Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u18 - a l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

Nr 18

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl., m. m.

Genom en den 31 januari 1958 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 68, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll

de/s föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.;

dels velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten
och polisarrester.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse:

1) Förslag
till
Lag

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning häktats
skall behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av
frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

2 §•

Den häktade må beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt
för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning
och säkerhet.

Han må ej heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

3 §•

Den häktade skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras.
Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medgiva. Om
möjligt skall vittne närvara.

Penningar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål som
kunna äventyra ordning och säkerhet skola fråntagas den häktade för att
särskilt förvaras.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr 18

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

4 §•

I varje rum må ej förvaras mer än en person, med mindre det är nödvändigt
av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

5 §•

Vid behandlingen av den som häktats skall erforderlig hänsyn tagas till
hans ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares anvisning rörande vården av
den som är sjuk skall beaktas.

6 §•

Häktad må ej åläggas arbete men äger, om det kan ske utan olägenhet,
utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas
honom.

7 §•

I den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt ej föranleder
olägenhet må häktad anskaffa eller mottaga underhåll och bekvämlighet
utöver vad som eljest bestås honom.

8 §•

Häktad må ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller
mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning
och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras; dock äger han utan sådan prövning avsända
skrift till länsstyrelsen och till offentlig försvarare samt, om han förvaras i
fångvårdsanstalt, till fångvårdsstyrelsen.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad stadgas
i rättegångsbalken.

9 §''

Om missbruk ej kan befaras, må häktad medgivas att besöka närstående
som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i
annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen för viss
kort tid.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat om häktad äger motsvarande tillämpning å
den som på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits.

11 §•

Där någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intages
i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan
orsak, tages i förvar i polisarrest, skola ock bestämmelserna i denna lag,
med särskilt beaktande av anledningen till intagningen, i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, om ej annat är i lag eller författning särskilt stadgat.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom lagen upphävas 19 § 21—29 förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt
9 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

2) Förslag
till

Kungörelse

med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och

polisarrester

Härigenom förordnas soni följer.

1 §•

Förvaringsrum i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest skall uppfylla
skäliga anspråk på sundhet.

2 §•

Förvaringsrum skall vara så anordnat, att obehörigas insyn förhindrasDet
skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att rummet erhåller
god dager.

Golvytan skall vara minst 6 kvadratmeter och rummets kubikinnehållminst
15 kubikmeter. Vad i byggnadsstadgan är föreskrivet om våningshöjden
i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning.

Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat och i övrigt så
inrättat, att obehörig förbindelse mellan den intagne och annan såvitt möjligt
förhindras.

3 §•

Förvaringsrum skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för
uppvärmning, luftväxling och belysning samt med lämpligt signalsystem för
påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet.

1 förvaringsrum skall finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig
sängutrustning; dock må rum, som användes till förvaring av berusad, våldsam
eller sjuk person, i stället hava annan lämplig inredning.

Inredningen i förvaringsrum skall såvitt möjligt erhålla sådant utförande
och förses med sådana skyddsanordningar, att den icke kan av intagen
begagnas till skada för honom själv eller annan.

4 §•

Till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas
särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring av de intagnas
kläder och övriga tillhörigheter.

5 §•

Förvaringsrum skall vid användning dagligen rengöras och luftas samt
vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, skall
det hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt. E.j
må förvaringsrum användas till annat än avsett ändamål.

6 .§•

Beklädnadspersedlar och toalettarliklar skola tillhandahållas intagen i den
mån så erfordras och finnes lämpligt.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

7 §•

Begagnade persedlar skola vid utlämnande till intagen vara väl rengjorda.
Har intagen visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom eller ohyra, skall
såväl förvaringsrummet som av honom använda persedlar desinficeras.

8 §•

Häradshäkte, stadshäkte och polisarrest skola stå under tillsyn av förste
provinsialläkaren. Om länsstyrelsens jämte underlydande myndigheters tillsyn
över sådana lokaler är särskilt stadgat.

9 §•

Innan häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest uppföres, skall byggnadsritning,
avseende jämväl sanitär och elektrisk inredning samt anordningar
för uppvärmning och luftväxling, hava godkänts av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i dylikt ärende inhämta yttrande av förste provinsialläkaren.

10 §.

Länsstyrelsen äger att i avseende å häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest
meddela de närmare föreskrifter som med hänsyn till innehållet i 1—-7 §§ i denna kungörelse finnas erforderliga.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva undantag från
bestämmelserna i 2 § andra och tredje styckena samt 3—5 §§.

11 §•

För efterlevnad av bestämmelserna i denna kungörelse eller med stöd av
10 § första stycket meddelade föreskrifter äger länsstyrelsen förelägga lämpligt
vite och till sådant vite fälla.

12 §.

Byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen åligger att i samråd upprätta
normalritningar och tekniska anvisningar, vilka skola tjäna till ledning vid
byggandet och inredandet av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom kungörelsen upphävas:

1) kungörelsen den 13 oktober 1921 (nr 610) angående fastställande av ritning
till härads- eller stadsfängelse;

2) kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter angående
förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester; samt

3) kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 303) med vissa bestämmelser angående
häktad.

Inledning

I skrivelse den 7 april 1951 (nr 89) anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande
arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hålles i
tillfredsställande skick. I ytterligare en skrivelse samma dag (nr 90) anhöll

Första lagutskottets utlåtande nr 18 är 1958

riksdagen därjämte om utredning och förslag rörande vilka lokaler, som bör
ifrågakomma för förvaring bl. a. av tillfälligt omhändertagna sjuka personer
och alkoholister.

Med anledning härav uppdrog Kungl. Ma:jt den 15 juni 1951 åt byråchefen
Torsten Eriksson att såsom sakkunnig inom inrikesdepartementet verkställa
en översyn av gällande bestämmelser om arrestlokaler och utreda härmed
sammanhängande spörsmål samt framlägga de förslag till författningsbestämmelser
och övriga åtgärder som utredningen föranledde. Vidare uppdrog
Kungl. Maj:t den 5 juni 1953 åt den sakkunnige att jämväl verkställa
utredning rörande vilka lokaler som bör ifrågakomma för förvaring av
tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister samt framlägga
de förslag till åtgärder som utredningen föranledde. Till sekreterare åt den
sakkunnige förordnades numera förste byråinspektören i socialstyrelsen
Daniel Wiklund.

Utredningen, som antagit benämningen polisarresintredningen, har den
8 december 1955 avgivit betänkande om häkten och arrester (SOU 1955: 54).
Vid betänkandet har fogats förslag till lag om behandling av häktade m. fl.
(häkteslag) och till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och
stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse) ävensom vissa andra författningsförslag.

över betänkandet med därvid fogade författningsförslag har efter remiss
yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, statspolisintendenten, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
— efter hörande av landsfogdarna ävensom, i den utsträckning länsstyrelserna
funnit erforderligt, under desamma lydande myndigheter och befattningshavare
samt kommuner — 1951 års byggnadsutredning, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, svenska
psykiatriska föreningen, svenska polisförbundet och svenska nvkterhetsvårdsförbundet.
Vid remissmyndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall
fogats yttranden av underlydande myndigheter och befattningshavare ävensom
av kommuner och enskilda organisationer.

