Första lagutskottets utlåtande nr 17 (Utlåtande 1950:L1u17 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 17,

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt.

t örsta lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 173 i första kammaren av herr Lodenius och nr 207 i andra
kammaren av herr Pettersson i Ersbacken. I motionerna, vilka äro likalydande,
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring av straffbestämmelserna för olovlig
jakt, att straffarbete må kunna ådömas, där brottet är att anse som grovt.

Motionärerna framhålla, att det visat sig svårt att på önskvärt sätt efterhälla
det i vissa landsdelar grasserande tjuvskyttet. Särskilt skadliga verkningar
hade det olovliga jagandet haft på beståndet av ekonomiskt värdefullt
villebråd, såsom älgar och rådjur. Vad älgarna angår, hade strävandena
att i därför lämpade trakter upprätthålla en talrik stam nästan omöjliggjorts
genom tjuvskytte. För olovlig jakt vore icke stadgat svårare straff
än fängelse. Det borde övervägas att öppna möjlighet till ådömande av
straffarbete i särskilt allvarliga fall. Härför talade icke minst den omständigheten,
att olovlig jakt å ekonomiskt värdefullt villebråd stode de typiska
förmögenhetsbrotten nära. Att svårare straff än fängelse icke kan ådömas
medförde också den praktiska olägenheten, att eu person, som misstänkes
för »olaga» jakt, endast i undantagsfall kan anhållas och häktas. Polismyndigheternas
arbete med fall av olovlig jakt vore härigenom försvårat, i glesbebyggda
trakter nästan omöjliggjort. Härutinnan hänvisas till justitieombudsmannens
berättelse till årets riksdag s. 9—18 och 30—53.

Beträffande övriga i motionerna åberopade skäl får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande bestämmelser.

Jaktlagstiftningen innehåller följande här aktuella straffbestämmelser.

! 28 § första stycket lagen den 3 juni 1038 om rätt till jakt stadgas, alt
om någon olovligt jagar å annans jaktområde, skall han dömas till dagsböter.
Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjulit älg, hjort, rådjur,
bäver, björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större
omfattning, eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts
motorfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost,
skall straffet enligt andra stycket vara dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse
i högst sex månader. Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm
eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts,
fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren
t Bihang till riksdagens protokoll WHO. !) sand. 1 avd. Nr 17■

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

eller svan, skall den jagande enligt tredje stycket dömas till fängelse eller
vid synnerligen förmildrande omständigheter till dagsböter, dock ej under

tjugu.

Vidare stadgas i 29 § 1 inom., att såsom olovlig jakt å annans jaktområde
skola anses vissa förfaranden. Här åsyftas bl. a. att någon bedriver jakt a
järnvägs område eller att innehavare av kronotorp m. fl. lägenheter överträder
för honom stadgat förbud att jaga älg.

Såsom ytterligare påföljd inträder förverkande av åtkommet vilt eller
dess värde samt, under vissa förutsättningar, av skjutvapen, annan jaktredskap
och hundar.

Jaktlagen stadgar slutligen bötesstraff för vissa förfaranden, som innefatta
överskridande av jakträtt, samt för olika ordningsförseelser.

I 28 § 1 inom. jaktstadgan den 3 juni 1938 föreskrives, att om någon jagar,
fångar eller dödar djur under tid, då djuret är fridlyst, eller tager eller förstör
ägg eller bo av fridlyst fågel, skall han straffas för olaga jakt med dagsböter.
Har vid olaga jakt älg, hjort, rådjur, bäver, björn eller lo fällts,
fångats, sårats eller påskjutits, eller bedrives sådan jakt vanemässigt eller
i större omfattning, skall straffet vara fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter ej under tjugu. Beträffande jakt å
årskalv av älg under eljest för älgjakt tillåten tid är stadgat penningböter.
Har olaga jakt efter älg ägt rum under skidlöpning, skall denna omständighet
anses såsom försvårande. Den som olovligen tillägnar sig älg, hjort,
rådjur eller bäver, som under förbjuden tid anträffas så illa sårat eller
eljest skadat att det befinns nödigt döda detsamma, skall dömas till dagsböter,
ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Penningböter är
stadgat för överskridande av tillstånd att fälla älg eller kronhjort under
särskild jakttid.

Enligt 2 mom. av samma paragraf skall såsom för olaga jakt, som i 1
mom. sägs, straffas bl. a. den som under vissa omständigheter saluhåller
fridlyst djur.

I fråga om övriga straffbestämmelser må erinras om 29 § 4 mom. Där
stadgas bötesstraff för den som i strid mot föreskrift i 8 § vid jakt nyttjar
transportmedel (motorfordon, motorbåt eller luftfartyg). Har därvid fridlyst
villebråd fällts, fångats, sårats eller påskjutits, skall straffet vara fängelse
i liögst ett år eller dagsböter, dock ej under tjugu.

Övriga i stadgan angivna förseelser äro belagda med bötesstraff.

Även jaktstadgan upptager bestämmelser om förverkande.

Nämnas må även, att om barn under femton år begår förseelse mot stadgan,
skall enligt 33 § den vilken vården om barnet åligger svara för förseelsen,
där det ej kan visas, att den skett utan hans vetskap eller att han
gjort vad på honom ankommit för att förekomma densamma.

I anslutning till den förestående redogörelsen för straffstadgandena i jaktförfattningarna
skola här nämnas straffsatserna för vissa andra
brott, som kunna anses jämförliga med jaktförbrytelserna eller eljest äro
av särskilt intresse i detta sammanhang (jämför s. 16 nedan).

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

För olovligt fiske är straffet enligt 17 a § lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske dagsböter eller, där brottet är grovt, fängelse i högst sex månader.
Straffpåföljden inträder för den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten
eller sätter ut tast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje
svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig
annans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans
fiskevatten.

För åverkan är straffet enligt 24 kap. 2 § strafflagen böter. Med åverkan
avses dels skadegörelse (första stycket), dels olovligt tagande i skog eller
mark av växande träd eller gräs, vissa delar av växande träd, vindfälle, sten,
grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk (andra stycket). För
paragrafens tillämplighet erfordras i båda fallen, att brottet är att anse
som ringa. Är olovligt tagande av växande träd in. fl. i andra stycket uppräknade
föremål icke att anse som ringa, skall enligt 20 kap. 8 § äga tilllämpning
vad i sistnämnda kapitel stadgas angående tillgrepp. Brottet blir
i sådant fall alltefter omständigheterna att bedöma som stöld, bodräkt, grov
stöld, egenmäktigt förfarande, grovt sådant brott, rån eller grovt rån.

