Första lagutskottets utlåtande nr 17 (Utlåtande 1951:L1u17 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

JNr 17.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående medverkan av
nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 371, av herr Wiklund i Stockholm.
I motionen hemställes, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i
familjerättsmål i rådhusrätterna».

Gällande bestämmelser.

Om rådhusrätts sammansättning stadgas i 1 kap. 11 § rättegångsbalken.
Rådhusrätt är i allmänhet domför med tre lagfarna domare. I mål om ansvar
för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall
rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. I vissa fall är rådhusrätt
domför med endast en lagfaren domare.

Enligt 12 § samma kapitel skola i nämnd sitta minst sju och högst nio.

Historik m. m.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken diskuterades livligt frågan
om lekmäns deltagande i den allmänna processen i rådhusrätterna. Före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande deltogo icke några andra lekmän i rådhusrätternas
rättsskipning än de illitterata rådmännen och detta endast i de
mindre städerna.

Processkommissionen, som i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, första delen, (SOU 1926:31) utgick från att den bestående
skillnaden mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första
instans skulle upphävas, föreslog införande av lagmansrätt såsom en i stort
sett enhetlig underrättstyp för såväl stad som landsbygd. Lagmansrätt i
tingslag, som omfattade allenast stad, skulle vid huvudförhandling i tvistemål
bestå av en lagfaren domare och i brottmål i allmänhet av en lagfaren
domare och nämnd, vars ledamöter ej behövde vara lagfarna. Antalet nämndemän
skulle vara fem.

I sitt betänkande upptog processkommissionen till undersökning de omständigheter,
som talade för eller mot lekmäns användande såsom domare.
En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhöll kommissionen,
] llihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 1 avd. Nr 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

vore att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhölles och
stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet
utan kände sin samhörighet med den. Kunskap om rätten
samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet spredes och
sloge rot bland folket. Ur dessa synpunkter hade häradsnämnden varit en
styrka. Mindre vikt var kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest
i vårt land ofta framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillförde domstolen
person- och ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsattes
bliva förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antoges
denna omständighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,
huruvida ett lekmannadeltagande kunde antagas bereda ökade förutsättningar
för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattade i
allmänhet två moment, först en prövning av vad som skulle anses bevisat
i fråga om de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och
sedan en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Prövningen av sakfrågan — yttrade kommissionen — vore, om
fri bevisprövning gällde, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och
här kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet
de representerade göra goda insatser, Vid prövningen av rättsfrågan vore
däremot enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika
stort värde, då de saknade den kännedom om rätten och den vana vid dess
tillämpning, som härtill erfordrades. En viss uppgift menade kommissionen
att lekmännen likväl kunde fylla vid denna sida av den dömande
verksamheten. Juristdomaren hade ett uppövat sinne för kontinuiteten i
rättsskipningen; han beaktade särskilt vikten av att lika fall behandlades
lika. Lekmannen däremot vore böjd att fästa mest avseende vid de individuella
omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktade
ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter,
men hans rutin kunde göra honom benägen att underskatta deras betydelse
till förmån för generaliseringssynpunkten, och då kunde lekmäns deltagande
vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämnade ett
ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning
än lagen medgåve eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå
ett resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet.
Särskilt i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade samma
motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i
rättsskipningen otvivelaktigt vore större i brottmålen än i tvistemålen. I de
förra vore bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål,
som mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

