Första lagutskottets utlåtande nr 18 (Utlåtande 1953:L1u18 l1u)

Nr 18—19.

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpning av straffen
för högförräderi och spioneri.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 117,
vilken behandlats av första lagutskottet, bär herr Ericsson i Näs m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om en snabb
utredning avseende att åstadkomma straffskärpning för spioneri och en
lagstiftning, enligt vilken straffen för högförräderi och grovt spioneri utdömas
som om brotten begåtts under krig».

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser om brott mot rikets yttre säkerhet äro, bortsett
från vissa brott, vilka på grund av sin beskaffenhet endast kunna begås
under krig och därför sakna intresse i förevarande sammanhang, samlade
i 8 kap. strafflagen.

I nämnda kapitel behandlas följande brott, nämligen dels högförräderi
(1 §) och vissa andra gärningar, som pläga hänföras till förräderi i vidsträckt
mening, nämligen trolöshet i förhandling med främmande makt
(2 §) och egenmäktighet i sådan förhandling (3 §), dels spioneri (4 §) och
grovt spioneri (5 §) samt obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet
med sådan uppgift (6 §), dels vissa brott, som utan att direkt angripa
rikets säkerhet kunna medelbart sätta den i fara genom att försämra dess
törhållande till främmande makt, nämligen olovlig underrättelseverksamhet
(7 §), kränkande av främmande makt (8 §) och olovlig värvning (9 §), dels
ock tagande av utländskt understöd för drivande av propaganda (10 §).
Därutöver innehåller kapitlet stadganden om bestraffning jämlikt 3 kap.
av försök och förberedelse till vissa av de förut nämnda brotten samt av
underlåtenhet att avslöja sådana brott (11 §) ävensom om bestraffning i viss
utsträckning av oaktsam medverkan till brott, utöver vad av 3 kap. följer,
och av oaktsam underlåtenhet att avslöja brott (12 §) samt om åtal (13 §).

Straffet för högförräderi är normalt straffarbete på livstid. Om faran
för förverkligande av det brottsliga uppsåtet i det särskilda fallet var ringa,
är strattet emellertid straffarbete i lägst fyra och högst tio år. För trolöshet
i förhandling med främmande makt är straffet straffarbete på livstid eller i
lägst två och högst tio år. Egenmäktighet i förhandling med främmande
makt förskyller för normala fall fängelse eller straffarbete i högst två år.
Var riket i krig, kan ej dömas till lägre straff än straffarbete och maximum
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 18—19.

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

för detta höjes till fyra år. Straffskärpning inträder emellertid för det fall
att brottet innebar fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt. Straffskalan upptager för detta fall straffarbete
i lägst ett och högst sex år. Om riket var i krig, höjes straffet till
straffarbete i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.

Straffet för spioneri har satts till straffarbete i högst sex år eller, där
brottet var ringa, fängelse. Att fängelse medtagits i straffskalan sammanhänger
med att det, i betraktande av att 4 § omfattar även gärningar som
ske med allenast indirekt eller eventuellt uppsåt att tillhandagå främmande
makt, har ansetts önskvärt att i fall där faran var ringa kunna stanna vid
nämnda straffart. För grova fall av spioneri är 5 § avsedd. Denna paragraf
upptager en strafflatitud av straffarbete från och med fyra till och med tio
år eller på livstid. För obehörig befattning med hemlig uppgift är straffet
minst lägsta bötesstraff och högst straffarbete i två år eller, om riket var i
krig, högst straffarbete i fyra år. Straffet för vårdslöshet med hemlig uppgift
är fängelse eller böter men kan, om riket var i krig, höjas till straffarbete
i högst två år.

Straffbara på försöksstadiet äro högförräderi, trolöshet i förhandling
med främmande makt, spioneri, grovt spioneri och obehörig befattning med
hemlig uppgift. Som försök till högförräderi, trolöshet i förhandling med
främmande makt eller grovt spioneri kan vara av synnerligen farlig beskaffenhet,
har vid försök till sådant brott öppnats möjlighet att såsom för
det fullbordade brottet döma till straffarbete på livstid. Högförräderi, trolöshet
i förhandling med främmande makt, spioneri och grovt spioneri samt
obehörig befattning med hemlig uppgift kunna också straffas på förberedelsestadiet.
På grund av särskild bestämmelse i 11 § skall stämpling här anses
såsom förberedelse. Enligt nämnda paragraf straffbelägges slutligen genom
hänvisning till 3 kap. underlåtenhet att avslöja högförräderi, trolöshet i förhandling
med främmmande makt, spioneri eller grovt spioneri.