Fyndförseelse straffas enligt 22 kap. 8 § strafflagen med böter. Föreligger
tillägnelseuppsät eller företager den skyldige eljest åtgärd, varigenom det
lunna fränhändes ägaren, skall han enligt samma lagrum, jämfört med 22
kap. 4 §, dömas för olovligt förfogande till böter eller fängelse eller, där
brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

För de typiska förmögenhetsbrotten, stöld, bedrägeri och förskingring,
stadga bestämmelserna i 20 kap. 1 §, 21 kap. 1 § och 22 kap. 1 g strafflagen
dels fängelse och dels straffarbete i högst två år. Straffarbete är normalstraffet
för stöld och bedrägeri; vid förskingring kommer fängelse i första
hand. Utmärkande för de typiska förmögenhetsbrotten är, att den brottsliga
gärningen innebär vinning för förövaren och skada för annan.

Häleri straffas enligt 21 kap. 6 § strafflagen med straffarbete i högst två
är eller fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år;
i ringa tall inträda böter eller fängelse. För de s. k. oaktsamma hälerifallen
enligt paragrafens andra stycke är straffet böter eller fängelse. Att märka
är, att olovlig jakt och olovligt fiske kunna vara förbrott till häleri eller det
därtill knutna oaktsamhetsbrottet.

Smuggel lagstift ningen — lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel,
lagen den 20 juni 192) med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin samt lagen den 18 juni 1949 om
straff för olovlig varuutförsel — upptager såsom normalstraff böter eller
böter och fängelse i högst ett år. I vissa särskilt allvarliga fall må dömas till
straffarbete, som maximerats än till ett och än till två år. Av intresse i
förevarande sammanhang är särskilt den sistnämnda lagen, vilken i 1 §
andra stycket anknyter ådömandet av straffarbete till förutsättningen att
brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt.

Allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 föreskriver i 23 t;, att den
som olovligen förfogar över vara under beslag eller gör sig skyldig till

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

vissa därmed jämförliga handlingar skall straffas med böter eller fängelse.
Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse såsom grovt, skall
straffet vara fängelse eller straffarbete i högst två år.

Ransoneringsstraffkungörelsen den 17 juni 1943 stadgar för flertalet där
omförmälda förseelser dagsböter eller fängelse. I vissa fall skall enligt lagen
den 5 juni 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsf örf attningar
ådömas fängelse eller straffarbete, om brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse som grovt.

Kungl. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
stadgar för olika förseelser mot förordningen bötesstraff eller böter och
fängelse. Åklagare, som gör sig skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker,
skall dömas förlustig sin tjänst.

För falskdeklaration är straffet enligt 1 § skattestrafflagen den 11 juni
1943 böter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
straffarbete i högst två år.

Slutligen kan erinras om straff skalorna i lagen den 7 juni 1934 om straff
för vissa brott vid förande av motorfordon. För det egentliga rattfylleribrottet
stadgas i 1 § 1 mom. fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter, dock ej under tjugufem. I 2 § omtalas det fall,
att motorförare, som gjort sig skyldig till rattfylleri eller överskridit medgiven
hastighet, ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom; straffet är fängelse eller straffarbete
i högst ett år. För s. k. smitning stadgas i 3 § fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter.

Beträffande de av förevarande fråga berörda straff processuella
spörsmålen må erinras om följande stadganden i rättegångsbalken.

I 24 kap. 1 § första stycket stadgas att, om någon på sannolika skäl misstänkes
för brott, varå straffarbete kan följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller
på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

I andra stycket samma paragraf föreskrives vidare, att om brottet är
ringare än i första stycket sägs men därå kan följa fängelse och den misstänkte
icke har stadigt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen
kan befaras, att han avviker.

Enligt 24 kap. 2 § må den som på sannolika skäl misstänkes för brott,
oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager
sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer, att
hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar hemvist inom riket
och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager
sig lagföring eller straff.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

I 24 kap. 5 § stadgas att, om mot någon förekomma skäl till häktning,
må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till
häktning må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig
vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut
om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I och för förhör kan åklagare eller polismyndighet i begränsad utsträckning
förfoga över misstänkt eller annan. Enligt 23 kap. 6 § må sålunda
under förundersökning förhör hållas med envar, som antages kunna lämna
upplysning av betjMelse för utredningen. Sådan person må enligt 7 § under
vissa förutsättningar hämtas till förhöret. I 9 § stadgas vidare, att den som
icke är anhållen eller häktad icke skall vara skyldig att kvarstanna för
förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig vikt, att den
som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, skall han
dock vara skyldig att kvarstanna ytterligare sex limmar. Sedan förhöret
avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna, utgått, äger
han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras, att han
infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

Historik in. in.

Före ikraftträdandet av 1938 års jaktlagstiftning upptogos straffbestämmelserna
för olovlig jakt i 24 kap. strafflagen. Normalstraffet
var böter. Om någon, som olovligen jagat i annans hägnade jaktpark
eller djurgård, därvid fällt, sårat eller fångat älg, hjort, rådjur, ren
eller svan, skulle straffet vara fängelse i högst sex månader eller böter, ej
under fem dagsböter. Jaktstadgan den 25 november 1927 straffbeläde jakt
å fridlyst villebråd. Straffet var böter enligt olika skalor. Om älg, kronhjort,
bäver, björn eller lo dödats, sårats eller fångats fick bötesstraffet icke
sättas lägre än tvåhundra kronor, d. v. s. enligt den 1931 genomförda böteslagstiftningen
tjugu dagsböter.

Straffbestämmelserna mot olovlig och olaga jakt fingo sin nuvarande utformning
genom ovannämnda 1938 års jaktlagstiftning. T den till grund
för lagstiftningen liggande utredningen (SOU 1936:38) anfördes åtskilliga
skäl för skärpning av då gällande straffbestämmelser. Därvid anfördes
hl. a.:

Även från en annan synpunkt synes kravet på en betydande skärpning
av straffmaxima vid jaktförbrytelser vara motiverat. Genom lagen den 12
maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål har möjligheten att anställa
husrannsakan inskränkts till att avse brott, varå kan följa straffarbete eller
fängelse. Med fullständig samstämmighet hava personer tillhörande skogsstaten,
åklagareväsendet och lappväsendet vitsordat den ökade svårighet att
i mål om jaktförbrytelser anskaffa erforderlig bevisning, som blivit en följd
av nämnda stadgande. Drastiska berättelser om huru notoriska tjuvjägare
sålunda undgått välförtjänt laga näpst hava delgivits utredningsmannen.
Att lagen i fråga skulle få sådana verkningar, torde icke hava varit lagstiftarens
mening. Då en ändring av lagen i syfte att från dess tillämplig -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

helsområde undantaga just ifrågavarande kategori förbrytelser torde tå anses
utesluten, lärer man, därest man vill möjliggöra att ett ingripande mot
vissa mer kvalificerade former av illojal jakt skall ha utsikter till framgång,
nödgas för dessa former stadga urbota bestraffning.