Gällande bestämmelser m. m.

Samhällets organ äger i vissa fall omhändertaga enskilda personer i avbidan
på intagning i anstalt eller annan åtgärd. 1 olika författningar finnes
regler om befogenhet för myndigheterna alt företaga dylika tillfälliga frihetsberövanden,
om skyldighet att hålla förvaringslokaler, om lokalernas beskaffenhet
och utrustning, om lillsyn över desamma och om vilket slag av

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1058

lokaler som skall komma till användning för förvaringen. De lokaler, varom
i förevarande sammanhang är fråga, utgöres av häradshäkten och stadshäkten
(även benämnda häradsfängelser och stadsfängelser), polisarrester
samt fångvårdsanstalternas häktesavdelningar.

Befogenhet att företaga tillfälliga frihetsberövanden

I fråga om personer som misstänkes för brott kan häktning, anhållande
och gripande förekomma. Bestämmelser härom är upptagna i 24 kap. rättegångsbalken.
Även enligt lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott
kan anhållande och häktning ske (16 och 23 §§). Om befogenhet att företaga
anhållande och häktning av lösdrivare finnes föreskrifter i lösdrivarlagen.
Person, som stör domstolsförhandling eller i egenskap av vittne visar
tredska inför domstol, kan häktas. Regler härom återfinnes i 5 kap. 9 § och
36 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt 94 § konkurslagen kan gäldenär, som
försummar att fullgöra vissa åligganden eller som överträder visst förbud,
genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Den största gruppen av tillfälligt omhändertagna består av personer, som
beträtts med fylleri. Dessa omhändertages på grund av den fara de i sitt berusade
tillstånd utgör för sig själva och andra; omhändertagandet sker nied
stöd av 7 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap.

Beträffande sinnessjuka och alkohol missbrukare återfinnes regler om tillfälligt
omhändertagande i 28 § sinnessjuklagen samt 21, 25 och 37 §§ nykterhetsvårdslagen.

I ett flertal lagar föreskrives skyldighet för polismyndigheterna att meddela
handräckning för inställande på sjukhus eller anstalt eller hos myndighet
eller för undergående av läkarundersökning. Som exempel kan nämnas
sinnessjuklagen (51 §), socialhjälpslagen (43 §), nykterhetsvårdslagen
(38 och 56 §§), lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar (22 §), tuberkulosförordningen (5 g), lagen den 4 juni 1954
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (24 §) och lagen
den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål (4 §).

Utlänning kan jämlikt utlänningslagen tagas i förvar under vissa förutsättningar
(35 §).

Tillfällig förvaring kan även ifrågakomma beträffande villkorligt frigivna
eller på prov utskrivna från fångvårdsanstalt och detta även utan att ytterligare
brott blivit begånget (16 § lagen om villkorlig frigivning, 17 § andra
stycket ungdomsfängelselagen och 12 § tredje stycket förvarings- och interneringslagen).

Omhändertagande av person, vars uppträdande innefattar ett störande av
eller en omedelbar fara för ordningen eller vars omhändertagande eljest erfordras
för att avvärja straffbelagd gärning, regleras i 12 g i allmänna polisinstruktionen.

Även i andra fall än de nu angivna kan enligt särskilda författningar tillfälliga
frihetsberövanden äga rum.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1058

Skyldighet att hålla förvaringslokaler

Beträffande häradshäkten stadgas i 26 kap. 4 § byggningabalken, att vid
vart tingsställe skall vara ett fängelse, där missgärningsmän må hållas i förvar.
Kostnaderna för uppförande och underhåll av fängelset åvilar dem som
inom tingslaget erlägger kommunalutskylder. Föreskrifter härom återfinnes
i lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse.1

Vad angår stadshäkten föreskrevs i kungl. brev den 27 november 1798,
att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum. Enligt kungl. brev den
14 augusti 1841 kan i stad, där länshäkte finnes, stadens häkte förenas med
länshäktet mot bidragsskyldighet från stadens sida. Länshäkte motsvaras
numera av fångvårdsanstalt.

Vissa regler om såväl häradshäkten som stadshäkten återfinnes i 1 kap.
16 § rättegångsbalken. I detta lagrum stadgas, att för förvaring av anhållna
eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Konungen
bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Med Konungens tillstånd
må häkte vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och
stad.

En närmare utredning rörande städers och tingslags skyldighet att hålla
häkte har på uppdrag av fångvårdens byggnadskommitté verkställts av hovrättsassessorn
Ulf Lundvik i en den 6 september 1957 avgiven promemoria
om stads- och häradsfängelser (SOU 1957: 34).

Beträffande polisarrester föreskrives i 8 § andra stycket lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket, att det åligger polisdistrikt att i erforderlig
utsträckning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga
för distriktets polisväsen erforderliga anordningar.

I ämbetsskrivelse den 4 maj 1934 från socialdepartementet till fångvårdsstyrelsen
och länsstyrelserna har länsstyrelserna anbefallts att tillse, att tillräckligt
antal lokaler av föreskriven beskaffenhet finnes anordnade för förvaring
av häktade, kvarhållna eller eljest omhändertagna personer. Vidare
framhålles att länsstyrelserna i fråga om polisarresters anordnande såväl å
landsbygden som i stad bör beakta vikten av att polisdistrikten i minsta
möjliga mån betungas med utgifter för sådant ändamål. Med hänsyn härtill
bör länsstyrelserna, när anledning därtill föreligger, verka för att polisdistrikten
i lämplig omfattning förenar sig om gemensam arrestlokal. Länsstyrelserna
bör, sägs det i skrivelsen, tillhandagå polisdistrikten med råd
och upplysningar, huru polisarrester skall anordnas på ändamålsenligaste
och mest ekonomiska sätt.

Förvaringslokalernas beskaffenhet och utrustning samt tillsynen

Rörande beskaffenheten och utrustningen av förvaringslokaler
stadgas i 19 § 22 promulgationsförordningen till strafflagen — i

1 Då häradsfängelser även begagnas för transportfångar, deltager enligt kungl. brev den 30 januari
1822 kronan i deras byggande med häradsborna. — Angående ny- eller ombyggnad av
tingshus har vissa föreskrifter meddelats i kungl. cirkulär till länsstyrelserna den 12 februari

1926

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

fortsättningen benämnd SP —- att häkte skall vara så beskaffat att det icke
är menligt för den häktades hälsa. I samma paragraf 29 föreskrives vidare,
att rum där anhållen förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet
och bekvämlighet. Dessa stadganden torde anses tillämpliga å alla här ifrågavarande
slag av förvaringslokaler.

I kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester lämnas bl. a. ett
antal detaljföreskrifter rörande beskaffenheten och utrustningen av dessa
lokaler. Sålunda stadgas i 1 §, att förvaringsrum skall vara så inrättat att
obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan i möjligaste mån förhindras,
att rummet skall vara försett med stol, hylla och bädd, ändamålsenliga
anordningar för luftväxling och belysning samt ringledning eller annan
lämplig anordning för påkallande av vakt, att rummet, då det användes
till förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden
föreligger, må i stället för stol, hylla och bädd samt belysningsanordning
ha annan för ändamålet anpassad inredning samt att i fängelse och
polisarrest skall finnas erforderliga toalettanordningar. Enligt 2 § skal!
förvaringsrum vid användning dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt
till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, bör det enligt
samma författningsrum hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan
längre tidsutdräkt. I 5 § första stycket föreskrives, att i den män så erfordras
skall för varje förvaringsrum för häktade och för brott kvarhållna finnas
beklädnadspersedlar och sängkläder samt att dylika persedlar må rekvireras
hos fångvårdsstyrelsen mot erläggande av tillverkningskostnaden.
Andra stycket av samma paragraf innehåller bestämmelse att till nykommande
icke må utlämnas persedlar, som ej blivit väl rengjorda efter senaste
begagnandet.

Enligt kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande av ritning
till härads- eller stadsfängelse må sådant ej uppföras innan ritning därtill
fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt. Denna
kungörelse har enligt senare praxis tillämpats även på polisarrester. Till ledning
för polisdistrikten har byggnadsstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj :t,
i samråd med fångvårdsstyrelsen och statspolisintendenten i april 1946 utarbetat
ritningar och beskrivning till normalyp av polisarrest. I beskrivningen
sägs bl. a. att cell bör ha en golvyta av minst 6 m2 och vara minst
1,8, helst 2 m, bred. Rumshöjden bör vara minst 2,7 m. Fönstret skall ha
en yta av minst 1 m2, mätt i karmdagern. I ämbetsskrivelse den 21 maj 1947
till länsstyrelserna har vederbörande statsråd uttalat önskvärdheten av
att samråd upptages med statspolisintendenten, då uppförande av polisarrest
i enlighet med nyssnämnda förslag aktualiseras, och att statspolisintendenten
underrättas om vunna erfarenheter, sedan dylik bvggnad varit
i bruk någon tid. — I detta sammanhang må nämnas att försvarets sjukvårdsstyrelse
den 21 augusti 1950 har utfärdat hygieniska föreskrifter rörande
militärhäkten (jfr Tsjv 6/1950 och första lagutskottets utlåtande nr
14/1951 s. 3 ffj. Enligt dessa föreskrifter skall cell för ensam arrestant ha

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958 9

en rymd av minst 15 in3 och en golvyta av minst 6 in2. Varje cell skall förses
med fönster mätande minst 1/10, helst 1/8 av golvytan samt så anbringat,
att god dager erhålles i cellen.

I fråga om tillsynen över förvaringslokalerna stadgas i 1 § tredje
stycket i instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna,
att styrelsen skall öva tillsyn över stads- och häradsfängelse.

Jämväl länsstyrelserna har tillsyn över härads- och stadshäkten samt
dessutom över polisarrester. Enligt 6 § 4 i länsstyrelseinstruktionen den 5
juni 1953 åligger det länsstyrelsen att utöva tillsyn över häkten, som ej
lvder under fångvårdsstyrelsen. I 5 § första stycket länsstyrelseinstruktionen
föreskrives, att det tillkommer länsstyrelsen att såsom länets högsta polismyndighet
ha ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka
att polisdistrikten fullgör vad dem i avseende å polisväsendet åligger. Enligt
7 § 1 mom. samma instruktion äger länsstyrelsen att för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten, och i 14 § lagen
den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket stadgas att länsstyrelsen, om den
finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt sagda
lag, skall hos polisdistriktet göra framställning om rättelse, att länsstyrelsen,
om ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd
vidtages, äger därom förordna samt att länsstyrelsen, om det finnes vara
av nöden, må förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Jämlikt 6 §

1 mom. instruktionen för överståthållarämbetet den 5 december 1947 tillkommer
det ämbetet att, såvitt angår huvudstaden, fullgöra de åligganden
och utöva de befogenheter, som i länen ankommer på länsstyrelserna, samt
bl. a. att såsom stadens högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning av
polisväsendet och tillse, att Stockholms polisdistrikt fullgör sina åligganden
i avseende å polisväsendet.

Under länsstvrelserna fullgöres tillsynen av landsfogdarna, landsfiskalerna
och stadsfiskalerna — dock gäller särskilda regler för Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg, vilka är undantagna från området för landsfogdes
polisverksamhet —- och under överståthållarämbetet av polismyndigheten
i Stockholm. I 22 § instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna
— i sagda författningsrums lydelse enligt kungörelse den 30 december
1947 — stadgas att landsfogden skall, i samband med resor för andra tjänsteåligganden,
genom inspektioner övervaka, att inom länet befintliga häkten
och polisarrester är i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Enligt
16 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 skall landsfiskal, inom
vars distrikt finnes häkte som ej lyder under fångvårdsstyrelsen, ha tillsyn
över häktet med tillhörande inventarier samt ombesörja häktade och anhållna
personers underhåll, vartill nödiga medel emot redovisning må
rekvireras hos länsstyrelsen. Är för domsaga avsett häkte beläget i stad,
som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, skall förenämnda åligganden, där de
ej ankommer på stadsfiskal i staden, enligt samma paragraf tillhöra landsfiskal
i det distrikt, som länsstyrelsen efter förslag av landsfogden bestäm -

Första lagutskottets utlåtande nr IS år 1958

mer. I 14 § i instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna sägs att
stadsfiskal, där annorlunda ej blivit av Kungl. Maj:t föreskrivet, skall ha
tillsyn över i staden beläget och för densamma avsett, under fångvårdsstyrelsen
ej lydande häkte med tillhörande inventarier, i föreskriven ordning
upprätta och insända förteckning över där förvarade personer samt ombesörja
häktade och anhållna personers underhåll, vartill i förekommande
fall nödiga medel emot redovisning må rekvireras hos länsstyrelsen.

Jämlikt bestämmelser i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930
och hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 ankommer det på förste provinsialläkare
— och med sådan jämställd förste stadsläkare — samt på hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över den allmänna hälsovården inom respektive
verksamhetsområden. Detta åliggande omfattar också tillsyn över de nu
ifrågavarande förvaringslokalerna, men något särskilt stadgande härom finnes
icke.

Användningen av olika slag av förvaringslokaler

Rörande häktad person stadgas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken, att han
skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.1 Om det finnes vara av synnerlig
vikt för utredningsändamål, kan rätten förordna att med överförandet skall
tills vidare anstå. I 64 § utlänningskungörelsen föreskrives, att utlänning som
tagits i förvar skall intagas i statens fångvårdsanstalt eller polisarrest eller
omhändertagas på annat lämpligt sätt. I övrigt saknas i stort sett regler om
i vilka lokaler tillfälligt omhändertagna personer skall förvaras.

Rörande användningen i praxis av de olika slagen av arrestlokaler har justitieombudsmannen
i sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse anfört: Härads-

och stadshäktena äro i första hand avsedda för förvaring av anhållna
och häktade. För avtjänande av ådömt frihetsstraff användas de däremot
icke. Beträffande häktade är det på de flesta orter praxis, att de överföras
till statlig fångvårdsanstalt. Förvaring av häktade i härads- eller stadshäkte
förekommer därför i regel blott under helt korta tidsperioder, såsom i
samband med att den häktade inställes för domstolsförhandling. I mellan 10
och 15 städer förvaras dock häktade under hela rannsakningstiden i stadshäktet.
Förutom för förvaring av anhållna och häktade användas särskilt
häradshäktena icke sällan även för omhändertagande av sådant klientel, som
eljest intages i polisarrest. Understundom grundar sig denna användning på
uttryckligt avtal mellan de tingshusbyggnadsskyldiga och vederbörande" polisdistrikt.
Häradshäktet är i dylikt fall att anse som förenat med polisarrest.

