Första lagutskottets utlåtande nr 13 (Utlåtande 1944:L1u13 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag
till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Genom en den 8 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 14, har Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag örn kastrering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har, såvitt angår det under 1) angivna lagförslaget, hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet. Det under 2) omförmål
da förfat tningsförslaget har hänvisats till behandling av konstitutionsutskottet.

Det av första lagutskottet behandlade lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag till Lag om

kastrering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, må han kastreras
enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Samma lag vare, där någon på grund av könsdriftens abnorma riktning
eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn ingrepp i könsorganen som är
påkallat av kroppslig sjukdom.

2 §.

Saknar någon på grund av rubbad själsverksamliet förmåga att lämna
giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke
ej föreligger.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 13.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3 §•

Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

4 §•

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig
den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad
hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å
allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd,
därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av
grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för densamma vara för
handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan dylik anstalt.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas
vad i första stycket andra punkten stadgas.

5 §.

Kastrering skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller
sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medicinalstyrelsen,
där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan
åtgärd å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt.

6 §.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning
med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt
mål yppa något av vad därvid förekommit.

7 §.

över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må besvär
anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet meddelades.

8 8.

Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest
är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Första lagutskottets utlåtande nr 13. 3

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Med kastrering förstås en åtgärd som åsyftar att beröva en person — man
eller kvinna — alla de funktioner som äro betingade av könskörtlarna. Kastrering
sker vanligen genom operativt borttagande av dessa körtlar (testiklarna
hos mannen, äggstockarna hos kvinnan). Samma effekt kan emellertid
även, om än icke med samma grad av visshet, vinnas genom röntgen- eller
radiumbestrålning av könskörtlarna. Genom kastreringen försvinner fortplantningsförmågan,
likaså de verkningar på organismen, som äro beroende
av den från könskörtlarna härrörande insöndringen (inre sekretionen) av
hormoner. Av denna insöndring beror könsdriften till stor del, i många fall
huvudsakligen eller helt.

Ett operativt avlägsnande av könskörtlarna, helt eller delvis, företages ej
sällan på grund av kroppslig sjukdom. I vissa fall, såsom då könskörtlarna
äro angripna av tuberkulos eller svulstbildningar, är syftet med ingreppet
icke att upphäva de till könskörtlarna bundna funktionerna utan blott att
häva den sjukliga processen. Nödgas man härvid borttaga båda könskörtlarna,
inträder kastreringseffekt såsom en oundviklig biverkan. Ofta har
dock sjukdomen redan tidigare förorsakat att könskörtlarnas funktion upphört.
I andra fall sker ingreppet i syfte att upphäva könskörtlarnas funktion
för att därigenom skapa en förutsättning för sjukdomens botande. Operationen
är då att anse såsom kastrering i egentlig mening.

Enligt av medicinalstyrelsen lämnade uppgifter ha under åren 1935—1939
på landets sjukvårdsinrättningar företagits operationer, bestående i en eller
dubbelsidigt avlägsnande av könskörtlarna —• vilketdera har av tillgängliga
uppgifter icke kunnat avgöras — till ett antal av 10 642, därav å män 1 139
och å kvinnor 9 503.

Från kastrering bör särskiljas sterilisering i den betydelse, vari detta ord
numera vanligen brukas. Sterilisering i denna inskränktare mening är ett
ingrepp i könsorganen, som icke medför annan påföljd än att fortplantningsförmågan
försvinner. Detta åstadkommes genom att de mogna könscellerna
hindras i sin passage från könskörtlarna, vilket enklast sker genom operativt
avlägsnande av ett stycke av sädesledarna eller äggledarna.

Sterilisering blev föremål för rättslig reglering genom lagen den 18 maj
1934 örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av
rubbad själsverksamhet. Denna lag har numera avlösts av den mera omfattande
lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering. Lagbestämmelser om kastrering
saknas däremot.

