Första lagutskottets utlåtande nr 14 (Utlåtande 1951:L1u14 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herr Cassel
m. fl. och nr 126 i andra kammaren av herrar Hedlund i Östersund och
Lindberg. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva
garantier för att lokalerna befinna sig i ett tillfredsställande skick».

I motiveringen ha motionärerna anfört bl. a. följande: I sin till innevarande
riksdag avgivna ämbetsberättelse hade justititeombudsmannen redogjort
för en av honom under år 1950 verkställd utredning rörande beskaffenheten
av arrestlokalerna i riket. Därvid hade blottats missförhållanden
av skrämmande omfattning. Det syntes uppenbart att åtgärder måste
vidtagas för att undanröja dessa brister. I åtskilliga författningar funnes
bestämmelser meddelade, som avsåge att skapa garantier för att arrestlokalerna
befunne sig i ett tillfredsställande skick. Den omständigheten att
de påtalade missförhållandena likväl kunnat uppkomma och under lång tid
bestå gåve emellertid motionärerna anledning att ifrågasätta, huruvida lagens
föreskrifter vore tillräckligt effektiva.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande bestämmelser m. m.

De arrestlokaler, som motionärerna torde åsyfta, äro dels härads- och
stadsfängels er (även benämnda härads- respektive stadshälcten), dels ock
polisarr ester.

Rörande de förstnämnda kategorierna av förvaringslokaler stadgas i 1
kap. 16 § rättegångsbalken, att för förvaring av anhållna eller häktade skall
för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Konungen bestämmer, så ock
i stad med rådhusrätt finnas häkte. Med Konungens tillstånd må häkte
vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad. Vid sidan
härav kvarstå vissa äldre bestämmelser, i den mån de icke såsom stridande
mot rättegångsbalkens regler skola anses upphävda genom stadgandet i 2 §
andra stycket i promulgationslagen till rättegångsbalken den 20 december
1946. I 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas sålunda, att vid vart tingsställe
skall vara ett fängelse, »där missgärningsmän må i förvar hållas». Kost 1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 1 avd. Nr 14.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 14.

naderna för uppförande och underhåll av fängelset åvila enligt lagen den
5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll av tingshus och häradsfängelse dem, vilka inom tingslaget erlägga
kommunalutskylder. Vad angår städernas skyldighet att hålla häkte
stadgas i kungl. brev den 27 november 1798, i anslutning till 35 kap. rådstuvubalken
i stadslagen, att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum.
Enligt kungl. brev den 14 augusti 1841 kan i stad, där länshäkte finnes,
stadens häkte förenas med länshäkte mot bidragsskyldighet från stadens
sida.

Enligt kungl. kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande
av ritning till härads- eller stadsfängelse må sådant ej uppföras innan ritning
därtill fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt.

Beträffande polisarrester stadgas i 8 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket, att det åligger polisdistrikt att i erforderlig utsträckning
ombesörja bl. a. arrestlokal och övriga för distriktets polisväsen erforderliga
anordningar.

Justitieombudsmannen har i sin till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse
framhållit, att bestämmelserna i den ovan omförmälda kungörelsen
av den 13 oktober 1921, vilken tillkom innan ännu några bestämmelser
införts om polisarrester, sedermera analogivis tillämpats även å sistnämnda
slag av arrestlokaler.

Rörande användningen i praxis av de olika slagen av arrestlokaler har
justitieombudsmannen i sin nyssnämnda ämbetsberättelse anfört följande.

»Härads- och stadshäktena äro i första hand avsedda för förvaring av
anhållna och häktade. För avtjänande av ådömt frihetsstraff användas de
däremot icke. Beträffande häktade är det på de flesta orter praxis, att de
överföras till statlig fångvårdsanstalt. Förvaring av häktade i härads- eller
stadshäkte förekommer därför i regel blott under helt korta tidsperioder,
såsom i samband med att den häktade inställes för domstolsförhandling. I
mellan 10 och 15 städer förvaras dock häktade under hela rannsakningstiden
i stadshäktet. Förutom för förvaring av anhållna och häktade användas
särskilt häradshäktena icke sällan även för omhändertagande av
sådant klientel, som eljest intages i polisarrest. Understundom grundar sig
denna användning på uttryckligt avtal mellan de tingshusbyggnadsskyldiga
och vederbörande polisdistrikt. Häradshäktet är i dylikt fall att anse som
förenat med polisarrest.

Vad angår polisarresterna erhålla dessa i praxis en mångskiftande användning.
Ofta tagas de i anspråk för förvaring av anhållna. Särskilt gäller
detta på orter, där det är långt till häradshäktet eller där häktet, såsom
många gånger är fallet, befinner sig i mindre gott skick än arresten. Polisarresterna
användas vidare för härbärgerande av personer, som tagits i
förvar enligt utlänningslagen, alkoholistlagen eller lösdrivarlagen, ävensom
för tillfälligt inhysande av personer, som skola införpassas till fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus, arbetshem eller annan dylik anstalt. En stor del av
det i polisarresterna intagna klientelet, för vilket här icke kan uttömmande
redogöras, består av omhändertagna fyllerister.»

Första lagutskottets utlåtande nr 14. 3

I anslutning till vad justitieombudsmannen anfört om att ett antal städer
förvara sina häktade i stadshäkte under hela rannsakningstiden må erinras
om att fångvårdsstyrelsen i en den 31 december 1949 avgiven utredning
föreslagit, att nämnda städer skulle få möjlighet att förvara de häktade
i närbelägen statlig fångvårdsanstalt. Med hänsyn till att platsantalet
å fångvårdsanstalterna för närvarande vore synnerligen begränsat, syntes
medgivande till sådan förvaring enligt styrelsens mening icke omedelbart
kunna lämnas alla dessa städer utan borde göras beroende av prövning,
därvid prövningen kunde avse antingen samtliga häktade från viss stad
eller ock vissa häktade, som av vårdhänsyn .syntes böra överföras till fångvårdsanstalt.

Rörande beskaffenheten och utrustningen av förvaringsrum i häradsoch
stadshäkten ävensom polisarrester finnas bestämmelser meddelade dels
i promulgationsförordningen till strafflagen, dels ock i kungl. kungörelsen
den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i
härads- och stadsfängelser samt polisarrester.

I 19 § 22 punkten av nämnda promulgationsförordning stadgas, att häkte
skall vara så beskaffat att det icke är menligt för den häktades hälsa. I
29 punkten föreskrives vidare, att rum där anhållen person förvaras skall
uppfylla skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet.

I kungörelsen den 4 maj 1934 stadgas, att förvaringsrum skall vara så
inrättat, att obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan i möjligaste
mån förhindras. Rummet skall vara försett med stol, hylla och
bädd, ändamålsenliga anordningar för luftväxling och belysning samt ringledning
eller annan lämplig anordning för påkallande av vakt. Då rummet
användes till förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda
förhållanden föreligga, må det vara enklare utrustat. I arrestlokal skola
finnas erforderliga toalettanordningar. Förvaringsrum skall vid användning
dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur.
När rummet ej användes, bör det hållas så uppvärmt, att det kan
tagas i bruk utan längre tidsutdräkt. I den mån så erfordras, skola för varje
förvaringsrum för häktade och anhållna finnas beklädnadspersedlar och
sängkläder.

Till ledning för polisdistrikten ha fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
i april 1946 låtit utarbeta ritningar och beskrivning till normaltyp
av polisarrest. Enligt dessa bör cell ha en golvyta av minst 6 in2 och vara
minst 1,8, helst 2 m bred. Rumshöjden bör vara minst 2,7 m. Fönstret skall
ha minst en kvadratmeters yta, mätt i karmdagern.

I detta sammanhang må erinras om att försvarets sjukvårdsstyrelse den
21 augusti 1950 utfärdat hygieniska föreskrifter rörande militärhäkten (jfr
Tsjv 6/1950). Med uteslutande av vad som stadgas rörande häkten under
fältförhållanden och ombord å fartyg äro bestämmelserna av följande lydelse.

Arrestbyggnad bör givas sådant läge, att alla celler erhålla solljus under
större delen av året.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Cell för ensam arrestant skall hava en rymd av minst 15 kbin och en
golvyta av minst 6 kvm.

I cell, som avses för flera arrestanter, beräknas för varje person en rymd
av minst 12 kbm och en golvyta av minst 4,5 kvm.

Varje cell förses med fönster (i cell för berusad av .splitterfritt glas) mätande
minst yi0, helst y, av golvytan samt ,så anbringat att god dager erhålles
i cellen. Fönstrets innerbågar förses med tät spröjsning förstärkt
med profiljärn. Del av fönster skall medgiva nödig, från cellen reglerbar
luftväxling.

Golv skall läggas på sådan höjd i förhållande till markytan, att .skydd beredes
mot olägenheter från grunden, samt beläggas i cell för berusad med
klinkerplattor och i övriga celler med linoleummatta.

I cell för berusad gives golvet lämplig lutning (y„) och förses med golvbrunn.

Väggarna i samtliga celler putsas och oljemålas.

Arrestbyggnad uppvärmes lämpligen medelst centraluppvärmning, som
giver en jämn temperatur av omkring +18° C om dagen och ej under
“t- 15 C nattetid. För att förhindra skadegörelse å värmeelement kunna
dessa inplaceras i väggnisch, utåt täckt av stadigt, tätt galler eller perforerad
plåt.

Värmetillförseln till värmeelementen regleras i cell för berusad av vaktpersonalen
och i övriga celler av arrestanten. Vid installerandet av såväl
värmeelement som regulatorer skola dessa så inplaceras att arrestant icke
kan företaga .självmordsförsök genom hängning.

Belysning anordnas med cellarmatur av lämplig typ med 10 mm tjockt
glas samt en 60 W och en 15 W glödlampa, den senare för nattbelysning.

Varje cell för.ses lämpligen med en WC-stol, som placeras intill dörr och
avskärmas mot det övriga utrymmet medelst en SO cm hög, fast skärmvägg
av målad stålplåt eller armerad betong. Klosettstol bör ha fast sittkrans.
Spolmekanismen anordnas i korridoren medan utlösningsknappen placeras
i cellen. Kunna cellerna icke för.ses med WC-stol, sammanföras klosetterna
till ett särskilt toilettrum, som förlägges i nära anslutning till tvättrum.
Om .särskild urinoir finnes anordnad beräknas minst 1 WC-stol för varje
påbörjat 20-lal arrestanter, eljest 1 WC-stol för varje påbörjat 15-tal. Kan
anordnande av erforderligt avlopp icke ske utan stora svårigheter, må torrklosett
komma till användning under förutsättning att den tillgodoser erforderliga
hygieniska krav. Torrklosett får dock icke anordnas i cell.

Celldörr skall förses med titthål, som möjliggör inblick för vaktpersonal
men ej omvänt. »

Arrestbyggnad skall vara försedd med tvättrum — om möjligt med duschanordning
—• för arrestanterna. Tvättanordningen bör i allmänhet utgöras
av tvättränna av rostfri plåt, utförd som enkelränna efter vägg med strilförsedda
kranar. I regel beräknas en tvättplats för varje påbörjat 5-tal arrestanter.
I tvättrum skall finnas anordning för förvaring av arrestantens
handduk, tvål, borste och tandborste.

Dricksvatten bör tillhandahållas i dricksvattenfontän med snedställd
stråle. Dylika dricksvattenfontäner böra finnas såväl i arrestbyggnadens
korridorsystem som i tvättrummen.

Arrestbyggnad skall vara på tillfredsställande sätt ventilerad. Företrädesvis
bör° mekanisk ventilation anordnas. Tillförd friskluft skall under
den kalla årstiden vara i erforderlig grad förvärmd.

Cell skall vara försedd med — förutom bädd — - stol med ryggstöd och
uppfällbart bord av för läsning och skrivning lämplig höjd.

I cell för berusad skall bädd bestå av väggfast slät träbrits med fast

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

huvudgärd av trä. Britsen .skall luta mot fotändan samt vara så utförd och
ytbehandlad, att den lätt kan hållas ren.

Samtliga celler skola vara försedda med signalanordning till vaktpersonalen.

Förestående föreskrifter skola beträffande redan befintliga arrestlokaler
gälla i den mån tekniska och ekonomiska omständigheter det medgiva.

Rörande uppsikten över de olika arrestlokalerna må anföras följande.

Enligt 1 § tredje stycket i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna
åligger det fångvårdsstyrelsen att öva tillsyn över stadsoch
häradsfängelser.

Jämväl länsstyrelserna ha enligt 6 § 1 mom. 12. landshövdinginstruktionen
att utöva tillsyn över stads- och häradsfängelser, var inom sitt län. I
6 § 1 mom. 1. är vidare stadgat, att det tillkommer länsstyrelse att såsom
länets högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning av polisväsendet
i länet samt tillse, att polisdistrikt fullgör vad det i av.seende å polisväsendet
åligger. Enligt 6 § 1 mom. instruktionen för överståthållarämbetet tillkommer
det ämbetet att, såvitt angår huvudstaden, fullgöra de åligganden
och utöva de befogenheter, som i länen ankomma å länsstyrelserna, samt
bl. a. att såsom stadens högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning
av polisväsendet samt tillse att Stockholms polisdistrikt fullgör sina åligganden
i avseende å polisväsendet.

Erinras må i detta sammanhang om att i ämbetsskrivelse från socialdepartementet
den 4 maj 1934 länsstyrelserna anbefallts att tillse, att tillräckligt
antal lokaler av föreskriven beskaffenhet funnes anordnade för förvaring
av häktade, kvarhållna eller eljest omhändertagna personer. I skrivelsen
anfördes vidare bl. a. följande: I fråga om polisarrester.s anordnande
såväl å landsbygden som i stad borde länsstyrelserna beakta vikten av att
polisdistrikten i minsta möjliga mån betungades med utgifter för sådant
ändamål. Med hänsyn härtill borde länsstyrelserna, när anledning därtill
förelåge, verka för att polisdistrikt i lämplig omfattning förenade sig om
gemensam arrestlokal. Länsstyrelserna borde tillhandagå polisdistrikten
med råd och upplysningar, huru polisarrester på ändamålsenligaste och
mest ekonomiska sätt skulle anordnas.