Vad angår polisarresterna erhålla dessa i praxis eu mångskiftande användning.
Ofta tagas de i anspråk för förvaring av anhållna. Särskilt gäller
detta på orter, där det är långt till häradshäktet eller där häktet, såsom
många gånger är fallet, befinner sig i mindre gott skick än arresten. Polisarresterna
användas vidare för härbärgerande av personer, som tagits i förvar
enligt utlänningslagen, alkoholistlagen eller lösdrivarlagen, ävensom för
tillfälligt inhysande av personer, som skola införpassas till fångvårdsanstalt,

1 Om innebörden av begreppet >allmänt häkte» se första lagutskottets utlåtande nr 41/1948 och
Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 302 ff.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

sinnessjukhus, arbetshem eller annan dylik anstalt. En stor del av det i
polisarresterna intagna klientelet, för vilket här icke kan uttömmande redogöras,
består av omhändertagna fyllerister.

Dessa uppgifter torde fortfarande i allt väsentligt äga giltighet.

Det må här erinras om att vederbörande departementschef i prop. nr 164
till 1931 års riksdag med förslag till lag om behandling av alkoholister (s.
70) uttalat, att det icke erfordras någon bestämmelse av innehåll, att en
farlig alkoholist får förvaras i arrest- eller fängelselokal. Även utan ett dylikt
stadgande torde, yttrade departementschefen, dylik förvaring få anses tilllåten,
om verkligen ingen möjlighet finnes att på annat betryggande sätt
ordna omhändertagandet. Det betonades att, där den omhändertagne insatts
i arrest eller fängelse, polismyndigheten bör ombesörja överflyttning till annan
lokal, så snart omständigheterna det medgiver.

Behandlingen av tillfälligt omhändertagna personer

Bestämmelser om behandlingen av personer, som intagits i härads- eller
stadshäkte eller polisarrest eller å fångvårdsanstalts häktesavdelning, återfinnes
för närvarande främst i SP 19 § 21—29, kungörelsen den 4 maj 1934
med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser
samt polisarrester ävensom kungörelsen den 21 juni 1946 med
vissa bestämmelser angående häktad. Regler i nu förevarande hänseende
upptages dessutom i 24 kap. 11 § rättegångsbalken, 13 § allmänna polisinstruktionen
och 66 § utlänningskungörelsen.

Av innehållet i här ifrågavarande författningar må i detta sammanhang
nämnas följande. Enligt SP 19 § 22 får icke flera personer sättas i samma
förvaringsrum, om detta kan undvikas. Måste flera personer placeras i samma
rum, skall de som häktats för ringare brott hållas skilda från dem som häktats
för grövre brott. Män och kvinnor skall också hållas åtskilda. Ej heller
får häktade förvaras tillsammans med dem som avtjänar straff. Om särskilt
fängsel av säkerhetsskäl måste användas, får enligt SP 19 § 21 sådant ej
begagnas på annat sätt eller under längre tid än säkerheten fordrar. S. k.
kroppsrannsakan får företagas. Vad härvid skall iakttagas regleras i 3 § i
1934 års kungörelse och 2 § i 1946 års kungörelse; enligt sistnämnda författningsrum
skall den häktade visiteras. I övrigt finnes bestämmelser i angivna
författningar rörande mathållning, utevistelse, sysselsättning (läsning och
arbete), brevskrivning, emottagande av besök, sjukvård, beklädnad in. in.

I 24 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas, att den som är anhållen skall hållas
i förvar men eljest ej må underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet. I fråga om personer, som omhändertagits med stöd av
12 § allmänna polisinstruktionen, återfinnes i 13 § i samma instruktion eu
bestämmelse av väsentligen samma innehåll som 24 kap. 11 § rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

I 66 § utlänningskungörelsen föreskrives i huvudsak att i fråga om behandlingen
av utlänning, som hålles i förvar, skall i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat om behandlingen av den som är häktad.

Brister i nuvarande ordning och framkomna önskemål
om förbättringar

I sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnade justitieombudsmannen
en redogörelse för beskaffenheten av härads- och stadsfängelserna
samt polisarresterna i riket.1 Redogörelsen grundade sig på en under
år 1950 verkställd utredning i ämnet. I fråga om det närmare innehållet i
denna redogörelse torde få hänvisas till ämbetsberättelsen s. 252—261. Här
skall endast lämnas en sammanfattning av de viktigaste punkterna däri.

Genom länsstyrelserna och polismästaren i Stockholm lät justitieombudsmannen
infordra uppgifter, enligt uppställt formulär, rörande samtliga arrestlokaler
i riket. Svar inkom beträffande sammanlagt 639 arrester. Ehuru
undersökningen i första hand tog sikte på förvaringsrum för andra än fyllerister,
lämnades i betydande utsträckning uppgifter även rörande s. k. fylleristfinkor.
Tillhopa redovisades 1 863 celler, därav, såvitt kunde utläsas av
svaren, 328 fylleristfinkor.

Cellernas allmänna skick graderades av uppgiftslämnarna, i regel vederbörande
polischef, såsom mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt. Omkring
21 procent av cellerna betecknades såsom mycket goda, 45 procent såsom
goda, 23 procent såsom mindre goda och 11 procent såsom dåliga. Justitieombudsmannen
anmärkte härtill, att hans allmänna intryck var att uppgiftslämnarna
väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga av de celler,
som betecknats som goda eller mindre goda, befann sig efter vad uppgifterna
i övrigt gav vid handen i ett enligt justitieombudsmannens mening
mycket otillfredsställande skick.

Av de dåliga cellerna betecknades 46 av läkare eller hälsovårdsnämnd
såsom direkt hälsovådliga.

Nära 40 procent av de redovisade cellerna hade en golvyta, som understeg
6 in2, i vissa fall högst avsevärt. Sålunda understeg golvytan 3 m2 i icke
mindre än 25 celler. 8 celler var så små, att en högvuxen man icke kunde
ligga rak i någon av dem, annat än möjligen diagonalt över cellen. Den
minsta av dessa celler mätte 1,78 m i längd och 1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehöll även för liten luftrymd. I 205 celler understeg
sålunda rymden 12 m3. Ej mindre än 49 celler innehöll icke ens 8 m3.

Mångenstädes rådde vidare dåliga ventilationsförhållanden. Ovanligt var
icke, att man i uppgifterna klagade över att cellerna besvärades av osund
lukt eller stank.

Cellfönstren understeg mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna

1 Frågan hade redan tidigare varit föremål för justitieombudsmannens uppmärksamhet, se 1934
ars ämbetsberättelse s. 258—261.