En dylik straffskärpning lärer framstå såsom ännu mer befogad om man
betänker, att i stora delar av landet det jaktbara villebrådet icke längre är
en renodlad naturprodukt utan ett resultat av jakträttsinnehavarens jaktvårdande
arbete. Även i de fall då detta arbete på grund av naturförhållandena
måste inskränkas till allenast en självpåtagen begränsning av avskjutningen
parad med ett skärpt efterhållande av vissa skadedjur, blir
dock tillgången på vilt alt betrakta som en följd av mänsklig produktiv
verksamhet. Villebrådets egenskap att icke kunna vara föremål för besittning
i juridisk mening medför visserligen, att det straffrättsliga skydd,
varmed rätten till detsamma omgärdas, icke kan bliva av samma valör som
skyddet för andra produkter av mänsklig verksamhet, men denna omständighet
synes dock icke böra hindra, att detta skydd gives den grad av effektivitet,
som erfarenheten visar vara nödig.

Såväl i förslaget till lag om rätt till jakt som i förslaget till jaktstadga
hava därför bestraffningsreglerna skärpts därhän, att urbota straff, fängelse,
som regel skall kunna ådömas dels vid såväl olovlig som olaga jakt a
vissa mera värdefulla villebrådsarter, dels ock vid vissa kvalificerade former
av dylika förbrytelser i allmänhet, samt att då det gäller olaga jakt
av här ifrågavarande slag, bötesstraff skall förekomma allenast då omständigheterna
äro synnerligen mildrande. För en form av olaga jakt, nämligen
sådan som äger rum med användande av vissa motor- eller maskindrivna
transportmedel, har det funnits nödvändigt att göra fängelsestraffet till
uteslutande bestraffningsmedel.

I den i ämnet framlagda propositionen nr Ui till t!).''SS ars riksdag anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

Praktiskt taget fullständig enighet torde bland myndigheter, jaktvårdare,
natur- och djurskyddsvänner råda om att nu stadgade påföljder för intrång
i annans jakträtt eller för överträdelse av de till villebrådets skydd givna bestämmelserna
icke äro sådana, att de i erforderlig utsträckning medverka
till upprätthållandet av respekten för lagbuden, liksom de ej heller stå i rimlig
proportion till den av lagbrytaren förorsakade, ofta betydande skadan.

De av utredningsmannen föreslagna straffskärpningarna synas mig ägnade
att, samtidigt som de lämna utrymme för att i lindrigare eller med
hänsyn till den lagfördes personliga förhållanden ömmande fall visa tillbörlig
mildhet, i förevarande avseende åstadkomma förbättrade förhållanden,
varför jag kan i huvudsak tillstyrka desamma.

Straffbestämmelserna för olovligt fiske, som ursprungligen hade
sin plats i 24 kap. strafflagen, stadgade före 1943 endast bötesstraff. I samband
med den 1942 genomförda omläggningen av straffbestämmelserna mot
förmögenhetsbrott skedde en straffskärpning, i det att fängelse i högst sex
månader fick ådömas vid synnerligen försvårande omständigheter. Ändringen
var föranledd av särskilda önskemål från fiskarbefolkningens sida.
Därjämte åberopades de några år tidigare genomförda skärpta straffbestämmelserna
mot olaga jakt (jfr SOU 1940: 20 s. 241—242).

Sin nuvarande utformning fingo straffbestämmelserna mot olovligt fiske

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

i anslutning till 1948 års lagstiftning angående brott mot staten och allmänheten
(jfr SOU 1944: 69 s. 397 och propositionen nr 80 till 1948 års riksdag
S. 351).

1 den till årets riksdag framlagda propositionen nr 60 med förslag till lag
om rätt till fiske ha straffbestämmelserna för olovligt fiske fått en ändrad
utformning, varvid dock nu gällande straffskalor bibehållits. I den föreslagna
34 § stadgas sålunda, att om någon utan lov bedriver fiske som hör under
annans enskilda fiskerätt eller enligt lagförslaget endast må utövas efter
tillstånd av myndighet, skall han dömas för olovligt fiske till dagsböter. År
brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades
vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, skall straffet vara
dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Angående tillkomsten av de ovan redovisade bestämmelserna i rättegångsbalken
må anmärkas följande.

De enligt äldre rätt gällande bestämmelserna om häktning och a uhållande
överensstämde med de nuvarande därutinnan, att dessa åtgärder
icke fingo tillgripas vid brott som ej förskyller svårare straff än fängelse.

Enligt processlagbercdningens förslag (SOU 1938: 43 och 44) gällde emellertid
icke denna begränsning. Såsom begränsning med hänsyn till brottets
grovhet — för normalfallen — uppställdes endast att frihetsstraff kunde
följa.

Processlagberedningen anförde bl. a.:

Beredningens förslag ansluter sig väsentligen till vad sålunda för närvarande
gäller. Bestämmelserna om häktningsgrunderna ha dock synts kunna
göras mera smidiga, så att större möjligheter öppnas alt taga hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall. Sålunda har ej för något fall ansetts
böra stadgas obligatorisk häktning; dock har undantaget från häktning vid
de grövsta brotten snävt begränsats. I övrigt ha häktningsgrunderna vid
brott, varå frihetsstraff kan följa, synts kunna hänföras under en gemensam
regel. Detta medför någon utvidgning av häktningsmöjligheten beträffande
brott, som ej kunna föranleda svårare straff än fängelse. Å andra
sidan har införts den begränsningen, att häktning ej må ske, om det finnes
uppenbart, att frihetsstraff ej kommer att ådömas. I mildrande riktning verkar
aven, att enligt 3 § häktning kan underlåtas i vissa ömmande fall samt
att reseförbud kan träda i stället för häktning.

I propositionen nr ö till 1042 års riksdag med förslag till rättegångsbalk
samt första särskilda utskottets utlåtande nr 2 hade bestämmelserna, såvitt
nu är i fråga, den av beredningen föreslagna lydelsen. I reservation av herr
Schlyter in. fl. föreslogs emellertid den sedermera antagna lydelsen. Reservanterna
ansågo, alt utskottets utlåtande i förevarande del bort ha följande
lydelse: ,t,

Enligt utskottets mening ha övertygande skäl ej förebragts för den föreslagna
betydande utvidgningen av häktningsrätten vid fängelsebrott. Utvecklingen
här i landet har under senare år gått i riktning mot minskad användning
av häktning tack vare införd kontroll över tillämpningen av gällande

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

häktningsbestämmelser. Något praktiskt behov av eu så betydande skärpning
som den föreslagna, vilken bl. a. skulle komma att äga tillämpning
i fråga om alla de lindrigare förmögenhetsbrotten: snatteri, bedrägligt beteende,
undandräkt etc., har icke försports. Efter tillkomsten av reseförbudet,
som gäller lika för alla brott varå frihetsstraff kan följa, måste behovet
av skärpta häktningsbestämmelser bliva ännu mindre framträdande. Det
nytillkomna häktningsskälet, att anledning förekommer att den misstänkte
fortsätter sin brottsliga verksamhet, är uppenbarligen av mindre betydelse
vid fängelsebrotten än vid straffarbetsbrotten. Utskottet förordar därför bibehållande
av nuvarande häktningsregler i fråga om fängelsebrott.

