Forsta lagutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1933:L1u15 l1u)

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 28 febr. 1933 kl. 3 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 18 kap.

10 § strafflagen m. m.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 1,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lundstedt yrkat, »att riksdagen
måtte besluta såväl att för sin del upphäva 10 § i 18 kap. strafflagen
samt i dess ställe antaga ett stadgande av innehåll att otukt, utövad mellan
personer av samma kön, skall beläggas med fängelse i högst 6 månader eller
straffarbete i högst två år dels därest gärningen skett under omständigheter
motsvarande dem, som framgå av något av följande stadganden, nämligen 12,
13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest gärningen
begåtts med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall straffet
dock må bortfalla, såvitt som personerna i ålder och utveckling äro varandra
ungefärligen jämbördiga, som även att hos Kungl. Maj :t anhålla örn utarbetande
av härmed överensstämmande lagförslag att framläggas vid nästa års riksdag.»

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Det av motionären först omförmälda lagrummet, 18 kap. 10 § strafflagen,
är av följande lydelse:

»Övar någon med annan person otukt, som emot naturen är, eller övar någon
otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år.»

Bestämmelsen har kvarstått oförändrad alltsedan tillkomsten av 1864 års
strafflag. Beträffande den närmare innebörden av densamma torde här endast
behöva anmärkas, att straffet för otukt med annan person anses åsyfta allenast
otuktshandlingar mellan personer av samma kön. Av sättet för straffets bestämmande
följer, att straffminimum är straffarbete i två månader.

De av motionären i övrigt berörda lagrummen innehålla straff för åtskilliga
andra sedlighetsbrott. I 15 kap. 12 § strafflagen stadgas sålunda straff — i
vissa fall ända till straffarbete på livstid — för man, som tager kvinna med
våld och emot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill
genom hot, som innebär trängande fara. Enligt 13 § i samma kapitel jämställes
härmed, att någon genom dövande eller annat medel försatt kvinna i
yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknar bruket av fri vilja eller varit ur
stånd att sig värja, samt i den belägenheten övar otukt med henne. I 15 § uti

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 15—17. 1

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 15.

ifrågavarande kapitel bestraffas den, som övar otukt med kvinna, som befunnit
sig i dylikt tillstånd, utan att han själv försatt henne i det tillståndet. 18
kap. 6 § strafflagen föreskriver straff för vissa lärare och uppfostrare m. fl.,
som öva otukt med dem, som stå under deras tillsyn. I 7 § samma kapitel bestraffas
otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år, i 8 § otukt med kvinna, som
fyllt tolv år men ej femton år, och i 9 § otukt med avvita kvinna.

Uti motionen göres gällande, att straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen är
omotiverat såväl beträffande otuktshandlingar mellan personer av samma kön
som i fråga örn otukt med djur, s. k. tidelag.

Beträffande först otuktshandlingar mellan personer av samma kön framhåller
motionären i huvudsak följande: Inom den moderna straffrättsvetenskapen hade
en tendens gjort sig gällande att upphäva straffbarheten för vissa hitintills
kriminaliserade handlingar. Till dessa hörde bl. a. sådana handlingar, som utgjorde
utslag av homosexuella böjelser. Till stöd för ett upphävande av dessa
handlingars straffbarhet kunde från den härskande doktrinens egna utgångspunkter
anföras, att straffbarhet i allmänhet ansåges förutsätta en felaktig
viljebeskaffenhet hos gärningsmannen. Åtminstone i fråga örn medfödd homosexualitet
syntes det emellertid tydligt, att vederbörande icke vore för densamma
ansvarig på sådant sätt, att det legat inom hans möjligheter att giva viljan en
bättre inriktning. Det vore även uppenbart orimligt att antaga, att straffet
skulle komma den medfödda homosexualiteten att försvinna eller förminskas.
Lika orimlig vore tanken, att straffbarheten skulle kunna avhålla vare sig den
frigivna delinkventen eller en ännu ostraffad homosexuell person från att
tillfredsställa sina naturliga drifter, något som enligt sakens natur försigginge
i all hemlighet. Motionären ansåge visserligen för egen del, att strafflagstiftningen
borde ledas allenast av hänsynen till vad som vore nödvändigt och nyttigt
för människornas faktiska strävanden. Men även vid ett sådant hänsynstagande
förefölle olämpligheten av de homosexuella handlingarnas straffbarhet uppenbar.
De homosexuellas antal vore jämförelsevis stort och kunde för vårt lands del beträffande
männen måhända beräknas till omkring 100,000. Ehuru straffbudet
mot homosexuella otuktshandlingar tillämpades rent sporadiskt, vilade dock
straffhotet på ett ödesdigert sätt över alla dessa människor och utgjorde en särskild
orsak till utpressningsförsök mot dem. Straffhot och utpressning i förening
måste verka neddragande på deras livsmod och hela sociala inställning. Härtill
bidroge även den av straffbudet understödda moraliska reaktionen hos andra
människor mot homosexualiteten. Å andra sidan kunde straffbudet icke tänkas utöva
någon moralbildande verkan på de homosexuella personerna själva och på så
sätt tjäna till att avhålla dem från handlingarna i fråga. Örn dessa handlingar
sålunda i princip icke borde straffas, när de begåtts av typiskt homosexuella
personer, syntes det icke heller kunna komma i fråga, att de bestraffades,
när de begåtts av bisexuella eller heterosexuella personer. Av det anförda
följde emellertid icke, att homosexuella handlingar under alla omständigheter

