Första lagutskottets utlåtande Nr 17 (Utlåtande 1928:L1u17 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1928 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken
m. m.

Genom en den 16 december 1927 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken skola,
6 § i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

5 §.

Äro besvär anförda, varde, när skäl därtill äro, förordnande meddelat
om vederpartens hörande över besvären. Ej må, med mindre tillfälle
lämnats vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,
i annat fall än då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i
häkte eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket av
12 § äger tillämpning.

6 i

Skall någon — — — till hända.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden
åligger, må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Åro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,
eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning,
eller handelsböcker eller andra räkenskaper, varde, på framställning av
klaganden, efter omständigheterna förordnat, huruvida de må från delgivning
undantagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 aod. 12 höft. (Nr 17—18.)

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

7 §.

Är i fall, som uti 6 § avses, ej veterligt, var klagandens vederpart sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställa
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av
honom uttagna, och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han
låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje
gång, kungöra, att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas hos hovrätten att tillgå. Är klaganden allmän åklagare,
läte hovrätten besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarna införd,
efter ty nu är sagt.

13 §.

Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande över besvären skall
infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

2) Lag

om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen skola, 219 §■
i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

219 §.

Ej må — — — förklara.

Finnes någon böra över besvären höras, vare klaganden pliktig att efter
föreläggande uttaga de av honom ingivna besvärshandlingarna samt dem i
huvudskrift eller besannad avskrift vederparten tillställa, så ock att inom
lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad från den dag föreläggandet
genom anslag inom hovrätten kungöres, till hovrätten inkomma med
sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen
och dagen därför samt återställa handlingarna eller ingiva styrkt
avskrift därav.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseende åligger,
må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden, efter omständigheterna
förordnat, huruvida de må från delgivning undantagas.

220

Är, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterlig!, var han sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom uttagna,
och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i allmänna
tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång, kungöra,
att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas hos
hovrätten att tillgå.

225 §.

Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klagandens vederpart att avgiva
yttrande över inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring blivit
av klaganden ingiven, eller finnes nödigt, att klaganden höres över förklaring
eller annan inlaga, som av vederparten ingivits, äge hovrätten
meddela föreskrift om delgivande av inlaga, varom fråga är.

Varder beslut meddelat, att överexekutors eller utmätningsmans utlåtande
över besvären skall infordras, må ej part med beslutets delgivande
betungas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de framlagda förslagen, får
utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till de
vid propositionen fogade protokollen.

I syfte att ernå ökat arbetsresultat i hovrätterna framläggas i förevarande
proposition förslag till ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen,
vilka skulle möjliggöra en förenkling av sättet för fattandet av vissa förberedande
beslut vid prövningen av besvärsmål, i främsta rummet rörande
besvärens utställande till förklaring av den klagandes motpart. Medan dessa
beslut för närvarande enligt lag ankomma på hovrättsdivision i dess helhet,
föreslås nu, att i lagen skall lämnas öppet, av vem besluten skola meddelas,
och meningen är, att beslutanderätten enligt bestämmelse i hovrätternas
arbetsordningar skall tillkomma ledamot å divisionen. Förslagen grunda
sig i förevarande hänseende å det betänkande angående ändringar i hov -

Förslagens

innehåll.

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

rätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m., som av särskilt
tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet avgavs den 30 oktober 1926.
Den förberedande handläggningen av besvärsmål skulle enligt de sakkunnigas
av departementschefen i huvudsak biträdda förslag te sig sålunda,
att den preliminära prövningen av frågan, huruvida anledning att infordra
förklaring föreligger, skall verkställas av föredraganden. Finner han, att
underrättens utslag bör fastställas, har han att föredraga målet å divisionen.
Anser han däremot anledning föreligga, att underrättens beslut bör ändras
av hovrätten, har han att anmäla målet inför någon divisionens ledamot,
vilken, om han anser ändring i underrättens utslag böra äga rum, besluter
kommunikation av besvären, men i annat fall förordnar, att målet skall i
vanlig ordning föredragas inför divisionen. Genom en dylik anordning
skulle den dubbla föredragning å division av besvärsmål, som nu i viss mån
äger rum, nämligen dels för besvärens kommunikation och dels för slutlig
prövning av desamma, upphöra och den tid, som härigenom vinnes, kunna
användas för avgörande av andra mål.

