Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u17 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

Nr 17

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11
juni 1913 (nr 313) dels ock i ämnet väckta motioner.

Genoin en den 27 januari 1961 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 28, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen Hen 11 juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst etthundra
kronor.

Lika med---skriftlig försäk ran.

2 §•

Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Lika med---skriftlig försäk ran.

2 §•

Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes

saml. 1 avd. Nr 17

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

(Nuvarande lydelse)

för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola bestämmas
till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än femtio
kronor.

3 §.

Den som---från straff.

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jämte
annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava uiulaiidragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda uttaxeringen
av nämnda utskylder antagas
vara tio kronor för varje skattekrona.

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Den som---från straff.

Straff för brott som avses i denna
lag vare, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej förfallet, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från
den dag brottet begicks.

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jämte
annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda uttaxeringen
av nämnda utskylder antagas
vara femton kronor för varje
skattekrona.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna 1:546 av herr Sveningsson samt 11:649 av
herrar Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,

dels likalydande motionerna 1:547 av herr Svanström och herr Andersson,
Axel Emanuel, samt II: 647 av herr Vigelsbo m. fl.

Motionerna 1: 546 och II: 649 utmynnar i hemställan
att riksdagen måtte, med förklaring att förevarande proposition icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i skattestrafflagen med den ändringen,
att 3 § erhåller följande lydelse:

»Den som---från straff.

Straff för brott som avses i denna lag vare, ändå att brottet är att bedöma

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

enligt 2 §, ej förfallet, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal for
brottet inom tre år från den dag brottet begicks.»

I motionerna I: 547 och II: 647 hemställes,
att riksdagen vid behandling av propositionen måtte besluta
dels att preskriptionstiden för vårdslös deklaration skall utgöra tre år,
dels att preskriptionsavbrytande verkan i fråga om brott enligt skattestrafflagen
skall tillkomma jämväl vid förundersökning delgiven underrättelse om

misstanke för brott; samt ,

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till enligt ovan erforderlig
ändring av skattestrafflagen.

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden får utskottet hanvisa till
motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att minimistraffen för falskdeklaration och vårdslös
deklaration, som för närvarande är böter å 100 kronor respektive &0
kronor, skall höjas till 400 kronor respektive 200 kronor. Vidare forordas, att
preskriptionstiden för vårdslös deklaration utökas från två till fem år.

Inledning

Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös deklaration
har i vissa hänseenden föranlett kritik. Hithörande frågor har aven
uppmärksammats inom riksdagen. Sålunda har i en interpellation vid 1960
års riksdag påtalats att bestämmelserna om preskription vid atal för vårdslos
deklaration inte är tillfredsställande, varjämte i ett flertal motioner hemställts
om en översyn av gällande straffsatser i syfte att ernå en skärpning

av straffen. . ,

Mot bakgrunden av här antydda förhållanden utarbetades i september

1960 inom finansdepartementets rättsavdelning en promemoria med förslag

till ändring i skattestrafflagen (stencilerad).

I promemorian framlades förslag dels om höjning av minimistraffen tor
brott som avses i skattestrafflagen, dels om förlängning av preskriptionstiden
vid sådana brott, som bedömes som vårdslös deklaration.

I anslutning till behandlingen av denna promemoria hos Kungl. Maj :t anmäldes
en skrivelse från riksdagens justitieombudsman angående åtgärder
i syfte att åvägabringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen
samt en skrivelse från häradshövdingen Arvid Liizell rörande samma

frå^äi

över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har, efter
remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten,

It Bihang till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 1 avd. Nr 17

4 Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

riksskattenämnden, 1951 års rättegångskommitté, besvärssakkunniga, överstäthåiiarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands
samt Norrbottens län, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbrukstorbund,
Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation.

Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Jämväl i den av justitieombudsmannen och Ltizell aktualiserade frågan
har remissbehandling ägt rum.

Gällande rätt m. m.

Enligt skattestrafflagen straffas den som i deklaration till ledning vid fastställande
av skatt lämnar oriktig uppgift ägnad att för uppgiftslämnaren
eller den han toretrader leda till frihet från skatt eller till för låg skatt
Straffpåföljd inträder dock först då den oriktiga uppgiften lämnats uppsåthgen
eller på grund av grov oaktsamhet. Med uppgiftslämnare som företräder
annan åsyftas s. k. legal ställföreträdare såsom förmyndare för omyndig,
lirmatecknare för bolag etc.

bör det uppsåtliga brottet, falskdeklaration, är straffet böter eller fängelse
eller, dar omständigheterna är synnerligen försvårande, straffarbete i
högst två år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som
genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle
ha undandragits, dock minst etthundra kronor.

Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet, vårdslös deklaration, är straffet
böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse
i högst sex månader. Böterna skall bestämmas till högst två och en halv
gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om
uppgdten följts, skulle ha undandragits, dock minst femtio kronor Såväl
botesmaximum som bötesminimum är således hälften av vad som är stadgat
tor falskdeklaration. 5

Hen som frivilligt rättar oriktig uppgift är befriad från straff.

... 6n S°tf f°rskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna,
domas a gatda
dragits eller kunde ha undandragits.

Om genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undan agi

s ommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter sam -

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år I96t

ma beräkningsgrund, skall vid bestämmande av böter eller straffskatt den
sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder antagas vara tio kronor
för varje skattekrona.

Skattestrafflagen avser inte endast sådana uppgifter som skall ligga til
grund för den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet, d. v. s.
självdeklarationen med tillhörande handlingar. Då lagen talar om oriktig
uppgift ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan avses all
slags skatt, bl. a. indirekta skatter, ävensom annan allmän avgift. Med deklaration
avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Skattestrafflagen
är dock ej tillämplig, när den ifrågavarande gärningen ar straffbelagd i annan
lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning. Sålunda straffas
oriktiga uppgifter i deklaration för skatt, som uttages vid import, efter
den 1 januari 1961 enligt den i år antagna lagen om straff för varusmugg Även

medverkan till deklarationsbrott är straffbar. Därvid blir bestämmelserna
i 3 kap. allmänna strafflagen tillämpliga. Jämlikt 4 § i sistnämnda
kapitel skall envar medverkande bedömas efter det uppsåt eller den

oaktsamhet som ligger honom till last.

Brott som avses i skattestrafflagen må åtalas, förutom vid laga domstol
i brottmål, vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet
eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jämväl
vid rätten i den ort där verksamheten bedrives.

Enligt 118 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten i
länet att, då anledning förekommer att brott enligt skattestrafflagen föreligger,
göra anmälan till åklagare. Enligt nämnda paragraf åligger det vidare
taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten
om fall, i vilka sådana brott kan misstänkas.

I fråga om preskription av brott enligt skattestrafflagen gäller bestämmelserna
i 5 kap. allmänna strafflagen. Dessa bestämmelser innebär, att
straff för falskdeklaration är förfallet, om den misstänkte ej häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Vid vårdslös deklaration är tidrymden
två år. Att preskriptionstiderna är olika sammanhänger med skillnaden
i straffsatser. För falskdeklaration kan dömas till straffarbete i högst
två år, medan strängaste straffet för vårdslös deklaration är fängelse.
Preskriptionstidens längd är utmätt i förhållande tdl maximistraffet och
därmed också i förhållande till brottets svårhet. Enligt gängse praxis räknas
preskriptionstiden från den dag, då den oriktiga uppgiften avgi\its.

I en i första kammaren av herr Möller vid 1960 års riksdag framförd interpellation
påtalades hurusom en skattskyldig lyckats undandra sig åtal för
vårdslös deklaration genom att hålla sig undan för åklagaren i ett pal vec -

kor. I interpellationen anfördes bl. a.

Den tvååriga preskriptionstiden utgick den 28 mars, d. v s. i går. Genom
att hålla sig undan har denne skattskyldige chans att undgå bötesstraff, som
eventuellt kunnat uppgå till flera hundra lusen kronor Han bär nämligen
eftertaxerats för 175 000, och böterna för vårdslös deklaration kan uppgå

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

till 2 1/2 gånger skattebeloppet. En möjlighet att ändå ställa lionom under
åtal är att åklagaren väcker åtal för falskdeklaration. I så fall är preskriptionstiden
fem år.

Fallet är inte unikt. Tvärtom sker gång efter annan liknande undanhållanden,
till dess den tvååriga preskriptionstiden utgått. Det är inte tillfredsställande
att skattskyldiga, som begått felaktig "deklaration, sålunda kan
undgå de rättsliga och ekonomiska följderna, särskilt när det finns fog för
antagandet att undanhållandet sker i brottsligt uppsåt.

Det förefaller starkt befogat att ändra lagstiftningens bestämmelser om
preskription vid dylika skattebrott. En möjlighet härtill är att förlänga preskriptionstiden
för vårdslös deklaration, en annan att nuvarande preskriptionstid
behålles men att den börjar räknas först när ärendet sändes till bokgranskning.

I interpellationssvaret som lämnades den 22 april 1960 konstaterade chefen
för finansdepartementet till att börja med att det brott, som består i att
någon av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i sin deklaration, i fråga
om preskriptionstiden följer samma regler som andra bötesbrott. Han yttrade
vidare:

Jag anser emellertid liksom herr Möller, att det vid de vårdslösa deklarationsbrotten
kan föreligga särskilda skäl att beträffande preskription frångå
de regler som gäller bötesbrott i allmänhet. Tvåårstiden räknas från brottets
begående, d. v. s. i regel från det deklarationen avgivits. Med hänsyn till taxeringsmyndigheternas
arbetsbelastning kan det dröja avsevärd tid, innan sådan
kontroll sker att brottet upptäckes. Därefter kan tidsödande utredningar
bli nödvändiga. Jag har därför kommit till den uppfattningen att preskriptionstiden
för dessa brott snarast möjligt bör på lämpligt sätt förlängas. Det
ar min avsikt att upptaga denna fråga tillsammans med eu del andra tidigare
planerade åtgärder för att effektivisera kampen mot skattefusket.

I detta sammanhang kan erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 13 till 1960 års riksdag till behandling upptagit två motioner, vari yrkats
att riksdagen skulle hemställa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål måtte underställa
riksdagen förslag av innebörd att tid varunder misstänkt håller sig
undan icke skall inräknas i preskriptionstiden.

Motionärerna hade åberopat en skrivelse av den 21 september 1959 till
Kungl. Maj:t, vari riksåklagaren hemställt, att frågan om de omständigheter,
som borde tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, upptoges till övervägande.
I första lagutskottets utlåtande sammanfattas riksåklagarens skrivelse
på följande sätt.

Förundersökningen utgjorde en del av rättegången i vidsträckt mening.
Systemet med förundersökning innebure, att målet i former, som avsåge att
garantera den misstänktes rättssäkerhet, skulle så beredas, att det i ett sammanhang
kunde företagas till huvudförhandling. Den rättsliga reglerin" av
förundersökningsförfarandet, som skett i rättegångsbalken i avsikt att ""''tillgodose
dessa båda synpunkter, hade självfallet medfört, att det i större och
mera invecklade mål ofta förflöte avsevärt längre tid från utredningens påböljande
till åtalets väckande än tidigare. Förundersökningsreglerna skapade
också större möjligheter för den misstänkte att förhala saken. När
fråga vore om brott, som av målsäganden anmälts eller eljest upptäckts först
mot slutet av preskriptionstiden, ett förhållande som ingalunda vore ovanligt,
hade darfor förundersökningsreglerna visat sig kunna vålla avsevärda

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961 7

risker för att åtal icke skulle kunna anhängiggöras före preskriptionstidens
utgång Flera sådana fall hade inträffat efter införandet av den nya rättegångsordningen.
Några av dessa hade väckt stor uppmärksamhet. Det föreföll!
icke tillfredsställande, att den misstankte skulle kunna utnyttja realerna
om förundersökningsförfarandet till att undandraga sig lagfonng och
straff- å andra sidan borde det icke få förekomma, att åklagaren för att
förebygga preskription tummade på dessa regler, som i själva verket avsage
att garantera den enskildes rättssäkerhet.

Första lagutskottet erinrade i sitt utlåtande om att den fråga om ändring
av 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen, som aktualiserats genom riksåklagarens
förut nämnda skrivelse, upptagits till behandling av strafflagberedningen i
dess den 21 december 1956 avgivna slutbetänkande (SOU 1956: o5). Strafflagberedningen
hade därvid föreslagit sådan ändring i nuvarande regler, att
preskriptionsavbrytande verkan skulle tillkomma ej blott delgivning av åtal
utan även vid förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott.
Utskottet framhöll att strafflagberedningens förslag då var under prövning
hos Kungl. Maj :t och att riksdagen i en nära framtid skulle komma att få taga
ställning till de ändringsförslag på ifrågavarande område, vilka kunde följa
på grund av strafflagberedningens betänkande. Utskottet ansåg därför
att något initiativ i frågan icke borde tagas från riksdagens sida.

Här torde få erinras om att Kungl. Maj :t i sitt under hösten 1960 till lagrådet
remitterade förslag till brottsbalk inte godtagit vad strafflagberedningen
förordat på ifrågavarande punkt utan föreslagit, att nuvarande bestämmelser
på området med i huvudsak oförändrat innehåll skall överföras till
den nya brottsbalken.

I sitt betänkande nr 45 till 1960 års riksdag behandlade bevillningsutskottet
ett flertal motioner, vari bl. a. yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en utredning rörande brott mot skattelagarna, innebärande
en straffskärpning vid sådana brott.

Bevillningsutskottet uttalade sin fulla anslutning till det syfte som låg
bakom motionsyrkandena. Det torde, framhöll utskottet, utan tvivel förhålla
sig så, att ett stort antal skattskyldiga genom olika manipulationer söker dra
sig undan beskattning för större eller mindre del av sin inkomst eller förmögenhet.
Sammantaget torde det allmänna enligt utskottet på detta sätt
undandras betydande belopp till förfång för de lojala skattebetalarna. Tillförlitliga
uppgifter för att bedöma sådan undandräkt saknas visserligen,
men så mycket torde kunna antagas, framhöll utskottet, att om de årligen
undandragna beloppen blev föremål för taxering, skulle skattebördan generellt
sett kunna lättas.

Bevillningsutskottet uttalade vidare, att den närmast till bands liggande
åtgärden för att förebygga att inkomster undandras beskattning är att öka
taxeringsorganisationens personella resurser. Utskottet erinrade om den utbyggnad
av taxeringsorganisationen som skett under senare år och om den då
pågående utredningen om en effektivisering av taxeringskontrollen.

Beträffande vissa uttalanden i motionerna rörande straffsatserna för de -

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

klarationsbrott och rörande domstolarnas sätt att tillämpa skattestrafflagen
framhöll bevillningsutskottet, att antalet personer som fällts för brott mot
skattestrafflagen under de senaste fem åren uppgått till drygt 2 000 per år.
Därav hade dock endast ett fåtal dömts till frihetsstraff. Sannolikt är, framhöll
utskottet vidare, att det antal personer, som begått brott mot skattestrafflagen
vilka inte upptäckts eller undgått beivran, är större. Utskottet fortsatte.

Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig
falskdeklarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekommer
i betydande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand
söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan
riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå såsom
ett allvarligt åsidosättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet
diskuteras om de nuvarande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i
praktiken är ägnade att åstadkomma tillräcklig sådan verkan. Det bör emellertid
även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna
om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot.
I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte
att undandra skatt utan till följd av uppgiftslämnarens oförmåga att rätt
tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.

Utskottet, som vidare erinrade om den förut återgivna interpellationen
och det därå avgivna svaret, uttalade den förhoppningen att det skulle visa
sig möjligt att komma tillrätta med det i interpellationen påtalade förfaringssättet.
I samband därmed underströk utskottet lämpligheten av att, i
den utsträckning nu gällande bestämmelser medger, samarbete mellan taxeringsmyndigheten
och polismyndigheterna inleds på ett tidigare stadium än
som nu ofta är fallet, då misstanke föreligger om deklarationsbrott. Utskottet
slutade sitt yttrande med följande.

För att få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och
främst en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad
av större solidaritet mot samhället. Detta torde knappast kunna nås utan
upplysning i olika former. Sådan upplysningsverksamhet bör självfallet äga
rum genom det allmännas försorg men sannolikt skulle ett bättre resultat
nas, om även olika politiska, ideella och andra organisationer ville medverka
till spridande av upplysning om den rätta karaktären av brott mot skattelagarna.
Även om sådan propaganda inte omedelbart får så stor verkan
torde den på lång sikt och i förening med andra åtgärder kunna ge ett värdefullt
resultat.

Promemorian m. m.

I promemorian konstateras till en början, alt det alltjämt torde vara en
ganska spridd uppfattning, att lämnandet av oriktiga uppgifter till ledning
för taxering är en tämligen lindrig förseelse och att det är varken vanhedrande
eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.
Såsom bevillningsutskottet framhållit är det därför angeläget att få till stånd
eu ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad av
större solidaritet mot samhället. Ett led i dessa strävanden är de propagan -

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

dakampanjer för bättre deklarationsmoral som med vissa mellanrum anordnas
av finansdepartementet. Vid sidan av sådana åtgärder och en effektiviserad
taxeringskontroll har, framhålles i promemorian, skattestrafflagen
en viktig uppgift; den ger eftertryck åt kravet på ärlighet och omsorg
vid deklarationernas upprättande. Skattestrafflagen torde alltjamt i stort
sett väl fylla denna uppgift. I vissa hänseenden synes emellertid, enligt promemorian,
utrymme finnas för viss kritik. Det rör sig här om brister, som i
och för sig måhända inte är mera betydelsefulla men på längre sikt kan
försämra lagens allmänpreventiva verkan. I promemorian anföres vidare.

Under åren 1958 och 1959 har — enligt vad taxeringskontrollutredningen
inhämtat — antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen som verkställts
av vederbörande taxeringsintendenter, utgjort 3 178 respektive d5b2
Av de år 1958 gjorda anmälningarna hade vid utgången av ar 1959 2 225 lett
till fällande dom, varav dock endast cirka 190, d. v. s. mindre än 10 procent
av de avdömda fallen, bedömts som falskdeklaration. I 246 fall var ansvarsfrågan
ej avgjord den 1 januari 1960. I 707 fall hade anmälningarna inte
föranlett åtal eller anställt åtal ogillats.

Finansdepartementet har från vederbörande taxeringsintendenter lnliamtat
vissa uppgifter om de utdömda straffen i nämnda 2 225 fall. I endast ett
av dessa fall bär frihetsstraff (fängelse) ådömts. — — — Undersökningen
ger vid handen att i cirka 70 procent av de fall, som hänförts till 1 9 skattestrafflagen
d. v. s. till falskdeklaration, har bötesbeloppen understigit tvä
»ånger undandragen skatt. De bötesbelopp som utdömts vid vårdslos deklaration,
2 § skattestrafflagen, bär i cirka 70 procent av fallen understigit den
undandragna skatten; i 17 procent av fallen har bötesbeloppen understigit
halva den undandragna skatten. En mer ingående undersökning som vidtagits
i ett par län, synes dock ge anledning antaga att i något mindre an hallien
av de fall, där“bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § ligger mellan halva
och hela den undandragna skatten, bötesbeloppen motsvarar mellan 90 och
100 procent av undandragen skatt. Likaså torde i cirka hälften av de tall,
där bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § överstiger hela den undandragna
skatten, bötesbeloppen ligga mellan 100 och 110 procent av den undandragna
skatten Det är således en klar tendens hos domstolarna att vid vårdslös deklaration
sätta bötesbeloppen lika med den undandragna skatten. Vid fall
av falskdeklaration torde tendensen vara att bötesbeloppen sattes till tva
»ånger undandragen skatt. I ett betydande antal fall undei stiger dock utdömda
bötesbelopp vid tillämpning av 2 § väsentligt den undandragna skatten.
Likaså understiger bötesbeloppen vid tillämpning av 1 § 1 manga fall väsentligt
två gånger undandragen skatt.

Flertalet av de hörda taxeringsintendenterna ansåg, enligt vad i promemorian
framhålles, att domstolarna varit väl försiktiga vid straffmätningen.
Det påtalades även att straffmätningen varit synnerligen ojämn olika domstolar
emellan. Sålunda framhöll eu taxeringsintendent, som funnit straffmätningen
i allmänhet vara tillfredsställande, att bötesbeloppen i en domsaga
varit påfallande låga. Av 87 utdömda bötesbelopp hade mer än hälften
understigit halva den undandragna skatten och i inte mindre än It) fall motsvarat
bötesminimum 50 kronor. Del torde vidare, enligt promemorian, vara
eu allmän erfarenhet, att straffmätningen i överinstanserna i regel är högre
än i andra domstolar.

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

Antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som för närvarande
göres, är, framhålles i promemorian, sannolikt åtskilligt mindre än det antal
fall av oriktig deklaration som upptäckes. Detta torde framför allt bero
på att taxeringsnämndsordförandena inte i tillräcklig omfattning fullgör sin
skyldighet att underrätta taxeringsintendenten om fall där brott mot skattestrafflagen
kan misstänkas. Till belysning härav nämnes i promemorian att
vid en undersökning, som verkställts vid en länsstyrelse, det konstaterades
att omkring 40 av länets taxeringsnämnder inte inkommit med någon åtalsanmälan
i fråga om vare sig 1957, 1958 eller 1959 års taxeringar. Man kan,
enligt promemorian, knappast utgå från att det i dessa nämnder under en
treårsperiod ej skulle ha förekommit något enda fall som bort föranleda anmälan.
I promemorian konstateras därefter, att möjlighet saknas för taxeringsintendenten
att undersöka hela deklarationsmaterialet i länet ur åtalssynpunkt.
Om taxeringsnämndsordförandena underlåter att fullgöra sin
anmälningsskyldighet, leder detta därför till att de skattskyldiga blir olikformigt
behandlade när det gäller skattestrafflagens tillämpning. Även länen
emellan förekommer skiljaktigheter, som tyder på olikheter i praxis.

I promemorian understrykes, att den i taxeringsförordningen stadgade
anmälningsskyldigheten innebär att anmälan inte får underlåtas i de fall
som där anges. Någon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över
statens straffanspråk vid deklarationsbrott föreligger inte. Det sagda utesluter,
enligt promemorian, givetvis inte att såsom i nuvarande praxis en utsovring
sker av rena bagatellfall, avseende mindre belopp. Men denna sovring
bör utföras av intendenten och icke verkställas ur skälighetssynpunkter
o. dyl. Därefter anföres.

Det bör, med anledning av vad sålunda kunnat konstateras, ankomma på
taxeringsintendenterna att i större utsträckning än hittills tillse att taxeringsnämndsordförandena
fullgör sin anmälningsskyldighet. Det finns anledning
antaga, att om så sker, antalet anmälningar kommer att väsentligt öka.
Genom utbyggnaden av taxeringsorganisationen och effektiviseringen av
taxenngsarbetet kommer även antalet fall där skattebrott upptäckes" att bli
flera.

Det förhållandet att deklarationsbrott i framtiden kan väntas bli beivrade
i större utsträckning än hittills kan förutsättas medverka till en bättre deklarationsmoral.
Detta resultat kan uppnås utan att ändra skattestrafflagen.
Vad som framkommit vid den verkställda undersökningen ger emellertid
anledning ifrågasätta, om de straff som utmätes alltid är sådana att de
skattskyldiga blir klart medvetna om att falskdeklaration och vårdslös deklaration
utgör allvarliga lagöverträdelser.

I promemorian framhålles att de strafflatituder, som skattestrafflagen anger,
i och för sig lämnar möjlighet för domstolarna att utmäta straff som
står i rimligt förhållande till brottets beskaffenhet. Domstolarna torde ha en
viss i och för sig naturlig benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom
strafflatitudernas nedre del. Det synes emellertid, enligt promemorian, med
fog kunna göras gällande att man härvid åtminstone på vissa håll gått så
långt att deklarationsbrottens allvarliga karaktär kan undanskymmas.

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 19(11 11

Vid bedömning av denna fråga bör, enligt promemorian, beaktas, att brott
mot skattestrafflagen i regel bedömes enligt 2 §, d. v. s. såsom begångna av
grov oaktsamhet. Detta beror på svårigheten att förebringa bevisning om att
uppsåt förelegat. Många fall, där falskdeklaration i verkligheten föreligger,
torde därför ha bedömts som vårdslös deklaration. I själva verket torde det,
framhålles i promemorian, vara en ganska vanlig situation i hithörande mål,
att ett flertal omständigheter pekar på att den skattskyldige varit i ond tro
utan att full bevisning om uppsåt kunnat förebringas. Att likväl böterna i
övervägande antalet fall av vårdslös deklaration understigit den undandragna
skatten ger stöd för uppfattningen att straffmätningen på sina håll varit
val låg. Promemorian fortsätter.

Med tanke på de utmätta straffens betydelse för att hos allmänheten inskärpa
den allvarliga karaktären hos skattebrotten synes fog finnas för det
från flera håll uttalade önskemålet om en skärpt straffmatning hos vissa
domstolar. Detta önskemål kan också uttryckas så att de domstolar som ligger
lägst i straffmätningen bör anpassa sig till den nivå som tillampas bl. a.
av högsta domstolen och hovrätterna. Ett lämpligt medel att na detta sylte

_ utan att likväl nämnvärt inskränka på domstolarnas möjligheter att ut döma

en efter brottets svårhetsgrad avpassad påföljd — synes vara att något
höja föreskrivna bötesminima.

De lägsta straff som kan utdömas vid falskdeklaration och vårdslös deklaration
utgör 100 respektive 50 kronor. Dessa belopp synes redan med
hänsyn till det förändrade penningvärdet numera vara alltför låga. Vid ett sa
allvarligt brott som falskdeklaration synes minimistraffet inte rimligen bora
sättas lägre än 300 kronor. För vårdslös deklaration synes minimibeloppet
med ledning av tidigare redovisade överväganden lämpligen kunna fördubblas,
d. v. s. sättas till 100 kronor. I anslutning till ikraftträdandet av den sålunda
förordade ändringen torde det vara önskvärt att riksskattenämnden
och riksåklagarämbetet i samråd söker verka för en likformig behandling
av åtalen för deklarationsbrott.

I promemorian framhålles vidare att reglerna om brottspreskription i
vissa fall lett till stötande konsekvenser, när det gäller vårdslös deklaration.
Detta sammanhänger med att det kan dröja avsevärd tid, innan sådan kontroll
kan ske att brottet upptäckes. Så är i synnerhet fallet, om oriktigheten
i deklarationen inte påvisas förrän vid taxeringsrevision. Sådan anordnas
regelmässigt först i samband med den pa länsstyrelsernas taxeringssektionei
ankommande eftergranskningen eller i samband med besvär rörande den
skattskyldiges taxering. Mer än ett år kan på detta sätt förflyta, innan det
framkommer misstankar om brottsligt förfarande. Därefter kan åtskillig
tid åtgå till förundersökningen. Situationen blir på grund härav ofta den,
att stämning i mål om vårdslös deklaration kan delges den misstänkte
först mot slutet av den tvååriga preskriptionstiden. För en skattskyldig,
som vet att förundersökning mot honom pågår, föreligger i sådana fall eu
frestelse att söka undgå ansvar genom att hålla sig undan den korta tid som
återstår innan brottet preskriberats.

Vad sålunda anförts ger, enligt promemorian, vid handen att vid de vårdslösa
deklaration sbrotten föreligger sådana särskilda omständigheter som

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

gör det påkallat att avvika från de allmänna reglerna om brottspreskription.
En förlängning av preskriptionstiden för sådana brott bör, enligt promemorian,
på lämpligt sätt komma till stånd. Därefter anföres.

För att nå detta syfte skulle i och för sig kunna tänkas att föreskriva en
särskild, senare tidpunkt för preskriptionstidens början än som följer av
allmänna regler. För närvarande räknas tiden vanligen från deklarationens
avlämnande. Man skulle kunna överväga att i stället på ett eller annat sätt
anknyta till den tidpunkt då åtgärderna för skattekontroll enligt därom gällande
bestämmelser normalt skall vara avslutade. Mot en sådan lösning talar
emellertid flera skäl. Preskriptionstiden skulle komma att förlängas även för
falskdeklarationsbrolten, utan att något praktiskt behov därav framträtt.
Det bör vidare hållas i minne, att åtskilliga deklarationsbrott upptäckes redan
på taxeringsnämndsstadiet och, med det här diskuterade alternativet,
kan bli åtalade och föremål för dom redan innan preskriptionstiden börjar
löpa, något som knappast kan sägas stå i överensstämmelse med preskriptionsreglernas
allmänna konstruktion. Härtill kommer, att ett sådant alternativ
visserligen skulle vara praktiskt genomförbart beträffande de direkta
skatterna, den allmänna varuskatten och de skatter på vilka 1959 års förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig men
skulle skapa särskilda problem beträffande andra skatter och avgifter. Alternativet
i fråga synes därför icke kunna förordas.

Vid sådant förhållande torde man, uttalas i promemorian, vara hänvisad
till att stadga en särskild längre preskriptionstid för de vårdslösa deklarationsbrotten.
Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas till fem år, d. v. s.
samma tid som för falskdeklaration. Därmed vinnes även viss anknytning
till den tid som står till buds för att väcka fråga om eftertaxering; denna
tid är fem år från taxeringsårets utgång.

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian, att minimistraffen för
falskdeklaration och vårdslös deklaration höjes till 300 respektive 100 kronor.
Vidare förordas, att i 3 § skattestrafflagen införes ett nytt andra stycke
av innehåll att straff för brott som avses i lagen, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej skall vara förfallet, om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år.

De sålunda föreslagna lagändringarna synes, enligt promemorian, böra
trada i kraft den 1 juli 1961. Av allmänna regler torde följa att ändringarna
i fråga om minimistraffen inte blir att tillämpa på brott som begåtts före
dagen för ikraftträdandet. Däremot torde, uttalas i promemorian, den föreslagna
särskilda preskriptionsregeln bli att tillämpa även på äldre brott, i
den mån den förut gällande preskriptionstiden inte utgått före lagändringens
ikraftträdande (SP 13 § och NJA 1941 s. 251).

I propositionen lämnas å s. 14—22 en redogörelse för avgivna remissyttranden
över promemorian. Vidare redogöres å s. 22—36 för ovannämnda
skrivelser från justitieombudsmannen och från häradshövdingen A. Liizel!
samt för remissyttranden över sistnämnda skrivelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

Departementschefen

Vid lagrådsremissen uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, att skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaxation och
vårdslös deklaration alltjämt i huvudsak torde vara ägnade att fylla sm uppgift.
Han anförde vidare:

»De i departementspromemorian framlagda förslagen avser inte hellei att
åstadkomma mera omfattande ändringar; de tar endast sikte på enstaka
punkter, där brister framträtt.

Vid remissbehandlingen har åter framförts krav på en allmän översyn
av lagen eller i vart fall på ändringar av mera vittutseende karaktar. Jag
skall i det följande ingå på några av de därvid upptagna frågorna. Vaå som
anförts i remissyttrandena har emellertid inte övertygat mig om att tiden
nu skulle vara mogen för en allmän översyn av lagen. Ytterligare erfarenheter
bör enligt min mening först vinnas.

I detta sammanhang bör därför i huvudsak endast de i promemorian behandlade
frågorna upptas till prövning. Remissbehandlingen visar, att enighet
i stort sett rått om att dessa frågor bör lösas efter de i promemorian
angivna riktlinjerna.

Den i promemorian föreslagna höjningen av bötesminima ar i och för
sig ganska obetydlig. I några yttranden har framförts farhågor för att höjningen
inte skulle vara tillräcklig för att nå det angivna syftet att åvagabringa
ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmatning ar avsevart
lä"re än den av överrätterna tillämpade. Vad därvid anförts kan inte frånkännas
fog. Å andra sidan synes man, av skäl som anförts i promemorian
och vtterligare utvecklats av bl. a. riksskattenämnden, bora iakttaga återhållsamhet
vid en höjning av minimistraffen. Av betydelse i sammanhanget
skulle även, såsom hovrätten för Västra Sverige framhållit, vara om riksåklagarämbetet
i ökad utsträckning vidtog åtgärder for att åvagabringa
överklagande av domar, i vilka för lågt straff utmätts.

Med beaktande av de olika synpunkter som sålunda kan anlaggas på fråoan
vill lag föreslå att minimistraffet vid falskdeklaration sättes till 400
kronor och vid vårdslös deklaration till 200 kronor. Med detta förslag vinnes
även att man bibehåller den hittillsvarande proportionen mellan böteslatituderna
för de båda brottstyperna. I samband härmed bör, på satt bl. a.
länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, den kommunala utdebiteringssats
med vilken domstolen skall räkna vid bestämmandet av den undandragna
skattens belopp, höjas från 10 till 15 kronor per skattekrona.

lag vill i sammanhanget understryka det i promemorian gjorda uttalandet
att taxeringsnämndens ordförande är skyldig att till taxeringsintendenten
i länet anmäla samtliga fall i vilka falskdeklaration eller vårdslos deklaration
kan misstänkas. Taxeringsintendenten har givetvis att på sitt ansvar
pröva de inkomna anmälningarna, och han bör även i överensstäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

melse med nuvarande praxis kunna sålla bort fall i vilka det undandragna
beloppet är ringa. Frånsett detta undantag är det emellertid en skyldighet
för honom att till åklagaren befordra alla de fall där anledning förekommer
till antagande att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger. Någon
rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över statens straffanspråk
finns sålunda inte. Av särskild vikt är härvidlag att taxeringsintendenterna
vakar över att ordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet.
För att främja en riktig och enhetlig tillämpning synes det lämpligt att intendenterna
låter föra statistik över inkomna anmälningar från taxeringsnämnderna
och över åtal sanmälningar till åklagare. Avskrift av denna statistik
bor årligen tillställas riksskattenämnden, som kan ge intendenterna
del av iakttagelser rörande anmälningsfrekvenser och förekommande ojämnheter.
Föreskrifter av här angiven innebörd bör införas i taxeringskungö Forslaget

om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös deklaration
har tillkommit för att avlägsna en uppenbar brist i möjligheterna att bekämpa
denna art av lagöverträdelser. Att de nuvarande preskriptionsreglerna
lett till stötande konsekvenser har klart framträtt i några under senare
hd aktuella fall och har ytterligare belysts i remissyttrandena Man
har därvid särskilt påtalat, att den korta tiden varit till fördel för den misstänkte
i fall där inkomstförhållandena varit invecklade och — vilket i regel
samtidigt är fallet — de undandragna skattebeloppen är betydande. Vad i
några enstaka yttranden anförts om att de nuvarande olägenheterna skulle
bortfalla i och med att taxeringsorganisationen förstärkes måste betecknas
som verklighetsfrämmande. Jag vill här endast peka på att, även om det visar
sig möjligt att genomföra den väsentliga ökning av revisionspersonalen
som föreslås av taxeringskontrollutredningen, rörelseidkarna skulle kunna
bil föremål for taxeringsrevision i genomsnitt endast en gång vart åttonde år

Strafflagberedningens förslag om ändrade regler för preskriptionsavbrott
har, såsom tidigare nämnts, inte godtagits i det till lagrådet remitterade förslaget
till brottsbalk men torde även om det genomfördes ändå inte varit
agnat att lösa det föreliggande problemet; i många fall händer att tvåårstiden
utgått innan ens förundersökning kunnat igångsättas.

Mot bakgrunden härav är det enligt min mening även uppenbart, att den
örlängning av preskriptionstiden med ett år som föreslagits i nå»ra Yttranden
inte är tillfyllest.

Det står utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en
avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när
det som i förevarande fall är fråga om att förlänga tiden. Av det förut anförda
torde framgå att sådana starka skäl föreligger. Remissbehandlingen
visar, att man ganska allmänt delar denna uppfattning. Mot förslagets
tekniska utformning har invändningar inte framförts. Jag tillstyrker därför
att preskriptionstiden för vårdslös deklaration på sätt förordats i promemorian
förlänges från två till fem år.

I sammanhanget vill jag understryka, att preskriptionstidens förlängning

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

givetvis inte får leda till att behandlingen av ifrågavarande ärenden fördröjas.
Hänsyn både till den misstänkte och till det allmänna kräver att all
tänkbar skyndsamhet iakttages.

Jag övergår härefter till att behandla vissa förslag som i remissyttrandena
framförts om ytterligare ändringar i skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ifrågasatt en utvidgning av
lagens tillämpningsområde så att jämväl andra felaktiga uppgifter än sådana
som lämnats i själva deklarationen — t. ex. i infordrade kompletteringar
— kommer att omfattas av bestämmelserna. I den mån sådana upplysningar
lämnats i skriftlig form, torde de emellertid vara att anse som
lämnade i deklaration. Jag vill erinra om att i 1 § andra stycket stadgas att
med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Under dylik
försäkran ingår enligt ett uttalande av lagrådet vid lagens tillkomst
(prop. 1943:140 s. 110) bl. a. skriftliga upplysningar som infordras avmyndighet
till fullständigande av redan lämnade deklarationer av olika
slag.

Vad angår övriga förslag som framförts om utvidgning av skattestrafflagens
tillämpningsområde vill jag framhålla, att de är av så vittutseende
natur att de torde erfordra ytterligare utredning. Det rör sig här om frågor
som, ehuru ingalunda betydelselösa, knappast torde tarva en omedelbar lösning.
De synes därför kunna anstå till en framtida allmän revision av skattestrafflagen.

I detta sammanhang vill jag slutligen ingå på de olägenheter i form av
dröjsmål med handläggningen av mål om falsk eller vårdslös deklaration
som påtalats i justitieombudsmannens och Liizells skrivelser. Ehuru frågan,
på sätt kommer att framgå av det följande, torde kunna lösas utan lagstiftning,
som kräver riksdagens medverkan, har jag ansett frågan vara av sådan
vikt att den bör redovisas i anslutning till de nyss förordade ändringarna
i skattestrafflagen.

De nu diskuterade dröjsmålen sammanhänger med att flertalet av de
åtalsmål, där taxeringen överklagats, vilandeförklaras i avvaktan på utgången
i skattemålet. Att så måste ske i åtskilliga fall finner jag i likhet
med justitieombudsmannen och ett flertal hörda myndigheter vara ofrånkomligt.
Å andra sidan är det angeläget, att vilandeförklaring inte sker i
större utsträckning än som sakläget motiverar. Det får ankomma på vederbörande
åklagare att i samråd med taxeringsintendenten verka för att detta
iakttages.

Vad angår de åtalsmål som vilandeförklaras vill jag understryka de uttalanden
som gjorts om vikten av att motsvarande skattemål liksom även, efter
dessas avgörande, åtalsmålen påskyndas på allt sätt och i alla berörda instanser.
Såsom justitieombudsmannen påpekat är de ifrågavarande målen
inte heller fler än att en särskild förtursbehandling bör kunna anordnas.
Även om beaktansvärda initiativ tagits härutinnan från myndigheternas

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

sida, finner jag liksom justitieombudsmannen lämpligt att strävandena för
en bättre ordning på detta område stödjes genom särskilda föreskrifter.

I första hand bör sålunda i taxeringskungörelsen intagas en särskild föreskrift
om att, sedan underrättelse inkommit om att åtalsmål vilandeförklarats
i avvaktan på utgången i skattemål, detta mål skall färdigberedas med
största möjliga skyndsamhet och därefter ofördröjligen överlämnas till den
instans som har att pröva detsamma. På akten bör genom stämpel eller på
annat lämpligt sätt tydligt utmärkas att målet är av betydelse för åtalsmål.
Av värde synes därvid kunna vara om riksskattenämnden i samråd med kammarrätten
och taxeringsintendenterna verkar för ett enhetligt förfaringssätt.

Även i fråga om kammarrättens handläggning av de här aktuella målen
synes en komplettering av gällande föreskrifter kunna förordas. I kammarrättens
stadga bör sålunda intagas föreskrift om att skattemål, varom nu
är fråga, skall avgöras snarast och senast inom tre månader efter det målet
inkommit till kammarrätten från prövningsnämndens kansli såvida icke
presidenten medgivit att målet må avgöras senare. Ett sådant stadgande innebär
givetvis inte, att åtalsmålen får ovillkorlig förtursrätt framför alla
andra mål. Såsom kammarrätten framhållit kan i enstaka mål ett snabbt
avgörande framstå som ännu mera nödvändigt, exempelvis i mål i vilka exekutiv
auktion är förestående.

Enligt vad jag erfarit ger man numera vid föredragning i regeringsrätten
alltid särskild förtur åt sadana skattemål som är av betydelse för utgången
i åtalsmål. Jag anser därför att man tills vidare icke behöver, på sätt ifrågasatts,
vidtaga ändring i 1926 års stadga angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden som tillhör regeringsrätten.

I sammanhanget bör understrykas angelägenheten av att myndigheterna
och i främsta rummet prövningsnämndernas kanslier tillser att skattskyldiga
inte tillåtes förhala avgörandet i sådana mål varom nu är fråga.

Jag vill slutligen nämna att justitieombudsmannen i särskild skrivelse
hemställt om föreskrifter rörande skyldighet för domstol att skyndsamt till
taxeringsintendent översända avskrift av dom i mål om deklarationsbrott
och av beslut att förklara sådant mål vilande. Denna skrivelse är f. n. föremål
för övervägande inom justitiedepartementet.»

Lagrådet

Det remitterade förslaget föranledde i lagrådet följande yttranden.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Såsom i remissprotokollet framhållits äger skattestrafflagen tillämpning
även i fråga om andra uppgifter än sådana som skola ligga till grund för
den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet. Frågan huruvida
de föreslagna minimibeloppen äro lämpligt avvägda jämväl när det gäller
andra skatter och avgifter har, såvitt remissprotokollct utvisar, icke när -

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

mare berörts i departementspromemorian eller yttrandena. Det torde icke
utan vidare kunna antagas att så är förhållandet. Särskilt beträffande några
av hithörande författningar kan tänkas förekomma att åtal avser undandragande
av obetydliga belopp, exempelvis förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Beträffande den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen kan erinras
att — även om åtal för oriktiga uppgifter i självdeklaration merendels
icke sker i fråga om obetydliga belopp — det dock icke är uteslutet, att
understundom straff skall utmätas fast det undandragna skattebeloppet är
mycket litet, t. ex. om åtal avseende ett flertal poster bifalles blott beträffande
någon av dem.

Därest i händelser som ovan antytts det undandragna skattebeloppet är
så lågt, att bötesstraffet enligt den tillämpliga straffskalan i övrigt icke
skulle kunna sättas så högt som till 400 kronor respektive 200 kronor, torde
ett bötesminimum å sådant belopp vara alltför strängt. Det är därför påkallat
att från tillämpningen av de föreslagna höjda minima göra undantag
för dylika fall. Undantagen synas kunna bestämmas att gälla då det
skattebelopp som undandragits eller skulle hava undandragits icke uppgåi
till 100 kronor. Att för de undantagna fallen stadga särskilt minimum torde
ej vara erforderligt.

Det torde icke vara anledning antaga att undantagsbestämmelser av angiven
begränsad innebörd skola vare sig motverka syftet med förslaget eller
bereda svårighet i tillämpningen.

På grund härav förordas, att slutbestämmelsen i 1 § första stycket får
lydelsen: dock minst 400 kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger
100 kronor, samt att motsvarande bestämmelse i 2 § får innehålla
att böterna likväl ej må vara lägre än 200 kronor, där ej skattebeloppet
understiger 100 kronor.

Regeringsrådet Jarnerup:

Med den föreslagna höjningen av bötesminima avses att åvägabringa en
ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt lägre
än den av överrätterna tillämpade. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida
höjningen får en dylik verkan. Det avsedda syftet torde bättre ernås, om
riksåklagarämbetet vidtager åtgärder för att sådana domar överklagas, i vilka
för lågt straff utmätts.

Å andra sidan kan en höjning av bötesminima till de föreslagna beloppen
medföra, att minimum kan bliva för högt i vissa fall, där det undandragna
beloppet är mycket lågt. Det är härvid att märka, att skattestiafflagen äger
tillämpning icke blott beträffande statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt kommunal inkomstskatt utan även i fråga om ett stort antal
andra skatter ävensom avgifter.

Med hänsyn härtill böra bötesminima icke höjas med mera än som i stort
sett motsvarar penningvärdeförsämringen.

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

I enlighet härmed förordar jag, att bötesminimum vid falskdeklaration
bestämmes till 200 kronor och vid vårdslös deklaration till 100 kronor.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande över förslaget anförde departementschefen: »Lagrådet

har icke gjort annan erinran mot det remitterade förslaget än
att dess ledamöter i särskilda yttranden framhållit, att de föreslagna minimistraffen
i vissa undantagsfall kunde bli för höga. Det anses inte uteslutet,
att understundom straff utmätes fast det undandragna skattebeloppet
är mycket litet. Ehuru dylika fall knappast torde uppkomma i praktiken,
vill jag inte motsätta mig att de i lagrådet anförda synpunkterna beaktas.
Lagförslaget synes böra jämkas i enlighet med vad lagrådets flesta
ledamöter förordat. Därjämte bör i 3 § av det remitterade förslaget göras
en ändring av redaktionell natur.»

Utskottet

I förevarande proposition föreslås, att skattestrafflagen ändras i följande
avseenden.

Minimistraffen för falskdeklaration och vårdslös deklaration, som för
närvarande är böter å 100 kronor, respektive 50 kronor, liöjes till 400 kronor,
respektive 200 kronor, utom i vissa undantagsfall, för vilka särskilt
minimistraff ej stadgas.

Preskriptionstiden för vårdslös deklaration utökas från två till fem år,
det vill säga samma tid som gäller för falskdeklaration.

Den kommunala utdebiteringssats, varmed domstolen skall räkna vid
bestämmandet av den undandragna skattens belopp, höjes från tio kronor
till femton kronor per skattekrona.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna hävdas, att preskriptionstiden
vid vårdslös deklaration bör förlängas blott till tre år. Motionerna
I: 547 och II: 647 innefattar dessutom förslag att preskriptionsavbrytande
verkan i fråga om brott mot skattestrafflagen jämväl skall tilläggas
vid förundersökning delgiven misstanke om brottet.

Vad först angår minimistraffen vill utskottet anföra följande.

I den i propositionen åberopade promemorian uppgives, att många fall
där falskdeklaration i verkligheten föreligger torde ha bedömts som vårdslös
deklaration. I själva verket torde det, framhålles i promemorian, vara
en ganska vanlig situation i hithörande mål, att ett flertal omständigheter
pekar på att den skattskyldige varit i ond tro utan att full bevisning om
uppsåt kunnat förebringas. Att likväl böterna i övervägande antalet fall av
vårdslös deklaration understigit den undandragna skatten giver, enligt vad
i promemorian anföres, stöd för uppfattningen att straffmätningen på sina
håll varit väl låg.

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

Såsom en allmän erfarenhet anföres i promemorian att straffmatningen
i överinstanserna i regel är högre än i underrätterna. Det från flera hall
uttalade önskemålet om en skärpt straffmätning hos vissa domstolar anges
kunna uttryckas så, att de domstolar, som ligger lagst i straffmatnmgen,
bör anpassa sig till den nivå, som tillämpas bland annat av högsta domstolen
och hovrätterna. Att något höja bötesminima synes, enligt promemorian,
vara ett lämpligt medel att nå detta syfte.

Såvitt utskottet kunnat finna är uttalandet angående mai, van viss, dock
ej tillräcklig bevisning om uppsåt förelegat, icke fullt klart. Till förekommande
av missförstånd om lagens mening finner utskottet det angelaget framhålla,
att omständigheter, som tyder på ond tro, i och för sig ej be iover vara
av den beskaffenhet, att de bör medföra straffskärpning, då uppsatligt brott
ej styrkes och således bedömningen avser endast oaktsamhetsbrott. Det ar
enligt utskottets mening av vikt att skillnaden mellan uppsåtligt och icke
uppsåtligt brott även på detta svårbedömbara område hålles klar.

Vidare bör anmärkas, att blott en grundlig undersökning av straffmatningen
i underrätter och överrätter kan giva ett entydigt svar på frågan om
lika fall bedömes olika i skilda instanser. De brott vid vilka fullföljd i
högre rätt äger rum till den tilltalades nackdel måste ju antagas i genomsnitt
vara svårare än de brott vid vilka åklagarna åtnöjes med avgörandena
i första instans. Till sistnämnda kategori torde höra ett avsevärt antal i all,
där det är uppenbart att uppsåt ej föreligger och det kan ifrågasättas, om
oaktsamheten är grov eller icke.

Oaktat vad utskottet sålunda anfört, anser utskottet att i promemorian
redovisade iakttagelser ger belägg för förekomsten av en viss tendens hos
domstolarna att bestämma straffen vid falskdeklaration och vid många fall
av vårdslös deklaration alltför lågt. På grund härav och med hänsyn till
inträffad förändring av penningvärdet synes den föreslagna höjningen av
minimistraffen vara motiverad. Höjningen är givetvis att betrakta som ett
uttryck för samhällets krav på ärlighet och omsorg vid deklarationernas
upprättande. Det torde emellertid ej kunna bortses från att skärpningen av
minimistraffet för vårdslös deklaration möjligen kan medföra en benägenhet
hos domstolarna att frikänna från ansvar i de lindrigaste fallen. Möjligheten
härav är, enligt utskottets mening, i betraktande av vad som kan vinnas
genom höjningen av minimistraffen dock ej ägnad att ingiva betänkligheter
mot den föreslagna ändringen. Vid denna bedömning tager utskottet
hänsyn till att praxis under det senaste årtiondet torde ha uppvisat en tilltagande
och tämligen långtgående stränghet när det gällt att bedöma huruvida
ådagalagd oaktsamhet varit att anse som grov.

Utskottet har intet att invända mot att minimistraff i enlighet med propositionen
ej vidare stadgas för de fall i vilka undandraget skattebelopp understiger
etthundra kronor.

Vad därefter angår preskriptionsfrågorna, så finner utskottet det ådagalagt,
att nu gällande tvååriga preskription vid vårdslös deklaration, varvid

Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961

tiden normalt räknas från den dag, då den oriktiga uppgiften avgivits, bör
förlängas med hänsyn till föreliggande svårighet att i tid upptäcka, utreda
och åtala brott av denna art.

Att såsom i motionerna I: 547 och II: 647 föreslagits delvis åstadkomma
den onskvarda förlängningen genom att införa en regel, enligt vilken vid
deklarationsbrotten preskriptionen skulle avbrytas genom att misstanke
om sådant brott delgives vid förundersökningen, synes mindre lämpligt. Frågan
huruvida delgivning av misstanke skall tilläggas betydelse för avbrytande
av preskription är nämligen enligt utskottets uppfattning av sådan
principiell innebörd att den icke bör upptagas till övervägande annat än i
ett större sammanhang.

Då inotionsforslaget i denna del avböjes, framstår det som otillräckligt att
ttc,!8 161 mCd yrkande 1 sistnämnda motioner samt motionerna I- 546 och
11:649 förlänga preskriptionstiden vid vårdslös deklaration med endast ett
är. Genom den i propositionen föreslagna förlängningen till fem år vinnes
som i promemorian framliålles en viss anknytning till den tid, som står till

timLnH H''!f-na.fråga °m eftertaxerinS> eu anknytning som måste anses
tiUtalande. Härtill kommer att preskriptionstiden fem år redan förekommer

gaUande ratt, sasom vid falskdeklaration, medan i vår lag ej finnes stadgfde
*.lde.r. meHan två och fem år för preskription av åtal. Utskottet finner
tmUfemåramPllSt ^ preskriPtionstiden vid vårdslös deklaration förlänges

Ej heller i ovan ej särskilt berörda delar har utskottet funnit anlednin* till
erinran mot det genom propositionen framlagda lagförslaget

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 546 och II: 649

samt U 547 och II: 647 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 28.

Stockholm den 7 mars 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid dctla ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Rranting, Per Olofsson Nvström*
Gezelius , Alexanderson, Erik Svedberg*, Svanström* och Hifding * ’

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

bI03/o Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag