Första lagutskottets utlåtande nr 14 (Utlåtande 1949:L1u14 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Nr 14.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 30 december 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 18, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att, under förutsättning att av riksdagen
såsom vilande antaget förslag till tryckfrihetsförordning varder slutligen
godkänt, antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 231 av herr Holmbäck och

inom andra kammaren
nr 294 av herr Hagberg i Luleå samt
nr 296 av herr Ståhl.

I motionerna I: 231 och II: 296, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen vid bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 18 ville ur den
föreslagna lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
utesluta 8 § första stycket andra och tredje punkterna».

Motionen II: 29b utmynnar i hemställan, »att riksdagen måtte besluta
giva 8 § i Lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
följande lydelse:

Om de frågor, som av rätten framställts till juryn, överlägge juryn
omedelbart i enrum under en av juryn utsedd ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Juryn må
ej åtskiljas innan samtliga frågor blivit besvarade.»

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd
för de genom propositionen framlagda förslagen, ävensom i fråga om de
skäl, motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa
till propositionen och motionerna.

Till utskottet har härjämte från publicistklubben inkommit en skrivelse,
vari ett av klubbens styrelse gjort uttalande bringas till utskottets kännedom.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 14.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas två av det vilande förslaget till tryckfrihetsförordning
föranledda lagförslag.

Sålunda föreslås att 1946 års lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål skall ersättas med en ny lag i samma ämne. Bland
de frågor som behandlas i lagförslaget må särskilt nämnas juryns möjlighet
att vid sin enskilda överläggning erhålla upplysningar i rättsliga spörsmål.
I detta hänseende föreslås att juryn skall kunna sammanträda med rätten
för att inhämta sådana upplysningar.

Vidare föreslås en lag angående beslag å vissa skrifter, vilken möjliggör
ingripanden mot uppviglande propaganda, då denna sprides vid krigsmakten
genom skrifter som icke äro tryckta och som således ej falla under
tryckfrihetsförordningen. Lagen är avsedd att ersätta 1936 års lag angående
indragning av vissa skrifter.

Inledning.

I ett den 30 oktober 1947 avlämnat betänkande (SOU 1947: 60) ha 1944
års tryckfrihetssakkunniga föreslagit en ny tryckfrihetsförordning och i
samband därmed även upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål och lag angående beslag å vissa skrifter.

Förslag till ny tryckfrihetsförordning har därefter genom propositionen
nr 230 framlagts till 1948 års riksdags prövning i grundlagsenlig ordning.
Därvid förutsattes, att de övriga i sakkunnigförslaget upptagna lagarna,
vilka icke voro av grundlags natur, skulle behandlas särskilt i samband med
framläggande av för granskning i lagrådet upprättade förslag till bestämmelser
i hithörande ämnen. Riksdagen antog den 30 juni 1948 såsom vilande
ett förslag till ny tryckfrihetsförordning i huvudsaklig överensstämmelse
med nämnda proposition.

Vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har till en början
erinrat om att särskilda bestämmelser angående rättegången i tryckfrihetsmål
ursprungligen voro upptagna endast i tryckfrihetsförordningen.
Vid 1937 års reform av tryckfrihetsprocessen infördes för denna ett förfarande
enligt de moderna principer, som följdes vid det då pågående arbetet
på en allmän rättegångsreform. Reglerna om forum och domstolsförfarande
i tryckfrihetsmål utbrötos då till en särskild lag utan grundlags
natur, lagen den 9 april 1937 (nr 118). Denna lag har sedermera i anledning
av rättegångsreformen omarbetats, och i stället för 1937 års lag gäller
nu lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser om rät -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

tegången i tryckfrihetsmål, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948.
Beträffande processuella frågor, vilka icke äro reglerade i tryckfrihetsförordningen
eller i 1946 års lag, äro allmänna lagbestämmelser tillämpliga.

Av betydelse för tryckfrihetsprocessen är särskilt den allmänna deklaration,
som finnes intagen i 1 kap. 4 § första stycket i det vilande förslaget till
tryckfrihetsförordning. Nämnda stycke är av följande lydelse:

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten
eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse
hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick,
alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål
hellre fria än fälla.

Utskottet kommer i den följande redogörelsen endast att uppehålla sig
vid vissa frågor, som särskilt påkallat utskottets uppmärksamhet.

1 §•

Liksom i 1946 års lag upptagas i denna paragraf bestämmelser om vilken
domstol som skall vara rätt forum i varje särskilt mål. Beträffande utom
riket tryckt skrift framhöllo tryckfrihetssakkunniga, att huvudregeln, att
laga domstol i tryckfrihetsmål skall vara tryckfrihetsdomstolen i det län,
där skriftens tryckningsort är belägen, icke kunde tillämpas. Avgörande
skulle därför enligt andra stycket i nu förevarande paragraf i stället vara
den ort, där den, som låtit utlämna skriften för spridning här i riket, hade
sitt hemvist. Vore sistnämnda ort ej känd, finge i likhet med vad som gällde
enligt 1946 års lag domstolens behörighet grundas på var exemplar av
skriften anträffats.

4 §•

I andra stycket av denna paragraf har stadgats, att vid laga förfall för
juryman skall från samma grupp av jurymän inkallas suppleant till tjänstgöring.
Suppleanterna skola kallas i den ordning, vari de utlottats.

Enligt 12 kap. 3 § i det vilande förslaget till tryckfrihetsförordning skola
för varje län utses jurymän fördelade i två grupper med sexton jurymän i
första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. Enligt 10 § samma kapitel
skall juryn bildas så, att av de ojäviga jurymännen vardera parten äger
utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den andra, varefter
rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till suppleanter,
alt sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra.

Rörande lottningen framhöllo tryckfrihetssakkunniga, att denna icke skulle
avse ledamöterna i juryn utan suppleanterna och att den ordning, vari suppleanter
inom varje grupp utlottades, skulle antecknas i protokollet. Suppleanterna
skulle nämligen i händelse av laga förfall för juryman inkallas
i den ordning, vari de utlottats. Hade så många jurymän avgått till följd

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

av jäv, att efter uteslutningen endast sex kvarstode i den första gruppen
eller tre i den andra, skulle någon utlottning av suppleanter inom sådan
grupp icke ske.

7 §.

Redan i 1937 års lag i ämnet fanns det i 7 § av nu gällande lag intagna
stadgandet att rätten skall till juryns besvarande avfatta frågan, huruvida
skriften är brottslig efter det eller de lagrum, som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga. Avser åtalet flera brott eller föranleder målets
beskaffenhet i övrigt flera frågor,_ skola dessa framställas var för sig.

8 §.

Frågan om juryns informering i rättsliga spörsmål berördes redan i
betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, vilket avgavs den 20 december
1912 av särskilda kommitterade. Enligt förslaget skulle handläggningen
av tryckfrihetsmål icke som nu koncentreras till en huvudförhandling. Förslaget
innefattade nämligen icke någon reform av själva ordningen och sättet
för jurymålens handläggande. Härav följde bland annat, att juryn alltjämt
sammanträdde först när själva förhandlingarna bragts till avslutning. Desto
mera framstode enligt de kommitterade angelägenheten därav, att juryn till
ledning för sitt arbete erhölle en klar, väl disponerad och översiktlig framställning
av allt vad i målet förekommit av beskaffenhet att kunna tänkas
utöva inflytande på besvarandet av de juryn förelagda frågorna: kärandens
angrepp och svarandens försvar, med framförda yrkanden, åberopade fakta,
utvecklade synpunkter och förda bevis. I detta hänseende bruste det enligt de
kommitterade på det betänkligaste i dåvarande praxis. De kommitterade
föreslogo till avhjälpande härav, att ett skriftligt referat av målet borde stå
till jurymännens disposition till befästande av minnet. Med stöd av denna sedermera
till juryn överlämnade skrift borde emellertid ordföranden i offentlig
session företaga en föredragning av målet, vilken naturligen borde vara till
sin form avpassad med hänsyn till att åhörarna icke vore tränade domare
utan lekmän. Det kunde ifrågasättas, att detta referat, som naturligtvis måste
hållas helt neutralt, skulle åtföljas av en »information» rörande de till tilllämpning
ifrågasatta lagparagrafernas rätta förstånd, på sätt inom den utländska
juryprocessen, exempelvis den engelska, tyska och norska, skulle
ske. Domstolens ledning vore emellertid därvid anförtrodd åt särskilt högt
kvalificerade domare, och övervägande skäl ansåges tala för att icke pålägga
våra rådstuvurättsordförande en så särskilt grannlaga, svårlöst och för
dem hittills främmande uppgift.

I betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU 1934: 54)
anförde tillkallade sakkunniga rörande frågan om förhållandet mellan domstolen
och juryn följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 14. 5

För att än ytterligare stärka juryns förmåga att motsvara de krav, som
i rättsvårdens intresse måste ställas på densamma, synas juryns överläggningar
böra äga rum i närvaro av rättens ordförande. Den vägledning som
jurymännen behöva kan otvivelaktigt givas dem vida naturligare under den
enskilda överläggningen än i ett offentligt föredrag; genom frågor och svar
kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad instruktion.
Det är att antaga att, om domare och jury få samarbeta under
tvångsfria former, denna samverkan skall visa sig vara till stort gagn. Mot
en anordning sådan som den föreslagna kan det invändas att medverkan
från domstolens sida synes principiellt böra vara helt utesluten, så snart
skuldfrågan överlämnats till lekmannens bedömande. Det ligger emellertid
i öppen dag att det system som föreslagits för juryns uttagande icke innebär
garantier för att den i det särskilda målet konstituerade juryn bland
sina medlemmar kommer att räkna personer som äga juridiska insikter.
Fn sådan samling lekmän begår lätt misstag i juridiska frågor. Är rättens
ordförande med, kan han lämna vägledning rörande de i målet avgörande
juridiska synpunkterna. Att denna vägledning skulle komma att bliva tendentiös
eller rent av direkt missledande torde ej behöva befaras. Snarare
är det fara värt att, om rättens ordförande icke är närvarande, allehanda
kvasijuridiska hugskott kunna framföras och vinna beaktande. Den omständigheten
att en dylik anordning vunnit insteg i främmande länders
juryprocess torde visa hur starkt behovet av en sakkunnig ledning från
domstolens sida gjort sig gällande.

I propositionen nr 2 till 1937 års riksdag med förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål hade den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen något omformats. Föredragande departementschefen,
dåvarande statsrådet Schlyter, anförde därom vid lagrådsremisser

Enligt förslaget skall juryn äga att av rätten införskaffa erforderliga
upplysningar i frågor som uppkomma under överläggningen. Beträffande
ordningen för den sålunda förutsatta kommunikationen mellan juryn och
rätten har ej ansetts lämpligt att meddela bestämda föreskrifter. Tydligt
är dock att stadgandet ej får tillämpas så att det kommer i strid med bestämmelsen,
att juryns överläggning skall hållas i enrum. Stadgandet innebär
i detta hänseende en avvikelse från sakkunnigförslaget, enligt vilket
rättens ordförande skulle vara närvarande under överläggningen för upplysningars
meddelande.

Inom lagrådet uttalade justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och
justitierådet Geijer följande:

Departementschefen har icke upptagit den av de sakkunniga föreslagna
nyheten att under juryns överläggning inom lyckta dörrar domstolens ordförande
skall närvara för upplysningars meddelande. I stället har för att
tillgodose ett liknande syfte införts en bestämmelse av innehåll, att juryn
skall äga att av domstolen införskaffa erforderliga upplysningar.

Av den motivering, som åberopats av de sakkunniga, synes framgå, att
deras förslag tillkommit väsentligen i ändamål att skapa en förutsättning
för att juridisk insikt må komma att öva tillbörligt inflytande på juryns
beslut. Det måste dock ifrågasättas, om ett dylikt behov kan vara särskilt
framträdande vid den reform av tryckfrihetsprocessen, som nu förestår.
Fastmera torde det böra förväntas, att efter en offentlig handläggning i enlighet
med förslaget målet skall kunna överlämnas till juryns prövning i
ett bättre utrett skick än måhända stundom är fallet under nuvarande

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

ordning. Åt jurymännen har uttryckligen givits befogenhet att vid den offentliga
förhandlingen, som skall ske i deras närvaro, framställa frågor, och
dessa kunna tydligen hänföra sig till alla sådana synpunkter, som äro av
betydelse för juryfrågans besvarande. I varje fall lärer det knappast vara
väl förenligt med juryns uppgift och ställning i rättegången, om dess
överläggning till beslut komme att äga rum under sådana former, att en
viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone till skenet
icke kan anses utesluten.

Från principiell synpunkt torde det remittrade förslaget möta mindre
betänklighet än sakkunnigförslaget, men däremot synas större praktiska
svårigheter vara förbundna med dess utförande. Hur bestämmelsen skall
tillämpas har i lagförslaget lämnats helt öppet; allenast har i remissprotokollet
erinrats, att en sådan tillämpning tydligen ej får komma i strid
med stadgandet att juryns överläggning skall hållas i enrum. Ej heller kan
det antagas vara avsett att medgiva någon rubbning av regeln att juryn
ej får åtskiljas förrän juryfrågan besvarats. Härav kan slutas, att den
åsyftade samverkan mellan juryn och domstolen ej kan äga rum i de
»tvångsfria former», som förordats av de sakkunniga. Tydligen måste det
förutsättas, att juryn och domstolen samtidigt sammanträda å skilda rum,
och förbindelsen dem emellan lärer näppeligen kunna ske annorledes än
skriftligen. Då domstolen i sin helhet har att meddela de »upplysningar»
av olika slag som kunna påkallas, torde det icke kunna undvikas, att fullgörandet
av denna skyldighet måste åtminstone i åtskilliga fall ske genom
beslut, vilka föras till protokoll. En dylik ordning — i all synnerhet om
upplysningarna avse lagtolkningsspörsmål — kan uppenbarligen icke anses
tillfredsställande, och den torde komma att väsentligen förfela sitt ändamål.

Av dessa skäl hemställes, att den ifrågavarande bestämmelsen må utgå.

Justitierådet Bagge förmälde för sin del:

Även jag finner den föreslagna anordningen ur praktisk synpunkt föga
tillfredsställande. Förbindelsen mellan rätten och juryn under juryns överläggning
torde, om den skall motsvara det angivna syftet, näppeligen kunna
ske på annat sätt än att rättens ordförande, såsom de sakkunniga föreslagit,
är närvarande vid överläggningen och muntligen lämnar de upplysningar som
juryn önskar. Särskilt i det svenska juryförfarandet, där juryn skall besvara
frågan huruvida skriften är enligt visst lagrum brottslig och således olika
meningar i lagtolkningsfrågor kunna uppkomma under juryns överläggning,
synes en bestämmelse sådan som den av de sakkunniga föreslagna väl grunddad.
Jag hemställer alltså, att lagrummet måtte erhålla det innehåll, att under
juryns överläggning rättens ordförande skall närvara för upplysningars meddelande
men avträda innan ansvarsfråga upptages till slutlig prövning.

Vid propositionens avlåtande till riksdagen ansåg sig föredragande departementschefen,
dåvarande statsrådet Westman, av skäl, som lagrådets
flesta ledamöter åberopat, icke böra förorda en återgång till de sakkunnigas
av en lagrådsledamot biträdda förslag, enligt vilket rättens ordförande skulle
vara närvarande vid juryns överläggning för upplysningars meddelande.
Stadgandet fick därför utgå i enlighet med hemställan av lagrådets flesta
ledamöter.

Ifrågavarande spörsmål har även upptagits till behandling av processlagberedningen.
Beredningen framhöll i sitt betänkande med förslag till lag

Första lagutskottets utlåtande nr 14. "

om införande av nya rättegångsbalken in. in. (SOU 1944: 10), hurusom före
1937 års lagstiftning angelägenheten att i juryn funnes någon, som kunde
leda dess förhandlingar, i viss mån kunde beaktas vid domstolens val av
jurymän men att denna möjlighet enligt nämnda lagstiftning ej längre stode
till buds samt att enligt vad som upplysts vid överläggningar med beredningens
rådgivande nämnd de praktiska erfarenheterna givit anledning till önskemål
om bättre garantier för att juryns överläggning skulle kunna äga rum
under kompetent och opartisk ledning. Med hänsyn till vad som tidigare
förekommit mot förslaget att låta domaren närvara vid juryns överläggning
fann beredningen icke lämpligt att återupptaga detta förslag. Mindre vore
däremot att erinra mot att såtillvida återgå till äldre förhållanden på detta
område, att domstolen finge utse en ledamot av juryn genom val bland de
å jurymannalistan uppförda i stället för genom lottning. Detta förslag hade
också vunnit anslutning inom beredningens rådgivande nämnd. Den av rätten
omedelbart utsedde jurymannen borde lämpligen erhålla ställning av
självskriven ordförande i juryn.

Rörande förhållandet mellan domstolen och juryn uttalade 19H års tryckfrihetssakkunniga
inledningsvis:

Kunskap om gällande lag är av ej mindre betydelse i de frågor, som tryckfrihetsjuryn
har att bedöma, än i rättegångsmål i allmänhet. Juryn har ofta
att taga ställning till juridiska spörsmål av invecklad art; den fråga som
framställes till juryns besvarande innehåller en hänvisning till lagrum i
tryckfrihetsförordningen och i allmänna strafflagen. I andra länder, dar
jury i brottmål förekommer, har man nödgats i olika former giva juryn
juridisk ledning. Detta sker därigenom att domaren före juryns överläggning
gör en sammanfattning av målet och förklarar de rättsregler, som juiyn
har att tillämpa. I vissa länder, såsom Frankrike och Danmark, lämnas dessutom
domaren tillträde till juryns överläggning, för att denne skall kunna
lämna juryn nödiga råd och anvisningar.

De sakkunniga anförde vidare:

Såsom redan framhållits måste det anses vara av stor betydelse för att
juryn skall kunna fylla sin uppgift, att juryn beredes tillfälle att i förekommande
rättsliga spörsmål erhålla upplysningar om gällande rattsreglers innebörd
och tillämpning. Detta behov hade beaktats såväl i 1934 års förslag
som i det år 1936 till lagrådet remitterade förslaget. Även om de av lagrådet
framställda anmärkningarna mot 1934 års förslag icke kunna frånkännas visst
berättigande, synas dock dessa anmärkningar icke träffa en anordning, varigenom
det överlämnas åt juryn att taga initiativ till en av omständigheterna
påkallad information från domstolens sida. Ett fullt opartiskt och av obehöriga
inflytelser opåverkat ställningtagande från jurymännens sida vinnes
icke genom att dessa lämnas i okunnighet om gällande rätt. Tvärtom är en
grundlig genomgång av saken och dess förhållande till gällande lag och
härskande praxis det bästa medlet att sätta varje juryman i stånd att självständigt
bedöma de frågor han har att avgöra. Det är givet att rättens ordförande,
som haft anledning att i förväg övertänka förekommande rättsfrågor
och som lett förhandlingarna i målet, är bäst skickad att giva jurymännen
de upplysningar dessa behöva. Att en ojävig domare därvid skulle söka
obehörigen påverka juryn torde ej behöva befaras.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

I England, där juryn vilar på en månghundraårig tradition, sker sedan
gammalt samarbetet mellan domare och jury på ett enkelt och formfritt
sätt, vilket möjliggör för domaren att utan formalism göra den sammanfattning
av målet, som föregår frågornas riktande till juryn, och för juryn att
utan omgång, även medan den inbördes rådplägar om svaret, vända sig till
domaren och begära upplysning på någon punkt, där ovisshet uppstått. I vissa
andra länder har man för att råda bot på de olägenheter som ansetts ligga
däri, att jurvn begår misstag i juridiska frågor eller att den otränade lekmannen
har svårt att efter en lång rannsakning sammanhålla och överblicka
allt det material som förelagts domstolen, lämnat domaren eller, om flera
juristdomare sitta i domstolen, dess ordförande tillträde till juryns förhandlingar.
I Frankrike har sålunda framvuxit en, genom lag år 1908 bekräftad
regel att domstolsordföranden på kallelse från "juryn äger komma tillstädes
vid dess överläggning. Han måste emellertid vara åtföljd av åklagaren och
försvarsadvokaten. Hans uppgift är endast rådgivande. Även i kantonen Geneve
i Schweiz äger domstolens ordförande närvara vid jurvns överläggning
och på begäran lämna upplysningar. I Danmark har genom 1936 års ändringar
i Retsplejeloven införts en möjlighet för rättens ordförande att närvara
under juryns överläggning. Det stadgas härom i § 895, att rättens ordforande,
om minst fem av jurymännen uttala en önskan därom, skall vara
tillstädes under överläggningen för att besvara de frågor, som jurymännen
i anledning av målet önska ställa till honom. Han äger även själv taga till
orda, när han finner det påkallat för att förhindra misstag från jurvmännens
sida. Hans uttalanden skola protokollföras. Han skall avträda innah
juryn skrider till omröstning.

Förslaget om rätt för domare att på framställning komma tillstädes under
juryns överläggning synes överensstämma med en modern utvecklingslinje
i utländsk juryprocess. Det måste därför anses välgrundat att nu för den
svenska tryckfrihetsprocessen införa ett dylikt institut. Härigenom torde ock
beaktas de önskemål, som framförts av processlagberedningen. Någon svårighet
att med den sammansättning som juryn enligt de sakkunnigas förs
ag skulle erhålla tillgodose behovet av lämplig juryordförande torde knappast
komma att föreligga. Bestämmelser av nu antytt innehåll ha erhållit
plats i lagen om rättegången i tryckfrihetsmål. Till skillnad från den danska
lagstiftningen har av principiella skäl varje juryman ansetts böra äga befogenhet
att påkalla upplysningar av rättens ordförande.