Slutligen må nämnas, att strafflagberedningen f. n. utreder frågan om att
ersätta de nuvarande frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, med ett e nhetligt
frihetsstraff. Förslag i ämnet bar ännu icke framlagts.

Rörande användningen av fängelsestraff för förbrytelser
mot jaktlagstiftningen har utskottet från centrala fångregistret erhållit följande
uppgifter.

Under åren 1948 och 1949 i fångvårdens anstalter intagna personer, som för brott mot
jaktlagstiftningen dömts till fängelse,’* fördelade med hänsyn till
strafftidens längd.

Intagningsår

StrafMdens längd 1948 ’ '' ^

Fängelse 1 intill 2 månader..................... 19 13

> 2 månader............................. 20 5

> 3 > 2_____1

Summa 41 19

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden från hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet och straffrättskommittén,
varjämte föreningen Sveriges landsfiskaler och Svenska
jägareförbundet beretts tillfälle inkomma med yttrande. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat yttranden från landsfogdarna i Jönköpings,
Kopparbergs, Kronobergs och Norrbottens län, t. f. landsfogden i Värmlands
län samt landsfogden i Västernorrlands län. Vid yttrandet från landsfogden
i Kopparbergs län är fogat en skrivelse från jaktvårdskonsulenten för Dalarnes
jaktvårdsförening. Svenska jägareförbundet har bifogat skrivelser
från landsfiskalen Åke Weby i egenskap av sekreterare i Göteneortens lokala
jaktvårdsförening samt landsfiskalen H. Lange i Delsbo i dennes egenskap
av jaktvårdschef därstädes. Vid sistnämnda skrivelse är fogat handlingarna
i visst mål rörande ansvar för olaga älgjakt in. in.

Av de instanser, till vilka utskottet vänt sig, uttala sig hovrätten för
Nedre Norrland och straffrättskommittén avstyrkande. Däremot tillstyrkas

1 Avser endast fall, där brott mot jaktlagstiftningen är att betrakta som huvudbrott.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

motionerna av föreningen Sveriges landsfiskaler och Svenska jägareförbundet.
I tillstyrkande riktning uttalar sig även riksåklagarämbetet. Av de
ovannämnda landsfogdarna tillstyrka samtliga utom landsfogden i Kopparbergs
län, vilken uttalar att klarhet i frågan om en straffskärpning
först kan vinnas efter en allsidig utredning. Jaktvårdskonsulenten i Dalarnes
jaktvårdsförening tillstyrker motionerna. Straffskärpningar påyrkas
även i de vid jägareförbundets yttrande fogade skrivelserna.

Straf f rä 11 skom in ittén yttrar:

Kommittén har icke anledning betvivla riktigheten av motionärernas uttalande,
att det visat sig svårt alt på önskvärt sätt efterhålla det i vissa
landsdelar grasserande tjuvskyttet. Kommittén vill emellertid ifrågasätta om
en skärpning av straffsatserna i enlighet med motionärernas önskemål
skulle medföra någon väsentlig förbättring härvidlag. Svårigheterna att
effektivt bekämpa tjuvskyttet torde ha sin grund i andra förhållanden än
i att straffsatserna för olovlig jakt äro för låga. Det förtjänar i detta sammanhang
understrykas att straffsatserna för olovlig och för olaga jakt undergingo
en väsentlig höjning så sent som genom 1938 års jaktlagstiftning,
och de nu gällande straffskalorna torde erbjuda tillräckligt utrymme vid
straf fmätningen.

Mot tanken att införa straffarbete i straffskalorna för olovlig jakt kan
också anföras att frågan om förenhetligande av frihetsstraffet, d. v. s. sammanförande
av straffarbete och fängelse till en gemensam straffart, för
närvarande övervägs inom strafflagberedningen. Innan denna fråga lösts,
synes det icke lämpligt att utan särskilt vägande skäl vidtaga ändringar i
gällande straffskalor.

Det kan vidare erinras att i det vid årets riksdag framlagda förslaget till
lag om rätt till fiske föreslås för olovligt fiske straffsatser som nära ansluta
sig till dem som gälla för olovlig jakt. Det synes kommittén naturligt att
viss överensstämmelse här föreligger.

Vad beträffar den av motionärerna påpekade särskilda olägenheten av
de nuvarande straffskalorna att eu person som misstänkes för olaga jakt
endast i undantagsfall kan anhållas och häktas, torde denna synpunkt icke
böra medföra alt straffskalorna skärpas utöver vad som ur rent straffrättslig
synpunkt framstår såsom rimligt.

Hovrätten för Nedre Norrland anför efter en redogörelse för de nu gällande
straffbestämmelserna mot olovlig och olaga jakt:

Motionärerna ha understrukit likheten mellan olovlig jakt och typiska
förmögenhetsbrott. I den mån den olovliga jakten icke blott innebär vinst
för gärningsmannen utan även en förmögenhetsförlust för jakträttsinnehavaren
är denna likhet också ovedersäglig. Jakträttsinnehavaren har emellertid
ingen äganderätt till villebrådet på sina ägor, utan äganderätten inträder
först, när han genom jakt eller på annat sätt »ockuperat» det vilda.
Därför lär jakträttsinnehavaren i normala fall ej kunna fordra skadestånd
av gärningsmannen för värdet av det fällda villebrådet. Skadeståndsrätt
inträder endast om och i den mån genom den olovliga jakten värdet av
villebrådsbeståndet som sådant måste anses ha nedgått. Förverkandebestämmelsen
i 30 § lagen om rätt till jakt föreskriver också att olovligen
fällt villebråd eller dess värde tillfaller jakträttsinnehavaren endast om
det fällts under tillåten jakttid och med tillåten jaktmetod; annars fördelas
villebrådet eller dess värde mellan jaktvårdslonden och kronan.

I anslutning till vad här anförts har i fall, då fråga var om villebråd

II)

Förslå lagutskottets utlåtande nr 17.

av betydande värde genom vars fällande älgslummen inom ett stort område
måste ha minskat i värde, utdömts skadestånd för den olovliga jakten till
jakträttsinnehavarna inom det berörda området (jfr N. J. A. 1944:417). I
den mån olovlig jakt blir att bedöma på detta sätt, står den givetvis de
vanliga förmögenhetsbrotten nära. Det mest närliggande exemplet torde
vara åverkan enligt 24 kap. 2 § andra stycket strafflagen. Straffet för åverkan
är böter, om brottet är ringa. Skulle brottet däremot ej vara ringa bedömes
det som stöld eller grov stöld med straffmaxima om straffarbete i
två år respektive sex år (20 kap. <S § strafflagen). För att brottet skall
bedömas som stöld erfordras ej att det tillgripnas värde är stort, utan det
är tillräckligt om den genom brottet åstadkomna skadan är avsevärd
(Beckman -Bergendal—Strahl, Brott mot staten och allmänheten, s. 562).