Förutom å beslut om besvärens delgivning med motpart skall den tilltänkta
anordningen enligt förslagen tillämpas jämväl då det gäller att bevilja
anstånd, när skäl därtill äro, med fullgörande av vad i meddelat
beslut om delgivning av besvär med motparten blivit klaganden förelagt,
att förordna, huruvida vid besvären fogade kartor eller andra ritningar
eller ock handlingar av vidlyftigare beskaffenhet må på framställning av
klaganden undantagas från delgivning, att pröva, huruvida delgivning av
hesvärshandlingarna må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna, ävensom
förelägga klaganden att styrka, det han låtit i allmänna tidningarna
införa sådan kungörelse, samt att infordra underdomares, överexekutors eller
utmätningsmans utlåtande över besvären.

Det föreslagna förfarandet skall komma till användning i alla besvärsmål
med undantag allenast av mål, däri någon hålles häktad. Dessa mål äro
nämligen av beskaffenhet att kräva särskild skyndsamhet i avgörandet.

ifrågasatt I yttrande över ovannämnda sakkunnigas betänkande har Göta hovrätt
xTkap914 § föreslagit, att den ifrågasatta ordningen bleve tillämplig jämväl å de beslut,

B. B. och som omförmälas i 27 kap. 14 § rättegångsbalken och 225 § utsökningslagen.

235 § U.L. förstnämnda lagrum lyder så: »Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas

klagandens vederpart att avgiva yttrande över inlaga, som, efter det besvären
utställts till förklaring, blivit av klaganden ingiven, eller finnes
nödigt, att klaganden höres över förklaring eller annan inlaga, som av
vederparten ingivits, äge hovrätten meddela föreskrift om delgivande av
inlaga, varom fråga är.» 225 § utsökningslagen innehåller i första punkten
motsvarande stadgande. I anledning av detta förslag anförde departementschefen,
att han ej funnit lämpligt, att den föreslagna ordningen komme
till användning, då kommunikationsåtgärden avsåge annan inlaga än
besvären och dem åtföljande handlingar samt att en förändring i avseende

Första lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

å dessa mera sällan förekommande fall ieke torde vara ägnad att medföra
någon avsevärd tidsbesparing. Vid granskningen i lagrådet föranledde
förslagen i denna del erinran av en ledamot, justitieråilet von Seth, som
yttrade, att förslagen syntes honom lida av en viss brist på konsekvens,
nämligen såvitt 27 kap. 14 § rättegångsbalken och första punkten i 225 §
utsökningslagen lämnats oförändrade. Härom anförde denne ledamot vidare:

Inkommer från klaganden inlaga, efter det besvären utställts till förklaring,
men innan sådan inkommit och förklaringstiden utgått, synes det
som om en sådan inlaga lämpligen borde kunna få behandlas på samma
sätt som själva besvärsskriften i fråga om yttrandes inhämtande, åtminstone
om ej allt för stor del av förklaringstiden gått till ända, då inlagan inkommer.
Det torde utan betänklighet kunna överlämnas åt den ledamot,
som beslutat om kommunikationen av besvären, att efter omständigheterna
förordna, att inlagan omedelbart skall delgivas motparten, eller bestämma,
att den skall vila i hovrätten i avbidan på målets föredragning. Att åt
samme ledamot överlämna att i första hand avgöra, huruvida klaganden
bör erhålla tillfälle att yttra sig över förklaring eller annan inlaga, som
ingivits av vederparten, torde ej heller böra möta betänklighet. Jag
anser mig därför böra ifrågasätta, om ej en med vad jag sålunda anfört överensstämmande
jämkning i nämnda lagrum bör företagas. Visserligen skulle
icke därigenom vinnas någon större arbetsbesparing för hovrätten, men å
andra sidan lära några olägenheter icke vara att befara därav.