I yttrandena över de tryckfrihetssakkunnigas betänkande mötte de sakkunnigas
förslag, att rättens ordförande skall kunna tillkallas vid juryns
enskilda överläggningar för att lämna upplysningar i rättsliga frågor, kritik
allenast i några yttranden. Publicist klubben ansåg denna anordning icke
vara välbetänkt. Klubben erinrade om att pressorganisationerna motsatt sig
det förslag härom, som framfördes i 1934 års betänkande, och i nämnda
sammanhang yttrat, att både juryn och domaren därmed råkade i ett oklart
förhållande, som torde bliva olyckligt för bäggedera. Vidare framhöll klubben,
att det vore fara värt att en domares ämbetsmannamässiga och personliga
auktoritet kornrne att utöva ett starkt moraliskt tryck på många
jurymän, inte minst under upprörda tider, då pressens frihet vore utsatt för
många hårda påfrestningar. Från de sakkunnigas utgångspunkt syntes det
naturligt, att domarens roll avslutades med huvudförhandlingen, vid vars
slut han kunde tänkas ge erforderlig juridisk vägledning. Genom den planera -

Första lagutskottets utlåtande nr 14. 9

de förbättringen av juryns sammansättning bleve det sörjt för att juryns
överläggning komme att äga rum under kompetent och opartisk ledning.
Även Svenska journalistföreningen avstyrkte förslaget att rättens ordförande
skulle kunna tillkallas vid juryöverläggningar. Domaren kunde, även
utan att åsyfta en obehörig påverkan på juryn, komma att utöva sådan påverkan.
Ur parternas synpunkt ansåg föreningen det vara i hög grad förkastligt
och stötande för rättskänslan, att rättens ordförande skulle ha möjlighet
att besvara frågor från jurynian »om vad lag stadgar» utan att parterna
eller deras ombud vore närvarande med rätt att yttra sig. Jurymännens
frågor borde, även om de riktades till domaren -— enligt föreningens
mening — framställas vid den offentliga handläggningen av målet. Däremot
ansåg Svenska tidningsutgivareföreningen förslaget, att rättens ordförande
skulle vara pliktig att på begäran lämna juryn upplysningar, vara lämpligt.

I propositionen nr 230 till 1948 års riksdag anförde departementschefen,
statsrådet Zetterberg, för egen del följande:

Otvivelaktigt är det av stor betydelse att juryn får tillgång till upplysningar
i rättsliga spörsmål. De sakkunnigas förslag, enligt vilket det skall
ankomma på juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad
information genom rättens ordförande, torde erbjuda en lämplig utväg. 1
några yttranden bär uttalats farhågor för att rättens ordförande skulle
kunna, även utan att detta åsyftades, utöva en obehörig påverkan på juryn.
Dessa betänkligheter synas mig vara överdrivna. Rättens ordförande skall
yttra sig endast om de rättsliga spörsmål, varom han tillfrågas; hans uppgift
är alltså att informera juryn om en rent objektiv lagtolkning. Han
får icke ingå på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle
vilja upptaga sådana spörsmål. Han är skyldig att avlägsna sig, så snart
han lämnat sitt svar, och han bör icke få vara tillstädes under juryns vidare
överläggning och beslut. Något hinder bör icke föreligga för juryman
att under själva förhandlingen framställa frågor om rättsliga problem, som
då behandlas, och på detta sätt få dessa närmare belysta av parterna. Detta
spörsmål, liksom ock de närmare reglerna rörande skyldighet för rättens
ordförande att lämna juryn upplysningar i rättsliga frågor, torde emellertid,
såsom de sakkunniga föreslagit, böra behandlas i den särskilda lagen
med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag torde därför
få återkomma till dessa frågor i samband med framläggandet av förslag
till sådan lag.

Konstitutionsutskottet återgav i sitt utlåtande nr 30 i anledning av nämnda
proposition departementschefens ovan citerade uttalande. Därjämte förklarade
sig utskottet i samma utlåtande icke ha något att erinra mot vad
propositionen innehöll angående rättegången i tryckfrihetsmål.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll enligt den nu förevarande
propositionen i 8 § första stycket andra och tredje punkterna bestämmelser,
att vid juryns överläggning skulle, om det påkallades av någon av jurymännen,
rättens ordförande komma tillstädes för all meddela upplysningar
om vad lag stadgar. Vidare föreskrevs, att han skulle avträda, sedan upplysningarna
meddelats och i varje fall innan broltslighctsfrågan upptoges
till omröstning inom juryn.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Inom lagrådet föranledde dessa stadganden följande uttalande av justitieråden
Gei jer, Dahlman och Lech:

Bestämmelserna kunna ledas tillbaka till 1934 års betänkande. Mot detta
förslag anmärkte lagrådets flesta ledamöter att det knappast vore väl förenligt
med juryns uppgift och ställning i rättegången, om dess överläggning till
beslut komme att äga rum under sådana former, att en viss påverkan från
domstolens sida i verkligheten eller åtminstone till skenet icke kunde anses
utesluten. Av den motivering, som nu åberopats av de sakkunniga, framgår
att dessa ansett anmärkningen ej kunna frånkännas visst berättigande. Enligt
deras mening syntes anmärkningen dock icke träffa en anordning, varigenom
det överlämnades åt juryn att taga initiativ till en information från
domstolens sida. Det är att antaga att de sakkunniga avsett att ytterligare
minska betänkligheterna mot en dylik information, då denna i förslaget preciserats
till att gälla vad lag stadgar. Härmed lä”er avses gällande rättsreglers
innebörd och tillämpning, men alldeles entydigt är uttrycket icke. Av
remissprotokollet synes framgå att departementschefen velat giva uttrycket
en något snävare innebörd än de sakkunniga. Dessa åberopa bland annat att
en grundlig genomgång av saken och dess förhållande till gällande lag ocn
härskande praxis vore det bästa medlet att sätta varje juryman i stånd att
självständigt bedöma de frågor han har att avgöra; och det framgår av sammanhanget
att de sakkunniga ansett att denna genomgång skulle ske under
medverkan av rättens ordförande. Departementschefen åter betonar att
rättens ordförande skall yttra sig endast om de rättsliga spörsmål varom
han tillfrågas — hans uppgift vore alltså att informera juryn om en rent
objektiv lagtolkning -—- samt tillägger, att rättens ordförande icke får ingå
på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle vilja upptaga
sådana spörsmål.

Medan de sakkunniga lämnat öppet, huruvida rättens ordförande skulle
äga uttala sig direkt om de åberopade lagrummens tillämplighet i det föreliggande
fallet, har således departementschefen menat att han skall inskränka
sig till en mera allmänt hållen lagtolkning, som endast skall få röra
spörsmål, varom han tillfrågas.

Det är givet att — liksom jurymännens frågor till rättens ordförande enligt
sakens natur måste bliva i viss mån färgade av det konkreta fall som
är föremål för prövning — även den lagtolkning, som därav föranledes, lätt
kan röna inverkan av omständigheterna i det särskilda fallet. Detta gäller
även en lagtolkning, som eftersträvar att hålla sig inom de gränser departementschefen
antytt, och det möter därför svårigheter att i ett lagbud göra
en skarp gränsdragning. Den praktiska tillämpningen bör dock kunna
bringas i överensstämmelse med den innebörd som är åsyftad.

Enligt vår mening kan den ifrågasatta informationen anses förenlig med
juryns uppgift i tryckfrihetsprocessen och dess ställning såsom en från
domstolen fristående institution endast om den förlänas den snävare omfattning
som departementschefen förordat. Detta synes gälla även om det

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

skall ankomma på juryn att taga initiativ till att information kommer till
stånd. Att informationen icke utsträckes till ett bedömande av det föreliggande
fallet synes så mycket mera angeläget som, för den händelse juryns
utlåtande blir fällande, frågan om skriftens brottslighet enligt det vilande
grundlagsförslaget skall prövas jämväl av rätten. Såsom departementschefen
framhållit, bör den lagtolkning som meddelas vara rent objektiv, vilket
torde innebära, bland annat, att även sådana från auktoritativt håll framkomna
tolkningsalternativ, vilka den som meddelar informationen äger kännedom
om men för sin del ej vill biträda, böra delgivas juryn.

Mot anordnandet av en på angivna sätt begränsad information kan måhända
invändas, att dess betydelse skulle bli tämligen ringa. Erfarenheten
lärer dock ha visat, att möjlighet till personlig information kan vara av visst
värde därigenom att missförstånd om lagbudens rätta tolkning sålunda
förebygges. En sådan information kan icke anses stridande mot grundlagsförslagets
anda, då det icke är åsyftat att den skall vara i någon mån bindande
för juryn. Den kan å ena sidan knappast tänkas erhålla någon större
betydelse för bättre förståelse av innebörden av regeln i 1 kap. 4 § grundlagsförslaget,
d. v. s. den lagregel som framför andra lämnar rum för ett
mera lekmannamässigt bedömande av tryckfrihetsmålen. Men denna lagregel
lärer å andra sidan icke göra det mindre nödvändigt att jurymännen ha
kännedom om de tillämpliga allmänna rättsreglernas innebörd. Tvärtom torde
dylik kännedom vara en förutsättning för riktig tillämpning jämväl av
den speciella regeln. Vi vilja med hänsyn till det nu anförda, trots de betänkligheter
från principiell synpunkt som förslaget i denna del kan vara
ägnat att väcka, icke avstyrka en anordning som öppnar väg för en information
av den mera begränsade omfattningen.

Till bättre klargörande av informationens karaktär synes det framför
förslagets formulering vara att föredraga, om informationen angives skola
avse åberopade lagrums rätta tolkning.

Även beträffande tillvägagångssättet vid informationens meddelande vilja
vi förorda viss ändring i förslaget. Syftet att informationen skall fa den snävare
omfattning och skarpare avgränsning som förut sagts torde nämligen
kunna antagas bli bättre tillgodosett ifall det — i stället för att rättens oidförande
skall komma tillstädes vid juryns överläggning — föreskrives att
det skall ankomma på juryn att för mottagande av informationen ihställa
sig inför rätten. Det synes lämpligt att därvid ej blott rättens ordförande
utan även rättens övriga ledamöter äro tillstädes, och det torde falla av sig
självt, att det bör stå de sistnämnda fritt att medverka vid informationen.
Likaså torde — med hänsyn till informationens karaktär att utgöra ett led
i juryns överläggning — utan särskilt stadgande vara klart att även informationen
är undandragen offentligheten.

Beaktas det nu anförda kan förevarande paragraf, i vad den rör förhållandet
mellan domstolen och juryn, erhålla sådan ändrad lydelse, att
i stället för vad förslaget föreskriver i andra och tredje punkterna —- efter

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

första punkten sasom en modifikation av den däri upptagna bestämmelsen
stadgas, att juryn, om det påkallas av någon av jurymännen, under överläggningen
skall inställa sig inför rätten för att inhämta upplysning om
rätta tolkningen av åberopade lagrum.

Regeringsrådet Quensel har för sitt vidkommande i lagrådet anfört följande: Beträffande

de föreslagna bestämmelserna om upplysning för juryn om
vad lag stadgar så är icke utan vidare klart, hur syftet med dem skall förstås
och vad de innebära.

Grunden till förslaget i denna del lärer vara att söka i vad tryckfrihetssakkunniga
anfört därom att, ehuru lelcmannasynpunkter må göra sig gällande
vid bedömandet av processmaterialet, juryn dock ej äger döma enbart
efter sitt rättsmedvetande utan, liksom domstol, är bunden av lagens
eget innehåll men icke kan förutsättas kunna utan ledning riktigt avgöra de
ofta invecklade juridiska spörsmålen, ävensom att prövningen i tryckfrihetsmål
bör anordnas sa, att tillbörlig hänsyn tages även till det anspråk
på rättsskydd, som tillkommer den genom tryckfrihetsbrott kränkta parten.

Det är visserligen icke fråga om att -—- i överensstämmelse med t. ex.
engelsk uppfattning av förhållandet mellan domare och jury — så långt
det med hänsyn till svårigheten att särski.ja sak- och rättsfrågorna låter
sig göra, lägga de senare till domarens avgörande och sålunda söka reducera
juryns uppgift beträffande lagtolkningen till något blott formellt. Domarens
upplysningsverksamhet — i motiven kallad information — har i
förslaget gjorts villkorad av att den begärts av någon av jurymännen, och
det har tydligen avsetts att informationen icke ens i princip skulle vara
bindande för juryn utan närmast borde betraktas som råd eller förslag till
lagtolkning. Men med hänsyn till nyss berörda och övriga uttalanden under
förarbetena torde kunna antagas, att med informationen dock åsyftats något
mera än blott hjälp för de jurymän, som eventuellt önska intränga i och
efter vanlig objektiv tolkningsmetod bedöma de rättsliga spörsmålen. Meningen
synes vara att söka tillgodose ett i rättssäkerhetens intresse uppställt
krav att brottslighetsfrågan, oaktat den prövas av jury, skall avgöras
på grundval icke av rent lekmannamässig uppfattning om lagens innebörd
utan av sadan lagtolkning, som rättsbildad domare har att prestera. Man torde
tänkt sig att, där juryn saknar kvalifikationer för en juridiskt riktig lagtolkning,
denna brist skulle kunna i avsevärd mån botas genom informationen
utan att juryn vare sig formellt eller reellt berövades något av dess
självständighet såsom lagtolkare.

Till en början må anmärkas att, med nu angivna uppfattning om syftet
med förslaget om informationen, det synes tvivelaktigt, huruvida detta förslag,
som ju icke blev av riksdagen prövat i samband med grundlagsförslaget,
står i sådan överensstämmelse med detta, att här kan anses vara
fråga blott om en närmare föreskrift beträffande den i grundlagsförslaget
bestämda tryckfrihetsprocessen.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Information från domarens sida i syfte att förtaga eller begränsa det lekmannamässiga
i juryns lagtolkning är en nyhet som icke torde sakna principiell
betydelse. Tryckfrihetsmålens faktiska sidor ligga ej sällan i så öppen
dag, att utrymme saknas för egentlig bevisprövning. Även då detta icke
är förhållandet, kommer dock lagtolkningen, bl. a. tolkningen av den för
tryckfrihetsmålen speciella regel, som återfinnes i 1 kap. 4 § grundlagsförslaget,
att utgöra en mycket väsentlig del av prövningen av brottslighetsfrågan.
Där denna prövning i tryckfrihetsmål, till skillnad från andra mål,
utan förbehåll i sin helhet överlämnats åt en av lekmän bestående jury,
torde man däri kunna se ett uttryck för tanken, att brottslighetsfrågan,
såväl i vad den beror på lagtolkning som i övrigt, lämpligen avgöres efter
fri lekmannauppfattning för att därigenom tryckfrihetsintresset skall främjas,
även om rättsskyddet för motstående intressen förlorar mer eller mindre
i effektivitet. Denna uppfattning torde icke heller jävas av satsen om
juryns bundenhet av lag. Tillämplig lag är i dessa mål icke blott eller ens
främst vanliga straffrättsliga och andra allmänna regler utan i första rummet
den i nyssberörda paragraf i grundlagsförslaget inrymda, för tryckfrihetsmålen
speciella bestämmelsen, för vars tolkning lagstiftaren torde ansett
lekmän särskilt skickade och som — därest bestämmelsen över huvud
skall kunna antagas innehålla något utöver vad i allmänhet gäller — torde
kunna leda till friande dom oavsett lagens brottskonstruktioner i övrigt.
Även den omständigheten, att juryns skyldighet att döma efter lag inskränkts
till att äga giltighet blott som teori, i det att jurymännen befriats
från ansvar för sina avgöranden och icke behöva motivera dem samt omröstningen
skall vara hemlig för att jurymännen må vara oberoende, synes
stödja antagandet att meningen är, att juryns lagtolkning må ske fritt efter
lekmannauppfattning.

Jämförelse med de lekmannanämnder, som under domaransvar döma
gemensamt med rättsbildad domare och ha till huvudsaklig uppgift att
medverka vid bevisprövning och utmätning av straff, ersättningsbelopp
o. d., blir lätteligen missvisande i förevarande sammanhang. Även jämförelse
med fall, då i främmande länder jury medverkar i den allmänna
rättskipningen, haltar på grund av den särskilda uppgiften att skydda
tryckfriheten, som juryn i den svenska tryckfrihetsprocessen erhållit.

Juryns faktiska frihet att döma efter gottfinnande skulle visserligen kunna
lända även tryckfrihetsintresset till förfång och då strida mot grunderna
för juryinstilutets användning. Ett gott skydd mot ett dylikt resultat skapar
emellertid grundlagsförslaget självt genom sina regler om obligatorisk överprövning
domstolsvägen av jurydom, när den är fällande. Föi slaget om information
angående lagens innehåll skulle således få sin egentliga betydelse
som ett medel att förekomma att brottslighetsfrågan bedömes mildare, än
om lagtolkningen ankomme på den juridiska sakkunskapen. Varje förslag
med dylik syftning torde kunna sägas beröra själva den hittillsvarande
grunden för jurys användning i tryckfrihetsmål, alldeles oavsett beskaffenheten
och effektiviteten av de medel som föreslås för syftets ernående. Om

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

man vid revision av tryckfrihetsförordningen avser en reform av ifrågavarande
innebörd, synes förhållandet därför böra komma till uttryck i de nya
grundlagsbestämmelserna. Men det vilande förslaget till ny tryckfrihetsföroidning
innehaller intet sadant. Det skiljer alltjämt strängt mellan domares
och jurys uppgifter och hänför till de senare prövningen av brottslighetsfrågan
i hela dess vidd, utan antydan om att lagtolkningen likväl ej må
vara rent lekmannamässig. Medan man på nyssberörda särskilda väg ger
skydd för tryckfrihetsintresset mot menliga följder av en dylik lagtolkning,
lämnas de motstående intressena utan sådant skydd.

Menade man, att ändamålet med juryinstitutionens användning i tryckfrihetsmål
mindre varit att få till stånd ett lekmannamässigt bedömande än
att undandraga brottslighetsfrågan från de statsanställdas prövning, så kan
väl däri ligga ett mått av sanning, historiskt sett. Att detta alltjämt skulle
vara egentliga skälet till juryns bibehållande torde dock knappast kunna
påstås. Ej heller har beträffande kvalifikationer såsom juryman lagfaren
person fått företräde eller statsanställd diskvalificerats. Men skulle dock
idén med jury huvudsakligen vara den senast ifrågasatta, synes förevarande
förslag om information från rättens ordförandes sida likväl främmande för
grundlagsförslaget. Det framstode ju då såsom av särskild betydelse att,
om rättskunnighet skulle tillföras juryn, det skedde på helt annan väg.

Anses emellertid hinder icke ur ovan angivna synpunkt föreligga att utan
tillägg till grundlagsförslaget i nu förevarande ordning genomföra förslaget
om information, är dock mot detsamma att erinra, att man däri knappast
på ett tillfredsställande sätt bemästrat svårigheterna att förena intresset av
en juridiskt riktig lagtolkning med juryinstitutionen och intresset att jämväl
beträffande lagtolkningen bevara lekmännens självständighet.

Det synes icke troligt att information från domarens sida skulle i synnerlig
män inverka i avsedd riktning. Förutom att juryn, om den vid lagtolkningen
läte sig leda av domaren, ofta skulle se sin uppgift nedbragt
till ett minimum, så har man ju icke hos oss, såsom t. ex. i England, en
nedärvd allmän föreställning att, även då jury medverkar, lagtolkningen
egentligen är domarens sak, utan tvärtom har av ålder intet slag av inblandning
från domarens sida i juryns grundlagsbestämda uppgifter praktiserats
eller ansetts tillbörligt.

Om således jämväl en ovillkorlig och till formen bestämd auktoritativ
information kan antagas bliva föga verksam, lärer institutets närmare utformning
efter förslagets anvisningar än mer nedsätta effektiviteten. Att
tillmäta förslaget någon nämnvärd betydelse som medel att skydda mot
missbruk av tryckfriheten eller ge upprättelse åt den, som blivit kränkt genom
sådant missbruk, torde icke vara befogat.

Det föreslagna villkoret för att information må lämnas är ägnat att utesluta
information just i fall, då den bäst behöves, såsom då juryn har eu
felaktig uppfattning om lagens innebörd men icke förstår, att annan tolkning
kan ifrågasättas, och endast därför underlåter att söka skaffa sig upplysning.
Å andra sidan kan ifrågavarande villkor knappast verka till ökning

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

av juryns självständighet i fall, då informationen kommer till stånd. Ej
heller utgör det någon garanti för att ej så sker mot nästan alla jurymännens
vilja; och för den, som ej önskat informationen, torde den icke kännas
mindre påtvungen eller besvärande, om den tillkommit på en jurymans initiativ
än om det skett enligt en allmän regel.

Skall informationen kunna bibringa juryn förmåga att självständigt tolka
lagen, fordras åtminstone att domaren utvecklar grunderna för sin mening
och framhåller de andra tolkningsmöjligheter, som tilläventyrs kunna tänkas,
samt skälen för och emot dessa. Äro de juridiska problemen invecklade,
såsom i motiven antagits ofta vara fallet, kan utredningen behöva innefatta
redogörelser för praxis och doktrin. I själva verket skulle tarvas vida mer,
men någon fullgod ersättning för vad som brister lekmännen i skolning och
träning för lagtolkningsuppgiften kan uppenbarligen icke ernås på denna
väg. Längre än till en halvmesyr kan man icke komma. Att ge informationen
karaktär av råd eller förslag och framhålla skäl även mot den tolkning,
man anser som den rätta, kan tänkas ytterligare minska informationens
verkan men torde sällan medföra något av värde. De jurymän, som sakna
vana vid kritisk behandling av liknande ämnen, torde svårligen kunna tillgodogöra
sig information av dylikt slag. Snarare är troligt, att de skulle förbryllas
och kanske helt förvillas därav. Naturligtvis kan förhållandet gestalta
sig annorlunda beträffande jurymän med lagfarenhet eller eljest högre bildning.
Men med förutsättningarna att förstå utredningar av de rättsliga frågorna
växa då också möjligheterna att skaffa sig den upplysning, som
eventuellt kan behövas, på annat sätt än med domarens hjälp.

Det remitterade förslaget bygger — måhända i viss motsättning mot vad
de sakkunniga tänkt sig — på att en skarp gräns kan upprätthållas mellan
de s. k. sak- och rättsfrågorna. Tydligt är också att, om domaren i fall, då
bevisprövning verkligen erfordras, skulle inlåta sig på anvisningar även i
detta hänseende, bristen på uttryckligt stöd i grundlagen bleve än mer framträdande.
Men det lärer icke alltid vara möjligt att verkställa lagtolkningen
i avseende å visst fall utan att därmed komma in på frågan i övrigt om fallets
subsumtion under det ena eller andra lagbudet. Där omständigheterna,
såsom ej är ovanligt i tryckfrihetsmål, knappast medge olika bedömanden
av målets faktiska sidor, blir ju ock subsumtionen lätteligen en omedelbar
logisk följd av lagtolkningen. Upplysning om lagens innebörd kan då i själva
verket ge ett uttömmande svar å hela den till juryn hänskjutna frågan.
Emellertid är det väl just detta resultat, som man velat undvika genom kravet
att informationen skall begränsas till de rent rättsliga spörsmålen.

Gränsen mellan vad som vore blott ett fullgörande av plikten att lämna
upplysning om lagens stadganden och vad som borde anses som en otillbörlig
påverkan av juryn bleve sålunda mången gång svår att draga och
därmed tillämpningen av informationsinstitutet eu vansklig uppgift. Visst
beaktande förtjäna de uttalade farhågorna, att domarna kunna utsättas för
misstankar att de överskridit sin befogenhet, särskilt om informationen sker
blott muntligen och vid enskild överläggning. Hos allmänheten kan då åt -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

minstone framkallas föreställningen att juryns utlåtande grundar sig på
informationen och överensstämmer med domarens mening, även där så alls
ej är förhållandet. Av stor vikt synes emellertid vara att domaren icke obefogat
kommer att te sig såsom i någon mån medansvarig för jurydomen.
När lagfaren domare dömer gemensamt med lekmän, sker visserligen information
enskilt, men då skall den ej vara begränsad till rättsfrågorna
och domarens egen mening om hur målet bör avgöras kommer till uttryck
i hans votum.

över huvud taget lärer det få anses mycket främmande för svensk domares
ställning i rättegång att han skulle däri avge råd eller förslag till lösning
av rättsliga spörsmål, i vilkas avgörande han icke deltager. Det remitterade
förslaget synes emellertid innebära, att rättens ordförande skulle
fungera som ett slags utredningsman i fråga om lagens innehåll inför lek.
maiinadomare, som ägde bestämma i vad mån han finge uttala sig i frågan
och som hade att bedöma riktigheten av hans lagtolkning, detta t. o. m.
ehuru deras dom sedermera kan bliva underställd hans prövning. Skall
domaren meddela information, synes det, här som eljest inom vårt rättsväsende,
böra ske i form av auktoritativa anvisningar, som lämnas vid sammanträde,
därvid han själv är ordförande, och så att hans lagtolkning ej
måste bli okänd för parter och allmänhet.

Uppgiften att biträda juryn med utredning och förslag lärer bättre lämpa
sig för en till juryns tjänst ställd sekreterare med erforderlig utbildning.
Men även mot en dylik lösning resa sig vissa av de betänkligheter, som
ovan framhållits. Åtminstone gäller detta, om icke bestämmelserna om information
reducerades till att avse och innebära blott, att de jurymän, som
för sin del önska sakkunnigt biträde för att sätta sig in i juridiska spörsmål,
ägde för ändamålet vända sig till lämplig anvisad person, som icke
hade domarfunktion i målet. Behovet av att i lag reglera frågan om möjligheterna
för enskild juryman att av annan än ledamot i rätten erhålla
hjälp med anskaffning av studiematerial och vägledning vid dess begagnande
synes dock ringa.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att andra och tredje
punkterna i det remitterade förslagets 8 § utgå.

I anledning av vad som sålunda förekommit i lagrådet har departementschefen
ytterligare andragit:

Vid framläggandet av propositionen angående ny tryckfrihetsförordning
har jag redogjort för de tryckfrihetssakkunnigas förslag till bestämmelser
i det hänseende som nu avses och de yttranden som avgivits däröver samt
närmare utvecklat min principiella ståndpunkt till förslaget. Därvid har jag
framhållit betydelsen av att juryn får tillgång till upplysningar i rättsliga
spörsmål. Den ståndpunkt som sålunda kommit till uttryck i propositionen
har icke föranlett någon erinran från riksdagens sida.

Frågan om juryns möjligheter att vinna kännedom om lagens innehåll be -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

rör ett av de centrala problemen rörande rättsskipningen i tryckfrihetsmål,
nämligen syftet med juryprövningen och den ställning i rättegången som juryn
med hänsyn härtill bör äga. Såsom framgår av de sakkunnigas utredning
har juryinstitutionen till ändamål att låta en upplyst, allmänt medborgerlig
uppfattning komma till uttryck vid avgörandet av tryckfrihetsmålen och att
därigenom skapa en folklig garanti för tryckfriheten. Ur denna synpunkt
har juryn ansetts böra intaga en i förhållande till domstolen fristående ställning.
Däremot har det icke varit avsett att med jurysystemet upphäva den
skyldighet att döma efter lag som gäller vid all rättsskipning, vare sig den
utövas av rättsbildade domare eller av lekmän. De sakkunniga framhålla
att tryckfrihetsmålen icke i detta hänseende intaga någon särställning och
erinra om stadgandet i 86 § regeringsformen, enligt vilket tryckt skrifts innehåll
icke får medföra straff annat än om detta innehåll strider mot tydlig
lag. Av tryckfrihetsförordningen framgår i skilda sammanhang att tryckfriheten
skall betraktas som en lagbunden frihet och således varken får utövas
i strid mot tillämplig lag eller inskränkas annat än med stöd av sådan
lag. Den fråga juryn får sig förelagd till besvarande är avfattad på sådant
sätt att det icke kan råda någon tvekan om att juryns prövning skall grundas
på lag.

Stundom har den uppfattningen framförts att det stadgande som upptagits
i 1 kap. 4 § första stycket grundlagsförslaget och som äger sin motsvarighet
i ingressen till 3 § i nu gällande tryckfrihetsförordning skulle
medföra en rätt för juryn att i friande riktning åsidosätta gällande straffbud.
Med anledning av den diskussion som förts inom lagrådet härom vill
jag såsom min uppfattning framhålla att någon sådan rätt icke bör utläsas
ur stadgandet; detta måste ses som en erinran om de synpunkter som
böra anläggas vid lagens tillämpning och den anda vari lagstiftaren velat
ha lagbuden beaktade.

För min del ansluter jag mig således alltjämt till de sakkunnigas uppfattning
i fråga om juryns skyldighet att tillämpa lag. En konsekvens härav
är att juryn måste beredas tillräckliga möjligheter att taga kännedom om
lagens innehåll. Före år 1937 kunde domstolen tillse att inom juryn städse
fanns någon ledamot, som kunde lämna de övriga erforderlig ledning beträffande
rättsreglernas innebörd och tillämpning. Genom borttagandet av
domstolens rätt att omedelbart för det föreliggande målet utse jurymän uppkom
behov av andra anordningar för att sörja för upplysning åt juryn i rättsliga
frågor. Det förslag härom som utarbetades mötte emellertid motstånd
inom lagrådet och någon lagstiftning i denna fråga kom icke till stånd. Uppenbarligen
gäller det emellertid en fråga av stor vikt, och en anordning
som lämnar juryn tillgång till erforderliga upplysningar ulan alt äventyra
dess oberoende ställning bör eftersträvas. De sakkunniga ha påpekat att
eu anordning som medger domaren att på juryns begäran komma tillstädes
under dess överläggning överensstämmer med en modern utvecklingslinje
i utländsk juryprocess. Särskilt kan här erinras om att i Danmark genom
lagändring år 1936 öppnats en möjlighet för rättens ordförande att när2
Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 14.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

vara vid juryns överläggning för att besvara de frågor som jurymännen i
anledning av målet vilja ställa till honom.

Ehuru jag således icke finner vad som förekommit vid lagrådsgranskningen
utgöra tillräcklig anledning att frångå den principiella uppfattning som
jag tidigare hävdat på denna punkt, föreligga otvivelaktigt vissa tveksamma
frågor beträffande anordnandet av informationen. Lagrådets flesta ledamöter
ha anfört att det till bättre klargörande av informationens karaktär
syntes framför förslagets formulering vara att föredraga, om informationen
angåves skola avse åberopade lagrums rätta tolkning. I det remitterade förslaget
användes uttrycket »upplysningar om vad lag stadgar», vilket uttryck
är hämtat från nya rättegångsbalkens bestämmelser om överläggning
till dom, då nämnd har säte i rätten. Detta uttryck anger enligt min mening
bättre vad som avses, varför jag icke på denna punkt vidtagit någon ändring
i förslaget. Att det kan bli fråga om att lämna upplysningar ej allenast om
skriven lag utan även om eljest vedertagna rättsgrundsatser ligger i sakens
natur.

Vad lagrådets flesta ledamöter i övrigt anfört beträffande tillvägagångssättet
vid informationens meddelande torde i huvudsak böra beaktas. Dock
lär det icke vara nödvändigt utsäga att juryn skall inställa sig inför rätten.
Det torde vara tillräckligt att angiva att juryn skall sammanträda med rätten
för att inhämta upplysningarna; hur detta sammanträde skall anordnas är
en praktisk fråga som ej behöver beaktas i lagtexten. Såsom lagrådets flesta
ledamöter framhållit är detta sammanträde ett led i juryns överläggning och
således undandraget offentligheten. I lagtexten torde böra uttryckligen angivas
att juryn icke i rättens närvaro får överlägga angående sitt svar eller
företaga omröstning.

Enligt nu gällande regler består juryn av nio ledamöter, varav vissa utses
av rätten genom lottning bland ett större antal på en jurymannalista upptagna
personer och återstoden utväljas av parterna. Genom denna ordning ha
personer med juridisk utbildning i viss utsträckning kunnat beredas plats
i juryn. Antalet tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, har vid Stockholms rådhusrätt
under tiden 1939—-1/, 1949 uppgått till 70. I juryn ha i 52 av dessa
mål funnits en eller flera jurister. Endast i 18 mål har juryn bestått av
uteslutande lekmän. Antalet jurister har varit en i 19 mål, två i 20 mål, tre
i 11 mål samt fyra i 2 mål. Av 468 jurymedlemmar i dessa 52 mål ha sålunda
100 varit jurister. Av dessa ha 24 lottats av rätten och 76 utvalts av
part. Bland juryledamöter med juridisk utbildning ha funnits framstående
advokater, domare och rättsvetenskapsmän.

Beslag å vissa skrifter.

Enligt g 4 12 :o och 13:o nu gällande tryckfrihetsförordning kunna tryckta
skrifter, vilka anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg, i vissa
fall indragas. Förutsättning är att de uppenbarligen åsyfta att utplåna käns -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

lan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden. I fråga om indragning av skrifter, vilka mångfaldigas
på annat sätt än genom tryck, finnas motsvarande bestämmelser i
lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa skrifter. Beslutanderätten
tillkommer i sådana fall alltid militär befälhavare.

Några bestämmelser om indragning av tryckta skrifter ha icke upptagits
i det såsom vilande antagna förslaget till tryckfrihetsförordning. Förslaget
bygger på att ingripande mot tryckt skrift skall få ske endast på grund av
skriftens brottslighet och att frågan om konfiskation av skriften på sådan
grund skall prövas av domstol. I avbidan på domstolens prövning kan skriften
läggas under beslag enligt de regler som meddelas härom i tryckfrihetsförordningen.
För att underlätta ett snabbt ingripande mot vissa uppviglande
skrifter, vilka spridas vid avdelning av krigsmakten, har i 10 kap.
11 § förslaget till tryckfrihetsförordning upptagits en bestämmelse om rätt
för militär befälhavare att taga tryckt skrift i förvar i avbidan på skriftens
läggande under beslag.

För att i motsvarande fall möjliggöra ett snabbt ingripande även mot
skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryckpress, föreslås i
propositionen bestämmelser i en särskild lag angående beslag å vissa skrifter.
Lagen är således avsedd att ersätta 1936 års lag angående indragning
av vissa skrifter. Bestämmelserna anknyta nära till reglerna i 10 kap. 11 §
i det vilande förslaget till tryckfrihetsförordning.

Utskottet.

Alltsedan reformen av tryckfrihetsprocessen 1937 ha vissa regler om bl. a.
forum och domstolsförfarande i tryckfrihetsmål varit samlade i en särskild
lag vid sidan av själva tryckfrihetsförordningen. I grundlagen infördes då
huvudsakligen blott de grundläggande bestämmelserna om juryn och dess
sammansättning. Denna uppdelning har förutsatts skola bibehållas vid den
reform av tryckfrihetsrätten, som nu förestår. I 12 kap. av det vilande förslaget
till tryckfrihetsförordning med rubriken »Om rättegången i tryckfrihetsmål»
ha sålunda intagits dels vissa huvudstadganden om själva processen,
dels de väsentliga föreskrifterna rörande juryn. I 15 § i nämnda
kapitel hänvisas till en särskild lag, vari närmare bestämmelser i övrigt
skola meddelas om rättegången i tryckfrihetsmål. Förslag till sådan lag
har genom förevarande proposition förelagts riksdagen. Endast på en punkt
— vad gäller förhållandet mellan rätten och juryn — har den avvägning
som sålunda skett mellan de regler, som grundlagsfästs, och de stadganden,
vilka införts i allmän lag, föranlett diskussion. Utskottet återkommer till
denna fråga i det följande.

De närmare forumreglerna för tryckfrihetsmålen ha samlats i 1 § i förslaget.
Enligt huvudregeln skall laga domstol i tryckfrihetsmål vara tryck -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

frihetsdomstolen i det län, där den ifrågavarande skriftens tryckningsort
är belägen. Beträffande utrikes tryckt skrift skall enligt andra stycket utspridarens
hemvist anses som tryckningsort. I paragrafens tredje stycke
regleras bl. a. det fall, att dennes hemvist är okänt. Däremot saknas bestämmelser,
för den händelse utspridarens hemvist väl är känt men denna
ort är belägen utom riket. Utskottet får därför förorda en komplettering av
ifrågavarande stycke. I fråga om utrikes tryckt skrift föreslås sålunda att,
om utspridarens hemvist är beläget utom riket eller okänt, som tryckningsort
skall gälla den ort, där exemplar av skriften anträffas.

I 4 § andra stycket av förslaget stadgas, att suppleanterna i juryn skola
vid laga förfall för juryman inkallas i den ordning, vari de utlottats. Denna
bestämmelse torde vara så att förstå, att av de ojäviga jurymän, som kvarstå
på jurymannalistan efter det parterna begagnat sin uteslntningsrätt,
skall den, som först utlottas av rätten, sättas främst på suppleantlistan och
den, som sist utlottas, bliva siste suppleant.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad hittills gällt föreskrives i 7 §
att, sedan förhandlingen inför juryn slutförts, rätten skall till juryns besvarande
skriftligen avfatta frågan, huruvida skriften är brottslig efter det
eller de åberopade lagrummen. Avser åtalet flera brott eller föranleder målets
beskaffenhet eljest flera frågor, skola dessa framställas var för sig. Paragrafens
avfattning kan måhända leda till den slutsatsen, att de frågor,
som ställas till juryn, skola avse den åtalade skriften i dess helhet. I praxis
förekommer emellertid ofta, att i enlighet med åklagarens eller målsägande^
yrkanden till juryn ställes ett relativt stort antal frågor, huruvida enstaka
meningar i eller kortare avsnitt av den skrift, varom är fråga, var
för sig äro brottsliga. Den föreslagna formuleringen, som går tillbaka
på äldre stadganden, synes därför icke för alla fall utgöra en adekvat beskrivning
huru det skall tillgå vid frågornas framställande. Då emellertid
stadgandets tillämpning hittills icke torde ha givit anledning till missförstånd,
vill utskottet icke motsätta sig, att paragrafen i denna del överföres
till den nya lagen med i huvudsak oförändrad lydelse.

Av grundläggande betydelse ur tryckfrihetsrättslig synpunkt är juryns
ställning i förhållande till rätten. Principen har hittills varit den, att juryn
som en fristående korporation haft att självständigt pröva frågan om tryckt
skrifts brottslighet. Denna grundsats har alltid ansetts vara något för vår
tryckfrihetsprocess konstitutivt. Stadganden, som innebära ändring härulinnan,
böra därför otvivelaktigt inflyta i själva tryckfrihetsförordningen.
Från denna utgångspunkt har ifrågasatts, huruvida de föreslagna bestämmelserna
i 8 § första stycket om sammanträde mellan juryn och rätten
ha sin rätta plats i ''förevarande tillämpningslag och om de icke hellre bort
införas i själva tryckfrihetsförordningen. Emellertid är avsikten med stadgandena
icke att åstadkomma någon samverkan mellan rätten och juryn

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

utan blott att giva juryn möjlighet att erhålla upplysningar angående sådana
rättsliga spörsmål, som äro av betydelse i målet. Med hänsyn härtill
har utskottet icke någon erinran mot att stadgandena inflyta i rättegångslagen.

Då utskottet skolat taga ställning till huruvida juryn kan antagas bliva
i behov av upplysning i rättsliga frågor, har utskottet haft att utgå från
den sammansättning av juryn, som det vilande grundlagsförslaget föreskriver.
Under sådana omständigheter är enligt utskottets mening icke med säkerhet
att räkna med att inom juryn komma att finnas personer, vilka äga
juridisk utbildning och som skulle kunna giva rättsliga upplysningar åt
sina kamrater i juryn. I de frågor, som ställas till juryn, åberopas ofta lagrum
av ganska invecklad natur och med svårtytt innehåll. Juryn kommer
därför säkerligen att i många fall känna behov av rättslig information. Då
tryckfrihetssakkunniga och departementschefen framlade de nu vilande
grundlagsförslagen om juryns sammansättning, var därvid också en förutsättning,
att dessa skulle kompletteras med bestämmelser, varigenom juryn
bereddes tillfälle erhålla nödig information. Av nu angivna skäl äro enligt
utskottets mening anordningar ofrånkomliga, varigenom juryn tillförsäkras
möjlighet att, när den så önskar, erhålla upplysning i rättsliga frågor.
Utskottet kan därför icke biträda yrkandena i motionerna I: 231 samt
II: 294 och 296.

Vad angår sättet för upplysningarnas meddelande är utskottet ense med
departementschefen om lämpligheten av att låta rätten ombesörja denna
uppgift. Tveksamhet gör sig däremot gällande vid bestämmande av de former,
varunder informationen i övrigt skall lämnas. Den kan givas på huvudsakligen
tre olika stadier i processen, antingen omedelbart före huvudförhandlingen
sedan målets beredande avslutats eller vid huvudförhandlingens
slut i form av en sammanfattning i parternas närvaro eller slutligen senare
under juryns överläggning. Olika kombinationer äro givetvis också möjliga.
Vid frågans bedömande utövar ett flertal synpunkter inflytande. Framför
allt måste juryns självständiga ställning bevaras. Vidare bör informationen
meddelas under sådana former, att på rätten icke kunna falla misstankar
för att ha influerat juryns avgörande. Slutligen är av vikt att information
kommer att lämnas just i de hänseenden, där jurymännen finna sådan erforderlig.

Vissa skäl tala för att informationen skall lämnas omedelbart före huvudförhandlingens
början, önskemålen om att juryns självständighet skall
bevaras och att rätten fritages från allt ansvar för juryns avgörande torde
bäst bliva tillgodosedda härigenom. Risken för att informationen färgas av
det aktuella fallet blir likaledes mindre. Så snart ett måls beredande är slutfört,
är i allmänhet uppenbart, om vilka lagrums tillämpning det kan
bliva fråga. Allmänna upplysningar rörande den rätta tolkningen av dessa
skulle därför kunna givas redan före huvudförhandlingen. Härigenom skulle
jurymedlemmarna också bliva bättre i stånd alt följa med handläggningen,
enär de då ägde kännedom om de straffrättsliga rekvisit, som ägde betydelse
för målet. Å andra sidan kunna under målets huvudförhandling eller

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

senare under juryns överläggning uppkomma spörsmål, varom juryn önskar
få närmare upplysning.

Till förmån för att förlägga upplysningens meddelande i samband med
huvudförhandlingens avslutande talar framför allt den synpunkten, att domstolens
informativa verksamhet då skulle underkastas offentlighetens kontroll.
Behov härav föreligger för att undanröja eljest uppkommande misstankar,
att rätten under informationen obehörigen utövat inflytande på jury<n.
Parterna och deras ombud skulle vid en sådan anordning bliva i tillfälle att
åhöra upplysningarnas meddelande och själva konstatera, att någon påverkan
på juryn icke förekommit från rättens sida. Å andra sidan ligger i sakens
natur att en sådan utformning av informationen begränsar de enskilda
jurymännens möjligheter att ställa frågor och erhålla svar i de hänseenden,
som förefalla dem särskilt betydelsefulla.

För den utväg, som valts i propositionen, nämligen att låta informationen
givas i samband med juryns överläggning, kan särskilt anföras, att envar
juryman härigenom kan påräkna information beträffande just de spörsmål,
vilka han efter vad som förekommit vid huvudförhandlingen anser behöva
klarläggas. Å andra sidan kunna också invändningar resas mot en informationsmetod
av detta slag, såsom framgår av vad som förekommit vid förslagets
behandling i lagrådet. Såväl jurymedlemmarnas frågor som domstolens
svar undandragas helt offentligheten med därav följande olägenheter. Särskild
uppmärksamhet måste vid ett sådant system ägnas frågan, vilken omfattning
informationen skall tillåtas taga. Det bör vara uteslutet att vid upplysningarnas
lämnande ingå på sakförhållandena i det aktuella målet. Informationen
måste därför, såsom lagrådets majoritet angivit, begränsas till den
rätta tolkningen av de i rättens frågor till juryn åberopade lagrummen. Därvid
är av vikt, att lagtolkningen icke röner inverkan av omständigheterna i det
särskilda fallet. Information i andra hänseenden, t. ex. rörande tillämpningen
av stadgandet i 1 kap. 4 § i det vilande grundlagsförslaget rörande de allmänna
grunderna för bedömningen i tryckfrihetsmål, bör däremot icke förekomma.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de särskilda anordningar,
som vidtagits i utländska processordningar för att möjliggöra insyn
i vad som förekommer vid informationens meddelande. Enligt danska retsplejeloven
skall domarens uttalanden vid juryns överläggningar protokolllöras
och bliva härigenom i efterhand tillgängliga för parterna. Enligt den
franska processordningen skall domaren, då han inställer sig hos juryn för
att lämna den upplysningar, vara åtföljd av åklagaren och försvarsadvokaten.
Vid jämförelser med förhållandena i utlandet bör beaktas, att juryn i
den svenska tryckfrihetsprocessen icke intager samma ställning som juryn
i allmänna brottmål enligt utländska rättsordningar.

Utskottet anser sig på fragans nuvarande stadium icke kunna avgiva detaljerade
förslag rörande de former, under vilka juryn skall kunna erhålla
av den önskade upplysningar. Enligt utskottets mening är det angeläget, att
de olika möjligheter, som utskottet ovan anvisat, bliva närmare prövade.
Utskottet vill därför för sin del förorda, att detta spörsmål blir föremål för
vidare överväganden med beaktande av vad utskottet anfört. De för -

Första lagutskottets utlåtande nr 14. 23

slag i ämnet, som därvid framkomma, böra så snart som möjligt föreläggas
riksdagen.

Utskottet har emellertid funnit tillgodoseendet av juryns behov av upplysningar
vara en så viktig förutsättning för den förestående tryckfrihetsreformen,
att bestämmelser i ämnet icke kunna avvaras i förevarande lag ens
under ett kortare övergångsskede. Även om utskottet ansett erinringar böra
riktas mot Kungl. Maj :ts förslag i denna del, har utskottet under förhandenvarande
omständigheter funnit lämpligast att med avstyrkande av motionerna
I: 231 samt II: 294 och 296 föreslå riksdagen att på denna punkt antaga
propositionens förslag i oförändrat skick som ett provisorium.

I övrigt har det i propositionen framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål icke föranlett någon erinran
från utskottets sida. Förslaget till lag angående beslag å vissa skrifter har
icke heller givit utskottet anledning till anmärkning.

Under förutsättning, att riksdagen antager det av konstitutionsutskottet
i memorial nr 10 anmälda förslaget till tryckfrihetsförordning, får första
lagutskottet med stöd av vad ovan anförts hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål — för sin del måtte antaga följande
förslag till

(Gällande lag.)

Lag

den 20 december 1946 (nr 806) med
vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål.

1 §•

Mål angående brott som avses i
§ 3 tryckfrihetsförordningen upptages,
om den skrift som föranlett åtalet
är tryckt i stad i vars rådhus -

(Utskottets förslag''.)

i) Lag

med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Laga domstol i tryckfrihetsmål är
för skrift, som är tryckt i Stockholms
stad eller län, Stockholms rådhusrätt
och för annan skrift den i tryckfri 1

Kungl. Majt:s förslag avviker från utskottets
förslag endast därutinnan, att 1 § tredje
stycket enligt Kungl. Maj:ts förslag är av följande
lydelse:

>Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, om skriften tryckts utom riket, ort som
avses i andra stycket ej känd, gälle som tryckningsort
den ort där exemplar av skriften anträffas.
»

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Gällande lag.)

rätt enligt gällande bestämmelser
jämte borgmästaren finnas minst
två lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten
men i annat fall vid rådhusrätten
i stad som år säte för länsstyrelsen
i det län där skriften är
tryckt eller, om den staden hör till
domsaga, vid den rådhusrätt i länet
med angiven sammansättning som är
närmast tryckningsorten.

Beträffande sådan utom riket på
svenska språket tryckt skrift, å vilken
huvuddistributören finnes angiven,
vare dennes boningsort ansedd
som tryckningsort.

Är vid talans väckande tryckningsorten
eller, i fält som avses i andra
stycket, huvuddistributörens boningsort
ej känd eller är fråga om annan
utom riket tryckt skrift än i andra
stycket sägs, vare som tryckningsort
ansedd ort där skriften anträffas.

2 §•

I mål varom i 1 § förmäles skall
rätten vid förberedande behandling
så snart ske kan utreda vem som
är ansvarig för skriftens innehåll;
och må rätten därvid meddela beslut
i sådan fråga. Tillika skall bestämmas,
huruvida frågan om skriftens
innehåll är brottsligt skall prövas av
jury.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.

Om särskild talan mot beslut, varigenom
rätten ogillat invändning av
den tilltalade, att han icke är ansva -

(Utskottets förslag.)

hetsmål behöriga rådhusrätten i det
län där tryckningsorten är belägen;
finnas i länet flera rådhusrätter med
sådan behörighet, skall målet, om
skriften tryckts i stad där behörig
rådhusrätt finnes, upptagas av den
rådhusrätten och i annat fall av den
av de behöriga rådhusrätterna som är
närmast tryckningsorten. Finnes för
periodisk skrift särskild utgivningsort,
skall i fråga om rättens behörighet
även den orten anses som tryckningsort.

Är skriften tryckt utom riket, skall
som tryckningsort anses den ort, där
den som låtit utlämna skriften för
spridning inom riket har sitt hemvist.

Är vid talans väckande tryckningsorten
ej känd eller är, om skriften
tryckts utom riket, ort som avses i
andra stycket belägen utom riket eller
ej känd, gälle som tryckningsort
den ort, där exemplar av skriften anträffas.

2 §•

I mål, vari talan föres om ansvar,
skall rätten vid förberedande behandling
så snart ske kan utreda huruvida
den tilltalade är ansvarig för skriften
samt, om så erfordras, meddela beslut
därom.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal, höra
part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses i
första stycket må huvudförhandling
utsättas; angående rättens sammansättning
vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsåttes
ehuru målet i övrigt ej är be -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Gällande lag.)

rig för skriftens innehåll, gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat angående
invändning om rättegångshinder.

3 §•

Då jury skall medverka, skola i
samband med målets beredande vid
sammanträde med parterna inför rätten
de åtgärder för juryns bildande
vidtagas som i tryckfrihetsförordningen
stadgas. Sedan målets beredande
slutförts, skall rätten utsätta
tid för huvudförhandling inför juryn.

(Utskottets förslag.)

rett till huvudförhandling, gälle vad
i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.

Om särskild talan mot beslut, varigenom
rätten ogillat invändning av
den tilltalade att han icke är ansvarig
för skriften, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat angående invändning
om rättegångshinder.

3 §■

Vid målets beredande skall tillika
bestämmas, huruvida skriftens brottslighet
skall prövas av jury.

Då jury skall medverka, skola vid
sammanträde med parterna inför rätten
de åtgärder för juryns bildande
vidtagas som i tryckfrihetsförordningen
stadgas. Sedan målets beredande
slutförts, skall rätten utsätta
tid för huvudförhandling inför juryn.

Skall jury ej medverka, varde målet, sedan beredandet slutförts, utsatt
till huvudförhandling i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.

4 §.

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen;
och skall kallelsen innehålla
såväl uppgift å den tid inom
vilken anmälan om laga förfall eller
begäran om befrielse frun jurymannauppdraget
på annan grund senast
bör vara till rätten inkommen, som
ock erinran om påföljd för försummelse
att hörsamma kallelsen.

Visar juryman laga förfall eller beviljas
honom befrielse frän juryman -

4 §•

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken anmälan
om laga förfall hör vara till
rätten inkommen, som ock erinran
om påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

Visar juryman laga förfall, inkallas
från samma grupp av jurymän
suppleant till tjänstgöring. Finner
rätten alt juryman icke styrkt laga

Zb Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Gällande lag.) (Utskottets förslag.)

nauppdraget, inkallas suppleant till förfall, varde jurymannen underrättjänstgöring.
Finner rätten att jury- tad därom. Suppleanter kallas i den
man icke styrkt laga förfall eller av- ordning vari de utlottats.
slås begäran om befrielse från uppdraget,
varde jurymannen underrättad
därom. De av rätten uttagna
suppleanterna skola inkallas i den
ordning vari de utlottats och de av
part utsedda suppleanterna i den ordning
de nämnts.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall
suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom
kan undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron
uppskov med målet, vare han skyldig att ersätta statsverket och parterna
den kostnad, som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten
jämkas efter vad rätten finner skäligt.

5 §• 5 §.

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avlägga denna försäkran: »Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara
de frågor som av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl
vad under juryns överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna
rösta. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget
hålla.»

6 §• 6 §.

Vid huvudförhandlingen äger juryman att med rättens tillstånd framställa
fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan.

Fortsatt huvudförhandling må ej hållas, med mindre juryns sammansättning
är oförändrad.

7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn
blivit förd till slut, skall rätten utan
uppskov till juryns besvarande skriftligen
avfatta frågan, huruvida skriftens
innehåll är brottsligt efter det
eller de lagrum som åklagaren eller
målsäganden funnit tillämpliga. Avser
åtalet flera brott eller föranleder
målets beskaffenhet i övrigt flera frågor,
skola de framställas var för sig.

7 §•

Sedan förhandlingen inför juryn
blivit förd till slut, skall rätten utan
uppskov till juryns besvarande skriftligen
avfatta frågan, huruvida skriften
är brottslig efter det eller de
lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga. Avser
åtalet flera brott eller föranleder
målets beskaffenhet eljest flera frågor,
skola de framställas var för sig.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Gällande lag.)

Innan frågorna till juryn slutligen
avfattas, skall närvarande part beredas
tillfälle att yttra sig över desamma.
Därefter överlägge juryn i enrum
under en av juryn utsedd ordförande.
Framställd fråga skall av juryn
besvaras med ja eller nej. Ej må juryn
åtskiljas innan samtliga frågor
blivit besvarade.

8 §■

Vid juryns överläggning skola
handlingarna i målet jämte rättens
protokoll vara tillgängliga för juryn.

Juryns beslut skall grundas å vad
vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall beslutet grundas å
vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten, varefter dom
skall meddelas senast påföljande söckendag.

(Utskottets förslag.)

Innan frågorna till juryn slutligen
avfattas, skall närvarande part beredas
tillfälle att yttra sig över desamma.

8 §•

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn
omedelbart i enrum under en av juryn
utsedd ordförande. Under överläggningen
skall, om det påkallas av
någon av jurymännen, juryn sammanträda
med rätten för att inhämta
upplysningar om vad lag stadgar. Ej
må i rättens närvaro juryn överlägga
angående sitt svar eller företaga omröstning.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej
åtskiljas, innan samtliga frågor blivit
besvarade.

9 §■

Vid juryns överläggning skola
handlingarna i målet jämte rättens
protokoll vara tillgängliga.

Juryns prövning skall grundas å
vad vid huvudförhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny huvudförhandling
ägt rum, skall prövningen
grundas å vad därvid förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat,
tillställas rätten.

10 §.

Då i mål, vari målsägande fört talan,
skriftens brottslighet prövats av
jury, må, om omständigheterna föranleda
därtill, förordnas att målsäganden
och den tilltalade skola bära
var sin rättegångskostnad.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Gällande lag.) (Utskottets förslag.)

11 §.

Dom skall meddelas senast söckendagen
efter det jurgns svar tillställts
rätten; vid avkunnande av dom erfordras
ej att jurgn är närvarande.

9 §. 12 §.

Jurynian åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsmän.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om mål,
vari talan föres om ansvar, skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande mål,
vari utan samband med åtal talan föres
om tryckt skrifts konfiskering eller
om enskilt anspråk; i mål om enskilt
anspråk gälle dock följande särskilda
bestämmelser.

Vid målets beredande skall utredas,
huruvida anspråket enligt tryckfrihetsförordningen
må göras gällande
mot svaranden samt, om så erfordras,
beslut därom meddelas. Om föreläggande
för part att komma tillstädes
och om verkan av parts utevaro gälle
vad i rättegångsbalken är stadgat angående
sak, varom förlikning ej är
tillåten. Skall jury ej medverka, varde
målet utsatt till huvudförhandling
i den för tvistemål i allmänhet gällande
ordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Genom lagen upphäves lagen den
20 december 1946 (nr 806) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål;
dock skall i fråga om rättegången
i mål, som enligt övergångsbestämmelserna
till nya tryckfrihetsförordningen
skall behandlas enligt
den äldre förordningen, äldre lag tilllämpas.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av
nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den
9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2) Lag

angående beslag å vissa skrifter.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Anträffas vid avdelning av krigsmakten skrift, som mångfaldigats på annat
sätt än genom tryckpress, och innefattar dess spridande uppenbart sådan
enligt lag straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta
sin tjänsteplikt, må skriften, efter beslut av befattningshavare som enligt
lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen, tagas i beslag.
År fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas
av annan befattningshavare av officers eller underofficers grad. Anmälan
därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts;
denne har att genast pröva, om beslaget skall bestå.

2 §.

Har skrift med stöd av 1 § tagits i beslag, skall befattningshavare, som
meddelat beslut därom eller fastställt åtgärd av annan befattningshavare,
genast överlämna ett exemplar av skriften jämte underrättelse om beslaget
till allmän åklagare; om dennes skyldighet att pröva beslaget gälle vad i lag
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom lagen upphäves lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning
av vissa skrifter; dock skall vad i nämnda lag är föreskrivet alltjämt
äga tillämpning i fråga om skrift, beträffande vilken förordnande om indragning
meddelats före nya lagens ikraftträdande.

B. att motionerna 1:231 och 11:294 och 296 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV R YL ANDER.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Krtigel, fru Sjöström-Bengtsson*,
herrar Lindgren, Göransson, fröken Andersson och herr
Fritiof Karlsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund*, Johnsson
i Stockholm, Landgren, Lindahl*, fröken Öberg, herrar Fagerholin och
Svensson i Stenkyrka.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Branting, Göransson och Johnsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

Alltsedan reformen--— (lika med utskottet)----det följande.

De närmare---(lika med utskottet)---skriften anträffas.

I 4 §---(lika med utskottet)----siste suppleant.

I huvudsaklig---(lika med utskottet)---oförändrad lydelse.

I 8 § första stycket finnes intagen en bestämmelse av innebörd, att juryn,
om det påkallas av någon av jurymännen, skall under överläggningen sammanträda
med rätten för att inhämta upplysningar om vad lag stadgar. Till
denna bestämmelse, som bereder möjlighet till kontakt mellan juryn och
domstolen efter det att juryns överläggning tagit sin början, finns icke någon
motsvarighet i den nuvarande tryckfrihetsprocessen. Att en bestämmelse
med denna innebörd nu ansetts erforderlig, sammanhänger bland annat
med att juryn enligt det vilande grundlagsförslaget skall sammansättas enligt
sådana grunder, alt man icke alltid kan räkna med att juridisk sakkunskap
skall vara företrädd bland jurymännen.

Frågan om juridisk information av juryn har, såsom framgår av vad utskottet
anfört i det föregående, även tidigare varit föremål för överväganden.

I sitt betänkande år 1934 angående tryckfrihetsprocessens ombildning föreslogo
de sakkunniga, att rättens ordförande skulle under juryns överläggning
vara närvarande för upplysningars meddelande men skulle avträda innan
ansvarsfrågan upptogs till slutlig prövning. Vid omarbetningen i justitiedepartementet
av de sakkunnigas förslag ersattes denna bestämmelse med ett
stadgande att juryn ägde av rätten införskaffa erforderliga upplysningar. I
sitt yttrande över lagförslaget erinrade lagrådet, att den föreslagna anordningen
vore föga praktisk och sannolikt komme att förfela sitt ändamål.
Beträffande de sakkunnigas förslag anförde lagrådets flesta ledamöter, att
det knappast vore väl förenligt med juryns uppgift och ställning i rätte -

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

gången, om dess överläggning till beslut koinme att äga rum under sådana
former, att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone
till skenet icke kunde anses utesluten. Varken den av de sakkunniga
föreslagna eller den till lagrådet remitterade bestämmelsen medtogs i
det förslag som förelädes riksdagen.

Enligt det föreliggande lagförslaget skall som nämnts juryn under sin
överläggning kunna sammanträda med rätten för att inhämta upplysning
om vad lag stadgar, för det fall att detta påkallas av någon av jurymännen.
Bestämmelsen lägger en till synes obegränsad initiativrätt i varje enskild
jurymans hand. Tydligen kan en rad dylika kontakter framkallas genom
framställningar från en eller flera jurymän. Allvarligare är att den föreslagna
anordningen icke synes vara av beskaffenhet att undanröja de farhågor,
som kommo till uttryck i lagrådets yttrande 1934. Vägande invändningar
synas alltjämt kunna göras mot det sätt, varpå enligt föreliggande
förslag upplysningar skola lämnas juryn. Utskottet hänvisar i detta avseende
till regeringsrådet Quensels yttrande samt till vad som anförts av lagrådets
majoritet angående den icke entydiga innebörden i stadgandet, att informationen
skall inskränka sig till »vad lag stadgar».

Närmare anvisningar om förfarandet då informationer på detta sätt skola
lämnas av rätten till juryn givas icke i lagförslaget i annan mån än att i
motiven anges, att vad som förekommer mellan juryn och domstolen skall
vara undandraget offentligheten. Man får antaga att för jurymännen härvidlag
skall gälla den av dem enligt 5 § avgivna försäkran att hålla i obrottslig
tystnad vad under juryns överläggningar yttras; för domstolens ledamöter
torde gällande regler angående enskild överläggning träda i tillämpning.
Uppenbarligen blir det i regel rättens ordförande som kommer att lämna de
begärda upplysningarna. Det synes emellertid tydligt att han härunder kan
försättas i synnerligen ömtåliga situationer, särskilt i vad det gäller lagtolkningsfrågor
där en anknytning till sakförhållandena i målet ligger nära till
hands. Utskottet ansluter sig i denna del till vad regeringsrådet Quensel anfört.
I detta sammanhang vill utskottet också peka på den enligt utskottets
mening otillfredsställande anordningen, att den domstol, vilken har att överpröva
jurydomen, om denna blir fällande, är densamma som dessförinnan
haft att lämna juryn upplysningar. Där juryn fällt, kan domstolen nämligen
fria den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse (se
12 kap. 2 § i det vilande förslaget till tryckfrihetsförordning). Även i ett
annat avseende kan domstolen taga ställning till frågan om skriftens brottslighet,
nämligen beträffande rättegångskostnaderna. Obunden av juryns
ståndpunkt kan domstolen, enligt 10 § i förslaget, exempelvis kvitta kostnaderna
mellan målsägande!! och den tilltalade även i det fall att skriften
icke förklarats brottslig.

Enligt utskottets mening kan en från offentligheten undandragen överläggning
mellan rätten och juryn, i den form som lagförslaget anger, medföra
allvarliga olägenheter. Även om all anledning finnes att antaga att
både jury och domstol skola bemöda sig om att hålla informationen om vad

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

lag stadgar inom den avsedda ramen, lärer icke kunna undvikas att möjlighet
beredes för ett visst misstänkliggörande i efterhand. Mot juryn kan framkastas
misstanken att den i skuldfrågan icke kunnat tillbörligen hävda sin
självständighet gentemot domstolen, och domstolen kan i sin tur misstänkliggöras
för att ha utövat obehörig påverkan på juryn. Dessa risker, som föranledas
av att överläggningen sker sekret och i parternas frånvaro, synas
böra undvikas, över huvud taget verkar denna av sekretess omgivna kontakt
mellan två i samma sak dömande instanser främmande för svensk rättsuppfattning.
Hur oberättigade här ifrågasatta misstankar än må vara synes det
icke tillrådligt att i tryckfrihetsprocessen införa en anordning som kan leda
till att förtroendet minskas både för juryn och domstolen.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utskottet, med tillstyrkande av
de i ärendet väckta motionerna, att andra och tredje punkterna uteslutas
i 8 § första stycket.

I likhet med departementschefen hyser utskottet den uppfattningen att
juryn kan hava behov av information angående i målet aktualiserade rättsfrågor.
Juryn, som ofta har att taga ställning till juridiska spörsmål av invecklad
natur, kan exempelvis behöva upplysning om ett omstritt eller ålderdomligt
avfattat lagrums rätta innebörd. En sådan information bör emellertid
givas under former, som icke ens ge skenet av att kunna inkräkta
på juryns självständighet. Olika utvägar stå här till buds. Om domstolen
skall ombesörja informationen, kunde det tänkas, att denna ägde rum omedelbart
före huvudförhandlingens början i parternas närvaro. Det kan också
tillgå så, att upplysningarna meddelas i samband med huvudförhandlingen.
Vid en dylik offentlig information — vartill förebilder finnas i utländsk
rätt — skulle parterna och deras ombud bliva i tillfälle att själva
kontrollera det sätt på vilket upplysningarna lämnas. Det må i detta sammanhang
framhållas, att jurymännen enligt 6 § i förslaget ha befogenhet
att vid den offentliga förhandlingen framställa frågor som hänföra sig till
alla sådana synpunkter, som äro av betydelse för juryfrågans besvarande.

Ännu en annan utväg erbjuder sig, nämligen att låta informationen ombesörjas
av någon utanför domstolen stående kvalificerad jurist.

Utskottet föreslår att frågan på vilket sätt informationen skall ske göres
till föremål för ytterligare utredning. En sådan bör kunna utföras så snabbt
att förslag i ämnet kan föreläggas tidigt under nästa års riksdag. Den föreslagna
lagen skall träda i kraft den 1 januari 1950. Under sådana omständigheter
kunna, med hänsyn till den ringa frekvensen av tryckfrihetsmål i
vårt land (10 mål år 1946 och 5 mål år 1947), några olägenheter knappast
uppstå, om de två omtvistade punkterna i 8 § första stycket nu borttagas
för att inom kort ersättas av andra regler. Om tryckfrihetsmål skulle anhängiggöras
under första månaderna år 1950, torde det endast i undantagsfall
komma att inträffa, att jurymedlem skulle önska rättslig information.
Ett dylikt behov kan f. ö. uppstå även i en tryckfrihetsprocess enligt nu gällande
lag utan att detta kan tillgodoses; icke heller med nuvarande sammansättning
har juryn, som förut nämnts, alltid tillgång till juridisk sakkunskap.

Första lagutskottets utlåtande nr 14.

I övrigt---- (lika med utskottet)---till anmärkning.

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 231 samt
II: 294 och 296 och med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål —- för sin del måtte antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 1 och 8 §§ erhålla följande
lydelse:

1 §•

Laga domstol i tryckfrihetsmål är för skrift, som är tryckt i Stockholms
stad eller län, Stockholms rådhusrätt och för annan skrift den i tryckfrihetsmål
behöriga rådhusrätten i det län där tryckningsorten är belägen;
finnas i länet flera rådhusrätter med sådan behörighet, skall målet, om
skriften tryckts i stad där behörig rådhusrätt finnes, upptagas av den rådhusrätten
och i annat fall av den av de behöriga rådshusrätterna som är
närmast tryckningsorten. Finnes för periodisk skrift särskild utgivningsort,
skall i fråga om rättens behörighet även den orten anses som tryckningsort.

Är skriften tryckt utom riket, skall som tryckningsort anses den ort, där
den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket har sitt hemvist.

Är vid talans väckande tryckningsorten ej känd eller är, om skriften
tryckts utom riket, ort som avses i andra stycket belägen utom riket eller
ej känd, gälle som tryckningsort den ort, där exemplar av skriften anträffas.

8 §•

Om de frågor, som av rätten framställts till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Juryn må
ej åtskiljas, innan samtliga frågor blivit besvarade.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning angående frågan, huru i tryckfrihetsmål
juryn må kunna erhålla önskade upplysningar i
rättsliga spörsmål, samt om framläggande för riksdagen av
de förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda; samt

C. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående beslag å vissa skrifter.

3 Dihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 1 avd. Nr H.