I fråga om otillåten jakt efter älg, vilken har den största praktiska betydelsen
och vilken motionärerna synas ha mest intresserat sig för, har det
emellertid hittills icke varit bestämmelserna om olovlig jakt utan om olaga
jakt, som haft den största betydelsen. På grund av föreskrivna fridlysningstider
för älg må nämligen älgjakt i allmänhet bedrivas allenast ett
fåtal dagar varje år. Detta medför att de flesta fall av otillåten älgjakt äro
att hänföra till olaga jakt. Då straffet för olaga älgjakt är avsevärt strängare
än för olovlig älgjakt, och då åklagarna beträffande olaga älgjakt äro oberoende
av angivelse från målsägares sida är det i fråga om myndigheternas
arbete med otillåten älgjakt den olaga jakten, som dominerar. Detsamma
torde gälla det övriga värdefulla villebråd: hjort, rådjur, bäver, björn och
lo, som enligt vad ovan angivits särskilt skyddats av jaktlagstiftningen genom
strängare straffbestämmelser. Om olaga jakt samtidigt innebär olovlig
jakt har åklagaren enligt 20 kap. 4 § rättegångsbalken rätt att åtala den
misstänkte jämväl för den olovliga jakten, även om angivelse från målsägaren
ej föreligger.

Straffskalan för olaga älgjakt är nästan identisk med straffskalan för
rattfylleri enligt 1 g 1 mom. lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon. Likheten mellan straffpåföljderna för de båda
brotten sträcker sig även till att för båda eu betydande straffskärpning infördes
under 1930-talet och till att beträffande båda hänsyn till den allmänna
laglydnaden i allmänhet anses utesluta villkorlig dom. Sträckes
jämförelsen längre, måste sägas, att det allmännas intresse av älgstammens
bevarande i och för sig ej motiverar ett högre straffskydd än det allmännas
intresse av att skydda vägarna för rattfylleri.

Motionärerna ha emellertid beträffande den otillåtna jakten särskilt
framhållit olägenheten av att straffarbete ej ingår i straffskalan, vilket —
på grund av bestämmelserna i 24 kap. 5 §'', jämförd med 1 $, rättegångsbalken
— medför att personer, som misstänkas för sådan jakt, endast i
undantagsfall kunna anhållas och häktas. Med hänsyn till utredningssvårigheterna
i jaktmål är denna synpunkt onekligen värd beaktande. Det för
ett visst slag av brott gällande straffmaximum och de straff, som bruka
ådömas för brotten, ha för den allmänna laglydnaden säkerligen föga betydelse,
om risken för brottslingarna att bli sakfällda endast iir ringa.

Den av motionärerna föreslagna vägen för straffskalornas skärpning,
nämligen införande i straff latituden av straffarbete för den händelse brottet
är grovt, torde dock ej vara lämplig för det ändamål, som nu är i
fråga. Ur straffbestämmelserna för olovlig jakt och olaga jakt äro redan
nu som särskilda grova brottstyper utskilda dels jakt då älg, hjort, rådjur,
bäver, björn eller lo fällts, fångats, sårats eller påskjutits, dels ock jakt
som bedrivits vanemässigt eller i större omfattning. Att ur dessa grövre
former av otillåten jakt ytterligare utskilja en särskilt grov typ synes

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

knappast möjligt. Därtill kommer att anhållnings- och liäktningsrätt mot
en misstänkt person jämväl vid bifall till motionärernas förslag komine
alt föreligga allenast under förutsättning att sannolika skäl funnes till att
han gjort sig skyldig till den i motionerna åsyftade grova typen av otillåten
jakt. I de flesta fall där utredningssvårigheter äro för handen, torde emellertid
sådana skäl ej föreligga, utan åklagarmyndigheten får redan från
början nöja sig med att söka överbevisa den misstänkte om ansvar för
otillåten jakt över huvud taget.

Att möjliggöra anhållande och häktning av misstänkta i mål om otillåten
jakt synes ej heller i sig vara tillräcklig orsak att införa straffarbete i
straffskalorna för dylik jakt. För straffskärpning av detta slag måste fordras
att brottet som sådant är förtjänt av straffet. Om än enligt vad ovan
anförts vissa skäl kunna andragas för skärpning av straffmaximum åtminstone
för vissa slag av olovlig jakt, synas dessa skäl emellertid icke
vara av den vikt att de böra medföra bifall till motionerna.

En annan utväg än den av motionärerna anvisade vore att genom ändring
av 24 kap. 5 § rättegångsbalken generellt utvidga den möjlighet, som där
nu lämnas att anhålla för brott misstänkt person. Ytterligare en tänkbar
väg vore att genom särskild lagstiftning möjliggöra anhållande, utan samband
med häktning, av person, misstänkt för otillåten jakt. Hovrätten är
dock icke beredd att förorda någondera av dessa Aägar.

Riksåklagarämbetet erinrar till en början om att frågan, huruvida skärpta
straffbestämmelser för olovlig och olaga jakt böra införas, i princip
maste avgöras med hänsyn till brottens natur och vikten av det samhällsintresse
som genom brottet angripes. Att låta straffprocessuella hänsyn inverka
avgörande på straffskalans utformning syntes betänkligt. Sedan ämbetet
framhållit, att den olovliga jakten i första hand angriper ett enskilt
förmögenhetsintresse och först i andra hand ett jaktvårds- och nationalekonomiskt
intresse, samt redogjort för innehållet i 28 i; jaktlagen, fortsätter
ämbetet:

Med hänsyn till att — visserligen icke äganderätt — men dock eu särskild
rätt till villebrådsbeståndet å jaktmarken tillkommer jakträttsinnehavaren
och då villebrådet genom den plikt till jaktvård, som numera införts
för jakträttsinnehavaren, alltmer övergått från att vara eu naturtill
att bliva en kulturprodukt står i själva verket den olovliga jakten å
värdefullt villebråd tillgreppsbrotten å skog och mark mycket nära. Tillägnelse
av de viktigaste skogsprodukterna, där brottet ej är ringa och därför
skall anses såsom åverkan, skall enligt 20 kap. 8 £ strafflagen bedömas
såsom vanligt tillgreppsbrott. På grund av det anförda finner alltså
ämbetet vissa skäl kunna åberopas för all straffarbete, i likhet med
vad som gäller vid tillgreppsbrott, införes i latituden för kvalificerad olovlig
jakt. En sådan höjning av straffmaximum skulle också få den praktiskt
betydelsefulla konsekvensen alt beivrande av olovlig jakt underlättades
genom att utredningsmyndigheterna erhölle möjlighet att anhålla för
sådant brott misstänkt person. Såsom framgår av de av ämbetet infordrade
remissyttrandena i ärendet har det, särskilt i landsdelar med stora
avstånd, visat sig vara förenade med stora svårigheter alt — utan möjlighet
att anhålla misstänkta personer och därigenom förhindra kommunikation
och undanröjande av bevis - tillfredsställande utreda brott av
ifrågavarande slag.

Vad härefter angår straffbestämmelserna för olaga jakt ha dessa främst

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

jaktvårdande syfte. —--Därest, såsom ämbetet ifrågasatt, straffarbete

införes för kvalificerad olovlig jakt kommer den strängare straffskalan
att bliva tillämplig i de praktiskt viktigaste fallen av olaga jakt, nämligen
där denna jakt tillika är olovlig.

De landsfogdar, som tillstyrkt motionerna, framhålla i första hand såsom
angeläget att öppna möjlighet att anhålla och häkta den som misstänkes
för olovlig eller olaga jakt i grövre former. Flertalet uttala sig emellertid
för en straffskärpning ur rent straffrättslig synpunkt.

Landsfogden i Kopparbergs län yttrar:

Jag anser mig icke kunna tillstyrka en straffskärpning på den grunden
att vidgade möjligheter skulle vinnas för anhållande och häktning av för
olovlig jakt misstänkt person.

Först efter en allsidig utredning torde man kunna få klarhet i frågan om
tjuvskyttet är så omfattande att det kan anses som ett mera allvarligt angrepp
mot en nationaltillgång och därigenom motivera straffskärpning.

Landsfogden i Kronobergs län upplyser, att i hans län knappast, såvitt
han kunnat bedöma, föreligger behov av skärpta bestämmelser. Olaga jakt
efter ekonomiskt mera värdefullt vilt torde ytterst sällan kunna döljas i
de där relativt tätt befolkade jaktmarkerna. Annorlunda torde emellertid
förhållandena gestalta sig i mera glesbebyggda trakter. I yttrandet ifrågasättes
i första hand en ändring av rättegångsbalkens regler om häktning
och anhållande. Det i motionerna framförda yrkandet biträdes emellertid.

Landsfogden i Jönköpings län anför, efter en redogörelse för stadgandet
i 24 kap. 1 § rättegångsbalken, bl. a.:

Härigenom torde det åter hava blivit mycket svårt att bringa tjuvskyttarna
till laga näpst. För den händelse mera kvalificerade tjuvskyttar erkänna,
sker detta i allmänhet först sedan en mycket besvärande bevisning
förebragts. Genom att de emellertid icke äro skyldiga att kvarstanna för
förhör mer än högst 12 timmar åt gången och dessemellan få vistas på fri
fot, ha de möjligheter att hålla sina jaktkamrater och andra medhjälpare
underrättade om vad som förekommer och med dem avtala, vad man skall
säga vid polisförhören, samt undanröja bevis och på annat sätt försvåra utredningen.
De möjligheter att undgå straff, som lagstiftningen sålunda erbjuder
tjuvskyttarna, underlåta de mest hänsynslösa av dem icke att begagna
sig av. Det visar sig sålunda mestadels svårt att få fram vittnen i
dessa mål, och menedsbrott äro icke sällsynta.

I landsfogdens i Västernorrlands län yttrande anföres:

Den olovliga jakten på värdefullare vilt — för detta läns vidkommande
huvudsakligen älg — åstadkommer årligen avsevärda skador såväl ur nationalekonomisk
synpunkt som för den enskilde. Härtill kommer, att dessa
brott i allmänhet äro väl planlagda och förberedda samt att jakten ofta bedrives
under former, som innebära grovt djurplågeri. Ur dessa synpunkter
synes straffarbete icke utgöra för sträng korrektion.

I detta sammanhang kan även framhållas den vinning brottslingarna
för egen del förskaffa sig, men man torde nog böra iakttaga viss försiktighet
vid en jämförelse mellan olaga jakt och de allmänna förmögenlietsbrotten.
För förstnämnda brott torde sålunda vinningsmomentet i de flesta
fall vara av relativt underordnad betydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vad motionären anfört angående polisens nuvarande svårigheter att komma
till rätta med dessa brott förtjänar att understrykas. En älgjakt är ett
företag, som i regel kräver fleras medverkan, och det är icke möjligt att
med de stora avstånden här i Norrland erhålla en tillfredställande utredning
såvida icke möjligheterna till kommunikation mellan medbrottslingarna
kunna förhindras. Det enda medlet härför är att under erforderlig
tid anhålla en eller flera av dem.

Landsfogden i Norrbottens lön erinrar om de i motiven till 1938 års jaktlagstiftning
gjorda uttalandena angående villebrådets utveckling från naturprodukt
till kulturprodukt. I yttrandet uttalas, alt denna utveckling alltmer
accentuerats sedan jaktlagstiftningens tillkomst. Vidare anföres om
det fall, att olovlig jakt tillika sker under förbjuden tid:

Denna kombination av olovlig och olaga jakt, enkannerligen å älg, är
den mest vanliga och mest svårutredda av alla jaktförbrytelser, åtminstone
inom detta län. Av jaktpolisen ha årligen genomsnittligen ett hundratal
slaktplatser efter tjuvskjuten, fridlyst älg kunnat uppspåras inom länet.
Sakkunniga iakttagare anse sig kunna påstå, att dessa upptäckta fall utgöra
eu tiondel av de i verkligheten förekommande fallen av olovlig jakt på
fridlyst älg. Då älgstammen inom länet beräknas till omkring 3 500 djur,
finner man, att nära en tredjedel av älgbeståndet årligen skattas av tjuvskyttar
på olaga tid. — — — Tjuvskytte å fridlyst villebråd hör enligt
allmän erfarenhet inom polisen till de mest svårutredda av alla brott. Gång
på gång har den erfarenheten gjorts, att värdefullt och bindande bevismaterial
har gått till spillo av den anledningen, att man i allmänhet, på grund
av att straffarbete icke ingår i straffsatserna, icke genom anhållande kunnat
hålla jaktdeltagarna skilda från varandra eller eventuellt kunnat få
dem häktade.

Av landsfogden i Värmlands län anföres bl. a.:

Genom olovlig jakt fälles årligen villebråd till stora värden, och de jaktvårdande
åtgärderna gå till spillo genom att de ansvarslösa jägarna riva ned
mera än de andra bygga upp. Särskilt i skogrika och glesbebyggda trakter
äro möjligheterna att upptäcka och beivra jaktbrott synnerligen små. Utredningarna
angående tjuvskytte försvåras till icke ringa grad av de beskurna
möjligheterna till anhållande och häktning.

Föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar sig till alla delar instämma
i ilen motivering, som anförts såsom skäl för motionerna. Den av nu
gällande slraffskala följande konsekvensen, att eu person, som misstänkes
för olaga jakt, endast i undantagsfall kan anhållas, påtalas såsom särskilt
egendomlig i sådana fall, där misstanke samtidigt föreligger mot annan
person att denne köpt kött av t. ex. älg, som dödats vid den olovliga
jakten. Den sistnämnda kunde nämligen ställas under åtal för häleri enligt
21 kap. (> § strafflagen, för vilket brott straffarbete ingår i straffskalan.
och kan också följaktligen anhållas. Ett följdbrott komine sålunda
att bedömas svårare än själva huvudbrottet.