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

minimistorleken, 1 in2. Ej sällan var fönstret blott en liten glugg, i storleken
40 X 40 cm eller ännu mindre. Icke alldeles sällan förekom det, att cellfönstren
ej var placerade i ytterväggen utan vette mot något angränsande rum. Justitieombudsmannen
anknöt till den sistnämnda uppgiften den reflexionen,
att anordningen, på grund av de hygieniska vådor som var förenade därmed,
icke borde godtagas ens i celler, som var avsedda enbart för fyllerister.

Elektrisk eller annan artificiell belysning saknades i 16 celler, avsedda
även för anhållna.

I fråga om uppvärmningen av cellerna brast det på flera håll. Över 18
procent av cellerna uppgavs sålunda vara mer eller mindre kalla. I 97 celler
uppgavs förekomma fukt.

Beträffande klosettanordningen upplystes, att celler, som användes för
förvaring av anhållna, icke sällan var utrustade med wc-stol. Justitieombudsmannen
anförde på denna punkt, att det enligt hans mening icke var
tillfredsställande, att den intagne sålunda nödgades förrätta sina naturbehov
i samma rum, där han intog sina måltider och sov. Ännu mera otillfredsställande
var enligt justitieombudsmannens åsikt den i många arrestlokaler
förekommande anordningen med torvmullsklosetter i cellerna. Dessa
spred nämligen, enligt vad från många håll omvittnades, en frän och
osund lukt.

I ett stort antal arrester saknades särskild tvättanordning. Ofta fick man
nöja sig med ett vanligt tvättfat, insatt i cellen.

Justitieombudsmannen framhöll, att det var önskvärt att särskilda celler
användas för fyllerister och särskilda för andra kategorier av intagna. Allenast
en tredjedel av de i runt tal 1 500 celler, i vilka anhållna åtminstone
stundom förvarades, var emellertid reserverad uteslutande för annat klientel
än fyllerister. Återstoden av cellerna användes för alla kategorier av
intagna; de ojämförligt flesta — mer än 800 — syntes vara inrättade i första
hand med tanke på fylleristförvar. Justitieombudsmannen anförde i anslutning
härtill:

Att anhållna på detta sätt i betydande omfattning måste inhysas i celler,
som inretts för förvaring av fyllerister — med stengolv, mången gång golvbrunn
och i regel en hård och obekväm träbrits som liggplats, låt vara mestadels
försedd med madrass —• är icke tillfredsställande. Ännu större äro
de olägenheter som följa, då fyllerister förvaras i celler som inretts för ett
annat klientel. Ofta klagar man sålunda över att det är svårt eller omöjligt
att rengöra cellerna, om de förorenats. I glesa trägolv rinna uppkastningarna
ned i springorna, där de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande lukt.
Understundom äro sängarna så inrättade, att en effektiv rengöring under
dem icke är möjlig. Uppkastningar, som sipprat ned under sängen, kunna
då icke avlägsnas ordentligt. I några fall har anmärkts, att madrasser, som
icke varit försedda med skydd, blivit förorenade av fyllerister. I sådana
illaluktande och ohygieniska lokaler kunna nu anhållna få vistas under en
veckas tid eller ännu längre.

I mera än hälften av fallen var cellerna icke försedda med föreskriven
möblering. Mer än två tredjedelar av arrestlokalerna saknade förråd av klä -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

der för de intagna. Endast i ett fåtal fält var arrestlokal utrustad med inhägnad
promenadgård.

Sammanfattningsvis anförde justitieombudsmannen, att de inkomna uppgifterna
förstärkt det intryck han tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes
i vårt land icke motsvarade de krav, som man ur sanitär och humanitär
synpunkt ägde rätt att ställa på desamma. Att märka var därvid___

fortsatte justitieombudsmannen — att det ingalunda var i fattiga och glest
belolkade landsändar, som arrestbeståndet var sämst. Tvärtom var det genomsnittliga
tillståndet särskilt dåligt i de båda Skånelänen under det att
förhållandena i Norrland — Norrbottens län dock undantaget — var relativt
tillfredsställande. Landsbygdens arrestlokaler var mången gång bättre än
städernas. 1 många städer och däribland även några av landets största
rådde allvarliga missförhållanden på detta område. Som exempel på städer,
vilkas arrester var särskilt dåliga, anförde justitieombudsmannen Norrköping
och Hälsingborg. Vidare uttalade justitieombudsmannen:

De för arrestlokalerna närmast ansvariga — i regel vederbörande polischef
— ha mångenstädes gjort allvarliga ansträngningar för att få de brister,
som i det ena eller andra avseendet vidlåda arresterna, avhjälpta. I regel ha
dessa ansträngningar emellertid icke lett till något omedelbart resultat.
Mången gång ha gjorda framställningar strandat på bristande förståelse för
frågans betydelse från de kommunala myndigheternas sida. En hämsko har
även varit, att frågan om iordningställande av ny arrestlokal så ofta sammankopplats
med andra kommunala byggnadsprojekt såsom uppförande av
kommunalhus eller brandstation. Under senare år har man vidare på flera
håll icke velat ingå på några byggnadsplaner i avvaktan på den nya komnnmmdelmngen.
Beslut, som fattats om uppförande av nya arrestlokaler, ha
slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av den rådande byggnadsregleringen.
Åtskilliga förbättringar borde'' emellertid kunna vidtagas
även utan ny- eller ombyggnad. Framför allt kunna de brister, som hänföra
sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder och dylikt, icke urskuldas
med hänvisning till byggnadsregleringen. Med god vilja borde det
heller icke vara omöjligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna med provisoriska
anordningar. Denna utväg synes emellertid i stor utsträckning ha lämnats
oprövad.

Till sist meddelade justitieombudsmannen, att han beträffande samtliga
de arrestlokaler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt sig till vederbörande
länsstyrelse för att söka få arresterna förbättrade eller nedlagda.

1 två likalydande motioner vid 1951 års riksdag (1:97 och II: 126) hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
skyndsam utredning rörande ändrade lagbestämmelser om arrestlokaler,
agnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett till11
edsställande skick. I två andra, ävenledes likalvdande motioner vid samma
års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes, att riksdagen måtte begära
skyndsam utredning om införande av lagregler rörande huru tillfälligt omhändei
tagande av — sa v i 11 nu är i fråga — olika slag av sjuka personer
skulle verkställas.