uppfattningsförmåga. Deras insats vid straffmätningen brukade anses värdefull.
För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen vore det
av vikt att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan.
I utlandet toges också lekmän i bruk för brotlmålsrättsskipningen
i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Efter att ha vägt de två olika formerna för lekmäns deltagande i rättsskipningen,
jury eller meddomare, mot varandra drog kommissionen den
slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar
i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande
vore mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen;
samt att den bästa formen för lekmans medverkan vore den, som återfunnes
i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekmän skulle
deltaga i rättsskipningen i den i vårt land på landsbygden hävdvunna formen
av nämnd och att, så vitt domkretsar bestående av landsbygd anginge,
nämnden skulle deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s.
både i brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen från att de mindre och ett antal
av de medelstora bland dem icke längre finge bilda egna domkretsar
utan komme att i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande
landsbygd. I dessa städer, liksom i de städer som redan då lydde under häradsrätt,
ansåg kommissionen förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande
i samma omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså
i dessa delvis av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka
både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle
bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,
antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekinannadeltagande
i rättsskipningen vore betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande
funnes ej här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt
intresse för rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen
skulle ofta kännas som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då
likväl lekmäns deltagande i viktigare brottmål även i de större städerna
vore av stor betydelse för rättsskipningen, stannade kommissionen vid att
föreslå, att i dessa städer lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid
avgörandet av brottmål, dock att Ivungl. Maj:t skulle äga förordna, att vissa
mindre brottmål (polismål) skulle behandlas utan nämnd.

över processkommissionens betänkande avgåvos yttranden av ett flertal
myndigheter och sammanslutningar. Förslaget att organisera underrätt i
stad, som bildade egen domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol,
i brottmål förstärkt med nämnd, blev föremål för en ganska enstämmig
opposition till förmån för bevarandet av städernas kollegiala juristdomstolar
utan nämnd. Den vanligaste argumenteringen gick härvid ut på att
nämndemansinstitutionen saknade rotfästc hos befolkningen i städerna och

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

att det offervilliga intresse för rättsskipningen som gåve institutionen dess
verkliga berättigande, icke kunde förväntas i städerna. Man framhöll, att eu
enmansdomstol vore otillfredsställande med hänsyn till de viktiga och svårlösta
tvistemål som ofta förekomme i de större städerna. De självständiga
stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta av tre lagfarna ledamöter.
Även andra meningar kommo till uttryck. Advokatsamfundet förordade en
domstol av typen enmansdomare med nämnd även i tvistemål. Lagrådet —
med undantag för en ledamot — uttalade sig i sitt yttrande över betänkandet
till förmån för lekmän i rådhusrätterna, då fråga vore om verkligt
allvarsamma förbrytelser. Dock fann lagrådet lämpligast att ordföranden
ensam vore fackdomare.

I propositionen nr 80 till 1931 års riksdag, angående huvudgrunderna för
eu rättegångsreform, föreslogs att rådhusrätt alltjämt skulle bestå av tre
lagfarna ledamöter. Man utgick härvid från att bibehålla särskild jurisdiktion
i de större och medelstora städerna. Beträffande grövre brottmål föreslog
dock departementschefen medverkan av nämnd. Deltagandet skulle
ske sålunda, att nämnd sutte i domstolen vid sidan av dess ordinarie tre
lagfarna ledamöter. Nämnden skulle bestå av åtta ledamöter.

Rörande medverkan av lekmän i rådhusrätt yttrade departementschefen
i propositionen följande.

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns
deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande
omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I
fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter
skulle möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vore
villiga att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten
förekommande mål, komnie ett sådant deltagande att särskilt i
de större städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Å andra
sidan skulle lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet
tjänstgöringen fördelades å ett större antal personer och envar sålunda
komme att deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna
sig främmande inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en
stadsdomstol. De nu antydda synpunkterna synas leda till att lekmännens
deltagande tills vidare endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av
mål, som är ägnad att i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och
där deras medverkan jämväl ur rättsskipningens synpunkt är särskilt önskvärd,
nämligen de grövre brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit
i fråga om rättsskipningens folkliga anknytning, äga beträffande dessa mål
sin fulla tillämpning. Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens
mest oförytterliga rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att
allmänheten genom sina målsmän tar del i dömandets ansvar och så erhåller
förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgör denna sin maktpåliggande
och ömtåliga uppgift.

Det särskilda utskott, som inom riksdagen behandlade propositionen, avstyrkte
inrättande av nämnd vid rådhusrätterna. Utskottet anförde härvid
följande.

