Första lagutskottets utlåtande nr 16 (Utlåtande 1949:L1u16 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Nr 16.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i instruktionen för riksdagens militieombudsman.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 199, av herr Hedlund i Östersund.
I motionen erinras om att 1948 års lagtima riksdag såsom vilande
för fortsatt grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändrad lydelse
av §§ 17—20, 22, 96 och 101 regeringsformen. Dessa förslag hade betingats
av den samma år beslutade reformen i fråga om det militära rättegångsväsendet.
Till grund för beslutet i grundlagsärendet låge Kungl. Maj:ts
''proposition nr 217 till samma riksdag. I propositionen framhölles, att ändringarna
i regeringsformen föranledde ändringar i instruktionen för militieombudsmannen.
Förslag i nämnda del funnes fogade såsom bilaga vid statsrådsprotokollet
i ärendet. Uppenbarligen borde frågan om följdändringar
i instruktionen för militieombudsmannen upptagas i anslutning till grundlagsförslagens
slutliga prövning vid innevarande riksdag. Det borde ankomma
på vederbörande utskott att utarbeta förslag i ämnet. Därvid torde
utskottet även böra pröva, i vad mån instruktionen kunde behöva ändras
i annat avseende än varom nu vore fråga och framlägga därav föranledda
förslag. Motionen utmynnar i hemställan, »att riksdagen måtte besluta erforderliga
ändringar i instruktionen för militieombudsmannen».

Militieombudsmannen har på hemställan av utskottet inkommit med yttrande
över motionen. Yttrandet återgives nedan i anslutning till de frågor,
som beröras av detsamma.

Riksdagens revisorer hava i sin till innevarande riksdag avgivna berättelse
uttalat, att frågan om militieombudsmansämbetets allmänna ställning
och skyldigheter borde upptagas till omprövning. I berättelsen, del II,
finnes intaget ett av försvarets civilförvaltning den 11 januari 1949 till
Kungl. Maj:t avgivet yttrande i anledning av vad revisorerna anfört i
nämnda del. Vidare har militieombudsmannen till statsutskottet avgivit
yttrande över revisorernas uttalanden. Sistnämnda yttrande har såsom
bilaga fogats vid detta utlåtande. Till revisorernas uttalanden och civilförvaltningens
yttrande återkommer utskottet nedan vid redogörelsen för
ifrågasatta ändringar i instruktionen under 2 §.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19h9. 9 samt. 1 avd. Nr 16.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Inledning.

Grundläggande bestämmelser om militieombudsmannens ställning och
uppgifter finnas i §§ 96—101 regeringsformen. Till dessa ansluter sig en den
14 mars 1941 utfärdad instruktion för riksdagens militieombudsman.

Genom propositionen nr 217 till 1948 års riksdag framlades förslag till
grundlagsändringar i anledning av den genom propositionen nr 216 till
samma riksdag föreslagna revisionen av det militära rättegångsväsendet.

I propositionen nr 217 anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, om reformens allmänna innebörd bland annat följande:

Den föreslagna revisionen av det militära rättegångsväsendet innebär
främst att krigsdomstolarna avskaffas för fredstid; militära mål skola i
stället handläggas vid allmän domstol. Under krig, beredskapstillstånd och
beredskapsövning avses visserligen krigsrätt kunna inrättas såsom första
domstol, men även av krigsrätt handlagt mål skall i andra instans upptagas
av hovrätt med vanlig sammansättning. Under dessa förhållanden synes det
uppenbart att särskild föreskrift, att militära mål som dragas under
Konungens prövning skola företagas och avgöras uti högsta domstolen, icke
erfordras samt att högsta domstolen vid handläggning av sådana mål icke
bör bestå av andra ledamöter än i vanliga mål.

Ehuru militära mål i princip skola handläggas vid allmän domstol, ha
vissa särregler beträffande sådana mål funnits nödvändiga. Dessa ha upptagits
i det genom propositionen nr 216 framlagda förslaget till militär
rättegångslag, vari jämväl angivits vilka mål som skola anses såsom militära
mål. Vad i sistnämnda hänseende föreskrivits överensstämmer i stora
drag med de hittillsvarande krigsdomstolarnas kompetensområde.

De i propositionen nr 216 upptagna lagförslagen antogos efter hemställan
av utskottet i dess däröver avgivna utlåtande, nr 41, av 1948 års riksdag,
varefter Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 utfärdade militär rättegångslag
och lag om införande av nämnda lag.

Av de i regeringsformen upptagna bestämmelserna om militieombudsmannen
beröras §§96 och 101 av den militära rättegångsreformen.

I § 96 stadgas att riksdagen skall förordna justitieombudsman och militieombudsman
att i egenskap av riksdagens ombud ha tillsyn över lagars
och författningars efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas
vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning
från de till försvarsväsendet anslagna medel och justitieombudsmannen i
vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tilllämpas.
I § 101 upptagas bestämmelser för vissa fall då högsta domstolen
eller någon av dess ledamöter dömt orätt, och stadgas därvid att justitieombudsmannen
eller, om målet från krigsdomstol kommit under högsta
domstolens prövning, militieombudsmannen är pliktig att ställa den felaktige
under tilltal vid riksrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

De genom propositionen nr 217 föreslagna ändringarna i nämnda paragrafer
sammanfattas i följande uttalande av departementschefen:

På grund av det anförda anser jag i likhet med samtliga remissinstanser,
som uttalat sig i frågan, att den nuvarande arbetsfördelningen mellan justitieombudsmannen
och militieombudsmannen bör i sakligt hänseende i stort
sett bibehållas. I § 96 bör alltså föreskrivas att på militieombudsmannen
ankommer att ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad
de skola tillämpas i mål, som i den ordning § 87 1 mom. stadgar förklarats
vara att hänföra till militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel, varjämte § 101
bör så ändras att militieombudsmannens skyldighet att anställa åtal vid
riksrätt blir beroende av om det mål vari felaktighet begåtts, utgjort sådant
militärt mål som i § 96 avses. Dessutom torde i övergångshänseende böra
stadgas att bestämmelserna i §§ 96 och 101 i deras äldre lydelse skola gälla
såvitt angår fall där i stället för militära rättegångslagen äldre lag äger tilllämpning.

I propositionen nr 217 framhålles, att de förordade ändringarna i regeringsformen
torde föranleda vissa ändringar av instruktionen för militieombudsmannen.
Förslag i ämnet finnes fogat vid statsrådsprotokollet i
ärendet. För innehållet i detta förslag redogöres nedan.

På hemställan av konstitutionsutskottet i dess över propositionen nr 217
avgivna utlåtande, nr 25, antog riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling de i propositionen föreslagna ändringarna i regeringsformen.
Konstitutionsutskottet har i memorial nr 10 för innevarande riksdag
till grundlagsenlig behandling anmält ovannämnda såsom vilande antagna
förslag.

Ifrågasatta ändringar i instruktionen.

1 §•

Enligt 1 § åligger det militieombudsmannen att utöva en allmän tillsyn
över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel ävensom att, om ämbets- eller tjänsteman i sitt
ämbetes utövning vid krigsdomstol eller i annan ämbetsutövning, för vilken
åtnjutes avlöning från nämnda medel, av väld, mannamån eller annan
orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina
ämbetsplikter, honom därför i laga ordning tilltala eller låta tilltala vid
vederbörlig domstol; dook är justitiekanslern undantagen från militieombudsmannens
tillsyn. Paragrafen innehåller vidare föreskrift, att militieombudsmannen
må låta tilltala ämbets- och tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under justitieombudsmannens tillsyn, om ämbets- eller tjänstemannen
deltagit i åtgärd, som militieombudsmannen finner böra föranleda åtal mot
någon, som står under hans tillsyn.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Propositionen nr 217 till 191$ års riksdag innehåller förslag om ändring i
1 § så att militieombudsmannens tillsyn kommer att avse lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad i militära mål samt eljest av ämbetsoch
tjänstemän med avlöning från de till förs vars väsendet anslagna medel
i stället för lagars, författningars och instruktioners efterlevnad vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning som nyss sagts.
Därjämte föreslås, att militieombudsmannens åtalsplikt skall hänföra sig
till begånget fel i ämbetes utövning i militärt mål i stället för vid krigsdomstol.

Militieombudsmannen har lämnat de föreslagna ändringarna utan
erinran.

2 §.

I 2 § stadgas, att militieombudsmannen vid fullgörande av vad enligt
1 § åligger honom särskilt skall övervaka efterlevnaden av

strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar och
om rättegången därstädes samt andra författningar, i den mån de skola
tillämpas av sådan domstol;

värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till förs vars väsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad
de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och
vård av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt
utförande av arbete för försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap;
samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra
handlingar.

Beträffande 2 § uttalas i propositionen nr 217 till 1948 års riksdag, att
»lagstiftningen om krigsdomstolar och om rättegången därstädes samt andra
författningar, i den mån de skola tillämpas av sådan domstol» bör utbytas
mot »militära rättegångslagen och därmed sammanhängande författningar».

Militieombudsmannen har icke framställt erinran mot detta förslag.

Riksdagens revisorer anföra, efter att hava redogjort för bland annat
vissa uttalanden i samband med militieombudsmansämbetets inrättande,
följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Då genom beslut vid 1914 och 1915 års riksdagar ett särskilt ämbete såsom
militieombudsman inrättades, fick justi tieombudsmansäm betet i huvudsak
tjäna såsom förebild för den nya institutionen. I överensstämmelse
härmed bär militieombudsmannen främst avsetts skola utöva en allmän tillsyn
över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad inom det speciella
område av statsförvaltningen som ämbetet fått sig anvisat att (ivervaka.
I nära anslutning härtill har för militieombudsmannen föreskrivits
skyldighet att kontrollera tillämpningen av bestämmelser om krigsmäns
behandling och omvårdnad. Att militieombudsmannen på ifrågavarande
områden har en synnerligen viktig uppgift att fylla torde vara höjt över
varje tvivel. Veterligen har heller icke från något håll förslag framförts om
en begränsning av ämbetets principiella befogenheter härutinnan.

Den lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att militieombndsmannen
förutom själva rättsvården anförtrotts vissa andra uppgifter, vilka
anknyta till den rent ekonomiska verksamheten inom försvaret. Militieombudsmannen
skall sålunda enligt gällande instruktion utöva kontroll över
bland annat fastighetsförvaltningen, anskaffningsverksamheten, materielvården
och förrådshållningen ävensom anmärka och beivra sådana fel, som
kunna föranleda att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt
ändamål. Vid ämbetets inrättande lades, såsom av det föregående jämväl
framgår, synnerlig vikt vid denna sida av kontrollen. Med hänsyn härtill
förstärktes också redan tidigt personalorganisationen med en specialbefattning
såsom byråintendent. Militieombudsmannen plägar därjämte regelmässigt
anlita särskilda experter för olika granskningsuppdrag, föranledda
av den på honom ankommande kontrollen över den militära förvaltningens
skilda grenar.

Såvitt revisorerna vid ett studium av militieombudsmannens årliga ämbetsberättelse
kunnat finna, kan emellertid militieombudsmannens verksamhet
i sist berörda hänseende knappast sägas ha lett till åsyftat resultat.
De ärenden som i skilda sammanhang upptagits till behandling avse sålunda
nästan uteslutande rätts- och personalvården inom försvaret, medan
tillsynen över själva förvaltningsverksamheten allenast i ett ytterst ringa
antal fall föranlett särskilda framställningar från militieombudsmannens
sida. Ämbetet har med andra ord icke blivit det centrala kontrollorgan
rörande försvarets ekonomiska förhållanden som ursprungligen åsyftats.
Anledningen härtill måste anses ligga i sakens egen natur. De åligganden
härutinnan som anförtrotts militieombudsmannen äro nämligen så omfattande
och vittutseende till sin karaktär, att desamma näppeligen kunna
fullgöras utan en avsevärd förstärkning av ämbetets personalorganisation,
försåvitt icke de i egentlig mening rättsvårdande uppgifterna skola i väsentlig
mån skjutas åt sidan. Man bör vidare taga i betraktande att kontrollen
pa förevarande område sedan tiden för militicombudsmansämbetets inrättande
i hög grad rationaliserats genom att den kamerala och sakliga revision
som de militära myndigheterna äro underkastade vid upprepade tillfällen
väsentligen utbyggts och förstärkts. Vederbörande, i det föregående
närmare berörda revisionsorgan torde också äga helt andra organisatoriska
förutsättningar än militieombudsmannen att effektivt kontrollera den ekonomiska,
förvaltningsverksamheten och vad därmed sammanhänger inom
försvarsväsendet.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter kan enligt revisorernas uppfattning
ifrågasättas, huruvida behov nu föreligger av en särskild tillsyn

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

över försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens sida.
Starka skäl synas i stället tala för att ämbetets instruktionsmässigt fastställda
åligganden — på motsvarande sätt som gäller för justitieombudsmannen
inom dennes speciella kompetensområde — inskränkes till att avse
allenast rätts- och personalvården inom försvaret, medan kontrollen över
den ekonomiska förvaltningen helt överlåtes på vederbörande revisionsmyndigheter.
Genom en dylik koncentration av arbetsuppgifterna skulle
jämväl kostnaderna för militieombudsmannens verksamhet kunna i viss
mån nedbringas. Revisorerna anse sålunda, att frågan om militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter bör upptagas till omprövning.

Försvarets civilförvaltning anför i anledning av revisorernas uttalande:

I och med tillkomsten av den periodiska inspektion av försvarets kassaavdelningar,
som tjänstemän hos civilförvaltningen sedan något år tillbaka
fullgöra enligt bestämmelser i gällande kassareglemente, synes det knappast
erforderligt att militieombudsmannen vid sina förrättningar ägnar
uppmärksamhet åt kassatjänsten. Såvitt civilförvaltningen har sig bekant,
har så ej heller skett under senare tid. Motsvarande synpunkter torde i
huvudsak kunna läggas å kassa- och räkenskapsväsen beträffande lägeroch
manskapskassornas affärsrörelser, vilka rörelser underkastas granskning
på ort och ställe av tjänstemän hos ämbetsverket. Därvid bliva även
rörelseresultaten föremål för ingående uppmärksamhet. Det får dock icke
bortses från att marketenteri- och filmrörelser utgöra trevnadsanordningar
för manskapet och i denna egenskap påkalla militieombudsmannens uppmärksamhet.

Civilförvaltningens revision är i huvudsak — frånsett undersökningsdetaljen
— instruktionsenligt inriktad på formella och kamerala granskningsuppgifter,
varför den knappast kan ersätta den sakligt-juridiska granskning
av upphandlingsprotokoll m. m., som av militieombudsmannen utövas på
ort och ställe. Däremot torde förrådskontrollkontorens och sakrevisionens
verksamhet samt de centrala förvaltningsmyndigheternas inspektionsförrättningar
ha stor betydelse i fråga om den sakliga kontrollen å de lokala
myndigheternas förvaltningsverksamhet.

Det förefaller civilförvaltningen lämpligt, att militieombudsmannen bibehåller
sin befogenhet att granska förvaltningsverksamheten, även om skyldigheten
i nämnda hänseende borttages med hänsyn till omfattningen av
de militieombudsmannen anförtrodda mera väsentliga arbetsuppgifterna.

Yttrande av militieombudsmannen i ämnet har, såsom ovan angivits,
fogats vid detta utlåtande såsom bilaga.

5 §.

Förevarande paragraf stadgar i anslutning till § 101 regeringsformen
skyldighet för militieombudsmannen att vid riksrätt åtala ledamot av högsta
domstolen, som av egennytta, vrångvishet eller försumlighet så orätt
dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet,
ära eller egendom, allt i den mån detta skett i mål, som från krigsdomstol
kommit under högsta domstolens prövning.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

I propositionen nr 217 till 1948 års riksdag uttalas, att den i förevarande
paragraf intagna bestämningen »mål som från krigsdomstol kommit under
högsta domstolens prövning» kan ersättas av »militärt mål».

Detta ändringsförslag har tillstyrkts av militieombudsmannen.

6 §.

Första punkten av förevarande paragraf stadgar, att militieombudsmannen
i andra fall än det i 5 § nämnda äger att antingen själv eller genom
ombud utföra de åtal mot domare, ämbets- och tjänstemän, vartill han finner
sig föranlåten; dock skall militieombudsmannen alltid själv föra talan,
när åtal fullföljes hos högsta domstolen. I mål, som blivit vid underrätt
anhängiggjort, bör enligt andra punkten sådan fullföljd äga rum allenast
när synnerliga skäl därtill äro. Paragrafen innehåller i fortsättningen föreskrifter
om inhämtande av förklaring samt om rätt för militieombudsmannen
att påkalla handräckning och erhålla biträde med anställande och
utförande av åtal. I paragrafens slutstadgande angives, att militieombudsmannen,
vad vites föreläggande beträffar, äger därtill lika rätt med justitiekanslem.

Vidkommande stadgandet i första punkten har militieombudsmannen anfört
följande.

Denna föreskrift återfanns i samma avfattning i 7 § i den första instruktionen
för militieombudsmannen av den 14 maj 1915 (nr 133). Detsamma
är förhållandet med instruktionerna för justitieombudsmannen den 14 maj
1915 (nr 132, 6 §) och den 14 mars 1941 (nr 140, 8 §).

Den före 1915 års instruktion gällande instruktionen för justitieombudsmannen
av den 1 mars 1830 (s. 296) innefattade icke någon föreskrift om
skyldighet för justitieombudsmannen att själv föra talan när åtal fullföljdes
hos högsta domstolen. Justitieombudsmannen ägde att själv eller genom
ombud utföra åtal utom vid riksrätt. Beträffande riksrättsåtal var stadgat
att justitieombudsmannen alltid själv skulle föra talan, vilket alltjämt
äger giltighet och sedan 1915 även gäller för militieombudsmannen.

I de genom proposition nr 5 till 1915 års riksdag framlagda förslagen till
nya instruktioner för justitieombudsmannen och militieombudsmannen hade
icke intagits något stadgande om skyldighet för justitieombudsmannen och
militieombudsmannen att alltid själv föra talan när atal fullföljdes hos
högsta domstolen och icke heller uti det till grund för propositionen liggande
av tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget hade influtit någon sådan
föreskrift. Vid ärendets behandling i lagutskottet (se utlåtande nr 14 s. 9,
14) framhölls att i det förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
som Kungl. Maj:t förelagt samma riksdag i 6 § stadgats att i
brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
allmänt åtal ej finge fullföljas av annan än justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen eller den någon av dem därtill
förordnade. I sitt yttrande över nämnda förslag hade utskottet föreslagit
den ändringen uti ifrågakomna stadgande, att justitiekanslern och riksdagens
ombudsmän sjiilva borde utföra åklagartalan i högsta domstolen.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Härjämte hade utskottet för sin del framhållit såsom önskvärt, att i instruktionerna
för de högsta åklagarna intoges en bestämmelse av innehåll,
att allmänt åtal i mål som blivit vid underrätt anhängiggjort icke borde
fullföljas i högsta domstolen annat än när synnerliga skäl därtill vore. I
enlighet härmed förordade utskottet att i 6 § i instruktionen för justitieombudsmannen
och i 7 § i instruktionen för militieombudsmannen måtte
föreskrivas att riksdagens vederbörande ombudsman alltid själv skulle föra
talan när åtal fullföljdes hos högsta domstolen samt att i mål som blivit
vid underrätt anhängiggjort sådan fullföljd borde äga rum allenast när
synnerliga skäl därtill vore. Vad utskottet sålunda föreslagit i fråga om
avfattningen av ombudsmännens instruktioner blev av riksdagen godkänt.
Omförmälda stadgande i 30 kap. 6 § rättegångsbalken erhöll i samband härmed
den avfattningen att allmänt åtal ej finge hos Konungen fullföljas av
annan än justitiekanslern eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Ehuru av ordalagen i ifrågavarande föreskrifter i 1915 års instruktioner
för justitieombudsmannen och militieombudsmannen (som förut nämnts
lika lydande med motsvarande föreskrifter i 1941 års instruktion för riksdagens
ombudsmän) måhända icke kan anses fullt klart framgå att skyldigheten
för ombudsmännen att själva föra talan i till högsta domstolen
fullföljda mål allenast avser mål i vilka ombudsmannen själv fullföljer talan
till högsta domstolen, torde dock så otvivelaktigt vara fallet. Bestämmelserna
ha även så av ombudsmännen tillämpats. Det kan även anmärkas att
det i instruktionen den 18 juni 1937 (nr 528) för justitiekanslersämbetet
uttryckligen föreskrivits att det åligger justitiekanslern att själv utföra de
åtal, som av honom fullföljas hos högsta domstolen eller där omedelbart anhängiggöras.

Frågan om skyldigheten för riksdagens ombudsmän att själva föra talan
när atal fullföljes till högsta domstolen var föremål för förnyat övervägande
i samband med tillkomsten av 1941 års instruktioner för ombudsmännen.
I det av tillkallade sakkunniga den 16 mars 1939 avgivna betänkandet angående
justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens
allmänna ämbetsställning m. m. (SOU 1939: 7 s. 110, 120) föreslogs
sålunda att denna föreskrift skulle utgå ur instruktionerna. Såsom skäl för
vidtagande av denna ändring i justitieombudsmannens instruktion framhöllo
de sakkunniga att bestämmelsen vid ett mera allmänt införande av
muntlig procedur i högsta instansen kunde vålla justitieombudsmansämbetets
innehavare verkliga olägenheter samt att föreskriften icke heller under
davarande rättegångsordning syntes nödig. Skyldighet för riksdagens ombudsman
att personligen uppvakta vid muntligt förhör i ett mål av mera
bagatellartad beskaffenhet skulle rentav kunna framstå såsom stridande
mot ämbetets värdighet. De sakkunniga ansåge det därför lämpligast att
redan då överlåta å justitieombudsmannens eget omdöme att avgöra, huruvida
han när atal fullföljes hos högsta domstolen ville begagna sig av ombud
eller ej. Att justitieombudsmannen icke därmed erhölle frihet jämväl
att överlåta åt ombud att besluta, huruvida fullföljd till högsta domstolen
överhuvud skulle äga rum, förklarade de sakkunniga icke behöva särskilt
påpekas. I fråga om militieombudsmannens instruktion anförde de sakkunniga
endast att densamma i nämnda del avfattats i överensstämmelse med
instruktionen för justitieombudsmannen.

Genom proposition nr 10 till 1941 års riksdag, vari av Ivungl. Maj:t till

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

riksdagens prövning framlades på grundval av 1939 års betänkande utarbetat
förslag till instruktioner för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman,
hade den av de sakkunniga i förevarande del föreslagna lydelsen
bibehållits. Första lagutskottet, till vilket propositionen hänvisats,
var emellertid i denna del av annan mening och hemställde i avgivet utlåtande
(nr 8) att ifrågavarande stadganden i instruktionerna skulle erhålla
i förhållande till 1915 års instruktioner oförändrade lydelser. Såsom motivering
härför anförde utskottet, med avseende å instruktionen för justitieombudsmannen,
att stadgandet för det dåvarande icke torde vålla nagon
olägenhet för justitieombudsmannen samt tillräckliga skäl icke syntes föreligga
att under dåvarande rättegångsordning frångå principen att justitieombudsmannen,
när han fullföljde åtal i högsta domstolen, alltid själv
skulle utföra sin talan. Utskottets förslag bifölls i denna del av riksdagen.

Enligt 54 kap. 9 § nya rättegångsbalken gäller att talan mot hovrätts
dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid underrätt må,
utan att särskilt prövningstillstånd härför erfordras, i mål om allmänt åtal
föras av riksåklagaren eller av justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen. Vidare stadgas i 7 kap. 8 § samma balk att ej
annan särskild åklagare än justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen må besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas
i högsta domstolen. Riksåklagaren är enligt 7 kap. 4 § allmän åklagare vid
högsta domstolen. Jämlikt 5 S i samma kapitel äger riksåklagaren övertaga
uppgift, som tillkommer lägre åklagare. Han äger även förordna extra
åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts
allenast av enskild part, vid högsta domstolen. Biträdande åklagare äger i
den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra uppgift som tillkommer
åklagare hos vilken han är anställd. Väckande eller fullföljande av
åtal i högsta domstolen får dock ej beslutas av annan än riksåklagaren.

Av instruktionen den 30 december 1947 för justitiekanslcrsärnbetet (nr
1014) och den samma dag utfärdade instruktionen för riksåklagarämbetet
(nr 1015) framgår angående dessa åklagares skyldigheter i fråga om utförande
av åtal i högsta domstolen följande. Enligt instruktionen för justitiekanslersämbetet
äger justitiekanslern uppdraga åt riksåklagaren, byråchefen
hos ämbetet eller annan som finnes därtill lämplig, att utföra de åtal
justitiekanslern beslutar, dock att fullföljd av sådant åtal i högsta domstolen
ej må beslutas av annan än justitiekanslern. Endast i fråga om mål
vid riksrätt, som förordnats på begäran av justitiekanslern, gäller att han
själv skall föra talan vid domstolen. Beträffande riksåklagaren — som det
bland annat åligger att utföra eller låta utföra åtal i mål som av justitiekanslern
eller riksdagens ombudsmän överlämnas till hans handläggning — gäller
att han äger ensam beslutanderätt i de till ämbetet hörande ärendena men
äger att åt byråchef som är biträdande åklagare hos honom uppdraga att
ombesörja åklagaruppgift som av riksåklagaren bestämmes. — Av den
lämnade redogörelsen framgår att för justitiekanslern icke längre föreligger
skyldighet att när åtal av honom fullföljes hos högsta domstolen själv föra
taian och någon sådan skyldighet föreligger ej heller för riksåklagaren.

Till grund för 1947 års instruktioner för justitiekanslers- och riksåklagarämbetena
ligger ett av tillkallade sakkunniga, den 19 december 1940
avgivet förslag till omorganisation av justitiekanslersämbetet och inrättande
av ett riksåklagarämbete (SOU 1940: 92). Rörande den delegationsrätt
som bör tillkomma riksåklagaren uttalas häri av de sakkunniga att det bör

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

åligga riksåklagaren att personligen leda arbetet och besluta i förekommande
frågor. Med hansyn till den mångfald göromål, som ankomme på
ämbetet, borde dock riksåklagaren kunna uppdraga åt byråchefen för administrativa
ärenden att besluta rörande sådana ärenden av mindre viktig
beskaffenhet, exempelvis frågor angående semestrar och vikarier för åklagare.
Av den ställning övriga byråchefer hos ämbetet intoge som biträdande
åklagare följde även att riksåklagaren i viss utsträckning kunde överlämna
åt sådan befattningshavare att fullgöra å riksåklagaren ankommande åklagaruppgifter.
Framförallt gällde detta åklagartalans utförande. Enligt 7
kap. 5 § i nya rättegångsbalken finge väckande eller fullföljande av åtal
i högsta domstolen icke beslutas av annan än riksåklagaren. Ehuru i förslaget
icke vidtagits någon annan begränsning uti ifrågavarande delegationsrätt,
läge det dock i sakens natur, att åklagaruppgifter som anginge
frågor av större vikt i regel borde fullgöras av riksåklagaren personligen.
Uppdrag av här omförmäld art kunde av riksåklagaren lämnas byråchef
antingen för särskilt fall eller genom föreskrift av mera generell innebörd.
—■ För justitiekanslern förelåge enligt de sakkunniga icke behov av någon
mera omfattande delegationsrätt. Av praktiska skäl kunde justitiekanslern
emellertid i regel icke själv personligen föra talan vid domstol vare sig som
Kungl. Maj:ts ombudsman i kronomål eller som åklagare. För sådana fall
hade därför upptagits bestämmelser om rätt för justitiekanslern att i kronomål
förordna ombud samt uppdraga åt riksåklagaren, byråchefen hos
justitiekanslersämbetet eller annan, som funnes därtill lämplig, att utföra de
åtal justitiekanslern beslutade. Justitiekanslern måste dock själv besluta om
fullföljande av åtal i högsta domstolen.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att olika regler för närvarande
gälla i fråga om skyldighet för de högsta åklagarna, d. v. s. justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän och riksåklagaren, att själva utföra åtal
som av dem fullföljes hos högsta domstolen. Under det att riksåklagaren
icke ålagts någon sådan skyldighet samt justitiekanslern befriats från den
skyldighet som tidigare ålegat honom härvidlag gäller alltjämt för riksdagens
ombudsmän att, när åtal av dem fullföljes hos högsta domstolen, de
alltid skola själva föra talan där. Något sakligt skäl för bibehållande av en
dylik olikhet i fråga om de högsta åklagarnas ställning torde knappast föreligga.

Vad beträffar förhållandet till justitiekanslern må framhållas att det alltid
torde ha varit en bärande grundsats i fråga om riksdagens ombudsmäns
allmänna ställning att de i alla avseenden skola anses lika med justitiekanslern
(se regeringsformen § 97 enligt lydelse före 1941 års ändringar).
Sedan justitiekanslern genom inrättande av riksåklagarämbetet befriats
från göromålen såsom högste allmän åklagare, tillkommer det honom numera
såsom särskild åklagare att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som gäller för riksdagens ombudsmän, främst beivra förbrytelser av ämbets-
och tjänstemän. De skäl som åberopats för att justitiekanslern icke
kan själv alltid föra talan i mål som av honom fullföljes hos eller anhängiggöres
i högsta domstolen torde äga motsvarande giltighet för riksdagens
ombudsmän. Givetvis böra dessa dock i likhet med justitiekanslern själva
besluta om fullföljande av åtal i högsta domstolen. Att riksdagens ombudsmän
— vilka äga att till riksåklagarens handläggning överlämna av dem
beslutade åtal — böra i fråga om utförande av talan i högsta domstolen
vara utrustade med samma delegationsrätt som riksåklagaren förefaller

Första lagutskottets utlåtande nr 16. 11

mig ligga i öppen dag. Givetvis bör vederbörande högste åklagare i mål av
större vikt själv utföra talan i högsta domstolen. I likhet med vad som
gäller för riksåklagaren synes det kunna överlåtas åt riksdagens ombudsmän
att själva bedöma om de med hänsyn till omständigheterna själva böra utföra
talan i mål som av dem fullföljts till högsta domstolen eller av dem
där anhängiggjorts. . . .. ... .. . . s

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig bora foresla att i b §
i instruktionen för militieombudsmannen måtte vidtagas den ändringen att
ur paragrafen får utgå den däri intagna föreskriften att militieombudsmannen
alltid själv skall föra talan, när åtal fullföljes hos högsta domstolen.

I fråga om föreskriften i sista punkten att militieombudsmannen, vad
vites föreläggande beträffar, har lika rätt med justitiekansler!! har militieombudsmannen
yttrat:

I 7 § instruktionen den 30 december 1947 för justitiekanslersämbetet
stadgas att justitiekanslern vid infordrande av förklaring eller upplysning
äger förelägga vite till högst etthundra kronor samt att försuttet vite skall
på justitiekanslerns begäran uttagas. „

Då det författningstekniskt icke kan anses tillfredsställande att pa satt
som skett i förevarande hänseende hänvisning göres till instruktionen för
annan myndighet vill jag — i varje fall därest förslaget beträffande paragrafens
första punkt vinner beaktande — ifrågasätta sådan omredigering
av 6 § sista punkten att däri, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga
om instruktionen för justitiekanslersämbetet, uttryckligen angives att
militieombudsmannen vid infordrande av förklaring eller upplysning äger
förelägga vite till högst etthundra kronor samt att försuttet vite skall pa
militieombudsmannens begäran uttagas.

12 §.

Enligt 12 § åligger det militieombudsmannen bland annat att till varje
lagtima riksdag avlämna en allmän redogörelse för sin förvaltning av det
honom anförtrodda ämbetet.

Militieombudsmannen har i denna del anfört:

Av 1948 års riksdag ha med anledning av proposition nr 244 såsom vilande
antagits förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
som bland annat innebära att begreppen lagtima och urtima riksdag icke
bibehållas. En ändring i sådant hänseende föranleder att i nyssnämnda
föreskrift i instruktionen orden »till varje lagtima riksdag» ersättas med
»årligen till riksdagen».

14 §.

Enligt förevarande paragraf bör militieombudsmannen noggrant övervaka
tillämpningen av lagar och författningar angående kvarhållande och
häktande av personer, vilka skola åtalas vid krigsdomstol, samt om hållande
i förvar av sådana personer, som vid krigsdomstol dömts till frihetsstraff.
Det åligger honom ock att besöka militärhäkten, arrester och fängelser för

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

att göra sig underrättad om nämnda personers skötsel och underhåll. De
fanglistor för militärhäkten och arrester samt de andra fånglistor, som enligt
särskilda författningar inkomma till militieombudsmannen, skola av
honom granskas.

I propositionen nr 217 till 1948 års riksdag uttalas, att militieombudsmannens
i 14 § omförmälda skyldighet med avseende å frihetsberövanden
bör angivas avse häktning och annat frihetsberövande inom området för
hans verksamhet. Något skäl att bibehålla stadgandet i samma paragraf,
att militieombudsmannen skall besöka fängelser för att göra sig underrättad
om vissa där förvarade personers skötsel och underhåll, anses icke föreligga,
och det föreslås därför att densamma uteslutes.

Militieombudsmannen har lämnat förslaget utan erinran.

15 §.

Enligt paragrafen skall militieombudsmannen över alla mål som anmälas
hos honom och över alla åtgärder som han vidtager låta hålla fullständiga
anteckningar och likaledes registratur av utgående expeditioner.
Särskilt protokoll skall vidare föras över vad som förekommit vid inspektions-
och tjänsteresor.

Militieombudsmannen har i sitt yttrande anfört:

Vid militieombudsmansexpeditionen föras två diarier, ett för öppna och
ett för hemliga ärenden. Det öppna diariet föres sedan några år enligt lösbladssystem.
Varje inkommande ärende erhåller ett upplägg i diariet, vari
verkställes kortfattade anteckningar angående inkommande skrivelser och
utgående expeditioner m. m. samt i vissa fall även om innehållet av militieombudsmannens
slutliga beslut i ärendet. Motsvarande anteckningar
göras även å omslaget till den akt som omedelbart upplägges för varje
ärende. Av samtliga utgående skrivelser bilägges en kopia akten. Registratur
upprättas även för samtliga expeditioner med undantag för första remisskrivelsen
i varje ärende i den man denna till innehållet överensstämmer
med särskilt formulär som vanligen användes. Registraturet inbindes för sig
och skrivelserna äro där samlade i kronologisk ordning.

Det kan ifrågasättas om man icke skulle kunna med fördel såtillvida
helt övergå till aktsystem att allenast sådana expeditioner som innefatta
militieombudsmannens slutliga beslut eller eljest innebära ställningstagande
i saken komma att ingå i registraturet, men kopior av övriga skrivelser
allenast biläggas akten i ärendet. Registraturet skulle härigenom i
viss mån i likhet med en dombok komma att utgöra en samling av militieombudsmannens
avgöranden. Den bättre överskådlighet som härigenom
skulle kunna vinnas över de ärenden som av militieombudsmannen slutbehandlats
torde ur flera synpunkter vara av värde bland annat vid det
interna arbetet inom militieombudsmansexpeditionen. Vid genomförandet
av den nu ifrågasatta anordningen bör det emellertid, i likhet med vad som
hittills tillämpats, anses tillfyllest att där så kan ske allenast i diariet göres
anteckning om innehållet i militieombudsmannens beslut.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Därest en anordning i enlighet med vad nu angivits skulle anses kräva en
omredigering av 15 § i instruktionen, föreslår militieombudsmannen att
stadgandet erhåller följande lydelse.

Över alla mål, som anmälas hos militieombudsmannen, och alla
åtgärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar
(ämbetsdiarier) och likaledes registratur av utgående expeditioner,
som innefatta slutligt beslut eller eljest innebära ställningstagande
i saken; skolande av samtliga utgående expeditioner en kopia
biläggas akten i ärendet. Särskilt protokoll skall föras över vad som
förekommit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 11 §.

23 §.

Paragrafen innehåller bland annat bestämmelse om rätt för befattningshavare
å militieombudsmansexpeditionen att hos riksdagens bankoutskott
anföra besvär över militieombudsmannens beslut rörande befattningshavarens
varning, avstängande från tjänstgöring, dömande till mistning
av lön, suspension eller skiljande från befattningen. Det föreskrives, att
besvären vid talans förlust skola ingivas till militieombudsmannen sist å
trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet.

Beträffande ansökan, besvärsinlaga eller annan handling, som skall ingivas
till stats- eller kommunalmyndighet, gäller enligt 1 § lagen den 21
juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., att handlingen
må insändas med posten i betalt brev. I 2 § föreskrives, att handling,
som inkommer till stats- eller kommunalmyndighet med posten, skall
anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses
ingiven den dag, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen
finnes innesluten, inkom till mottagaren. Från lagens tillämpning är
enligt 3 § riksdagen, dess avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk undantagna. För rättegångsbalkens område
gälla enligt 33 kap. 3 § särbestämmelser, som dock i förevarande hänseende
överensstämma med nämnda lag.

Övergångsstadgande.

I propositionen nr 217 till 1948 års riksdag förordas, att till de föreslagna
ändringarna i 1, 2 och 5 §§ anslutas övergångsstadganden, motsvarande
dem som fogats till det vilande förslaget till ändring i §§ 9G och 101 regeringsformen.

Första lagutskottet^ utlåtande nr 16.

Utskottet.

Därest de av den militära rättegångsreformen betingade vilande förslagen
till grundlagsändringar, vilka anmälts av konstitutionsutskottet i memorial
nr 10, bliva slutligen genomförda, erfordras även vissa ändringar i instruktionen
för militieombudsmannen. I samband härmed har uppkommit
fråga att vidtaga justeringar i instruktionen på några andra punkter. Utskottet
kommer i det följande att i paragrafordning upptaga ifrågasatta
ändringar i instruktionen.

1 §•

De allmänna föreskrifterna om militieombudsmannens arbetsuppgifter i
förevarande paragraf ansluta sig nära till de grundläggande stadganden i
ämnet, som meddelas i § 96 regeringsformen. Häri skall enligt det vilande
grundlagsförslaget göras ändring, så att vad som gäller efterlevnad av författningar
vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning
från de till försvarsväsendet anslagna medel skall avse efterlevnad
av författningar i mål, som i den ordning § 87 1 mom. stadgar förklarats
vara att hänföra till militära mål, samt i övrigt av ovannämnda ämbetsoch
tjänstemän. I propositionen nr 217 till 1948 års riksdag hava förordats
ändringar i förevarande paragraf i överensstämmelse med det vilande förslaget.
Mot utformningen av dessa ändringar har utskottet icke funnit anledning
till erinran.

2 §.

Medan 1 § angiver militieombudsmannens allmänna kompetens och skyldigheter,
lämnar 2 § anvisning på vissa uppgifter som särskilt åligga honom.
Anvisningarna lämnas i form av en detaljerad förteckning över lagar, författningar
och andra bestämmelser, vilkas efterlevnad han särskilt skall
övervaka. I denna förteckning böra, på sätt i propositionen nr 217 till 1948
års riksdag förordats, uppräkningen av de förut gällande militära processuella
lagarna och författningarna utbytas mot »militära rättegångslagen
och därmed sammanhängande författningar.»

I detta sammanhang vill utskottet upptaga frågan, huruvida militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter, på sätt riksdagens
revisorer ifrågasatt, böra upptagas till omprövning.

Avfattningen av § 96 regeringsformen torde, såsom militieombudsmannen
framhållit, närmast giva vid handen, att riksdagens ombudsmän, var
och en beträffande sitt område, äro utan inskränkning behöriga att utöva
kontroll över alla delar av rättsskipningen samt — med undantag för justitiekanslern
— över alla ämbets- och tjänstemän, tillhörande den Kungl.
Maj:t underställda statsförvaltningen. En inskränkning av denna behörighet,
som icke kan ske utan ändring i § 96 regeringsformen, skulle enligt
utskottets mening innebära, att riksdagen avstode från en konstitutionellt

Första lagutskottets utlåtande nr 16. 15

värdefull rättighet. Utskottet kan därför icke förorda, att en dylik inskränkning
sker.

De av revisorerna anförda synpunkterna skulle emellertid kunna tillgodoses
på det sätt, att ur förteckningen över författningar i förevarande
paragraf uteslötes sådana, som närmast hade avseende på den ekonomiska
förvaltningen inom försvarsväsendet. Till stöd för en dylik åtgärd skulle,
i anslutning till vad revisorerna anfört, kunna åberopas, att militieombudsmannens
uppgifter beträffande den ekonomiska förvaltningen enligt förevarande
paragraf äro synnerligen omfattande och vittutseende samt att
en effektiv kontroll numera finnes genom militära revisionsorgan. Detta
kan emellertid enligt utskottets mening icke vara avgörande. Försvarets
ekonomiska förvaltning utgör en så viktig sida av statsverksamheten, att
en fortgående parlamentarisk kontroll icke kan undvaras. Icke minst viktigt
är, såsom militieombudsmannen framhållit, att denne övervakar effektiviteten
av den militära kontrollen. Vid sin årliga granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning har utskottet funnit, att hans verksamhet
på förevarande område varit av stor betydelse. Utskottet finner
sig med hänsyn till det anförda icke böra förorda, att författningarna
rörande försvarets ekonomiska förvaltning uteslutas från dem, vars efterlevnad
militieombudsmannen särskilt har att övervaka.

5 §•

Utskottet förordar, att den i propositionen nr 217 till 1948 års riksdag
föreslagna ändringen i förevarande paragraf, vilken ansluter sig till det
vilande förslaget om ändring i § 101 regeringsformen, måtte antagas av
riksdagen.

6 §.

I förevarande paragraf lämnas närmare bestämmelser om åtal vad annan
domstol än riksrätt, infordrande av förklaring och upplysningar m. in. Bland
annat föreskrives, att militieombudsmannen alltid själv skall föra talan,
när åtal fullföljes hos högsta domstolen.

Militieombudsmannen har föreslagit, att stadgandet om skyldighet för
honom att själv föra talan i högsta domstolen måtte utgå och har i denna
del bland annat hänvisat till att motsvarande skyldighet icke längre föreligger
för justitiekanslern och ej heller stadgats för riksåklagaren.

Under äldre rättegångsbalkens tid fördes rättegången i högsta domstolen
nästan uteslutande skriftligen. Skyldigheten för militieombudsmannen att
alltid själv föra talan vid fullföljd hos nämnda domstol ansågs vid sådant
förhållande icke vålla någon olägenhet för honom. Genom den i nya rättegångsbalken
stadgade muntliga processen i högsta instans har läget blivit
ett annat. Icke minst med tanke på militieombudsmannens ofta återkommande
inspektionsresor i landsorten torde det vara ofrånkomligt, att personlig
inställelse i alla mål, som han fullföljt hos högsta domstolen, kan
vara för honom oläglig. Med hänsyn härtill synas för hans del föreligga lika

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

starka skäl som beträffande justitiekanslern och riksåklagaren att medgiva
befogenhet att delegera ifrågavarande åklagaruppgifter å annan befattningshavare.
Utskottet vill därför förorda, att ifrågavarande stadgande utgår ur
förevarande paragraf, vilken får underkastas därav betingade redaktionella
jämkningar.

Militieombudsmannens rätt att förelägga viten regleras genom hänvisning
till vad som gäller för justitiekanslern.

Militieombudsmannen har hemställt, att hans rätt till vitesföreläggande
måtte angivas direkt i instruktionen, därvid stadgandet kunde formuleras
i överensstämmelse med den bestämmelse i instruktionen för justitiekanslern,
vartill hänvisning nu sker. Den föreslagna ändringen i fråga om
vitesbestämmelsen synes böra genomföras. Det må erinras om att instruktionen
för justitiekanslern, vartill bestämmelsen nu hänvisar, kan ändras
av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande.

12 §.

Utskottet får tillstyrka militieombudsmannens förslag till ändrad lydelse
av förevarande paragraf. Denna ansluter sig till § 100 regeringsformen,
beträffande vilken föreligger ett av den avsedda revisionen av riksdagens
arbetsformer betingat, såsom vilande antaget ändringsförslag. Sistberörda
förslag, som anmälts av konstitutionsutskottet i dess ovan nämnda memorial
nr 10, omfattar även ändringar i bland annat § 49 regeringsformen och
§ 2 riksdagsordningen.

14 §.

I förevarande paragraf angivas militieombudsmannens skyldigheter beträffande
tillämpningen av lagar och författningar, som angå frihetsberövanden
inom hans verksamhet.

Propositionen nr 217 till 1948 års riksdag innehåller förslag, att militieombudsmannens
ifrågavarande skyldigheter böra angivas avse häktning
eller annat frihetsberövande inom området för hans verksamhet. Vidare
föreslås, att det nu gällande stadgandet om skyldighet för militieombudsmannen
att besöka fängelser för att göra sig underrättad om vissa där
förvarade personers skötsel och underhåll uteslutes.

I sitt utlåtande nr 15 med förslag till vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman har utskottet på angivna skäl föreslagit,
att justitieombudsmannens allmänna skyldighet i förevarande hänseende
skall gälla övervakning av lagar och författningar angående frihetsberövanden
inom området för hans verksamhet. Beträffande häktning har utskottet
framhållit, att det med hänsyn till den faktiska omfattningen av justitieombudsmannens
nuvarande verksamhet knappast vore befogat att skjuta
denna form av frihetsberövande i förgrunden. Häktningen vore även på annat
sätt kringgärdad med särskilda garantier för rättssäkerhet. Detsamma
torde i viss mån gälla militieombudsmannens verksamhet, där exempelvis
tillämpningen av reglerna om förvarsarrest och arreststraff torde kräva väl

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

så stor uppmärksamhet som häktningsförfarandet. Utskottet får därför
föreslå, att militieombudsmannens allmänna skyldighet i förevarande hänseende
angives skola avse tillämpningen av lagar och författningar angående
frihetsberövanden inom området för hans verksamhet.

Det i propositionen föreslagna borttagandet av skyldigheten för militieombudsmannen
att besöka fängelser tillstyrkes av utskottet. Däremot synes
någon begränsning av militieombudsmannens åliggande att besöka militärhäkten
på den grund att i dessa kunna intagas även personer, som äro häktade
i andra mål än militära mål, icke vara motiverad.

15 §.

Enligt förevarande paragraf skall militieombudsmannen över alla mål
som anmälas hos honom och alla åtgärder som han vidtager låta hålla fullständiga
anteckningar och likaledes registratur av utgående expeditioner.

Militieombudsmannen har anfört, att det kunde ifrågasättas, om man
icke med fördel skulle kunna låta registraturet innehålla allenast sådana
expeditioner, som innefattade militieombudsmannens slutliga beslut eller
eljest innebure ställningstagande i saken. För härav eventuellt betingad
ändring i instruktionen har förslag utarbetats av militieombudsmannen.

Innebörden av stadgandet om skyldighet att hålla registratur synes i
viss mån oklar. Ur stadgandet torde dock icke kunna utläsas, att militieombudsmannen
skall vara skyldig att låta alla utgående skrivelser inflyta

1 registraturet. Denna tolkning har också redan i viss mån accepterats, i
det att de första remisskrivelserna i ärendena icke alltid medtagas. Enligt
utskottets mening torde föreskriften få anses uppfylld, om registraturet
innehåller sådana expeditioner, som innefatta slutligt beslut eller eljest
ett ställningstagande. Såsom militieombudsmannen framhållit komma ändock
avskrifter av alla utgående skrivelser att finnas tillgängliga å militieombudsmansexpeditionen.
Den av militieombudsmannen ifrågasatta omläggningen
av registraturet synes sålunda kunna genomföras utan författningsändring.

I viss anslutning till vad som efter processreformen gäller beträffande
diarieföring och aktbildning m. m. vid de allmänna domstolarna skulle de
till de olika ärendena hörande handlingarna inom ämbetets expedition
såsom militieombudsmannen angivit uppdelas på följande sätt. I diariet
göres för varje ärende liksom hittills ett upplägg, därvid ett lösbladssystem
synes ur flera synpunkter fördelaktigt. Då utskottets granskningsarbete
i huvudsak måste bygga på innehållet i dessa upplägg, är det enligt
utskottets mening av vikt att ärendets natur så tydligt som möjligt angives
å diarieupplägget — exempelvis genom en sammanfattning på några rader
av klagomålets innehåll — samt att alla åtgärder under ärendets vidare
handläggning klart framgå av anteckningarna å upplägget. Även arten av
militieombudsmannens beslut torde alltid böra antecknas å upplägget,

2 — Bihang till riksdagens protokoll 10hO. 9 saml. 1 avd. Nr 16.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

t. ex. »Ej åtgärd», »Åtal», »Erinran» etc. I registraturet samlas såsom i
en dombok alla expeditioner, som innefatta slutligt beslut eller eljest ett
ställningstagande i målet. Alla övriga inkommande handlingar och avskrifter
av utgående expeditioner kunna lämpligen, numererade i löpande
följd, förvaras i akten.

23 §.

Paragrafen innehåller bland annat bestämmelser om besvär över militieombudsmannens
beslut om disciplinära åtgärder mot personalen å militieombudsmansexpeditionen.
Beträffande formerna för besvärsförfarandet
stadgas, att besvären skola vid talans förlust ingivas till militieombudsmannen
sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av
beslutet.

Beträffande överklagande av statliga och kommunala myndigheters beslut
gäller numera i allmänhet, att inlagor må insändas med posten. Härvid
ha dock riksdagen, dess avdelningar, utskott, nämder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk varit undantagna. Vid den allmänna översyn
av bestämmelserna i instruktionen för militieombudsmannen som nu sker
torde de där stadgade föråldrade formerna för överklagande icke böra
bibehållas. Utskottet får därför föreslå ändringar i förevarande paragraf,
varigenom besvärshandlingars insändande med posten möjliggöres. Därvid
kunna såsom förebild tjäna de bestämmelser, som äro meddelade i lagen
den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller
kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m.

Slutstadgande.

De föreslagna ändringarnas ikraftträdande bliva delvis beroende av tidpunkterna,
då ändringarna dels i §§ 96 och 101 regeringsformen dels rörande
riksdagens arbetsformer sättas i kraft. Ändringarna i 6, 14 och 23 §§ av
instruktionen, vilka icke direkt sammanhänga med vilande grundlagsförslag,
kunna lämpligen träda i kraft omedelbart.

Utskottet vill tillstyrka att till de ovan föreslagna ändringarna i instruktionen
fogas övergångsbestämmelse av den lydelse, som förordats i propositionen
nr 217 till 1948 års riksdag.

Under förutsättning, att de av konstitutionsutskottet i memorial nr 10
under 10) och 13) anmälda vilande grundlagsförslagen bliva slutligen
antagna, får utskottet med stöd av det ovan anförda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
besluta, att 1, 2, 5, 6, 12, 14 och 23 §§ instruktionen den
14 mars 1941 för riksdagens militieombudsman skola hava
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse.)

a -

( Utskottets förslag.)

Ändring i vissa delar av instruktionen
den 14 mars 1941 för riksdagens militieombudsman.

1 §•

Riksdagens militieombudsman åligge
att utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners
efterlevnad i militära mål samt
eljest av ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel ävensom att,
om ämbets- eller tjänsteman i sitt
ämbetes utövning i militärt mål
eller i annan ämbetsutövning, för vilken
åtnjutes avlöning från nämnda
medel, av våld, mannamån eller annan
orsak begått någon olaglighet
eller underlåtit att behörigen fullgöra
sina ämbetsplikter, honom därför i
laga ordning tilltala eller låta tilltala
vid vederbörlig domstol; dock vare
Konungens justitiekansler undantagen
från militieombudsmannens tillsyn.

Har jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under
militieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under justitieombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd,
som militieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för
sådan åtgärd anställa och utföra talan även mot sist nämnde ämbets- eller
tjänsteman.

Riksdagens militieombudsman
ligge att utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners
efterlevnad vid krig sdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel ävensom att,
om ämbets- eller tjänsteman i sitt
ämbetes utövning vid krigsdomstol
eller i annan ämbetsutövning, för vilken
åtnjutes avlöning från nämnda
medel, av våld, mannamån eller annan
orsak begått någon olaglighet eller
underlåtit att behörigen fullgöra
sina ämbetsplikter, honom därför i
laga ordning tilltala eller låta tilltala
vid vederbörlig domstol; dock vare
Konungens justitiekansler undantagen
från militieombudsmannens tillsyn.

2 §.

Vid fullgörande av vad enligt 1 §
åligger militieombudsmannen skall
han särskilt övervaka efterlevnaden
av

strafflagstiftningen för krigsmakten,
lagstif tningen om krigsdomstolar
och om rättegången därstädes
samt andra författningar, i den mån
de skola tillämpas av sådan domstol;

värnpliktslagen samt på grund
därav utfärdade författningar;

2 §.

Vid fullgörande av vad enligt 1 §
åligger militieombudsmannen skall
han särskilt övervaka efterlevnaden
av

strafflagstiftningen för krigsmakten,
militära rättegång slag en och
därmed sammanhängande författningar; värnpliktslagen

samt på grund
därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse.)

bestämmelser om antagande och
entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande
i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns behandling
och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av
de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande
fastigheter;

bestämmelser om statens upphandlings-
och entreprenadväsende, i vad
de äga tillämpning inom försvarsväsendet,
om anskaffande, underhåll
och vård av materiel, anskaffande
och användande av andra förnödenheter
samt utförande av arbete för
försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning
och annat, som avser krigsberedskap;
samt

bestämmelser om expedierande av
beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till
utgående expeditioner som av andra
handlingar.

5 §.

Skulle den oförmodade händelse
inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter
en eller flera funnes hava i
mål, som från krigsdomstol kommit
under högsta domstolens prövning,
av egennytta, vrångvisa eller försumlighet
så orätt dömt, att därigenom
någon, emot tydlig lag samt sakens
utredda och behörigen styrkta
förhållande, mistat eller kunnat
mista liv, personlig frihet, ära eller
egendom, vare militieombudsman -

(Utskottets förslag.)

entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande
i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns behandling
och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av
de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande
fastigheter;

bestämmelser om statens upphandlings-
och entreprenadväsende, i vad
de äga tillämpning inom försvarsväsendet,
om anskaffande, underhåll
och vård av materiel, anskaffande
och användande av andra förnödenheter
samt utförande av arbete för
försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning
och annat, som avser krigsberedskap;
samt

bestämmelser om expedierande av
beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till
utgående expeditioner som av andra
handlingar.

5 §.

Skulle den oförmodade händelse
inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter
en eller flera funnes hava i
militärt mål av egennytta, vrångvisa
eller försumlighet så orätt dömt, att
därigenom någon, emot tydlig lag
samt sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat
mista liv, personlig frihet, ära
eller egendom, vare militieombudsmannen
pliktig att vid riksrätt den
eller de felande under tilltal ställa

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse.)

nen pliktig att vid riksrätt den eller
de felande under tilltal ställa samt
till ansvar efter lag befordra; och
före militieombudsmannen då alltid
själv talan.

6 §.

Militieombudsmannen äge i andra
fall än det i nästföregående § nämnda
att antingen själv eller genom ombud
utföra de åtal mot domare, ämbets-
och tjänstemän, vartill han
finner sig föranlåten; dock före militieombudsmannen
alltid själv talan,
när åtal fullföljes hos högsta domstolen.
I mål, som blivit vid underrätt
anhängiggjort, bör sådan fullföljd
äga rum allenast när synnerliga
skäl därtill äro. Innan rättegång
anställes, bör militieombudsmannen
lämna den eller dem, vilka äro i fråga
att tilltalas, tillfälle att, inom
kort av honom föreskriven tid, inkomma
med de upplysningar, till
vilka de kunna anse sig befogade. Av
ämbetsmännen i allmänhet må han
fordra den lagliga handräckning,
som de efter § 99 regeringsformen
äro skyldiga att honom lämna, samt
av alla fiskaler äska biträde att anställa
och utföra åtal efter de föreskrifter,
vilka han bör dem meddela;
ägande han, vad vites föreläggande
beträffar, därtill lika rätt med
justitiekansler n.

12 §.

Det åligge militieombudsmannen
att till varje lagtima riksdag avlämna
en allmän redogörelse för sin
förvaltning av det honom anförtrodda
ämbetet samt däruti med av -

(Vtskottets förslag.)

samt till ansvar efter lag befordra;
och före militieombudsmannen då
alltid själv talan.

6 §.

Militieombudsmannen äge i andra
fall än det i nästföregående § nämnda
att antingen själv eller genom ombud
utföra de åtal mot domare, ämbets-
och tjänstemän, vartill han
finner sig föranlåten. I mål, som blivit
vid underrätt anhängiggjort, bör
militieombudsmannen fullfölja åtal
hos högsta domstolen allenast när
synnerliga skäl därtill äro. Innan
rättegång anställes, bör militieombudsmannen
lämna den eller dem,
vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle
att, inom kort av honom föreskriven
tid, inkomma med de upplysningar,
till vilka de kunna anse sig
befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet
må han fordra den lagliga
handräckning, som de efter § 99 regeringsformen
äro skyldiga att honom
lämna, samt av alla fiskaler
äska biträde att anställa och utföra
åtal efter de föreskrifter, vilka han
bör dem meddela. Vid infordrande
av förklaring eller upplysning äge
militieombudsmannen förelägga vite
till högst etthundra kronor; försuttet
vite skall på militieombudsmannens
begäran uttagas.

12 §.

Det åligge militieombudsmannen
att ärligen till riksdagen avlämna en
allmän redogörelse för sin förvaltning
av det honom anförtrodda ämbetet
samt däruti med avseende på

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse.)

seende på området för sin ämbetsutövning
utreda lagskipningens tillstånd
i riket, anmärka bristerna i
lagar och författningar samt avgiva
förslag till deras förbättring. Nämnda
redogörelse bör genast vid riksdagens
början ingivas för att kunna
i tid hänvisas till granskning av lagutskott,
dit jämväl i samma ändamål
till militieombudsmansexpeditionen
hörande ämbetsdiarier, protokoll
och registratur inlämnas.

14 §.

Militieombudsmannen bör noggrant
övervaka tillämpningen av lagar
och författningar angående kvarhållande
och häktande av ''personer,
vilka skola åtalas vid krigsdomstol,
samt om hållande i förvar av sådana
personer, som vid krigsdomstol
dömts till frihetsstraff. Det åligge
honom ock att besöka militärhäkten,
arrester och fängelser för att
göra sig underrättad om nämnda
personers skötsel och underhåll. De
fånglistor för militärhäkten och arrester
samt de andra fånglistor, som
enligt särskilda författningar inkomma
till militieombudsmannen, skola
av honom granskas.

(Utskottets förslag.)

området för sin ämbetsutövning utreda
lagskipningens tillstånd i riket,
anmärka bristerna i lagar och författningar
samt avgiva förslag till
deras förbättring. Nämnda redogörelse
bör genast vid riksdagens början
ingivas för att kunna i tid hänvisas
till granskning av lagutskott,
dit jämväl i samma ändamål till militieombudsmansexpeditionen
hörande
ämbetsdiarier, protokoll och registratur
inlämnas.

14 §.

Militieombudsmannen bör noggrant
övervaka tillämpningen av lagar
och författningar angående frilietsberövanden
inom området för
hans verksamhet. Det åligge honom
ock att besöka militärhäkten och
arrester för att göra sig underrättad
om där förvarade personers skötsel
och underhåll. De fånglistor för militärhäkten
och arrester samt de andra
fånglistor, som enligt särskilda författningar
inkomma till militieombudsmannen,
skola av honom granskas.

23 §. 23 §.

Över militieombudsmannens beslut rörande befattningshavares varning,
avstängande från tjänstgöring, dömande till mistning av lön, suspension
eller skiljande från befattningen må besvär anföras hos riksdagens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av ta- Besvären skola, vid äventyr av
lans förlust, ingivas till militieom- talans förlust, hava inkommit till
budsmannen sist å trettionde dagen militieombudsmannen sist å tret -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

(Gällande lydelse.) (Utskottets förslag.)

efter den, då klaganden erhållit del
av beslutet; och hav militieombudsmannen
att så snart ske kan överlämna
besvären jämte eget utlåtande
till bankoutskottet.

Militieombudsmannens beslut om
tjänstgöring går i verkställighet utan

tionde dagen efter den, då klaganden
erhållit del av beslutet. Besvärshandlingar,
som inkomma med -posten,
skola anses ingivna av den som
undertecknat besvärsskriften. Handlingarna
skola anses ingivna den dag,
då handlingarna eller avi om försändelse,
i vilken handlingarna finnas
inneslutna, inkommo till militieombudsmannen.
Militieombudsmannen
har att så snart ske kan överlämna
besvären jämte eget utlåtande till
bankoutskottet.

befattningshavares avstängande från

hinder av anförda besvär.

Ändringarna skola träda i kraft,
såvitt avser 1, 2 och 5 §§ den dag,
då Konungen låter i riksdagen uppläsa
öppet brev att kungörelse utfärdats
om ändrad lydelse av §§ 96
och 101 regeringsformen, såvitt avser
12 § den dag, då Konungen låter
i riksdagen uppläsa öppet brev, att
kungörelse utfärdats om ändrad lydelse
av § 49 regeringsformen och
§ 2 riksdagsordningen, samt i övrigt
omedelbart.

Bestämmelserna i 1, 2 och 5 §§
skola i deras äldre lydelse gälla, såvitt
angår fall, där i stället för militära
rättegångslagen äldre lag äger
tillämpning.

Stockholm den 17 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDEll.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Kriigel, Olofsson, Lindblom,
fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström, herr Ivar Nilzon och fröken
Andersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Landgren,
Lindahl, Andersson i Mölndal*, Pettersson i Ersbacken, Wirtén och
Fagerholm.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Andersson, som anfört:

Utskottet har i anslutning till sitt ändringsförslag beträffande instruktionens
2 § tagit ställning till riksdagens revisorers uttalande att frågan
om militieombudsmansämbetets allmänna ställning och skyldigheter bör
upptagas till omprövning. Till detta ställningstagande kan jag icke ansluta
mig. Revisorernas uttalande är grundat på iakttagelsen att militieombudsmannens
verksamhet som kontrollorgan för den militära ekonomiska förvaltningen
icke lett till åsyftat resultat. Vad militieombudsmannen anfört
till bemötande av revisorernas uttalanden synes icke giva vid handen, att
revisorernas iakttagelse är oriktig. Enligt min mening böra de av revisorerna
anförda skälen föranleda en omprövning av militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter. Sannolikt kunna de av revisorerna
anförda synpunkterna tillgodoses på det sätt, att ur den i instruktionens 2 §
upptagna förteckningen över författningar, vilkas efterlevnad militieombudsmannen
särskilt har att övervaka, uteslutas de som huvudsakligen
angå den militära ekonomiska förvaltningen. Frågan torde emellertid först
böra närmare utredas.

Jag får alltså hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla vad utskottet ovan hemställt; B)

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning angående militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Bilaga.

Till Riksdagens statsutskott.

I skrivelse den 18 januari 1949 har statsutskottet hemställt om militieombudsmannens
yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört angående militieombudsmannens kontroll över försvarets
ekonomiska förvaltning. Med anledning härav får jag vördsamt anföra
följande.

Revisorerna ifrågasätta huruvida numera behov kan anses föreligga av en
särskild tillsyn över försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens
sida. Starka skäl synas enligt revisorernas uppfattning i stället
tala för att militieombudsmansämbetets instruktionsmässigt fastställda
åligganden — på motsvarande sätt som gäller för justitieombudsmannen
inom dennes speciella kompetensområde — inskränkas till att avse allenast
rätts- och personalvården inom försvaret, medan kontrollen över den ekonomiska
förvaltningen helt överlåtes på vederbörande revisionsmyndigheter.
Revisorerna anse sålunda, att frågan om militieombudsmansämbetets allmänna
ställning och skyldigheter bör upptagas till omprövning.

Till denna slutsats ha revisorerna kommit efter granskning av den för
militieombudsmannen gällande instruktionen och förarbetena härtill samt
vad i militieombudsmannens årliga ämbetsberättelser upptagits i fråga om
militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förhållanden.
Vid sitt ställningstagande ha revisorerna även beaktat att den kameraja
och sakliga revision som de militära myndigheterna äro underkastade från
andra kontrollorgans sida vid upprepade tillfällen väsentligen utbyggts och
förstärkts.

Vad först beträffar omfattningen av militieombudsmannens åligganden
må här anföras följande.

Det grundläggande stadgandet angående de skyldigheter och befogenheter
som gälla för riksdagens ombudsmän meddelas i regeringsformen
§ 96. Här stadgas att justitieombudsmannen och militieombudsmannen i
egenskap av riksdagens ombud efter den instruktion riksdagen för vardera
utfärdat ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieombudsmannen
i vad de skola tillämpas vid krigsdoinstolarna samt av ämbets-
och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna
medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna av
ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att de enligt den fördelning
nu är sagd ha att vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Avfattningen av detta grundlagsstadgande synes närmast giva vid handen
att riksdagens ombudsmän, var och en beträffande sitt område, äro
utan inskränkning behöriga att utöva kontroll över alla delar av rättsskipningen
samt — med allenast ett undantag, från vilket här kan bortses —
över alla ämbets- och tjänstemän, tillhörande den Kungl. Maj:t under -

26 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

ställda statsförvaltningen. Genom de för ombudsmännen utfärdade instruktionerna
skulle — om denna tolkning är riktig — icke kunna införas några
restriktioner i deras grundlagsenliga uppgifter. Vissa omständigheter giva
dock vid handen att man, åtminstone tidigare, icke varit helt främmande
för tanken att på denna väg begränsa ombudsmännens befogenheter. I § 11
av 1830 års instruktion för justitieombudsmannen stadgades sålunda, att
därest justitieombudsmannen ansåge nödigt att någon domstols, något kollegii
eller ämbetsverks åtgärder i allmänhet granskades, han därom borde
göra anmälan hos Ivungl. Maj:t, vilken allena det tillkomme att om sådan
granskning förordna; bleve den av Ivungl. Maj:t anbefalld, så deltoge justitieombudsmannen
icke i förrättningen, men hade befogenhet att därvid
vara tillstädes för att kunna tillhandagå med upplysningar. I det av tillkallade
sakkunniga den 19 december 1914 avgivna förslag till instruktion
för ombudsmännen anförde de sakkunniga (propositionen 1915 nr 5 s. 28)
— efter att ha påpekat att stadgandena i nämnda paragraf till sin innebörd
vore ganska dunkla — att om med dem skulle vara åsyftat, att justitieombudsmannen
vid sin granskning av förhållandena inom ett ämbetsverk
borde inskränka sig till sådant, i avseende varå funnes särskild anledning
att befara någon felaktighet, och att en allmän även till andra förhållanden
utsträckt granskning endast skulle få ske genom Kungl. Maj:ts försorg,
justitieombudsmannen enligt praxis intagit en väsentligt friare ställning.
Vid de inspektioner, han företoge hos domare och andra myndigheter, omfattade
hans granskning, i den mån tid och andra omständigheter det medgåve,
allt som hörde till vederbörandes ämbetsutövning. Utan tvivel borde
ock så vara förhållandet. Någon sådan anmälan till Ivungl. Maj:t angående
allmän inspektion av domstol eller ämbetsverk, som i nämnda paragraf
omförmäldes, torde däremot icke ha förekommit, i varje fall icke under
senare tid. Dittillsvarande ii 11 hade därför såsom betydelselös och möjligen
vilseledande av de sakkunniga ansetts böra utgå ur instruktionen. —
I 1915 års instruktion för justitieombudsmannen medtogos på grund härav
icke några häremot svarande föreskrifter.

I detta sammanhang kan även erinras om föreskriften i 3 § i 1915 års instruktion
för militieombudsmannen att det ej tillkom denne att ur militärteknisk
synpunkt utöva tillsyn. Denna punkt i militieombudsmannens instruktion
— som i samband med ämbetets tillskapande var föremål för
mycken diskussion i riksdagen (andra kammarens protokoll 1915 nr 43 s. 33
och 37) — motiverades huvudsakligen därmed att militieombudsmannen
skulle vara lagkunnig, d. v. s. jurist och ej militär. Någon mot nämnda
paragraf svarande bestämmelse upptogs icke i 1941 års instruktion för
militieombudsmannen. Vederbörande sakkunniga anförde såsom skäl för
bestämmelsens utmönstrande ur instruktionen följande (SOU 1939: 7 s.
119). Militieombudsmannen kunde vid utövande av sin kontroll icke träffa
vare sig några judiciella eller administrativa avgöranden. För justitieombudsmansämbetet,
varifrån militieombudsmansämbetet på sin tid utbrutits,
funnes icke stadgat någon liknande inskränkning i behörigheten liksom
ej heller så vore händelsen beträffande andra åklagare. Det låge i
sakens natur att en åklagare ofta komme att sakna egen fackkunskap i de
ämnen han hade att överväga. Därest åklagaren i ett sådant fall, utan stöd
från sakkunnigt håll, likväl skrede till aktion, bleve resultatet ett bakslag
inför domstolen. Någon som helst risk att borttaga den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
förelåge alltså ej. Då därtill komme att densamma

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

i något fall kunde tänkas stå hindrande i vägen för militieombudsmannens
verksamhet, ansåge de sakkunniga att en moderniserad instruktion icke
borde innehålla en dylik formell behörighetsinskränkning för militieombudsmannen.

Efter ovan omförmälda ändringar, 1915 i instruktionen för justitieombudsmannen
och 1941 i instruktionen för militicombudsmannen, synes
icke vidare i instruktionerna för ombudsmännen kvarstå någon bestämmelse
som kan anses innebära en inskränkning av den behöiighet
varmed ombudsmännen genom regeringsformens ovannämnda stadgande
synes ha utrustats. Vad vid dessa tillfällen förekommit i fråga om justitieombudsmannens
och militieombudsmannens instruktioner synes mig, även
om det icke direkt utsagts, tyda på att man icke ansett det riktigt att ombudsmännens
behörighet å deras respektive områden genom de för dem utfärdade
instruktionerna begränsas. Därvidlag må särskilt understrykas de
skäl som framhållits såsom stöd för att någon inskränkning icke bör fa
förekomma i fråga om militieombudsmannens atalsbehörighet.

Därav att åtalsbehörigheten anses böra vara obegränsad i här avsedd
mening behöver kanske icke följa att varje område beträffande vilket atal
kan anhängiggöras av vederbörande ombudsman även maste vara undeikastat
dennes kontrollrätt. Det kan synas vara i viss män skilda salcer att
å ena sidan såsom åklagare ingripa med anledning av en ämbetsåtgärd som
exempelvis genom anmälan eller genom pressen kommit till ombudsmannens
kännedom och å andra sidan att utan särskild anledning eller misstanke
om att ämbetsfel begåtts genom inspektion eller i annan ordning
företaga granskning ur lämplighetssynpunkt av viss myndighets avgöranden.
Avf att ningen av § 96 regeringsformen synes mig dock icke giva stöd
för att grundlagsstiftarna avsett att i nu angivna avseenden på olika sätt
begränsa vederbörande ombudsmans behörighet. (Härvid bortses från förut
berörda stadgande i § It av 1830 års instruktion för justitieombudsmannen.
) Tvärtom torde få antagas att ombudsmännens verksamhet såsom
kontrollmyndighet är avsedd att ga hand i hand med deras verksamhet
såsom åklagare. Såsom kontrollmyndighet kan ombudsmannen sålunda
sägas vara verksam för att uppspåra oegentligheter och andra anmärkningsvärda
förhållanden inom rättsskipning och förvaltning och såsom åklagare
har han att pröva vilka åtgärder som skola vidtagas med anledning av vad
därvid framkommit av beskaffenhet att kunna beivras. Anmärkningsvärda
förhållanden som icke äro av sistnämnda slag men utvisa brister i lagar
eller författningar kunna enligt instruktionerna för ombudsmännen föranleda
framställning till Ivungl. Maj:t.

Med hänsyn bland annat till de synpunkter som här anförts beträffande
ombudsmännens behörighet såsom kontrollmyndighet och såsom åklagare
synes mig någon instruktionsmässig begränsning av militieombudsmannens
behörighet ej böra ifrågakomma. En sådan begränsning skulle även innebära
ett avsteg ifrån den principiella likställighet som gäller dels mellan
justitieombudsmannen och militicombudsmannen inbördes dels och mellan
ä ena sidan justitieombudsmannen och militicombudsmannen och a andra
sidan juslitiekanslern. Ehuru av vad revisorerna anfört icke torde klart
framgå huruvida eu sädan begränsning av militieombudsmannens behörighet
av dem åsyftats, synes dock närmast kunna antagas att sa icke är
fallet. Av skäl som skola här nedan närmare utvecklas lär det icke heller
— därest de av revisorerna uttalade önskemålen anses böra tillgodoses -—
för sådant ändamål vara erforderligt att vidtaga någon dylik begränsning.

28 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Beträffande de för ombudsmännen gällande instruktionerna må framhållas
följande.

I fråga om kontroll- och åtalsrätt vidkommande ämbets- och tjänstemän
i allmänhet innehålla instruktionerna numera, som av det förut anförda
framgår, icke några föreskrifter som innebära en begränsning i vederbörande
ombudsmans behörighet. Däremot givas i instruktionerna anvisningar
å vissa områden av rättsskipningen och förvaltningen som böra av vederbörande
ombudsman särskilt uppmärksammas. Förutom vissa mera speciella
bestämmelser angående vissa uppgifter i fråga om lagförklaringar och
för övervakande av tryckfriheten samt angående åtal vid riksrätt mot ledamot
av statsrådet eller högsta domstolen ävensom om behörighet för justitieombudsmannen
att anhängiggöra åtal mot fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret m. fl. och för förbrytelse mot riksdagens frihet m. m. innehåller
instruktionen för justitieombudsmannen i förevarande avseende
egentligen endast ett stadgande, nämligen 17 §, varigenom inskärpes att
justitieombudsmannen noggrant bör övervaka tillämpningen av lagar och
författningar angående olika former av frihetsberövande. Ett motsvarande
stadgande finnes i 14 § i instruktionen för militieombudsmannen.

I 13 § i instruktionen för justitieombudsmannen föreskrives att justitieombudsmannen
årligen skall företaga inspektionsresor »för att göra sig noga
underrättad om lagskipningens tillstånd» och om de förhållanden i övrigt,
som tillhöra området för hans ämbetsutövning. I den häremot svarande
föreskriften i instruktionen för militieombudsmannen stadgas allenast att
militieombudsmannen skall årligen företaga inspektionsresor för att göra sig
noga underrättad om de förhållanden, som tillhöra området för hans ämbetsutövning.
För båda ombudsmännen är emellertid uttryckligen föreskrivet
att de skola, var och en med avseende på området för sin ämbetsutövning,
»utreda lagskipningens tillstånd i riket» (se 14 § i instruktionen för justitieombudsmannen
och 12 § i instruktionen för militieombudsmannen). Justitieombudsmannen
och militieombudsmannen torde sålunda i detta avseende
ha ungefär samma uppgifter. I detta sammanhang kan även erinras
om stadgandet i 15 § i instruktionen för justitieombudsmannen att denne,
där han finner att inom området för hans ämbetsutövning föreligger brister
i lagar och författningar eller att »eljest någon anstalt är nödig till främjande
av allmänt gagn», därom må göra framställning omedelbart till
Kungl. Maj:t. Fn föreskrift av exakt samma lydelse återfinnes i 13 § av
instruktionen för militieombudsmannen.

Utöver vad ovan angivits innehåller icke instruktionen för justitieombudsmannen
någon anvisning å vissa områden av rättsskipningen eller förvaltningen
som skola av justitieombudsmannen framför andra uppmärksammas.

EU för militieombudsmannen gällande stadgande som helt saknar motsvarighet
i instruktionen för justitieombudsmannen är den detaljerade förteckning
som i 2 § av militieombudsmannens instruktion lämnas över lagar,
författningar och andra bestämmelser vilkas efterlevnad militieombudsmannen
har att särskilt övervaka. Förteckningen är, med här gjord numrering,
av följande lydelse:

1) strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar
och om rättegången därstädes samt andra författningar, i den mån de skola
tillämpas av sådan domstol;

2) värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

3) bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade

utbildningskurser; 0 , ,

4) bestämmelser om krigsmäns behandling och omvardnad;

5) bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna
medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

6) bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad
de ä"a tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhall och
vård°av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt
utförande av arbete för försvarsväsendets behov;

7) bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsbered 8)

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra
handlingar.

Riksdagen har genom detta stadgande lämnat anvisning å områden som
i första hand skola utgöra föremål för militieombudsmannens tillsyn. Därest
i enlighet med vad revisorerna föreslagit inskränkning skall göras i militieombudsmannens
instruktionsmässigt fastställda åligganden synes detta
böra ske genom att ur 2 § i instruktionen uteslutas vissa däri angivna
områden som särskilt anbefallts till militieombudsmannens övervakning.
En sådan åtgärd medför av skäl som ovan angivits icke nagon begränsning
i militieombudsmannens behörighet utan skulle allenast innebära medgivande
för militieombudsmannen att underlåta att utöva regelbunden eller
systematisk tillsyn över efterlevnaden av författningar och bestämmelser
å områden som icke vidare anses böra i 2 § särskilt angivas. Med hänsyn
till den betydande arbetsbörda som åtminstone under de sista tio aren avilat
militieombudsmansämbetet skulle en ändring av instruktionen i den
av revisorerna åsyftade riktningen sannolikt även föranleda en mskran
ning av militieombudsmannens verksamhet på åtminstone vissa av de områden
som icke längre angivas såsom särskilt angelägna samt i stället en
intensifiering komma att ske av inspektions- och kontrollverksamheten
å andra områden.

En annan synpunkt som enligt min mening i detta sammanhang icke bör
lämnas helt obeaktad är att den av revisorerna väckta frågan såtillvida ar
av konstitutionell betydelse att den i viss mån beror förhållandet mellan
Kungl. Maj:t och riksdagen. En inskränkning av militieombudsmannens
verksamhet skulle nämligen innebära minskade möjligheter för riksdagen
att utöva kontroll över den Kungl. Maj:t underställda statsförvaltningen.

Sedan jag sålunda sökt att i vissa avseenden belysa den principiella sidan
av det av revisorerna väckta spörsmålet, skall jag övergå till att undei
söka huruvida det kan anses sakligt motiverat att vidtaga sadana^ andringar
i 2 § i instruktionen för militieombudsmannen att darav tramgar att
kontrollen över försvarets ekonomiska förvaltning icke vidare skall raknas
till militieombudsmannens mera angelägna uppgifter. Det är narmast
punkterna 5—7 i nämnda paragraf som ha avseende å den ekonomiska förvaltningen.
Som i det följande skall närmare påvisas torde emellertid aven
punkt 4 som avser bestämmelser om krigsmäns behandling och omvardnad,
mer eller mindre indirekt äga samband med frågor angaendc den ekonomiska
förvaltningen. . ,

Revisorerna ha uttalat att militieombudsmannens verksamhet med av -

30 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

seende å tillsynen över försvarets ekonomiska förvaltning icke lett till det
resultat som man vid militieombudsmansämbetets inrättande åsyftat. Sina
iakttagelser härvidlag bygga revisorerna, som förut nämnts, på ett studium
av militieombudsmannens årliga ämbetsberättelser. Revisorerna framhålla
att de ärenden som (där) i skilda sammanhang upptagits till behandlingnästan
uteslutande avse rätts- och personalvården inom försvaret, medan
tillsynen över själva förvaltningsverksamheten allenast i ett ytterst ringa
antal fall föranlett särskilda framställningar från militieombudsmannens
sida.

Beträffande innehållet av militieombudsmannens årliga vid riksdagstrycket
fogade ämbetsberättelser må framhållas följande. I en inledande redogörelse
lämnas uppgift å de militära förband samt övriga till försvaret
hörande anstalter och institutioner, som av militieombudsmannen och av
dennes ställföreträdare under det gångna året inspekterats, varjämte i samband
härmed vissa sammanfattande upplysningar bruka givas angående de
olika områden av rättsskipningen och förvaltningen som vid inspektionerna
varit föremål för militieombudsmannens tillsyn. Sålunda brukar t. ex.
anmärkas att vid inspektionen av truppförband granskats vissa angivna
handlingar rörande judiciella ärenden, handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelser,
varjämte brukar meddelas att uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner
och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet
av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. Härefter
lämnas regelmässigt vissa statistiska uppgifter, varav dock icke framgår
antalet handlagda ärenden som beröra frågor som ha avseende å försvarets
ekonomiska förvaltning. (Ärenden som i dessa statistiska uppgifter
betecknas såsom »militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden»
avse ärenden som beröra militieombudsmansexpeditionen internt.
) Ämbetsberättelsen innehåller i övrigt under tre olika avdelningar
redogörelse för ärenden som av militieombudsmannen handlagts under det
förflutna aret. I den första avdelningen lämnas redogörelse för alla anhängiggjorda
åtal och ärenden vari den felande på hemställan av militieombudsmannen
ålagts bestraffning i disciplinär ordning eller tillrättavisning.
I den följande avdelningen bruka upptagas vissa andra ärenden,
vilka på grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver
de enskilda fallen. Denna avdelning är ett slags prejudikatsamling,
huvudsakligen avsedd att tjäna till viss upplysning och vägledning för
framtiden vid handläggning av liknande ärenden, särskilt vid de militära
förbanden. _ I den tredje avdelningen redogöres för framställningar till
Kungl. Maj:t och för remissyttranden som av militieombudsmannen avgivits.

Frånsett de ärenden som tillhöra första eller tredje avdelningen i berättelsen
är det givetvis endast ett fåtal av de av militieombudsmannen under
det tilländalupna året handlagda ärenden som äro av sådan karaktär att
de böra erhålla plats i berättelsen. Av det förhållandet, att i ämbetsberättelserna
endast lämnats redogörelse för ett mindre antal ärenden som beröra
försvarets ekonomiska förvaltning, kan alltså icke dragas några slutsatser
angående omfattningen och betydelsen av militieombudsmannens
verksamhet för utövande av tillsyn över denna förvaltning. Endast i den
man denna verksamhet givit militieombudsmannen anledning till ingripande
genom åtal eller därmed jämförlig åtgärd eller genom framställning till

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

Kungl. Maj:t kan man räkna med att i ämbetsberättelsen återfinna redogörelse
för vad militieombudsmannen åtgjort. Att ärenden avseende den
ekonomiska förvaltningen allenast undantagsvis föranlett dylika åtgärder
av militieombudsmannen kan med hänsyn till dessa ärendens natur knappast
anses anmärkningsvärt. Material för bedömande av omfattningen av
militieombudsmannens tillsyn över den ekonomiska förvaltningen finnes i
de särskilda protokoll som inom militieombudsmansexpeditionen föras över
företagna inspektioner och årligen äro föremål för granskning av första
lagutskottet.

Inspektioner av truppförband och liknande militära organisationer ha
under de senaste åren — med de avvikelser som föranletts av tidsbegränsningen
och andra omständigheter och med beaktande av att inspektionerna
i vissa avseenden endast kunna göras stickprovsmässigt — skett i huvudsak
i enlighet med följande plan.

För inspektionen av fastighetsförvaltningen besöker militieombudsmannen
i allmänhet åtföljd av vederbörande chef truppförbandets expeditioner
samt vakt- och arrestlokaler, manskapskaserner med däri mrymda
logement, tvättrum, torkrum, lektionssalar, dagrum och toaletter, furirförläggningar,
sjukhus, gymnastikbygg-nader, exercishus, marketenten
samt officers- och underofficersmässar, ridhus, stallar, hundgård, matinrättning,
proviantmagasin, värmecentral, bad- och tvättinrättning, förradsoch
magasinsbyggnader, hangarer samt verkstäder av olika slag och
garage in. in. Vid dessa besök inspekteras värden och underhållet ax byggnaderna,
ändamålsenligheten av deras inredning och möblering samt den
inre och yttre renhållningen. I anslutning härtill granskas kasernvardsavdelningens
handlingar såsom underhållsförslag, förslag till nybyggnads- och
förändringsarbeten, upphandlingsärenden, avdelningens dispositionsbokföring
samt redovisningen över den för fastighetsförvaltningen erforderliga
materielen. Brandväsendet inom förbandet underkastas även inspektion.
— I fråga om intendenturförvaltningen sker inspektion såväl av förplägnadstjänsten
som av manskapets intendentnrutrustning. Inspektion av förplägnadstjänsten
sker till en början genom kontroll av de handlingar som
ligga till grund för utvägningen av livsmedel för den dagliga utspisnmgen
av manskapet samt livsmedlens redovisning. Vid någon av de måltider,
som under inspektionsdagen utspisas i manskapsmatsalen, är militieombudsmannen
närvarande och inspekterar därvid sättet för matens seivering,
servismaterielens renhållning m. m. samt avsmakar maten. Vid dessa
tillfällen förhör sig militieombudsmannen hos ledamöterna i utspisningsnämnden
angående deras uppfattning om förplägnaden. Besök göras i kok
och diskrum samt i skafferi och övriga ekonomilokaler. Särskild uppmärksamhet
ägnas åt hygieniska och sanitära förhållanden. Personalens omklädnads-
och toalettrum samt matsal besökas även. Anordningar för tillvaratagande
av matavfall inspekteras och avfallets redovisning granskas. Vid
besök i proviantmagasinet inspekteras uppläggningen och vården av livsmedlen
samt verkställes viss kvalitetskontroll. Med manskapets beklädnad
och övrig intendenturutrustning sammanhängande tjänsteverksamhet inspekteras
genom besök i intendenturmaterielförråd samt, där sådana finnas,
intendenturverkstäder och tvättinrättning. Den i förråd upplagda, materielen
granskas med hänsyn till dess uppläggning och vård samt till (less
kvalitativa egenskaper. T fråga om intendenturmateriel avsedd för krigsbruk
kontrolleras jämväl materielens värdeklass samt anordningarna för

32 Första lagutskottets utlåtande nr 16.

dess utlämning vid mobilisering. Redovisning av intendenturmaterielen
granskas aven. — För granskning av tygförvaltningen besökas tygförråd
och tygverkstäder. Beträffande i tygförråden förvarad materiel undersökes
att den upplagts på ett ändamålsenligt sätt samt att den preparerats för
förrådsförvaring. Vidare kontrolleras att förrådsvården står i överensstämmelse
med därom utfärdade bestämmelser eller eljest är tillfredsställande
bedriven. I fråga om förråd för ammunition, sprängmedel och dylikt ägnas
speciell uppmärksamhet åt förrådens belägenhet i förhållande till annan
bebyggelse, bevakning m. m. samt förekomsten av säkerhetsföreskrifter
för den inom förråden tjänstgörande personalen. Redovisningen av materielen
granskas även. Besöken i tygverkstäderna avse att skaffa en översiktsmässig
inblick i och uppfattning om förhållandena därstädes (den
materiella utrustningen och driftsorganisationen). Därjämte inspekteras
hygieniska och andra anordningar för verkstadspersonalen. — Beträffande
sjukvårdsförvaltningen gäller att militieombudsmannen i samband med
besök i sjukhuset eller annan sjuk vårdslokal för byggnadsinspektion brukar
genomgå de olika lokalerna för inspektion av sjukvårdsmateriel- och
inventarieutrustningen i desamma, förplägnadsanordningar in. in. Inneliggande
sjuka erhålla härvid tillfälle att om de så önska tala med militieombudsmannen.
Åt den hygieniska standarden och ordningen inom sjukvårdslokalen
ägnas särskild uppmärksamhet. I sjukvårdsmaterielförrådet
upplagd materiel inspekteras och redovisningen över densamma granskas.
— I fråga om veterinärförvaltningen kan nämnas att i samband med inspektionen
av intendenturmaterielförråden även inspekteras veterinärmaterielförradet.
Hästvårdens liksom hundvårdens bedrivande inspekteras
genom besök i stallar och furagemagasin samt i hundgården. Därvid granskas
jämväl utfordringen ävensom redovisningen av dithörande foderartiklar.
— Vidare verkställes inventering av löpande redovisning för marketenterikassorna,
varvid varubokföringen granskas samt viss granskning även
sker av prislistor som gälla vid köp inom marketenteri av kafé- och butiksvaror.
Kontroll utövas i fråga om den ekonomiska avkastningen av marketenterirörelsen
och lägerkassans materielredovisning. — Slutligen sker
hos förskottsinnehavare inventering av några av de från förbandets kassa
utlämnade förskotten samt verkställes granskning av upphandling sprotokoll
i syfte att kontrollera att upphandlingar skett i överensstämmelse med
föreskrifterna i upphandlingsförordningen.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i allmänhet biträde av sakkunniga.

Vid de olika inspektionerna ifrågakommande erinringar meddelas, om de
äro av mera oväsentligt slag, den ansvarige befattningshavaren för rättelse
och anmärkas ofta icke i protokollet. Eljest framställda anmärkningar
upptagas i inspektionsprotokollet och utställas sedermera i regel till förklaring
av vederbörande förvaltningsmyndighet eller föranleda framställning
till högre förvaltningsmyndighet om övervägande av åtgärder för
botande av påtalade brister. Vid senare inspektioner vid samma truppförband
brukar militieombudsmannen kontrollera att sådana åtgärder vidtagits
att anledning till anmärkning icke vidare föreligger.

I fråga om personalvården ifrågasätta revisorerna icke någon ändring
av militieombudsmannens åligganden utan framhålla fastmera att veterligen
icke från något håll förslag framförts om en begränsning av ämbetets
principiella befogenheter härutinnan. Det bör emellertid uppmärksammas

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

att det i betydande omfattning föreligger ett intimt samband mellan frågor
berörande personalvården och spörsmål avseende den ekonomiska förvaltningen
vid vederbörande förband. Särskilt frågor som röra fastighetsförvaltningen
och intendenturförvaltningen äro — som torde framgå av
den ovan lämnade redogörelsen för militieombudsmannens inspektionsverksamhet
— i stor utsträckning av primär betydelse för personalvården. Med
hänsyn härtill torde en inskränkning av militieombudsmannens tillsyn över
dessa förvaltningsområden icke kunna företagas utan att kontrollen över
personalvården vid truppförbanden därigenom skulle väsentligen försvåras.
En dylik begränsning bör därför under inga förhållanden avse sådana
delar av förvaltningsverksamheten som äro av betydelse för behandlingen
och omvårdnaden om truppen. Om det sålunda är oundgängligt att militieombudsmannen
vid sina inspektionsresor till truppförbanden utövar viss
uppsikt över den ekonomiska förvaltningen torde det icke vara utan visst
värde att militieombudsmannen i samband härmed även uppmärksammar
missförhållanden som komma för hans ögon även där de icke kunna sägas
vara av betydelse för personalvården.

Härefter må upptagas frågan om inskränkning lämpligen bör ske i militieombudsmannens
instruktionsmässigt föreskrivna kontroll över förvaltningsområden
som icke äga samband med personalvården. Hit höra bland
annat spörsmål berörande tygförvaltning, veterinärförvaltning, kassaväsende
och upphandlingar ävensom vissa delar av fastighetsförvaltning och
intendenturförvaltning.

För att militieombudsmannen bör i största möjliga utsträckning befrias
från åliggandet enligt instruktionen att särskilt övervaka efterlevnaden av
föreskrifter och bestämmelser som reglera försvarets ekonomiska förvaltningsverksamhet
tala enligt revisorernas uppfattning flera skäl. Som förut
nämnts uttala revisorerna att militieombudsmannens tillsyn häröver lämnat
allenast ringa utbyte samt att ämbetet icke blivit det centrala kontrollorgan
rörande försvarets ekonomiska förhållanden som ursprungligen åsyftats.
Anledningen härtill anse revisorerna ligga i sakens egen natur; de
åligganden som härutinnan anförtrotts militieombudsmannen vore nämligen
så omfattande och vittutseende till sin karaktär, att desamma näppeligen
kunde fullgöras utan en avsevärd förstärkning av ämbetets personalorganisation,
försåvitt icke de i egentlig mening rättsvårdande uppgifterna
skulle i väsentlig mån skjutas åt sidan. Med hänsyn till den effektiva kontroll
som numera genom olika militära och andra statliga kontrollorgans
sida utövades över den ekonomiska förvaltningsverksamheten och vad
därmed sammanhängde inom försvarsväsendet kunde enligt revisorernas
uppfattning även ifrågasättas, huruvida numera behov förelåge av en särskild
tillsyn över försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens
sida.

Omfattningen av den militära ekonomiska förvaltningen och de förhållanden
under vilka denna fungerar ha under den tid av snart 35 år som förflutit
sedan militieombudsmansämbetets tillskapande undergått betydande
förändringar. Sålunda skedde i samband med 1936 års försvarsordning viss
omläggning av de centrala försvarsförvaltningarnas organisation i syfte
bland annat att underlätta matcrielanskaffningen och ersättningstjänsten
såväl för försvaret i dess helhet som för de skilda försvarsgrenarna, varvid
matcrielanskaffningen ansågs böra ske i nära samarbete med civila statsmyndigheter
och med industrien. De förändringar i såväl militärt som

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19^9. 9 sand. t avd. AV 16.

3-1

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

administrativt hänseende som försvaret under tiden efter 1936 undergått
ha även givit anledning till ändringar i de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorganisation.
Vidare har i samband med statsförvaltningens allmänna
utveckling under denna tid försvarsväsendets organisation och förvaltning
undergått moderniseringar och andra förändringar för ernående av större
effektivitet och bättre kontroll, vilket medfört att förvaltningen ökat i omfattning
och allt större personal måst tagas i anspråk för förvaltningstjänstens
bedrivande. Härtill ha även bidragit olika nyheter i fråga om organisation
och beväpning m. in. på det rent militära området samt ökade
krav på de värnpliktigas förläggning, förplägnad, utrustning, sjukvård och
personalvård m. m. För de lokala militära förvaltningarna har utvecklingen
efter år 1936 karakteriserats icke minst av en fortgående centralisering
av upphandlingsväsendet, varigenom truppförbandens bestyr med
upphandlingar väsentligt minskat.

Delvis med beaktande av beredskapsårens erfarenheter skedde år 1943
en genomgående omläggning av hela den centrala försvarsförvaltningen.
Den tidigare förvaltningsorganisationen hade ansetts icke tillgodose önskemålet
att erbjuda en nöjaktig överblick över de olika försvarsgrenarnas
behov och tillgångar av olika slags materiel samt över de möjligheter som
funnos att fylla behoven. Olägenheterna härutinnan hade huvudsakligen
varit att hänföra till splittringen på de olika försvarsgrenarna av förvaltningsuppgifter
av samma art samt bristen på samordnande organ för det
krigsindustriella planeringsarbetet. Genom 1943 års omorganisation sammanfördes
den kamerala förvaltningen och sjukvårdsförvaltningen inom
armén med motsvarande organ i marinförvaltningen och flygförvaltningen
till de för hela försvaret avsedda ämbetsverken försvarets civilförvaltning
och försvarets sjukvårdsförvaltning. Vidare centraliserades fastighetsförvaltningen
för alla försvarsgrenarna till ett ämbetsverk: fortifikationsförvaltningen.
Ärenden rörande det krigsindustriella planeringsarbetet, anskaffning-
av förnödenheter i större omfattning eller i standardkvalitet samt
frågor angående sambandet mellan försvarets centralförvaltningar och
industrien skulle i fortsättningen handläggas av krigsmaterielverket och
ledningen av försvarets fabriksverk skulle utövas av försvarets fabriksstyrelse.

Det under de senaste åren bedrivna arbetet för rationalisering inom de
lokala militära förvaltningarna har i vissa avseenden inneburit ytterligare
centralisering av uppgifter som tidigare helt åvilat dessa förvaltningar.
Kassaväsendet är sålunda numera för hela försvarsväsendet centraliserat
till försvarets civilförvaltning i vars bokföringskontor bokföringen av det
från truppförbanden tre gånger i månaden insända räkenskapsmaterialet
äger ram. På grundval av detta material företages inom civilförvaltningen
revision, varigenom bland annat kontrolleras att utgifterna vid vederbörande
truppförband överensstämma med gällande författningar och föreskrifter
samt äro behörigen verifierade. Revisionen omfattar även lokala
undersökningar och inventeringar vid förbanden. — Bokföring av materieluppbörden
sker vid varje förband a ett för förbandets olika avdelningar
gemensamt förrådsbokföringskontor, varifrån redovisning av materielen
ingår till vederbörande centrala försvarsförvaltning, där kontrollbokföring
av materielen äger rum samt tillses att upphandlad eller försåld materiel
blivit vederbörligen redovisad samt att utgifterna stå i rätt förhållande till
varans värde och till marknadsläget in. m. De centrala förvaltningarna

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

utöva dessutom kontroll genom den vissa befattningshavare åvilande skyldigheten
att genom inspektioner, besiktning eller inventering taga kännedom
om tillståndet av försvarsväsendets materiel och förråd samt huru
lokalmyndigheterna utföra sina åligganden.

Det är givet att den utveckling, som den militära förvaltningsverksamheten
under de båda sista årtiondena undergått, i viss mån medfört ändring
i förutsättningarna för militieombudsmannens tillsyn å detta område.
Härtill har bidragit såväl den starka utökning som skett av förvaltningsverksamhetens
omfattning som den fortskridande förändring som på grund
av teknikens utveckling ägt rum beträffande materielen. Även den starkt
markerade utvecklingen inom militärförvaltningen mot ökad centralisering
samt den utbyggnad som skett av inspektionsväsendet ävensom av den
av militära och andra statliga organ — bland andra sakrevisionen — bedrivna
kontrollverksamheten har givetvis haft återverkan på militieombudsmannens
verksamhet som kontroll- och tillsyningsorgan. De skärpta
krav som särskilt under de senaste tio åren ställts på personalvården är jämväl
en faktor som i detta sammanhang måste beaktas.

Vad beträffar militieombudsmannens tillsyn å förvaltnings verksamheten
vid truppförbanden ha här angivna förhållanden i vissa avseenden medfört
ökade krav på militieombudsmannens inspektionsverksamhet men i
andra avseenden åter verkat i motsatt riktning. De icke minst med hänsyn
till de förbättrade sociala förhållandena vidgade anspråken på olika
anordningar, som befrämja de värnpliktigas välbefinnande samt innebära
ett berättigat hänsynstagande till deras personliga och ekonomiska intressen,
ha i fråga om personalvården påkallat skärpt uppmärksamhet från
militieombudsmannens sida. Även om man på militärt håll numera i allmänhet
klart inser betydelsen för utbildningsarbetet och för den militära
effektiviteten av en verksam personalvård, förekommer det dock att man
här — bland annat med hänsyn till för yrkesmannen till synes mera påträngande
rent militära krav — icke alltid ägnar tillräcklig uppmärksamhet
åt personalvården tillhörande problem. Det är alltjämt synnerligen
angeläget för militieombudsmannen att icke vid truppförbandsinspektionerna
försumma något för personalvården väsentligt område. Härav har
uppenbarligen vid jämförelse med förhållandena vid militieombudsmansämbetets
tillkomst föranletts en utökning av ämbetets arbetsuppgifter med
avseende å inspektionen av olika med personalvården mer eller mindre
omedelbart sammanhängande förvaltningsområden.

Ett område som under de senaste åren i större omfattning än tidigare i
samband med inspektionsresorna varit föremål för tillsyn av militieombudsmannen
är de militära förråden av olika slag. Med hänsyn till de mycket
betydande värden som dessa representera bör detta betraktas som
en för militieombudsmannen angelägen uppgift. Vid dessa inspektioner har
militieombudsmannen i allmänhet biträtts av sakkunniga, som i förhållande
till försvarsväsendet såtillvida intagit eu oberoende och fristående
ställning att de icke på något sätt varit inordnade i den ordinarie militära
förvaltnings- eller kontrollapparaten. Det är givet att dessa förrådsinspektioner
som i viss man ske utifrån civila synpunkter icke kunna ersätta mera
direkt fackmässiga och med helt andra resurser utrustade rent militära
inventeringar och inspektioner. Även om man vid militieombudsmansämbetets
tillskapande möjligen på vissa håll haft sådana, förväntningar, torde
väl dock med hänsyn till nuvarande förhållanden några sådana anspråk

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

icke rimligen kunna ställas på militieombudsmannens inspektioner. Dessa
torde emellertid icke därför vara utan betydelse utan tvärt om utgöra en
värdefull komplettering av de ifrån helt andra utgångspunkter arbetande
militära inspektionerna. Det må även understrykas att — såsom framgår
av det följande — den merkostnad som föranledes av militieombudsmannens
inspektionsverksamhet beträffande förvaltningsområden som ligga
vid sidan om personalvårdsfrågorna är relativt obetydlig. Även om militieombudsmannen
vid sina besök hos truppförbanden ägnade mindre intresse
åt vissa förvaltningsområden skulle militieombudsmannen vara i behov av
sakkunnigt biträde för inspektion av förvaltningsområden som i första
hand äro av betydelse för personalvården.

Även på andra förvaltningsområden än sådana som beröra personalvården
eller förrådens uppläggning och vård har genom de senaste decenniernas
utveckling omfattningen av militieombudsmannens inspektionsverksamhet
vid truppförbanden vidgats. På grund av den ökade motoriseringen
och den fortgående mekaniseringen av vapen och annan utrustning har
sålunda vid de lokala enheterna inrättats verkstäder av olika slag. Dessa
anläggningar bruka av militieombudsmannen inspekteras även ur andra
synpunkter än de som ha avseende å omvårdnaden om personalen.

Den ökade centralisering och därmed följande avlastning från truppförbanden
av olika förvaltningsuppgifter, som kännetecknar utvecklingen sedan
år 1936, har å vissa förvaltningsområden minskat omfattningen av militieombudsmannens
till truppförbanden förlagda inspektionsverksamhet.
Så har t. ex. genom att tyngdpunkten i fråga om försvars väsendets upphandlingar
kommit att förskjutas till de centrala militära ämbetsverken en
motsvarande minskning skett i fråga om militieombudsmannens befattning
med dylika ärenden i samband med inspektioner vid truppförbanden. Vidare
har militieombudsmannen å förvaltningsområden, beträffande vilka från de
centrala militära organens sida anordnats effektiv och rationell kontroll
å den lokala förvaltnings verksamheten, ansett det motiverat att med hänsyn
härtill inskränka tillsynen och att endast undantagsvis vid inspektionsresorna
taga befattning med hithörande frågor. I detta sammanhang
kan nämnas att sådana inventeringar av vederbörande truppförbands kassarörelse,
som vid militieombudsmannens inspektioner tidigare brukat företagas,
av nyssnämnda skäl under de två sisttorflutna åren icke förekommit.
Genom att göra sig underrättad om de centrala militära och civila kontrollmyndigheternas
inspektionsverksamhet vid truppförbanden har militieombudsmannen
även möjlighet att där han så finner befogat härefter i
viss omfattning anpassa sin egen tillsyn å förvaltningen vid förbanden.

Av den redogörelse för de riktlinjer som tillämpats i fråga om militieombudsmannens
inspektionsverksamhet torde framgå att denna icke bör
betraktas som en systematisk och ingående verksamhet för inspektion av
militärförvaltningens alla olika grenar. Någon omläggning av verksamheten
så att den fyller samma krav som från revisionssynpunkt kan ställas på ett
centralt förvaltningsorgan är icke möjlig och låter icke heller förena sig med
militieombudsmansinstitutionens allmänna ställning. Militieombudsmannens
verksamhet på dessa områden måste därför i fråga om sin omfattning
samt beträffande de vid inspektionsverksamhetens bedrivande tillämpade
metoderna anpassas efter omständigheterna i olika lägen. Härav följer
bland annat att militieombudsmannen, där han i visst fall äger kännedom
om att å det ifrågavarande förvaltningsområdet genomgående råda goda

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

förhållanden, kan med inskränkning av sin tillsynsverksamhet å detta område
mera ägna sig åt andra förvaltningsområden. I annat läge kan militieombudsmannen
finna särskild anledning intensifiera sin tillsyn å visst förvaltningsområde.
Det torde även vara naturligt att militieombudsmannens
kontrollverksamhet i stor utsträckning endast kan vara stickpro\ smässig.
På sätt och vis får den därigenom karaktären av en kontroll över att den
ordinarie kontrollapparaten fungerar på ett tillfredsställande sätt.

En sak som icke hittills av mig närmare berörts är frågan om militieombudsmannens
förhållande i fråga om inspektion av de centrala militära
förvaltningsorganen. Militieombudsmannen äger givetvis även öva tillsyn
över dessas verksamhet och det är uppenbarligen icke principiellt riktigt
att betrakta militieombudsmannens inspektionsverksamhet vid trnpptorbanden
såsom en med de ordinarie kontrollorganen sidoordnad verksamhe .
Som förut nämnts erhåller militieombudsmannen i samband med inspektioner
vid truppförband och andra lokala anstalter en viss inblick i effektiviteten
av den kontroll som man inom försvarsväsendets centrala organ
utövar å de lokala enheternas förvaltningsverksamhet. Iakttagelser som
av militieombudsmannen göras vid inspektioner vid truppförbanden föranleda
även ofta hänvändelser från militieombudsmannen till vederbörande
centrala myndighet med begäran om upplysningar eller påpekande av
bristfälligheter av olika slag. Militieombudsmannen utövar genom att taga
del av och i viss omfattning granska olika av centrala myndigheter utfärdade
föreskrifter och anvisningar för de lokala myndigheterna en viss tillsyn
över de centrala myndigheternas verksamhet. Militieombudsmannen upprätthåller
även genom att i olika sammanhang från sistnämnda myndigheter
inhämta orientering beträffande för militieombudsmannens verksamhet
betydelsefulla spörsmål en viss kontakt med dessa institutioner. Att någon
mera ingående inspektion av de centrala militära myndigheterna icke under
senare år förekommit torde sammanhänga med det intensiva nydaningsoch
omorganisationsarbete som här sedan länge fortgått, vilket föranlett
att dessa organ varit föremål för ständig uppmärksamhet från andra instansers
sida. Det har även för mihtieonibudsmansämbetet, särskilt under
beredskapstiden, framstått som naturligt att dess inspektionsverksamhet
bör i första hand avse förhållandena vid de lokala enheterna. Med hänsyn
till den betydande utbyggnad av försvarsanstalterna som ägt rum under
de senaste tio åren kan det icke numera beräknas att militieombudsmannen
skall kunna oftare än som skett besöka de olika förbanden. Det har
hittills icke varit möjligt att utan minskning av inspektionsverksamheten
beträffande truppförbanden erhålla erforderligt utrymme jämväl för inspektion
av de centrala förvaltningarna. Jag har emellertid givetvis mm uppmärksamhet
riktad på dessa problem.

Riksdagens revisorer ha framhållit att i riksstaten för innevarande budgetår
anvisats 104 000 kronor till avlöningar och It 100 kronor till omkostnader
för militieombudsmannen och hans expedition medan motsvarande
siffror för justitieombudsmannen och hans expedition iiro respektive 94 000
och 9 100 kronor. Under budgetåret 1947—1948 hade belastningen a de
för militieombudsmannens verksamhet avsedda anslagen uppgått till i
runda tal 100 000 respektive 14 000 kronor samt å de för justitieombudsmannens
verksamhet avsedda anslagen till i runda tal 92 000 respektive
11 000 kronor. Revisorerna uttala vidare att genom den av dem ifrågasatta
koncentrationen av militieombudsmannens arbetsuppgifter till alle -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

nast rätts- och personalvården inom försvaret jämväl kostnaderna för militieombudsmannens
verksamhet skulle kunna i viss män nedbringas.

Militieombudsmans- och justitieombudsmansämbetenas personalstater
upptaga, förutom milit^ombudsmannen respektive justitieombudsmannen,
en byråchef, ett kanslibiträde och en expeditionsvakt, vilka alltefter sina
befattningar åtnjuta lön i samma lönegrad, samt dessutom vid militieombudsmansexpeditionen
en byråintendent och vid justitieombudsmansexpeditionen
en byrådirektör.

• .A byråintendentsbefattningen vid militieombudsmansexpeditionen
tjänstgör en före detta aktiv officer med militär förvaltningsutbildning.
Behovet av en militärt skolad befattningshavare å militieombudsmansexpeditionen
ligger i öppen dag. Orienteringar rörande försvarsväsendets
rent militära och föryaltningsmässiga organisation samt verksamheten inom
densamma, varav militieombudsmannen för sin ämbetsutövning är i behov,
torde bäst åstadkommas av en militärt utbildad och i militära förhållanden
insatt tjänsteman. Ävenså kräver beredningen av åtskilliga av de ärenden
militieombudsmannen har att handlägga biträde av befattningshavare med
sådan fackutbildning. Hit höra frågor rörande den militära tjänsterutinen,
egentliga förvaltningsärenden över huvud taget, ärenden rörande de värnpliktigas
inskrivning, redovisning och tjänstgöring, krigsberedskapsärenden
med flera. För planläggningen i detalj av militieombudsmannens inspektioner
vid truppförbanden, för medverkan på områden där inspektionerna
gälla med personalvården sammanhängande förhållanden, såsom förläggning,
utrustning, förplägnad och sjukvård, ävensom för bearbetningen av de
iakttagelser som vid inspektionerna gjorts på nämnda områden är en militär
fackman även erforderlig. Bland annat med hänsyn till vad nu anförts
torde en specialtjänst sådan som byråintendentsbefattningen icke kunna
utan förfång för militieombudsmannens verksamhet undvaras.

Sasom förut antytts anlitar militieombudsmannen vid sina inspektioner
även biträde av särskilda sakkunniga med utbildning och erfarenhet på
skilda förvaltningsområden. Arvodena till dessa sakkunniga ha under de
senaste tio budgetåren sammanlagt uppgått till i medeltal 2 200 kronor
per ar. Efter ökning av arvodena sammanhängande med penningvärdets
försämring uppgingo för budgetåret 1947—1948 arvodena till i runt tal
3 400 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar till de särskilda
sakkunniga ha under de senaste tio budgetåren för dem båda tillhopa utgjort
omkring^ 000 kronor per år. Under budgetåret 1947—1948 utbetalades
till dem sådana ersättningar med i runt tal 2 400 kronor. Ökningen är
väsentligen föranledd av ändrade grunder för beräkning av traktamentsersättning.

Av vad nu anförts framgår att utgifterna för anlitande av särskilda sakkunniga
vid militieombudsmannens inspektioner på senare tid uppgått till
i runt tal 5 800 kronor för budgetår. Dessa utgifter motsvara mindre än
fem procent av totala belastningen, 120 000 kronor, under budgetåret
1947—1948 å anslagen för militieombudsmannens verksamhet. Det må
i detta sammanhang slutligen framhållas att det förhållandet att belastningen
a dessa anslag med mera än 5 800 kronor överstiger belastningen
å anslagen för justitieombudsmannens verksamhet väsentligen har sin förklaring
däri att medan å justitieombudsmansexpeditionen äro anställda två
ordinarie befattningshavare med juridisk kompetens — byråchefen och
byrådirektören — av militieombudsmansexpeditionens ordinarie befatt -

Första lagutskottets utlåtande nr 16.

ningshavare endast byråchefen har sådan kompetens. Därav föranledes att
å militieombudsmansexpeditionen måste anlitas extra personal med juridisk
kompetens i betydligt större utsträckning än å justitieombudsmansexpeditionen.

Under hänvisning till vad ovan upptagits får jag såsom min mening uttala
att vad revisorerna anfört icke bör föranleda någon åtgärd. Stockholm
i militieombudsmansexpeditionen den 28 februari 1949.

ERIK WILHELMSSON.

P. O. Hainer.