Landsfogde skall, enligt 22 § i den för dessa befattningshavare gällande
instruktionen, i samband med resor för andra tjänståligganden genom inspektioner
övervaka, alt inom länet befintliga häkten och polisarrester äro
i överensstämmelse med gällande föreskrifter.

I 14 § instruktionen för landsfiskalerna stadgas vidare, att landsfiskal,
inom vars distrikt finnes häkte, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen,
skall ha tillsyn över häktet med tillhörande inventarier. Är för domsaga
avsett häkte beläget i stad som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, skola förenämnda
åligganden, där de ej ankomma på stadsfiskal i staden, tillhöra
landsfiskalen i det distrikt, som länsstyrelsen efter förslag av landsfogden
bestämmer.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Där annorlunda ej blivit av Kungl. Maj :t föreskrivet, skall stadsfiskal
enligt 14 § i instruktionen för dessa befattningshavare ha tillsyn över i staden
beläget och för densamma avsett, under fångvårdsstyrelsen ej lydande
häkte med tillhörande inventarier.

Justitieombudsmannens iakttagelser.

Såsom motionärerna påpekat har justitieombudsmannen i sin till innevarande
riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnat en redogörelse för arrestlokalernas
beskaffenhet i riket. Redogörelsen grundar sig på en av justitieombudsmannen
under år 1950 verkställd utredning i ämnet. I fråga om det
närmare innehållet i denna redogörelse får utskottet hänvisa till ämbe t sberättelsen
s. 252—261. Här skall endast lämnas en sammanfattning av de
viktigaste punkterna däri.

Genom länsstyrelserna och polismästaren i Stockholm hade justitieombudsmannen
låtit infordra uppgifter, enligt uppställt formulär, rörande
samtliga arrestlokaler i riket. Svar inkommo beträffande sammanlagt 639
arrester. Ehuru undersökningen i första hand tagit .sikte på förvaringsrum
för andra än fyllerister, lämnades i betydande utsträckning uppgifter även
rörande s. k. fylleristfinkor. Tillhopa redovisades 1 863 celler, därav, såvitt
kunde utläsas av svaren, 328 fylleristfinkor.

Cellernas allmänna skick hade av uppgiftslämnarna, i regel vederbörande
polischef, graderats såsom mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt.
Omkring 21 procent av cellerna betecknades såsom mycket goda, 45 procent
såsom goda, 23 procent mindre goda och 11 procent såsom dåliga.
Justitieombudsmannen har härvid anmärkt, att hans allmänna intryck varit,
att uppgiftslämnarna väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga
av de celler, som betecknats som goda eller mindre goda, befunne sig
efter vad uppgifterna i övrigt gåve vid handen i ett mycket otillfredsställande
skick.

Av de dåliga cellerna hade 46 av läkare eller hälsovårdsnämnd betecknats
såsom direkt hälsovådliga.

Nära 40 procent av de redovisade cellerna ha en golvyta, som understiger
6 m2, i vissa fall högst avsevärt. Sålunda understiger golvytan 3 m2 i icke
mindre än 25 celler. 8 celler äro så små, att en högvuxen man icke kan
ligga rak i någon av dem, annat än möjligen diagonalt över cellen. Den
minsta av dessa celler mäter 1,78 m i längd och 1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehålla även för liten luftrymd. I 205 celler understiger
sålunda rymden 12 m3. Ej mindre än 49 celler innehålla icke ens 8 m\

Mångenstädes råda vidare dåliga ventilationsförhållanden. Ovanligt är
icke, att man i uppgifterna klagat över att cellerna besväras av osund lukt
eller stank.

Cellfönstren understiga mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna
minimistorleken, 1 m2. Ej sällan är fönstret blott en liten glugg, i storleken

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

40 X 40 cm eller ännu mindre. Icke alldeles sällan förekommer det, att
cellfönstren ej äro placerade i ytterväggen utan vetta mot något angränsande
rum. Justitieombudsmannen anknyter till den sistnämnda uppgiften
den reflexionen, att anordningen, på grund av de hygieniska vådor som
äro förenade därmed, icke bör godtagas ens i celler, ,som äro avsedda enbart
för fyllerister.

Elektrisk eller annan artificiell belysning saknas i 16 celler, avsedda
även för anhållna.

I fråga om uppvärmningen av cellerna brister det på flera håll. över 18
procent av cellerna uppgivas sålunda vara mer eller mindre kalla. I 97
celler uppgives förekomma fukt.

Beträffande klosettanordningen upplyses, att celler, som användas för
förvaring av anhållna, icke sällan äro utrustade med wc-stol. Justitieombudsmannen
har på denna punkt anfört, att det enligt hans mening icke
är tillfredsställande, att den intagne sålunda skall nödgas förrätta sina
naturbehov i samma rum, där han intager sina måltider och sover. Ännu
mera otillfredsställande är enligt justitieombudsmannens åsikt den i många
arrestlokaler förekommande anordningen med torvmullsklosetter i cellerna.
Dessa sprida nämligen, enligt vad från många håll omvittnas, en frän och
osund lukt.

I ett stort antal arrester saknas särskild tvättanordning. Ofta får man
nöja sig med ett vanligt tvättfat, insatt i cellen.

Justitieombudsmannen framhåller, att det är önskvärt att särskilda celler
användas för fyllerister och särskilda för andra kategorier av intagna.
Allenast en tredjedel av de i runt tal 1 500 celler, i vilka anhållna åtminstone
stundom förvaras, är emellertid reserverad uteslutande för annat klientel
än fyllerister. Återstoden av cellerna användes för alla kategorier av
intagna; de ojämförligt flesta — mer än 800 — synas vara inrättade i första
hand med tanke på fylleristförvar. Justitieombudsmannen anför i anslutning
härtill:

»Att anhållna på detta sätt i betydande omfattning måste inhysas i celler,
som inretts för förvaring av fyllerister — med stengolv, mången gång
golvbrunn och i regel en hård och obekväm träbrits som liggplats, låt vara
mestadels försedd med madrass —- är icke tillfredsställande. Ännu större äro
de olägenheter som följa, då fyllerister förvaras i celler som inretts för ett
annat klientel. Ofta klagar man sålunda över att det är svårt eller omöjligt
att rengöra cellerna, om de förorenats. I glesa trägolv rinna uppkastningarna
ned i springorna, där de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande
lukt. Understundom äro sängarna så inrättade, att en effektiv rengöring
under dem icke är möjlig. Uppkastningar, som sipprat ned under
sängen, kunna då icke avlägsnas ordentligt. I några fall har anmärkts, att
madrasser, som icke varit försedda med skydd, blivit förorenade av fyllerister.
I sådana illaluktande och ohygieniska lokaler kunna nu anhållna få
vistas under en veckas tid eller ännu längre.»