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

borde vara straffria. En viss motsvarighet syntes sålunda böra förefinnas till
de fall, då straff funnes stadgat för otukt mellan personer av motsatta kön.
De strafflatituder, som strafflagen innehölle beträffande brott av sistnämnda
slag, tycktes likväl alltför stränga att omedelbart tillämpas å homosexuella
handlingar under motsvarande omständigheter.

I fråga om tidelagen framhåller motionären, att den nuvarande straffbestämmelsen
icke kunde anses motiverad av några förnuftiga synpunkter. Dylika
handlingar borde sålunda enligt motionären icke bestraffas i andra fall än då
de väckt allmän förargelse eller medfört fara för andras förförelse. Gärningen
syntes i så fall hemfalla under första stycket i 18 kap. 13 § strafflagen.

Vid motionen har fogats en uppsats om homosexualitet, vilken uppsats visserligen
härrör från anonym författare men vars vederhäftighet vitsordats av överläkaren
vid Ulleråkers sjukhus, professorn i psykiatri B. Jacobowsky. I uppsatsen
anföres bland annat:

Homosexualitet är av konstitutionell art och beror, möjligen alltid, åtminstone
i de flesta fall på en medfödd, kanske även nedärvd, säregen form av könskörtlarnas
inre sekretoriska verksamhet.

Könskörtlarnas verkan åstadkommes genom att från dem till blodet avsöndras
ett ämne, ett så kallat hormon, som är olika för de olika könen, och
genom inverkan på nervsystemet utövar sitt inflytande på driftlivet och kroppsutvecklingen.

Dessa hormon avsöndras från särskilda celler, de så kallade pubertetscellerna,
vilka i grupper ligga inbäddade — i testiklarna mellan sädeskanalerna
och kallas Leydigska celler — i äggstockarna mellan äggblåsorna och
kallas theca-luteinceller. De bägge slagen celler äro av olika utseende. I testiklarna
bildas dessutom sädeskropparna, vilka genom körtlarnas utförsgångar
avsöndras utåt, och i äggstockarna finnas äggblåsorna där äggen bildas. Då
ett ägg avstötts, omvandlas äggblåsan till en s. k. gul kropp, vilken har en
annan inresekretorisk uppgift, nämligen att förbereda och vidmakthålla havandeskap.
Om således könskörtlarnas verksamhet såväl tjänar driftlivet som
fortplantningen, så utövas denna verksamhet av skilda delar i körtlarna, vilka
var för sig kunna genom sjukdom eller på annat sätt sättas ur funktion. Detta
förklarar att könsdriften kan vara upphävd men fortplantningsförmågan bibehållen
och tvärt om.

Förklaringen till homosexualitet är den, att hos den homosexuelle pubertetscellerna
äro av samma slag, eller i varje fall avsöndra samma hormon, som
vanligen endast finnes hos det motsatta könet.

Hur kan då detta vara möjligt? Jo det förklaras genom könsorganens bisexuella
anlag. Yarje man kan förvissa sig örn, att hos alla människor anläggas
såväl manliga som kvinnliga organ, enbart genom att betrakta sina egna,
i och för sig meningslösa bröstvårtor. Alla könsorganens delar anläggas hos
båda könen, ehuru vissa delar komma till full utveckling hos männen, andra
hos kvinnorna.