Till stöd för förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna ha inom utskottet
åberopats de skäl, som ansetts i allmänhet tala för lekmäns anlitande i

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

rättsskipningen. Sålunda har framhållits, att nämndemännen kunde antagas
komma att tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom.
Deras i vissa fall friare uppfattning skulle kunna på ett lyckligt sätt
komplettera ämbetsdomarnas mera juridiska synpunkter, och framför allt
skulle lekmännens deltagande vara ägnat att stärka den allmänna tilliten
till rättsskipningen. Dessa hänsyn framträdde särskilt i fråga om brottmålen.
De där förekommande spörsmålen, bland vilka bevisnings- och andra
omdömesfrågor intoge ett betydande rum, lämpade sig i hög grad för lekmännens
deltagande och ägde stor förmåga att fånga deras intresse. Med
hänsyn till de grannlaga avgöranden, som äro förenade med straffrättsskipningen,
vore det särskilt angeläget att på detta område stärka allmänhetens
förtroende för rättsväsendet.

Mot införande av nämnd i rådhusrätterna kunna emellertid framställas
vägande anmärkningar. Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande
äro avsevärt sämre i de större städerna än annorstädes i landet.
Hos städernas invånare kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen
som bland landsbygdens befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen
vid domstolen komme att uppfattas allenast som en betungande
plikt. I motsats till häradsnämnden saknar nämnden i städerna stöd av all
tradition, och det kan befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta samma
anseende och förtroende som nämnden på landsbygden. Betydande svårigheter
möta, då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt
domstol; därom vittna även de föga tillfredsställande omröstningsreglerna.
Härtill kommer, att något behov att införa nämnd i städerna icke
gjort sig gällande. Det torde icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de
städer, varom nu är fråga, även i sin nuvarande sammansättning på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift och att de jämväl i stort sett omfattas
av allmänhetens förtroende. Efter övervägande av nu anförda omständigheter
har utskottet ansett sig höra avstyrka inrättande av nämnd vid rådhusrätterna.
Detta utesluter naturligen icke att i särskilda grupper av mål
tillfälle kan beredas lekmän att medverka vid rättsskipningen i stadsdomstolarna.
Vid behandlingen av denna fråga synes böra undersökas, huruvida
icke ökade möjligheter böra skapas att i mål rörande brott, förövade av
personer under aderton år, utnyttja den sakkunskap, som finnes inom barnavårdsnämnderna
eller hos andra organ för ungdoms- och barnavård.

En minoritet av tio ledamöter tillstyrkte i en inom utskottet avgiven
reservation att jämväl vid rådhusrätterna nämnd deltoge i handläggningen
av brottmål; dock syntes nämnds medverkan kunna undvaras i fråga
om ringare brottmål. I reservationen ifrågasattes tillika, huruvida icke
nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna så att
rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens.

Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i dessa frågor, i det att första
kammaren med 58 röster mot 52 antog utskottets yttrande, medan andra
kammaren antog minoritetens förslag med 88 röster mot 07, varjämte 11
av kammarens ledamöter avstodo från att rösta. Besluten kunde icke sammanjämkas.

Processlagbercdningen, som hade all i överensstämmelse med de av riksdagen
1931 fastställda allmänna grunderna utarbeta förslag till ny lagstiftning
angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde,

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

föreslog i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 o. 44) att rådhusrätt
i allmänhet skulle vara domför med tre lagfarna domare; dock att i mål
rörande ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,
förutom de tre lagfarna domarna, nämnd bestående av minst sju
och högst nio ledamöter skulle ha säte i rätten. Efter en hänvisning till
ovan omförinälda proposition och riksdagens behandling av frågan anförde
beredningen följande.

Vid övervägande av denna fråga har beredningen kommit till samma uppfattning,
som uttalats i propositionen. Att lekmän i första instans medverka
vid handläggningen av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl
till lekmännens särskilda erfarenhet i frågor, som äro av vikt för straffrättsskipningen,
som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning.
Det synes ock naturligt, att denna medverkan sker på samma sätt
som i häradsrätten, genom deltagande av nämnd. Någon anledning till avvikelse
från den sammansättning, som nämnden äger i häradsrätten, torde
icke föreligga.

I proposition nr 5 till 1942 års riksdag upptogs processlagberedningens
förslag i denna del i oförändrat skick. Ståndpunkten att nämnd skulle deltaga
i grövre brottmål hade i princip lämnats utan erinran av lagrådet vid
dess granskning av förslaget. Två ledamöter ansågo dock att rådhusrätt vid
handläggning med nämnd borde bestå av allenast en lagfaren domare.

Departementschefen yttrade i propositionen om lekmäns medverkan i rådhusrätternas
rättsskipning bl. a. följande.

Obestridligt låge det nära till hands att i fråga om lekmannadeltagandet
i rådhusrätt anknyta till den organisation, som rådhusrätterna i vårt land
tidigare ägt med en lagfaren domare som ordförande samt ett mindre antal
lekmän, rådmän, såsom bisittare. Den form för lekmannadeltagande, som
rådmansinstitutionen inneburit, har emellertid alltmera kommit ur bruk
och saknar numera för de större och medelstora städerna all betydelse. Denna
utveckling torde tyda på att ur de synpunkter, som lekmannadeltagandet
är av vikt, rådmansinstitutionen icke motsvarat sin uppgift. Med lagrådet
och beredningen är jag därför ense, att lekmannadeltagandet i rådhusrätt
bör, om det anses över huvud taget skola där införas, ske genom nämnd
med eu i huvudsak likartad sammansättning som i häradsrätt.

Till istöd för sin ståndpunkt i fråga om behovet av nämnd i rådhusrätt
har beredningen framhållit, att lekmäns deltagande vid handläggningen i
första instans av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn såväl till
lekmännens särskilda erfarenhet i frågor, som vore av vikt för straffrättsskipningen,
som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning.
Uti sitt yttrande över beredningens förslag har föreningen Sveriges stadsdomare
gjort sig till tolk för en annan uppfattning. I anslutning till sin
redan tidigare intagna ståndpunkt har föreningen framhållit, att förutsättningar
för nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning icke förelåge.
Någon av folkmeningen uppburen tradition funnes icke i städerna, och
någon önskan om införande av nämnd i rådhusrätt hade veterligen icke
framkommit från städernas sida. Stora olägenheter och avsevärd tidsspillan
skulle säkerligen uppkomma, om förslaget genomfördes. Sålunda skulle
medverkan av nämnd verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas
arbete. Det vore ej heller tänkbart att i städerna uppbringa tillräckligt stort

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

antal personer, som år efter år vore villiga att ställa sig till förfogande för
att mot ingen eller ringa ersättning deltaga i förhandlingar, vilka en eller
flera dagar i veckan komme att pågå i många timmar. Skulle åter antalet
nämndemän i en stad bestämmas till ett stort antal för att för varje särskild
nämndeman göra tjänstgöringen mindre betungande, bleve följden,
att intresset för och erfarenheten av domstolsarbetet ginge förlorade.

Departementschefen redogjorde härefter för de här ovan redovisade olika
meningarna rörande den omfattning i vilken nämnd skulle deltaga och rådhusrättens
samansättning i detta fall och slutade med att även i dessa frågor
ansluta sig till beredningens förslag.

Sistnämnda proposition behandlades vid 1942 års riksdag av första särskilda
utskottet. I samband med propositionen behandlade utskottet bl. a.
en inom första kammaren av herr Linder väckt motion, nr 182. Motionären
ansåg, att rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med allenast en domare
samt nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två bisittare-lekmän,
en var med individuell rösträtt. I sitt av riksdagen härutinnan
godkända utlåtande hemställde utskottet beträffande nämnd i rådhusrätt
bl. a. om sådan ändring i förslaget att, då nämnd hade säte i rätten, endast
en lagfaren domare skulle sitta i rätten. Sedan utskottet i sitt utlåtande rörande
lekmäns deltagande i rådhusrätt hänvisat till den tidigare behandlingen
av detta spörsmål, för vilken redogjorts här ovan, anförde utskottet
vidare.

