Första lagutskottets utlåtande nr 17 (Utlåtande 1952:L1u17 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Nr 17.

Ltlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 306 i första kammaren av herr
Lindblom m. fl. och nr 410 i andra kammaren av herr Swedberg m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla, att en allmän översyn av i vårt land förefintliga regler om
frihetsberövande företages med utgångspunkt från art. 5 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna samt att förslag till erforderliga lagändringar i syfte att
bringa vår rätt på området i största möjliga överensstämmelse med konventionens
krav föreläggas riksdagen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, sinnessjuknämnden, överståthållarämbetet
— som bifogat yttrande från polismästaren, i Stockholm —
länsstyrelsen i Kopparbergs län samt strafflagberedningen. Strafflagberedningens
yttrande har som bilaga fogats vid detta utlåtande.

Europarådets konvention.

Genom Sveriges anslutning till Europarådet år 1949 har vårt land blivit
bundet av denna organisations stadga av den 5 maj 1949. I inledningen till
stadgan uttalas bl. a., att de stater som grundat Europarådet ånyo bekänna
sig till de andliga och moraliska värden, vilka äro deras folks gemensamma
arv och ur vilka personlig och politisk frihet samt lagbundet samhällsskick
framvuxit, begrepp som utgöra grundvalarna för varje verklig demokrati. I
artikel 1 a) i stadgan säges därefter Europarådets syfte vara att åvägabringa
en fastare enhet mellan dess medlemmar i ändamål att förverkliga de ideal
och principer, vilka utgöra deras gemensamma arv, och att underlätta deras
ekonomiska och sociala framåtskridande. Därefter föreskrives i artikel 1 h),
alt det angivna syftet skall med hjälp av Europarådets organ fullföljas bl. a.
genom värnandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Inom Europarådet upptogs redan 1949 arbetet
med avfattandet av en konvention i detta ämne.

Efter samverkan mellan Europarådets olika organ erhöll konventionen
sin slutliga utformning i november 1950 och öppnades den 4 nämnda månad

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

för underskrivande. Konventionen undertecknades omedelbart av Belgien,
Danmark, Frankrike, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Norge, Saar, Storbritannien, Turkiet och Tyska Förbundsrepubliken. Därefter
har konventionen den 28 november 1950 undertecknats även av Sverige
och Grekland, varigenom den sålunda blivit underskriven av Europarådets
samtliga 15 medlemmar.

Konventionen inledes med art. 1, enligt vilken de fördragsslutande parterna
förplikta sig att garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion,
de fri- och rättigheter, som angivas i konventionen. Dessa fri- och
rättigheter bestämmas därefter i artiklarna 2—12. Envars rätt till frihet
och personlig säkerhet garanteras av art. 5, som i svensk översättning är
av följande lydelse.

Artikel 5.

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning
som lagen föreskriver:

a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av
vederbörlig domstol;

b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen
med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen
givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon
i lag föreskriven skyldighet;

c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för
att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt
för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt
att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter alt ha
gjort detta;

d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå
skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig
myndighet;

e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning
av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist,
hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare;

f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till
förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led
i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

2. Envar, som arresteras, skall snarast möjligt och på ett språk, som
han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse
mot honom.

3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med
vad under 1. c) sagts, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan
ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara
berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande
inställer sig till rättegången.

4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall
äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet
snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är
laglig.

5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i
strid mot bestämmelserna i denna artikel, skall äga rätt till skadestånd.

Konventionens övriga bestämmelser syfta till att säkerställa ett effektivt
skydd åt de i artiklarna 2—12 upptagna fri- och rättigheterna. I art. 13
föreskrives, att envar, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter
kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet
och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsman i
tjänsteutövning. De inskränkningar, som i konventionen medgivits beträffande
de däri upptagna fri- och rättigheterna, må enligt art. 18 icke vidtagas
annat än i de syften, med hänsyn till vilka de tillåtits. I fråga om
garantier för konventionens efterlevnad föreskrives i art. 19, att det skall
upprättas dels en europeisk kommission för de mänskliga rättigheterna,
dels ock en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna.

Angående den europeiska kommissionen meddelas därefter föreskrifter i
artiklarna 20—37. Enligt art. 20 skall kommissionen bestå av ledamöter
till samma antal som de fördragsslutande parterna. Angående anhängiggörandet
av ärenden inför kommissionen gäller enligt art. 24, att fördragsslutande
part genom Europarådets generalsekreterare kan till kommissionen
hänskjuta påstående om kränkning av bestämmelserna i konventionen
från annan fördragsslutande parts sida. Vidare föreskrives i art.
25, att kommissionen må mottaga till Europarådets generalsekreterare riktade
framställningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer
eller grupper av enskilda, som påstå sig hava genom någon av de fördragsslutande
parterna utsatts för kränkning av någon i konventionen angiven
rättighet. Som förutsättning för att kommissionen skall äga upptaga en dylik
framställning har likväl uppställts bl. a., att den fördragsslutande part,
mot vilken klagan riktas, förklarat sig erkänna kommissionens behörighet
att mottaga framställningar av nu ifrågavarande slag. I art. 26 föreskrives,
att kommissionen äger upptaga ett ärende först sedan alla inhemska
rättsmedel uttömts, samt icke senare än sex månader från den dag, då det
slutliga beslutet meddelades. I första hand eftersträvar man att en uppgörelse
i godo skall kunna nås. Lyckas detta, skall enligt art. 30 en rapport
utarbetas innehållande en kort redogörelse för de faktiska omständigheterna
och för den lösning, som uppnåtts, samt därefter tillställas de berörda
staterna, Europarådets ministerkommitté och generalsekreteraren för offentliggörande.
Om en lösning däremot icke kunnat uppnås, skall enligt art.
31 kommissionen utarbeta en rapport rörande de faktiska omständigheterna

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

i fallet samt angiva, huruvida kommissionen anser desamma innebära, att
den ifrågavarande staten brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen.
Rapporten skall överlämnas till ministerkommittén. Om ärendet icke inom
tre månader från dagen för rapportens överlämnande hänskjutits till den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, skall enligt art. 32
ministerkommittén med två tredjedelars majoritet fastställa, huruvida
kränkning av konventionen skett. I händelse denna fråga besvaras jakande,
skall ministerkommittén föreskriva en frist, inom vilken den berörda staten
har att vidtaga de åtgärder, som bliva erforderliga till följd av ministerkommitténs
beslut. Därest staten i fråga icke inom den föreskrivna fristen
vidtagit tillfredsställande åtgärder, skall ministerkommittén med två tredjedelars
majoritet besluta, vilken verkan dess ursprungliga beslut skall erhålla,
samt publicera kommissionens rapport.

Angående den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ha
utförliga bestämmelser meddelats i artiklarna 38—56. I art. 38 stadgas, att
domstolen skall vara sammansatt av domare till samma antal som Europarådets
medlemmar samt att mer än en domare icke må vara medborgare i
en och samma stat. Enligt art. 44 gäller, att endast de fördragsslutande
parterna och den förut omnämnda kommissionen äga hänskjuta ett mål
till domstolen. I art. 45 har föreskrivits, att domstolens behörighet omfattar
alla tvister rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen, vilka
de fördragsslutande parterna eller kommissionen hänskjuta till domstolen.

Det sista avsnittet av konventionen, omfattande artiklarna 57—66, avhandlar
vissa allmänna frågor. I art. 57 har föreskrivits, att på anmodan av
Europarådets generalsekreterare varje fördragsslutande part skall tillhandahålla
upplysningar om det sätt på vilket dess inhemska lagstiftning säkerställer
ett effektivt efterlevande av bestämmelserna i konventionen. Enligt
art. 66 skall konventionen träda i kraft, då tio ratifikationsinstrument blivit
deponerade hos Europarådets generalsekreterare. Endast om minst sex fördragsslutande
stater äro bundna av sådan förklaring, som omförmäles i
art. 25, äger kommissionen upptaga framställningar från enskilda om kränkning
av rättighet.

Ivungl. Maj :t föreslog i proposition nr 165, till vilken konventionstexten
fogats som bilaga, 1951 års riksdag att godkänna att Sverige anslöte sig
till konventionen ävensom att Sverige därvid enligt art. 25 i konventionen
förklarade sig erkänna den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna
såsom behörig att mottaga framställningar från enskilda personer,
icke-statliga organisationer och grupper av enskilda, som påstode sig
ha genom någon av de fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av
någon av de i konventionen angivna rättigheterna.

Föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena Undén,
framhöll att Sverige borde lämna sin medverkan till konventionen, och uttalade,
att en granskning av de i konventionen upptagna rättigheterna
gåve vid handen, att det i beskrivningen av desamma icke torde möta något
hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen.

Första lagutskottets utlåtande it? 17.

Vad angår art. 5 anförde departementschefen följande:

Den i art. 5 garanterade rätten till frihet och personlig säkerhet är skyddad
genom § 16 regeringsformen. Några andra fall av frihetsberövande än
de, som äro tillåtna enligt artikeln, finnas icke enligt svensk lag. Vad i
artikeln säges därom, att envar, som arresteras, skall underrättas om anklagelsen
mot honom, samt om att den arresterade ofördröjligen skall ställas
inför domstol, motsvaras av bestämmelserna i rättegångsbalken. Den i
artikeln vidare upptagna föreskriften att envar, som berövas friheten genom
arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten
av frihetsberövandet snabbt må prövas, är för straffprocessens del
täckt av rättegångsbalkens föreskrifter. Beträffande de övriga fall av frihetsberövande,
vilka här kunna komma i fråga, gäller att det för vederbörande
städse finnes en möjlighet att få frågan om frihetsberövandet omprövad.
Även om de organ, vilka handhava denna prövning för närvarande
icke alla äro att beteckna såsom domstolar i den betydelse ordet har i det
svenska författningsspråket, t. ex. sinnessjuknämnden, får dock anses att
det förfarande, som här föreskrivits, motsvarar vad som i konventionen
åsyftas. I artikeln föreskrives slutligen, att den som utsatts för arrestering
eller annat frihetsberövande i strid mot artikelns bestämmelser, skall äga
rätt till skadestånd. I anledning härav må till en början hänvisas till lagen
den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och dömda.
Vidare må framhållas att, därest olagligt frihetsberövande skulle äga rum
i andra sammahang än straffprocessuella, möjlighet gives att föra ersättningstalan
mot den befattningshavare, som är ansvarig för det oriktiga frihetsberövandet.

Beträffande art. 13 hänvisade departementschefen till den svenska justitieombudsmans-
och militieombudsmansinstitutionen, som tillkommit just för
att tillgodose de synpunkter, varom vore fråga i artikeln.

Departementschefen ansåg, att en ratifikation av konventionen borde åtföljas
av en förklaring enligt art. 25 om att Sverige erkände kommissionens behörighet
att upptaga framställningar från enskilda personer, icke-statliga
organisationer och grupper av enskilda. Däremot fann departementschefen,
att innan erfarenheten visat, att det vid sidan av kommissionen funnes
ett praktiskt behov av den europeiska domstolen, Sverige icke borde avgiva
någon förklaring om att vårt land underkastade sig domstolens jurisdiktion
i frågor angående konventionens tolkning och tillämpning.

I anledning av propositionen väcktes i första kammaren en motion, nr 459,
av herr Hcrlitz, vari denne bl. a. anförde:

Ett för den moderna rättsstaten utmärkande drag består däri att medborgarna
äga värja sig mot ingrepp i deras rättigheter från myndigheters
(regelmässigt även regeringens) sida genom talan antingen inför allmän
domstol (så i de anglosaxiska länderna, Norge och Danmark) eller administrativ
domstol (så i Tyskland och Frankrike). I Sverige är det annorlunda.
Vägen till domstol står visserligen ofta öppen, men cj alltid. I många
fall får man nöja sig med regeringens avgöranden i besvärsväg. Detta är ett
förhållande som i belysning av andra länders ordning mer och mer tilldrager
sig uppmärksamheten som en lucka i svenska rättsskyddet. Konventionsförslaget
belyser denna lucka.

Jag syftar i första rummet på art. 5: 4, enligt vilken envar som berövats

6 Första lagutskottets utlåtande nr 17.

friheten skall äga rätt att »inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet
snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden
icke är laglig». Sådan talan angående frihetsberövande kan enligt svensk
rätt i de flesta fall föras inför allmän eller administrativ domstol. Men ingalunda
alltid. Sålunda behandlas frågor angående frihetsberövande enligt
utlänningslagen uteslutande i administrativ väg; det är Konungen i statsrådet
som i sista instans prövar åtgärdens laglighet, d. v. s. närmast dess överensstämmelse
med utlänningslagen. Det kan ock nämnas — fast det är av ringa
praktisk betydelse — att detsamma gäller om någon förmenar att han obehörigen
berövats sin frihet enligt polisinstruktionen. Denna lucka i rättsskyddet
fylles ingalunda genom möjligheten till klagan hos riksdagens ombudsmän;
varken de eller de domstolar, inför vilka de föra talan, kunna, såsom konventionen
fordrar, besluta om frigivning.

Ett liknande spörsmål möter i art. 13, som garanterar envar, vars fri- och
rättigheter kränkts, »effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet».
Departementschefen åberopar som täckning för en sådan regel möjligheten
att föra talan hos riksdagens ombudsmän. Denna möjlighet står dock
ej till buds om kränkningen ägt rum genom ett beslut av regeringen. Och
vad andra fall angår, kan det allvarligen sättas i fråga, huruvida möjligheten
att genom ombudsmäns ingripande utverka straff och skadestånd från den
felande tjänstemannen — men icke rättelse i den felaktiga åtgärden — motsvarar
konventionens krav på »effective remedy»; den franska texten —— som
talar om »recours effectif» — synes i själva verket klart angiva att så icke
är fallet. Och frågar man efter möjligheterna att föra talan om rättelse i felaktiga
beslut, är nyss anmärkt, att man i vissa i art. 5 avsedda fall icke har
möjlighet att föra talan vid vare sig allmän eller administrativ domstol. Från
områden för andra fri- och rättigheter än de i art. 5 reglerade kunde exemplen
härpå mångfaldigas. Det är i många fall man i sista instans får nöja sig
med avgöranden av regeringsmakten. Här står man åter inför den nyss anmärkta
luckan i vårt rättsskydd. Nu är det sant att art. 13 icke kräver rätt
att föra talan just vid domstol; den talar rätt och slätt om »myndighet»
(»authority», »instance»). Vad därmed bör förstås är utan kännedom om
förarbetena svårt att bedöma. Men är det verkligen ur konventionens synpunkt
tillräckligt, att man har möjlighet att hänvända sig till regeringsmakten?
Och tillåter den att, då en frihetsbegränsning omedelbarligen beslutats
av regeringen, det icke finnes någon myndighet inför vilken man kan
»tala å» kränkningen?