Departementschefen förklarade emellertid vid anmälan för Kungl. Maj:t
av lagrådets utlåtande, att han ej funne skäl att härutinnan frånträda den
uppfattning han angivit vid remissen till lagrådet.

I fråga om sättet för lagändringarnas genomförande hava vissa erinringar Sättet för lagframställts
inom lagrådet. Huru ändringarna verkställts åskådliggöres genomförande
måhända bäst genom en hänvisning till 27 kap. 13 § rättegångsbalken i
dess nuvarande och föreslagna lydelse. Där stadgas nu: »Besluter hov rätten

att infordra underdomares utlåtande över besvären, — — —», och
i förslaget heter det: »Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande

över besvären skall infordras,---». Vid förslagens granskning i lagrådet

anförde justitierådet Alexanderson efter att hava i sak uttalat sig till förmån
för vidtagandet av den föreslagna anordningen:

Däremot lärer det kunna ifrågasättas huruvida de hinder, gällande lag
uppställer mot anordningen i fråga, verkligen blivit genom förslagen på ett
tillfredsställande sätt undanröjda. Då hela saken gäller snarare en praktisk
detalj i det inre hovrättsarbetet än en rättsändring av reell natur, är det
visserligen förklarligt att man låtit sig angeläget vara att i minsta möjliga
mån rubba bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken och 11 kap. utsökningslagen.
Men icke desto mindre synes det något betänkligt att vid
lagändringen låta leda sig av ett så formalistiskt betraktelsesätt som det
vilket ligger till grund för förslagens avfattning, nämligen att i varje
fall, där ej lagen uttryckligen angiver att visst beslut eller viss åtgärd
ankommer på hovrätten, hovrättens arbetsordning kan träffa avgörande om
kompetensen. Ett sådant åskådningssätt synes åt det enskilda lagbudets

(5 Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

språkliga dräkt tillmäta en betydelse över hövan, på bekostnad av behörig
hänsyn till såväl arten av det ämne, som avhandlas, som ock det sammanhang,
vari lagbudet förekommer. Såsom ett exempel på olägenheterna
härvid må hänvisas till 225 § utsökningslagen sådan den enligt det förevarande
förslaget rörande vissa ändringar i nämnda lag skulle lyda. Första
punkten stadgar huru förfaras skall, om hovrätten prövar tillfälle böra
lämnas part att avgiva yttrande över motparts inlaga. Därefter begynner
andra punkten: »Varder beslut meddelat, att överexekutors eller utmät ningsmans

utlåtande över besvären skall infordras — — —». Efter
vanliga lagtolkningsgrunder måste innebörden onekligen antagas vara, att
sistnämnda beslut likaväl som det i första punkten omförmälda alltid ankommer
på hovrätten i domför sammansättning, medan förslagets syfte är
det motsatta.

Möjligen kan man vilja åberopa att det lagtekniska grepp, som i förslagen
tillitats, redan kommit til! användning genom lagen den 22 juni 1923 om
ändrad lydelse av 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken. Förutsättningarna
äro emellertid väsentligt olika. Det gällde där åtgärder av rent
expeditionell natur, såsom ock framgår av att de enligt arbetsordningarna
anförtrotts åt tjänstemän hos hovrätten; här är åter fråga om en prövning
efter sakliga grunder, om vilken ej kunnat ifrågasättas annat än att den
skulle ankomma pa person i verklig domareställning i hovrätten.