1 den män motionen I: 182 innebär att nämnd skall deltaga även i behandlingen
av tvistemål, kan utskottet icke tillstyrka motionen. En sådan
anordning torde icke låta sig genomföras inom ramen för nuvarande domstolsorganisation.
Ej heller kan utskottet biträda motionärens uppfattning,
att rådhusrätt borde bestå av en domare jämte två lekmän som bisittare
med individuell rösträtt.

Utskottet hyser för sin del ingen tvekan om att lekmän böra medverka
i straffrättsskipningen jämväl i stadsdomstolarna, och övervägande skäl
tala för att detta sker i form av nämnd. Härvid kan väl den synpunkten,
att lekmännen tillföra domstolen person- och ortskännedom, icke i fråga
om stadsdomstolarna tillmätas samma betydelse som beträffande häradsrätterna.
Däremot torde medverkan av nämnd vara av stort värde såväl
beträffande bevisbedömningen, särskilt då denna är grundad på fri bevisprövning,
som vid strafflagstiftningens tillämpning i övrigt. Med särskild
styrka framträder lekmännens betydelse, då det gäller att bestämma påföljden
för brottet. Vid den ordinära straffmätningen kunna lekmannasynpunkterna
utgöra en värdefull hjälp. -—---

Enligt utskottets mening bör rådhusrätt, när lekmän deltaga, bestå av en
lagfaren domare jämte nämnd. Nämndemännens antal bör vara detsamma
som i häradsrätt, och nämndens rösträtt bör regleras på enahanda sätt.
Den uttalade farhågan att en så organiserad rådhusrätt skulle äga mindre
styrka än häradsrätten anser utskottet icke grundad. Ej heller torde det
förhållandet, att två av de lagfarna ledamöterna komma att lämna rum
för nämnd, när det gäller brottmål kunna anses innebära ett försvagande
av rådhusrätten i dess sammansättning med uteslutande lagfarna ledamöter.
Såsom inom lagrådet framhållits äro brottmålen i regel betydligt

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

enklare än tvistemålen och de i dem förekommande juridiska spörsmålen
sällan av mera komplicerad art.

Vad angår nämndens medverkan synes det utskottet som om denna i
varje fall tills vidare och innan närmare erfarenhet vunnits bör begränsas
på sätt i propositionen förordats. Att utöver vad där skett inskränka området
för nämndens deltagande skulle, såsom framhållits av processlagberedningen,
leda till att nämnden icke kornine att förvärva nödig erfarenhet.
Å andra sidan torde en utökning av nämndens medverkan utöver den i förslaget
förordade stöta på praktiska svårigheter i de största städerna.

Erinras må slutligen att 1950 års riksdag, efter hemställan av första lagutskottet
i dess utlåtande nr 23 i anledning av bl. a. en inom riksdagen väckt
motion angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar,
hos Kungl. Maj :t hemställde, att en utredning måtte tillsättas för att
med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens
praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda
detalj bestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. I motionen
hänvisades till att riksdagens revisorer i sin år 1950 avgivna berättelse
framhållit, att den nya rättegångsordningen visat sig medföra betydande,
delvis oförutsedda kostnader såväl för statsverket och de städer som själva
bekostade sin rättsskipning som för den rättssökande allmänheten samt pekat
på vissa ändringar och jämkningar i gällande lagbestämmelser, som
kunde vara ägnade att leda till kostnadsminskning. Revisorerna hade bl. a.
föreslagit, att nämndens medverkan kunde något inskränkas samt framhållit,
att det beträffande stadsdomstolarna syntes onödigt att handlägga
mål om lindrigare brott -— där straffarbete visserligen inginge i latituden
men sällan ådömdes ■— med nämnd. Vidare anförde revisorerna, att man i
vissa fall syntes kunna ifrågasätta även en omvandling av tremansbrottmål
till ensamdomarmål.