I anledning av motionärens påpekanden erinrade utrikesutskottet i sitt
utlåtande nr 11 i anledning av propositionen och motionen om att enligt
artikel 5 mom. 1 f) i konventionen hinder icke mötte mot en lagstiftning,
enligt vilken personer kunde berövas sin frihet till förhindrande av att de
obehörigen inkomme i landet, eller som ett led i förfarande för deras utvisning.
Då Kungl. Maj :ts rätt enligt utlänningslagen att i samband med
avvisning eller utvisning förordna om internering av utlänning vore oinskränkt,
skulle talan inför domstol — därest sådan kunde äga rum —
endast kunna resultera i ett konstaterande av Kungl. Maj :ts diskretionära
prövningsrätt. Vad motionären anförde om frihetsberövande enligt polisinstruktionen
fann utskottet med hänsyn till det kortvariga omhändertagande,
varom i sådana fall kunde bliva fråga, knappast kunna betraktas såsom
ett frihetsberövande enligt konventionens mening. Även om i de av motionären
anförda fallen talan inför domstol i konventionens mening icke kunde äga

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

rum, vore dessa fall icke av den beskaffenhet att behöva föranleda förbehåll
vid konventionens ratificering. Klagorätt i administrativ väg och rätten att
hänvända sig till riksdagens ombudsmän fyllde kraven i konventionens art.
13 på rätt att föra talan inför myndighet. Icke heller vad motionären i detta
hänseende anfört vore av natur att behöva föranleda något förbehåll vid
konventionens ratificering.

På hemställan av utrikesutskottet beslöt riksdagen meddela det av Kungl.
Maj :t begärda godkännandet av Sveriges anslutning till konventionen.

Sverige har sedermera den 4 februari 1952 ratificerat konventionen. Därjämte
har hittills allenast Norge hos Europarådets generalsekreterare deponerat
ratifikationsinstrument avseende konventionen.

Regler om frihetsberövande i svensk rätt.

Det grundläggande stadgandet om skydd för den personliga friheten återfinnes
i svensk rätt i § 16 regeringsformen. Däri stadgas, att Konungen bör
ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd,
utan att han lagligen förvunnen och dömd är.

Huru denna allmänna grundsats närmare tillämpats i svensk lagstiftning
skall angivas i nedanstående översiktliga framställning av de olika slag av
frihetsberövanden som förekomma enligt svensk rätt. Utskottet har därvid
som frihetsberövanden betraktat allenast de ingrepp i den personliga rörelsefriheten,
vilka nått en sådan intensitet, att friheten inskränkts antingen fullständigt
eller till ett mycket begränsat område, och vilka kunna i tiden sträcka
sig över en tidrymd av åtminstone ett dygn. Härigenom uteslutas dels sådana
åtgärder, varigenom någon anvisats ett bestämt större område såsom
uppehållsort -— t. ex. vid reseförbud — dels sådana ingrepp som avlägsnande
av en person från viss plats eller lokal, i vilket fall frihetsberövandet är av
allenast kort varaktighet. Utskottet har i sin redogörelse för svensk rätts
regler följt den indelning, som tillämpas i art. 5 punkt 1 i Europarådets
konvention.

a) Frihetsberövande efter fällande dom av vederbörlig domstol.

I flertalet allvarligare brottspåföljder ingår frihetsberövande som ett
väsentligt moment. Av dessa äro här att nämna de allmänna straffarterna
fängelse och straffarbete samt de särskilda påföljderna ungdomsfängelse,
förvaring och internering. För brott av krigsman kan dessutom ifrågakomma
arrest såsom disciplinstraff.

Lagligheten av frihetsberövandet är i dessa fall fastslagen genom den dom
eller det beslut, varigenom brottspåföljden ådömts. Har sådant beslut meddelats
av annan än domstol —- t. ex. beslut om arrest meddelat av bestraffningsberättigad
befälhavare -— kan det snabbt dragas under domstols prövning.
Det kan tilläggas att frågor sammanhängande med strafftidens beräk -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

ning i det särskilda fallet kunna, då fråga är om de tidsbestämda påföljderna
fängelse och straffarbete, bliva föremål för en särskild administrativ
process. Regeringsrätten beslutar då i sista instans.

Genom bestämmelserna i lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall
för oskyldigt häktade eller dömda m. fl. är sörjt för att den, som undergått
påföljd av ovannämnt slag på grund av dom eller beslut, som sedermera
i viss ordning undanröjts, äger av allmänna medel erhålla ersättning för
den frihetsförlust, han härigenom fått felaktigt underkasta sig.

b) Frihetsberövande i anledning av underlåtenhet att uppfglla domstols
lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i
lag föreskriven skyldighet.

Frihetsberövande i anledning av underlåtenhet att efterkomma domstols
föreläggande kan sägas förekomma i följande fall enligt svensk rätt. Jämlikt
36: 21 rättegångsbalken får s. k. påtryckningshäkte användas
för att förmå till vittne åberopad person att avlägga vittnesed, att avgiva
vittnesmål eller att fullgöra annan prestation, som rätten ålagt honom i hans
egenskap av vittne. Har konkursdomaren ålagt gäldenär att avlägga bouppteckningsed,
äger han vid tredska från dennes sida jämlikt 8 § lagen den
13 maj 1921 om utmätningsed besluta om gäldenärens tagande i häkte (påtryckningshäkte).
Underlåtenhet att edfästa konkursboupptecknings riktighet
kan enligt 94 § konkurslagen på liknande sätt giva anledning till beslut
om påtryckningshäkte. Denna åtgärd får även jämlikt samma lagrum tillgripas
mot konkursgäldenär som underlåter att vid bouppteckningsförrättning
eller vid borgenärssammanträde lämna begärda uppgifter. I sist angivna
fall är det dock icke domstol som ålagt gäldenären att lämna upplysningar.
I de lägen, vari enligt vad nu sagts påtryckningshäkte får användas, kunna
även hämtningsåtgärder tillgripas.

Frihetsberövande kan även förekomma i anledning av att ett civilprocessuellt
reseförbud överträtts i form av s. k. civil för var. överträdelsen
kan även giva anledning till återhämtning, vilken åtgärd dock regelmässigt
icke torde vara förenad med frihetsberövande av längre varaktighet. Regler
härom finnas i 15: 2 rättegångsbalken samt 187 § utsökningslagen. Reseförbudet
har i dessa fall beslutats av rätten, respektive överexekutor. Civilförvar
och återhämtning kunna även ifrågakomma jämlikt 94 § konkurslagen
vid överträdelse av de i lag angivna reseförbuden för konkursgäldenär.

I detta sammanhang är även att nämna stadgandet om preventivarrest
i 5: 9 rättegångsbalken, enligt vilket rätten äger förordna, att den,
som icke åtlytt tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande
vid rättens sammanträde, skall tagas i häkte.

Vid underlåtenhet att efterkomma av domstol utfärdade kallelser äger
denna i ett stort antal fall föranstalta om hämtning av den försumlige.

Barn kunna i vissa fall bliva föremål för frihetsberövande i samband med
verkställighet av domar i vårdnadsfrågor eller eljest då barn skall överlämnas
till sin vårdnadshavare. Dylika åtgärder grunda sig på 38 eller 191 §
utsökningslagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

I de ovan angivna fallen har lagligheten av det frihetsberövande ingripandet
prövats av domstol eller av överexekutor i samband med att detta beslutats.
Särskilda bestämmelser om ersättning åt den, som felaktigt blivit föremål
för ingripande av angivet slag, finnas icke.

Frihetsberövande i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven
skyldighet är tillåtet i icke så få fall. Om frihetsberövande! sker i
form av hämtning, torde det dock regelmässigt icke bliva av längre varaktighet.
Stundom kan dock hämtningsförfarandet sträcka sig över flera
dygn.

Värnpliktig och civilförsvarspliktig kunna genom hämtning inställas till
tjänstgöring jämlikt 40 § värnpliktslagen den 30 december 1941 respektive
87 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944. Fullgörande av skolplikten kan
framtvingas genom barnens hämtande till vederbörande skola. Regler härom
finnas i 51 § kungl. stadgan den 26 september 1921 ang. folkundervisningen
i riket, 36 § kungl. stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolor
samt 21 § kungl. stadgan den 3 maj 1940 angående dövstumundervisningen
m. fl. skolförfattningar.

Vidare är i detta sammanhang att nämna de talrika fall, då någon, som
är skyldig att inställa sig hos myndighet men underlåter att efterkomma
kallelse, genom hämtning kan föras till denna. I olika slag av ärenden kan
inställelseskyldighet framtvingas på detta sätt, t. ex. till länsnykterhetsnämnd,
utlänningsnämnden, inskrivningsnämnd, kommunalnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd.

Skolpliktens fullgörande kan i två specialfall åstadkommas genom
tvångsmässig intagning å läroanstalt, nämligen av blinda barn
å läroanstalt för blinda och av vissa barn tillhörande den nomadiserande
befolkningen å nomadskola. Härom finnas bestämmelser i 3 § lagen den
29 maj 1896 angående blindundervisning och 32 § 2 stadgan den 17 juni 1938
angående nomadundervisningen. I förstnämnda hänseende fattas beslut av
skolråd eller folkskolestyrelse i icke närmare reglerade former och i senare
hänseendet av länsstyrelse.

För att framtvinga fullgörande av lagenlig försörjningsplikt mot hustru
och barn eller av sådan plikt, som bär sin grund i dom eller avtal, kan försumlig
familjeförsörjare tvingas att utföra visst arbete jämlikt reglerna i
71 och 72 §§ lagen den 14 juni 1918 om fattigvård, här kallad fattigvårdslagen,
samt 72 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag). Den försumlige familjeförsörjaren berövas därvid
i allmänhet friheten genom tvångsintagning å arbetshem
eller annan fattigvårdsanstalt. I den mån en allmän medborgerlig plikt föreligger
för envar att söka efter förmåga ärligen försörja sig, kan k var hållande
å fattigvårdsanstalt jämlikt 73 § fattigvårdslagen betraktas
som ett frihetsberövande med ändamål att framtvinga denna plikts fullgörande.
Den som intagits å dylik anstalt kan, om han t. ex. visar arbetsovillighet
eller tredska, av länsstyrelse ådömas tvångsarbete enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

reglerna i 75 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen. Häktning kan
förekomma såsom säkringsmedel i dylika tvångsarbetsmål.

Frihetsberövande kan vidare förekomma för verkställighet av beslut, som
innebära att någon skall ändra vistelseort. Utrymning kan således jämlikt
88 § civilförsvarslagen genomföras genom att vederbörande med våld föres
till anvisad vistelseort. Jämlikt 57 § fattigvårdslagen kan understödstagare
hemsändas till hemortskommun. Även barn kan på motsvarande sätt hemsändas
enligt 28 och 62 §§ barnavårdslagen. Vissa från fångvårdsanstalt
eller tvångarbetsanstalt utskrivna kunna likaledes återsändas till dem anvisad
vistelseort under former, som innebära ett frihetsberövande. Bestämmelser
härom återfinnas i 2 och 6 §§ lagen den 22 april 1927 om tillsyn över
dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
25 och 31 §§ kungl. stadga den 8 april 1938 angående vård och behandling
av dem som ådömts ungdomsfängelse samt 12 § lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling, här kallad lösdrivarlagen. Utan särskilt
stöd i författning gäller, att utlänning, som enligt sitt uppehållstillstånd
är hänvisad att vistas inom visst område men lämnat detsamma, med våld
kan återföras dit.

I privaträttsliga förhållanden förekommer hämtning numera allenast i ett
fall: sjöman, som icke i rätt tid tillträtt tjänst ombord eller efter att ha
varit i land icke i rätt tid återvänder ombord, kan under vissa omständigheter
återhämtas till fartyget enligt stadgandena i 52 § sjömanslagen.

I några av de ovan angivna fallen kan frihetsberövandet dragas under
domstols prövning. Tvångsintagning å arbetshem av försumlig familjeförsörjare
kan efter besvär bringas under regeringsrättens prövning och kvarhållande
å fattigvårdsanstalt i annat fall — likaledes efter besvär — under
kammarrättens bedömande. Även lagligheten av vissa hämtningsåtgärder —
dock icke alla — kan besvärsvägen föras upp till regeringsrätten. Dom å
tvångsarbete överklagas hos hovrätt och därifrån till högsta domstolen.
Några särskilda ersättningsregler avseende fall, då intagningen eller hämtningen
saknat laga grund, finnas icke.

c) Frihetsberövande av den som är skäligen misstänkt för brott m. fl.

I första hand äro här att nämna de straffprocessuella säkring
s in e d 1 e n gripande, kvarstannande för polisförhör, anhållande och
häktning, vilka åtgärder regleras närmare i 23 och 24 kap. rättegångsbalken.
Häktning kan jämlikt 24: 3 nämnda balk ersättas med övervakning, som
torde kunna innefatta moment av frihetsberövande. Den militära straffprocessen
känner ytterligare ett säkringsmedel, nämligen förvarsarrest, varom
stadgas i 30 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948. Då någon dömts till
ungdomsfängelse, kan han i avbidan på domens verkställande tagas i förvar.
Jämförligt med anhållande är sådant förvar, varom svensk konsul i utlandet
och fartygsbefälhavare under vissa omständigheter äga besluta.

Enligt 24: 9 rättegångsbalken skall den, som anhålles, erhålla besked om
vilket brott misstanken avser. Här bör även uppmärksammas stadgandet i

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

23: 18 samma balk om att, då förundersökningen i ett brottmål fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes för brottet, han skall, då han höres,
underrättas om misstanken.

Häktning och i vissa fall förvarsarrest beslutas av domstol. Beträffande
anhållande finnes i rättegångsbalken upptagna ett flertal regler tillkomna i
syfte att trygga den anhållnes rätt att snarast få frågan om frigivande eller
kvarhållande prövad av domstol. Med hänsyn till innehållet i reglerna i
24: 12 och 13 rättegångsbalken lärer frihetsberövande! i dessa fall endast
undantagsvis hava pågått under mer än en å två veckor från gripandet,
när den kvarhållne blir Ställd inför domstol för prövande av om frihetsberövandet
skall bestå. Enligt en tidsbegränsad lag den 21 mars 1952 med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål kan dock denna
tid avsevärt förlängas, då fråga är om brott, som avses i exempelvis 8 kap.
strafflagen. Spörsmålet när åtal skall väckas mot den häktade avgöres jämlikt
24: 18 rättegångsbalken av rätten. Någon absolut tid, inom vilken talan
skall ha anhängiggjorts, har dock icke uppställts. Korta frister, likartade
dem vid häktning, ha till skydd för den som tagits i förvarsarrest föreskrivits
enligt 31, 34, 85 och 86 §§ militära rättegångslagen.

Oskyldigt häktad kan jämlikt förenämnda lag den 13 april 1945 om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. komma i åtnjutande
av ersättning för det intrång han lidit i sin personliga frihet.