Straffet för oaktsam medverkan till högförräderi, trolöshet i förhandling
med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri har för normalfall bestämts
till fängelse eller böter. Om riket var i krig, är straffet högst straffarbete
i två år.

Till straffbestämmelserna i 8 kap. ansluter sig ett stadgande i 27 kap.
16 §. I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger
nämligen enligt denna paragraf Konungen förordna, att vad, bland annat,
i 8 kap. stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar
gälla beträffande brott som förövas under annan tid.

Bestämmelser om dödsstraff återfinnas i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig. Enligt denna kan den som, då riket är
i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom
förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, därest straffarbete på livstid kan
följa å brottet, dömas till dödsstraff. Har riket kommit i krig och har någon
genom gärning som nyss sagts väsentligen bidragit till framkallande av kri -

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

get eller genom sådan gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade,
åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat
fiendens krigföring, kan han också under förutsättning att straffarbete
på livstid kan följa å brottet dömas till dödsstraff. I lagen stadgas
vidare, bland annat, att dödsstraff icke må verkställas utan att Konungen
meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff,
skal] den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

Historik.

Genom lagar den 3 och den 17 juni 1921 avskaffades dödsstraffet i svensk
straffrätt med undantag för de fall, som i de s. k. krigsartiklarna i strafflagen
för krigsmakten (SLK) voro belagda med dylikt straff. Rörande tillkomsten
av 1921 års lagstiftning må lämnas följande redogörelse.

Den 21 augusti 1919 uppdrogs åt för ändamålet särskilt tillkallade sakkunniga
att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande, och dessa framlade
i ett den 14 januari 1920 avgivet betänkande de förslag till ändringar
i allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, som sedermera lades
till grund för den till 1921 års riksdag avlåtna propositionen i ämnet, enligt
vilken dödsstraffet skulle borttagas ur allmänna strafflagen och strafflagen
för krigsmakten, så vitt gällde dennas tillämpning i fredstid, men bibehållas
i de s. k. krigsartiklarna.

Sedan yttranden över förslagen inhämtats, remitterades förslagen till lagrådet.

Vid granskningen i lagrådet lämnade en av dess ledamöter förslagen utan
anmärkning, under det att de övriga tre ledamöterna väl funno dödsstraffets
bibehållande icke vara erforderligt för normala samhällsförhållanden, men
uttalade betänkligheter mot att statsmakten skulle berövas möjligheten att
under tider av svår inre oro tillämpa detta straff såsom ett yttersta skyddsmedel
för den hotade rättsordningen. En av sistnämnda ledamöter ville därjämte
ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till faran för en under dylika
tidsomständigheter starkt tilltagande allmän kriminalitet dödsstraffet borde
bibehållas även för vissa andra brott än sådana av nyss antydd politisk karaktär,
dock under förbehåll, att verkställighet av straffet icke komme att
äga rum, där ej den brottsliga gärningen vore begången under ett tillstånd
av försvagad rättssäkerhet.

Emot de av lagrådets flertal sålunda framhållna synpunkterna anförde
föredragande departementschefen i propositionen till 1921 års riksdag bland
annat följande:

De yttranden, vilka sålunda angiva uppfattningen hos lagrådets flertal,
utgå från förutsättningen av ett tillstånd, under vilket statsmaktens förmåga
att hävda den lagliga ordningen äventyras genom egna samhällsmedlemmars
angrepp. De antydningar, som lämnats om vad härmed avses, leda tanken
till samhällsfientliga rörelser av betydande omfattning, vilkas art och syfte
ådagalagts genom öppna våldshandlingar. Att i dylika lägen samhället kan

