Första lagutskottets utlåtande nr 15 dr 1960 (Utlåtande 1960:L1u15 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 15 dr 1960

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckt motion om avskaffande av förfarandet
med kungörelse i kyrka.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 574 av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna. I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av författningarna
som innehåller stadgande om kungörelseförfarande i kyrka för att åstadkomma
ett mera tidsenligt publiceringsförfarande.

Beträffande skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om kungörelsers uppläsande i kyrka finnes i ett stort antal
författningar. Denna form för kungörande har därvid ofta kombinerats med
ett eller flera andra kungörelseförfaranden: införande i Post- och Inrikes
tidningar, i länskungörelserna eller i en eller flera ortstidningar, anslag i
rättens kansli eller annan plats i orten o. s. v. Föreskrifter om kungörande i
kyrka förekommer t. ex. i rättegångsbalken, i författningar rörande jorddelning,
vattenrätt, expropriation, lagfart, inteckning, lösöreköp, exekutiva
auktioner, vägar, allmänningar, skogsbruk, ägofred, jakt och fiske m. m.

I flera fall är kungörandet i kyrka utgångspunkt för besvärstid eller betraktas
som delgivning. I kungl. brev den 5 januari 1808 angående utslag
rörande menigheter stadgas t. ex., att resolutioner och utslag som länsstyrelserna
eller kollegierna meddelar uti ekonomi- eller politimål av allmänt
intresse skall kungöras genom uppläsning från predikstolen samt att besvärstiden
räknas från uppläsandet.

Sålunda förefintliga bestämmelser om kungörelsers uppläsande i kyrka
tillämpas emellertid ej enligt ordalagen i de särskilda författningarna. Genom
lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka
har man nämligen i princip avskaffat uppläsandet i kyrka av s. k. världsliga
kungörelser. I 1 § nämnda lag stadgas, att om i lag eller författning är
föreskrivet, att kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall i stället före gudstjänstens
början i vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller invid kyrkan
anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om dess innehåll jämte
tillkännagivande, att kungörelsen, där ej laga hinder möter, skall under
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 1 avd. Nr 15

Första lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

den närmaste veckan finnas tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen
eller annat ställe, som av vederbörande präst bestämts. Hålles gudstjänsten
annorstädes än i kyrkan, skall anslag äga rum, där den förrättas.
Vad sålunda stadgas skall icke äga tillämpning å kungörelse om vars uppläsande
bestämmelse meddelas i kyrkohandboken. Enligt 2 § samma lag
äger Konungen utan hinder av vad i 1 § sägs förordna, att kungörelse, som
är av synnerlig betydelse eller rör kyrkliga angelägenheter, skall, jämte det
rubrik eller uppgift om innehållet på angivet sätt anslås, uppläsas i kyrkan.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda lag har meddelats
i kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 314). Däri föreskrives, att kungörelse,
när den överlämnas till vederbörande pastor, antingen skall vara försedd
med rubrik innehållande kort uppgift om innehållet eller ock vara åtföljd
av sådan uppgift. Anslag om kungörelse skall ske genom att rubriken
eller uppgiften införes i förteckning, som uppsättes å tid och ställe, som
stadgas i 1 § av lagen. Å förteckningen skall pastor angiva var och under
vilken tid kungörelsen finnes tillgänglig för allmänheten. Pastor är icke
pliktig att i förteckningen upptaga kungörelse, som ej kommit honom till
handa senast dagen före gudstjänsten. Förteckningen skall upprättas enligt
formulär, som fastställes av chefen för justitiedepartementet. Pastor skall
utfärda bevis om att kungörelse anslagits på föreskrivet sätt. Jämte det
rubrik eller uppgift om innehållet anslås, skall uppläsning från predikstolen
ske av kungörelse, om vars uppläsande Konungen särskilt förordnat, kungörelse
enligt stadgan om prästval samt, där så beslutas av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige, jämväl andra i lag eller författning föreskrivna kyrkliga
tillkännagivanden.

Föreskrifter om profan kungörelses uppläsande i kyrka innebär således
numera i allmänhet allenast, att meddelande om kungörelsen anslås. Det må
i detta sammanhang nämnas, att bestämmelser om liknande publiceringsförfaranden
genom anslag har givits även på annat sätt. Enligt 14 § kommunallagen
skall sålunda kungörelse om fullmäktigsammanträde, innehållande
uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid
skall behandlas, anslås å en av kommunen på lämplig plats anordnad anslagstavla
(kommunens anslagstavla). Sådan kungörelse skall utfärdas av
ordföranden eller vid hinder för honom av vice ordföranden. Uppgifter om
justering av fullmäktiges och kommunala nämnders protokoll skall även
enligt 24 § samt 39 och 45 §§ kommunallagen anslås å samma tavla.

Vidare finnes i vissa författningar mera allmänt hållna bestämmelser om
kungörelsers tillkännagivande genom anslag. I 21 kap. 10 § jorddelningslagen,
6 § ensittarlagen och 23 § gruvlagen föreskrives sålunda, att vissa meddelanden
skall kungöras bl. a. genom anslag »i socken- eller rådstugan eller å
annan lämplig plats inom kommunen». Enligt 3 § lagen angående stenkolsfyndigheter
skall visst meddelande anslås »på lämpligt ställe i orten».

Första lagutskottets utlåtande nr 1ö år 1060

I detta sammanhang må även uppmärksammas vissa ändringar, som i
anslutning till 1942 års lagstiftning om kungörande i kyrka samtidigt verkställdes
i kungörelsen den 23 oktober 1915 angående länskungörelser. Sålunda
stadgas, att länsstyrelse, om det är synnerlig vikt att tillkännagivande,
som intagits i länskungörelserna, vinner spridning bland allmänheten och
annat kungörclsesätt ej är föreskrivet, må förordna, att tillkännagivandet
anslås å lämpliga platser inom länet. Uppsättandet av anslagen skall verkställas
av polisman eller annan lämplig person i orten. Planer för uppsättande
av sådana anslag skall uppgöras av polischeferna och underställas länsstyrelsen
för godkännande.

Historik

Frågan om inskränkande eller upphävande av uppläsandet av kungörelser
i kyrkorna har alltsedan början av 1800-talet vid ett flertal tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling.

En närmare redogörelse för vad härutinnan förekommit lämnas å s. 3—8
i första lagutskottets utlåtande nr 41 vid 1955 års riksdag i anledning avväckta
motioner, I: 162 och II: 205, om ändring av bestämmelserna angående
vissa kungöranden i kyrka. Motionärerna uttalade att bestämmelserna
borde så ändras att skyldighet för präst att taga befattning med uppläsning,
anslående eller hållande av profana kungörelser tillgängliga å pastorsexpeditionen
upphävdes och hemställde därför att riksdagen inåtte hos Kungl.
Maj.-t begära ändring av bestämmelserna i enlighet med vad sålunda föreslagits.
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet angivit. I detta anförde utskottet — efter att ha erinrat om att
uppläsningen av profana kungörelser i kyrka efter hand alltmer inskränkts
och slutligen genom 1942 års lagstiftning i princip avskaffats och ersatts
med anslag i kyrkan — ytterligare följande:

Motionärerna föreslå nu, att denna sista återstod av det forna kungörelseläsandet
från predikstolen skall avskaffas, och motivera sin framställning
med att modernare publiceringsmctoder, såsom press, radio m.m., gjort anslagen
i kyrka onödiga. Det torde ej heller kunna råda delade meningar om
att de rubriker över inkomna kungörelser, vilka nu författningsenligt uppsättas
i kyrkorna, praktiskt taget sakna betydelse i publiceringshänseende.
Detta synes även bekräftas av de svar, som enligt vad ovan återgivits avgåvos
å den till domkapitlen ställda rundfrågan angående tillämpningen av
1942 års lagstiftning. Som nämnts har också det tillämpade anslagsförfarandet
redan från sin tillkomst avsetts endast som ett provisorium; och
detta har även understrukits av första lagutskottet i dess yttrande över de
vid 1943 års riksdag väckta motionerna i ämnet.

Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning, alt den nu tillämpade
metoden icke är tillfredsställande och att åtgärder böra vidtagas i syfte att

Första lagutskottets utlåtande nr 15 är 1060

få till stånd en bättre ordning. Att omedelbart och allmängiltigt föreskriva,
att de särskilda stadgandena om kungörande i kyrka skola upphöra att
gälla, låter sig dock icke göra bl.a. av den anledningen, att i flera fall kungörandet
utgör utgångspunkt för fatalielid. I stället synes man, såsom föreslagits
i 1945 års promemoria, böra reformera etappvis. Den första etappen
kan för övrigt sägas redan ha tillryggalagts genom att de kommunala kungörelserna
vid kommunallagsreformen överförts till den kommunala anslagstavlan.
Nästa uppgift bör då i enlighet med promemorians förslag bli
en översyn av de viktigare författningar, som alltjämt inrymma bestämmelser
om kungörande i kyrka, varvid denna publiceringsmetod utbytes
mot andra sådana eller, där så kan ske, slopas utan ersättning. Enligt utskottets
mening är emellertid detta reformarbete icke av den omfattning eller
angelägenhetsgrad, att det synes påkallat att enbart härför tillsätta eu
särskild utredning. Detta skulle ej heller vara praktiskt lämpligt, då eu sådan
utredning skulle nödgas syssla med de mest skiftande lagstiftningskomplex
och knappast kunna utrustas med erforderlig sakkunskap för att
På varje särskilt område kunna bedöma vilka publiceringsmetoder som just
där vore de lämpligaste. 1 stället synes man inom redan tillsatta utredningar
böra vid sidan av det egentliga utredningsarbetet jämväl beakta, att kyrkokungörandet
i förekommande fall bör ersättas med ett mera tidsenligt
publikationsförfarande. Det är för utskottet bekant, att man vid vissa pågående
utredningar har att taga ställning till frågor av detta slag. Besvärssakkunniga
komma sålunda bl.a. in på spörsmålet om delgivning av administrativa
beslut med menigheter och med en obestämd personkrets, och inom
1954 års fastighetsbildningskommitté söker man finna lämpliga publikationsmetoder
inom jorddelningslagstiftningen. Frågan om kvrkokungörandets
avskaffande synes kunna aktualiseras även vid andra pågående eller
begärda utredningar. Möjligheten att ersätta det i rättegångsbalken föreskrivna
kyrkokungörandet bör sålunda kunna övervägas inom 1951 års rättegångskommitté,
och kungörelseförfarandet vid exekutiva auktioner bör
lämpligen upptas vid den allmänna revision av utsökningslagen, som riksdagen
begärde år 1945 (första lagutskottets uti. nr 39, rskr. nr 365). Vidare
synas expropriationslagens bestämmelser om kyrkokungörande böra omprövas
i samband med den av riksdagen begärda utredningen om denna lags
bestämmelser angående underrättande av sakägare om expropriationsansökan.
Det är även önskvärt, att man inom departementen vid omarbetning
av administrativa författningar av skilda slag i förekommande fall låter
kyrkokungörandet ersättas med modernare publiceringsformer Så synes
för övrigt också ske i allt större utsträckning. Som exempel kan nämnas,
att ansökningar om att få tillverka explosiva varor eller eldfarliga oljor enligt
tidigare bestämmelser i vissa fall skulle uppläsas i kyrka, medan enligt
de nya stadganden i dessa ämnen som trädde i kraft den 1 januari 1950
kyrkokungörandet för motsvarande fall slopats, så att publicering nu sker
endast i ortstidning.

Vilka publiceringsförfaranden som böra komma till användning i stället
för kyrkokungörandet får naturligen bero på de särskilda kraven inom
olika lagstiftningsområden. Utskottet vill emellertid som en allmän grundsats
uttala, att man bör söka skapa sådana publiceringsmetoder, vilka medföra
ett verkligt allmänt bekantgörande. Från denna utgångspunkt synes
man böra eftersträva att använda annonsering i ortspressen, medan däremot

Forsla lagutskottets utlåtande nr 15 år 1060

anslagsförfaranden i allmänhet ej äro ändamålsenliga. Att helt undvika
publicering genom anslag lär dock, bl. a. av ekonomiska skäl, ej låta sig
göra. Det kan möjligen även visa sig lämpligt att, sedan kyrkokungörandet
avskaffats i viktigare sammanhang, genom ett allmänt stadgande utbyta
denna kungörelseform även i återstående författningar och att därvid använda
sig av eu annan form av anslag såsom ersättning. Vid försök att
skapa eu ny sådan publiceringsmetod genom anslag ligger väl närmast till
hands att söka begagna sig av de numera inrättade kommunala anslagstavlorna.
Väljer man denna väg kan det emellertid bli nödvändigt — åtminstone
om den kommunala anslagstavlan skall i någon större utsträckning tagas i
anspråk för allmänna tillkännagivanden — att särskilda »anslagsförrättare»
förordnas, som under tjänstemannaansvar skola handhava tavlans skötsel
och utfärda bevis om anslag. Sådana mera allmänna frågor rörande den
kommunala anslagstavlans begagnande synas lämpligen med det snaraste
böra komma under övervägande, så att därefter de särskilda utredningarna
skola kunna bättre bedöma förutsättningarna för att utnyttja denna anslagstavla.

Såsom framgår av det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
vare sig att någon omedelbar lagändring sker eller att en särskild utredning
i frågan tillsättes. De ovan framhållna synpunkterna synas emellertid utskottet
genom skrivelse till Kungl. Maj:t böra bringas till Kungl. Majrts
kännedom.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Vid 1959 års riksdag väcktes en motion (11:83) om ändring av utsökningslagens
stadganden om kungörande av försäljning av utmätt egendom. Första
lagutskottet, som behandlade motionen, hemställde i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 4), att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. I utlåtandet återgav utskottet sina uttalanden vid 1955 års riksdag
om huru reformarbetet på ifrågavarande område syntes böra bedrivas. Utskottet
anförde härefter följande:

Den förevarande motionen har, såsom tidigare angivits, väckt fråga om
avskaffande av kungörelser i kyrka allenast inom ett av de många lagstiftningsområden,
som i sig innefattar bestämmelser om sådant kungörande.
Det synes uppenbart att publikationsmetoderna inom utsökningsrätten kommer
att omprövas i samband med det år 1958 påbörjade stora reformarbetet
på detta område. Härigenom kommer motionens syfte att bli tillgodosett.
Vid sådant förhållande anser utskottet skäl icke föreligga att föreslå riksdagen
att vidtaga någon åtgärd i anledning av motionen.

Till frågan om avskaffandet av kyrkokungörandet över liuvud, såvitt gäller
världsliga kungörelser, kan utskottet icke på grund av föreliggande motion
taga ställning. Tydligt är emellertid att detta spörsmål, som nu varit
aktuellt under en avsevärd tidrymd, icke lärer kunna inom överskådlig tid
bringas till en slutlig lösning över hela fältet, därest reformarbetet skall bedrivas
efter de linjer utskottet skisserat i 1955 års utlåtande i ämnet. Självfallet
måste det anses otillfredsställande att en publiceringsmetod, som länge
ansetts vara praktiskt taget betydelselös, kommer att för lång tid framåt
tillämpas beträffande kungörelser m. in. inom åtskilliga lagstiftningsområ -

Första lagutskottets utlåtande rir 15 år 1060

den. Ifrågasättas kan därför om icke anledning finnes att ånyo överväga,
huru reformarbetet skall uppläggas för att inom rimlig tid nå fram till ett
slutresultat.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från Göta hovrätt och domkapitlet i Västerås stift.
Därjämte har Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges Advokatsamfund och Svenska prästförbundet beretts
tillfälle att yttra sig över motionen.

Göta hovrätt uttalar sig i avstyrkande riktning och hänvisar därvid hl. a.
till att förslag om avskaffande av kungörande i kyrka kan väntas i fråga
om flera stora lagstiftningsområden, som är under revision. Hovrätten
anför:

Kungörelseförfarandet i kyrkorna i fråga om världsliga kungörelser torde
icke tillämpas vid nyare lagstiftning, och efter hand har den också på flera
områden ersatts med en annan ordning; ett viktigt sådant är kommunallagarnas.
I fråga om flera stora lagstiftningsområden, som nu äro under revision
— såsom jorddelningsrätten, lagfarts- och intcckningsrätten samt utsökningsrätten
— kan blivande förslag väntas innebära att kungörandet i
kyrka avskaffas. Beträffande såväl rättegångsbalken som expropriationslagen
har 1951 års rättegångskommitté i promemoria den 25 juli 1956 med
lörslag till vissa ändringar i bestämmelserna om delgivning in. in. framlagt
förslag till sådan ändringar; att de hittills icke lett till proposition torde
bero på att de ansetts lämpligen kunna behandlas i samband med jorddclningslagstiftningen.
Frågan torde med säkerhet komma att beaktas även i
andra sammanhang och är enligt hovrättens mening knappast av den betydelse
att omedelbara åtgärder av annat slag äro påkallade.

Av övriga remissinstanser har häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen
och advokatsamfundet med instämmande i motionärernas uppfattning
att förfarandet med kungörelse i kyrka är föråldrat och numera
saknar praktisk betydelse funnit den begärda översynen motiverad. Prästförbundets
centralstyrelse har förklarat att den icke vill motsätta sig att en
utredning kommer till stånd. Domkapitlet i Västerås har ej avgivit yttrande.

Häradshövdingeföreningen framhåller att förfaringssättet med kungörelse
i kyrka förutom att det är otidsenligt och icke ägnat att medföra åsyftad
spridning av meddelanden även av andra skäl kan vara mindre lämpligt.
Föreningen yttrar:

Det lär t. ex. ha inträffat, att kungörelse om exekutiv auktion å fast egendom
varit anslagen i kyrkan samma dag som ägarens barn konfirmerats
där. Härtill kommer att denna kungörelseform bereder församlingsprästerna
ett icke oväsentligt arbete till ringa nytta. Frågan om kyrkokungörandets
ersättande med annan publiceringsform torde dock vara mera omfattande
och komplicerad än man vid första påseende vill tro, bl. a. därför att kungö -

Första lagutskottets utlåtande nr 15 är 19G0

relsedagen i vissa fall bildar utgångspunkt för beräkning av fatalietid. I den
män som ersättningskungörelse i tidning skulle ifrågakomma måste beaktas,
att denna publiceringsmetod drager ej obetydliga kostnader, vilka i
regel skulle få betalas av den enskilde sakägaren. Utskottet har tidigare, då
en reform ifrågasatts, varit inriktat på att de författningar, som innehålla
stadganden om kyrkokungörande, i förevarande hänseende skulle ändras
efter hand som författningarna av andra anledningar bleve översedda. Detta
i och för sig lämpliga förfaringssätt leder emellertid till att reformarbetet
avsevärt fördröjes och kan även orsaka en besvärande brist på enhetlighet.
Frågan torde vara av sådan praktisk betydelse och olägenheterna av dess
lösande i etapper så märkbara att den i motionen begärda översynen är motiverad.

Stadsdomareföreningen uttalar i sitt yttrande att förfarandet med kungörelse
i kyrka utan vidare torde kunna avskaffas och där så kan vara påkallat
ersättas av annat publiceringsförfarande.

Advokatsamfundets styrelse förklarar att det givetvis icke varit möjligt
för styrelsen att närmare överväga spörsmålet i fråga om var och en av de
många författningarna varom här är fråga. Styrelsen anför vidare:

Tänkbart är att förhållandena i något eller några fall är sådana att bestämmelser
om kungörande i kyrka bör bibehållas. Det är också möjligt,
måhända till och med sannolikt, att, i den mån sådant kungörande ersättes
av ett modernare publiceringsförfarande, detta icke bör utformas efter ett
enhetligt mönster. Hur kungörelseförfarandet i varje särskild författning
närmare bör utformas måste nämligen avgöras under hänsynstagande bl. a.
till det ändamål som kungörandet i det särskilda fallet avser att tillgodose.
Detta är emellertid spörsmål som det bör ankomma på den föreslagna utredningen
att närmare överväga.

Utskottet

Föreskrifter om kungörelsers uppläsande i kyrka finnes i ett stort antal
lagar och författningar. Såsom framgår av en ovan lämnad redogörelse har
emellertid uppläsning av världsliga kungörelser i kyrka efter hand alltmera
inskränkts och slutligen genom lagstiftning år 1942 i princip avskaffats och
ersatts med anslag i vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller invid
kyrkan.

Med framhållande av att kungörelseförfarandet i kyrka är föråldrat och
numera saknar praktisk betydelse har motionärerna anhållit om en översyn
av författningar, som stadgar sådant kungörande, i syfte att åstadkomma
ett mera tidsenligt publiceringsförfarande. Till stöd för sitt yrkande har
motionärerna bl. a. åberopat följande av utskottet gjorda uttalande över en
av samma motionärer vid 1959 års riksdag väckt motion om avskaffande av
kungörandet i kyrka av exekutiva auktioner, vilken motion på utskottets
förslag icke föranledde någon riksdagens åtgärd:

Första lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Till frågan om avskaffandet av kyrkokungörandet över huvud, såvitt gäller
världsliga kungörelser, kan utskottet icke på grund av föreliggande
motion taga ställning. Tydligt är emellertid att detta spörsmål, som nu varit
aktuellt under en avsevärd tidrymd, icke lärer kunna inom överskådlig tid
bringas till en slutlig lösning över hela fältet, därest reformarbetet skall
bedrivas efter de linjer utskottet skisserat i 1955 års utlåtande i ämnet.
Självfallet måste det anses otillfredsställande att en publiceringsmetod, som
länge ansetts vara praktiskt taget betydelselös, kommer att för lång tid
framåt tillämpas beträffande kungörelser m. m. inom åtskilliga lagstiftningsområden.
Ifrågasättas kan därför om icke anledning finnes att ånyo överväga
huru reformarbetet skall uppläggas för att inom rimlig tid nå fram till
ett slutresultat.

Den av motionärerna väckta frågan ger utskottet anledning att till en
början i korthet erinra om sina år 1955 gjorda uttalanden om reformarbetets
bedrivande. Utskottet anförde i denna del bl. a. att reformarbetet syntes böra
ske etappvis och den närmaste uppgiften borde, eftersom den första etappen
genomförts i och med att de kommunala kungörelserna vid 1953 års kommunal
lagsreform överförts till den kommunala anslagstavlan, bli en översyn
av de viktigare författningar, som alltjämt inrymde bestämmelser om kungörande
i kyrka. Utskottet ansåg emellertid detta reformarbete icke vara av
den omfattning eller angelägcnhetsgrad att det syntes påkallat att enbart
härför tillsätta en särskild utredning. Detta skulle ej heller enligt utskottet
vara praktiskt lämpligt eftersom en sådan utredning skulle nödgas syssla
med de mest skiftande Iagstiftningskomplex och knappast kunna utrustas
med erforderlig sakkunskap för att på varje särskilt område kunna bedöma
vilka publiceringsmetoder som just där vore de lämpligaste. I stället borde
spörsmålet beaktas vid utredningar, som bedreves inom de olika lagstiftningsområdena.
Frågan borde också uppmärksammas vid omarbetning inom
departementen av administrativa författningar. Utskottet berörde jämväl
frågan om vilka publiceringsmetoder som skulle kunna ersätta kyrkokungörandet.
Enligt utskottet kunde det möjligen visa sig lämpligt att, sedan
kyrkokungörandet avskaffats i viktigare sammanhang, genom ett allmänt
stadgande utbyta denna kungörelseform även i återstående författningar och
att därvid använda sig av en annan form av anslag såsom ersättning. Utskottet
pekade här särskilt på möjligheten att begagna sig av de kommunala
anslagstavlorna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 december 1955 gav riksdagen som sin
mening till känna vad utskottet anfört. Genom ett av justitiedepartementet
utsänt cirkulär av den 19 december 1955 bringades riksdagens mening till
vederbörandes kännedom.

Utskottet har inhämtat att det från pågående utredningar såvitt gäller
lagfarts- och inteckningsrätten (lagberedningen), förvaltningsförfarandet
(besvärssakkunniga), jorddelningsrätten (1954 års fastighetsbildningskom -

Första lagutskottets utlåtande nr tö är 1960

mitté), utsökningsrätten (utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen
m. m.) och vattenlagen (utredningen angående vattendomstolarnas
organisation och därmed sammanhängande frågor) kan väntas förslag
som innebär att kungörandet i kyrka avskaffas. Nämnda utredningar beräknas
bli slutförda under år 1960 eller i början av år 1961. Vidare har utskottet
erfarit att förslag till avskaffande av kungörelse i kyrka redan framlagts av
1951 års rättegångskominitté beträffande såväl rättegångsbalken som expropriationslagen.

Utskottet, som ånyo övervägt frågan om huru ifrågavarande reformarbete
bör bedrivas, har icke funnit skäl föreligga till ändring i den ståndpunkt
riksdagen förut givit till känna. Anledning härtill synes desto mindre förekomma
som den andra etappen av det enligt riksdagens intentioner bedrivna
reformarbetet nu enligt vad inhämtade upplysningar utvisar synes stå inför
sin fullbordan.

Med hänsyn till den tid som förflutit sedan justitiedepartementet utsände
förenämnda cirkulär torde emellertid i detta sammanhang kunna ifrågasättas
om icke en förnyad erinran om innehållet i cirkuläret borde tillställas
vederbörande.

Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 574, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1960

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per Olofsson, Nyström och
Ferdinand Nilsson*;

från andra kammaren: herrar Landgren, Ekström i Björkvik, Edlund,
fru Löfqvist, fru Lidman-Frostenson, fröken Bergegren och herr Larsson i
Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll i960. 9 samt. 1 avd. Nr 15