Frihetsberövande i syfte att förhindra någon från att begå brott (preventivar
rest) är i svensk rätt tillåtet i viss omfattning. Dock torde endast
mera sällan frihetsberövande för dylikt ändamål bliva av längre varaktighet.

Enligt 12 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 får tillfälligt omhändertagande
ske för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman
är pliktig att ingripa, ävensom i vissa fall för att upprätthålla allmän ordning.
En likartad regel finnes i 1 § kungl. kungörelsen den 9 maj 1916 angående
vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän
ordning in. m. Vidare kan erinras om föreskrifterna i 7 § lagen den 17
maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret in. in. och 4 § bevakningskungörelsen
den 24 maj 1940, vilken författning utfärdats med stöd
av sistnämnda lag. Dessa innebära att inom område, som skyddas av lagen,
bevakningspersonal äger omhändertaga bl. a. den, som skäligen kan misstänkas
för spioneri in. fl. brott eller som överträder förbud meddelade enligt
kungörelsen. I de för kommunikationsverken utfärdade civilförsvarskungörelserna
finnas regler av likartat innehåll som i bevakningskungörelsen,
till vilken hänvisas i dessa kungörelser.

Brottsförhindrande syfte torde även böra tilläggas reglerna i 7 § kungl.
förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap, som utgör
grund för polisens frihetsberövande ingripande mot berusade personer.
Motsvarande regel i 36 § militära rättegångslagen tillåter sådant ingripande
mot icke allenast berusad krigsman utan även krigsman, som stör allmän
ordning eller ordningen inom krigsmakten. Frihetsberövandet jämlikt sist -

12 Första lagutskottets utlåtande nr 17.

nämnda båda författningsrum kan dock antagas blott undantagsvis överstiga
ett dygn.

Rörande ovan angivna brottsförhindrande ingripanden förefinnas i stort
sett icke några närmare föreskrifter. Bestämmelser saknas såväl om att den
kvarhållne skall underrättas om skälen för åtgärden som om att han ofördröjligen
skall ställas inför domare eller annan ämbetsman med domsmakt.
Icke heller äger han vid domstol påfordra att åtgärdens laglighet blir föremål
för prövning. Särskilda ersättningsregler finnas icke för det fall, någon blivit
felaktigt kvarhållen.

d) Frihetsberövande av underåriga.

Regler härom finnas intagna i barnavårdslagen. Barn och ungdom som
jämlikt 22 § nämnda lag omhändertagits för skyddsuppf ostran kunna
under längre eller kortare tid berövas friheten genom intagning å anstalt.
Provisoriska åtgärder innefattande frihetsberövande i form av tillfälligt
omhändertagande kunna i viss utsträckning vidtagas enligt reglerna
i 31 §, 35 § 1 mom. och 42 a § samma lag. Enligt 75 § 1 mom. barnavårdslagen
kan den, vars omhändertagande är i fråga, genom hämtning inställas
för barnavårdsnämnden. Om barns hemsändande har redan talats
under b).

Frågan om frihetsberövande kan i de viktigare fallen efter besvär bringas
under regeringsrättens prövning. Särskilda föreskrifter om ersättning åt
den, som utan laga grund berövats sin frihet, finnas icke.

e) Frihetsberövande till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom
eller på grund av sinnessjukdom, alkoholism eller lösdriveri.

Frihetsberövande till förhindrande av spridande av smittosamma sjukdomar
ifrågakommer i följande fall. Hälsovårdsnämnd äger enligt 3 § epidemilagen
den 19 juni 1919 besluta om tvångsintagning å epidemisjukhus
av den som är eller misstänkes vara behäftad med vissa uppräknade
epidemiska sjukdomar. I 47 § karantänskungörelsen den 4 maj
1934 förutsättes, att från utlandet ankommande personer skola under vissa
omständigheter kunna på likartat sätt isoleras. Mot den som lider av könssjukdom
kunna likaledes frihetsberövande ingripanden vidtagas i form av
såväl hämtning till läkarundersökning som tvångsintagning å
allmänt sjukhus för vård enligt lagen den 20 juni 1918 mot utbredning
av könssjukdomar. Jämlikt 5 § tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 kan den, som misstänkes lida av smittsam tuberkulos, genom hämt
ning föras till läkare för undersökning. Vid epizooti äger enligt 4 § lagen
den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)
länsstyrelsen anbefalla isolering av smittat ställe, vilket innebär
ett frihetsberövande för de där boende.

Regeringsrätten avgör i sista instans fråga om vidtagande av åtgärd av nu
angivna slag utom såvitt angår isolering enligt epizootilagen. Enligt 9 § B
mom. kungörelsen den 12 april 1935 med närmare föreskrifter angående
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar kan vid sådan isolering
av allmänna medel utgå ersättning för väsentligt intrång.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Reglerna om intagning å sinnessjukhus återfinnnas i 2 kap.
sinnessjuklagen den 19 september 1929. Det slutliga avgörandet om intagning
träffas enligt 12 § i lagen av sjukvårdsläkaren på grund av verkställd
läkarundersökning av den sjuke efter ett preliminärt intagningsbeslut. Den
sinnessjuke kan tillfälligt omhändertagas av polismyndighet i avbidan på intagning
å sinnessjukhus. Av reglerna om hämtning och återhämtning i 51
och 52 §§ sinnessjuklagen framgår att den sjuke kan intagas och kvarhållas
å sinnessjukhus mot sin vilja. Det ankommer i allmänhet på sjukvårdsläkaren
att besluta om utskrivning, varjämte överinspektören för sinnessjukvården
äger förordna därom. Befogenheten att besluta utskrivning av strafffriförklarade
och vissa på grund av sin farlighet intagna sjuka har dock
i 20 § nämnda lag förbehållits sinnessjuknämnden. Har sjukvårdsläkaren
lämnat framställning om utskrivning utan bifall, kan utskrivningsfrågan
enligt 23 § samma lag hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Jämlikt
lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus handhavas vissa utskrivningsärenden av lokala
utskrivningsnämnder vid sjukhusen, över vilkas beslut talan får föras hos
sinnessjuknämnden. — Den, hos vilken förmärkes tecken på sinnessjukdom,
kan jämlikt 51 § sinnessjuklagen hämtas till läkare för sinnesundersökning.

Sinnesslöa äro enligt 7 § sinnessjuklagen underkastade samma regler som
sinnessjuka. Beträffande bildbara sinnesslöa gäller dock jämlikt föreskrifterna
i 7 och 17 §§ lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa, att de kunna intagas tvångsvis å särskild anstalt för
sådana sinnesslöa (centralanstalt). Intagning beslutas av anstaltens föreståndare.
Regeringsrätten har avgörandet i sista instans.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan under vissa i lagen den
12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag) närmare angivna
förutsättningar tvångsintagas å alkoholistanstalt. Enligt 36 §
nämnda lag är maximitiden för kvarhållande i vanliga fall ett år men kan
vid återfall uppgå till två år. Såsom säkringsmedel ifrågakommer tillfälligt
omhändertagande av alkoholisten både före och under alkoholistärendets
handläggning ävensom efter besluts fattande i avbidan på intagning å anstalt.
Regler härom finnas i 17, 20, 25 och 29 §§ alkoholistlagen. Den, vars
omhändertagande är i fråga, kan även hämtas till läkarundersökning samt
till förhör inför nykterhctsnämnd och länsstyrelse. Beslut om tvångsintagning
får överklagas hos regeringsrätten.

Lösdrivare kunna ådömas tidsbestämt tvångsarbete under viss tid
från en månad till tre år enligt lösdrivarlagen. H ä k t n i n g är obligatoriskt
säkringsmedel i lösdrivarmål. Jämlikt 2 § sagda lag kan varje lösdrivare,
som är 21 år eller därutöver, tillfälligtvis berövas friheten för förhör. Vanligtvis
leder dock den fortsatta utredningen icke till alt en tvångsarbetsprocess
anhängiggöres. Dom å tvångsarbete, som meddelas av länsstyrelse, kan
överklagas till hovrätt och i sista instans till högsta domstolen.

För den, som oriktigt blivit berövad sin frihet genom åtgärder, varom

Första lagutskottets utlåtande nr 17,

nu är fråga, finnas — utöver vad ovan nämnts om isolering vid epizooti —•
icke särskilda föreskrifter om ersättning.

f) Frihetsberövande i utlänningsärenden in. in.

Förvarstagande förekommer såsom administrativprocessuellt säkringsmedel
i mål om avvisning, förpassning och utvisning av utlänning enligt
bestämmelserna i 20, 24, 27, 30, 32 och 36—38 §§ lagen den 15 juni
1945 om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag). Förvarstagandet
kan teoretiskt sett utsträckas under obegränsad tid. Men om tiden
behöver förlängas över en månad, skall frågan härom underställas Kungl.
Maj :t. Utan att synnerliga skäl föreligga, må dock Kungl. Maj:t icke utsträcka
förvarstiden över tre månader. Vid verkställighet av de nämnda tre
åtgärderna får även erforderligt mått av frihetsberövande komma till användning
för utlänningens förande ur riket. Frågan om frihetsberövande!
torde i dessa fall icke kunna underställas domstols prövning.

Enligt 16 § lagen den 4 juni 1913 ang. utlämning av förbrytare skall den,
vars utlämnande är i fråga, häktas. Häktningen består enligt lag, till
dess högsta domstolen i utlämningsärendet meddelat beslut om hinder för
utlämning föreligger eller ej. Beslutas utlämning, får även brukas det våld
som kan vara erforderligt för utlämningens verkställande.

Särskilda föreskrifter om ersättning åt utlänning, som obehörigen blivit
berövad sin frihet, saknas.

Möjligheterna för enskild, som anser sig förfördelad genom offentlig myndighets
åtgärd, att föra talan om ersättning för härigenom liden skada mot
den ansvarige ämbets- eller tjänstemannen äro i svensk rätt begränsade.
Enligt 22: 8 rättegångsbalken får talan om enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott icke väckas av målsäganden mot ämbets- eller tjänsteman, vilken
vid åtal för ämbetsbrott har att svara inför överrätt, med mindre åtal
för brottet äger rum eller den enskildes talan biträdes av åklagaren.

Vad angår möjligheten att av stat eller kommun erhålla ersättning för
skada, som vållats av myndighets beslut, är att anteckna att enligt svensk
rätt i princip någon sådan skadeståndsskyldighet för stat och kommun
icke föreligger. Vissa undantag från denna huvudregel finnas dock. Delegerade
från Danmark, Norge och Sverige för en förberedande undersökning
angående lagstiftning på skadeståndsrättens område ha rekommenderat att
spörsmålet om statens och kommunernas skadeståndsansvar omedelbart
upptages till utredning för gemensam nordisk lagstiftning på området (se
SOU 1950: 16 s. 161—162).

Historik in. m.

Frågan om ökad rättssäkerhet i mål och ärenden rörande administrativa
frihetsberövanden har varit föremål för diskussion dels i allmänhet, dels
ock vid behandling av särskilda rättsområden. Utskottet ämnar i det följ an -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

de i korthet redogöra för de viktigare förslag, som under senaste tid framlagts,
de utredningar, som nu arbeta med hithörande problem, samt vad
som i övrigt förekommit av allmännare intresse. För ytterligare upplysningar
får utskottet hänvisa till strafflagberedningens bilagda yttrande.

Jämlikt bemyndigande den 27 september 1946 tillkallades 19b6 års alkoholistvårdsutredning
för att utreda alkoholistvården. I direktiven till utredningen
anförde dåvarande statsrådet Mossberg:

Den nuvarande ordningen för fattande av beslut om tvångsintagning å
alkoholistanstalt har under de senare åren utsatts för kritik. Krav ha rests på
att för tvångsintagning å sådan anstalt liksom i åtskilliga andra fall av s. k.
administrativt frihetsberövande skulle erfordras beslut av allmän domstol
eller av särskilt tillskapade socialdomstolar av ett eller annat slag. Beslut om
intagning å anstalt skulle föregås av muntlig förhandling av i huvudsak
samma art som vid domstol.

För egen del finner jag starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler
rörande intagningsförfarandet. Internering å alkoholistanstalt torde efter
den reformering, som straffverkställigheten på senaste tid undergått, i stort
sett från den enskilde individens synpunkt te sig i det närmaste lika starkt
ingripande på den personliga rörelsefriheten som det frihetsberövande, vilket
äger rum i straffrättsliga former. Interneringsklientelet å alkoholistanstalterna
är även av relativt betydande storlek. Sålunda torde medelbeläggningen
å alkoholistanstalterna uppgå till inemot hälften av medelbeläggningen
å fångvårdsanstalterna. Medan ådömandet av frihetsstraff är kringgärdat
av starka rättsgarantier, är emellertid kravet på rättsskydd vid intagning
å alkoholistanstalt mindre väl tillgodosett. Även om avsaknaden av fastare
rättsgarantier i sistnämnda fall icke föranlett några påtagliga missförhållanden,
synes mig det nuvarande tillståndet icke tillfredsställande. Jag delar
alltså uppfattningen, att intagning å alkoholistanstalt bör föregås av ett muntligt
förfarande vid kvalificerad myndighet. Fn alkoholskadad, vars omhändertagande
ifrågasättes, bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan inför
denna myndighet, att härvid anlita rättsbiträde och att inkalla personer,
på vilkas uttalanden han anser sig kunna stödja sin talan. Kostnaderna för
biträde och inkallade böra kunna, då behov därav finnes, gäldas av allmänna
medel. Självfallet bör tillses, att organisationen icke utformas så, att den
hindrar ett snabbt ingripande mot en alkoholmissbrukare då sådant ingripande
är påkallat. Vikten att skydda anmälare och inkallade mot hämndåtgärder
från den omhändertagnes sida bör även beaktas. Jag är icke beredd
att nu taga ställning till frågan om förfarandet bör förläggas till allmän
domstol eller om särskilda socialdomstolar eller annat lämpligt organ böra
tillskapas för ändamålet, och detta så mycket mindre som spörsmålet om
det administrativa frihetsbcrövandet berör även andra områden än alkoholistvården.
Kunna de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården lämplig
ordning, vilken vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i andra
ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så icke
kan ske utan frågan finnes böra lösas i ett större sammanhang, torde de sakkunniga
böra anmäla detta förhållande för Kungi. Maj :t och därvid redovisa
de särskilda synpunkter, som för alkoholistvårdens del äro att beakta vid
en dylik lösning.

Någon anmälan av det slag, som angives i sista stycket av ovan återgivna
direktiv, inkom icke. Utredningen avgav den 14 februari 1948 Betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård in. in. (SOU 1948: 28). Utredningen

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

ansåg att länsstyrelserna alltfort borde besluta om alkoholmissbrukares omhändertagande
för vård. Utredningen uttalade vidare följande:

Utredningen anser, att ett visst inflytande i processen i ärenden om omhändertagande
från representanter för den mera speciella sakkunskapen på
medicinens, nykterhetsvårdens och den allmänna socialvårdens områden bör
säkerställas. Sålunda bör i handläggningen av tvångsbehandlingsärenden
utom en representant för länsstyrelsen såsom ordförande (landshövdingen,
landssekreteraren eller länsassessor) deltaga tre, av Kungl. Maj:t för en tid
av fyra år förordnade personer, av vilka en hör vara läkare med lämplig
utbildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma
förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande för vård och en
äga sådan erfarenhet, att han kan bedöma med dylika fall sammanhängande
frågor ur allmänna sociala synpunkter. Såsom länsstyrelsens beslut bör gälla
den mening, som flertalet av de närvarande omfattar. Ett dylikt kollegium
inom länsstyrelsen bör kunna användas som förebild för det beslutande
organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna om tvångsbehandling
i andra vårdlagar av social natur, enligt vilka omhändertagandet ej
har sin grund i ett rent medicinskt bedömande, såsom t. ex. i barnavårdslagen
(nykterhetsvårdsrepresentanten kunde då utbytas mot någon person
med erfarenhet från barnavårdsarbetet), fattigvårdslagen (då ett motsvarande
utbyte borde ske) etc.

Utredningen förordade vidare ökad muntlighet vid handläggningen av
interneringsärenden samt föreslog, att länsstyrelse skulle äga i vissa fall
förordna biträde åt den, som vore föremål för ingripande.

Efter remissbehandling i vederbörlig ordning är utredningens förslag beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Avsikten är att förslaget skall upptagas
till gemensam behandling med 1944 års nykterhetskommittés ännu icke avlämnade
förslag.

I den 18 december 1948 avgiven Utredning med förslag om lösdrivarlagens
upphävande m. in. (SOU 1949: 4) föreslog 19i8 ars lösdriveriutredning
nämnda lags upphävande. I samband därmed underkastade utredningen
barnavårdslagens regler om förfarandet vid omhändertagande enligt nämnda
lag en allmän översyn och föreslog betydande ändringar i barnavårdslagens
bestämmelser härutinnan. Handläggningen inför länsstyrelsen av ärenden
om underställning av beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran och
av de efter besvär under länsstyrelsens prövning komna ärendena angående
tvångsåtgärder vid öppen vård borde enligt utredningen regleras i nära anslutning
till 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag rörande förfarandet
vid tvångsingripanden mot alkoholmissbrukare. Det föreslogs, att länsstyrelsen
vid saklig prövning av dessa ärenden skulle ha en särskild sammansättning;
beslutanderätten skulle gemensamt tillkomma landshövdingen,
landssekreteraren eller länsassessor såsom ordförande samt tre sakkunniga.
Den vars omhändertagande ifrågasattes och hans vårdnadshavare skulle
tillförsäkras en ovillkorlig rätt att bliva muntligen hörda inför länsstyrelsen
samt berättigas att städse anlita biträde, i vissa fall på det allmännas bekostnad.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Socialvårdskommittén har sedermera i ett i april 1950 avgivet Betänkande
XVII: Utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (socialhjälpslag)
(SOU 1950: 11) föreslagit fattigvårdslagens upphävande.
Kommittén fann emellertid ett tvångsförfarande mot försumliga försörj are
böra bibehållas. Bestämmelserna härom samlade kommittén i ett förslag
till lag om arbetsföreläggande. Kommittén avvisade en kriminalisering av
försummelse av underhållsplikt. En sådan utväg borde enligt kommittén i
vart fall icke anlitas, förrän frågan om de skilda slagen av administrativa
frihetsberövanden kunde upptagas i ett sammanhang. Det gällde här
tvångsförfaranden på ett flertal olika områden, och frågan, huruvida man
skulle övergå till ett domstolsförfarande, borde icke avgöras för ett specialområde
för sig utan prövas i ett sammanhang. Socialvårdskommittén, som
sålunda ansåg sig böra bibehålla den administrativa formen, ansåg 1946
års alkoholistvårdsutrednings förslag vad anginge processen vid tvångsintagning
å alkoholistanstalt lämpligt att tjäna som utgångspunkt för sina
överväganden vid arbetsföreläggandets utformning. Då frågan om inrättande
av särskilda socialdomstolar borde prövas i ett större sammanhang, ansåg
kommittén att beslutanderätten beträffande arbetsföreläggande borde
tilläggas länsstyrelsen men i en sammansättning nära överensstämmande
med den av alkoholistvårdsutredningen föreslagna. Även i övrigt utformades
förslaget till lag om arbetsföreläggande vad angår förfarandet i nära
anslutning till alkoholistvårdsutredningens förslag.

Socialvårdskommittén framlade i nämnda betänkande även förslag till
lag om vissa socialvårdsanstalter, enligt vilket tvångsintagning å försörjningshem
och vårdhem skulle vara möjlig. Tillika föreslog kommittén inrättande
av en socialöverdomstol inom socialstyrelsen, vilken domstol skulle
vara högsta dömande instans i socialhjälpsfrågor.

I sitt den 21 november 1951 avgivna Betänkande med förslag till utlänningslag
m. m. (SOU 1951:42) har 1949 års utlännings kommitté i ett kapitel
behandlat frågor om utlännings tagande i förvar. Även en rad andra
processuella frågor ha uppmärksammats i betänkandet. Bestämmelserna i
gällande utlänningslag om utlännings tagande i förvar ha med endast oväsentliga
förändringar i sak överförts till det av kommittén framlagda förslaget
till utlänningslag.

Beträffande förfarandet i utlämningsärenden föreslår kommittén den
ändringen att häktningen i dylika ärenden, vilken nu är obligatorisk, må
ersättas med reseförbud, därest häktning med hänsyn till särskilda förhållanden
icke anses nödvändig.

Den 15 februari 1952 avgav 1951 års sinnesslövårdsutredning Betänkande
med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna
in. in. (stencilerat). För alt tillgodose rättssäkerhetskraven har utredningen
föreslagit inrättande av särskilda anstaltsnämnder — en i varje landstingsområde
— för bl. a. handläggning av vissa ärenden om inskrivning
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

och utskrivning. Efter mönster av de lokala utskrivningsnämnderna vid
vissa sinnessjukhus skall anstaltsnämnd bestå av lagfaren ordförande och
två ledamöter samt vid behandling av ärenden om inskrivning och utskrivning
även av läkaren hos landstingets centralstyrelse för undervisning och
vård av psykiskt efterblivna samt vederbörande rektor eller vårdföreståndare.

Icke något av ovan omförmälda förslag har ännu genomförts. Delvis äro
lagstiftningsärendena beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Sedan 1946 års alkoholistvårdsutredning tillkallats men innan den ännu
avgivit sitt betänkande, väcktes vid 19^7 års riksdag i andra kammaren
av herrar Hedlund i Rådom och Olsson i Mellerud en motion, nr 309, vari
yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden.

I enlighet med andra lagutskottets hemställan beslöt riksdagen att motionen
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande
i ärendet, nr 16, anförde andra lagutskottet bl. a. följande:

I motionen har framhållits, att det förfarande, som tillämpas av olika
myndigheter i samband med beslut om administrativa frihetsberövanden och
vid utskrivning från anstalt, där sådant frihetsberövande verkställes, icke
erhållit en sådan utformning, att den enskildes berättigade rättssäkerhetskrav
blivit behörigen tillgodosedda. Samtidigt ha motionärerna anvisat olika
vägar att förstärka rättssäkerhetsgarantierna, t. ex. genom att överflytta
vissa ärenden till domstol, öka offentligheten, lämna möjlighet till fri rättegång
och till erhållande av sakkunnigt biträde.

Otvivelaktigt kan synnerligen välbefogad kritik resas mot gestaltningen
av det offentligrättsliga förfarandet i fråga om administrativa frihetsberövanden.
De processuella föreskrifterna äro i flertalet fall mycket knapphändiga
och lämna i och för sig icke alltid garanti för att varje ärende blir
så allsidigt utrett och så noggrant prövat, som måste krävas med hänsyn
till de allvarliga och djupt ingripande inskränkningar i den personliga friheten
som äro förknippade med ifrågavarande beslut. Som särskilt bristfälligt
torde kunna betecknas det förfarande, vari beslut fattas om arbetsföreläggande
för försumlig försörjare, vilket vanligen innebär intagning på
arbetshem eller annan fattigvårdsanstalt. Det primära beslutet om intagning
får i detta fall icke ens överklagas. Oklarhet råder även om förutsättningarna
för och förfarandet vid intagning och kvarhållande av understödstagare
å fattigvårdsanstalt.

Då det gäller att avgöra på vad sätt de nuvarande bristerna i förfarandet
bäst skola avhjälpas, måste uppenbarligen skillnad göras mellan sådana
frihetsberövanden, vilka helt ha sin grund i medicinska bedömanden, och
dem, beträffande vilka starka sociala intressen göra sig gällande antingen
som allena förhärskande eller vid sidan av de medicinska. Särskilt i fråga
om förfarandet vid sist angivna arter av frihetsberövanden, mot vilket kritik
framför allt riktats, vill utskottet anföra vissa allmänna synpunkter utan att
för den skull taga närmare ställning till de av motionärerna anvisade lösningarna.

Av vikt är sålunda enligt utskottets mening, att den, som kommer att

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

träffas av beslutet, får tillfälle att muntligen höras inför den beslutande
myndigheten och för denna utveckla sina synpunkter beträffande den ifrågasatta
åtgärden. Besvärsförfarande måste alltid finnas att tillgå. Därvid måste
dock beaktas, att det i vissa fall är av vikt att besluten kunna gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan. Vidare kan pekas på önskvärdheten
av att de personella säkringsmedlen bliva föremål för en så noggrann reglering,
att övergrepp äro uteslutna. Tveksamt synes det däremot utskottet vara
att överflytta avgörandet i dessa frågor till de allmänna domstolarna ävensom
att i detalj kopiera förfarandet i brottmål vid domstolarna. Det socialvårdande
arbetet kan nämligen befaras komma att i hög grad försvåras,
därest man i dylika åtgärder kunde finna stöd för den uppfattningen, att
fråga vore om en kriminalisering av bl. a. de sjukdomstillstånd, för vilkas
bekämpande frihetsberövandena anlitas.

Om alltså å ena sidan brister i förfarandet äro uppenbara, kan å andra
sidan invändas, att såvitt känt är de nuvarande bestämmelserna icke givit
anledning till påtagliga missförhållanden. Något omedelbart behov av ändringar
i lagstiftningen synes därför icke föreligga. Ej heller i övrigt torde
särskilda åtgärder vara påkallade i nuvarande läge.

Utskottet erinrade därefter om 1946 års alkoholistvårdsutrednings arbete
och ansåg under hänvisning härtill en allmän översyn av den ifrågavarande/
lagstiftningen icke böra för det dåvarande begäras utan i stället denna utrednings
resultat böra avvaktas.

Ett utkast till lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna framlades av
1948 års länsstyrelseutredning i dess i juli 1950 avgivna betänkande »Länsstyrelsernas
organisation och ställning inom länsförvaltningen» (SOU 1950:
28). Utredningen, som förutsatte en ganska omfattande lekmannamedverkan
i länsstyrelserna, föreslog att lekmannabisittare skulle, i den utsträckning
särskilt bestämdes, deltaga i handläggningen av bl. a. ärenden, som
anginge socialvård, nykterhetsvård och behandling av lösdrivare. Bisittarna
skulle utses, delvis efter förslag av vissa myndigheter och organisationer, av
Kungl. Maj :t och av landsting samt stad, som icke deltoge i landsting. I
handläggning av ärenden, som nyss nämnts, skulle medverka en av Kungl.
Maj :t och två av landsting eller stadsfullmäktige utsedda bisittare.

Länsstyrelseutredningens betänkande blev föremål för överarbetning inom
inrikesdepartementet av en särskild utredningsman. I en av denne utarbetad
den 14 juli 1951 dagtecknad promemoria upptogs även frågan om Iekmannamedverkan
i länsstyrelserna till behandling. Däri uttalades alt sådan
medverkan borde föreskrivas i socialvårdsärenden, däri inbegripet bl. a.
ärenden rörande frihetsberövanden. I en till 1952 års riksdag avgiven proposition
angående vissa anslag under landsstaten gör föredragande departementschefen,
statsrådet Hedlund, följande uttalande i saken:

Spörsmålet om medverkan av lekmän i länsstyrelsen i socialvårdsfrågor
har behandlats av alkoholistvårdsutredningen, 1948 års lösdriveriutredning
och social vårdskommittén, till vilkas förslag i delta avseende slutlig ställning
ännu icke tagits. Under hand har jag inhämtat, att motsvarande frågor
äro föremål för överväganden inom barnavårdsutredningen och 1947 års
psykopatvårdsutredning. Vidare torde frågan om administrativa frihetsbe -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

rövanden över huvud taget komma att bli föremål för närmare överväganden.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag mig icke kunna
f. n. taga slutlig ställning till förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna.

Även några alltjämt arbetande utredningar böra här beröras. Jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1947 ha tillkallats särskilda sakkunniga
att biträda med fortsatt utredning rörande psykopatvårdens organisation,
7947 års psykopatvårdsutredning. Dåvarande statsrådet Mossberg
erinrade i de ursprungliga direktiven till utredningen om att den nya organisationen
för psykopatvården kunde komma att påkalla vissa ändringar i
eller kompletteringar av gällande lagstiftning rörande omhändertagande och
vård av det klientel, för vilket de nya anstalterna för psykopater vore avsedda.
Han omnämnde, att strafflagberedningen ansett angeläget, att klara
bestämmelser erhölles angående omhändertagandet av vårdbehövande psykopater
för anstaltsvård, ävensom att socialstyrelsen tidigare berört frågan
om förutsättningarna och formerna för utskrivning från de nya anstalterna.
Hithörande spörsmål borde enligt statsrådet närmare undersökas, varvid
bland annat lämpligheten av en särskild lagstiftning för omhändertagande
av det klientel, varom vore fråga, borde övervägas.

Sedan 1948 års lösdriveriutredning avgivit sitt ovannämnda betänkande,
erhöll psykopatvårdsutredningen vidgat uppdrag. Dåvarande statsrådet Mossberg
anförde den 21 december 1949 bl. a. följande:

Lösdriveriutredningen har icke tillräckligt beaktat, att polismyndigheterna
med stöd av lösdrivarlagen äga möjlighet att anhålla grovt asociala element

och åtminstone ytligt undersöka deras fall.---Sannolikt skulle efter

lösdrivarlagens upphävande ett antal personer, mot vilka ingripande i samhällsskyddets
intresse torde vara nödvändigt, icke kunna gripas av polismyndigheterna
eller eljest tvångsvis omhändertagas.---Utredningen

bär icke i vidare mån tagit ställning till frågan om samhällets rätt till ingripande
än att utredningen hänvisat till de möjligheter, som nu i allmänhet
stå till buds vid sidan av lösdrivarlagen, samt i allmänna ordalag uttalat,
att initiativet till ingripande antagligen i flertalet fall komme att åvila polisen
och att polismyndigheten måste ha befogenhet att påkalla vidtagande
av åtgärder. Däremot har utredningen icke allsidigt belyst frågan om rättsgrunden
för polisens ingripande.----

Åtskilliga av de personer, som enligt nuvarande praxis hänföras under
lösdrivarlagen, äro i behov av vård eller tillsyn i någon form från det allmännas
sida. Möjligheterna för samhällets social- och sjukvårdsorgan att
komma i kontakt med de vårdbehövande hland detta klientel äro begränsade.
I själva verket torde emellertid lösdrivarlagen på denna punkt — trots sin
otillfredsställande utformning — fylla en viss uppgift, i det att den reglerar
polisens befogenhet att omhändertaga vederbörande för att, i den mån förutsättningar
för åtgärd från de social- och sjukvårdande myndigheternas sida
föreligga, hänvisa honom till sådan myndighet. Till de oförvitliga medborgarnas
skydd och även av hänsyn till det ifrågavarande klientelets eget
bästa torde samhället ej heller framdeles kunna undvara bestämmelser om
rätt för polisen att anhålla grovt asociala element.

Psykopatvårdsutredningen har i sitt remissvar utgått från att lösdrivarldientelet
till en alldeles övervägande del är av sådan beskaffenhet, att intagning
på psykopatvårdsanstalt kan ifrågasättas. Med hänsyn härtill anser

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Jag det tänkbart, att polismyndighetens möjlighet att ingripa mot grovt
asociala personer skulle kunna ske inom psykopatvårdslagstiftningens ram
sålunda, att polisen erhölle rätt att på sociala indikationer anhålla sådana
personer med skyldighet att föranstalta om undersökning av om de äro i
behov av vård å psykopatvårdsanstalt eller böra omhändertagas inom annan
samhällelig vårdform.---

Avslutningsvis förklarade statsrådet, att då beträffande det förfarande,
som efter lösdrivarlagens upphörande borde tillämpas vid inskridande mot
grovt asociala individer, utformade förslag icke förelåge, det vore ofrånkomligt
att detta problemkomplex ytterligare utreddes.

I direktiven till barnavårdskommittén, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 6 juni 1950, anförde dåvarande statsrådet Möller — efter
att ha uttalat att han funne tillräckliga motiv föreligga för att hela den
offentliga barnavårdslagstiftningen bleve föremål för omprövning av särskilda
sakkunniga — bl. a. följande:

Ett problem, som träder i förgrunden, avser själva proceduren vid samhälleliga
ingripanden beträffande barn och ungdom ävensom formerna för
samarbetet härvidlag olika myndigheter emellan t. ex. mellan barnavårdsnämnderna
och de polisiära organen. Av särskild betydelse är att fullgoda
garantier för rättssäkerheten föreligga vid frihetsberövanden, som ske genom
barnavårdande myndigheters försorg. I detta hänseende uppkommer frågan
om de nuvarande barnavårdsnämnderna äro organiserade på sådant sätt
att de äro i allo väl skickade att inskrida även vid fall av grövre brottslighet
från ett yngre klientels sida.----

Besvårssakkunniga tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den
4 mars 1949 för att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. I de av dåvarande
statsrådet Danielson lämnade direktiven till de sakkunniga framhölls bl. a.,
att frågan hur förvaltningsförfarandet skall bringas att bättre motsvara
rättssäkerhetens krav omfattades av de sakkunnigas utredningsuppdrag.

Yttranden.

Den av motionärerna begärda översynen av den svenska rättens regler
om frihetsberövanden har tillstyrkts — ehuru på delvis olika grunder — av
socialstyrelsen, sinnessjuknämnden, polismästaren i Stockholm, länsstyrelsen
i Kopparbergs län samt strafflagberedningen. Överståthållarämbetet har
yttrat sig i avstyrkande riktning.

Socialstyrelsen har tillstyrkt bifall till motionerna med följande motivering: Motionärerna

åsyfta närmast bestämmelserna om de s. k. administrativa
frihetsberövandena. En allmän översyn av dessa bestämmelser har •—- såsom
i motionerna framhålles — länge ansetts önskvärd, och frågan härom har
ytterligare aktualiserats genom 1951 års riksdags godkännande av Europarådets
konvention. I fråga om de viktigaste och vanligaste formerna av
frihetsberövande torde visserligen den svenska lagstiftningen redan i sin nuvarande
utformning uppfylla konventionens minimikrav. Emellertid före -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

komma inom den administrativa lagstiftningens område åtskilliga former
av frihetsberövande beträffande vilka detta icke synes vara fallet. Med hänsyn
härtill och då det är angeläget att reglerna om frihetsberövande utformas
på sådant sätt, att den enskildes anspråk på trygghet för sin frihet i
görligaste mån säkerställes, är den av motionärerna föreslagna allmänna
översynen i hög grad motiverad.

Även strafflagberedningen har, såsom framgår av dess bifogade yttrande,
huvudsakligen uppehållit sig vid de administrativa frihetsberövandena. Beredningen
uttalar, att av dess redogörelse för gällande rätt och framlagda
förslag torde framgå, att det icke är så välbeställt med rättssäkerheten här
i landet på de nu berörda områdena som man i allmänhet kanske varit benägen
antaga. Att en allmän översyn av i vårt land gällande regler om frihetsberövande
åtgärder med utgångspunkt från art. 5 i Europarådets konvention
såsom i motionen föreslås bör komma till stånd, synes också beredningen
uppenbart. Beredningen tillstyrker därför, att den begärda översynen
företages skyndsamt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i sitt tillstyrkande yttrande uteslutande
sysselsatt sig med de i motionerna påtalade bristerna i svensk lagstiftning
och anför därom:

I motionerna har framhållits, att på det administrativa området i allmänhet
icke förefinnes någon regel av innebörd att den som berövats
sin frihet snarast möjligt skall underrättas om skälen
för åtgärden. Denna brist i vår lagstiftning skulle enligt motionärernas
mening strida mot bestämmelsen i punkt 2 i artikeln, enligt vilken envar,
som arresteras, snarast möjligt skall underrättas om skälen för åtgärden.
Nämnda bestämmelse i artikeln synes dock uteslutande avse sådana häktade
och anhållna, vilka berövats sin frihet jämlikt den straffprocessuella
lagstiftningen. I denna del synes också artikelns krav motsvaras av gällande
bestämmelser i vår rättegångsbalk.

I motionerna har vidaie framhållits, att enligt 12 och 13 §§ allmän polisinstruktion
polisman äger befogenhet omhändertaga envar, om det erfordras
för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig ingripa.
Den omhändertagne får kvarhållas, så länge fara föreligger för att
han kan komma att fortsätta att störa ordningen. Den omhändertagne har
icke tillerkänts rätt att ställas inför domare eller annan
myndighetsperson för att få frihetsberövandet ompröv
a t, vilket krav uppställts i punkt 3 i artikeln. Det måste anses otillfredsställande,
att en på så sätt omhändertagen person icke har tillförsäkrats
ett bättre skydd mot obehörigt ingrepp. Den skyldighet, som föreskrivits för
polisman, som vidtagit en sådan tvångsåtgärd, att göra anmälan härom hos
vederbörande förman, kan icke anses tillfyllest. I praktiken har det också
visat sig, att övergrepp förekommit och att justitieombudsmannen måst ingripa
mot sådana övergrepp. Länsstyrelsen vill därför tillstyrka, att en sådan
ändring av lagstiftningen på detta område överväges att den enskilde
medborgaren tillförsäkras ett bättre skydd mot obehörigt ingrepp i den
personliga friheten.

I konventionen har krävts att var och en, som berövats sin frihet, skall
få lagligheten av frihetsberövandet snabbt underställt
domstols prövning. För straffprocessens del är denna föreskrift
täckt av rättegångsbalkens föreskrifter. Ärenden angående de administra -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

tiva frihetsberövandena handläggas i vårt land i stor utsträckning av länsstyrelserna.
Någon möjlighet för t. ex. en person, som omhändertagits enligt
alkoholistlagen, eller en minderårig, som omhändertagits enligt barnavårdslagen,
att få frihetsberövandet snabbt prövat av domstol finnes således
icke. Detta torde icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt vara erforderligt.
Framhållas må emellertid att omhändertagandet efter anförda besvär
kan komma under regeringsrättens prövning. Om i länsstyrelserna vid avgörandet
av dessa ärenden införes lekmannamedverkan och om i den administrativa
processen de muntliga förhören göras obligatoriska synas de av
motionärerna påtalade olägenheterna i största möjliga mån elimineras.

I motionerna har slutligen påpekats att om ett administrativt frihetsberövande
kommit till stånd i strid mot gällande svensk rätt, kan den skadelidande
göra sitt skadeståndsanspråk gällande endast
mot den tjänsteman, som kan ha felat. Länsstyrelsen finner denna begränsade
rätt till ersättning otillfredsställande och icke överensstämmande med
konventionens krav.

Sinnessjuknämnden har först tagit upp de anmärkningar i motionerna,
som syntes vara åsyftade att rikta sig mot gällande bestämmelser om frihetsberövande
enligt sinnessjuklagen. Nämnden fann, att — såvitt sinnessjuknämndens
verksamhetsområde angår — de i motionerna givna exemplen
icke kunde utgöra tillräckligt motiv för kravet på lagstiftningsåtgärder
för att bringa vår rätt i största möjliga överensstämmelse med konventionens
fordringar. Det hade enligt nämndens mening varit naturligare, om
motionärernas synpunkter och krav framförts vid konventionens föreläggande
för 1951 års riksdag. Genom de överväganden som därvid gjordes i
proposition och utskottsutlåtande måste den ståndpunkten anses intagen
av statsmakterna, att — med bortseende från de formella och terminologiska
skiljaktigheter som alltid måste finnas mellan olika länders interna lagstiftning
— den svenska rätten stode i samklang med de i konventionen
uppställda kraven.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt i denna del har nämnden anfört: Vad

först angår motionärernas anmärkning i anslutning till påpekandet
att enligt konventionen den som berövats friheten alltid
skall snarast möjligt erhålla underrättelse om skälen
för åtgärden är det sålunda gjorda påpekandet icke korrekt i
det att konventionen stadgar sådan underrättelseskyldighet endast i fråga
om den som arresteras och ej beträffande den som eljest berövas friheten.
Oberoende härav torde för vårt lands vidkommande något praktiskt behov
av lagligt åläggande i detta avseende icke föreligga. Vad särskilt angår omhändertagande
genom polismyndigheten torde exempelvis först efter läkarundersökning,
samråd med nykterhetsnämnden och annan utredning kunna
tagas definitiv ställning från polismyndighetens sida till om en alkoholist
med abnorma psykiska reaktioner bör omhändertagas å alkoholistanstalt
eller sinnessjukhus.

Motionärerna framhålla vidare, alt flertalet av de administrativa
frihetsberövandena i vårt land beslutas vid sidan
av domstolarna. Såsom exempel anföres frihetsberövande på
grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Vid vårt lands anslutning till
konventionen ansågs emellertid att det förfarande som hos oss föreskrives

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

vid prövning av fråga om utskrivning från sinnessjukhus motsvarar vad som
i konventionen åsyftas. Det torde icke ankomma på sinnessjuknämnden att
uttala sig i denna fråga, i vilken motionärerna synas hävda en annan uppfattning
än den som låg till grund för vårt lands anslutning till konventionen.
I själva saken är sinnessjuknämnden dock av den meningen, att ett
inkopplande av de judiciella domstolarna såsom kontrollorgan å de administrativa
domstolarna skulle — utan att i sak främja de garantier om rättssäkerhet
som man åsyftar att vinna — innebära en tung och opraktisk ordning.
Förslaget härom synes icke taga tillbörlig hänsyn till att förvaltningen
i vårt land — ej minst med hänsyn till det starka skydd offentlighetsintresset
åtnjuter — är uppbyggd på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betydligt mera betryggande
sätt än i flertalet främmande länder.

Beträffande frågan om rätten till ersättning vid frihetsberövande
i strid mot givna bestämmelser framhålla motionärerna
själva, att bristen i lagstiftningen härutinnen kan tänkas bliva
utfylld genom den utredning rörande stats och kommuns ansvar för vissa
befattningshavares åtgöranden som vid olika tillfällen bebådats.

Polismästaren i Stockholm har åberopat ett yttrande av kriminalpolisintendenten
i samma stad. Denne har främst uppehållit sig vid konventionens
krav, att lagligheten av frihetsberövande åtgärder snabbt skall underställas
domstols prövning, samt anför därom:

Om annat forum än vad som i dagligt tal förstås med domstol måste anses
uteslutet, är motionärernas påstående beträffande våra s. k. administrativa
frihetsberövanden förvisso riktigt. Kan det däremot förutskickas — och
detta håller jag för troligt — att konventionen trots formuleringen endast
velat ge uttryck åt en därför kvalificerad myndighet, blir frågeställningen
emellertid något annorlunda. Själv finner jag det naturligt att uppställa den
frågan, huruvida de berörda frihetsberövandena för närvarande prövas på
av konventionen åsyftat sätt och av därför kvalificerad myndighet.

Enligt Gustaf Petrén (»Om offentligrättslig användning av våld mot person»,
s. 95) kan de förvaltningsprocessuella säkringsmedlen uppdelas i två
grupper, förvarstagande och tillfälliga omhändertaganden. Förvarstagandet
syftar främst till att säkra en framtida verkställighet och kommer till användning
i avbidan på exempelvis intagning på tvångsarbete, fångvårdsanstalt
eller på utvisning. Det andra säkringsmedlet åter syftar att bereda
provisorisk vård åt person, som är i behov därav samtidigt som det eliminerar
de faror för allmän ordning och säkerhet, som härröra från den sålunda
omhändertagne.

Vad i dylika sammanhang skall konstateras är, om de i lag och förordning
angivna förutsättningarna för ett frihetsberövande i det enskilda fallet äro
för handen. Om det förmenas att endast domstol skall äga bestämma om förvarstagande
eller tillfälliga omhändertaganden eller in. a. o. skall avgöra,
när exempelvis en alkoholist är farlig för eget eller annans liv eller en persons
uppträdande vittnar om sinnessjukdom, är det angeläget framhålla, att
dess beslut måste kunna fattas omedelbart och vid alla tider på dygnet.

Förutsättningarna för utlännings tagande i förvar finnas också angivna i
lag. Om en utlänning ankommer hit utan exempelvis föreskriven legitimation
och med begäran om asylrätt, så torde han få underkasta sig ett omhändertagande
intill dess hans fall blivit fullständigt klarlagt. Det är här
att bemärka att säkringsmedlet upphör så snart han förklarar sig villig att
lämna landet samt förutsättningar härför föreligga.

De frihetsberövanden, som det nu ankommer på polismyndighet att be -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

sluta om, anser jag svårligen kunna överlåtas på annan myndighet av rent
praktiska skäl. Däremot böra möjligheter till en smidig prövning av sedermera
fattade beslut tillskapas. I samband därmed bör hela den administrativa
verksamhet, varom nu är fråga, överses i syfte att undanröja de bristfälligheter
och den bristande samordning, som nu uppenbarligen föreligger
på detta område.

I likhet med motionärerna ehuru på delvis andra grunder finner polismästaren
i Stockholm en översyn av de bestämmelser, enligt vilka administrativa
frihetsberövanden nu vidtagas, vara önskvärd.

Överståthållaråmbetet har på liknande sätt som sinnessjuknämnden framhållit,
att 1951 års riksdag intog den ståndpunkten, att den svenska lagstiftningen
ansåges fylla konventionens krav och att i enlighet härmed möjligheten
jämlikt art. 64 i konventionen att göra förbehåll i förevarande avseende
icke begagnades. Med hänsyn härtill torde den av motionärerna åberopade
grunden för utredningskravet icke föreligga. Överståthållaråmbetet
hölle icke heller för sannolikt att de rättighetsförklaringar, som framkommit
som ett led i arbetet inom Förenta Nationerna och Europarådet, tagit
sikte på förhållandena i Sverige.

Frågan om en översyn av lagreglerna om frihetsberövande i och för sig
är behövlig oavsett vad Europarådets konvention innehåller i dessa delar
har berörts av sinnessjuknämnden och överståthållarämbetet.

Sinnessjuknämnden säger sig för sin del vara benägen hålla före att tiden
för en sådan allmän översyn vore inne. Dels gåve den kritik som under
det senaste decenniet i olika sammanhang framförts mot de nuvarande reglerna
för administrativa frihetsberövanden anledning att till ingående utredning
och prövning upptaga de framförda synpunkterna, på det att tillvitelse
om bristande intresse för dessa frågor ej skulle kunna påbördas
statsmakterna. Dels hade, i vad gällde sinnessjukvården och alkoholistvården,
sedan nuvarande lagar på dessa områden tillkommit, forskningen gjort
sådana framsteg, att det ej förefölle osannolikt att även när det gällde de
legislativa formerna för intagning och utskrivning en samordning dessa båda
vårdgrenar emellan borde äga rum. Nämnden anser sig emellertid icke ha
anledning att närmare utveckla synpunkterna å detta spörsmål, som hade
annan utgångspunkt än motionärernas.

Överståthållarämbetet har för sitt vidkommande allenast velat erinra, att
en allmän översyn på förevarande område redan påbörjats, sedan riksdagen
i skrivelse den 16 maj 1942 (nr 236) anhållit om utredning angående en
mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande
lagstiftning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar
och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra frågor, som angå enskild
rätt, samt omnämnt, att utredningsarbetet handhades, sedan eu förberedande
undersökning gjorts av särskild sakkunnig, av besvärssakkunniga.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Utskottet.

Frågan om ökad rättssäkerhet vid frihetsberövanden har under det senaste
decenniet varit föremål för en livlig diskussion både i vårt land och
i våra grannländer. Motionärerna, som nu ånyo aktualiserat spörsmålet, ha
därvid tagit till utgångspunkt Europarådets av Sverige i början av detta år
ratificerade konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Motionärernas begäran om en allmän översyn
av reglerna om frihetsberövande i svensk rätt syftar, såsom framgår av deras
hemställan, i främsta rummet till att bringa dessa i bästa möjliga överensstämmelse
med konventionens krav. Tanken att bestämmelserna på området
äro i behov av att överses med hänsyn till allmänna rättssäkerhetssynpunkter
— oavsett vad konventionen därom föreskriver — synes emellertid
icke ha varit motionärerna främmande. Den skymtar också fram i
flertalet remissyttranden.

Utskottet ämnar i det följande först uppehålla sig vid frågan huruvida
ändringar i vår lagstiftning äro påkallade med hänsyn till konventionens
föreskrifter rörande frihetsberövande. Detta spörsmål observerades redan
vid fjolårets riksdag i samband med konventionens godkännande. I svensk
rätt förekommande avvikelser från konventionen ansågos då icke vara av
beskaffenhet att behöva föranleda förbehåll vid konventionens ratificering.
Oaktat sålunda hinder mot ratifikation befunnits icke möta, är därmed icke
sagt att en anpassning av den svenska rätten till konventionens krav skulle
vara obehövlig. 1 detta sammanhang är särskilt en omständighet att beakta.
Sverige har genom att erkänna den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna såsom behörig att mottaga framställning från enskild,
som påstår sig ha blivit utsatt för kränkning av någon av de i konventionen
angivna rättigheterna, i själva verket till ett internationellt forum avhänt
sig bedömandet av frågan, huruvida svensk rätt står i överensstämmelse med
konventionen. Till undvikande av att vårt land framdeles får mottaga anmärkningar
på grund av brister i den interna lagstiftningen avseende frihetsberövande
bör tillses att denna otvetydigt harmonierar med konventionen.

Då det gäller att avgöra, huruvida den svenska rätten uppfyller konventionens
fordringar, borde rätteligen i första hand den närmare innebörden
av vissa i konventionen förekommande begrepp utredas såsom »domstol»,
»ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt» etc. En sådan undersökning
har utskottet av naturliga skäl icke varit i tillfälle att företaga. Utskottet
tror sig likväl på några punkter kunna konstatera bristande eller i
vart fall mindre god överensstämmelse mellan konventionen och den svenska
rätten. Sålunda kan ifrågasättas, huruvida sådant kvarhållande av vårdbehövande
understödstagare å fattigvårdsanstalt, som ansetts möjligt med
stöd av 72 § fattigvårdslagen, över huvud är tillåtet enligt konventionen. —
Den, som berövats sin frihet för att hindras från att begå ett brott, skall en -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

ligt konventionen (art. 5 punkt 3) ofördröj ligen ställas inför domare eller
annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt. Föreskrift av dylikt
innehåll saknas dock helt beträffande det i allmänna polisinstruktionen
och andra författningar omnämnda omhändertagandet i brottsförhindrande
syfte (preventivarrest). — Av central betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
är kravet i art. 5 punkt 4 av konventionen på att envar som berövats friheten
skall äga inför domstol fordra att lagligheten av åtgärden snabbt prövas.
Såsom redan utrikesutskottet angav vid fjolårets riksdag, föreligger
över huvud icke någon sådan möjlighet beträffande förvarstagande i utlänningsärenden
och preventivarrest. Vad angår flertalet administrativa frihetsberövanden
av längre varaktighet finnes den möjligheten att — stundom
efter besvär genom administrativa instanser — i sista hand få frågan om
ingreppet underställd regeringsrättens prövning. Det kan ifrågasättas, om
konventionens fordran på en snabb domstolsprövning av åtgärdens laglighet
kan anses tillfredsställd genom en sådan ordning. — Konventionens föreskrift
om att envar, som utsatts för frihetsberövande i strid mot bestämmelserna
i art. 5, skall äga rätt till skadestånd, bör ses i sammanhang med
regeln i art. 13 att envar, vars rätt enligt konventionen blivit kränkt, skall
äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet. Som bekant
erkänner svensk rätt i princip icke någon skyldighet för stat och kommun
att ersätta skada föranledd av felaktiga myndighetsavgöranden. Då det gäller
frihetsberövanden, finnes i dylika fall endast på några få områden en i
författning stadgad rätt till ersättning av allmänna medel. Möjligheterna att
erhålla ersättning av den felande ämbets- eller tjänstemannen äro begränsade.
Enskild får nämligen icke vid domstol väcka talan om enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott gentemot vissa högre befattningshavare annat än i
samband med åtal eller eljest med åklagarens medverkan.

Med hänsyn till vad ovan upptagits anser utskottet goda skäl förefinnas
för att vår lagstiftning rörande frihetsberövanden underkastas en mera ingående
granskning och översyn med ändamål att bringa den i full samklang
med konventionen.

Utskottet håller emellertid före att, då den av motionärerna väckta frågan
om rättssäkerheten vid frihetsberövanden nu behandlas, uppmärksamhet
i främsta rummet bör ägnas spörsmålet om den svenska rättens regler
äro så utformade, att de kunna anses upfylla de rättssäkerhetskrav, som vi
från våra egna utgångspunkter önska uppställa. Därvid anser utskottet sig
kunna bortse från sådana frihetsberövanden, som beslutas av domstol eller
tillhöra domstolsförfarandet, och i stället koncentrera sig på frihetsberövande,
som beslutas i administrativ ordning. Då utskottet talar om administrativa
frihetsberövanden, tages uttrycket i den betydelse det erhållit i andra
lagutskottets utlåtande nr 16 till 1947 års riksdag.

Av den redogörelse, som ovan lämnats för redan avslutade eller pågående
utredningar på områden, där administrativa frihetsberövanden förekomma,
framgår att det under senare år rått en allmänt utbredd uppfattning om
önskvärdheten att förstärka rättssäkerheten i de olika administrativa förfa -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

randen, vari beslutas om frihetsberövande. De till utskottet i ärendet avgivna
yttrandena avspegla också liknande meningar. Särskilt strafflagberedningen
har i sitt yttrande påvisat de brister, som för närvarande föreligga ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det straffprocessuella förfarandet, som kan leda fram till att domstol i
anledning av brott ådömer tilltalad frihetsstraff eller annan påföljd, som
innebär förlust av friheten, är omgärdat med en mängd garantier till skydd
för rättssäkerheten. Det framstår som ett tämligen självfallet önskemål, att
de administrativa förfaranden, genom vilka enskilda på likartat sätt — om
ock på andra grunder — kunna berövas sin frihet, icke väsentligen stå
straffprocessen efter i rättssäkerhetshänseende eller att i vart fall — t. ex.
då omedelbara ingripanden äro av nöden — möjlighet finnes till att i efterhand
få ett ingripande omsorgsfullt prövat av kvalificerad myndighet. Otvivelaktigt
brister det härutinnan i gällande svensk rätt. Sålunda måste ställas
ökade fordringar på förbättrad utredning i mål av hithörande slag, t. ex. genom
vidgad användning av muntlighet. Den, vars frihet står på spel, bör ha
rätt att få biträde. Av största vikt är att de beslutande myndigheterna äro
högt kvalificerade och ha en för sina uppgifter lämpad sammansättning. Även
om måhända missförhållandena i praktiken göra sig mera tydligt märkbara
endast i undantagsfall, anser likväl utskottet kravet på förbättrade rättssäkerhetsgarantier
vid administrativa frihetsberövanden vara så välgrundat,
att det snarast bör tillgodoses genom en reform av de processuella reglerna
på området.

Då det gäller den närmare utformningen av dessa processuella bestämmelser,
råda emellertid mycket delade meningar. Olika utvägar ha diskuterats.
Stundom har övervägts att på ett eller annat sätt — t. ex. genom kriminalisering
av vissa asociala beteenden — överflytta avgörandet beträffande
administrativa frihetsberövanden till domstolarna. För några år sedan
fördes en livlig debatt om inrättande av särskilda socialdomstolar. Strafflagberedningen
har fört fram tanken att efter norskt mönster anlita lokala
kommunala nämnder förstärkta med domare för att avgöra frågan om frihetsberövande.
1946 års alkoholistvårdsutredning tänkte sig att länsstyrelsen,
utvidgad med lekmannaelement till en kollegial myndighet, skulle ha
hand om dessa ärenden. Denna tankegång har sedermera tagits upp och
förts vidare av andra utredningar. Inom sinnessjukväsendet ha för vissa
utskrivningsfrågors avgörande införts lokala till sjukhusen knutna utskrivningsnämnder.
Det föreligger förslag att fortsätta på denna väg inom sinnesslövården
genom inrättande av särskilda anstaltsnämnder.

Det saknas alltså ingalunda uppslag till lösning av frågan om en ändamålsenlig
och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande ordning för avgörande
av frågor om administrativa frihetsberövanden. På ett flertal områden
har redan viss utredning verkställts, t. ex. beträffande alkoholistvården
av 1946 års alkoholistvårdsutredning, angående barnavården av 1948 års
lösdriveriutredning, rörande försumliga försörjares arbetsskyldighet av socialvårdskommittén
och i fråga om de psykiskt efterblivna av 1951 års sin -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

nesslövårdsutredning. På andra områden pågår utredningsarbete, t. ex. beträffande
omhändertagande enligt barnavårdslagen inom barnavårdskommittén
och rörande omhändertagande av psykopater inom 1947 års psykopatvårdsutredning.
Nämnda utredningars huvudsakliga intresse har emellertid
varit eller är inriktat på vårdfrågorna och andra liknande spörsmål. Endast
mera periferiskt ha de processuella problemen blivit berörda.

Enligt utskottets mening är det uppenbarligen mest ändamålsenligt att, då
det gäller att utreda de materiella förutsättningarna för ett tvångsingripande,
dessa överväganden företagas på varje område för sig. Då det emellertid
blir fråga om alt utforma reglerna för förfarandet vid beslut om frihetsberövande
in. fl. liknande ingripanden, böra andra arbetsmetoder komma
till användning. En kommitté, som fått till uppgift att utreda ett visst område,
t. ex. nykterhetsvården, kan knappast antagas vara i stånd att lägga
fram förslag till en processordning, som kan tillämpas å de övriga områden,
där frihetsberövanden förekomma. Endast om utredningens direktiv
omspänna hela fältet av administrativa frihetsberövanden, skapas förutsättningar
för en allsidig prövning av alla de olika möjligheter som stå till buds.
Hithörande spörsmål av processuell natur böra därför upptagas alla i ett
sammanhang. Därmed är självfallet icke sagt, att det är möjligt att tillämpa
samma förfarande beträffande alla arter av frihetsberövanden. Men prövningen
bör icke från början vara begränsad till allenast vissa slag av ingripanden.

En utredning av den art, som nu skisserats, kan icke befaras komma att
inkräkta på redan arbetande kommittéers verksamhetsområden. Dess uppgift
blir fastmera av samordnande natur. Den omständigheten att ett betydande
material redan sammanbragts vid tidigare undersökningar kan väntas
underlätta den blivande utredningens arbete.

Såsom överståthållarämbetet påpekat, pågår redan en allmän utredning
om förvaltningsförfarandet genom besvärssakkunnigas försorg. Denna kommittés
arbete är emellertid begränsat till besvärsförfarandet, medan tyngdpunkten
för en utredningsverksamhet, som gäller frihetsberövandena, torde
komma att ligga på förfarandet i första instans.

Under angivna omständigheter finner utskottet redan utförda eller pågående
undersökningar icke utgöra hinder mot igångsättande av en ny utredning
med uppgift att framlägga förslag till ett ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande och med hänsyn till lagstiftningens särskilda syften ändamålsenligt
förfarande i mål om administrativa frihetsberövanden. Fastmera
synes tidpunkten nu vara lämplig för en dylik utrednings påbörjande med
hänsyn till att också de materiella reglerna på flera områden, dar frihetsberövande
kan förekomma, just befinna sig i stöpsleven. Utredningen böi
därför komma till stånd skyndsammast. Utskottet vill i detta sammanhang
även hänvisa till ett uttalande av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i en till årets riksdag avgiven proposition angående anslag under
landsstaten, nr 155. Denne förutskickar där, att frågan om administrativa
frihetsberövanden över huvud taget torde komma att bliva föremål för näimarc
överväganden.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Den översyn av gällande rätt, som utskottet ovan funnit motiverad med
hänsyn till föreskrifterna i art. 5 i Europarådets konvention, kan lämpligen
företagas i sammanhang med den sist angivna större utredningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden.

Stockholm den 22 april 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Cassel,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Herbert Hermansson, Göransson och Pettersson; från

andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Håstad*, fröken Öberg* och herr
Gustafsson i Borås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

.Reservation

av herr Pettersson.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Bilaga.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom kungl. remiss den 9 februari 1952 har strafflagberedningen anbefallts
att senast den 1 mars 1952 avgiva utlåtande över motionerna I: 306
och 11:410 om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande.
Till åtlydnad härav får beredningen anföra följande.

I motionerna hemställes att översynen av lagstiftningen om frihetsberövande
måtte företagas med utgångspunkt från artikel 5 i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Denna hade varit förelagd 1951 års riksdag, som beslutat
godkänna Sveriges anslutning till densamma (k. prop. nr 165, utrikesutskottets
utlåtande nr 11).

Såsom i motionerna framhålles, torde de krav, som enligt konventionen
skall ställas på förfarandet vid frihetsberövande, enligt gällande rätt vara
helt uppfyllda i fråga om de ämnen som faller under kriminalprocessen,
däribland häktning, samt under verkställigheten av frihetsförlust ådömd
av domstol. Motionsyrkandena begränsas också i motiveringen till att avse
de s. k. administrativa frihetsberövandena.

Dessa har under senare år i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet.
Redan Thyrén hade under sina förarbeten till en strafflagsreform
vid olika tillfällen, med särskild tanke på lösdrivare och alkoholister,
anledning framhålla att beslut om frihetsberövanden med social bakgrund
borde fattas av domstol och icke av administrativ myndighet. I fråga
om lösdrivare har i Svensk Juristtidning bl. a. publicerats 1931, s. 322—333,
»Bör tvångsarbete för lösdriveri ådömas av polismyndighet eller av domstol?»
och 1937, s. 784—796, »Det beslutande organet i lösdrivarmål» (se
särtryck fogade vid detta utlåtande, bil. 1 och bil. 2). I Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1938 s. 186—200 skriver Ivar Agge om »Frihetsberövande som förvaltningsrättsligt
tvångsmedel». Före andra världskrigets utbrott blev ämnet
»Administrativa frihetsberövanden inom socialvården» uppfört på förhandlingslistan
för det nordiska juristmöte som då planerades att hållas i
Reykjavik 1940. Efter en år 1943 utgiven avhandling »Administrativa frihetsberövanden.
Bidrag till studiet av rättssäkerhetsmomenten i socialrätten»
återkommer Hilding Eek till ämnet 1945 genom artikeln »Rättssäkerheten
inom socialvården» i boken »Rätten att leva» (jfr anmälan i Svensk
Juristtidning 1946 s. 698—702, varav ett särtryck bifogas som bil. 3). Till
det sedermera i Köpenhamn hållna adertonde nordiska juristmötet utarbetade
ekspeditionssekretser Tyge Haarlpv såsom referent för mötets första
plenarämne en avhandling om »Administrativ frihedsberpvelse indenfor den
offentlige forsorg og beslsegtede omraader», publicerad i Socialt Tidsskrift
1948 men även tillgänglig separat (bil. 4). Häri lämnas en ingående redogörelse
även för svenska bestämmelser i ämnet och här framkomna förslag.
Ett svenskt korreferat till samma överläggningsämne är intaget i juristmötets
tryckta förhandlingar (s. 30—39, se vidfogade särtryck bil. 5).

En översikt av de administrativa frihetsberövandena bar lämnats i andra
lagutskottets utlåtande nr 16 vid 1947 års riksdag med anledning av en mo -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

tion i andra kammaren av herrar Hedlund i Rådom och Olsson i Mellerud
(nr 309) om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa
frihetsberövande!!. I sitt utlåtande gör utskottet skillnad mellan
sådana frihetsberövanden vilka helt har sin grund i medicinska bedömanden
och dem, beträffande vilka starka sociala intressen gör sig gällande
antingen såsom allena förhärskande eller vid sidan om de medicinska.

I. Bland dessa senare behandlas i utlåtandet särskilt tvång sintag ning en
å alkoholistanstalt. Ur inrikesministerns direktiv vid tillkallandet av 1946
års alkoholistvårdsutredning citeras de av honom anförda alternativen för
intagningsförfarandet: 1) dettas förläggande till allmän domstol, 2) särskilda
socialdomstolar, 3) tillskapandet av annat lämpligt organ för ändamålet.
Departementschefen säger sig vara så mycket mindre beredd att nu
taga ställning till dessa olika möjligheter, som spörsmålet om det administrativa
frihetsberövandet berörde även andra områden än alkoholistvården.
Kunde de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården lämplig ordning,
vilken vid behov kunde utvidgas för motsvarande uppgifter i andra
ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så icke
kunde ske utan frågan funnes böra lösas i ett större sammanhang, borde
de sakkunniga anmäla detta förhållande för Kungl. Maj :t och därvid redovisa
de särskilda synpunkter som för alkoholistvårdens del vore att beakta vid en
dylik lösning.

Någon sådan anmälan inkom icke, utan de sakkunniga föreslog i sitt våren
1948 avgivna betänkande (SOU 1948: 23) att inom länsstyrelsen skulle
anordnas ett kollegium för tillämpning av bestämmelserna om tvångsbehandling
i olika vårdlagar av social natur. Enligt detta förslag skulle länsstyrelsen
vid handläggning av tvångsbehandlingsärenden inom nykterhetsvården
bestå av dels en representant för länsstyrelsen såsom ordförande
(landshövdingen, landssekreteraren eller en länsassessor), dels tre av
Kungl. Maj :t för fyra år förordnade personer, av vilka en borde vara
läkare med lämplig utbildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens
synpunkt bedöma förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande
för vård, och en äga sådan erfarenhet att han kunde bedöma med
dylika fall sammanhängande frågor ur allmänna sociala synpunkter. Vid tilllämpningen
av bestämmelserna om tvångsbehandling i andra vårdlagar av
social natur, enligt vilka omhändertagandet ej har sin grund i ett rent medicinskt
bedömande, skulle enligt kommitténs tanke nykterhetsvårdsrepresentanten
utbytas mot någon person med erfarenhet från resp. barnavårdsarbetet,
fattigvårdsarbetet o. s. v. Inför länsstyrelsen i denna utgestaltning
skulle kunna hållas offentligt förhör med den vars tvångsintagning begärts,
liksom med andra personer, därvid den förre på det allmännas bekostnad
skulle kunna erhålla biträde av lämplig person. Vittnen skulle inte kunna
höras på ed, men länsstyrelsen skulle äga förordna om vittnesförhör vid

domstol. .

I infordrat yttrande den 7 oktober 1948 över alkoholistvardsutredmngens
förslag, varav en avskrift bifogas detta utlåtande (bil. 6), hemställde strafflagberedningen,
att innan förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet,
en utredning måtte verkställas rörande ett av beredningen i yttrandet framfört
alternativ, gående ut på att förlägga beslutanderätten i frågor angående
tvångsinternering av alkoholister till förstärkta nykterhetsnämnder. I yttrandet
hade uttalats att förstärkningen skulle kunna ske genom insättande
av cn domare som ordförande, varjämte behovet av medicinsk sakkunskap
på något sätt borde tillgodoses. Beredningen ingick härutöver på förfarandet
inför nämnden, vilket borde utformas så att garantier skapades för en
fullständig, objektiv utredning, och berörde även instansordningen för kla -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

gomal övei nämndens beslut. Sasom förebild till den av beredningen ifrågasatta
förstärkningen av nykterhetsnämnderna hänvisade beredningen till
den i Norge gällande ordningen, varom en promemoria fogades vid beredningens
yttrande.

Enligt strafflagberedningens mening uppfyller varken nu gällande bestämmelser
eller de av alkoholistvårdsutredningen föreslagna de krav på
lagstiftningen som med fog kan ställas på densamma ur rättssäkerhetens
synpunkt.

II. Ett administrativt frihetsberövande, som varit omstritt sedan decennier
tillbaka men ännu utgör ett olöst problem, är tvångsarbetet vid lösdriveri.
I ett av 1948 års lösdriveriutredning avgivet betänkande (SOU 1949: 4)
foreslogs under vissa förutsättningar lösdrivarlagens upphävande. I ett den
31 maj 1949 över nämnda betänkande avgivet utlåtande anslöt sig beredningen
till de sakkunnigas allmänna syn på frågan om lösdrivarlagens upphävande
och om lösdrivarklientelets omhändertagande genom andra vårdformer,
nämligen sinnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist- och fattigvård samt kriminalvård
i frihet. En betydelsefull detalj i de sakkunnigas utredning avsåg
frågan om kriminalisering av vissa asociala beteenden, vilka hittills fallit
under lösdriveribegreppet. Beredningen gjorde vid detta tillfälle icke något
uttalande härom utan fann det ankomma på straffrättskommittén att yttra
sig över utformningen av dessa förslag, men vill nu, då lösdrivarlagens upphävande
ställts på en obestämd framtid genom de provisoriska ändringarna
i densamma den 1 december 1950, framhålla att det i och för sig skulle vara
önskvärt om man genom kriminalisering av de samhällsfarliga lösdrivarnas
levnadssätt kunde erhalla ett bättre skydd mot bondfångare, sutenörer och
liknande asociala element från den undre världen, än den nuvarande lösdrivarlagen
kan lämna. Genom en sådan kriminalisering skulle beträffande
detta klientel frågan om frihetsberövandets administrativa karaktär förfalla,
i det att det bleve domstol som fattade beslut om frihetsförlusten. Skulle

en kriminalisering av ifrågavarande beteenden finnas ej böra äga rum _

tidsbestämda frihetsstraff torde mera sällan vara en lämplig samhällsreaktion
mot ifrågavarande element, även om dessa straff ej är sämre än det nuvarande
tidsbestämda tvångsarbetet — och skulle därför en särskild frihetsberövande
behandlingsform anses böra införas, måste i alla händelser domstol
vara den rätta beslutande myndigheten. Efter en lagändring i nämnda
riktning skulle likväl kvarstå det nuvarande rent administrativa "förfarandet
i fråga om övriga s. k. lösdrivare, däribland de prostituerade.

Den gällande lösdrivarlagens regler för beslut om tvångsarbete står enligt
beredningens mening icke i överensstämmelse med befogade krav på rättssäkerhet.
Vad ovan anförts om tvångsarbete för lösdriveri äger giltighet även
beträffande tvångsarbete enligt fattigvårdslagen.

Avskrifter av strafflagberedningens utlåtande den 31 maj 1949 (bil. 7)
samt av beredningens den 25 november 1949 avgivna yttrande över en inom
inrikesdepartementet efter det förra utlåtandets avgivande utarbetad promemoria
i ämnet (bil. 8) bifogas.

III. Enligt nu gällande lagstiftning kan underlåtenheten att fullgöra försörjningsplikt
leda till att den försumlige försörjaren i administrativ ordning
insattes å arbetshem. En förändring av denna ordning föreslår socialvårdskommittén
i sitt betänkande XVII med utredning och förslag angående
lag om socialhjälp in. in. (SOU 1950: 11). Sedan kommittén i ett tidigare
betänkande om ålderdomshem in. in. (SOU 1946: 52) i princip godtagit
eu kriminalisering av försummelse av försörjningsplikt, avböjer kommittén
i det nya betänkandet denna utväg att tillgodose rättssäkerhetens krav och
bibehåller avgörandet angående frihetsbcrövandet bos administrativa myndigheter.

Ilihany till riksdagens protokoll 19~>L2. 9 samt. 1 ant. Nr IT.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

I avgivet utlåtande den 7 december 1950 över socialvårdskommitténs betänkande
(bil. 9) uttalar strafflagberedningen såsom sin mening, att kravet
på rättssäkerhet leder till att beslut av så ingripande art som här är i fråga
bör på något sätt kunna komma under domstols prövning. I första hand
förordar beredningen försumlighetens kriminalisering.

Frågan om fullföljd mot länsstyrelsens beslut hade socialvårdskommittén
löst så, att den föreslog inrättandet av en socialöyerdomstol inom socialstyrelsen.
Vad kommittén här föreslagit förklarade sig strafflagberedningen
icke kunna biträda. En domstol med syfte att stärka rättssäkerheten inrättades
icke genom att namnet socialöverdomstol åsattes en avdelning inom
socialstyrelsen sammansatt av befattningshavare i det administrativa organet.
Rättssäkerhetskravet tillgodosåges icke om högsta administrativa myndigheten
för socialärenden tillika vore dömande instans i förevarande slag
av mål.

Strafflagberedningen finner det uppenbart att varken nu gällande lagstiftning
i förevarande ämne eller socialvårdskommitténs ovan refererade
förslag uppfyller skäliga krav på rättssäkerhet.

IV. Såsom under I redan antytts, tänkte sig alkoholistvårdsutredningen
att den av utredningen föreslagna organisationen av länsstyrelserna vid
fattande av beslut i vissa alkoholistvårdsfrågor skulle kunna tjäna som
modell vid lösning av frågan om frihetsberövanden på andra administrativa
områden, t. ex. barnavårdens.

I sitt utlåtande över betänkandet sade strafflagberedningen sig icke kunna
taga ställning till denna fråga utan en grundlig undersökning av varje särskilt
vårdområdes speciella karaktär och behov. \ ad särskilt barnavården
anginge förefölle det emellertid beredningen som om en centralisering till
länsstyrelserna av beslutanderätten i frågor om barns och ungdoms skiljande
från hemmet icke skulle vara att förorda. Frågan huruvida barnavårdsnämnderna
vid beslut i dylika frågor borde förstärkas med en domare hade
beredningen emellertid icke ansett sig böra upptaga till övervägande i detta
sammanhang. En lösning av alkoholistvårdsfrågan efter den av beredningen
framkastade linjen borde alltså icke på något sätt anses prejudicerande för
lösningen av frågor om frihetsberövanden inom andra vårdområden, vilka
frågor borde lösas var och en efter sin art. En annan sak vore att vid lösningen
även av andra dylika frågor än den nu föreliggande medverkan i någon
form av ett judiciellt element säkerligen kunde komma att visa sig er -

f orderlm.

EU i detalj utarbetat förslag om länsstyrelsens organisation och förfarande
vid handläggning av fråga angående någons omhändertagande for skyddsuppfosiran
framlades av 1948 års lösdriveriutredning i dess här ovan under
II omtalade betänkande (SOU 1949:4) i ett förslag till lag om ändring i
vissa delar av barnavårdslagen (s. 16 ff.). , , ...

I strafflagberedningens utlåtande den 31 maj 1949 over namnda betänkande
(bil. 7) avstyrkte beredningen förslaget under åberopande av de skal
som anförts i dess utlåtande den 7 oktober 1948 över alkoholistvårdsutred ningens

förslag (bil. 6). * „ , ,

Denna frå«a är nu åter aktuell. Det ankommer narmast pa de sakkunniga
som den 14 augusti 1950 tillkallats att inom socialdepartementet bitrada med
utredning angående barnavårdslagstiftningen — barnavårdskommitten, ordf.
generaldirektör Bexelius — att upptaga frågan om en eventuell förstärkning
av barnavårdsnämndernas organisation. Härom skall kommittén samrada

med strafflagberedningen. , . . t .. . ,.

I motsats till de nordiska länderna med deras administrativa organisation
av barnavårdsnämnderna handlägges i Västerlandet i allmänhet ärende an -

Forsla lagutskottets utlåtande nr 17.

gående frihetsförlust för barn och ungdom av särskilda barndomstolar. Vid
olika internationella kongresser, senast vid den av internationella straff- och
långvårdskommissionen år 1950 anordnade kongressen i Haag, har företrädet
mellan de båda systemen diskuterats utan att man kommit till något
slutgiltigt resultat. Vid eu mentalhygienisk kongress i London i augusti
1948 hade man på ledande håll uttalat sig för det skandinaviska systemet,
medan i Haag 1950 någon benägenhet från de länder, som hade barndomstolar,
alt överge detta system icke kunde konstateras. Även vid det nordiska
juristmötet i Köpenhamn 1948 var frågan uppe till behandling (se det svenska
korreferatet, Förhandlingarna s. 31—34, bil. 5, och s. 46—48). Såväl där
som tidigare i litteraturen och i motionen 1947 II: 309 har framförts tanken
på socialdomstolar, en i varje län, för en reguljär domstolsprövning av de
administrativa frihetsberövandena, bl. a. avseende barnavårdens område.

Det av strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
den 19 januari 1952 gemensamt avgivna utlåtandet över
tvenne skrivelser från riksåklagarämbetet angående de 15—17-åriga lagöverträdarnas
behandling (se bil. 10) har icke ingått på frågan om de särskilda
krav, som ur rättssäkerhetens synpunkt kan ställas på organisationen
av barnavårdsmyndigheterna eller på förfarandet vid beslut oin skyddsuppfostran.
Men i ett vid utlåtandet fogat, inom strafflagberedningen utarbetat
lagutkast om ändring i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga med
därtill hörande specialmotiv har frågan beaktats genom vad som föreslås
stadgat om särskild anledning för åklagaren att draga mål under domstols
prövning. Såsom cn sådan särskild anledning har angivits att handläggning
vid domstol erfordras för utredning av brottet. I motiven (bil. 10 s. 37)
framhålles att åtal icke får eftergivas, om det icke är utrett att den misstänkte
begått gärningen, och att detta i allmänhet förutsätter att den misstänkte
erkänt. Skulle den misstänkte själv eller hans målsman påyrka handläggning
vid domsol, är detta tydligen ett starkt skäl för att åklagaren bör
vara pliktig att instämma målet, och detta även om syftet från den misstänktes
eller målsägande^ sida icke är att bestrida gärningen utan att bestrida gärningsmannens
överlämnande till skyddsuppfostran och i stället begära förordnande
om vård i frihet efter villkorlig dom. På detta sätt kan enligt lagförslaget
den misstänktes rättsskyddsintresse — liksom för närvarande —
komma under domstols prövning till kontroll över ett planerat administrativt
frihetsberövande. Ur rättssäkerhetssynpunkt framstår det emellertid som
ett önskemål, att i lagen uttryckligen utsäges, att om den misstänkte eller
hans målsman det begär, målet skall bringas under domstols prövning.

Härmed är självfallet den misstänktes rättsskyddsintresse på ifrågavarande
område ingalunda tillgodosett. Vid den förestående revisionen av barnavårdslagens
bestämmelser om handläggningen av ärenden angående frihetsberövande
åtgärder mot barn och ungdom bör tydligen de i den internationella
konventionen i rättssäkerhetens intresse hävdade synpunkterna vinna
beaktande. För tillgodoseende av kravet på domstolskontroll över att barn
under 15 år icke berövas friheten på grund av gärning som icke är bevisad,
har inom beredningen övervägts införande av möjligheten att vid domstol
anhängiggöra ett »bevisärende» (föra »bevistalan») för lagöverträdelsens
konstaterande (Perstorpsfallet). Fn dylik bevisfråga bör tydligen kunna
upptagas även på yrkande av den minderårige själv eller hans målsman.

Mot tanken att i barnavårdsnämnden — eller andra administrativa nämnder
— insätta en domare vid handläggning av frågor om frihetsberövande
kan invändas, att för att rättsgarantien skall bli effektiv torde erfordras att
bestämmelserna om förfarandet i rättegångsmål med möjlighet till vittnesförhör
blir tillämpliga på nämndens handläggning av målet, så att nämn -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

den, såsom förhållandet i dylika fall är i Norge, framträder som en verklig
domstol. Till valet mellan en sådan anordning och möjligheten att hänskjuta
frågan om frihetsberövande! till allmän domstol eller att inrätta särskilda
barn- eller socialdomstolar har strafflagberedningen ännu icke tagit ställning,
men beredningen håller före att den svenska organisationen och det
svenska förfarandet vid administrativa beslut om frihetsberövande beträffande
barn och ungdom icke fyller måttet med hänsyn till rättssäkerhetens
tillgodoseende.

V. Medan de under I—IV omtalade förslagen till organiserande av administrativa
frihetsberövanden avsett olika konkreta områden, har 1948 års
länsstyrelseutredning enligt sitt betänkande angående länsstyrelsernas organisation
och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950: 28) icke haft att
taga ställning till frågan huruvida det skall ankomma på länsstyrelse eller
på annat lokalt administrativt organ eller på allmän domstol att avgöra mål
om tvångsåtgärder, men utredningen har tänkt sig att beslutanderätten angående
de av olika utredningar föreslagna åtgärderna kan komma att läggas
på länsstyrelserna och framlägger med hänsyn härtill förslag till länsstyrelsernas
organisation.

I ett över nämnda betänkande den 14 december 1950 avgivet utlåtande
(bil. 11) förklarar sig strafflagberedningen anse att organisationen av länsstyrelserna
icke bör uppbyggas med hänsyn till att den skall komma till
användning i mål av förevarande beskaffenhet. Beredningen hänvisar i övrigt
till vad beredningen anfört i de här ovan under I—IV omtalade utlåtandena
och förklarar sig vidhålla sitt där gjorda bestämda avvisande av tanken
att lägga beslutanderätten vid frågor om frihetsberövande hos länsstyrelserna.

VI. En betydelsefull grupp av administrativa frihetsberövanden avser
intagande och kvarhållande å sinnessjukhus eller sinnesslöanstalt. En betydande
del av förhandlingarna vid det nordiska juristmötet i Köpenhamn
1948 ägnades hithörande frågor. Hos oss har en avsevärd förbättring i fråga
om prövning av intagens yrkande om utskrivning planlagts genom den provisoriska
lagen om utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen, vilken emellertid
ännu blott tillämpas på prov vid fyra sinnessjukhus. I det svenska
korreferatet vid 1948 års nordiska juristmöte uttalades härutöver, att varje
nyintagen borde ha rätt att bli inställd inför den lokala utskrivningsnämnden
inom 24 timmar efter därom framställd begäran (Förhandlingarna s.
36, se bil. 5). Detta krav, vilket står i god överensstämmelse med konventionen,
har ännu icke beaktats i lagstiftningen.

Även förhållandena inom sinnesslövården påkallar uppmärksamhet ur de
synpunkter som ligger till grund för konventionen. I det nämnda svenska
korreferatet påyrkades att även vid varje sinnesslöanstalt skulle finnas en utskrivningsnämnd,
i vilken skulle sitta en av konungen utsedd domare (s. 36).
I ett den 15 februari 1952 av 1951 års sinnesslövårdsutredning avgivet betänkande
föreslås inrättande av särskilda anstaltsnämnder med en lagfaren
ledamot som ordförande för prövning av frågor om inskrivning i och utskrivning
från särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Enligt
detta förslag skall avgörandet av om intagning får ske hänskjutas till nämnden,
bl. a. om vårdnadshavare eller förmyndare icke medgivit åtgärden eller,
när den som avses med åtgärden fyllt aderton år, han själv påkallar det.

VIII. Slutsatser. Ovan anförda exempel på administrativa frihetsberövanden
har utvalts med hänsyn till att strafflagberedningen i samband med
avgivna utlåtanden tidigare verkställt undersökningar beträffande dem. Sådana
som helt har sin grund i medicinska bedömanden, t. ex. tvångsintagning
å epidemisjukhus eller av könssjuka å allmänt sjukhus, har lämnats

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

å sido. I motionen upptages några mindre uppmärksammade exempel på frihetsberövanden,
som tydligen även de bör göras till föremål för närmare
undersökningar ur nu ifrågavarande synpunkter.

Av ovan lämnade redogörelse torde framgå att det icke är så välbeställt
med rättssäkerheten här i landet på de nu berörda områdena som man i allmänhet
kanske varit benägen antaga. Att en allmän översyn av i vårt land
gällande regler om frihetsberövande åtgärder med utgångspunkt från art. 5
i Europarådets konvention såsom i motionen föreslås bör komma till stånd,
synes också beredningen uppenbart. I en motion till 1951 års riksdag, I: 459,
i anledning av propositionen angående godkännande av Sveriges anslutning
till nämnda konvention, ifrågasatte herr Herlitz huruvida bristande överensstämmelse
förelåge mellan konventionsförslaget och svensk rätt bl. a.
beträffande den rätt som i art. 5: 4 tillförsäkras envar, som berövas sin frihet,
att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt
skall prövas samt att hans frigivning skall beslutas om åtgärden icke är laglig.
I utlåtande nr 11 över propositionen och nämnda motion förklarade utrikesutskottet
sig icke anse, att vad motionären i nyss angivna sammanhang
anfört vore av natur att behöva föranleda något förbehåll vid konventionens
ratificering. Motionärens slutliga yrkande, att riksdagen i samband med
godkännandet av konventionsförslaget skulle göra ett uttalande om önskvärdheten
av en utveckling av den svenska rätten i riktning mot de i övrigt
för de europeiska staterna gemensamma rättsstatsideal som konventionen
åsyftade att säkerställa, fann utskottet vara av den art att det icke tillkomme
utskottet att därom göra något uttalande. I enlighet med utskottets
förslag meddelade riksdagen det av Kungl. Maj :t begärda godkännandet av
Sveriges anslutning till konventionen. Vad som i riksdagen förekommit vid
konventionens godkännande innebär alltså icke någon mera ingående sakbehandling
av frågan huruvida gällande svensk rätt i hithörande ämnen står
i god överensstämmelse med konventionen. Det synes därför angeläget att
nu med anledning av de väckta motionerna ett försök göres att bringa gällande
regler om olika frihetsberövanden i bättre överensstämmelse med konventionens
principer.

Den av motionärerna begärda allmänna översynen kan icke med fördel
äga rum i samband med utredningen av någon speciell form för frihetsberövande.
De ansatser till en utblick över andra rättsområden än det för tillfället
behandlade, vilka enligt ovan lämnade historik vid olika tillfällen gjorts,
har inte lett till framgång. De gjorda försöken har emellertid åvägabragt ett
värdefullt material, som vid en speciellt ur rättssäkerhetssynpunkt företagen
allmän översyn av de administrativa frihetsberövandena innebär mycket undangjort
arbete.

Skall frågan om domares eller domstols medverkan till skydd för den personliga
friheten vid administrativa avgöranden bli föremål för en olika vårdområden
omfattande utredning, synes frågan om initiativ härtill böra ankomma
på justitiedepartementet såsom närmaste målsman för rättssäkerhetsintresset.
Beträffande vissa områden kan förebilder hämtas från våra
nordiska grannländer. Här hör under utredningsarbetet kontakt sökas med
dessa för tillgodogörande av erfarenheterna från likartade problems lösning
hos närbesläktade folk. I fråga om harnavårdsorgan bör uppmärksamhet
ägnas västerländska organisationsformer även utanför det skandinaviska
systemet. Beträffande socialvårdsformer för vuxna, innebärande frihetsförlust,
är behovet av domstols medverkan efter västerländskt mönster vid beslut
om frihetsberövande mera påtagligt. Innan utredningen avslutas bör
dess resultat icke föregripas genom någon organisatorisk reform på ett enskilt
rättsområde, som icke ostridigt tillgodoser de i konventionen framförda

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

kraven med hänsyn till rättssäkerheten. För att icke verka fördröjande på
aktuella organisatoriska reformer bör den föreslagna översynen verkställas
skyndsamt.

På grund av vad ovan anförts får strafflagberedningen som svar på remissen
tillstyrka,

att utskottet med anledning av förevar ande motioner hemställer till riksdagen
att hos Kungl. Maj :t anhålla, att en allmän översyn av gällande lagbestämmelser
om frihetsberövande åtgärder skyndsamt företages med utgångspunkt
från art. 5 i Europarådets konvention samt att förslag till erforderliga
lagändringar i syfte att bringa vår rätt på området i största möjliga
överensstämmelse med den personliga rättssäkerhetens krav förelägges riksdagen.

I handläggningen av detta ärende har inom strafflagberedningen deltagit,
utom undertecknade ordförande och sekreterare, ledamöterna Lunds universitets
rektor professorn Ragnar Bergendal, byråchefen Torsten Eriksson,
direktören Sven Ersman, överdirektören Hardy Göransson, riksåklagaren
Maths Heuman, lagbyråchefen Bengt Lassen och professorn Ivar Strahl
samt de sakkunniga professorn Ivar Agge, doktorn Gustav Jonsson, ombudsmannen
Bror Larsson, advokaten Hugo Lindberg, förste byråsekreteraren
Torgny Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist, doktorn Elsa-Brita Nordlund,
häradshövdingen Gösta Siljeström och direktören Gunnar Thurén.

Stockholm den 29 februari 1952.

På strafflagberedningens vägnar:

K. SCHLYTER.

Carl Holmberg.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520981