I samband med antagandet av 1934 års steriliseringslag anhöll nämnda års

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

riksdag på hemställan av andra lagutskottet, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en allsidig, förutsättningslös utredning huruvida och under vilka förhållanden
sedlighetsförbrytare måtte kunna underkastas sådant ingrepp, som
vore ägnat att motverka eller upphäva deras sjukliga anlag. Med anledning
av riksdagens anhållan uppdrog dåvarande chefen för justitiedepartementet
den 15 juni 1935 åt tillkallade sakkunniga att verkställa den begärda utredningen,
men de sakkunnigas arbete avbröts genom Kungl. Maj:ts den 13 december
samma år meddelade beslut rörande anstånd med vissa kommittéoch
sakkunnigutredningar inom justitiedepartementet, och den 23 december
1939 återkallades de sakkunnigas uppdrag i förevarande del. Genom beslut
den 3 maj 1941 förordnade därefter chefen för justitiedepartementet att
strafflagberedningen skulle upptaga frågan angående lagstiftning örn kastrering
av vissa sedlighetsförbrytare. Beredningen har sedermera den 1 september
1941 avgivit promemoria med förslag till lag örn kastrering m. m.
(SOU 1941: 25).

Sedan promemorian avlämnats har beredningen tillika i anledning av särskilt
uppdrag utarbetat förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar. 1 en vid 1943 års riksdag väckt
motion (II: 130) yrkades, att riksdagen måtte för sin del antaga de av strafflagberedningen
sålunda utarbetade lagförslagen med de jämkningar och ändringar
som kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Därvid
anfördes att frågan om kastrerings tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna
mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda
lagstiftningsfrågorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang.

På hemställan av första lagutskottet — som anslöt sig till vad sålunda anförts
— beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 205) till Kungl. Majit anhålla
om framläggande för nästkommande års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning
angående homosexualitetens straffrättsliga behandling och därmed
sammanhängande ämnen i huvudsaklig överensstämmelse med de av strafflagberedningen
utarbetade lagförslagen.

Strafflagberedningen har upptagit till behandling frågan om lagstiftning
angående kastrering i hela dess vidd.

Beträffande kastrerings tillåtlighet enligt gällande rätt uttalas av beredningen,
att det självfallet är utan stöd av uttrycklig lag tillåtet att på medicinsk
indikation borttaga eller funktionellt förstöra könskörtlarna. Angående
rättsenligheten av en kastreringsåtgärd i andra fall erinrar beredningen,
att kastrering rent objektivt sett får anses innebära tillfogandet av sådan
svår kroppsskada varom förmäles i 14 kap. 10 § strafflagen.

Till stöd för att kastrering borde i lagstiftningsväg regleras även i andra
fall än där fråga är om sedlighetsförbrytare har beredningen anfört att, sedan
genom 1941 års steriliseringslag alla fall av sterilisering utom på vissa medicinska
skäl underkastats lagens bestämmelser om krav på förhandenvaron
av bestämda indikationer och om särskild prövning före ingreppets företagande,
det måste anses otillfredsställande att det större och mera allvarliga

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

ingreppet kastrering skulle vara oreglerat i lag och sålunda med vederbörandes
samtycke kunna verkställas enbart på läkarens prövning av att enligt
hans uppfattning bärande skäl till ingreppet vore för handen. Avsaknaden
av lagstiftning på området kunde vidare föranleda att kastrering icke komme
till stånd, då sådan ur allmänna synpunkter vöre påkallad. En särskild
betydelse hade frågan om lagstiftning angående kastrering vidare fått med
hänsyn till den aktualitet spörsmålet om åtgärder mot homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar erhållit.