Utskottet anförde i sitt utlåtande att utskottet funne tveksamt huruvida
ändring borde göras i reglerna om stadsdomstolarnas sammansättning.

Av motionären anförda skäl.

Såsom motivering för sin hemställan har motionären anfört följande.

Rådhusrätterna fungera med nämnd endast i vissa brottmål, medan i
häradsrätterna nämnd alltid ingår. Bl. a. deltager nämnd i sistnämnda slag
av domstolar i olika slags familjerättsmål, där de rena omdömesfrågorna
spela stor roll. Med familj erättsmål avses här mål om hemskillnad, äktenskapsskillnad,
barn i och utom äktenskap, omyndig- och myndigförklaring,
arv och testamenten etc. Enligt vad som försports från domstolsjurister har
medverkan av nämnd i dylika mål visat sig vara av stort värde och givit
yrkesdomaren gott stöd i de ofta svåra avgöranden, som dessa mål föranleda.
Även parter i sådana mål uppskatta, att ej endast jurister utan även
vanligt folk deltager i domstolens beslut. Nämnderna vid stadsdomstolarna
ha enligt mycket samstämmiga omdömen hittills fungerat väl i sin nuvarande
mera begränsade uppgift. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter synes
enligt undertecknads mening böra övervägas, om ej nämnd borde del -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

taga i rådhusrätternas handläggning av jämväl familjerättsmål. Det framstår
som inkonsekvent att prövningen i första instans av dylika mål i städerna
sker i en på annat sätt sammansatt domstol än på landet.----—

Enligt uppgift är det f. n. endast en mycket begränsad del av målen angående
tillämpning av giftermålsbalken, som utsättes till särskild huvudförhandling.
Nämnd skulle alltså i dessa mål komma att tjänstgöra i ganska
begränsad omfattning och kostnadsökningen ej bliva nämnvärd. Det torde
likväl vara av sådant värde, att principen om nämnds medverkan jämväl i
sådana mål i städernas domstolar knäsättes, att denna fråga synes böra
upptagas till närmare prövning genom utredning, som lämpligen kunde
verkställas samtidigt med den utredning om översyn av processlagstiftningen
riksdagen begärde förra året.

I fråga om kostnaderna för den av honom föreslagna reformen anför motionären
vidare, att dessa kunde minskas genom att man inskränkte antalet
nämndemän i familjerättsmål till tre, eventuellt fem, såsom minimiantal.
Det syntes för övrigt både möjligt och önskvärt att reducera antalet
nämndemän i brottmål till sistnämnda minimiantal.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från Göta hovrätt. Därjämte har Sveriges advokatsamfund
och Föreningen Sveriges stadsdomare beretts tillfälle att yttra
sig över motionen.

Göta hovrätt tillstyrker, att en blivande utredning för översyn av rättegångsbalken
— vid vilken frågan om rådhusrätternas sammansättning och
domförhet i olika slag av mål torde komma under omprövning — finge
omfatta jämväl de i motionen väckta frågorna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund yttrar.

Motionen avser familj erättsmål i allmänhet, därvid motionären åsyftar
mål om hemskillnad, äktenskapsskillnad, barn i och utom äktenskap, omyndig-
och myndigförklaring, arv och testamente etc. Vad angår mål om arv
och testamente lärer emellertid med fog kunna göras gällande dels att de
utgöra en förhållandevis liten grupp, dels att de i allmänhet äro av sådan
art att de särskilt väl lämpa sig för avgörande av ett juristkollegium. Den
praktiskt viktigaste frågan synes därför vara, huruvida rättsskipningen
skulle vinna på att även vid rådhusrätterna nämnd medverkade i den stora
grupp familjerättsmål, som avse hemskillnad eller äktenskapsskillnad med
däri ingående spörsmål rörahde vårdnaden om barn och om underhållsbidrag.