Motionerna behandlades av första lagutskottet. Beträffande frågan om

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1!)58

arrestlokalernas skick anförde utskottet i utlåtande nr 14 bl. a. att justitieombudsmannens
utredning gav vid handen att allvarliga missförhållanden
rådde på förevarande område. På många håll i vårt land uppfyllde arrestlokalerna
uppenbarligen icke ens tillnärmelsevis de krav som man från
sanitär och humanitär synpunkt måste ställa på desamma. Det måste enligt
utskottets mening anses ovärdigt ett kultursamhälle att tolerera sådana
missförhållanden. Utskottet yttrade vidare, att de myndigheter och sammanslutningar,
som till utskottet inkommit med yttranden över motionerna,
i allmänhet hade velat finna främsta orsaken till de rådande missförhållandena
i gällande byggnadsreglering Man hade vidare framhållit, att kommunerna
i många fall icke velat inlåta sig på några byggnadsplaner i avbidan
på den stundande kommunindelningsreformen. Utskottet fann det emellertid
uppenbart att de brister som vidlådde arrestlokalerna icke, annat än
till någon mindre del, kunde ha uppkommit under det nästföregående decenniet
eller alltså under den tid, då byggnadsreglering varit gällande och en
genomgripande ändring i den kommunala indelningen stått för dörren. I
stor utsträckning hänförde sig bristerna till själva konstruktionen av lokalerna.
Utskottet fortsatte:

Till det anförda kommer att, även om det under senare år förelegat och
alltjämt föreligger hinder mot att bygga nya arrestlokaler i någon större
utsträckning, det dock uppenbarligen varit och är möjligt att på annat sätt
åstadkomma åtskilliga förbättringar i de rådande förhållandena. Många av
de sämre arresterna synas kunna försättas i drägligt skick med relativt
små medel. Man behöver här endast peka på sådana åtgärder som att anordna
erforderliga ventiler, eventuellt insätta fläktar samt förstora de fönsteröppningar
som äro för små. Att ersätta de mångenstädes förekommande
torvmullsklosetterna inne i cellerna med mera hygieniska anordningar
kan icke heller draga någon större kostnad. Likaså bör det vara möjligt
att förbättra uppvärmningen av kalla celler genom att sätta in elektriska
värmeelement. Kunna icke cellerna genom sådana åtgärder bringas i någorlunda
tillfredsställande skick, bör arresten nedläggas och provisoriska utrymmen
anskaffas för ändamålet, eventuellt genom förhyrning av lämplig
lokal. Den omständigheten att en arrestlokal är avsedd att framdeles bliva
ersatt med en bättre utgör slutligen icke någon som helst ursäkt för underlåtenheten
att sörja för erforderlig utrustning med möbler, sängkläder
och dylikt. Sådan materiel kan komma till användning även i den nya
arresten.

Enligt utskottets mening kan man därför icke med fog göra gällande, att
de nuvarande missförhållandena äro att väsentligen hetrakta som en följd
av byggnadsregleringen eller att de ha sin orsak däri, att man velat avbida
den nya kommunindelningen. Fastmer synes man böra söka grundorsakerna
till de rådande förhållandena dels i bristande intresse och förståelse för
dessa spörsmål från de lokala organens sida, dels ock i avsaknaden av eu
tillräckligt effektiv kontroll över att dessa organ fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit fann utskottet anledning att
ifrågasätta, huruvida gällande författningsbestämmelser på området var
tillräckligt effektiva. Särskilt syntes reglerna rörande uppsikten över de
olika arrestlokalerna vara i behov av översyn. Enligt utskottets mening skulle

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

det vara värdefullt, om skyldighet stadgades för landsfogde att med jämna
tidsmellanrum — en gång om året eller en gång vartannat år — besöka
samtliga arrestlokaler inom länet. Vidare anförde utskottet att de nuvarande
bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen av arrestlokaler
lämpligen kunde göras något mer ingående och detaljerade. Slutligen syntes
det utskottet kunna sättas i fråga, om det icke var ändamålsenligt att sammanföra
de för närvarande på ett stort antal författningar spridda bestämmelserna
rörande arrestlokaler av olika slag eller åtminstone de viktigaste
av dessa bestämmelser till en författning. En sådan koncentration av bestämmelserna
skulle enligt utskottet bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga
och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som hade
att sörja för arresterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
taga under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler,
ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande
skick.

Motionerna rörande spörsmålet, hur tillfälligt omhändertagande av sjuka
personer skall verkställas, behandlades av utskottet i dess utlåtande nr 15.
Utskottet anförde bl. a., att det i viss utsträckning syntes för överskådlig tid
framåt förbliva oundvikligt att tillfälligt inhysa särskilt alkoholister i polisarrest.
Om blott arrestlokalerna försattes i drägligt skick, torde enligt utskottet
alltför stora betänkligheter icke möta häremot. En utredning borde
begränsas till åtgärder, som befanns möjliga att genomföra i dåvarande
läge. Utlåtandet utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande vilka lokaler som
bör ifrågakomma för förvaring av — såvitt nu är i fråga — tillfälligt omhändertagna
sjuka personer och alkoholister. För utlåtandets innehåll i övrigt
torde i förevarande sammanhang icke behöva redogöras (jfr polisarrestutredningens
betänkande s. 21—23).

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet i sina förutnämnda utlåtanden anfört
(riksdagens inledningsvis omnämnda skrivelser den 7 april 1951, n:ris
89 och 90).

Det må här erinras om att frågan om ändrade former för förvaring av akut
berusade, främst gatufyllerister, vid ett flertal tillfällen aktualiserats. I tidigare
officiella framställningar har det närmast varit fråga om en mera
ändamålsenlig form för sådana personers förvaring. När detta spörsmål
senast påtalades, riktades emellertid uppmärksamheten även på samhällsreaktionen
i övrigt gentemot fyllerister. Sålunda påyrkade strafflagberedningen
i yttrande den 19 december 1953 över straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk (SOU 1953: 14) ett slopande i princip av straffpåföljden för
fylleri på allmän plats samt förordade anordnande av särskilda »kliniker»
för rationell behandling av akut berusade personer och åtgärder genom vederbörande
nykterhetsnämnds försorg i anslutning härtill. Strafflagbered -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

ningen hemställde, att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle genomföras
i samband med prövningen av det förslag till ny nykterhetsvårdslagstiftning,
som då var under beredning inom inrikesdepartementet. Den förordade
lagändringen ansåg departementschefen dock vara av så vittgående
natur, att prövning av densamma icke medhanns i samband med den slutliga
prövningen av förslaget till ny lag om nykterlietsvård.

Huvudgrunderna i förslaget

En redogörelse för huvudgrunderna i utredningens förslag lämnas å s. 18
—24 i propositionen. Vidare ges å s. 24—32 i propositionen en översikt över
de i anledning av utredningens förslag avgivna remissyttrandena.

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lindell bl. a. följande:

»Den utredning som nu, på riksdagens begäran, verkställts av särskild utredningsman
har avsett de omhändertagnas behandling, beskaffenheten och
utrustningen av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester samt fragan
vilka olika slag av lokaler som kan anses lämpliga för skilda kategorier av
omhändertagna. Utredningen har funnit, att inom hela detta område erfordras
en genomgripande omdaning på grundval av en långsiktig planering;
bl. a. har utredningen ifrågasatt, om icke de nuvarande slagen av
förvaringslokaler borde i väsentlig omfattning ersättas med andra inrättningar,
och förordat ytterligare utredning härom. I avbidan på en sådan
reform har utredningen emellertid föreslagit, att bestämmelserna om de
omhändertagnas behandling skall moderniseras samt att nya bestämmelser
skall meddelas angående beskaffenheten och utrustningen av häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester.

De nu befintliga slagen av förvaringslokaler är i huvudsak avsedda för
personer som omhändertages på grund av misstanke om brott eller med
anledning av att de uppträder berusade på allmän plats. Genom att det
faktiska omhändertagandet även i fråga om socialfallen vanligen ombesörjes
av polismyndighet har förvaringslokalerna — med undantag för fångvårdsanstalternas
häktesavdelningar —- emellertid kommit att användas
jämväl för detta klientel. Medan beträffande det egentliga polisklientelet
vårdbehovet som regel icke spelar en omedelbart dominerande roll, träder
detta i fråga om socialfallen ofta i förgrunden på ett markant sätt. Detta
vårdbehov kan icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoses i förvaringslokaler
av nu gängse slag. Det är därför i och för sig mindre lämpligt att
dessa lokaler användes för förvaring, ens under kortare tid, av dylika vårdfall.
Även från andra synpunkter kan kritik riktas mot den nuvarande
lokalorganisationen; sålunda är den föreliggande oklarheten med avseende
på de olika lokaltypernas användningsområden och omfattningen av huvudmännens
skyldigheter ägnad att medföra olägenheter, och det kan även ifrågasättas,
om uppdelningen av förvaringslokalerna på skilda huvudmän numera
har några vägande skäl för sig.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. land. Nr 18

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

Det är emellertid icke möjligt att på föreliggande utredningsmaterial taga
ställning till hur förhållandena för framtiden bör ordnas, utan härför kräves
ytterligare överväganden. Det torde vara nödvändigt att avvakta pågående
utredningsarbete på vissa närliggande områden, bl. a. i fråga om polisväsendets
förstatligande samt städernas särskilda skyldigheter och rättigheter
gentemot staten. Härtill kommer att den fortgående moderniseringen
av sinnessjukvården samt uppbyggnaden av psykiatrisk lasarettsvård och
alkoholpolikliniker med särskilda vårdplatser kan komma att minska behovet
att intaga socialfallen i nu avsedda förvaringslokaler ens för kortare
tid. I avbidan på en mera genomgripande reform är det emellertid angeläget
att utan dröjsmål få till stånd en bättre ordning inom ramen för den
nuvarande organisationen. För de åtgärder som sålunda nu bör vidtagas
synes utredningens förslag kunna i huvudsak tjäna såsom grundval. Jag
vid alltså förorda att bestämmelser utfärdas med syfte dels att få till stånd
en enhetlig reglering av behandlingen av de olika personkategorier som kan
tillfälligt omhändertagas genom myndighets försorg och dels att, med bibehållande
i stort sett av nuvarande organisation, förbättra förvaringslokalernas
beskaffenhet och utrustning.

Vad angår principerna för de intagnas behandling torde ej kunna riktas
några väsentliga erinringar i sak mot de nuvarande bestämmelserna, vilka
huvudsakligen återfinnes i strafflagens promulgationslag samt i två
åren 1934 och 1946 utfärdade kungörelser. De behöver emellertid överses,
samordnas och systematiseras. Jag förslår, att i en lag om behandling av
personer, som intagits i häkte eller ar rest, upptages de generella och grundläggande
reglerna i förevarande hänseende. I lagen bör sålunda fastslås att
den intagne skall behandlas på sådant sätt att skadliga verkningar av frilietsförlusten
undvikes, att erforderlig hänsyn skall tagas till ålder, kön
och hälsotillstånd och att som princip endast en intagen må förvaras i
varje rum. Vidare bör upptagas regler bl. a. om visitation av den intagne
samt om de principer som bör gälla beträffande rätt för den intagne att
mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom,
att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse och att mottaga besök.
De närmare föreskrifter angående frågor av ordningskaraktär som kan
vara erforderliga och som tid efter annan kan vara i behov av jämkning,
torde få utfärdas i en särskild tillämpningskungörelse.

Beskaffenheten av de förvaringslokaler varom här är fråga har länge
varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda utfärdades år 1925 en kungörelse
avseende härads- och stadshäkten, vilken år 1934 ersattes med en
kungörelse avseende såväl härads- och stadshäkten som polisarrester. Sistnämnda
kungörelse gäller fortfarande. Justitieombudsmannen har, såsom
framgår av den föregående redogörelsen, behandlat hithörande spörsmål i
sina till 1934 och 1951 års riksdagar avgivna ämbetsberättelser, och motioner
i ämnet har väckts bl. a. vid 1951 års riksdag. I sin till 1951 års riksdag
avgivna ämbetsberättelse redogjorde justitieombudsmannen för en under
år 1950 av honom företagen utredning rörande härads- och stadshäktena

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

samt polisarresterna i riket. Utredningen gav vid handen att dessa lokaler
var behäftade med mycket allvarliga brister i hygieniskt avseende. De remissyttranden
som avgivits i anledning av det nu avgivna betänkandet
visar, att så fortfarande är fallet, även om på sina håll en förbättring har
ägt rum.

Det måste nu i första hand tillses att skäliga anspråk på sundhet hos förvaringslokalerna
tillgodoses. Lokalerna måste vara i sådant skick, att de
omhändertagna icke genom förvaringen utsättes för vare sig fysiskt men
eller starkare psykiskt tryck än som är oundvikligen förknippat med själva
frihetsförlusten. Detta är det minimikrav som överallt måste uppfyllas.
Samtidigt bör givetvis eftersträvas, att lokalerna erhåller en standard som
icke blott uppfyller minimikravet utan även därutöver tillfredsställer rimliga
anspråk på bekvämlighet samt att det finns förvaringsrum av olika
typer, avpassade för olika kategorier av intagna; det är sålunda icke lämpligt
exempelvis att rum, som inrättats med tanke på förvaring av fyllerister,
användes för andra kategorier, och för förvaring av vårdbehövande
alkoholister och sinnessjuka är speciellt inredda rum önskvärda. Av vikt är
också att antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att principen att icke
mer än en person bör förvaras i varje rum verkligen som regel kan upprätthållas.
Avsevärda förbättringar torde mångenstädes kunna uppnås med relativt
små medel. Främst kommer härvidlag en byggnadsteknisk översyn av
lokalerna samt ett förnyande och kompletterande av deras inredning i fråga.

Vid omarbetningen av de nu gällande författningsbestämmelserna om förvaringslokalernas
beskaffenhet och utrustning bör först och främst beaktas
innehållet i den lagliga skyldigheten att hålla den ojämförligt största gruppen
av dylika lokaler, nämligen polisarresterna. I fråga om polisarrester gäller
enligt uttryckliga lagstadganden, att det åligger polisdistriktet att i erforderlig
omfattning ombesörja arrestlokal samt att länsstyrelsen icke kan
inskrida med mindre den finner att polisdistriktet uppenbarligen åsidosätter
sina åligganden i sådant hänseende. Hurudana polisarrester som erfordras
bedömes alltså i första hand av polisdistriktet självt. Det synes åtminstone
för närvarande icke böra ifrågakomma att i princip inskränka polisdistriktens,
d. v. s. i praktiken kommunernas, självbestämmanderätt på denna
punkt i vidare mån än som må anses redan ha skett genom nuvarande bestämmelser.
De nya författningsbestämmelserna rörande polisarrester torde
därför liksom 1934 års kungörelse få begränsas till sådana föreskrifter som
erfordras för att den förut angivna minimistandarden i hygieniskt avseende
skall uppnås, och några särskilda föreskrifter rörande beskaffenheten av
förvaringsrum, som avses för speciella kategorier av omhändertagna, bör i
princip ej upptagas. Beträffande härads- och stadshäkten torde enahanda
bestämmelser om beskaffenhet och utrustning höra gälla som för polisarrester.
Det får ankomma på förvaringslokalernas kommunala huvudmän att
självmant ombesörja, att lokalerna erhåller önskvärd standard utöver minimistandarden.