Även de bägge könens olika könskörtlar utvecklas ur samma anlag, vilket
hos fostret är beläget vid bakre bukväggen intill ryggraden. De färdigbildade
könskörtlarna förskjutas sedan nedåt, varvid äggstockarna komma att stanna

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

inom bukhålan, under det att testiklarna förskjutas genom ljumskkanalen ned
i pungen. Tack vare vetskapen örn denna könskörtlarnas utveckling ur ett
gemensamt anlag, är det ingen svårighet att förstå, att testiklar kunna innehålla
kvinnliga pubertetsceller och äggstockar manliga.

Att homosexualitet beror på könskörtlarnas verksamhet har bevisats vara
riktigt genom operativa ingrepp på människor. Robert Lichtenstern redogör
för ett sådant, av Steinach opererat fall. 1916 opererades i Wien en typiskt
homosexuell man. Båda testiklarna måste avlägsnas därför att de voro angripna
av tuberkulos. Samtidigt överfördes till honom en testikel från en
typiskt heterosexuell man. Redan 12 dagar efter operationen märktes de första
tecknen på normal könsdrift, alla homosexuella böjelser försvunno, och mannen
förblev heterosexuell. Då denna uppgift lämnades, hade han observerats
i sju år efter operationen. Suggestiv inverkan är utesluten. Mannens kropp
företedde nämligen före operationen tydlig kvinnlighet, vilken försvann efter
operationen och efterträddes av manliga sekundära könskaraktärer.

Flera sådana operationer hava utförts med samma resultat. Vad som i det
relaterade fallet är särskilt anmärkningsvärt är emellertid följande. Vid mikroskopisk
undersökning av den homosexuelles testikel, visade det sig att puber -tetscellerna i denna icke liknade de Leydigska cellerna i en normal testikel utan
theca-luteincellerna i en äggstock.

Bisexualitet förklaras genom att samma könskörtel kan innehålla såväl
manliga som kvinnliga pubertetsceller. Steinach har lyckats att på djur experimentellt
framkalla bisexualitet. Örn ett djur kastreras och därefter på detta
bredvid varandra inplanteras delar av såväl äggstock som testikel, kan det
lyckas att få båda körtelsubstansema att läka in. En tvekönad könskörtel
utvecklas, i vilken stråk av Leydigska celler fläta sig samman med thecaluteinceller.
Ett så behandlat djur förhåller sig tidvis som en hane, tidvis
som en hona.

Vi veta alltså, att homosexualitet i de flesta fall beror på en medfödd anomali
i könskörtlarnas inresekretoriska verksamhet. Gäller emellertid detta
för alla fall?

Så mycket kan anses säkert, att har sexualdriften hos en könsmogen person
väl fått sin heterosexuella inriktning, kan den omöjligt ändras till att bliva
homosexuell. Att däremot personer i pubertetsåldern genom förförelse eller
annan psykisk påverkan i undantagsfall skulle kunna bliva homosexuella, kan
ej uteslutas, men är ej heller bevisat.

Vidare är det ju möjligt, att en bisexuells könsdrift genom förförelse eller
andra tillfälligheter skulle kunna mera varaktigt inriktas på det egna könet.
Härvid spelar det dock säkert betydligt större roll, örn den person, med vilken
den bisexuelle kommer att först sympatisera, råkar vara man eller kvinna.

I överensstämmelse med den i uppsatsen uttalade uppfattningen av homosexualitetens
orsaker har även den svenska läkarvetenskapen upprepade gånger
gjort gällande, att straffet för homosexuella otuktshandlingar borde avskaffas.
Här må anföras följande uttalande av f. d. överläkaren vid Psykiatriska sjukhuset
i Stockholm, professorn Bror Gadelius i hans arbete »Det mänskliga
själslivet»:

Då lagen i den offentliga anständighetens intresse ännu lyfter sitt straffhot
över den homosexuelles försyndelser, representerar detta ett åskådningssätt, som

Första lagutskottets utlåtande Nr 15. 5

på psykopatologiens nuvarande ståndpunkt måste anses antikverat och ej later
sig försvara. Ty homosexualiteten är ej ett straffvärt moraliskt lyte utan en
av vissa organiska betingelser skapad abnorm sinnesart och rubbning av det
normala driftlivet.

Beträffande straffbeläggande av tidelag har i en år 1926 utgiven rättshistorisk
avhandling, benämnd Tidelagsbrottet, av docenten J. E. Almquist uttalats
den meningen, att handlingen i allmänhet borde lämnas straffri. I detta
uttalande har justitierådet Wedberg instämt vid anmälan av arbetet i Svensk
Juristtidning.

I fråga örn antalet brott mot 18 kap. 10 § strafflagen, för vilka någon sakfällts
i första instans, m. m., har utskottet ur den officiella statistiken inhämtat
följande: _ * A.1_fL

Å r	Antalet sakfällda jämlikt 18: 10 S. L.	! Antalet villkorligt dömda
1926 ..............	29	15
1927 ..............	24	13 i
1928 ..............	26	14
1929 ..............	36	26
1930 ..............	31	9

Det bör framhållas, att de rättsstatistiska uppgifterna icke skilja mellan
otuktsbrott med annan person och otukt med djur.

Utskottet vill härefter erinra örn det beslut av den 16 december 1932, varigenom
Kungl. Majit bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla
sakkunnig för att inom departementet biträda vid verkställande av utredning
angående partiella reformer på strafflagstiftningens område. I samband med
angivande av de spörsmål, som snarast möjligt borde upptagas till behandling,
har departementschefen enligt det offentliggjorda protokollet därvid framhållit,
att behovet av en ändring av vissa bestämmelser angående sedlighetsbrott
borde undersökas, med tanke på inskränkning av de straffbara gärningarnas
område. Vissa hithörande straffbud saknade, enligt vad departementschefen vidare
anfört, stöd i den allmänna rättsuppfattningen. De komme också endast
sällan till användning men själva deras tillvaro vore ägnad att öka förekomsten
av utpressning. I andra fall syntes väsentliga straffmildringar böra komma
under övervägande.

Såsom av redogörelsen här ovan framgår, berör förevarande motion två grupper
av sedlighetsbrott, nämligen homosexuella handlingar och otukt med djur.

Vad först de homosexuella handlingarna beträffar är allmänt känt, att hos

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

oss liksom i andra länder finnes ett icke ringa antal människor, som av naturen
äro så beskaffade, att deras könsdrift är inriktad mot personer av samma kön.
Att dessa homosexuella ofta bli föremål för utpressning från dem, de anlitat
för tillfredsställande av sin könsdrift, är även bekant. Härtill har givetvis förefintligheten
av straffbudet mot de homosexuella handlingarna i hög grad bidragit.
Vid bedömande av frågan örn ett eventuellt upphävande av förevarande
straffbud måste givetvis beaktas, huruvida därigenom kan befaras ett mera
fritt ådagaläggande av homosexuella böjelser eller örn sådant förebygges redan
genom de perversas medvetande örn den instinktiva avsky, som varje sund
människa känner för deras abnormitet. Särskild uppmärksamhet förtjänar givetvis
den viktiga frågan om den uppväxande ungdomens skyddande mot otillbörliga
inflytelser. Utskottet vill icke göra något bestämt uttalande om man
bör hos oss liksom i åtskilliga främmande länder i princip lämna de homosexuella
handlingarna straffria. En sådan princip förutsätter i allt fall, såsom även
motionären framhållit, att de homosexuella handlingarna lika väl som otuktshandlingar
mellan personer av motsatta kön under särskilda omständigheter
förbli straffbelagda, och frågan, i vilken omfattning så skall vara förhållandet,
fordrar en ingående prövning.

Såsom ovan nämnts, har chefen för justitiedepartementet i samband med sitt
initiativ till partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållit frågan
örn en inskränkning av de straffbara gärningarnas område beträffande sedlighetsbrotten.
Utskottet förutsätter, att frågan örn de homosexuella handlingarnas
straffbarhet i detta sammanhang blir föremål för en allsidig utredning.

Vad härefter angår straffbestämmelsen beträffande otukt med djur torde de
personer, som göra sig skyldiga till dylika handlingar, i regel icke böra underkastas
statens straffande verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att jämväl
frågan härom kommer att omfattas av den utredning, utskottet förväntar beträffande
de homosexuella handlingarna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 28 februari 1933.

På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Borell, Svenson i Eskhult, Bissmark,
Branting, Jonsson i Lycksele*, Petrén och Halvarsson;

från andra kammaren: herrar Lindgvist, Nilsson i Antnäs, Sjögren, Olsson i
Rimforsa, Olsson i Mellerud, Budén, Gardell i Stenstu och Johnsson i Kalmar*.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.