Svenska jägareförbundet anför hl. a.:

De år 1938 genomförda skärpningarna i straffbestämmelserna för olovlig
och olaga jakt ha varit av mycket stor betydelse. Det är emellertid
riktigt, som i motionerna framhållits, att det ändå visat sig svårt att i vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

landsdelar effektivt efterhålla det där grasserande tjuvskyttet, i synnerhet
när det gäller älg och rådjur.

Erfarenheten visar, att villebrådsstannnarnas bevarande är beroende av
god jaktvård. Det arbete, som bedrivits för att öka intresset för olika jaktvårdande
åtgärder och för en god organisation inom det jaktliga området,
har burit god frukt. Yillebrådsstammarna ha framför allt förkovrats inom
jaktvårdsområdena och andra större enheter, där intensiv jaktvård bedrivits.
Inom dessa enheter kan man i regel räkna med tämligen fasta uppehålisområdcn
för det vilda. Olovlig jakt på dessa står därför synnerligen
nära vanliga tillgreppsbrott. När det gäller älgjakt är det i vart fall fråga
om betydande ekonomiska värden. Under sådana förhållanden kan det, såsom
motionärerna framhållit, med fog anses egendomligt, att straffskalan
för olovlig jakt å annans jaktområde i svåra fall icke ligger högre än för
förmögenhetsbrott av mycket lindrigt slag.

I motionerna synes man icke skilja mellan olovlig och olaga jakt. Med
hänsyn till att bestämmelserna rörande jakttiderna äro av grundläggande
betydelse för jaktvården synes det också vara motiverat, att när det gäller
svårare fall av jakt under förbjuden tid tillämpa samma stränga bedömande
som i fråga om kvalificerad olovlig jakt.

Genom 1945 års verkställighetsreform har ju skillnaden mellan de olika
strafformerna fängelse och straffarbete blivit obetydlig.----—

Orsakerna till förbrytelser mot jaktförfattningarna torde i allmänhet icke
vara vinningslystnad utan fastmer eu utpräglad jaktlust i förening med eu
viss allmän hänsynslöshet och obenägenhet att foga sig i för samlevnaden
gällande regler. Endast i mera sällsynta fall torde tjuvskyttarna kunna
räknas till de rent asociala elementen i samhället. Även om straffarbete
införes i straff skalorna för olovlig och olaga jakt, torde emellertid dylikt
straff endast komma alt utdömas relativt sällan och i sådana fall, då
vistelse på sluten anstalt för den dömde icke kan antagas medföra menliga
följder.

Införande av straffarbete i straffskalorna skulle ha betydelse framför
allt ur rent allmänpreventiv synpunkt. Det kan icke bestridas, att när det
gäller jaktförfattningarnas efterlevnad, allmänpreventionen är av stor vikt.
Som straffarbete alltjämt anses mera diffamerande än fängelse kan det
antagas, att straffbestämmelsernas avhållande effekt skulle ökas, därest
ådömande av dylikt straff kunde ifrågakomma.

Som av det ovan anförda framgår finner förbundet, att olovlig jakt å
annans område och olaga jakt på förbjuden tid kunna anses vara av den
svårighetsgrad i kvalificerade fall, att de böra hänföras till den grupp» av
brott, där häktning må förekomma av misstänkt person, även om denne
har stadigt hemvist. Emellertid tala också starka praktiska skäl, såsom
motionärerna påpekat, för en sådan åtgärd. För närvarande kan, som motionärerna
framhållit, en för olovlig eller olaga jakt misstänkt person
icke häktas annat än i undantagsfall. Därmed följer, att personen i fråga
ej heller kan anhållas. Då det i många fall, i synnerhet när det gäller
älgjakt, föreligger betydande risk, att polisutredningens resultat äventyras,
därest den misstänkte icke för någon kortare tid kan isoleras från
sin omgivning och förhindras att undanröja bevisning, är det synnerligen
önskvärt, att möjlighet till anhållande beredes undersökningsledaren.
Förbundet kan helt instämma i de uttalanden, som härutinnan gjorts av
de landsfiskaler, som åtalats av riksdagens justitieombudsman för olovligt
anhållande.

Motionärerna ha föreslagit, att en särskild straffskala skall införas för
grova brott. Som en sådan för närvarande redan finnes i 28 § 2 och 3 st.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

jaktlagen samt 28 § 1 inom. 2 och 3 st. jaktstadgan synes det förbundet
vara lämpligast att straffbestämmelserna i nämnda lagrum ändras så, att
möjlighet finnes att ådöma straffarbete. Med hänsyn till att möjlighet till
anhållande bör finnas i samtliga berörda fall och då erfarenhetsmässigt
kan anses uteslutet, att straffarbete kommer att utdömas annat än i rena
undantagsfall, torde det vara olämpligt och obehövligt att begränsa den
strängare straffskalan till endast fall, där särskilt försvårande omständigheter
föreligga.

Om erfarenheterna från Dalarna anför jaktvårdskonsulenten i Dalarnes
jaktvårdsförening:

Tjuvskyttet, i första hand på älg, florerar mest i de norra socknarna
samt i närheten av de stora industrisamhällena i länets södra delar, Säfsnäs,
Ludvika m. fl. socknar. I Särna och Idre fällas årligen under legal jakt
ca 40 å 50 djur och lika många beräknas bli tjuvskjutna. Tjuvskyttet, såväl
i norra som i södra Dalarnas tjuvskyttedistrikt, bedrivs företrädesvis under
sommaren och ofta särskilt inriktat på kalvförande kor. Förutom den
hårda extrabeskattning av älgstammen, som tjuvskyttet innebär, verkar
detta skytte så mycket svårare som det går ut över för markerna värdefulla
livdjur.

Utskottet.

Såsom grund för motionärernas hemställan åberopas, att det visat sig
svårt att bekämpa det i vissa landsdelar grasserande tjuvskyttet. Därvid
uppgives tillika, att det olovliga jagandet haft särskilt skadliga verkningar
på beståndet av ekonomiskt värdefullt villebråd, såsom älg och rådjur.

Vad sålunda anförts bestyrkes av de yttranden som avgivits från åklagarhåll
och av Svenska jägareförbundet. Belysande exempel lämnas även i de
av motionärerna åberopade avsnitten i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till årets riksdag.

Motionärerna ha för sin del förordat en skärpning av straffbestämmelserna,
så att olovlig jakt i vissa fall skulle kunna föranleda straffarbete.
Härför anföras såväl straffrättsliga som straffprocessuella skäl. I sistnämnda
hänseende framhålles särskilt, att häktning eller anhållande av den som
misstänkes för olovlig jakt som regel är uteslutet, eftersom sådan förbrytelse
för närvarande icke är belagd med svårare straff än fängelse. Av yttrandena
framgår, att de föreliggande — särskilt i glesbebyggda trakter starkt accentuerade
— svårigheterna att komma till rätta med jaktförbrytelserna till
icke ringa del bero på alt nämnda straffprocessuella tvångsmedel icke stå
till buds.