4 Första lagutskottets utlåtande nr 18.

stå inför tvånget att till sitt värn använda även medlet att taga de brottsligas
liv, lärer icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas opåaktat. Under de
förhållanden, som här avses, ställes våld mot våld, och med väpnad makt
går samhället till försvar för sitt bestånd. Vår nuvarande strafflag erkänner
uttryckligen statens rätt att i fall av uppror bruka allt det våld, som nöden
kräver, och därmed ock att taga människoliv, om det visar sig nödvändigt
för ordningens upprätthållande. Härutinnan åsyftas med de föreliggande
förslagen icke någon förändring. Ej heller beröra förslagen dödsstraffets
kvarstående i krigsartiklarna. Då under dylika förhållanden staten begagnar
sin makt över den enskildes liv, hämtar detta sitt berättigande i samhällets
ovillkorliga nödvärnsrätt. Men utanför dessa gränser lärer denna grund
näppeligen kunna åberopas för en vidsträcktare tillämpning av dödsstraff
för brott av nu avsedd art, om detta straff i övrigt avskaffats och staten därmed
valt andra utvägar för bestraffande eller oskadliggörande av även de
svåraste och farligaste förbrytare. Dödsstraffet skulle eljest erhålla en utpräglad
karaktär av speciellt politiskt straff. För mig tramstår en sådan
lösning såsom den minst lyckliga. Under upprörda tider skulle en dylik lagstiftning
helt visst ingalunda verka till samhällslugnets återställande utan
fastmera vara ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna.
I stället för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider
behålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare
böra se en anledning till att avskaffa detsamma för att förebygga dess
tillämpning endast under dylika spända förhållanden.

I en med anledning av berörda proposition inom första kammaren väckt
motion yrkade herr Lindhagen, att riksdagen ville uttala sig för livets
okränkbarhet såsom grundval för en mänsklig samhällsordning samt i anslutning
till denna uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande
även ur krigsartiklarna eller ock hos Kungl. Maj :t begära förslag till en
revision av dessa artiklar i sådant syfte.

Propositionen och motionen behandlades av första lagutskottet, som uti
sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 37, anförde, bland annat, att utskottet i
likhet med såväl de sakkunniga som departementschefen ansåge dödsstraffet
alltjämt böra kvarstå i krigsartiklarna, men att det dock syntes vara förtjänt
av en närmare undersökning, huruvida och i vad mån en inskränkning
av dödsstraffets tillämpning i förevarande fall kunde ske. Utlåtandet
utmynnade i hemställan, att riksdagen måtte bifalla propositionen samt att
motionen måtte anses besvarad genom bifall till propositionen.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Efter 1921 års lagändringar kvarstod såsom förut nämnts dödsstraffet i
de s. k.''krigsartiklarna. Dessa voro enligt 5 § SLK tillämpliga i fråga om
brott som förövats i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt var
mobiliserad. Dödsstraff ingick i straffskalan för åtskilliga i krigsartiklarna
upptagna brott. Därjämte förekom i dessa artiklar ett stadgande av innehåll
att om någon begått brott, som omförmäldes i 8 kap. strafflagen och för
vilket straffarbete på livstid var utsatt såsom högsta straff, han kunde dömas
till dödsstraff. SLK var i princip tillämplig allenast för krigsmän men
kunde, under tid då krigsartiklarna voro i kraft, i viss utsträckning tilläm -

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

pas också å civilpersoner. I SLK vidtogos tid efter annan ändringar i olika
hänseenden. Sålunda genomfördes bl. a. 1940 en ganska betydande utvidgning
av möjligheten att använda dödsstraff. Vid tiden närmast före den
1 januari 1949 gällde, att dödsstraffet enligt SLK i stort sett var tillämpligt
under krig, dels beträffande ett antal militära brott, i vissa fall även när
brottet begåtts av civil person, och dels i fråga om sådana allmänna brott,
som behandlades i 8 kap. strafflagen och varå straffarbete på livstid kunde
följa, oavsett vem som begått brottet.

Förslag om att i viss utsträckning återinföra dödsstraffet såsom straffart
i fredstid framfördes vid 1940 års riksdag i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 141, av herr Wallén m. fl. I denna motion hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning
om dödsstraffets återinförande vid brott av i motionen angivna samhällsvådliga
eller grova slag samt om framläggande för riksdagen så snart
ske kunde av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Yrkandet
avsåg två artskilda kategorier av svåra förbrytelser, nämligen å ena sidan
brott som vittna om särskild råhet och ondska — såsom vissa förbrytelser
mot barn, ungdom eller värnlösa gamla — samt å andra sidan förräderioch
spioneribrott. På hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 34)
avslogs motionen av riksdagen.

