
överensstämma med grunderna för den svenska rättsordningen. Det
föreligger därför intet hinder för Sverige att godkänna denna artikel.

I fråga om rätten till undervisning innehåller art. 2 till en början stadgandet
att ingen må förvägras rätten till undervisning. Det krav på staterna
som innefattas häri är uppenbarligen tillgodosett i ett land som Sverige,
\ arest allmän skolplikt föreligger.

Efter att ha närmare angivit skälen för att Sverige icke kunde förbehållslöst
ratificera övriga föreskrifter i nämnda art. 2 fortsatte departementschefen
:

Jag finner sålunda att Sveriges ratifikation av tilläggsprotokollet bör ske
med förbehåll mot art. 2 i protokollet av innebörd att Sverige icke kan
medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse
för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av
de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att
deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas
för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad. Denna ståndpunkt överensstämmer
med den hållning som Sverige intagit under förarbetena till tilläggsprotokollet.

Vad därefter angår art. 3 i tilläggsprotokollet ålägger denna artikel staterna
att med skäliga mellanrum anordna fria och hemliga val till den lagstiftande
församlingen. Då detta stadgande står i full samklang med grunderna
för den svenska statsförfattningen, möter icke något hinder för Sverige
att godtaga artikeln.

Riksdagen beslöt bifalla propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 15

Utskottet

Sverige ratificerade den 11 januari 1952 Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
m. m. och den 17 april 1953 tilläggsprotokollet till samma konvention. Härigenom
har Sverige jämlikt artikel 1 i konventionen förbundit sig att garantera
envar, som befinner sig under svensk jurisdiktion, de fri- och rättigheter,
som angivas i konventionen jämte tilläggsprotokollet. Bland de på
detta sätt skyddade rättigheterna kunna nämnas envars rätt till liv, envars
rätt till frihet och personlig säkerhet, en rad processuella rättigheter, grundsatsen
om att strafflagstiftning icke får ha tillbakaverkande kraft, rätten till
skydd för privat- och familjeliv, brevfriheten, tankefriheten, samvets- och
religionsfriheten, yttrandefriheten, församlingsfriheten och föreningsfriheten.
Vidare har envar tillförsäkrats effektiv möjlighet att föra talan inför
en inhemsk myndighet i anledning av att någon av hans i konventionen
angivna fri- och rättigheter blivit kränkt, även för den händelse att kränkningen
förövats av ämbetsman i tjänsteutövning. Sedan erforderligt antal
länder biträtt konventionen, trädde denna i kraft den 3 september 1953;
tilläggsprotokollet har varit i kraft sedan den 18 maj 1954.

Genom att tillträda konventionen har Sverige underkastat sig de allmänna
kontrollanordningar, som uppställas i denna för att trygga iakttagandet
av dess regelsystem. Sverige har i samband med ratifikationen därutöver för
sin del medgivit, att enskild skall äga befogenhet att anföra klagomål mot
vårt land inför Europarådets kommission angående de mänskliga rättigheterna
på den grund att han blivit kränkt i någon sin rättighet. Sedan motsvarande
förklaringar avgivits jämväl av vissa andra länder, ha konventionens
regler om enskildas klagorätt trätt i kraft från och med den 5 juli 1955.
Enligt vad som upplysts ha redan över 300 klagomål inkommit till kommissionen
från enskilda, huvudsakligen av belgisk och tysk nationalitet. Endast
i ett fall har en svensk anfört klagomål inför kommissionen.

I samband med att Sverige 1951 tog ställning till frågan om ratifikation
av konventionen, företogs icke någon mera ingående undersökning för att
klarlägga, huruvida samtliga de i konventionen beskrivna rättigheterna på
alla punkter vore skyddade i gällande svensk rätt på sätt konventionen föreskriver.
Någon sådan allmän undersökning har icke heller sedermera utförts.
Uppmärksamheten har i den svenska diskussionen kommit att huvudsakligen
inriktas på bestämmelserna på vissa speciella områden. Särskilt de
i artikel 5 i konventionen intagna stadgandena om skydd för den personliga
friheten ha föranlett livligt intresse. I anledning av väckta motioner behandlade
utskottet denna fråga vid 1952 års riksdag och trodde sig då på några
punkter kunna konstatera bristande eller i vart fall mindre god överensstämmelse
mellan konventionen och den svenska rätten i sådant hänseende. Utskottet
exemplifierade vid detta tillfälle denna sin uppfattning närmare.
Riksdagen beslöt också i anledning av motionerna hemställa om särskild
utredning rörande ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberö -

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

vanden. Utredningen härom pågår för närvarande och beräknas kunna slutföras
inom icke alltför lång tid. Det förtjänar vidare nämnas, att en annan
utredning är sysselsatt med att föx*bereda lagstiftning om rätt till skadestånd
av stat och kommun i anledning av tjänstemans felaktiga åtgöranden. Det
kan förväntas, att det på dessa båda fält pågående utredningsarbetet skall
klarlägga huruvida bristande överensstämmelse föreligger mellan konventionen
och svensk rätt samt — i den mån så skulle vara fallet —- föra fram
till regler, varigenom svensk rätt bringas i samklang med konventionens
krav.

Likartade mera ingående undersökningar ha däremot icke företagits och
planeras icke heller beträffande övriga rättsområden, som beröras i konventionen.
Alla bestämmelser i svensk lagstiftning, som inskränka församlingsfriheten,
ha exempelvis icke genomgåtts i syfte att klarlägga huruvida
de stå i överensstämmelse med konventionens regler på denna punkt. Motionären
har nu påyrkat en allmän utredning med uppgift att fastställa om
och i vad mån svensk rätt strider mot konventionens förpliktelser.

Goda skäl kunna onekligen anföras för att en dylik undersökning verkställes.
Sverige har genom att medgiva enskilda att klaga hos Europarådets
kommission överlämnat avgörandet av spörsmålet huruvida svensk rätt i
det särskilda fallet överensstämmer med konventionen till övernationella
organ. Det är knappast förenligt med Sveriges ställning att medvetet utsätta
sig för risken att förklaras icke ha uppfyllt de förpliktelser, vårt land iklätt
sig genom att ratificera konventionen och tilläggsprotokollet. Rimligen bör
man från svensk sida i första hand själv klarlägga eventuella skiljaktigheter
mellan å ena sidan konventionen och protokollet och å andra sidan gällande
svensk rätt samt andra liknande onöj aktigheter. Självfallet är det också
i och för sig ett internt svenskt intresse att tillse, att vår lagstiftning i
alla avseenden når upp till den nivå, som konventionen och protokollet föreskriva.

Då emellertid den ifrågasatta allmänna undersökningen icke företogs i
samband med Sveriges ratificering av konventionen, kan ifrågasättas om det
nu är rätta tidpunkten att verkställa densamma. Utredningar pågå för närvarande
på de båda områden, där den bristande överensstämmelsen mellan
konventionen och gällande svensk rätt ansetts särskilt påtaglig. Resultaten
av dessa synas böra avvaktas, innan en allmän utredning på övriga fält
igångsättes.

En väsentlig svårighet vid utförande av undersökningar rörande förhållandet
mellan konventionen och svensk rätt hänför sig till tolkningen av i
denna förekommande termer, vilkas innebörd i internationella sammanhang
ännu är oviss. Utredningsarbetet skulle underlättas och ge säkrare resultat,
om på denna punkt klarhet vunnits med ledning av kommissionens egna avgöranden
i ett icke alltför ringa antal fall. Det finnes därför anledning att
avvakta, huru praxis utvecklar sig inom Europarådets kommission.

Det får vidare antagas, att lagstiftarna ha sin uppmärksamhet fäst vid
konventionen. En successiv anpassning av äldre regler i vår rätt, vilka strida

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

mot konventionens bestämmelser på någon punkt, till denna kan därför väntas
äga rum. Utskottet vill understryka angelägenheten av att icke dylika
tillfällen att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan konventionen
och svensk rätt försummas.

Under hänsynstagande till ovan angivna förhållanden finner utskottet den
systematiska genomgång av gällande rätt mot bakgrund av konventionens
regler, som utskottet ansett sig böra i och för sig förorda, kunna något anstå.
Det får ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles bestämma lämplig tidpunkt
för denna genomgång, vilken icke synes behöva göras mera vidlyftig än att
den skulle kunna utföras inom Kungl. Maj :ts kansli.

Motionärens yrkanden i övrigt beträffande en särskild form av snabb domstolskontroll
och möjligheter för enskild att föra skadeståndstalan sammanhänga
nära med de utredningsuppdrag, som lämnats de bada tidigare
nämnda kommittéerna, som syssla med administrativa frihetsberövanden
respektive det allmännas skadeståndsansvar. Det finns all anledning antaga
att de av motionären berörda problemställningarna icke komma att förbises
av de båda kommittéerna under deras lagstiftningsarbete. Någon särskild
utredning i dessa avseenden kan utskottet därför icke förorda.

Under erinran om den i motionen väckta frågans stora allmänna räckvidd
hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 590,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan angivit.

Stockholm den 12 april 1956

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Lindblom, Per Olofsson, Lodenius, fru
Sjöström-Bengtsson, herrar Magnusson, Lindgren, Theodor Johansson och
Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, Onsjö,
fru Johansson i Skövde, fru Löfqvist, herr Fröding och fröken Löwenhielm.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956 9 sand. 1 avd Nr 19