Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 (Utlåtande 1965:L1u18 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

Nr 18

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om kostnadsfri
rättshjälp vid administrativ process, dels ock väckta
motioner angående fri rättegång.

Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande
motionerna nr 224 i första kammaren av herr Sundin m. fl. samt nr 277 i
andra kammaren av herr Hedlund m. fl., dels ock likalydande motionerna
nr 315 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl.
samt nr 379 i andra kammaren av herrar Antonsson och Mattsson. I motionerna
I: 224 och II: 277 hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av frågorna rörande medborgarnas tillgång
till dels erforderlig rättshjälp i skattemål, mål om administrativa
frihetsberövanden och administrativa processförfaranden i övrigt, dels ersättning
för kostnader i mål och ärenden av nämnda beskaffenhet i enlighet
med vad i motionerna anförts. I motionerna I: 315 och II: 379 hemställes
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utlåning av möjligheten att utöka den enskildes rätt till kostnadsfri process
samt om framläggande av de förslag, som utredningen kan föranleda.

Inledning

Möjlighet att erhålla fri rättegång finnes enligt gällande bestämmelser
hos de allmänna och särskilda domstolarna; däremot icke hos förvaltningsdomstolarna
eller hos några förvaltningsmyndigheter. Fri rättegång
innebär för den part som åtnjuter förmånen bl. a. att kostnad för personlig
inställelse och för bevisning utgår av allmänna medel samt att rättegångsbiträde
kan förordnas att bistå parten mot ersättning av allmänna
medel. I brottmål kan den tilltalade erhålla offentlig försvarare. Även i
detta fall utgår ersättningen av allmänna medel, och om den tilltalade icke
blir fälld stannar denna kostnad på statsverket. Har den tilltalade fri rättegång,
kan det ej heller om han blir fälld åläggas honom att gottgöra statsverket
kostnaden för försvararen.

Vid sidan av den fria rättegången finnes vissa särskilda anordningar
för meddelande av rättshjälp till mindre bemedlade med det allmännas
stöd. Detta sker huvudsakligen genom rättshjälpsanstalter eller genom ad1
-—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 1 avd. Nr 18

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

vokater enligt avtal med vederbörande landsting. Fri rättshjälp i dessa former
står i princip till förfogande även i förvaltningsärenden.

Inom förvaltningen förekommer även i sällsynta fall att offentligt biträde
må förordnas åt enskild.

Den för rättegången i tvistemål gällande regeln att part, som tappar,
skall ersätta motparten hans rättegångskostnader tillämpas i viss utsträckning
hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter. Det är då
fråga om fall, där enskilda rättssubjekt står mot varandra på ett sätt som
erinrar om civilprocessen. Det torde däremot knappast förekomma att staten
förpliktas ersätta den enskildes kostnader, när enskild motpart saknas.

I november 1958 framlade 1951 års rättegångskommitté betänkande med
förslag till lag om rättegångshjälp m. in. (SOU 1958: 40). Lagförslaget innehöll
den principiella nyheten, att även den som har möjlighet att betala
en del av rättegångskostnaderna skulle kunna få rättegångshjälp, varvid
han skulle bidraga till kostnaderna efter förmåga. Denna bidragsskyldighet
sökte förslaget realisera genom att, jämte en återbetalningsplikt, införa
skyldighet för parten att före rättegången till statsverket inbetala ett kontant
bidrag, som skulle svara mot hans förmåga. Fullgörandet av sådan
betalning utgjorde förutsättning för att parten skall få komma i åtnjutande
av rättegångshjälpen. Med rättegångshjälpen avsågs skola följa väsentligen
samma förmåner, som nu utgår till den som har fri rättegång.
Enligt förslaget skulle kostnadsbidragets storlek, liksom frågan om parten
må erhålla rättegångshjälp, i allmänhet prövas efter schablonregler.