Exempel saknas icke på alt straffsatser bestämts under hänsynstagande
till straffprocessuella skäl. Så skedde 1938, då intresset av att kunna anställa
husrannsakan åberopades till stöd för de nämnda år verkställda straffskärpningarna
i jaktlagstiftningen. Det är också tydligt, att den allmänprevenliva
effekten — och vid denna får fästas största vikt vid bekämpandet av
otillåten jakt — i väsentlig mån blir beroende av möjligheterna att ställa
lagöverträdarna till ansvar. Dylika överväganden få emellertid, såsom i flera

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

yttranden framhållits, icke vara avgörande. I första hand måste straffsatserna
bestämmas med hänsyn till brottets svårhetsgrad och andra på det
rent straffrättsliga bedömandet inverkande omständigheter.

Motionärerna ha i detta hänseende gjort gällande, att olovlig jakt stode
nära de typiska förmögenhetsbrotten. Å andra sidan ha i vissa yttranden
anställts jämförelse med olovligt fiske och, såvitt angår olaga jakt, med
rattfylleri.

Utskottet har i det föregående redogjort för straffsatserna vid olika brott,
som kunna tänkas ha beröring med förbrytelser mot jaktlagstiftningen. Härvid
ha medtagits dels brott som förete likheter i fråga om gärningstypen dels
vissa i specialstraffrätten behandlade brott, vid vilka allmänpreventiva synpunkter
bruka tillmätas särskild vikt. I detta material kunna svårligen påvisas
mera allmängiltiga principer för straffsatsernas utmätande. Beträffande
lagbestämmelser av senare datum inom specialstraffrätten finnes dock eu
tydlig tendens att skärpa straffen för allmänpreventivt betydelsefulla brott.
Metoden har därvid ofta varit den i förevarande motioner anvisade att för
grova fall stadga en särskild straffskala innehållande straffarbete.

Vid en jämförelse med förmögenhetsbrotten ligger det, såsom hovrätten
för Nedre Norrland och riksåklagarämbetet utvecklat, närmast till hands
att taga sikte på tillgrepp i skog och mark av växande träd o. d. Sådana
tillgrepp skola, i den mån brottet icke är att anse som ringa, enligt 20 kap.
fl § strafflagen straffas som tillgrepp varom förmäles i kapitlet i övrigt, vanligen
såsom stöld. För detta brott skall straffarbete i första hand tillgripas.
Icke minst med tanke på att villebrådet genom jaklvårdande åtgärder alltmera
fått karaktären av kulturprodukt, företer olovlig jakt påtagliga likheter
med dylika tillgreppsbrott. Även om, såsom jägareförbundet påpekat, vinningslystnaden
i allmänhet icke torde spela alltför stor roll såsom motiv för
ljuvskytte, kan det dock, särskilt vid älgjakt, röra sig om betydande värden,
som tjuvskytten tillskansar sig, och avsevärda skador, som tillfogas jakträttsinnehavaren.
Den här gjorda jämförelsen kan, som riksåklagarämbetet
funnit, tala för att straffarbete införes i latituden för kvalificerad olovlig
jakt. För ett energiskt straffrättsligt ingripande mot denna art av brottslighet
kan ytterligare åberopas, att tjuvskytte enligt samstämmiga uppgifter
ofta bedrives under former, som innebära upprörande djurplågeri. En skärpning
av straffskalan för kvalificerad olovlig jakt skulle, såsom ämbetet vidare
framhållit, även komma att gälla de praktiskt viktigaste fallen av olaga
jakt, nämligen när denna jakt tillika är olovlig. I samband med en lagändring
i enlighet med motionärernas yrkande skulle det vara möjligt att efter
moderna principer tekniskt omarbeta de kasuistiskt utformade straffbestämmelserna
för jaktförbrytelser.

Oaktat sålunda vissa skäl kunna anföras för eu straffskärpning, finner
sig utskottet icke i närvarande läge kunna föreslå riksdagen att taga initiativ
härtill. Av de ovan redovisade uppgifterna från centrala fångregistret
framgår, att fängelsestraff för jaktförbrytclser under de senaste båda åren
icke i något fall ådömts för längre tid än tre månader; i allmänhet har

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

strafftiden varit en till två månader. Alltför vittgående slutsatser böra visserligen
icke dragas härav, men det må antagas, att om vid straffmätningen
i mål om jaktförbrytelser ett mera påtagligt behov av skärpta straffskalor
förefunnits, de utmätta straffen hållit sig något närmare maximum av gällande
latituder. Mot det av motionärerna framförda förslaget talar slutligen,
att utredning pågår om förenhetligande av de nuvarande frihetsstraffen,
fängelse och straffarbete, till en straffart. Innan denna fråga lösts, synes
det, som straffrättskommittén framhållit, icke vara lämpligt att utan särskilt
vägande skäl vidtaga ändringar i gällande straffskalor.

Om sålunda den av motionärerna anvisade vägen för närvarande icke synes
böra beträdas, vore det i och för sig tänkbart att uppnå de åsyftade
skärpningarna i straffprocessuellt hänseende genom en ändring av reglerna
om häktning och anhållande. Ett sådant alternativ har diskuterats i
vissa yttranden. De uppenbara svårigheterna att med nu gällande regler
kunna åstadkomma en tillfredsställande utredning i fall av otillåten jakt
tala i och för sig härför. En närmare prövning av detta spörsmål giver emellertid
vid handen, att det för närvarande är förenat med stora vanskligheter
att finna en lämplig lösning. Det synes under alla förhållanden vara uteslutet
att med hänsyn till de här aktuella, särartade fallen överväga en generell
ändring av reglerna om häktning och anhållande, vilka varit föremål
för ingående prövning vid tillkomsten av rättegångsbalken. Icke heller kan
förordas att införa särskilda regler om straffprocessuellt frihetsberövande
för brott mot jaktlagstiftningen. Även på vissa andra områden inom specialstraffrätten
torde motsvarande problem föreligga, och ett ställningstagande
därtill bör därför ej ske allenast på detta begränsade område. Förevarande
motioner synas emellertid icke giva tillräcklig anledning för en mera generell
utredning om straffprocessuella tvångsmedel inom specialstraffrätten.
Slutligen må framhållas, att frågan om förenhetligande av frihetsstraffen
även berör förutsättningarna för häktning och anhållande. Komma de nuvarande
fängelse- och straffarbetsstraffen att utbytas mot en enhetlig straffart,
kräves nämligen en omprövning av de regler, vilka såsom förutsättning
för tillgripande av ett straffprocessuellt tvångsmedel kräva att straffarbete
kan följa å visst brott.

Utskottet finner sig sålunda, trots de ovan påvisade bristerna i lagstiftningen
på förevarande område, icke för närvarande kunna tillstyrka någon
åtgärd i motionernas syfte och får alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:173 och 11:207, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 april 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lundgren,
Cassel, Lindgren, John Wiktor Jonsson och Göransson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Wirtén,
fru Johansson i Skövde, herrar Stattin, Andersson i Björkäng, Ekström och
Jacobsson i Sala.

av herr Lodenius.

Reservation

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501159