Den i dessa mål utan all jämförelse vanligaste tvistefrågan gäller skäligheten
av yrkat underhållsbidrag. Styrelsen kan icke finna att nämnds medverkan
i detta hänseende skulle innebära någon förbättring av rättsskipningen.
En av tre jurister sammansatt domstol representerar en betydande
erfarenhet på detta område och utgör en långt starkare garanti för enhetlighet
i bedömningen än vad fallet är med en till största delen av lekmän
bestående domstol, där sammansättningen ofta växlar. Det är i hög grad
betecknande att tvister om underhåll vid häradsrätterna regelmässigt avgöras
efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, d. v. s.

2 Ililiang till riksdagens protokoll 1051. 0 samt. 1 avd. Nr 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

utan medverkan av nämnden. Varken bland domare, advokater eller parter
bar något missnöje med denna ordning försports. Såvitt angår avgörandet
av underhållsfrågorna talar alltså den praktiska erfarenheten rakt emot
motionärens påstående att medverkan av nämnd visat sig vara av stort
värde.

Stundom gäller tvisten frågan, i vad mån den ena eller andra parten huvudsakligen
bär skulden till skillnaden. Enligt styrelsens mening är även
vid dessa frågors avgörande en av tre jurister sammansatt domstol en synnerligen
ändamålsenlig organisationsform. Därjämte är att märka att skuldfrågan
så pass sällan kommer upp till bedömande alt den icke förtjänar
att inverka på spörsmålet om domstolens organisation. Åtminstone advokater
med större erfarenhet av familj erättsmål ha lärt sig, hur överväldigande
bevissvårigheterna äro även i de mera sällsynta fall, där skulden
verkligen ligger uteslutande eller huvudsakligen på den ena parten.

Såsom ett skäl att införa nämnd i familj erättsmål vid rådhusrätterna
skulle då egentligen endast kvarstå önskvärdheten av visst lekmannainslag
vid avgörandet av vårdnadsfrågor. Styrelsen kan emellertid icke finna annat
än att behovet härav är till fullo tillgodosett genom den i praxis flitigt
anlitade möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Denna
ordning har den obestridliga fördelen att parterna få tillfälle att taga del av
och yttra sig över det material, som sålunda förebringas, vilket däremot
icke är fallet med de av en eller annan nämndeman vid rättens enskilda
överläggning lämnade — och kanske icke alltid oomtvistligt riktiga — uppgifterna.

Avslutningsvis vill styrelsen, med den betydande erfarenhet styrelsen på
detta område representerar, såsom sin bestämda mening uttala att motionären
misstager sig, när han påstår att parter i familj erättsmål uppskatta att
ej endast jurister utan även »vanligt folk» deltager i domstolens beslut.
Verkliga förhållandet är det rakt motsatta. Parterna uppskatta i högsta grad
att endast ett fåtal yrkesdomare, som för länge sedan tappat all nyfikenhet
på äktenskapliga interiörer, få insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få
redogöra för intima detaljer eller för sina ekonomiska bekymmer inför människor,
med vilka man kommer i kontakt i sitt dagliga liv, kan icke te sig
lockande för någon. Däremot är det långt ifrån ovanligt att en part inför
sin advokat uttalar misstro mot viss nämndemans förmodade inställning
mot parten eller till förmån för motparten.

På anförda skäl får styrelsen avstyrka motionen.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdamare anför.

De äktenskapsmål, som utsättas till särskild huvudförhandling, torde i
övervägande antalet fall avse tvister angående vårdnaden om barn och —
liksom i mål rörande barn utom äktenskap — angående underhållsbidrag.
Enligt styrelsens mening kan det tänkas, att vid avgörandet av dylika tvister
lekmannadeltagande i rådhusrätterna skulle vara av värde. Med hänsyn,
bl. a., härtill anser sig styrelsen böra uttala sig för att den i motionen ifrågasatta
utredningen kommer till stånd.

Utskottet.