Under remissbehandlingen av rättegångskommitténs betänkande godtogs
i allmänhet principerna för den föreslagna lagstiftningen. Den närmare
utformningen av de föreslagna reglerna mötte emellertid kritik. Detta gällde
särskilt grunderna för beväljande av rättegångshjälp och bestämmande
av parts bidragsskyldighet. Förslagets praktiska tillämpning ansågs därjämte
vara förenad med olägenheter, såväl för parterna som för domstolarna.
I svar på en interpellation vid 1961 års riksdag ansåg chefen för
justitiedepartementet sig kunna konstatera, att rättegångskommitténs betänkande
och remissbehandlingen därav på ett påtagligt sätt visat, att stora
svårigheter möter då det gäller att finna en lämplig och rättvis avvägning
och samtidigt uppnå en praktisk och smidig form för det allmännas medverkan.
Departementschefen fann det vara troligt, att en lösning av frågan
måste sökas efter delvis andra linjer än dem som kommittén anvisat.

I skrivelse den 25 april 1962, nr 136, anhöll riksdagen på hemställan av
första lagutskottet, i anledning av två inom riksdagen väckta motioner, att
förslag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp måtte föreläggas riksdagen.
I sitt utlåtande, nr 28, uttalade utskottet bl. a. — under åberopande
av att under remissbehandlingen mot rättegångskommitténs förslag fram -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

förts kritik, som ej endast gällt detaljutformningen — att det, såvitt utskottet
kunde bedöma, mötte betänkligheter att lägga förslaget i befintligt
skick till grund för statsmakternas beslut. Det ville emellertid synas som
åtminstone de av kommittén antagna huvudprinciperna kunde tagas till
utgångspunkt för ett fortsatt lagstiftningsarbete inom eller utom vederbörande
departement.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1962 tillkallades sakkunniga
att verkställa utredning rörande revision av lagstiftningen om rättshjälp
i rättegång och därmed sammanhängande frågor. I direktiven uttalade departementschefen
att vid utredningen de av rättegångskommittén antagna
huvudprinciperna kunde tagas till utgångspunkt men att dock möjligheterna
att söka lösa hithörande problem enligt andra linjer än dem som
tidigare prövats icke borde lämnas obeaktade.

Vid 196k års riksdag behandlade första lagutskottet likalydande motionerna
1:585 och II: 712 om rättshjälp i administrativa mål. I motionerna,
som remissbehandlades, upptogs dels frågan om rättshjälp åt medborgarna
i skattemål och mål om administrativa frihetsberövande!! samt i administrativa
processförfaranden i övrigt, dels frågan om rätt för den enskilde att
erhålla ersättning för utgivna kostnader i mål eller ärenden av sagda beskaffenhet.
Motionerna utmynnade i förslag om en förutsättningslös utredning
rörande dessa frågor. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25
anförde utskottet:

Med hänsyn till att den administrativa processen i huvudsak är skriftlig
och att utredningsskyldighet i regel åligger administrativ myndighet torde
behovet av rättshjälp och kostnadsersättning åt den enskilde generellt sett
icke vara lika framträdande här som i fråga om mål och ärenden vid de
allmänna och särskilda domstolarna. Enligt utskottets mening är det likväl
tydligt att nuvarande ordning på förevarande område icke kan anses
tillfredsställande. Särskilt beträffande vissa typer av mål, såsom i synnerhet
mål om administrativa frihetsberövande!!, är det påfallande hur mycket
sämre den enskildes ställning kan vara i det administrativa förfarandet
än i det judiciella. Utskottet anser därför, att de av motionärerna upptagna
spörsmålen förtjänar uppmärksamhet från statsmakternas sida, och
instämmer sålunda i det syfte som uppbär motionerna.

Vad gäller den föreslagna utredningen får utskottet anföra följande.
Vidsträckta problemkomplex, som berör utformningen och organisationen
av förvaltningsförfarandet, är för närvarande under utredning genom besvärssakkunniga
och förvaltningsdomstolskommittén. Be svä rs sak k u n niga
avser att i ett förslag till lag om förvaltningsförfarandet upptaga vissa regler
om rätt för enskild att erhålla kostnadsersättning av allmänna medel.
Utredningen om administrativa frihetsberövande!! intog i sitt förslag till
lag om socialdomstol vissa bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang,
bl. a. om möjlighet att erhålla biträde på det allmännas bekostnad.
Det av utredningen avgivna betänkandet har jämte remissvar överlämnats
till förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de
1 * -— Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 1 and. Nr 18

4 Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

resultat, som framgår av sålunda pågående utredningsarbete, är av stor betydelse
för ett riktigt ställningstagande till frågan om och i vad mån en
särskild utredning med det av motionärerna angivna ändamålet kan anses
erforderlig. Härjämte torde få erinras om att frågan om en reformering av
den fria rättegången behandlas av särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen
utredningen om rättegångshjälp. Denna utredning har bland annat att
undersöka huruvida en lösning av problemet om rättshjälp i rättegång,
åtminstone delvis, kan vinnas på försäkringsbasis. De möjligheter som härvidlag
kan komma att yppa sig synes även böra observeras när det gäller
frågan om en reform på det administrativa området.

Med hänsyn till det nu angivna utredningsläget anser utskottet att det
för närvarande måste anses synnerligen vanskligt att bedöma behovet av
ytterligare utredning rörande de av motionärerna upptagna spörsmålen.
Utskottet finner sig under sådana förhållanden icke kunna tillstyrka motionerna.

Motionerna

I motionerna 1:224 och 11:277 uttalas att utredningsläget beträffande
rättshjälp vid administrativ process för närvarande torde vara sådant att
vissa delar av området behandlas i utredningar men från olika utgångspunkter.
Det förefaller därför motionärerna erforderligt att det material
som på detta sätt framkommer för frågans belysning sammanställes och
överarbetas i syfte att vinna en enhetlig bedömning. Efter att ha återgivit
remissyttranden över nyssnämnda motioner från föregående år utskottet
får i denna del hänvisa till förutom motionen 11:277 redogörelsen å
s. 2—9 i utskottets utlåtande nr 25 år 1964 — uttalas i motionerna att
det av yttrandena tydligt framgår att föreliggande eller väntat utredningsmaterial
sannolikt icke kan sägas vara till fyllest vid en bedömning av
dessa väsentliga frågor, som följaktligen torde erfordra ytterligare utredning I

motionerna I: 315 och II: 379 anföres bl. a. följande.

För närvarande synes i praktiken fri rättegång beviljas, beräknat efter
ensamstående, endast såvida vederbörandes årsinkomst understiger cirka
7 000 kr. Vid ökad försörjningsbörda sker mindre höjningar å denna
summa. Reglerna i fråga och deras tillämpning i praxis innebär att endast
en helt begränsad befolkningsgrupp kan påräkna fri rättegång medan betydande
samhällsskikt uteslutes från denna möjlighet utan att fördenskull
ha råd att bära de ofta dryga kostnader en process medför. I fråga slutligen
om den administrativa processen, varigenom regleras områden av för
den enskilde växande betydelse, såsom de allmänna försäkringarna, synes
möjligheterna till kostnadsfri process vara obefintliga.

I jämförelse med den socialvård som det allmänna i stor omfattning bestrider
framstår de knapphändiga anslagen till fri rättegång i dagens läge
som desto mera anmärkningsvärda. Starka skäl synes tala för en översyn
av ifrågavarande bestämmelser med sikte på en utvidgning av den enskildes
rättigheter i förevarande avseende.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

Besvärssakkunniga

Besvårssakkunniga har i maj 1964 avlämnat sitt slutbetänkande Lag om
förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27). I lagförslagets 19 kap. lämnas bestämmelser
om gäldande av kostnad m. m. Det t öreslås i 1 § att myndighets
kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna å det
allmänna och att för part i förvaltningsärende uppkommande kostnad
skall bestridas av parten själv i den mån icke annat stadgas. I 2 § uttalas
emellertid att om enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen,
må han, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans
art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår
som uppenbart oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna
medel erhålla ersättning för kostnaden eller del därav. Även i annat fall
må enligt 2 § för kostnad i besvärsärende, då särskilda skäl därtill är, ersättning
av allmänna medel utgå till enskild part, som vinner bifall till
sin talan. Slutligen sägs i 3 § alt i ärende, som väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, part må åläggas att helt eller delvis ersätta motparts
kostnad. Därvid skall i tillämpliga delar 18 kap. i rättegångsbalken lända
till efterrättelse. I motiven till 2 § anför de sakkunniga på s. 694 följande
av särskilt intresse i förevarande sammanhang.

I rättegång är den möjlighet till fri rättegång, som står mindre bemedlade
till buds, av största värde för sådana personers rättsskydd. Talan vid domstol
är i allmänhet förenad med så stora kostnader, att en person med begränsade
tillgångar i praktiken skulle vara utestängd från att den vägen
hävda sin rätt, om fri rättegång ej stode till hans förfogande. Att föra talan
i förvaltningsförfarandet är däremot regelmässigt icke förenat med större
kostnader än att en enskild i allmänhet har tillräckliga medel därtill. Härtill
kommer att fri rättshjälp från rättshjälpsanstalt eller advokat enligt
landstingsavtal om sådan hjälp kan påräknas även i förvaltningsärenden.