Vid sidan av författningsbestämmelserna bör — liksom nu är fallet be -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

träffande polisarrester — finnas typritningar och tekniska anvisningar, som
skall tjäna till ledning vid byggandet och inredandet av förvaringslokaler.
Dessa ritningar och anvisningar torde få utarbetas av byggnadsstyrelsen och
fångvårdsstyrelsen i samråd.

För att arbetet på en förbättring av förvaringslokalerna skall bedrivas med
kraft torde det vara erforderligt att skärpa tillsynen över att gällande bestämmelser
rörande lokalernas beskaffenhet och utrustning efterleves. Enär
på de ifrågavarande lokalerna måste, utöver de hygieniska kraven, ställas det
anspråket att de medger en säker förvaring av de intagna och i övrigt är
ändamålsenliga från polisens och vaktpersonalens synpunkter, ter det sig
naturligt att tillsyn äger rum från såväl hälsovårdsmyndigheternas som
polismyndigheternas sida. Så är för närvarande också förhållandet, i det
att förvaringslokalerna omfattas av den på förste provinsialläkare — och
med sådan jämställd förste stadsläkare — samt hälsovårdsnämnd ankommande
hygieniska tillsynen inom respektive verksamhetsområden och därjämte
är föremål för tillsyn av länsstyrelsen och under länsstyrelsen lydande
polischefer. Denna anordning bör i princip bibehållas. Den erforderliga
skärpningen av tillsynen torde lämpligen kunna ske främst genom att en
vidsträcktare inspektionsskjddighet ålägges förste provinsialläkare resp.
förste stadsläkare samt landsfogde ävensom — i stad som är undantagen
från området för landsfogdes polisverksamhet — polismästare. Det bör sålunda
ankomma på dessa befattningshavare att minst vartannat år inspektera
förvaringslokalerna ävensom att till länsstyrelsen avgiva särskild rapport
om inspektionen. Vidare torde den skyldighet att fastställa ritningar
beträffande härads- och stadshäkten, vilken nu åvilar fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen gemensamt, böra överflyttas till länsstyrelserna och
utvidgas till att avse jämväl polisarrester. En på angivet sätt skärpt tillsyn
från både hälsovårdsmyndigheter och polismyndigheter torde åtminstone
tills vidare får antagas vara till fyllest. Fångvårdsstyrelsens befattning med
tillsynen över stads- och häradshäkten torde i sin helhet böra upphöra.

Bestämmelserna om hur härads- och stadshäkten samt polisarrester skall
vara anordnade och utrustade liksom om tillsynen över lokalerna torde i
likhet med vad hittills skett kunna utfärdas i administrativ ordning. Med
hänsyn till att det här är fråga om att reglera förhållanden, som innebär
ekonomiska förpliktelser för tingslag, städer och polisdistrikt, torde dock
riksdagen böra beredas tillfälle att yttra sig i fråga om bestämmelsernas
huvudsakliga innehåll.»

Specialmotivering till författningsförslagen

Enligt de synpunkter som anförts i det föregående har upprättats dels
förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest
dels ock förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester. Beträffande det närmare innehållet i för -

Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

fattningsförslagen och specialmotiveringen till dessa får utskottet hänvisa
till redogörelsen härför å s. 36—90 i propositionen.

Lagrådet

Lagrådet har framställt vissa erinringar mot förslaget av såväl saklig
som formell innebörd, vilka till övervägande del beaktats i propositionen.

Utskottet

I förevarande proposition behandlas spörsmål med avseende å behandlingen
och förvaringen av sådana personer, som av samhällsorganen av
skilda anledningar tillfälligt omhändertages. De kategorier som här avses
kan uppdelas i tre huvudgrupper, nämligen fyllerister, brottsfall och socialfall.
Inom den sist angivna gruppen märkes bl. a. alkoholister och sinnessjuka.
De lokaler, som står till buds för förvaring av dessa kategorier
tillfälligt omhändertagna, utgöres av fångvårdsanstalternas häktesavdelningar,
häradshäkten, stadshäkten och polisarrester. Det har visat sig att
tillgängliga förvaringslokaler på många håll i vårt land befinner sig i ett
synnerligen otillfredsställande skick. De bestämmelser som avser lokalernas
beskaffenhet och de intagnas behandling är spridda på ett stort antal författningar.

Efter initiativ av riksdagen har nu, sedan utredning av berörda frågor
företagits, genom propositionen föreslagits en särskild lagstiftning avsedd
att åstadkomma en enhetlig reglering av behandlingen av de olika personkategorier,
som kan tillfälligt omhändertagas. Därjämte avses att i en kungörelse
sammanföra bestämmelser om förvaringslokalernas beskaffenhet
och utrustning. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att bestämmelserna
på detta område på angivet sätt kommer att koncentreras, vilket bidrager
till att göra dem mera lättöverskådliga. Den reform som nu föreslås företages
inom ramen för den nuvarande lokalorganisationen men innefattar
icke något slutligt ställningstagande till denna. Hur förhållandena på längre
sikt bör ordnas torde, såsom antydes av departementschefen, få övervägas
först sedan pågående utredningsarbete på vissa närliggande områden
blivit slutfört.

I fråga om huvudgrunderna för förslaget till lag om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. och de särskilda stadgandena i förslaget har
utskottet icke haft någon anledning till erinran. Utskottet anser betydelsefullt
att i lagens It §, som utvidgar dess tillämplighetsområde till andra
kategorier än brottsfallen, uttryckligen föreskrivits att tillämpningen av lagens
regler å dessa kategorier skall ske med särskilt beaktande av anledningen
till intagningen. Uppenbarligen är det med tanke främst på socialfallen,
där vårdbehovet är framträdande, av vikt att tillbörlig hänsyn tagcs
till de för dessa kategorier utmärkande speciella förutsättningarna vad an -

22 Första lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

går placering, hänsynen till vederbörandes hälsotillstånd, läkarvård och dylikt.

Vad så angår förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående
häradshäkten, stadshäkten och polisarrester är att märka att häri upptages
de minimikrav på lokalernas beskaffenhet och utrustning, som överallt
måste uppfyllas. Även om det i och för sig varit önskvärt alt längre
gående anspråk i dessa hänseenden kunnat tillgodoses, får det i nuvarande
läge godtagas att reformen begränsats på sätt som skett. Redan härigenom
åstadkommes också väsentliga förbättringar i förhållande till nuvarande
ordning. Av särskild betydelse får det anses vara att tillsynen över bestämmelsernas
efterlevnad skärpes enligt förslaget i så måtto att det avses att
ålägga de tillsynsutövande myndigheterna vidsträcktare inspekitionsskyldighet.
Mot de särskilda stadgandena i förslaget har utskottet icke funnit
anledning till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga det vid förevarande proposition
fogade förslaget till lag om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl.;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen vid granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående
häradshäkten, stadshäkten och polisarrester ej funnit
skäl göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit.

Stockholm den 18 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, Per Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Erik Svedberg
och Arvid son;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, Gustafsson i Borås,
fru Boman, herr Onsjö, fru Löfqvist, fröken Bergegren och herr Edlund.

580580 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag