Första lagutskottets utlåtande nr 18 (Utlåtande 1954:L1u18 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

Nr 18.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av lagen den 6 juni
1925 (nr 17b) om tillämplighet å vissa polismän av
föreskrifter angående fjärdingsman.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 115, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsinän.

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsinän skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Vad i lag eller författning finnes
stadgat angående fjärdingsman skall,
där ej annorledes förordnats, i tilllämpliga
delar gälla i avseende å polisman,
som jämlikt lagen om polisväsendet
i riket finnes anställd i polisdistrikt
å landsbygden.

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Polisman i polisdistrikt, bestående av såväl stad som landsbygd, föreslås
skola bli likställd med fjärdingsman i fråga om behörighet att verkställa
delgivning.

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

Bestämmelser om delgivning av inlaga i rättegång och annan handling
är upptagna i 33 kap. rättegångsbalken. Enligt 4 § är huvudregeln att delgivning
i rättegång skall ske genom rättens försorg. Åtskilliga undantag
finnes dock härifrån och i vissa fall ankommer delgivningen på part. Delgivning
genom rättens försorg skall enligt 5 § inom riket ske genom posten,
om ej rätten finner den böra verkställas på annat sätt. I 6 § stadgas, att
delgivning skall verkställas genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt
avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning. Vissa undantag härifrån
finnes dock. Hänvisningar till rättegångsbalkens regler om delgivning
förekommer i åtskilliga författningar, t. ex. i 12 och 117 §§ konkurslagen,
5 § lagen om utmätningsed ävensom 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, till vilket stadgande 3 kap. 36 § och 4 kap. 15 § samma lag i
sin tur hänvisar.

För att verkställa delgivning, då de därför anlitas, skall enligt 33 kap. 24
§ rättegångsbalken erforderligt antal stämningsmän vara förordnade av
underrätt. Förordnandet skall meddelas för visst kalenderår eller del därav.
Fjärdingsman är utan särskilt förordnande stämningsmän. Vidare stadgas
i 25 § samma kapitel, att intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis,
att delgivningen blivit så verkställd, som intyget innehåller. Enligt lagrummet
tillkommer samma vitsord även intyg som meddelats av bl. a. polisman
i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Dessa rättegångsbalkens bestämmelser bör jämföras med vissa stadganden
i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Enligt det innehåll
1 § i denna lag hade vid tiden för rättegångsbalkens antagande skulle riket
vara indelat i polisdistrikt. Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse
var pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal,
skulle utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skulle landsfiskalsdistrikt eller
del därav, bestämd i viss angiven ordning, utgöra polisdistrikt. Enligt 2 §
skulle i stad och likaså i sådan köping, som nyss sagts, finnas anställda
polismän. I övriga polisdistrikt skulle däremot finnas anställda fjärdingsmän
(polismän). Härutöver må nämnas, att en särskild lag den 6 juni 1925
om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman
innehöll, att vad i lag eller författning funnes stadgat angående fjärdingsman
skulle, där ej annorlunda förordnats, i tillämpliga delar gälla i avseende
å polisman, som jämlikt lagen om polisväsendet i riket funnes anställd i
polisdistrikt å landsbygden.

Nu återgivna bestämmelser innebar alltså, att i landskommun fjärdingsman
och i köping, på grund av den särskilda lagen av år 1925, polisman
utan särskilt förordnande var stämningsmän. Polisman i stad var däremot
ej utan särskilt förordnande stämningsmän. Men intyg om delgivning av
sådan polisman ägde samma vitsord som stämningsmansintyg, såframt
delgivningen verkställts efter förmans uppdrag.

Därefter har emellertid år 1953 vissa ändringar genomförts i lagen om
polisväsendet i riket. Lagen i dess sålunda ändrade lydelse stadgar fortfarande
att riket skall vara indelat i polisdistrikt. I fråga om indelningen
gäller emellertid andra regler. Sålunda skall enligt 1 § 1 mom. andra stve -

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

ket stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till minst 10 000,
utgöra särskilt polisdistrikt. Detta skall efter Kungl. Maj :ts förordnande
gälla även stad, som därefter uppnår nämnda invånarantal. I övrigt skall
jämlikt tredje stycket i samma mom. stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt,
så ock landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd av länsstyrelsen
i viss i lagen angiven ordning, utgöra polisdistrikt. Vidare kan Kungl.
Maj :t medgiva, att stad, som avses i andra stycket och som utgör del av
landsfiskalsdistrikt, skall äga att gemensamt med annan del av samma
landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt. Även i detta fall ankommer på
länsstyrelsen att besluta om indelningen. Enligt dessa regler kommer alltså
att finnas polisdistrikt omfattande stad, polisdistrikt omfattande landsbygd
samt, i motsats till vad tidigare gällde, polisdistrikt omfattande såväl
landsbygd som stad. I 2 § lagen i dess nya lydelse stadgas, att i polisdistrikt
skall finnas anställda polismän. Beteckningen fjärdingsman har dock ej
helt utmönstrats ur lagen. I 11 § har nämligen för polismansbefattning,
som ej är befälstjänst, i polisdistrikt, vilket ej omfattar stad eller köping
eller del därav, använts beteckningen fjärdingsmansbefattning. De nu ifrågavarande
ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1954. Därvid har
emellertid tillika stadgats, att vid tillämpningen av 1 § 1 mom. tredje stycket
i dess nya lydelse skall iakttagas, att länsstyrelses beslut att stad eller
köping skall gemensamt med annan del av samma landsfiskalsdistrikt bilda
ett polisdistrikt icke må gälla tid före den 1 juli 1954. I samband med ändringarna
i lagen om polisväsendet i riket har någon ändring ej gjorts i den
särskilda lagen av år 1925.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har vid lagrådsremissen
anfört i huvudsak följande.

»Genom 1953 års polislagsreform har--uppkommit en ny typ av

polisman, som icke fanns förut, nämligen polisman i polisdistrikt vari ingår
såväl stad som landsbygd. Sådan polisman kan ej anses som fjärdingsman
och därför kommer stadgandet i 33 kap. 24 § rättegångsbalken, att fjärdingsman
utan särskilt förordnande är stämningsman, ej att äga tillämpning
på honom. Tvekan kan råda, huruvida han kan anses som stämningsman
med stöd av den särskilda lagen av år 1925. Denna avser nämligen
endast polisman i polisdistrikt på landsbygden. Vidare skulle det kunna
göras gällande, att ej heller bestämmelsen i 33 kap. 25 § om det vitsord,
som tillkommer polismans intyg om delgivning, verkställd efter förmans
uppdrag, skulle gälla sådant intyg av polisman i blandat distrikt. Stadgandet
avser nämligen endast intyg av polisman i stad. Behov av förtydligande
ändringar föreligger uppenbarligen.

De lösningar, som ligger närmast till hands och som innebär minsta avvikelsen
från gällande ordning, är att polisman i distrikt, bestående av såväl
stad som landsbygd, blir beträffande behörigheten att verkställa delgivningar
likställd antingen med fjärdingsman eller ock med polisman i
stadsdistrikt. Vid valet mellan dessa alternativ torde böra uppmärksammas,
att den främsta anledningen till att fjärdingsman erhållit behörighet

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

som stämningsman utan särskilt förordnande torde ha varit önskemålet
att bereda landsbygdsbefolkningen tillgång till erforderligt antal lättillgängliga
stämningsmän. Den omständigheten att stad förenas med landsbygd
till ett polisdistrikt synes ej böra föranleda att landsbygdsdelens ställning
i detta hänseende skall bli mindre gynnsam än tidigare. Denna synpunkt
talar till förmån för alternativet att jämställa nu ifrågavarande polismän
med fjärdingsmännen. En sådan lösning leder till att i de blandade distrikten
kommer att finnas flera polismän, som automatiskt tillika är stämningsmän.
Antalet blir emellertid, då det endast är de mindre städerna
som förenas med landsbygd till ett polisdistrikt, så begränsat, att nämnda
förhållande icke kan väntas medföra några olägenheter.

En annan följd av att polisman i blandat distrikt likställes med polisman
i distrikt, som omfattar uteslutande landsbygd, är att polismännen
i städerna kommer att ha olika behörighet i fråga om verkställande av delgivning
beroende på huruvida staden ensam utgör polisdistrikt eller om
den bildar polisdistrikt tillsamman med landsbygd. Även om detta icke är
fullt tillfredsställande, torde dock risk knappast föreligga för att därigenom
rättsförluster skall uppstå. I vart fall föreligger icke för närvarande
den utredning som erfordras för att till prövning upptaga den större frågan
om genomförande av enhetliga regler beträffande polismäns behörighet att
verkställa delgivningar.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda, att polisman i distrikt,
som omfattar både stad och landsbygd, blir i förevarande hänseende jämställd
med polisman i landsbygdsdistrikt.

Med hänsyn till den undanskymda ställning beteckningen fjärdingsman
numera har i polislagstiftningen finnes i och för sig skäl att genomföra
reformen genom ändringar i rättegångsbalken och därvid ur denna tillika
utmönstra nämnda beteckning. Emellertid vore då, med den lösning i sak
jag förut förordat, nödvändigt att reglerna i rättegångsbalken finge direkt
anknyta till de olika typerna av polisdistrikt. Detta synes emellertid vara
mindre lämpligt. Jag får därför i stället förorda, att reformen genomföres
genom jämkning i den särskilda lagen av år 1925. Lagändringen kan lämpligen
erhålla den utformningen att 1925 års lag skall gälla polisman, som
jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt, vari
ingår köping eller landskommun eller del därav.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 115, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 6 april 1954.

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST.

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Olofsson,
Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg och fru Gärde Widemar; från

andra kammaren: herrar Lindberg, Gezelius, Gustafsson i Borås,
Hedqvist, fröken Liljedahl, fru Johansson i Skövde, herrar Andersson i
Björkäng och Lundqvist.

Stockholm 1954. Kungl, Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

541092