Vinner den gjorda erinran beaktande, synes den enklast kunna tillgodoses
exempelvis sålunda att de uppgjorda lagförslagen ersättas med eu slutparagraf
i 27 kap. rättegångsbalken av innehåll att förordnande om vederpartens
hörande över anförda besvär, beslut att infordra underdomares utlåtande
över besvären, beviljande av anstånd eller av undantagande från delgivning,
varom i 6 § andra och tredje styckena sägs, ävensom föreläggande enligt
7 § må, i den ordning Konungen bestämmer, kunna meddelas jämväl av
viss ledamot av hovrätten, samt med ett parallellstadgande i 11 kap. utsökningslagen,
vilket synes utan större betänkligheter kunna infogas såsom
första stycke i lagens 226 §. Viss jämkning i lydelsen av nuvarande stadgandet
i sistnämnda paragraf bleve därvid erforderlig.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga lämnade förslagen utan anmärkning.

Justitierådet Wedberg utlät sig:

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad justitierådet Alexanderson anfört
tinner jag de remitterade förslagens avfattning vara mindre tillfredsställande.
Jag anser ock den redaktionella utväg han anvisat äga ett avgjort företräde
framför den i förslagen anlitade. Än bättre vore dock måhända att lämna
27 kap. rättegångsbalken och utsökningslagen alldeles orubbade och i stället
till 23 kap. 1 § nämnda balk foga ett tillägg, som i viss utsträckning överlämnar
åt Konungen att bestämma om domfört antal i hovrätt. Efter mitt
förmenande kunde det lämpligen och utan våda stadgas att beslut i rättegången,
som ej far särskilt överklagas, må kunna efter Konungens förordnande
fattas av allenast en ledamot.

Det må påpekas att med mitt förslag anledning ej föreligger att ändra
ingressen till förordningen den 23 augusti 1851 (rörande besvärsmål från
Gotland), en ändring som eljest skulle kunna finnas påkallad. Hänvisas må
ock till processkommissionens betänkande I s. 127 punkt 3, jämförd exempelvis
med III s. 121 punkt 7.

Justitierådet von Seth yttrade:

Den lagteknik, som i förslagen användes, är i viss mån redan inaugurerad

Första la tjut skottets utlåtande Nr 17.

vid 1901 och 1923 års ändringar i rättegångsbalken och bör måhända därför
icke nu föranleda erinran, ehuru den nog, på sätt inom lagrådet anförts,
näppeligen kan anses lyckligt funnen. Ansluter man sig till densamma,
synes den emellertid, åtminstone såvitt angår själva rättegångsbalken, böra
genomföras följdriktigt. Att efter den föreslagna ändringen i 27 kap. 7 §
behålla uttrycket »hovrättens föreläggande» i sista punkten av 8 § andra
stycket torde sålunda vara mindre tilltalande.

Vid anmälan för Kungl. Maj:t av lagrådets utlåtande anförde departementschefen
i detta hänseende:

För min del finner jag väl beaktansvärt vad inom lagrådet anmärkts
i fråga om sättet för dessa lagändringars genomförande. Emellertid har
redan tidigare samma form använts för att i rättegångsbalken angiva en
sådan ordning för meddelande av beslut, vilken vidare regleras genom föreskrifter
i administrativ väg. Med den formulering, ifrågavarande lagrum
enligt förslagen skulle erhålla, överlämnas åt Kungl. Maj:t att i hovrätternas
arbetsordningar införa erforderliga närmare bestämmelser. Vid dessa
förhållanden har jag icke funnit tillräcklig anledning att härutinnan vidtaga
ändring i de sakkunnigas förslag, som jämväl biträtts av hovrätterna. I
likhet med två av lagrådets ledamöter anser jag ock nu förslagens avfattning
i berörda avseende kunna bibehållas.

Utskottet finner den nu föreslagna anordningen att åt ledamot av hovrätt
överlåta beslutanderätten beträffande vissa förberedande åtgärder i vanliga
besvärsmål välbetänkt och ägnad att medföra en besparing av hovrätternas
arbetstid. Såvitt de framlagda förslagen avse att bereda möjlighet
för åvägabringande av eu dylik anordning, ansluter sig utskottet
följaktligen till desamma. Utskottet har emellertid funnit sig böra föreslå
dels en jämkning beträffande det sakliga innehållet av förslagen dels och
en förändrad avfattning av desamma.