Genom olika lagar den 30 juni 1948, vilka trädde i kraft den 1 januari
1949, genomfördes betydelsefulla ändringar i svensk straffrätt. Denna lagstiftning
innebar bland annat, att 8 kap. strafflagen erhöll ny lydelse, att
SLK upphävdes samt att däremot svarande straffbestämmelser upptogos i
två nya kapitel i strafflagen, 26 och 27 kap. Samtidigt tillkom den förutnämnda
lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förarbeten till ifrågavarande lagstiftning, såvitt gäller strafflagstiftning
för krigsmakten m. in., framlades i ett av särskilda sakkunniga den 16 november
1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 83). I fråga om nödvändigheten
att bibehålla dödsstraffet för krigstid yttrade utredningen bland annat,
att de erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt, att dödsstraffet
i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Vad angår tillämpligheten
i tiden av dödsstraffet föreslogs i betänkandet, att Konungen skulle äga förordna
om dödsstraffets tillämpning då det funnes påkallat med hänsyn till
att riket vore i fara för krig men att ådömt straff ej finge verkställas innan
riksdagen godkänt förordnandet. I motiveringen av förslaget i denna del anförde
utredningen, att det syntes nödvändigt att möjliggöra användningen
av dödsstraff redan under någon tid före ett krigsutbrott. Under den närmaste
tiden dessförinnan, då krigsmakten överginge till krigsorganisation,
industrien omställdes för krigsproduktion och över huvud omedelbara krigsförberedelser
vidtoges, vore det nära nog lika angeläget som under krigets
gång att vid behov kunna taga i anspråk det exceptionella maktmedel som
dödsstraffet utgjorde; allt försvar kunde äventyras om den erforderliga
kraftanspänningen stördes.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 18.

På grundval av betänkandet utarbetades sedermera inom justitiedepartementet
lagförslag, över vilka lagrådets yttrande inhämtades. Med anledning
av lagrådets granskning jämkades förslagen i vissa delar samt framlades
därefter för 1948 års riksdag genom propositionen nr 144.

Departementschefen anförde i propositionen, bland annat, att han på av
utredningen anförda skäl ansett dödsstraffet icke kunna undvaras under
krig. I anledning av utredningens förslag att möjliggöra användning av
dödsstraff redan under tid före ett krigsutbrott yttrade departementschefen
bland annat följande.

Utredningen bar ansett det nödvändigt att möjliggöra användning av
dödsstraff redan under den tid före ett krigsutbrott, då krigsfara kan anses
föreligga. Vad till stöd därför åberopas äger otvivelaktigt en betydande
tyngd. Icke minst vissa händelser som timade i vårt västra grannland före
dess inträde i andra världskriget synas peka på behovet av en lagregel med
dylikt innehåll. Å andra sidan kan man svårligen komma ifrån att de skäl,
som kunna anföras för att över huvud taget ett sådant straff som livets förlust
skall få förekomma i ett civiliserat samhälle, gälla med full styrka endast
då krig pågår. En skiljaktig ledamot av utredningen (jfr betänkandet
s. 240) har också, med instämmande av advokatsamfundet (jfr k. prop. nr
144 s. 223), gjort gällande att dödsstraffets tillämpning bör förbehållas för
tid då riket är i krig. Även enligt min mening är det ur rättskulturell synpunkt
synnerligen betänkligt att medgiva användning av dödsstraff under
fredstid. Det är också mycket svårt att avgöra, under vilka förutsättningar
detta skulle få ske. En bestämd gränsdragning är dock nödvändig. Utredningen
har på grund härav föreslagit, att Kungl. Maj :t under viss medverkan
av riksdagen skall utfärda ett särskilt förordnande om tillämpligheten av
dödsstraff. Det är emellertid tydligt, att mycket svåra olägenheter kunna
vara förenade med att fastställa och offentliggöra tidpunkten för inträdandet
av så allvarlig krigsfara, att dödsstraff skall få ådömas. På grnnd av
dessa överväganden haV jag kommit till den uppfattningen att en dödsdom
icke bör få meddelas i fredstid.

Efter ett krigsutbrott kan emellertid till bestraffning förekomma även
gärningar som begåtts dessförinnan. Och därvid kan det vara fråga om brott
som stå i direkt samband med krigets utbrott eller förlopp och som ha medfört
de allvarligaste följder i något av dessa hänseenden. Jag avser härmed
sådana fall, då" en förrädare eller annan brottsling genom sin handling väsentligen
bidragit till framkallande av kriget eller, då uppenbar fara för kriget
hotade, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen
underlättat fiendens krigföring. För det allmänna rättsmedvetandet skulle
det knappast framstå såsom begripligt, om det tillämpliga straffet i dessa
fall vore beroende av tiden för brottets begående. Man kan därför icke bortse
från möjligheten att, om dylika händelser skulle inträffa, det framdeles
kunde bli nödvändigt att utvidga dödsstraffets tillämplighetsområde, därest
detta endast inrymt brott som förövats under krig. Den retroaktiva giltighet,
som då kunde komma i fråga, bör uppenbarligen om möjligt undvikas. De
allmänna betänkligheterna mot användningen av dödsstraff för brott, som
begåtts under fredstid, minskas tydligen, om tillämpligheten inskränkes
till de speciella fall som nyss nämnts, och jag har därför ansett mig kunna
föreslå ett stadgande härom. Det är dessutom att märka, att i departementsförslaget
under 3 § upptagits en föreskrift, att dödsstraff icke skall verkställas
förrän särskilt tillstånd därtill givits.