I mera än hälften av fallen äro cellerna icke försedda med föreskriven

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

möblering. Mer än två tredjedelar av arrestlokalerna sakna förråd av kläder
för de intagna. Endast i ett fåtal fall är arrestlokal utrustad med inhägnad
promenadgård.

Sammanfattningsvis anför justitieombudsmannen, att de inkomna uppgifterna
förstärkt det intryck han tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes
i vårt land icke motsvara de krav, som man ur sanitär och humanitär
synpunkt äger rätt att ställa på desamma. Att märka är därvid — fortsätter
justitieombudsmannen — att det ingalunda är i fattiga och glest befolkade
landsändar, som arrestbeståndet är sämst. Tvärtom är det genomsnittliga
tillståndet särskilt dåligt i de båda Skånelänen under det att förhållandena
i Norrland — Norrbottens län dock undantaget -—- äro relativt
tillfredsställande. Landsbygdens arrestlokaler äro mången gång bättre än
städernas. I många städer och däribland även några av landets största råda
allvarliga missförhållanden på detta område. Som exempel på städer, vilkas
arrester äro särskilt dåliga, anför justitieombudsmannen Norrköping och
Hälsingborg.

Vidare anför justitieombudsmannen följande: »De för arrestlokalerna
närmast ansvariga — i regel vederbörande polischef — ha mångenstädes
gjort allvarliga ansträngningar för att få de brister, som i det ena eller
andra avseendet vidlåda arresterna, avhjälpta. I regel ha dessa ansträngningar
emellertid icke lett till något omedelbart resultat. Mången gång ha
gjorda framställningar strandat på bristande förståelse för frågans betydelse
från de kommunala myndigheternas sida. En hämsko har även varit,
att frågan om iordningsställande av ny arrestlokal så ofta sammankopplats
med andra kommunala byggnadsprojekt såsom uppförande av kommunalhus
eller brandstation. Under senare år har man vidare på flera håll
icke velat ingå på några byggnadsplaner i avvaktan på den nya kommunindelningen.
Beslut, som fattats om uppförande av nya arrestlokaler, ha
slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av den rådande byggnadsregleringen.
Åtskilliga förbättringar borde emellertid kunna vidtagas
även utan ny- eller ombyggnad. .Framför allt kunna de brister, som hänföra
sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder och dylikt, icke urskuldas
med hänvisning till byggnadsregleringen. Med god vilja borde det
heller icke vara omöjligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna med provisoriska
anordningar. Denna utväg synes emellertid i stor utsträckning ha
lämnats oprövad.»

Till sist meddelar justitieombudsmannen, att han beträffande samtliga
de arrestlokaler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt sig till vederbörande
länsstyrelse för att söka få arresterna förbättrade eller nedlagda.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från fångvårdsstyrelsen samt länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län. Länsstyrelserna ha bifogat yttrande från

Första lagutskottets utlåtande nr li.

landsfogden i länet. Utskottet har vidare berett Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund samt drätselkamrarna i Norrköping
och Hälsingborg tillfälle att yttra sig över motionerna.

Fångvårdsstyrelsen anför, efter att ha erinrat om innehållet i gällande
bestämmelser i ämnet m. m., följande.

Såsom av justitieombudsmannens redogörelse framgår föreligga väsentliga
brister i fråga om beskaffenheten och utrustningen av förvaringsrum
i härads- och stadshäkten samt polisarrester. I de häkten och polisarrester
som uppförts under senare år torde såväl förvaringsutrymmen som därtill
hörande utrustning som regel vara av god kvalitet, medan däremot allvarliga
brister ofta föreligga beträffande de äldre arrestlokalerna såväl i städerna
som på landsbygden. Dessa olägenheter framträda i synnerhet när det
är fråga om förvaring av häktade. I allmänhet förvaras numera de häktade
i de statliga fångvårdsanstalterna, men några städer förvara alltjämt sina
rannsakningsfångar i egna häkten. Det har —- såsom fångvårdsstyrelsen
i sin den 31 december 1949 till Kungl. Maj :t överlämnade utredning rörande
städernas skyldighet beträffande förvar och underhåll av häktade personer
bl. a. framhållit — inträffat, att en rannsakningsfånge fått tillbringa månader
i ett sådant mindre häkte. Anledningen härtill kan ha varit att sinnesundersökning
ej kunnat påbörjas förrän efter en viss väntetid eller att utlåtande
av något slag, t. ex. från interneringsnämnden, avvaktats. En sådan förvaring
kan, såsom styrelsen framhållit, icke anses tillfredsställande.

I motionen har ifrågasatts huruvida de i ämnet utfärdade föreskrifterna
äro tillräckligt effektiva.

Fångvårdsstyrelsen får för sin del uttala, att föreskrifterna rörande beskaffenheten
och utrustningen av förvaringsrum i härads- och stadshäkten
samt polisarrester få anses vara i huvudsak tillräckligt uttömmande. Vad
som ytterligare erfordras är en bättre kontroll över att fastställda föreskrifter
iakttagas. För fångvårdsstyrelsens del är att framhålla, att det med den
stora arbetsbörda, som åvilar styrelsen samt med hänsyn till de begränsade
medel, som anvisas till resor för styrelsens befattningshavare, är ytterst
svårt för styrelsen att utöva tillsyn över stads- och häradsfängelserna.

Anledningen till de av justitieombudsmannen påtalade missförhållandena
är enligt styrelsens uppfattning att söka främst i de omständigheter, som
justitieombudsmannen avslutningsvis framhållit, såsom begränsade ekonomiska
resurser, bristande förståelse från de kommunala myndigheternas
sida, byggnadsregleringen o. s. v.. Även enligt fångvårdsstyrelsens erfarenhet
händer det ej sällan att arrestlokalfrågans sammankopplande med andra
kommunala byggnadsplaner försenar förstnämnda spörsmål.

Det bör dock framhållas, att arrestlokalers ordnande i regel icke kan anses
vara en stor fråga för en kommun. Redan justitieombudsmannens påpekande
bör medföra en bättre tingens ordning på detta område.

Styrelsen har en viss erfarenhet av att hithörande bestämmelser, särskilt
kungörelsen av år 1921 om ritningar till härads- och stadsfängelser, ej äro
tillräckligt kända och ej heller ordningen för handläggningen av hithörande
frågor. Det bör därför övervägas att sammanföra samtliga bestämmelser
rörande härads- och stadshäkten samt polisarrester ävensom på ett effektivt
sätt bringa dessa till vederbörandes kännedom.

Styrelsen har hittills utgått ifrån att granskningen av ritningar för härads-
och stadsfängelser skulle som nu verkställas av fångvårdsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen. Alternativt kan övervägas att decentralisera dessa ärenden
till länsstyrelsen, där den byggnadstekniska sakkunskapen representeras
av länsarkitekten. Vid en dylik centralisering erfordras måhända något

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

mera ingående bestämmelser rörande arrestlokalernas beskaffenhet och inredning.
I detta sammanhang bör övervägas om ej fångvårdsstyrelsen kan
befrias från skyldigheten att öva tillsyn över arrestlokalerna.