I sakligt avseende biträder utskottet så till vida det i ärendet framställda,
av justitierådet von Seth inom lagrådet förordade förslaget om utvidgning
av tillämpningsområdet för anordningen, att utskottet anser anordningen
böra gälla även beslut om kommunikation av inlaga, som klaganden ingivit
efter det besvären utställts till förklaring av motparten. Det synes nämligen
följdriktigast, att en dylik inlaga i fråga om yttrandes inhämtande
må kunna behandlas i samma ordning som själva besvärsskriften.

Vidkommande förslagens avfattning delar utskottet den mening, varåt
justitierådet Alexanderson givit uttryck och vilken vunnit stöd från annat
håll inom lagrådet. Utskottet anser alltså, att i rättegångsbalken och utsökningslagen
bör stadgas, att vissa av de beslut, som för närvarande ankomma
på hovrätt, må kunna, i den ordning Konungen bestämmer, meddelas
jämväl av viss ledamot av hovrätten. De förslag till lagar om ändring
i 27 kap. rättegångsbalken och i utsökningslagen, som utskottet med anledning
härav framlägger, ansluta sig i allt väsentligt till justitierådet
Alexandersons yttrande. I båda lagförslagen har jämte de av honom angivna
besluten, som skulle kunna meddelas av ledamot av hovrätten, upptagits
den ovan berörda föreskriften om delgivande av viss av klaganden

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

senare ingiven inlaga. I förslaget till lag om ändring i 27 kap. rättegångsbalken
har utskottet tillika angivit, att det ifrågasatta förfarandet icke må
tillämpas i mål, däri någon hålles häktad. Vad angår ändringen i utsökningslagen,
har utskottet vid övervägande av de olika möjligheter, som
erbjuda sig att i denna lag infoga det erforderliga nya stadgandet, stannat
vid att förorda stadgandets upptagande i en ny paragraf, som erhållit sin
plats mellan 225 och 226 §§ och betecknats 225 a §.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen
icke kunnat antaga de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen, för sin del antaga följande förslag
till

i) Lag

om ändring i 27 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att i 27 kap. rättegångsbalken skall införas en ny
paragraf, betecknad 20 §, av följande lydelse:

20 §.

Förordnande om vederpartens hörande över anförda besvär, beslut att infordra
underdomares utlåtande över besvären, beviljande av anstånd eller
av undantagande från delgivning, varom i 6 § andra och tredje styckena
sägs, föreläggande enligt 7 § ävensom föreskrift om delgivande av inlaga,
som, efter det besvären utställts till förklaring, blivit av klaganden ingiven,
må, där ej någon i målet hålles häktad, kunna, i den ordning Konungen
bestämmer, meddelas jämväl av viss ledamot av hovrätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

2) Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 225 a §, av följande lydelse:

225 a §>.

Förordnande om vederpartens hörande över anförda besvär, beslut att infordra
överexekutors eller utmätningsmans utlåtande över besvären, beviljande
av anstånd eller av undantagande från delgivning, varom i 219 §
tredje och fjärde styckena sägs, föreläggande enligt 220 § ävensom före -

Första layutskottets utlåtande Nr 17.

skrift om delgivande av inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring
blivit av klaganden ingiven, må, i den ordning Konungen bestämmer,
kunna meddelas jämväl av viss ledamot av hovrätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

Stockholm den 8 mars 1928.

På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala, Boren*, Schlyler,
Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult och John O. Karlsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Nilsson i Antnäs, Jansson i Edsbäcken,
Karlsson i Vätö, Johansson i Brånalt, Carlson i Mölndal och Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 1 avd. 12 höft. (Nr 17—18 J