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

I propositionen erhöll lagen om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig,
den slutliga avfattningen.

Vad angår frågan när krig skall anses vara för handen gjorde departementschefen
under 27 kap. 16 § strafflagen följande motivuttalande.

Såsom utredningen anfört torde krig böra anses vara för handen redan
då faktiskt krigstillstånd inträtt, även om formlig krigsförklaring dessförinnan
icke blivit utfärdad. Å andra sidan kan emellertid, för att krig skall
föreligga, icke vara nödvändigt att stridshandlingar börjat företagas, men i
så fall lärer böra fordras att endera parten auktoritativt förklarat att han
anser krigstillstånd ha uppkommit. Ehuru den omständigheten, att ett land
angripits med stridshandlingar, i allmänhet medför att landet är i krig,
kunna dock enstaka sådana handlingar ha karaktär av neutralitetskränkningar;
de innebära då icke inledande av krig. I fråga om krigstillstånds
upphörande torde man i detta sammanhang endast behöva räkna med formligt
fredsslut.

Utskottet.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen kunna bl. a. högförräderi
och grovt spioneri enligt gällande rätt medföra dödsstraff under förutsättning
att brottet förövats under krig. Beträffande frågan när krig i
förevarande sammanhang skall anses vara för handen får utskottet hänvisa
till ett här ovan intaget motivuttalande ur förarbetena till 27 kap. 16 § strafflagen.

Av det anförda följer att motionärernas yrkande om en lagstiftning, enligt
vilken straffen för högförräderi och grovt spioneri skola bestämmas som
om brotten förövats under krig, innebär att dessa brott skulle kunna medföra
dödsstraff oavsett när de begåtts. I första hand grundar sig yrkandet
på den tanken, att högförräderi och grovt spioneri äro att anse såsom led i
ett krig, även om direkta stridshandlingar icke förekommit. Konsekvensen
härav synes motionärerna vara, att de under krig gällande särskilda straffbestämmelserna
alltid böra äga tillämpning i fråga om denna art av brottslighet.
Till ytterligare motivering av sitt yrkande ha motionärerna gjort ett
uttalande av innebörd att frihetsstraff i förevarande sammanhang icke hade
tillräckligt avskräckande verkan på grund av att brottslingen handlar i övertygelse
att efter någon tid bli befriad av sina uppdragsgivare och kompenserad
för utståndna lidanden. Av denna anledning skulle endast dödsstraffet
i de fall, varom bär är fråga, vara tillräckligt effektivt ur avskräckningssynpunkt.

När dödsstraffet genom 1921 års lagstiftning avskaffades såsom straffart
under fredstid, innebar detta — såsom ock motionärerna framhållit —
ett betydelsefullt framsteg i humaniserande riktning. Anledning saknas att
i förevarande sammanhang upprepa de skäl, som ligga till grund för nämnda
lagstiftning.

Även om man i likhet med motionärerna skulle betrakta högförräderi- och
spioneribrotten såsom led i ett krig, vilket ännu ej tagit sig uttryck i direkta

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

stridshandlingar, måste det anses oriktigt att taga ett dylikt betraktelsesätt
till utgångspunkt för ett yrkande om en sådan utvidgning av möjligheten
att använda dödsstraffet att detta skulle bli tillämpligt även under tid då
krig i förut angiven bemärkelse ej är för handen, d. v. s. i fredstid. Att
dödsstraffet trots de betänkligheter, som alltid kunna anföras mot denna
straffart, bibehållits för krigstid, är nämligen betingat av de extraordinära
förhållanden som föreligga under ett pågående krig. Av den ovan lämnade
historiken torde sålunda framgå, att orsaken till dödsstraffets bibehållande
för dessa fall djupast sett är att finna i samhällets ovillkorliga rätt till nödvärn.
I ett allvarligt krigsläge, då lojala medborgare äro utsatta för överhängande
livsfara, förlora naturligen de vanliga frihetsstraffen lätt mycket
av sin hotande karaktär. För situationer av denna art har man därför ansett
sig ej kunna undvara dödsstraffet. Under pågående krig med dagliga offer
av människoliv få självfallet också de humanitära betänkligheterna mot
denna straffart mindre tyngd än eljest. Det torde icke behöva närmare utvecklas
att de skäl, som sålunda ansetts motivera dödsstraffets bibehållande
under krig, ej kunna anföras till stöd för den av motionärerna föreslagna
utvidgningen av dödsstraffets tillämpningsområde.

Vad motionärerna anfört därom, att frihetsstraffet i förevarande fall
skulle ha mindre avskräckande verkan än eljest, synes utskottet vara verklighetsfrämmande.
Utskottet kan således ej heller dela motionärernas uppfattning
att i dessa fall skulle föreligga behov av att kunna ådöma dödsstraff.

I anslutning till det anförda får utskottet erinra om att statsmakterna i
samband med 1948 års strafflagstiftning hade att ta ställning till ett förslag
om att möjliggöra användning av dödsstraff redan under den tid före ett
krigsutbrott, då krigsfara kan anses föreligga. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen avvisades detta förslag under motivering att det ur
rättskulturell synpunkt vore synnerligen betänkligt att medgiva användning
av dödsstraff under fredstid. Därjämte underströks också svårigheten att
avgöra, under vilka förutsättningar dödsstraffet skulle få tillämpas, och
framhölls, att en bestämd gränsdragning vore nödvändig. Å andra sidan
infördes av skäl som ovan redovisats i lagen en möjlighet att kunna använda
dödsstraff för vissa exceptionella fall, då — efter ett krigsutbrott — till bestraffning
förekomma dessförinnan begångna gärningar.

På grund av det ovan anförda måste utskottet bestämt avstyrka motionärernas
yrkande i förevarande del.

Vad härefter angår motionärernas krav på en skärpning av straffet för
spioneri har detta i motionen främst motiverats med att det ej kunde anses
förenligt med normal rättsuppfattning att straffet för mordbrand — enligt
19 kap. 1 § strafflagen utgörande straffarbete från och med två till och
med åtta år — är strängare än straffet för spioneri, vilket såsom framgår
av redogörelsen för gällande rätt har satts till straffarbete i högst sex år
eller, där brottet är ringa, fängelse.

Helt allmänt gäller att varje sådan jämförelse mellan straffsatserna för

Första lagutskottets utlåtande nr 18.

sinsemellan helt artskilda brott med nödvändighet grundar sig på värdeomdömen,
vilka uppenbarligen kunna skifta, och därför är föga givande.
Om man likväl vill göra en sådan jämförelse mellan straff maxima för olika
brott, måste man taga hänsyn till att, såsom numera ofta är fallet, brotten
indelats i olika svårhetsgrader med särskilda straffsatser. Det bör sålunda
framhållas, att straffmaximum för såväl grovt spioneri som grov mordbrand
är straffarbete på livstid.

I detta sammanhang vill utskottet också understryka, att spioneribrotten
— i motsats till vad motionärerna synas förutsätta — omfatta även
gärningar, som ej avse förhållanden av betydelse för ett eventuellt krig. Det
torde ligga i sakens natur, att sådana handlingar, som här äro i fråga, ofta
kunna vara väsentligt farligare i krigstid eller då ett krigshot är aktuellt än
under fredliga förhållanden. Denna synpunkt har uppenbarligen inverkat
vid bestämmandet av straffsatsen för spioneri. I betraktande av att förevarande
brott avser även gärningar som ske med allenast indirekt eller eventuellt
uppsåt att tillhandagå främmmande makt bär det slutligen, såsom
även framhållits i redogörelsen för gällande rätt, ansetts önskvärt att i fall
där faran var ringa kunna stanna vid fängelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då ifrågavarande straffbestämmelser
varit föremål för prövning så sent som 1948, saknas enligt utskottets
mening anledning att begära en översyn av desamma i enlighet med
motionärernas yrkande.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 117, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1953.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Rranting, Lodenius, Lindblom,
Lundgren, fru Sjöström-Rengtsson, herrar Lindgren och John Johansson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, Gezelius,
Johansson i Norrfors*, Hedqvist, fru Johansson i Skövde och herr Helén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.