Första lagutskottets utlåtande nr 16 (Utlåtande 1954:L1u16 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

IN i* 16.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 36 i första kammaren av herr Ollén
samt nr 56 i andra kammaren av herr Hamrin. I motionerna, vilka äro likalydande,
framhålles, att medan en statskyrkoprästs tystnadsplikt, när det
gäller bikt, är skyddad enligt lag en frikyrkopastor vid avgivande av vittnesmål
kan åläggas att yppa vad som förtrotts honom under tysthetslöfte.
Motionärerna anhålla, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Beträffande de skäl, som i övrigt legat till grund för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om tystnadsplikt för vittne vid avgivande av vittnesmål
återfinnas i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta lagrum kan sägas upptaga
två huvudtyper av fall, då vittnesmål är uteslutet, nämligen dels sådana, då
tystnadsplikt föreligger väsentligen med hänsyn till det offentligas intresse,
att vissa förhållanden ej komma till allmänhetens kännedom, dels ock sådana,
då tystnadsplikt kan anses berättigad huvudsakligen till skydd för den
enskilde. Vad angår den förra gruppen fall upptagas bestämmelser i första
stycket av paragrafen. Där stadgas, att ämbets- eller tjänsteman eller den
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva
annan allmän befattning ej må höras som vittne angående något, varom han
på grund av sin ställning har att iakttaga tystnad. I motiven till stadgandet
framhålles, att frågan huruvida och i vilken omfattning tystnadsplikt föreligger
får bero av de särskilda författningar, som reglera de avsedda personernas
ställning, eller av de regler, som eljest kunna anses gälla därom. Dylika
stadganden om tystnadsplikt för tjänstemän återfinnas t. ex. för domare
i 4 kap. 11 § rättegångsbalken, för riksbankstjänstemän i 36 § lagen den
30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank samt för posttjänstemän i 13 §
allmänna poststadgan den 20 juni 1941.

Tystnadsplikt till skydd för den enskilde stadgas i paragrafens andra och
tredje stycken för advokat, läkare, barnmorska och deras biträden, vilka ej
må höras angående vad som blivit dem förtrott på grund av deras ställning,
och för rättegångsombud, biträde och försvarare, som ej må vittna om vad

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

som förtrotts dem för uppdragets fullgörande. Om den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker därtill, kan dock vittnesförhör äga rum
med här avsedda personer angående omständigheter, varom de eljest varit
skyldiga iakttaga tystnad. Lagrummet innehåller därjämte erinran om att
tystnadsplikten för nämnda enskilda yrkesutövare i vissa fall kan upphävas
xiv särskilda stadganden om upplysningsplikt. Därjämte föreskrives, att annan
än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå
icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

I fråga om de sålunda angivna enskilda yrkesutövarna -— advokat, läkare,
barnmorska och deras biträden — ges regler om tystnadsplikt i 30 § av de
xiv Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 (nr 826) fastställda stadgarna för Sveriges
advokatsamfund, 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december
1930 (nr 442) och 22 § reglementet den 21 november 1919 (nr 798) för
barnmorskor. Advokat är »skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga
vad han erfarit i sin yrkesutövning». Läkare är förbjuden att »yppa
vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat».

Vid sidan av de regler om tystnadsplikt, för vilka ovan redogjorts, utsäges
i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, att om tystnadsplikt för präst är särskilt
stadgat. Denna erinran i lagtexten syftar på en bestämmelse i 7 kap. kyrkolagen
— »om hemliga skriftermål» — där 2 § lyder:

»När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller
flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekänner
och ångrar samt bättring lovar, då skall han avlösas, och ingen prästman
må en sådan syndare och hans brott röja (vid livsstraff till görande).
Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall
aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas (till
livet).»

Åsidosätter präst som lyder under domkapitel sin tjänsteplikt, äger domkapitlet
enligt 13 § 2 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel (nr
ä67) tilldela honom varning eller suspendera honom. I svårare fall sker åtal
vid domstol.

I visst hänseende åtnjuter även frikyrkopastor befrielse från vittnesplikt,
nämligen när han tjänstgjort som medlare mellan äkta makar. Enligt stadgandet
i 74 kap. 3 § giftcrmålsbalken må medlare i äktenskapstvister ej
höras som vittne om vad han vid medlingen erfarit. Medling mellan makar
kan enligt 14 kap. 1 § giftcrmålsbalken verkställas förutom av präst i församling
av svenska kyrkan även av behörig vigselförrättare inom annat
trossamfund. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § giftcrmålsbalken äga rum
inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund, om Konungen medgivit,
att vigsel må förrättas inom samfundet. Sådan rätt att förrätta vigsel har
medgivits prästerskap hos ett flertal frikyrkliga samfund.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Historik. Dansk och norsk rätt.

Den som höres såsom vittne är i princip skyldig att omtala allt som han
har sig bekant, i den mån det är av betydelse i målet. Före processreformen
modifierades denna huvudprincip av på spridda ställen i lagstiftningen förekommande
bestämmelser om att vittne ej ägde uttala sig rörande vissa omständigheter.
Förutom ovan citerade, alltjämt gällande stadgande i kyrkolagen
föreskrevs exempelvis i 17 kap. 7 § äldre rättegångsbalken, att fullmäktig
ej ägde vittna om det som hans huvudman under rättegången förtrott honom.
Även för vissa andra fall fanns i lag stadgad en tystnadsplikt, vilken som
följdverkan medförde begränsning av möjligheten att vittna. Den i 1 kap. 7 §
äldre rättegångsbalken föreskrivna domareden medförde sålunda, att domare
ej kunde vittna om de rådslag, som rätten höll inom stängda dörrar. En liknande
tystnadsplikt förelåg för juryman i tryckfrihetsmål på grund av den
försäkran han var skyldig avlägga. Den i särskilda författningar stadgade
tystnadsplikten för vissa ämbets- och tjänstemän ansågs i viss utsträckning
utgöra hinder för avläggande av vittnesmål. Däremot torde så ej varit förhållandet
med exempelvis den i 258 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
föreskrivna skyldigheten att ej i oträngt mål yppa enskildas förhållanden
till bankbolag.

Beträffande i förtroende lämnade meddelanden förelåg ett svårtolkat uttalande
i ett kungl. brev av den 24 april 1754, där det stadgades, att »varken
lagen fordrar, att vittnen om sådant, som emellan fyra ögon sagt blivit, böra
vittna eller på sådane vittnesmål, när de med laga skäl icke bestyrkas eller
av parten vidkännas, något avseende havas bör». Rörande innebörden av
detta brev, vilket genom Kungl. Maj:ts dom den 28 november 1799 förklarades
icke vara tillämpligt i tvistemål, rådde delade meningar. Enligt uttalande
av processlagberedningen kunde emellertid skäl anses föreligga för
den uppfattningen, att brevet endast avsett att utesluta vittnesbevis rörande
ärekränkande uttalanden som fällts i förtroende.

Med hänsyn till den tvekan som rådde angående innebörden i vissa fall
av de då gällande föreskrifterna ansågs vid processreformen lämpligt att i
rättegångsbalken närmare angiva i vilka fall vittnesmål skulle vara uteslutet.

Processkommissionen uttalade efter att ha behandlat frågan om tjänstemäns
tystnadsplikt följande:

Likaså måste det anses vara ett samhälleligt intresse, att allmänhetens
tillit till personer i viss ställning icke rubbas genom att de tvingas att yppa
vad de i förtroende erfarit. Ur denna synpunkt kan i viss omfattning skydd
anses påkallat för vad som i förtroende erfarits av präst, vare sig han är anställd
i statskyrkan eller i annat trossamfund, av läkare eller av advokat.
Bestämmelser, som under närmare angivna förutsättningar utesluta vittnesförhör
om sådana förhållanden, som nu berörts, torde böra intagas i en blivande
lag.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Vid riksdagsbehandlingen av den i anledning av processkommissionens
betänkande avgivna propositionen (nr 80/1931) uttalade särskilda utskottet
i avgivet utlåtande, att det även syntes böra övervägas, huruvida icke, åtminstone
i brottmål, befrielse från vittnesplikt kunde stadgas beträffande
omständigheter, som meddelats i förtroende. En ovillkorlig skyldighet att
yppa även förtroliga meddelanden skulle enligt utskottets mening vara ägnad
att störa sammanlevnaden och stundom ställa den enskilde inför svåra
inre konflikter.

Processlagberedningen fann det emellertid icke tillrådligt att medgiva en
allmän befrielse från vittnesskyldighet beträffande yttranden, som skett i
förtroende, då härigenom möjligheterna till fullständig utredning i alltför
hög grad skulle minskas. Beredningen visade därvid särskilt på de olägenheter
som skulle kunna framträda i grova brottmål. I de fall då skydd för
förtroliga meddelanden vore särskilt påkallat gåves emellertid enligt processlagberedningens
mening tillräckligt skydd genom reglerna i 36 kap. 5 §
i förslaget, vilket lagrum oförändrat upptagits i gällande lag.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt medtogos
emellertid ej frikyrkopastorer bland de grupper, som erhöllo tystnadsrätt
för i förtroende mottagna meddelanden. Angående statskyrkoprästs rätt
att iakttaga tystnad uttalade processlagberedningen.

Vad angår tystnadsplikt för präst meddelas därom för närvarande bestämmelser
i kyrkolagen, och övervägande skäl torde tala för att denna fråga
alltjämt regleras av den kyrkliga lagstiftningen.

Under behandlingen hos Kungl. Maj :t, i lagrådet och i riksdagen berördes
ej frågan om prästs eller frikyrkopastors tystnadsplikt.

I dansk rätt regleras förevarande fråga i § 169 Lov om rettens pleje, där
det stadgas.

»Mod dens pnske, som har krav paa hemmeligholdelse, maa vidnesbyrd ikke
afkrseves — — — folkekirkens og anerkendte trossamfunds prsester om det,
som i skriftemaal eller i 0vrigt i deres egenskab av sjseles0rgere maatte vaere
dem betroet.»

Norsk rätt erbjuder exempel på en motsvarande lösning av spörsmålet. I
§ 205 lov om rettergangsmaaten for tvistemaal stadgas nämligen.

»Uten samtykke av den, som har krav paa hemeligholdelse, maa retten
ikke ta imot vidnesbyrd av prester i statskirken og andra anerkjendte trossamfund,
sakf0rere, försvaret i straffesaker, laeger, apotekere og jordm0dre
om noget, som er betrodd dem i deres kald, undtagen naar de efter
lov er pligtige til att aapenbare det.

Det samme gjadder underordnede og medbjaelpere, som i stillings medför
er kommet til kundskap om det, som er betrodd de nsevnte personer.»

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från hovrätten för Västra Sverige, domkapitlet
i Linköpings stift och 1951 års rättegångskommitté. Därjämte har utskottet
berett Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Frikyrkliga samarbetskommittén
och Förbundet för religionsfrihet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Hovrätten för Västra Sverige anför.

Vad i förarbetena till 36 kap. 5 § rättegångsbalken anförts om den förtroendeställning
som utövare av vissa yrken intaga i förhållande till den
enskilde samt dennes berättigade intresse av att vad som anförtros sådan
yrkesutövare icke kommer till annans kännedom, synes äga tillämplighet
även på förhållandet mellan den enskilde och hans själasörjare. Beträffande
skriftermål inför präst i svenska kyrkan tillgodose ovannämnda regler i
kyrkolagen såväl den enskildes som prästens intresse av att tystnad iakttages
om vad som förekommit vid skriftermålet. Den likställighet som numera
i åtskilliga hänseenden gäller mellan svenska kyrkan och andra trossamfund
talar för att liknande regler böra gälla i fråga om förtroenden med karaktär
av bikt inför den som i sådant samfund intager en ställning, motsvarande
den som tillkommer präst i svenska kyrkan. Hovrätten vill därför tillstyrka,
att frågan om införande av sådana regler göres till föremål för utredning.

Domkapitlet i Linköpings stift anför följande.

I 36 kap. 5 § rättegångsbalken, där tystnadsplikt i vissa fall lagfästes, säges
i sista stycket om prästs tystnadsplikt endast att därom är särskilt stadgat.
Det stadgande som därvid avses torde vara 7 kap. 2 § kyrkolagen. Detta
stadgande åter synes genom sin ålderdomliga formulering icke i alla avseenden
giva präst den rätt och skyldighet att iakttaga tystnad som motionärerna
åsyfta.

Emellertid har med stöd av denna lagbestämmelse genom domstolspraxis
för präst i svenska kyrkan tillskapats en frihet från skyldighet att yppa
vad som i hans ämbete delgivits eller anförlrotts honom, vilken frihet''kan
sägas vara jämförlig med den som gäller för annan ämbets- eller tjänsteman.
Tystnadsplikten torde vara att betrakta som ett åliggande, vilket han
på grund av sitt ämbete har att iakttaga, oberoende av om han avgivit tysthetslöfte
eller icke. Det är således icke »tysthetslöftet» som sådant, som är
avgörande för frågan om tystnadsplikt föreligger eller icke.

Med denna allmänna reservation får domkapitlet förklara sig tillstyrka
att en förutsättningslös utredning verkställes, om och i vilka fall åt frikyrkopastors
tystnadsplikt kan beredas samma skydd som det vilket kan anses
tillkomma svenska kyrkans prästerskap.

1951 års rättegångskommitté anför följande.

Med den religionsfrihet som i vårt land gäller är det icke tillfredsställande
om en pastor i ett frikyrkosamfund, vilken verkar som själasörjare, skall
vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts honom som själasörjare, medan
en statskyrkopräst icke har sådan skyldighet. Om det än kan antagas

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

att domstolarna i praktiken är benägna att härvidlag icke fordra mera av
en frikyrkopastor än av en präst, anser kommittén önskvärt att den motsättning,
som otvivelaktigt åtminstone formellt råder, blir undanröjd.

En omreglering är emellertid förenad med avsevärda svårigheter.

En naturlig utväg kan synas vara att, i överensstämmelse med dansk och
norsk rätt, genomföra full likställighet i förevarande avseende genom en
regel av innebörd att alla ifrågavarande präster eller pastorer, inom eller
utom svenska kyrkan, icke skulle vara skyldiga — och icke heller ha rätt
att vittna om det som anförtrotts dem som själasörjare, såvida icke den som
anförtrott dem det givit sitt samtycke. En sådan regel skulle nära ansluta
sig till vad som nu stadgas om advokater m. fl. i andra stycket av 36 kap.
5 §; detta stadgande innebär tydligen att i den mån samtycke ges vederbörande
har icke blott rätt utan även skyldighet att vittna.

En likställighet av detta innehåll kan emellertid icke genomföras utan
ändring i kyrkolagen. De nu i kyrkolagens 7 kap. 2 § meddelade bestämmelserna,
till vilka RB hänvisar, är nämligen av vidsträcktare innebörd. De
är givna som skydd för bikten som sådan och gäller gentemot båda parterna
vid bikten, så att tystnadsplikten för prästen icke kan upphävas genom
ett samtycke av andra parten; dessutom gäller den gentemot den som avlyssnar
en bikt. Å andra sidan torde icke påyrkas att sådana bestämmelser
om tystnadsplikt, som enligt kyrkolagen gäller för statskyrkopräst, skall
genomföras för själasörjare i andra trossamfund.

Vissa avgränsningssvårigheter uppstår dessutom när det gäller att avgöra
vilka som skall likställas med statskyrkoprästerna i fråga om vittnesplikten.
Enligt 4 § 1951 års religionsfrihetslag förstås med trossamfund, förutom
svenska kyrkan, varje »sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår
att anordna gudstjänst», och något slags auktorisation av vissa trossamfund
sker icke i vårt land i vidare mån än att enligt giftermålsbalken (4 kap.
2 §) Kungl. Maj :t kan medgiva att vigsel må äga rum inom visst trossamfund.
Det är icke givet att detta urval sker efter samma synpunkter som
hör vara avgörande om nya undantag från vittnesplikten anses böra begränsas
att gälla vissa trossamfund. I synnerhet om en sådan begränsning icke
skall ske, men även eljest, torde det vidare bli mycket svårt att i lag bestämma,
vilka befattningshavare inom trossamfunden som anses ha sådan
ställning som själasörjare att undantagen från vittnesplikten bör gälla för
dem. Härvidlag är det uppenbarligen än mindre möjligt att anknyta till den
behörighet såsom vigselförrättare som länsstyrelsen enligt ovannämnda kungörelse
den 26 oktober 1951 kan förläna vederbörande befattningshavare.

Såsom av det sagda torde framgå anser kommittén att en utredning av den
av motionärerna väckta frågan bör ske.

Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare tillstyrka,
att den i motionerna väckta frågan blir föremål för utredning, men
framhålla, att vissa svårigheter möta att tillgodose motionärernas önskemål.
Därvid visa båda föreningarna på vanskligheten av att avgränsa den grupp
frikyrkopastorer, som skall kunna likställas med statskyrkoprästerna i fråga
om vittnesplikten. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller ytterligare,
att den av motionärerna åsyftade ändringen beträffande vittnesplikten
för frikyrkopastorer förutsätter en lagbestämmelse som reglerar deras
tystnadsplikt.

16 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund uppmärksammar samma svårigheter
och anför bl. a.

En inskränkning i frikyrkopastorernas vittnesplikt är ägnad att inge vissa
betänkligheter. Nu gällande inskränkningar i vittnesplikten (rätten att
tiga) korrespondera mot en materiell tystnadsplikt (plikten att tiga), stipulerad
i särskilda författningar, allmänna läkarinstruktionen, advokatsamfundets
stadgar etc. Gemensamt för alla dessa fall torde vara, att brott
mot tystnadsplikten kan medföra straffansvar eller disciplinär påföljd. Att
inskränka frikyrkopastorernas vittnesplikt utan att samtidigt ålägga dem en
på något sätt sanktionerad plikt att iakttaga tystnad, synes knappast kunna
ifrågakomma. En lösning av sistnämnda fråga torde möta vissa svårigheter.

Även om man blott beaktar tystnadspliktens processuella sida, inskränkningen
i vittnesplikten, lärer det vara svårt att utan vidare likställa frikyrkopastorerna
med sådana kategorier, som äro underkastade ämbetsmannaansvar
eller disciplinär tillsyn. Ämbets- eller tjänstemannaställningen innefattar
en viss garanti mot att rätten att iakttaga tystnad missbrukas, och
detsamma gäller om yrkesutövare, som äro underkastade disciplinär tillsyn.
Någon dylik garanti finnes icke i fråga om frikyrkopastorerna och lärer
svårligen kunna tillskapas.

Med det anförda har styrelsen velat påvisa att den av motionärerna väckta
frågan är ganska komplicerad. Någon erinran mot att den av motionärerna
begärda utredningen kommer till stånd har styrelsen emellertid icke.

Frikyrkliga samarbetskommittén understryker det angelägna i motionernas
syfte på följande sätt.

En lagändring på denna punkt skulle innebära ett skydd såväl för de människor,
som vänder sig till en frikyrklig pastor i djupt personliga frågor, som
för frikyrkopastorn själv. De frikyrkliga pastorerna bedriver ju en omfattande
själavård, inte bara bland församlingarnas medlemmar utan även
bland många människor, som står utanför församlingarna. Bl. a. delar ju
åtskilliga pastorer numera ansvaret för den andliga vården vid fångvårdsanstalterna
med präster i svenska kyrkan. De människor, som blottar sig för
pastorn, bör kunna veta, att han icke är skyldig att inför domstol röja vad
han fått veta under bikt.

Samarbetskommittén är sålunda av den bestämda uppfattningen, att en
utredning i den nu berörda frågan är önskvärd.

Därefter behandlar samarbetskommittén frågan, huruvida rätten att förtiga
vissa omständigheter vid avgivande av vittnesmål med nödvändighet
förutsätter i särskild författning ålagd skyldighet att iakttaga tystnad därom,
och uttalar i denna fråga.

Om man skyddar en pastors rätt att inför domstol förtiga en bikthemlighet,
har man givetvis full rätt att ur moralisk synpunkt ställa kravet att han
i sin tjänsteutövning i tystnad bevarar sådant, som delgivits honom under
bikt. Garantier härför torde kunna vinnas på annat sätt än genom borgerlig
lagstiftning. Vid pastorsutbildningen inom samtliga samfund understVykes
vikten av att en pastor i tystnad bevarar sådant, som yppats för honom i den
personliga själavården. Pastorerna inom två samfund (metodistkyrkan och
Svenska missionsförbundet) måste, innan de avskiljes för tjänst i församlingarna,
högtidligen avlägga löfte om att icke röja sådant, som blottats för
dem i deras egenskap av pastorer och själasörjare.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Den första uppgiften för utredningen bör sålunda vara att undersöka,
huruvida det är nödvändigt att anse en i lag stadgad tystnadsplikt som förutsättning
för tystnadsrätt, även om det ur moralisk synpunkt självklara
kravet på tystnadsplikt kan anses uppfyllt på annat sätt.

Förbundet för religionsfrihet uttalar allmänt, att det syntes oriktigt, att
frikyrkopastorerna ställdes annorlunda i något avseende än svenska kyrkans
präster.

Utskottet.

l)en av motionärerna påtalade olikheten i fråga om tystnadsrätt synes
icke låta sig väl förena med den likställighet mellan svenska kyrkan och
andra trossamfund, som religionsfrihetslagen förutsätter. De djupt personliga
förtroenden, vilka under biktens insegel kunna givas eu själasörjare,
bör denne äga bevara vid vittnesförhör, oavsett vilket trossamfund han tillhör.
Att detta torde vara eu allmänt omfattad uppfattning, synes framgå av
i ärendet inkomna yttranden. Den nuvarande ordningen innebär emellertid,
att en domstol om saken ställes på sin spets nödgas förelägga eu som vittne
åberopad frikyrkopastor att redogöra för vad han erfarit vid mottagande av
bikt.

Såsom framhållits i flera yttranden äro emellertid avsevärda svårigheter
förenade med en lagändring i det angivna syftet. Därvid må till en början
uppmärksammas vanskligheten av att avgränsa den grupp, som kan finnas
böra erhålla tystnadsrätt vid avgivande av vittnesmål. Som framgår av den
Jämnade redogörelsen över förarbetena till rättegångsbalken avvisade processlagberedningen
den tidigare framförda tanken att stadga en allmän befrielse
från vittnesplikt beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende.
Den sålunda antagna principen synes böra föranleda, att en utvidgning
av tystnadsrätten i den av motionärerna önskade riktningen ej tillåtes
sträcka sig längre än till personer, som verkligen framstå som själasörjare
i egentlig mening. Med hänsyn till strukturen av vissa trossamfund uppkomma
emellertid svårigheter att utskilja de funktionärer inom samfunden,
som kunna anses inlaga en sådan ställning. Frikyrkoförsamlingarna äga
icke alltid en från församlingens övriga medlemmar fast avgränsad pastorsbefattning,
vilket är eu naturlig följd av att frikyrkorörelserna utvecklats
ur enskilda sammanslutningar för gemensam andaktsövning under ledning
endast av lekmän. Denna karaktär har i eu del fall bibehållits, men i andra
fall ha sammanslutningarna efter band vunnit en fastare organisation och
anställt särskilda pastorer. Inom flera av de större frikyrkorörelserna anordnas
eu grundlig pastorsutbildning, och stränga krav ställas på dem som
önska anställning som pastor, under del andra religiösa samfund anlita lekmän,
som icke fått någon särskild utbildning för detta ändamål.

Med hänsyn lill del anförda synes det kunna ifrågasättas, huruvida eu
utvidgning av tystnadsrätten icke bör begränsas till pastorer inom allenast

•_> Ililuiittj till riUsdayenii protokoll /.9''4. »samt. lord. Nr IS—16.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

sådana samfund, som äro fastare organiserade med ett klart avgränsat pastorsämbete.
Även frånsett de principiella betänkligheter en sådan begränsning
kan vara ägnad att inge är det tydligt, att en form av särskild auktorisation
av trossamfund för detta ändamål skulle medföra alltför stor omgång
i förhållande till det begränsade syftet därmed. Därest emellertid någon
form av begränsning skulle anses nödvändig, kan det måhända förtjäna
övervägas, huruvida ej denna kan ske till de pastorer inom frikyrkliga
trossamfund, som erhållit vigselrätt. Såsom rättegångskommittén framhåller,
är det visserligen ej givet att urvalet av de samfund, inom vilka vigsel
må förrättas, sker efter samma synpunkter, som böra vara avgörande för
nu ifrågasatta begränsning. För att generellt vigselmedgivande skall kunna
medgivas ett trossamfund torde emellertid ställas sådana utbildnings- och
kompetenskrav på dess pastorer, att vad som i sådana hänseenden kan
fordras för en utvidgning av tystnadsrätten måste anses uppfyllt. En gränsdragning
efter angivna linjer, vilken genom sin anknytning till en redan bestående
indelning ter sig praktisk, synes komma att omfatta samtliga större
frikyrkosamfund.

Det är emellertid såsom rättegångskommittén även framhåller tydligt, att
oavsett hur den grupp frikyrkopastorer bestämmes, som kan anses böra undantagas
från fullständig vittnesplikt, likställighet mellan denna grupp och
svenska kyrkans präster ej kan uppnås utan ändring i kyrkolagen. Även
utan en sådan ändring torde likväl motionärernas önskemål kunna tillfredsställande
tillgodoses genom att gruppen frikyrkopastorer jämställes med
yrkesgrupperna advokater och läkare i fråga om rätt att undandraga sig vittnesmål.

\id en sådan lagändring möta dock nya problem. Av flera remissinstansei
erinras om att den rätt att tiga, som för närvarande medgives vissa yrkesgrupper,
motsvaras av en i särskilda författningar ålagd skyldighet att
tiga, och det framhålles, att det ej synes böra ifrågakomma att inskränka
frikyrkopastorernas vittnesplikt utan alt samtidigt ålägga dem en på något
sätt sanktionerad plikt att iakttaga tystnad. I detta sammanhang må emellertid
erinras om att straffrättskommittén i sitt förslag till brottsbalk (SOU
1953: 14) tagit avstånd från den av Thyrén i dennes strafflagförslag framlagda
tanken att ge eu allmän bestämmelse om brott mot tystnadsplikt. I
Thyréns utkast till lagstiftning om brott mot enskild frid upptogs straff
för »den som utan tillräckliga skäl uppenbarar enskild persons hemlighet,
varom han genom sin ställning eller sitt yrke erhållit kännedom». Inom
straffrättskommittén övervägdes visserligen att efter mönster från utländsk
lagstiftning föreslå stadgande om straff för den som obehörigen yppar
hemlighet varom han erhållit kännedom i sin verksamhet såsom läkare,
sjuksköterska, barnmorska eller apotekare eller under fullgörande av vissa
allmänna uppdrag. Vid införande av en sådan bestämmelse synes ha kunnat
övervägas att medtaga även frikyrkopastorer bland de yrkesgrupper,
som ålades straffsanktionerad tystnadsplikt. Emellertid har straffrättskommittén
icke ansett en så allmän straffbestämmelse lämplig, och det stadgan -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

de om brott mot tystnadsplikt, som slutligen upptagits i brottsbalksförslaget,
avser endast den som är eller varit anställd i allmän tjänst eller av statlig
eller kommunal myndighet tillkallad för överläggning eller medverkan i dess
verksamhet eller som fullgör eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Det
torde sålunda vara förenat med svårigheter att åstadkomma en straffsanktion
för frikyrkopastorernas tystnadsplikt.

Enligt utskottets mening förtjänar det emellertid närmare övervägas, huruvida
en inskränkning av frikyrkopastorernas vittnesplikt med nödvändighet
måste sammanknytas med en i allmän lag eller författning ålagd
tystnadsplikt. Det må erinras om att enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken rättegångsombud,
biträde eller försvarare ej må höras som vittne om vad som
för uppdragets fullgörande förtrotts honom men att en däremot svarande
tystnadsplikt ej är sanktionerad för annan än advokat.

Vidare må uppmärksammas, att enligt vad frikyrkliga samarbetskommittén
framhåller frikyrkopastorer vid sin utbildning regelmässigt åläggas att
i tystnad bevara vad de erfarit vid personlig själavård samt att pastorerna
inom metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet också högtidligen avlägga
löfte att ej röja sådana omständigheter, över huvud taget torde den
nu diskuterade frågan få ses i sammanhang med det förut antydda avgränsningsproblemet.
I samma mån som man begränsar en utvidgning av tystnadsrätten
till pastorer med grundligare utbildning och större kompetens,
minska givetvis betänkligheterna mot att inskränka vittnesplikten utan motsvarande
sanktion för tystnadsplikten. Genom en lämpligt avvägd begränsning
skulle man även komma till rätta med de farhågor för missbruk av tystnadsrätten
som advokatsamfundets styrelse uttalar för de fall, att sådan
rätt medgåves personer, vilka, i motsats till ämbets- och tjänstemän samt
andra i 36 kap. 5 § rättegångsbalken upptagna yrkesutövare, ej äro underkastade
disciplinär tillsyn.

Det anförda torde giva vid handen att eu lagändring för att tillgodose motionärernas
önskemål är förenad med avsevärda svårigheter. En utredning
av den väckta frågan bör emellertid komma till stånd och synes utskottet
lämpligen kunna ske inom 1951 års rättegångskommitté, som har att verkställa
översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och
administrativa författningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:36
och II: 56, måtte i skrivelse till Kung!. Maj :t anhålla om utredning
om rätt för frikyrkopastor att undandraga sig vittnesmål
angående vad som blivit honom förtrott i hans egenskap
av själasörjare.

Stockholm den 26 mars 1954.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Lindblom, Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg’, fru Gärde Widemar och fru
Wallentheim*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren*, Gustafsson i Borås,
Johansson i Norrfors*, Hedqvist*, fru Johansson i Skövde, herrar Fröding
och Lundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Johansson i Skövde och herr Lundqvist.

Stockholm 1954. Kungl, Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5W8S7