Genom en lag om förvaltningsförfarandet skapas visserligen vissa tekniska
förutsättningar för införande av en motsvarighet till fri rättegång
för förvaltningsförfarandets del. Skulle ett sådant institut införas i förvaltningsförfarandet,
torde man dock icke kunna sträcka sig längre än som
skett beträffande domstolsärenden i lagen om fri rättegång. Tillämpningsområdet
skulle alltså bliva begränsat till ärenden, i vilka förhandling utsatts
eller där särskilda skäl eljest föreligga till ekonomiskt bidrag med
hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Det är
tydligt, atl detta tillämpningsområde på de väsentligaste punkterna skulle
sammanfalla med tillämpningsområdet för de törfaranderegler om kostnadsersättning,
som föreslagits i förevarande paragraf. Tillräckliga skäl
föreligga därmed knappast att för förvaltningsförfarandet i allmänhet införa
något mot fri rättegång svarande institut.

Det skall däremot ej förnekas, alt behov av en motsvarighet till fri rättegång
kommer att föreligga i förvaltningsärenden hos domstol, i vilka muntUg
handläggning äger rum. Framför allt blir så naturligtvis fallet, därest
iorslaget om att ärende skall kunna utsättas till handläggning vid huvud -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

förhandling genomföres. Även i vissa grupper av ärenden hos andra myndigheter
än domstolar, t. ex. i expropriations- och jorddelningsärenden,
torde visst behov göra sig gällande av en motsvarighet till fri rättegång.
En särskild utredning har emellertid tillsatts för revision av lagstiftningen
om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor. Resultatet
av denna utredning torde lämpligen böra avvaktas, innan ställning tages
till hur den processuella rättshjälpen hos domstol i förvaltningsärenden
m. in. skall anordnas. De sakkunniga ha därför ansett sig icke böra utarbeta
vare sig förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om fri
rättegång till förvaltningsärenden hos domstol eller andra förslag syftande
till fri rättshjälp i förvaltningsärenden.

Utredningen om rättegångshjälp

Utredningen har i februari 1965 avgivit sitt betänkande Rättegångshjälp
• SOU 1965:13). Ur betänkandet må här återgivas följande uttalande å
s. 57 -59.

De ledande synpunkterna vid utarbetandet av rättegångskommitténs förslag
voro, att ingen av ekonomiska skäl skulle vara utestängd från möjlighet
att taga till vara sina intressen inför domstol men att envar som har
egna resurser skulle bidraga till rättegångskostnaderna efter förmåga. Bidraget
skulle kunna utkrävas dels i form av ett kontant kostnadsbidrag att
i förväg erläggas till statsverket och dels — i konsekvens med att den processuella
rättshjälpen är att bedöma såsom en form av kredit — enligt
regler om skyldighet att i efterhand ersätta statsverket dess kostnad i anledning
av rättegångshjälpen. Enligt förslaget skulle part, innan han fick
åtnjuta rättegångshjälp, erlägga kostnadsbidrag, om hans årsinkomst översteg
7 000 kronor eller, för den händelse han fullgjorde underhållsskyldighet
mot maka, barn eller annan, nämnda belopp ökat med 500 kronor för
envar sådan person, till vilkens underhåll han väsentligen bidrog. Kostnadsbidraget
skulle bestämmas till belopp som motsvarade en tiondel eller, om
parten fullgjorde underhållsskyldighet som ovan sagts, en femtondel av det
belopp, med vilket partens årsinkomst översteg förut nämnt gränsbelopp.
Lägsta kostnadsbidraget skulle dock vara 50 kronor. Förslaget upptog bestämmelse
om en övre inkomstgräns för möjligheten att erhålla rättegångshjälp;
dock skulle undantagsvis även part med inkomst över ifrågavarande
gräns kunna erhålla rättegångshjälp. Särskilda bestämmelser funnos, enligt
vilka — på grund av förmögenhet eller skuldsättning eller annan särskild
omständighet — avvikelse kunde ske från de schablonbelopp som enligt de
ovan angivna grunderna skulle gälla beträffande parts skyldighet att erlägga
kostnadsbidrag och dettas storlek.

I rättegångskommitténs betänkande framhålles att, när avgörandet beträffande
möjligheten att erhålla rättegångshjälp och beträffande bidragsskyldigheten
anknytes till fixa inkomstbelopp, som föreskrivas i lag, detta
är förenat med olägenhet så till vida, att vid förändrat penningvärde det
kan bli nödvändigt att vidtaga lagändring för att anpassa gränsbeloppet
för rättegångshjälp och bidragsskyldigheten till det nya penningvärdet,
men kommittén åberopade, att motsvarande förhållande föreligger på andra
områden inom lagstiftningen, och ansåg att olägenheten i fråga icke borde
föranleda att en lösning som eljest framstod såsom lämplig avvisades.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

Den nämnda olägenheten har berörts i en del yttranden över rättegångskommitténs
förslag; redogörelse för vad därvid anförts lämnas i specialmotiveringen
till 3 § lagen om rättegångshjälp.

Det har synts utredningen vara en vinst om de gränsbelopp, som äro avgörande
för möjligheten att erhålla rättegångshjälp och för skyldigheten
att erlägga kostnadsbidrag, kunna i lagen bestämmas genom en form av
indexreglering sålunda, att beloppen följa skiftningarna i prisläget och alltså
— utan lagändring — anpassas efter prisutvecklingen. Möjlighet till sådan
indexreglering har yppats genom tillkomsten av lagen den 25 maj 1962
om allmän försäkring. Enligt 1 kap. 6 § nämnda lag skola inom folkpensioneringen
och försäkringen för tilläggspension de beräkningar, som angivas
i lagen, göras på grundval av ett basbelopp. Detta fastställes av Kungl.
Maj :t för varje månad och utgör fyratusen kronor multiplicerat med det
tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna prisläget under tredje
månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957.
Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring av basbeloppet, med
mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående
ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade basbeloppet
avrundas till närmaste hundratal kronor. Enligt kungl. kungörelse den
25 maj 1962 skall statistiska centralbyrån, til! ledning för fastställande av
basbeloppet, på grundval av konsumentprisindex verkställa beräkning av
förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget
i september 1957, och statistiska centralbyrån skall till Kungl. Maj :t
redovisa resultatet av beräkningen.

Kungl. Maj :ts fastställelse av basbeloppet sker genom kungörelse som i
vanlig ordning införes i Svensk författningssamling. Från och med november
1964 har basbeloppet, som närmast förut utgjort 4 800 kronor, höjts till
5 000 kronor.

Utredningens förslag innefattar att inkomstgränsen för rättegångshjälp
bestämmes med användning av det vid tiden för ansökan om rättegångshjälp
gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring; av skäl, till
vilka utredningen återkommer i specialmotiveringen till lagförslaget, har
inkomstgränsen för skyldigheten att utgiva kostnadsbidrag för den som
icke fullgör underhållsskyldighet satts till tre gånger basbeloppet och har
samma gräns för den som fullgör underhållsskyldighet satts till tre gånger
basbeloppet ökat med en fjärdedel av basbeloppet för envar person, till vilkens
underhåll han väsentligen bidrager.

Genom vad utredningen föreslår beträffande den ekonomiska gränsdragningen
för rättegångshjälp vidgas den krets som kan komma i åtnjutande
av denna förmån. En utökning av denna krets sker jämväl därigenom att
utredningen föreslår att dödsbo skall kunna erhålla rättegångshjälp och
att sådan förmån skall kunna beviljas statslösa som ha stadigt hemvist
här i riket.

Utredningen har sökt beakta det ofta framställda kravet att för den, som
varit svarande i mål mot part med fri rättegång och vunnit målet, bör i
vissa fall finnas möjlighet till ersättning av allmänna medel för utdömd
rättegångskostnad som ej kunnat utlagas av motparten.

Skäl av övervägande praktiskt slag ha synts påkalla avvikelse på en del
punkter från rättegångskommilténs förslag. Sålunda föreslår utredningen
slopande av bestämmelsen att nytt kostnadsbidrag skall erläggas vid fullföljd
till högre instans. Vidare föreslås atl beräknad ansökningsavgift och

8 Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

expeditionsavgift icke skall inräknas bland kostnaderna för rättegångshjälp
och att återbetalningsskyldigheten till statsverket skall i ett par
hänseenden begränsas.

Utredningen har uttalat (s. 61) att det är avsett att den av utredningen
föreslagna rättegångshjälpen i princip skall kunna beviljas i samtliga mål
och ärenden, som förekommer vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol,
vattendomstol, krigsrätt, hovrätt, högsta domstolen
samt arbetsdomstolen. Däremot har utredningen framhållit att frågan om
rättshjälp inför administrativa myndigheter — bland dem förvaltningsdomstolarna
— torde falla utanför det för utredningen utstakade området.
Frågan härom lär emellertid enligt utredningen icke kunna lösas enligt
regler med det generella innehåll som föreslås för rättegangshjälp inför
de nyss uppräknade domstolarna. Slutligen må nämnas att utredningen
kommit till det resultatet, att genom försäkring i ena eller andra formen,
frivillig eller obligatorisk, behovet av lagstiftning om rättegångshjälp icke
kan avlägsnas.

Utskottet

I förevarande motioner upptages vissa frågor om parts kostnader vid
domstolar och administrativa myndigheter. Sålunda förordas i likalydande
motionerna I: 224 och II: 277 utredning dels rörande erforderlig rättshjälp i
skattemål, mål om administrativa frihetsberövanden och administrativa
processförfaranden i övrigt, dels rörande ersättning för kostnader i sådana
mål och ärenden. I det andra motionsparet, I: 315 och II: 379, hemställes om
utredning av möjligheten att utöka den enskildes rätt till kostnadsfri process.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har dessa spörsmål
tidigare behandlats av låksdagen. Sålunda begärde 1962 års riksdag på hemställan
av första lagutskottet förslag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp.
Vidare behandlades vid föregående års riksdag motioner med samma
yrkande som nu framföres i motionerna I: 224 och II: 277. I sitt utlåtande
över förra årets motioner framhöll utskottet att behovet av rättshjälp och
kostnadsersättning åt den enskilde generellt sett icke var lika framträdande
i den administrativa processen som i fråga om mål och ärenden vid de allmänna
och särskilda domstolarna men att det enligt utskottets mening likväl
var tydligt att nuvarande ordning på förevarande område icke kunde
anses tillfredsställande. Utskottet ansåg därför, med instämmande i det syfte
som uppbar motionerna, att spörsmålen förtjänade uppmärksamhet från
statsmakternas sida. Med hänsyn till rådande utredningsläge fann sig utskottet
emellertid icke kunna tillstyrka motionerna.

Sedan riksdagen senast behandlade dessa frågor har besvärssakkunniga
avlämnat slutbetänkande och utredningen om rättegångshjälp fullgjort sitt

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 9

uppdrag. Besvärssakkunniga har sökt tillgodose de reformkrav, som framförts
i fråga om kostnadsfördelningen i förvaltningsförfarandet, genom
förslag om regler angående viss rätt för enskild part till ersättning av allmänna
medel för särskilda kostnader, som han ådragit sig vid fullgörande
av sina utredningsplikter. Utredningen om rättegångshjälp har beträffande
den ekonomiska gränsdragningen för rättegångshjälp föreslagit att den
krets som kan komma i åtnjutande av denna förmån skall vidgas.

Utskottet vill — i likhet med vad utskottet uttalat när dessa problem tidigare
aktualiserats — instämma i de önskemål som framföres i motionerna
om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden
och till rättshjälp över huvud. De omnämnda utredningarna
har också framlagt vissa förslag i denna riktning och frågorna får härigenom
anses ha bringats närmare sin lösning. Vid sådant förhållande och i avvaktan
på de åtgärder Kungl. Maj:t efter remissbehandling av betänkandena
kan komma att föreslå beträffande berörda spörsmål synes enligt utskottet
ytterligare utredning på ifrågavarande områden icke böra förordas.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner

a) I: 224 och II: 277 samt

b) I: 315 och II: 379

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1965

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ernulf, Arvidson, fröken
Mattson, herrar Hjorth, Ferdinand Nilsson, Schött och Lundin*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Ekström
i Björkvik, fröken Bergegren, fru Lindekvist, herrar Oskarson, Sjöholm
och Larsson i öskeviksby*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.