Slutligen kan det enligt styrelsens mening även ifrågakonnna att för vissa
fall stadga vitesföreläggande till avhjälpande av mera påtagliga brister samt
skärpa föreskrifterna om landsfogdarnas inspektion av arrestlokalerna.

Landsfogden i Kristianstads län anför följande.

De påtalade missförhållandena torde bero på olika omständigheter. Det
torde icke vara någon överdrift att påstå att polisdistrikten tidigare i allmänhet
visat ett rätt ringa tillmötesgående då det gällt att tillgodose polisväsendets
behov av lokaler. I fråga om ett av justitieombudsmannen här i
länet påtalat fall har jag sedan lång tid tillbaka sökt få en ändring till stånd,
men de kommunala myndigheterna ha under olika förevändningar förhalat
frågan. Nu har dock beslut om byggande av nya lokaler för polisväsendet
fattats, dock först efter vitesföreläggande från länsstyrelsen. Numera torde
man dock kunna säga att polisdistrikten i stort sett visa en mera välvillig
inställning till dessa frågor. I stället ha svårigheter av annat slag uppkommit.
Jag tänker närmast på att planerade nybyggnader icke kunna förverkligas
genom rådande förhållanden å byggnadsmarknaden. Flera sådana fall
skulle kunna anföras härifrån länet. Åv praktiska och andra skäl ha kommunerna
i regel kombinerat polislokalerna med andra för kommunerna erforderliga
lokaler, vilket medfört att det kommer att röra sig om mera omfattande
byggnadsföretag. I detta sammanhang får jag erinra om de försök
som gjorts för att skaffa Hässleholms stad nya arrestlokaler. Sedan de nuvarande
lokalerna enhälligt utdömts av alla i ärendet hörda myndigheter
och även av justitieombudsmannen, som vid inspektion av domsagan i Hässleholm
haft tillfälle att bese arrestlokalerna, ålade länsstyrelsen genom utslag
den 31 december 1946 de tingshusbyggnadsskyldiga i Västra Göinge
domsaga och Hässleholms stad att var för sig eller gemensamt snarast vidtaga
åtgärder för anordnande av nytt häradshäkte respektive stadshäkte.
Detta utslag upphävdes emellertid av Kungl. Maj:t genom utslag den 2 maj
1947 under motivering att då staden Hässleholm förklarat sig villig att anordna
för ändamålet erforderliga lokaler i det .stadshus som staden ämnade
uppföra så snart omständigheterna medgåve, något föreläggande icke
kunde anses påkallat. Arrestfrågan i staden är alltjämt olöst.

De kommuner som planerat nybyggnader äro, något som är fullt förklarligt,
icke benägna att lägga ned några större kostnader på omändringar av
de gamla arrestlokalerna, vilket bidrager till de mindre tillfredsställande
förhållanden som råda på vissa håll.

Undertecknad har i och för sig icke något att erinra emot den föreslagna
utredningen, men ifrågasätter om så mycket vinnes härigenom. Viktigare
synes mig vara, att åtgärder vidtagas, så att det blir praktiskt möjligt att
genomföra erforderliga förbättringar.

För egen del anför länsstyrelsen i Kristianstads län.

Anledningen till att nuvarande arrestlokaler i tämligen stor utsträckning
äro för sitt ändamål mer eller mindre olämpliga torde som landsfogden påpekar
icke så mycket bero på frånvaron av uttryckliga föreskrifter om beskaffenheten
av dylika lokaler utan fastmera på polisdistriktens obenägenliet
att nedlägga större kostnader på en förbättring av lokaler, vilka äro avsedda
att slopas, då möjlighet föreligger att inreda helt nya arrestlokaler i
kommunala byggen, avsedda att tillgodose kommunala ändamål av olika
slag. Polisdistrikten söka emellertid ofta värja sig från skyldigheten att an -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

ordna bättre arrestlokaler med att påstå, att dylika större kommunala byggnadsföretag
äro planerade att snart komma till stånd. Att dylika undanflykter
understundom kunna praktiseras med framgång, framgår av det av
landsfogden refererade Hässleholmsfallet.

Hela frågan sammanhänger på det närmaste med de allmänna svårigheter,
som för närvarande föreligga att få till stånd ett byggnadsföretag. Det
hjälper föga med ett åläggande så länge hinder föreligger att uppföra arrestlokaler.
Å andra sidan är det givet, att om ett polisdistrikt endast behöver
framkasta ett löst påstående, att frågan om arrestlokaler skall lösas i
samband med ett större kommunalt bygge för att erhålla befrielse från ett
måhända i högsta grad befogat föreläggande, detta måste utgöra ett starkt
incitament för andra polisdistrikt att söka följa exemplet. En fast hand
över kommuner, som söka undandraga sig sina skyldigheter, är säkerligen
av värde. Däremot kan länsstyrelsen icke inse behovet av en utredning
angående ändrade lagbestämmelser.

Landsfogden i Malmöhus län anför i huvudsak följande.

Allt sedan år 1947, då jag tillträdde min nuvarande befattning, har jag
ägnat polisarresterna i länet stor uppmärksamhet. I den mån anmärkningar
mot arresterna framställts vid mina inspektioner, har länsstyrelsen underrättats
om förhållandet genom utdrag av inspektionsprotokollen. Jag har
därjämte vid åtskilliga tillfällen muntligen orienterat vederbörande landssekreterare.
---—

Antalet arrester, mot vilka anmärkningar framställts, är skrämmande
stort. Jag vill emellertid framhålla, att de flesta arresterna endast äro avsedda
eller kunna användas för förvaring av fyllerister. För brott anhållna
ävensom i förvar tagna personer, som skola förvaras längre tid än över
natten, föras som regel till lämpligare arrester (ofta polishuset i Malmö).
Jag vill också framhålla, att anmärkningarna under de senaste åren mycket
sällan gällt renhållningen inom arresterna. Även om anmärkningar i ett
eller annat avseende alltjämt kvarstå mot de flesta arresterna, ha dock under
de senaste åren på många håll avsevärda förbättringar efter gjorda
påpekanden skett. Många polisdistrikt hava dessutom förklarat sig villiga
att uppföra nya polisstationer med tidsenliga arrester. Hinder har emellertid
mött härför på grund av gällande byggnadsregleringar.

Det synes mig lämpligt att en översyn av arrestbeståndet företages sa
snart den nya landsfiskalsdistriktsindelningen fastställts. Därvid bör man
sträva efter att inom varje landsfiskalsdistrikt få till stånd en polisstation
med erforderliga utrymmen för personalen, förhörsrum och arrester. Endast
i undantagsfall beträffande vissa tätorter skulle därutöver erfordras
s. k. fylleriarrester.

Utöver i förteckningen upptagna arrester, som tillhöra eller disponeras
av polisdistrikten, finnas ett stort antal arrester tillhörande enskilda. Det

är de s. k. dansbane- eller festplatsarresterna jag åsyftar. — ---Under

åren 1949 och 1950 har jag besökt ett flertal, dock icke alla.---

Någon lagstiftning utöver den som redan finnes synes knappast erforderlig.
Normalritningar och arbetsbeskrivningar finnas för arrestbyggen.
Det ligger i sakens natur att polischeferna skola hava sin uppmärksamhet
riktad på arresterna och tillse att dessa äro i ett sådant skick att en förvarad
person ej behöver riskera sjukdom eller skada genom vistelsen därstädes.
Vad som däremot synes mig vara en angelägenhet av allra största
vikt är att tillstånd i erforderlig utsträckning meddelas för nybyggnader,
omändringarbeten och reparationer av arrester.

12 Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Frågan om åtgärder för avhjälpande av föreliggande brister beträffande
polisarresterna i länet är, såsom även framgår av landsfogdens yttrande,
föremål för ständig uppmärksamhet från såväl länsstyrelsens som landsfogdens
sida. Kommunerna visa ofta påtagligt intresse för inrättande av
fullgoda arrestlokaler. De svårigheter, som stundom uppkomma då det gäller
att få sådana till stånd, torde mindre bero på beskaffenheten av nuvarande
lagregler än på andra omständigheter. Rådande reglering av byggnadsverksamheten
är sålunda av betydelse. Som exempel kunna nämnas
de då och då förekommande fall, när en kommun av kostnadsskäl önskar
lösa trågan om anordnande av arrestlokaler i samband med uppförande av
en planerad större byggnad, avsedd för kommunala ändamål, i stället för att
provisoriskt reparera befintliga, kanske mycket bristfälliga arrestlokaler. De
under senare tid aktuella frågorna om ändring i skilda avseenden av länets
indelning ha givetvis även haft en viss återhållande verkan.

I den mån ytterligare möjligheter till förbättring av förhållandena på
ifrågavarande område kunna vinnas, bör det emellertid tillses att så sker.

Svenska stadsförbundet anför genom sin styrelse.

Justitieombudsmannens utredning av förevarande fråga klarlägger, att
flertalet arrestlokaler i riket äro av bristfällig beskaffenhet. Såsom orsaker
härtill angives bristande förståelse från de kommunala myndigheternas
sida, benägenhet att sammankoppla arrestfrågan med andra kommunala
byggnadsprojekt, uppskov med dess lösning i avvaktan på kommunindelningsreformen
samt hinder på grund av den rådande byggnadsregleringen.
En av de uppgivna orsakerna, väntan på kommunindelningsreformens genomförande,
torde för städernas och köpingarnas del ha spelat en mycket
underordnad roll. Om en annan, försöken att lösa frågan inom ramen för
andra kommunala byggnadsprojekt, är väl intet annat att säga än att dylika
förslag med tanke på arresternas anknytning till polisverksamheten
ofta te sig självfallna. Att utbryta arrestlokalerna ur dessa projekt eller
nedlägga större kapital på redan befintliga lokalers modernisering skulle
varken ur ekonomiska eller andra synpunkter te sig försvarligt. Av övriga
uppgivna anledningar lägger styrefsen huvudvikten vid de hinder, som
byggnadsregleringen rest. I själva verket torde, därest stadssamhällenas
arrestförhållanden äro otillfredsställande, detta regelmässigt bero på vägrat
byggnadstillstånd. Så är i varje fall förhållandet med de tre städer, Norrköping,
Hälsingborg och Skara, vilkas arrestlokaler i ämbetsberättelsen
apostroferats såsom särskilt undermåliga. I Norrköping och Skara beror
detta på att begärt tillstånd att uppföra polishus vägrats, i Hälsingborg på
att staden ej blivit satt i tillfälle att genom anläggandet av nya förvaltningslokaler
frigöra för polisorganisationen avsedda utrymmen i rådhuset. I intet
av dessa fall kunna befogade anmärkningar för försummelse riktas mot
de kommunala myndigheterna. Deras vilja att åstadkomma bättre förhållanden
har tvärtom vitsordats av representanter för den lokala polisorganisationen.
Styrelsen har sig över huvud taget icke bekant något fall, där
vederbörande polisdistrikt medvetet skulle eftersatt sina skyldigheter i här
berört avseende. I verkligheten utgör arrestlokalernas undermåliga beskaffenhet
blott ett exempel bland många på de svårigheter, som rådande byggnadsreglering
skapat för stadskommunerna, då det gällt att lösa förvaltningens
lokalproblem. Kan man lätta på byggnadsregleringen, finnes det
all anledning att tro, att även de nu påtalade bristerna snabbt skola försvinna.

Förslå lagutskottets utlåtande nr 14.

Det är emellertid icke i byggnadsregleringen utan i på området gällande
lagbestämmelser motionärerna söka förklaringar till rådande missförhållanden.
Styrelsen medger gärna, att behov av att genomgå dessa regler såtillvida
synes föreligga som ej ens justitieombudsmannen med säkerhet
vågat uttala sig rörande giltigheten av vissa äldre bestämmelser om stads
skyldighet att hålla arrestlokaler. Betydelsen av en sådan översyn får dock
ej överskattas. Med de regler, som lämnas i rättegångsbalken, polislagen,
1909 års lag angående skyldighet att deltaga i kostnad för byggnad och
underhåll av tingshus och häradsfängelse samt 1921 och 1934 års kungörelser
om fastställande av ritning till härads- eller stadsfängelse samt polisarrester
ävensom 19: 22 strafflagens promulgationsförordning, behöver
numera tvekan varken råda om vem som är skyldig att hålla arrestlokaler
eller om hur dylika böra vara beskaffade. Ej heller synes man ha anledning
att ifrågasätta länsstyrelsernas och de dömande myndigheternas vilja och
förmåga att övervaka bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen finner därför
den av justitieombudsmannen vidtagna åtgärden att rikta länsstyrelsernas
uppmärksamhet på förekommande missförhållanden i och för sig riktig
och ändamålsenlig. Skulle denna aktion även leda till att länsstyrelserna mer
energiskt än nu stödde kommunernas framställningar om tillstånd att uppföra
nya förvaltningsbyggnader, vore troligen mycket vunnet också för den
nu avhandlade lokalfrågans lösning.

Styrelsen för Svenska landskammunernas förbund framför följande synpunkter.

Det äger helt visst sin riktighet att många av vårt lands arrestlokaler äro
undermåliga. I allmänhet torde dock kommunerna lojalt ha sökt tillgodose
de önskemål, som från vederbörande landsfogdar och länsstyrelser uttalats
rörande arrestlokalerna. Polisdistrikten kunna därför knappast lastas för
att arrestlokalerna nu ofta befinna sig i ett skick, som med nutida uppfattning
icke kan anses godtagbart. Frågan måste dock ses i sitt större sammanhang.
Vi ha ålderdomshem, skolor, förvaltningslokaler m. m., som befinna
sig i högst undermåligt skick. Enbart det ackumulerade behovet av förvaltningsbyggnader
för rikets landsting, städer och landskommuner torde för
närvarande närma sig en kostnadssumma på 100 miljoner kronor. Den för
detta ändamål för i år anvisade byggnadskvoten, som även inkluderar polislokaler,
uppgår till 7,5 miljoner. Det kan säkerligen förutsättas att polisdistrikten
skola vara villiga att inom rimliga gränser upprusta arrestlokalerna,
om härför erforderliga byggnadstillstånd erhållas. Givetvis måste
dock detta byggnadsbchov avvägas mot andra ur olika synpunkter angelägna
lokalbehov. En skärpt lagstiftning rörande kommunernas skyldigheter med
avseende på arrestlokalerna skulle enligt styrelsens mening i nuvarande läge
på arbets- och byggnadsmarknaden vara helt meningslös.

Drätselkammaren i Norrköping anför.

Arrestlokalerna i Norrköping äro såsom framgår av justitieombudsmannens
berättelse för år 1950 av mindre tillfredsställande beskaffenhet. Vissa
åtgärder komma snarast att vidtagas för att förbättra förhållandena i de nu
tillgängliga arrestlokalerna, men torde detta ej vara tillräckligt för framtiden.
Det har emellertid sedan längre tid tillbaka varit stadens mening, att
ett särskilt polishus skulle uppföras. Dessa planer vila f. n. dels i avvaktan
på framläggande av generalplan för staden, dels ock sedan under hand försports,
att byggnadstillstånd för ett dylikt projekt f. n. icke kan påräknas.
Förslag om uppförande av ett särskilt polishus kommer att framläggas så

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

snart generalplan fastställts och byggnadsrestriktionerna lättat. Fastighetsavdelningen
har vid överläggningar med poliskammaren f. n. icke kunnat
anvisa någon annan lösning av problemet för Norrköpings del.

Slutligen anför drätselkammaren i Hälsingborg.

Arrestlokalerna i Hälsingborg äro inrymda å rådhusets bottenvåning i anslutning
till polisens lokaler. De omfatta 9 st. celler, av vilka dock en disponeras
av häktesvaktinästaren. I häktet finnes inrättat 1 st. badrum. Toalett
finnes en inom varje cell. Tillgång till dagsljus erhålles genom fönster uppe
vid taket i varje cell. Det bör dock erkännas, att dagsljusbelysningen blir
ganska otillfredsställande, då häkteslokalen på tre sidor omgives av rådhuset.

Lokalerna hava blivit föremål för besiktning av länsstyrelsen, varvid befanns,
att desamma voro behäftade med åtskilliga icke oväsentliga brister.
Vid besiktningen uttalades, att man borde vänta med mera genomgripande
åtgärder i avvaktan på förverkligandet av planerna på ett stadens »nämndhus».
När detta kommit till stånd frigjordes åtskilligt utrymme i byggnaden,
och frågan om tidsenliga lokaler skulle kunna lösas på fullt tillfredställande
sätt. Som ett provisorium rekommenderades, att förbättrad ventilation
skulle anordnas medelst fläktsystem samt eventuellt möjligheter till elektrisk
uppvärmning. Vidare borde övervägas att företaga uppsnyggning av
badrummet samt att om möjligt lösa utspisnings- och toalettanordningar på
ett bättre sätt.

Med anledning av förestående har drätselkammaren låtit installera fläkt i
varje cell, försedd med värmeelement. Badrummet har snyggats upp. Toalettanordningarna
torde icke för närvarande kunna lö.sas på annat sätt.
För utspisningen behöva inga anordningar vidtagas, då maten levereras
färdiglagad till häktet.

Drätselkammaren är för sin del beredd medgiva, att häktet i Hälsingborg
icke befinner sig i tillfredsställande skick. Lokalfrågan torde dock icke kunna
lösas på annat sätt än genom nybyggnad.

Vad slutligen angår frågan om införande av lagbestämmelser, som äro
ägnade att skapa garantier för att häkteslokaler befinna sig i tillfredsställande
skick, så har drätselkammaren intet att erinra häremot. Drätselkammaren
vill dock under hänvisning till det ovan anförda meddela, att lokalfrågan
för häktet i Hälsingborg icke torde kunna lösas utan genom nybyggnad.

Utskottet.

Den redogörelse för arrestlokalernas beskaffenhet, som justitieombudsmannen
lämnat i sin ämbetsberättelse till årets riksdag, giver såsom motionärerna
framhållit vid handen, att allvarliga missförhållanden råda på detta
område. Även innehållet i de till utskottet inkomna remissyttrandena utvisar,
att arrestbeståndet i riket befinner sig i ett långt ifrån tillfredsställande
skick. På många håll i vårt land uppfylla arrestlokalerna uppenbarligen icke
ens tillnärmelsevis de krav, som man ur sanitär och humanitär synpunkt
måste ställa på desamma. Där förhållandena äro som sämst äro lokalerna
trånga, mörka, kalla och fuktiga samt dessutom dåligt ventilerade, varför
luften i dem är unken eller illaluktande. Betecknande är att icke mindre än
46 celler av läkare eller hälsovårdsnämnd utdömts såsom direkt hälsofarliga.
Ytterligare ett stort antal celler uppvisa betänkliga brister av sanitär

Första lagutskottets utlåtande nr 14. 15

art. Det är vidare ofta illa beställt med möblering och utrustning i övrigt i
cellerna.

Såsom motionärerna anfört måste det anses ovärdigt ett kultursamhälle
att tolerera sådana missförhållanden. Även den grövsta brottsling bör vara
förskonad från att löpa risk till sin kroppsliga eller andliga hälsa på grund
av frihetsförlusten. Det bör vidare beaktas, att det ingalunda är enbart
brottslingar, som förvaras i arrestlokalerna. Den omständigheten att en person
misstänkes för brott och därför tillfälligt berövas sin frihet utgör i och
för sig icke något bevis för att han också verkligen är brottslig. Det förekommer
icke alldeles sällan, att ett anhållande icke leder till åtal, liksom
också att ett åtal ogillas. I arresterna förvaras vidare — såsom närmare
utvecklas i utskottets utlåtande nr 15 till innevarande riksdag — även personer,
som på grund av sinnessjukdom eller av annan anledning mer eller
mindre utan sin förskyllan måst omhändertagas.

De myndigheter och sammanslutningar, som till utskottet inkommit med
yttranden över motionerna, ha i allmänhet velat finna främsta orsaken till
de rådande missförhållandena i gällande byggnadsreglering. Sålunda skulle
de lokala enheterna — polisdistrikt, städer och tingslag — i regel icke ha
kunnat få tillstånd att uppföra arrestlokaler, vilka ofta nog avsetts bliva inrymda
i större byggnader, som även skulle tjäna andra syften. Man har vidare
framhållit, att kommunerna i många fall icke velat inlåta sig på några
byggnadsplaner i avbidan på den stundande kommunindelningsreformen.

Givet är att med de brister, som arrestlokalerna nu mångenstädes uppvisa,
en radikal och för framtiden bestående förbättring ofta icke står att
vinna med mindre nya lokaler byggas för ändamålet. Med de förhållanden,
som under senare år rått på byggnadsmarknaden, är det förklarligt att svårigheter
mött att erhålla tillstånd till uppförande av nya arrester, särskilt
i de fall då de lokala organ, vilka ha att svara för denna angelägenhet, sammankopplat
frågan om uppförande av arrest med andra byggnadsprojekt —
något som också mången gång kan vara motiverat av ekonomiska och
andra skäl. Man torde även böra räkna med att någon mera omfattande nybyggnadsverksamhet
icke kan komma till stånd på detta område under de
närmaste åren.

Det är vidare naturligt, att man i de fall, då större ändringar kunnat
emotses i kommunindelningen, icke velat planera några nybyggnader, innan
den nya indelningen blivit fastställd. Numera föreligga för hela riket
beslut om ny indelning i borgerliga primärkommuner. Emellertid återstår
bl. a. att verkställa omreglcring av landsfiskalsdistrikten. Såsom landsfogden
i Malmöhus län antytt kan det vara lämpligt att låta anstå med en
mera omfattande översyn av arrestfrågan till dess den nya indelningen i
landsfiskalsdistrikt blivit fastställd.

Emellertid är det uppenbart, att de brister som vidlåda arrestlokalerna
icke, annat än till någon mindre del, kunna ha uppkommit under det senaste
decenniet eller alltså under den tid, då byggnadsreglering varit gällande
och en genomgripande ändring i den kommunala indelningen stått

16 Första lagutskottets utlåtande nr 14.

för dörren. I stor utsträckning hänföra sig bristerna till själva konstruktionen
av lokalerna.

Till det anförda kommer att, även om det under senare år förelegat och
alltjämt föreligger hinder mot att bygga nya arrestlokaler i någon större
utsträckning, det dock uppenbarligen varit och är möjligt att på annat sätt
åstadkomma åtskilliga förbättringar i de rådande förhållandena. Många av
de sämre arresterna synas kunna försättas i drägligt skick med relativt
små medel. Man behöver här endast peka på sådana åtgärder som att anordna
erforderliga ventiler, eventuellt insätta fläktar samt förstora de fönsteröppningar
som äro för små. Att ersätta de mångenstädes förekommande
torvmullsklosetterna inne i cellerna med mera hygieniska anordningar
kan icke heller draga någon större kostnad. Likaså bör det vara möjligt
att förbättra uppvärmningen av kalla celler genom att sätta in elektriska
värmeelement. Kunna icke cellerna genom sådana åtgärder bringas i någorlunda
tillfredsställande skick, bör arresten nedläggas och provisoriska
utrymmen anskaffas för ändamålet, eventuellt genom förhyrning av lämplig
lokal. Den omständigheten att en arrestlokal är avsedd att framdeles
bliva ersatt med en bättre utgör slutligen icke någon som helst ursäkt för
underlåtenheten att sörja för erforderlig utrustning med möbler, sängkläder
och dylikt. Sådan materiel kan komma till användning även i den nya
arresten.

Enligt utskottets mening kan man därför icke med fog göra gällande, att
de nuvarande missförhållandena äro att väsentligen betrakta som en följd
av byggnadsregleringen eller att de ha sin orsak däri, att man velat avbida
den nya kommunindelningen. Fastmer synes man böra söka grundorsakerna
till de rådande förhållandena dels i bristande intresse och förståelse för
dessa spörsmål från de lokala organens sida, dels ock i avsaknaden av en
tillräckligt effektiv kontroll över att dessa organ fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit finner utskottet i likhet med
motionärerna att anledning finnes att ifrågasätta, huruvida gällande författningsbestämmelser
på området äro tillräckligt effektiva. Särskilt synas
reglerna rörande uppsikten över de olika arrestlokalerna vara i behov av
översyn.

Vad angår härads- och stadsfängelser ha, såsom av det ovan anförda
framgår, såväl fångvårdsstyrelsen som länsstyrelserna att svara för tillsyn
över dessa lokaler. Enligt utskottets mening är det icke ändamålsenligt att
ansvaret på detta sätt är delat mellan olika myndigheter. Naturligast och
lämpligast synes vara, att länsstyrelserna — vilka ensamma svara för uppsikten
över polisarresterna —• helt övertaga tillsynen även över härads- och
stadsfängelserna. Fångvårdsstyrelsen har också själv ifrågasatt lämpligheten
av att styrelsen skall svara för uppsikten över dessa arrester.

Starka skäl synas vidare tala för den av fångvårdsstyrelsen framförda
tanken att till länsstyrelserna decentralisera bestyret med fastställande av
ritning till arrestlokaler, vilket för närvarande ankommer på fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen gemensamt. I samband därmed synes böra

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

uttryckligen föreskrivas, att fastställelse skall sökas å ritning icke blott
till härads- och stadsfängelse utan även till polisarrest.

Under länsstyrelsen bör tillsynen över de olika arrestlokalerna liksom
hittills närmast utövas av landsfogden. Uppenbart är att tillsynens effektivitet
i mycket avhänger av det nit och det intresse, som landsfogden ägnar
denna uppgift. Enligt utskottets mening skulle det vara värdefullt, om
skyldighet stadgades för landsfogde att med jämna tidsmellanrum — en
gång om året eller en gång vart annat år — besöka samtliga arrestlokaler
inom länet.

De nuvarande bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen
av arrestlokaler synas lämpligen kunna göras något mer ingående och detaljerade.
Särskilt blir detta aktuellt, därest prövningen av upprättade ritningar
till dylika lokaler decentraliseras till länsstyrelserna. De ovan återgivna
bestämmelserna rörande militära arrestbyggnader synas härvid kunna
tjäna som förebild.

Slutligen synes det kunna sättas i fråga, om det icke såsom fångvårdsstyrelsen
framkastat vore ändamålsenligt att sammanföra de för närvarande
på ett stort antal författningar spridda bestämmelserna rörande arrestlokaler
av olika slag eller åtminstone de viktigaste av dessa bestämmelser
till en författning. En sådan koncentration av bestämmelserna skulle bidraga
till att göra dem mer lättöverskådliga och därigenom också bättre
kända av de lokala organ, som ha att sörja för arresterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, I: 97
och II: 126, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande att meddela
ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler, ägnade att
skapa effektiva garantier för att lokalerna hållas i tillfredsställande
skick.

Stockholm den 29 mars 1951.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL AND ER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Olofsson*, Cassel, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Fritiof Karlsson, John Wiktor Jonsson*, Göransson, John Johansson
och Englund*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Johnsson i Stockholm,
Landgren, Håstad, Ekström, Andersson i Björkäng och Jacobsson i
Sala.

* Ej närvarande vid utlätandcts justering.

2 fliharifl till riksdaflctis protokoll 1051. (j samt. / avd. Nr It.