I motionen begäres en utredning om spörsmålet huruvida nämnd bör
medverka även i familjerättsmål i rådhusrätterna. Nämnd i vissa grövre
brottmål infördes i rådhusrätt först genom ikraftträdandet den 1 januari

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

1948 av den nu gällande rättegångsbalken. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen var frågan om lekmäns deltagande i rådhusrätternas
rättsskipning under förarbetena till rättegångsbalken föremål för delade
meningar.

Till stöd för införandet av nämnd åberopades i huvudsak, att nämndemännen
komme att tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom
och att deras deltagande vore ägnat att stärka den allmänna tillliten
till rättsskipningen. Man ansåg, att dessa hänsyn framträdde i särskilt
hög grad i fråga om brottmålen. Bevisnings- och andra omdömesfrågor, vilka
i fråga om brottmålen intoge ett betydande rum, lämpade sig särskilt
väl för lekmäns deltagande och fångade deras intresse.

Mot tanken på införandet av nämnd framställdes åtskilliga anmärkningar.
Man antog bl. a. att hos städernas invånare icke skulle kunna påräknas
samma intresse för rättsskipningen som bland landsbygdens befolkning
och pekade på att nämnden i städerna saknade stöd av all tradition.

I stort sett rådde enighet om att nämnd endast borde komma till användning
i brottmål. Man torde därvid ha utgått från att det skulle bliva alltför
betungande för lekmän att medverka i alla vid rådhusrätt förekommande
mål. Man ansåg vidare att de viktiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme
i de större städerna, bättre lämpade sig för avgörande av ett juristkollegium.

Såvitt kan bedömas av hittillsvarande erfarenheter synas de farhågor,
som yppades mot införandet av nämnd i rådhusrätt, icke ha besannats.

I det yttrande, som utskottet inhämtat från Sveriges advokatsamfund, har
samfundets styrelse avstyrkt motionen. Som skäl härför har styrelsen
i huvudsak anfört följande: Beträffande mål om arv och testamente kunde
med fog göras gällande att de utgjorde en förhållandevis liten grupp och
att de i allmänhet särskilt väl lämpade sig för avgörande av ett juristkollegium.
1 fråga om mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad med däri
ingående spörsmål rörande vårdnaden om barn och om underhållsbidrag
utgjorde den vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat underhållsbidrag.
Sådana tvister avgjordes regelmässigt efter huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen, d. v. s. utan medverkan av nämnd. Med denna
ordning hade varken bland domare, advokater eller parter försports något
missnöje. I de fall, då sådana frågor avgjordes vid särskild huvudförhandling,
utgjorde en av tre jurister sammansatt domstol långt starkare garanti
för enhetlighet i bedömningen än en till största delen av lekmän bestående
sådan med växlande sammansättning. Frågan om den ena eller andra parten
huvudsakligen bure skulden till söndringen komme så sällan under bedömande
att den icke förtjänade att inverka på spörsmålet om domstolens
sammansättning. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av
vårdnadsfrågor tillgodosåges till fullo genom den i praxis flitigt anlitade
möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade
styrelsen, gentemot vad motionären därom anfört, som sin bestämda
mening, att parter i familjemål icke uppskattade att få redogöra för intima

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

detaljer och ekonomiska bekymmer inför en nämnd, vars ledamöter man
kunde komma i kontakt med i sitt dagliga liv.

Även om avgörandet av vissa frågor i de av motionären angivna slagen
av mål kan sägas vara en omdömesfråga och sålunda kunde lämpa sig för
bedömande av lekmän, kan utskottet dock i huvudsak dela de synpunkter
styrelsen för advokatsamfundet framfört.

Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som
ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytterligare
erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens
uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären ifrågasatta
reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för
rådhusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade tillfällen
förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde
möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. 1 avvaktan
på denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av
förändringar i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke
föregripa en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som
kunna uppstå i samband med förstatligandet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 371, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1951.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Olofsson*, Cassel,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Ivar Nilzon, Fritiof Karlsson och Englund*;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Johnsson i Stockholm,
Håstad, Wirtén, fru Johansson i Skövde, herrar Ekström, Andersson
i Björkäng och Jacobsson i Sala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner