Första lagutskottets utlåtande nr 16 (Utlåtande 1951:L1u16 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Nr 16.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för kommun
att bevilja ersättning till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av herr Söderquist
och nr 227 i andra kammaren av fröken Vinge och herr Nihlfors. I
motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av vederbörande författning, att kommun äger rätt att bevilja
ersättning till av kommunen valda nämndemän vid häradsrätt».

I motiveringen ha motionärerna anfört bl. a. följande: Nämndemän vid
häradsrätt uppbure för närvarande ersättning av statsmedel med 12 kronor
för dag och 8 kronor för natt. Denna ersättning vore uppenbarligen för låg.
För personer, som förfogade över sin tid och för vilka en dags bortovaro från
den ordinarie sysslan ej medförde löneavdrag eller annan inkomstminskning,
betydde detta måhända ej mycket. Numera sutte emellertid i häradsrätterna
åtskilliga nämndemän, som på grund av minskade inkomster eller ersättning
till vikarie måste vidkännas ekonomisk förlust för varje dags tjänstgöring
vid rätten. På sina håll hade man sökt hålla nämndemännen skadeslösa
genom att bevilja ett kommunalt tillägg till det statliga arvodet. I de
fall besvär anförts över dylikt beslut hade det emellertid blivit upphävt.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande rätt.

Enligt 1 kap. 4 § rättegångsbalken dömer i häradsrätt häradshövdingen
med nämnd. I viss utsträckning är dock häradsrätt domför utan nämnd.

I 5 § stadgas, att i tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras
flera nämndemän, bestämmer Konungen deras antal. I nämnd skola sitta
minst sju och högst nio. I vissa mål är dock häradsrätt domför med tre i
nämnden.

Enligt 7 § skola i tingslag för huvudförhandling med nämnd å tingsställe
årligen å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag
för tiden för häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat
föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger häradshövdingen
enligt 8 § för huvudförhandling med nämnd utsätta särskilt
sammanträde samt bestämma tid och ställe för sammanträdet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 1 avd. Nr 16.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Enligt 4 kap. 5 § utses nämndeman genom val. Vid val av nämndemän
utgör varje kommun en valkrets. Understiger antalet nämndemän kommunernas
antal, skola angränsande kommuner på lämpligt sätt förenas till valkretsar.
Två eller flera kommuner må ock eljest sammanföras till gemensam
valkrets, om det finnes erforderligt för att skilda orter eller delar av
tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden. Stad må ej med
annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän fördelas mellan
valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets skall
dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän
för varje valkrets bestämmas av rätten.

Valbar till nämndeman är enligt 6 § man eller kvinna, som inom valkretsen
äger rösträtt å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och
där bär sitt hemvist samt fyllt tjugufem år, dock ej den som är i konkurstillstånd
eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.
Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman
eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta må ej vara nämndeman.

I kungörelsen den 10 juli 1947 om antalet nämndemän i tingslag har beträffande
ett stort antal tingslag förordnats, att antalet nämndemän skall
överstiga 18.

1 kungörelsen den 1 juni 1945 angående resekostnads- och traktamentsersättning
till nämndemän är stadgat, att nämndeman för tjänstgöring vid
ting och vid särskilt sammanträde med häradsrätt äger åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet, dock med
vissa avvikelser. Sålunda må resekostnadsersättning utan hinder av vad
eljest gäller utgå för en färd till och från tingsstället eller ställe för sammanträdet
för varje sammanträdesdag. Vid bedömande av nämndemans rätt
till dagtraktamente skall 17 § 1 och 2 mom. resereglementet icke äga tilllämpning.

I sistnämnda två författningsrum i allmänna resereglementet stadgas,
att traktamentsersättning icke må åtnjutas för förrättning, som utföres å
förrättmngsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på visst angivet
avstånd därifrån, samt att traktamentsersättning icke utgår för dag, varav
högst tre timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt,
varav högst en timme sålunda tagits i anspråk. För dag, varav mer än tre
men högst åtta timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, utgår traktamentsersättning
med hälften av det eljest utgående beloppet.

Enligt kungörelsen den 30 december 1946 med tilläggsbestämmelser till
allmänna resereglementet hänföres nämndeman till traktamentsklass C.

Enligt 2 § 2 mom. allmänna resereglementet utgår för nämnda klass traktamente
med 12 kronor för dag och 8 kronor för natt.

Erinras må vidare om bestämmelsen i 18 § resereglementet, enligt vilken
traktamente icke utgår för natt, då förrättningsman på grund av gällande
bestämmelser erhåller kostnadsfri inkvartering.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

I det övervägande antalet tingslag erhålla nämndemännen genom de tingshusbyggnadsskyldiges
försorg kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället. Att
skyldighet i förevarande hänseende föreligger för de tingshusbyggnads.skyldige
har fastslagits av Kungl. Maj :t i utslag den 29 april 1862. Även förekommer
att de tingshusbyggnadsskyldige i stället för att tillhandahålla
nattlogi lämna kontant ersättning till nämndemännen.

Såsom motionärerna erinrat torde det förekomma, att nämndemän uppbära
arvode eller expensbidrag jämväl av kommunala medel. I varje fall
före år 1944 var det icke ovanligt, att kommunerna anslogo medel för detta
ändamål. Det bör emellertid anmärkas, att vid prövning av frågan om rätt
för kommun att bevilja nämndemän ersättning regeringsrätten i flera utslag
funnit sådan rätt icke föreligga. (Jfr regeringsrättens årsbok 1912 s. 112,
1920 not. So nr 93 och 1939 not. S. nr 317.)

Påpekas må i detta sammanhang, att genom den nya rättegångsbalken
nämnd införts jämväl i rådhusrätt, nämligen i vissa brottmål. Under förarbetena
till rättegångsbalken yttrades i skilda sammanhang (jfr SOU 1938:
44 s. 86 och prop. 5/1942 s. 483) att nämndeman i rådhusrätt borde vara
berättigad till ersättning enligt samma grunder som komme att gälla beträffande
nämndeman i häradsrätt. Ersättningen borde utgå av stadens medel.
Någon bestämmelse i ämnet har emellertid icke utfärdats.

Enligt vad utskottet inhämtat torde samtliga magistratsstäder ha beviljat
sina nämndemän dagarvoden. Ersättningsbeloppen uppgå i regel till 18—25
kronor per dag. Lägre ersättning än 16 kronor för hel dag synes icke förekomma.
I några städer varierar ersättningen beroende på sammanträdets
längd eller efter beloppet av den arbetsförtjänst som vederbörande förlorar.
Högsta fixerade ersättningen, 30 kronor, utgår i Stockholm.

Historik.

Bestämmelser om rätt för nämndeman att åtnjuta dagtraktamente vid
inställelse å tingssammanträde tillkommo år 1944. Dessförinnan utgick allenast
ersättning för resekostnad enligt en kungörelse av den 21 maj 1931.
Erinras må dock om de s. k. tingsgästningspengarna, en av allmänna medel
tidigare utgående ersättning till nämndemän. Ersättningsbeloppet uppgick
under budgetåret 1943/44, efter vars utgång ersättningen indrogs, för hela
riket till sammanlagt 18 211 kronor 67 öre.

För extra förrättningar ha gällt särskilda regler. Vid särskilt rannsakningssammanträde
utgick sålunda i vissa fall såväl resekostnadsersättning
som dagtraktamente enligt kungörelsen den 17 september 1851 och kungl.
brevet den 23 mars 1877. Vid andra rannsakningssammanträden utgick endast
ersättning för resekostnad (jfr kungörelsen den 3 juni 1892). Vid
tremansting utgick enligt lagen den 7 maj 1918 resekostnadsersättning. Enligt
kungörelsen den 4 juni 1937 utgick såväl resekostnads- som trakta -

Första lagutskottets utlåtande nr 16-

mentsersättning vid tjänstgöring å urtima ting för upptagande av sjöförklaring
eller sjöförhör. Ersättning har slutligen utgått även vid vissa syneförrättningar.

Frågan om traktamentsersättning åt nämndemän hade, då den år 1944
bragtes till sin lösning, länge stått på dagordningen. Utskottet kan här i
huvudsak hänvisa till de redogörelser, som lämnats i propositionerna 49/
1931 och 27/1944. Vissa punkter skola dock här närmare beröras.

Efter hemställan av lagutskottet i dess utlåtande nr 34 anhöll 1918 års
lagtima riksdag, att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida
och i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän för de
kostnader, som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver
vad för det dåvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas. Viss
utredning i ämnet verkställdes härefter, men något förslag blev med hänsyn
till det ekonomiska läget icke framlagt för riksdagen.

Vid 1927 års riksdag väckte herr K. Schlyter, med instämmande beträffande
motionens syfte av herr Edw. Larson in. fl., i första kammaren och
herr H. Leo i andra kammaren likalydande motioner (I: 124 och II: 180)
med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla om förnyad
utredning av frågan om ersättning åt nämndemän för nämndemansuppdragets
fullgörande samt om utredningens framläggande för nästföljande
års riksdag jämte det förslag, vartill densamma kunde föranleda.
Efter anmärkande att nya kostnadsberäkningar av flera skäl vore erforderderliga
anfördes i motionerna bland annat.

Eu viss fråga tarvade särskilt övervägande. Vore det självfallet, att staten
skulle gälda såväl reseersättning som dagtraktamente, eller läte det icke
tänka sig att staten liksom beträffande tingssammanträdena med tremansnämnd
ansloge medel till reseersättning, men i fråga om dagtraktamente inskränkte
sig till att giva kommunerna befogenhet att, när de så önskade,
besluta om sådan ersättning? Att ersättningen för resekostnaderna stannade
på statsverket vore rimligt bland annat med hänsyn till att en dylik ersättningspost
skulle mycket hårt belasta stora folkfattiga kommuner, medan
skiftningarna i dagtraktamentenas belopp olika kommuner emellan icke
skulle bliva så väsentliga. Och att en viss del av ersättningen utginge av
kommunala medel vore icke principiellt oriktigt, då fråga ju vore om av
kommunerna valda förtroendemän. Icke heller stötte en sådan anordning
mot allmän uppfattning, vilket nogsamt framginge av att talrika kommunala
beslut i angiven riktning redan förelåge. Genom att överlåta åt kommunerna
att bestämma härom öppnades dessutom för den kommunala
självstyrelsen tillfälle att efter lokala förhållanden överväga behovet och
lämpligheten av ett tillskott i ersättningen utöver den rena resekostnaden.
Sist men icke minst möjliggjordes genom en uppdelning av kostnaderna i
antydd riktning mellan stat och kommun en lösning av frågan inom överskådlig
tid, vartill annars med hänsyn till de statsekonomiska förhållandena
ringa förhoppning syntes föreligga.

Därjämte väckte herr S. Luterkort en motion i samma syfte som de nyss
nämnda (1: 158).

I utlåtande, nr 30, över motionerna anförde första lagutskottet bl. a., att

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

utskottet funne det med hänsyn till uppdragets natur principiellt riktigt att
staten skulle gälda såväl reseersättning som dagtraktamente åt nämndemännen.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande, huruvida och
i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän för de kostnader,
som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver
vad för det dåvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som kunde föranledas av detta övervägande. Åtta reservanter
inom utskottet ansågo emellertid skäl ej förefinnas för riksdagen
att upprepa den av riksdagen gjorda framställningen i ämnet till Kungl.
Maj :t.

Till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll frågan.

Påföljande riksdag anhöll emellertid i anledning av en motion (I: 164) i
skrivelse (nr 35) till Kungl. Maj:t om utredning och förslag om resekostnadsersättning
åt nämndemän.

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj :t rikets
hovrätter att, efter hörande av underlydande domhavande och häradsrätter,
avgiva utlåtande i ärendet. Några av de hörda myndigheterna funno frågan
om beredande av ökad ersättning åt nämndemän kunna tillfredsställande
ordnas genom anslag från kommunernas sida; eventuellt med visst bidrag
från staten. Sålunda framhöll domhavanden i Mjölby domsaga, att kommunerna
borde berättigas att i sådana fall, där behov funnes föreligga, lämna
den eller de för kommunen utsedda nämndemännen gottgörelse för de
utgifter, som tjänstgöringen vid de ordinarie tingen medförde, samt att det
möjligen skulle vara lämpligt, att staten åtoge sig att till kommunens utgifter
för dylika kostnader lämna visst bidrag. En dylik anordning syntes icke
bliva betungande för kommunerna, och för staten skulle den medföra fördelen
av begränsning av kostnaderna, medan däremot en bestämmelse om
rätt för nämndemännen i rikets alla domsagor att, utan hänsyn till tjänstgöringens
större eller mindre besvärlighet eller de olika förhållandena i de
särskilda domsagorna, av statsverket erhålla ersättning ovillkorligen skulle
skapa utgifter, som i många fall knappast kunde sägas vara betingade av ett
verkligt behov.

Med överlämnande av de av hovrätterna samt domhavandena och häradsrätterna
avgivna yttrandena anbefallde härefter Kungl. Maj :t statskontoret
att inkomma med utlåtande i ärendet. Statskontoret anförde bl. a. följande.

För sin del skulle statskontoret vilja ifrågasätta, om icke — åtminstone
intill dess den på dagordningen stående frågan om genomgripande förändringar
i rättegångsförfarandet vunne sin lösning — förevarande ersättningsfråga
lämpligen kunde ordnas genom kommunernas förmedling ungefär på
det sätt, som föreslagits av domhavanden i Mjölby domsaga i det av honom
avgivna yttrandet i ärendet. Statskontoret kunde jämväl i huvudsak instämma
i vad domhavanden härutinnan yttrat. Emellertid borde enligt statskontorets
mening staten bidraga till den av kommunen beslutade ersättningen
för nämndemansuppdragets utförande allenast i vad den avsåge ersättning
för kostnaderna för själva resorna — alltså ej med inräknande av

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

traktamente — och även i fråga om dessa kostnader, som borde i kommunens
beslut särskilt angivas, syntes kommunen själv böra vidkännas en del.
För att statens utgifter för ifrågavarande ändamål skulle hållas inom rimliga
gränser, horde statens bidrag tills vidare begränsas till hälften av resekostnaden
i varje fall. Ersättningen i sin helhet syntes böra utbetalas av
kommunen, vilken efter årets utgång skulle hava att vända sig till vederbörande
länsstyrelse för utbekommande av statsbidraget.

Två ledamöter i statskontoret voro av skiljaktig mening, i det att de —
under uttalande att flera skäl förefunnes såväl för att den ifrågasatta resekostnadsersättningen
utginge av statsmedel som för att den betalades av
kommunerna — funno ersättningen i fråga i allt fall lämpligen icke böra
fördelas mellan statsverket och kommunerna.

Efter det statskontorets yttrande inkommit, inhämtades utlåtanden från
länsstyrelserna och Svenska landskommunernas förbund.

Bland länsstyrelserna tillstyrkte flertalet, att resekostnadsersättning bereddes
nämndemännen av statsmedel. Mot statskontorets förslag framhölls,
att vid genomförandet av detsamma någon enhetlighet ej skulle komma till
stånd utan kommunerna skulle kunna besluta ersättning till mycket växlande
belopp. Endast tre länsstyrelser tillstyrkte statskontorets förslag, två
dock med den begränsningen, att statens bidrag till resekostnadsersättningen
icke borde utgå med högre belopp än hälften av vad denna ersättning
skulle utgjort med tillämpning av bestämmelserna i resereglementet. En
länsstyrelse ansåg, att reseersättningen borde gäldas antingen av tingslaget
eller respektive kommuner samt att, i den mån statsintresset kunde anses
vara särskilt engagerat i denna angelägenhet, bidrag borde utgå av allmänna
medel. Tre länsstyrelser funno kommunerna böra erhålla befogenhet att
tillerkänna nämndemän resekostnadsersättning utan rätt att härför åtnjuta
statsbidrag.

Svenska landskommunernas förbund uttalade sig för att såväl resekostnadsersättning
som dagtraktamente enligt resereglementet tillerkändes
nämndemän av statsmedel.

I anledning av vad länsstyrelserna och Svenska landskommunernas förbund
i ärendet anfört infordrades förnyat utlåtande från statskontoret, som
anförde bl. a. följande.

Statskontoret kunde icke förneka, att — liksom den resekostnadsersättning,
som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme nämndeman vid extra
förrättningar och s. k. tremansting, gäldades av statsmedel — det låge närmast
till hands att på samma sätt ordna nu ifrågavarande ersättning för
resekostnaden vid inställelse till ordinarie nämndemanstjänstgöringen. När
statskontoret i sitt tidigare utlåtande framlade det förslag, rörande vilket
länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund avgivit yttranden,
hade ämbetsverket tagit hänsyn därtill, att i ett icke så litet antal domsagor
anordningar vidtagits av tingshusbyggnadsskyldiga för beredande åt nämndemännen
av kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället, att åtskilliga kommuner
anslagit kontant ersättning åt av dem valda nämndemän för uppdragets
utförande, att nämndemännen på åtskilliga håll plägade anlitas av ortsbefolkningen
för inlämnande av handlingar till häradsrätten och därför av upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 16. 7

dragsgivare erhölle ersättning, som i allmänhet väl täckte kostnaden för inställelsen;
samt att på grund därav och jämväl av andra skäl en icke obetydlig
minoritet bland domhavandena och häradsnämnderna motsatt sig
en utsträckning av nämndemans rätt att av statsmedel åtnjuta resekostnadsersättning.
Då under sådana förhållanden ett allmänt medgivande till
utsträckt rätt för nämndeman till resekostnadsersättning av statsmedel syntes
innefatta dels ett olämpligt påtvingande i vissa fall av en ersättning, som
av vederbörande själv icke ansåges påkallad, dels ock en onödig kostnadsökning
för statsverket, hade statskontoret velat söka frågans lösning däri,
att kommunen själv finge avgöra om och med vilket belopp ersättning för
resekostnaderna skulle utgå till av densamma valda nämndemän med rätt
att av statsmedel undfå gottgörelse för hälften av vad kommunen i detta
hänseende utgivit, varvid den omständigheten att kommunen själv skulle
drabbas av halva kostnaden ansetts innebära garanti för att statens utgift
icke skulle oskäligt uppskruvas.

En dylik lösning av föreliggande spörsmål ansåge statskontoret fortfarande
vara att förorda.--—

Slutligen ville statskontoret vid det förhållandet att åtskilliga kommuner
redan beviljat reseersättning åt sina nämndemän framhålla, att, om resekostnadsersättning
av statsmedel medgåves i enlighet med vad flertalet hörda
myndigheter ävensom landskommunernas förbund förordat, det syntes böra
tillses, att vederbörande icke finge åtnjuta sådan ersättning från både staten
och kommunen.

I proposition, nr 49, till 1931 års riksdag hemställde Kungl. Maj :t att
riksdagen måtte bevilja medel för beredande av reseersättning till nämndemän.
Ur föredragande departementschefens anförande i propositionen må
återgivas följande.

Då enligt min uppfattning resekostnadsersättning städse bör tillkomma
nämndemännen, kan jag naturligen ej ansluta mig till den av statskontoret
och vissa andra myndigheter uttalade meningen, att åt kommunerna
bör överlämnas att avgöra, huruvida sådan ersättning skall utgå. Ej heller
kan det anses lämpligt att låta kommunerna bestämma de närmare grunder,
efter vilka ersättningen må åtnjutas. Dessa grunder skulle då kunna
komma att i hög grad växla för olika landsdelar, något som i och för sig vore
mindre sakenligt och även kunde komma att verka obilligt. Med denna min
inställning till frågan framstår det ock följdriktigast, att resekostnadsersättningen
bestrides av statsmedel. Särskilt i mera vidsträckta kommuner,
där antalet nämndemän är stort och avståndet till tingsstället betydande,
skulle utgifterna för ifrågavarande ändamål — även om statsbidrag utginge
—• kunna bliva nog så betungande, över huvud lärer anledning icke föreligga
att nu frångå den på förevarande område gällande ordningen, enligt
vilken nämndemän författningsenligt tillkommande ersättning utgår av statsmedel.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 78, anförde statsutskottet
bl. a. följande.

Vad angår frågan om det sätt, varpå de merkostnader, som uppstå till
följd av den för nämndemän utvidgade rätten till reseersättning, böra bestridas,
får utskottet likaledes ansluta sig till den uppfattningen, att sagda
kostnader helt böra utgå av statsmedel. Ett deltagande från kommunernas
sida i dessa kostnader synes icke böra påkallas, dels på grund av att det

8 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

uppdrag, nämndemännen utöva, är av statlig karaktär, dels ock med hänsyn
till att en sådan anordning skulle ojämnt drabba kommunerna i ekonomiskt
hänseende.

Utskottet hemställde om bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Frågan om beredande åt nämndemännen jämväl av traktamentsersättning
upptogs på nytt vid 1937 års riksdag, som efter motioner i ämnet
(1:47, II: 126 och II: 308) i skrivelse (nr 2 punkten 16:o) till Kungl. Maj :t
anhöll om utredning och förslag rörande traktamentsersättning till nämndemän
för tjänstgöring vid tingssammanträden. Viss utredning i frågan
verkställdes sedermera, dock utan att förslag framlades för riksdagen.

I samband med behandlingen vid 1942 års riksdag av förslaget till ny
rättegångsbalk yttrade första särskilda utskottet (utlåtande nr 2 s. 99) i anledning
av väckt motion om dagtraktamenten åt nämndemän bl. a. följande.

Utskottet anser det viktigt för nämndens ställning i rättsskipningen, att
nämndemansuppdraget icke övergår till en arvodesbefattning utan alltjämt
bibehåller karaktären av ett heders- och förtroendeuppdrag, men det kan
icke anses tillfredsställande att enskilda personer nödgas för fullgörande
av detta förtroendeuppdrag vidkännas kostnader och att valet i realiteten
begränsas till dem som äga ekonomiska förutsättningar för att mottaga
uppdraget. Emellertid kan utskottet i frågans nuvarande läge icke tillstyrka,
att riksdagen, på sätt yrkas i motionen, nu beslutar att dagtraktamente
skall utgå för nämndemansuppdrag.

Efter hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen.

Frågan upptogs härefter i motionen 11:268 ånyo vid 1943 års riksdag.
Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse, nr 291, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning och för nästa års riksdag framlägga förslag
om traktamentsersättning till nämndemän för tjänstgöring vid tingssammanträden.

Sedan utredning införskaffats framlade Kungl. Maj:t i proposition, nr
27, till 1944 ars riksdag förslag i ämnet. Ur departementschefens anförande
må här återgivas följande avsnitt.

Då traktamentsersättning icke utgör någon ersättning för själva uppdraget
utan endast innebär en gottgörelse för de med detta förenade kostnaderna,
kommer nämndemansuppdraget icke genom att rätt till sådan ersättning
tillerkännes nämndemännen att mista sin karaktär av att vara ett
på medborgarnas förtroende grundat hedersuppdrag. Det nuvarande systemet»
y^ket ofta förorsakar nämndemännen ekonomiska uppoffringar, medför
däremot svårigheter att för uppdraget förvärva den i varje fall lämpligaste.

Traktamentsersättning torde i likhet med resekoslnadsersättning böra
utgå för inställelse vid alla tingssammanträden, d. v. s. allmänna sammanträden,
särskilda sammanträden för tings avslutande, urtima ting, särskilda
rättegångsdagar under lagtima ting samt tremansting. Liksom resekostnadsersättning
bär traktamentsersättning utgå helt av statsmedel, försåvitt
kostnaden ej enligt gällande bestämmelser skall gäldas av enskild
part.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha nämndemännen i ett
stort antal tingslag tillerkänts bidrag av kommunala medel, vilka bidrag
icke avse gottgörelse för nattkvarter. Någon rättslig grund för dylika beslut
finnes ej. Det syntes därför lämpligt, att vederbörande kommunala myndigheter
i samband med att traktamentsersättning tillerkännes nämndemännen
taga under övervägande att upphäva sådana ersättningsbeslut.

Enligt propositionen borde traktamentsersättningen utgå enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet. För ändamålet hemställdes om ett
förslagsanslag å 635 000 kronor.

Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag dock med den jämkningen, att
dagtraktamente borde tillkomma jämväl å tingsstället bosatt nämndeman.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 15 juni 1944
kungörelse (nr 374) angående resekostnads- och traktamentsersättning till
nämndemän.

Redan vid den därpå följande, 1945 års, riksdag väcktes i en motion (II:
28) fråga om ökad ersättning åt nämndemän. I sitt utlåtande nr 2 anförde
statsutskottet bl. a. följande.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att nuvarande bestämmelser
om traktamentsersättning till nämndeman icke äro fullt tillfredsställande.
Utskottet, som funnit frågan om ersättning till nämndeman vara av beskaffenhet
att böra göras till föremål för ytterligare överväganden av Kungl.
Maj :t, förutsätter, att förslag i ämnet skall kunna föreläggas nästa riksdag.

Utskottet vill emellertid erinra, att Kungl. Maj :t jämlikt 17 § 3 mom. allmänna
resereglementet äger föreskriva undantag från vad i 1 och. 2 mom.
samma paragraf är stadgat ävensom att Kungl. Maj :t, i anslutning till 1944
års riksdags ovan omnämnda uttalande, i kungörelse den 15 juni 1944 (SFS
nr 374) bland annat förordnat, att vid bedömande av nämndemäns rätt till
dagtraktamente 17 § 1 mom. resereglementet icke skall äga tillämpning. Utskottet
vill nu i anledning av motionärernas framställning föreslå, att tills
vidare — i avbidan på det förslag i ämnet av Kungl. Maj :t, som utskottet
ansett erforderligt för en slutlig lösning av ersättningsfrågan — ej heller
17 § 2 mom. skall äga tillämpning vid bedömande av nämndemäns rätt till
dagtraktamente. Då de av motionärerna omnämnda bestämmelserna om begränsning
av traktamente för dag, varav högt åtta timmar tagits i anspråk
för resa eller förrättning, återfinnas i sistnämnda moment, innebär förslaget,
att nämndeman för varje dag han deltager i sammanträde kommer att erhålla
ett traktamente av 10 kronor oavsett sammanträdets varaktighet.

Utskottets förslag godtogs av riksdagen.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 1 juni 1945
den nu gällande kungörelsen angående resekostnads- och traktamentsersättning
till nämndemän.

I statsverkspropositionen till 1946 års riksdag anförde chefen för justitiedepartementet
på nu förevarande punkt bl. a. följande.

Om nämndemansinstitutionen skall bibehålla sin karaktär, vilket måste
anses vara av största betydelse för rättsskipningen, bör uppdraget att vara
nämndeman ej förändras till en med arvode förenad syssla. Tydligt är emellertid
att, i den mån antalet tingssammanträden ökas och nämndemansupp -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

draget blir mera betungande och tidskrävande, det kan bliva nödvändigt att
tillerkänna nämndemännen viss ersättning utöver resekostnads- och traktamentsersättning.
Innan rättegångsformen trätt i kraft och praktiska erfarenheter
vunnits rörande dess inverkan i fråga om nämndemännens tjänstgöring,
är jag emellertid ej beredd att upptaga denna fråga till slutlig prövning.
I avbidan härpå synas de nuvarande bestämmelserna om traktamentsersättning
böra gälla.

Vid anmälan av anslagsbehovet för reseersättningar till nämndemän i
statsverkspropositionen till 1947 års riksdag anförde departementschefen.

Det är avsett, att frågan om nämndemännens ersättning skall upptagas till
omprövning då rättegångsreformen trätt i kraft och praktiska erfarenheter
vunnits rörande dess inverkan i fråga om nämndemännens tjänstgöring. Det
torde särskilt vara nödvändigt att avvakta de nya bestämmelser om antalet
tingssammanträden i domsagorna, som skola utfärdas före den 1 januari
1948. Så snart som möjligt därefter skall emellertid frågan upptagas, och det
är min avsikt att, om anledning därtill gives, framlägga förslag i ämnet till
nästa års riksdag.

I statsverkspropositionerna till 1948 och 1949 års riksdagar anförde departementschefen,
att det vore hans avsikt att upptaga frågan om ersättning
till nämndemännen utöver resekostnads- och traktamentsersättning, så
snart det statsfinansiella läget det tilläte.

Jämväl i statsverkspropositionen till 1950 års riksdag berördes frågan om
ökad ersättning åt nämndemännen. Departementschefen framhöll därvid att
i dåvarande situation något förslag i ämnet icke kunde framläggas. Emellertid
förordades den jämkningen i bestämmelserna, att ersättning bereddes
nämndeman för färd till och från tingsstället varje dag sammanträde med
häradsrätten pågår.

Sedan riksdagen lämnat förslaget utan erinran, utfärdade Kungl. Maj :t
den 10 mars 1950 kungörelse om ändring i 1945 års kungörelse.

I statsverkspropositionen till innevarande riksdag har frågan om ökad ersättning
åt nämndemän icke berörts.

Yttranden.

Utskottet har berett Svenska landskommunernas förbund och Svenska
stadsförbundet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Svenska landskommunernas förbund anför genom sin styrelse.

Som i de remitterade motionerna framhålles är den till nämndemännen
utgående ersättningen oskäligt låg. Detta är också anledningen till att kommuner
ej sällan beviljat nämndemännen tilläggsersättningar. Om de nuvarande
nämndemansarvodena icke anses kunna höjas, torde ytterligare ett
antal kommuner finna det skäligt att bevilja tilläggsersättningar. Rimligt
måste då vara att en legal grund för lämnande av sådana ersättningar tillskapas.
Som principiell förebild för eventuell lagstiftning skulle kunna
tjäna bestämmelsen i 9 § folkbokföringsförordningen om rätt för kommun
att bevilja arvode m. m. till roteombud. Ehuru frågan icke är av nämnvärd
kommunalekonomisk betydelse, torde en lösning efter dylika linjer få be -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

traktas som en nödfallsutväg. Rättsväsendet är en utpräglad statlig uppgift,
och de mindre bidrag, som kommunerna skulle vara villiga att lämna
för att hålla nämndemännen ekonomiskt skadelösa, skulle icke heller ur
statsverkets synpunkt vara av nämnvärd betydelse. Därtill kommer att
nämndemän tjänstgörande vid en och samma häradsrätt sannolikt skulle
få högst olika ersättningar, därest dessa skulle fastställas av vederbörande
kommuner.

Styrelsen anser sålunda att nämndemännens ersättningar böra höjas med
skäligt belopp och att kostnaderna härför böra bäras av statsverket.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet yttrar.

Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att nu utgående traktamentsersättningar
till nämndemännen i häradsrätt äro för knappt tillmätta.
Åsikten härom synes vara allmänt omfattad. Symtomatiskt är, att, då magistratsstäderna
haft att taga ställning till motsvarande spörsmål för de
till rådhusrätterna knutna nämndemännen, väsentligt högre traktamentsersättningar,
med upp till 30 kr. för tjänstgöringsdag, ansetts böra ifrågakomma.
Orsaken härtill har givetvis varit önskan att såvitt möjligt säkerställa
en fullgod och för olika samhällslager representativ rekrytering av
dessa viktiga förtroendeuppdrag. Samma skäl ha föranlett åtskilliga landsrättsstäder
och köpingar att trots klara regeringsrättsutslag om beslutens
olaglighet bevilja utfyllnadsersättningar till nämndemän i häradsrätt. I
själva verket torde skälen för högre ersättning än allmänna resereglementet
medger här vara än starkare, eftersom dessa nämndemän måste räkna
med både tätare tjänstgöringar och ett vidare verksamhetsfält.

Styrelsen kan emellertid icke ansluta sig till motionärernas åsikt, att
frågan bör lösas genom att kommunerna i författningsväg medges rätt att
bevilja utfyllnadsersättningar till nämndemännen. Före 1932 och 1944 års
reformer på området framkommo visserligen tid efter annan förslag om
att kommunerna helt eller delvis skulle svara för bl. a. ifrågavarande ersättningar.
Men förslagen avvisades av statsmakterna med hänvisning till dels
att domstolsväsendet på landet vore förstatligat, varför ersättningarna i
princip borde ankomma på statsverket, dels att ersättningsfrågan med kommunala
bidrag icke skulle få en likformig lösning. Dessa skäl, som blevo
bestämmande för avgörandet vid 1944 års riksdag, då grunderna för nu
gällande rese- och traktamentsersättningar bestämdes, anser styrelsen fortfarande
vara bärande.

På grund av vad ovan anförts anser styrelsen den riktiga vägen vara att
underkasta i 1945 års kungörelse om rese- och traktamentsersättning för
nämndemän intagna ersättningsregler en revision. Till vilket belopp traktamentet
bör sättas, kan emellertid vara föremål för delade meningar beroende
på den uppfattning man hyser om uppdragets natur. Ännu vid 1944
års riksdag karakteriserades nämndemansuppdraget såsom ett på medborgarnas
förtroende grundat hedersuppdrag. I enlighet härmed skulle traktamentsersättningen
endast avse kompensation för med uppdragets fullgörande
förenade direkta omkostnader. Med det ökade ansvar, som efter
processreformen fallit på nämndemännen, är enligt styrelsens mening en dylik
karakteristik icke rättvisande. För ett realistiskt betraktelsesätt ligger
det närmare till hands att jämföra nämndemansersättningarna med de övriga
ersättningar, som aktualiseras i samband med processföringen, främst
vittnesersättningarna, vilka enligt 1947 års lag angående ersättning av allmänna
medel till vittnen in. fl. kunna utgå med belopp om högst 20 kr. om
dagen i den mån vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk för -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

lust. Sistnämnda ersättningsregler ha också i stor utsträckning blivit vägledande
för magistratsstädernas beslut i förevarande ersättningsfråga. Styrelsen
är medveten om att dylika ersättningsbelopp äventyra den nu upprätthållna
anknytningen av nämndemanstraktamentena till allmänna resereglementet,
men kan å andra sidan icke inse, att denna anknytning i förevarande
fall är nödvändig.

Utskottet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är det först under senare
år som den principen vunnit burskap, att nämndeman skall äga rätt
till ersättning för inställelse vid tingssammanträde. Grundsatsen att staten
skall svara för resekostnaderna infördes sålunda år 1931 och först år 1944
utsträcktes rätten till ersättning till att omfatta även traktamente.

En av de främsta orsakerna, varför ersättning, trots upprepade förslag
i sådan riktning, icke tidigare tillerkändes nämndemän för inställelse
vid ting, var att man ville bibehålla nämndemansuppdraget vid karaktären
av ett heders- och förtroendeuppdrag och sålunda förhindra att
uppdraget förändrades till en med arvode förenad syssla. När principen
att jämväl traktamente skulle utgå slutligen genomfördes, framhöll föredragande
departementschefen, att traktamentet icke utgjorde någon ersättning
för själva uppdraget utan endast innebure en gottgörelse för de
med detta förenade kostnaderna. Till följd härav komme nämndemansuppdraget
icke att mista sin tidigare karaktär. Rätten till ersättning motiverades
av att det tidigare systemet ofta förorsakat nämndemännen ekonomiska
uppoffringar och medfört svårigheter att för uppdraget förvärva den i varje
fall lämpligaste.

Enligt utskottets mening äga de synpunkter, som sålunda voro vägledande
då ersättningsprincipen infördes, alltjämt sin giltighet. Å ena sidan bör
nämndemansuppdraget bibehållas vid sin karaktär av ett på medborgarnas
förtroende grundat hedersuppdrag. Å andra sidan måste tillses att icke enskilda
personer nödgas för fullgörande av detta uppdrag vidkännas kostnader,
så att valet i realiteten begränsas till dem som äga ekonomiska förutsättningar
att mottaga uppdraget.

Under hänsynstagande till båda dessa, mot varandra i viss mån stridande
synpunkter finner utskottet i likhet med motionärerna, att de till nämndemännen
utgående ersättningsbeloppen för närvarande äro för låga.

Motionärerna ha velat finna lösningen till det spörsmål, som här yppas,
i att lagstiftaren skulle medgiva kommunerna rätt att bevilja tilläggsarvoden
åt de av dem valda nämndemännen vid häradsrätt. Såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen ha tidigare vid olika tillfällen förslag framförts,
att kommunerna skulle få rätt att bevilja ersättning åt sina nämndemän.
Förslagen ha dock städse avvisats, därvid man i huvudsak framhållit,
dels att nämndemansuppdraget är ett statligt uppdrag och att därför
den ersättning, som kan komma i fråga, bör utgå av statens medel, dels ock

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

att ersättningsfrågan icke skulle komma att få en likformig lösning, därest
kommunerna skulle omhänderha densamma. I de remissyttranden, som
utskottet inhämtat över motionerna, ha samma synpunkter framförts.

De skäl, som sålunda anförts mot tanken på att låta kommunerna helt
eller till någon del svara för ersättningen till sina nämndemän, äro enligt
utskottets mening bärande. Utskottet kan därför icke förorda det av motionärerna
väckta förslaget rörande sättet att minska olägenheterna av de
nuvarande ersättningsreglerna. Lösningen bör i stället vara att höja den från
statsverket utgående ersättningen till nämndemännen. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att chefen för justitiedepartementet vid upprepade
tillfällen framhållit, att han har för avsikt att upptaga frågan om ersättning
till nämndemännen utöver resekostnads- och traktamentsersättning
så snart det statsfinansiella läget det tillåter.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 172 och II: 227, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1951.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Olofsson*, Cassel,
Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Ivar Nilzon och Fritiof Karlsson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Håstad, Wirtén,
Gustafsson i Borås, fru Johansson i Skövde, herrar Ekström, Andersson i
Björkäng och Jacobsson i Sala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.