Såsom indikationer för kastrering uppställas i beredningens förslag dels
att någon med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, s. k. kriminalpo1
i ti sk indikation, dels att någon på grund av könsdriftens abnorma riktning
eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet,
en indikation vilken av beredningen betecknats såsom humanitär.
Den föreslagna lagen skall ej äga tillämpning i fråga om åtgärd som är påkallad
av kroppslig sjukdom. Härmed har beredningen avsett att närmare
avgränsa området för sådan kastrering som, enär den företages på medicinsk
indikation, icke beröres av förslagets bestämmelser. Beredningen har
funnit det angeläget att, då kastrering på kriminalpolitiska och humanitära
indikationer göres beroende av att särskilda förutsättningar föreligga, de för
dessa fall avsedda lagbestämmelserna icke kringgås genom att de medicinska
indikationerna vidgas utöver vad som därmed avsetts. Själsligt lidande på
grund av en abnorm könsdrift borde sålunda enligt beredningens mening
hänföras icke under medicinsk utan under humanitär indikation.

En förutsättning för kastrering enligt den föreslagna lagen är att den på
vilken ingreppet skall företagas samtycker till åtgärden. Saknar han på grund
av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke, må han dock
kastreras, även om han ej samtyckt. Några bestämmelser om tvångskastrering
upptager emellertid förslaget icke. I avvaktan på de resultat som på frivillighetens
väg stå att vinna har beredningen trott det vara riktigast att tills vidare
blott tillåta frivillig kastrering. Beredningen har härvid anmärkt att för
den som är intagen å fångvårds- eller annan anstalt avgörandet, örn han
skall låta sig kastreras eller icke, kan i betydlig grad påverkas av utsikten att
därigenom undgå fortsatt anstaltsvistelse.

För kastrering fordras enligt förslaget alltid tillstånd av medicinalstyrelsen.
Innan tillstånd meddelas skola vissa närstående och, beträffande på allmän
anstalt intagen, anstaltens läkare och föreståndare beredas tillfälle att yttra
sig. Den som är under 23 år må ej kastreras med mindre synnerliga skäl
därtill äro. Kastrering skall i regel utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän
anstalt eller sjukstuga.

Förslaget upptager vidare bestämmelser örn tystnadsplikt för läkare eller
annan, som å tjänstens vägnar tagit befattning med kastrering eller med
ärende angående sådan åtgärd. Härjämte föreslås ett tillägg till lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar i
syfte att bereda skydd mot offentliggörande av beslut som rör tillämpning
av lagen örn kastrering eller lagen örn sterilisering.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Slutligen innehåller den föreslagna lagtexten vissa straffbestämmelser, nära
överensstämmande med motsvarande stadganden i steriliseringslagen.

Över strafflagberedningens promemoria ha yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar. En översiktlig redogörelse för innehållet
i yttrandena lämnas å s. 10—18 i propositionen, vartill utskottet
hänvisar.

I propositionen anför föredragande departementschef en, statsrådet Bergquist,
såvitt nu är i fråga, följande:

»Såsom den lämnade redogörelsen visar begärde riksdagen år 1934 utredning
angående lagstiftning örn kastrering med hänsyn till det värde ett sådant
ingrepp kunde ha såsom skyddsåtgärd mot sedlighetsförbrytare. Den fara
som personer med kriminella sexuella böjelser utgöra för sin omgivning gör
det ofta nödvändigt att vidtaga åtgärder som mera varaktigt sätta dem ur
stånd att fortsätta att begå sedlighetsbrott. Det kan emellertid knappast anses
tillfredsställande, att samhället skall vara hänvisat uteslutande till att tillgripa
långvarig — kanske livslång — anstaltsinternering av en sådan person
för att skydda sig mot risken för nya sedlighetsbrott från hans sida. Många
sedlighetsförbrytare skulle kunna göra en samhällsnyttig insats, om de befrias
från den könsdrift som ligger till grund för deras kriminella böjelse.
Kastrering ger en möjlighet att tillgodose säkerhetssynpunkterna och samtidigt
låta individen återfå sin frihet.

Såsom strafflagberedningen uttalat torde kastrering, som sker med giltigt
samtycke av den å vilken ingreppet företages, enligt gällande rätt få anses
tillåten, om bärande skäl för åtgärden föreligga. Ehuru kastrering således
anses kunna ske oaktat frågan ej blivit reglerad i lag, kan frånvaron av bestämmelser
i ämnet föranleda att kastrering icke kommer till stånd i den utsträckning
som är önskvärd. En reglering i lag torde komma att bidraga till
att initiativ till kastrering tages i större utsträckning. Beredningen har vidare
framhållit, att grova sedlighetsförbrytare ofta förete sådana själsliga defekter
att de svårligen kunna giva något rättsligen giltigt samtycke till kastrering.
En annan olägenhet som frånvaron av bestämmelser medför är, att
prövningen av frågan, huruvida tillräckliga skäl till kastrering föreligga, ej
är underkastad någon reglering. Såsom beredningen erinrar, kan till följd
härav en person, som är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, bliva
föremål för kastrering utan annan prövning än att en läkare, vilken som
helst, finner bärande skäl till ingreppet vara för handen. Detta kan icke anses
tillfredsställande, helst som det mindre allvarliga ingrepp som sterilisering
utgör blivit reglerat i lag.

Beredningen har framhållit, att lagstiftning om kastrering finnes i flera
främmande länder. Sålunda ha i samtliga våra nordiska grannländer förutsättningarna
för kastrering reglerats i samma lagar som gälla sterilisering.
Enligt dessa bestämmelser kan kastrering ske av kriminalpolitiska skäl för
att förebygga brott liksom i viss utsträckning även för att undanröja andra
olägenheter av abnorm könsdrift. Såsom vägledande för lagstiftningsfrågans

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

bedömande i Sverige har beredningen betecknat vissa undersökningar beträffande
verkningarna av kastrering som gjorts i Danmark, där kastrering varit
lagligen reglerad sedan år 1929. Enligt de uppgifter härom som återgivas i
beredningens promemoria ha erfarenheterna varit mycket gynnsamma, särskilt
såvitt gäller verkningarna i kriminalpolitiskt och socialt hänseende.
Det synes även framgå, att de farhågor man tidigare hyst angående skadliga
följder för den kastrerade varit överdrivna.

I yttrandena över beredningens förslag har det nästan enhälligt befunnits
önskvärt, att en lagstiftning om kastrering kommer till stånd. Jag hyser
även för min del den uppfattningen, att frågan om tillåtligheten av kastrering
bör underkastas reglering genom lagstiftning.

Beträffande räckvidden av lagstiftningen synes enighet i ston sett råda
därom att den, såsom beredningen föreslagit, bör omfatta kastrering på
kriminalpolitisk indikation samt att kastrering på grund av kroppslig sjukdom
bör lämnas utanför den lagliga regleringen och således alltjämt bero
på vederbörande läkares prövning. Däremot lia uttalats delade meningar
örn beredningens förslag att i lagen reglera under vilka förutsättningar kastrering
må äga rum i de fall då en abnorm könsdrift medför menliga följder
för individen i själsligt eller socialt hänseende. I flera yttranden har gjorts
gällande, att denna av beredningen som humanitär betecknade indikation
rätteligen borde betecknas som medicinsk och att frågan om tillåtligheten
av kastrering i sådana fall borde lämnas utanför lagstiftningen.

I dessa hänseenden synes anledning till tveksamhet finnas allenast såvitt
angår de fall då kastrering ifrågasättes på grund av själsligt lidande. Det kan
icke bestridas, att kastrering som avser att häva sinnessjukdom eller höggradig
neuros kan sägas ske på medicinsk indikation. Att lämna utanför lagstiftningens
område klara fall av denna natur skulle icke möta några större
betänkligheter. Med avseende å gränsfallen synes emellertid välgrundat att
underkasta dem reglerande bestämmelser. Det är för övrigt tydligt, att om
endast övriga föreslagna indikationer upptagas i lagen, bestämmelserna härom
lätt skulle kunna kringgås genom en utvidgad tillämpning av medicinska
indikationer. Jag anser därför nödvändigt att i lagen medtaga även de fall
då kastrering motiveras av sådant men, som är av själslig natur. Den föreslagna
lagstiftningen kommer därigenom att omfatta samtliga fall, då kastrering
huvudsakligen är motiverad av mer eller mindre svårbedömbara förhållanden
på själslivets område. De framställda invändningarna mot beredningens
förslag synas väsentligen ha sin grund i farhågan att önskvärd sekretess
ej skall kunna upprätthållas, därest frågan örn kastrering städse skall underkastas
central prövning hos medicinalstyrelsen. Denna farhåga torde emellertid
i huvudsak kunna undanröjas genom en jämkning av förslaget i fråga
om prövningsförfarandet. Av dessa skäl vill jag biträda förslagets ståndpunkt
beträffande lagstiftningens omfattning.

Även den närmare utformningen av de föreslagna indikationerna har i
yttrandena föranlett vissa erinringar.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Mot den kriminalpolitiska indikationen i förslaget, som förutsätter att vederbörande
med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, har anmärkts, bland
annat, att det kunde ifrågasättas huruvida vissa lindrigare former av sedlighetsbrott
omfattades av indikationen. För att detta ej skulle bliva föremål för
tvivel har yrkats, att ur lagen skulle uteslutas kravet på att faran eller skadan
skall vara allvarlig. Att tillmötesgå detta ändringsyrkande torde emellertid
med hänsyn till ingreppets allvarliga art icke vara tillrådligt. Det synes
sålunda icke böra komma i fråga att tillåta kastrering enbart på den
grund att vederbörande kan befaras begå sedlighetsbrott, även om detta är
mycket ringa. Någon utvidgning av den kriminalpolitiska indikationen, som
ju avser att tillgodose det allmännas intresse, synes mig alltså icke böra äga
rum. Emellertid kan det givetvis tänkas, att ur vederbörandes egen synpunkt
föreligger allvarlig olägenhet på grund av hans könsdrift utan att han utgör
någon allvarlig fara för omgivningen t. ex. om han har en så fast rotad
böjelse att han gång efter annan ådrager sig bestraffning för mindre lagöverträdelser
på det sexuella området. I sådana fall kan emellertid en kastrering
komma i fråga enligt den av beredningen föreslagna s. k. humanitära
indikationen. -— Ej heller i övrigt har jag, frånsett en mindre redaktionell
jämkning, funnit anledning till någon ändring av den föreslagna kriminalpolitiska
indikationen.

Den i förslaget upptagna s. k. humanitära indikationen omfattar sådana
fall då någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka
åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet. Under utredningen
ha särskilt beaktats de lidanden som åsamkas konstitutionellt
homosexuella personer genom deras abnorma könsdrift. Kastrering av sådana
personer torde kunna vara väl motiverad av humanitära skäl, även om
vederbörande ej utgör någon fara för omgivningen och tillräcklig anledning
till ingrepp ur kriminalpolitisk synpunkt sålunda ej föreligger. Såsom förut
nämnts har i vissa yttranden uttalats, att kastrering kunde — frånsett svårt
själsligt lidande — vara motiverad även på grund av annan allvarlig olägenhet
än sådan som kan sägas vara av social art. Med hänsyn härtill torde begränsningen
till olägenhet av social natur böra utgå. Svea hovrätt har med
avseende å utformningen av nu ifrågavarande indikation framhållit, att de
sexuella instinkterna, även örn de ej vöre abnormt inriktade eller stegrade,
hos intellektuellt undermåliga kunde taga sig besvärande uttryck på grund
av dessa personers bristande självkontroll. Det torde emellertid icke föreligga
tillräckliga skäl att fördenskull göra avsteg från förslagets ståndpunkt i fråga
om den s. k. humanitära indikationen.

Enligt beredningens förslag skall såsom förut nämnts från lagens tilllämpning
undantagas kastrering som påkallas av kroppslig sjukdom. Medicinalstyrelsen
har i sitt yttrande förordat, att undantaget närmare preciseras
till att avse kastrering på grund av sjukdom i könsorganen. Samma ändringsförslag
har framställts även i andra yttranden och synes mig lämpligt.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Beträffande den i vissa yttranden berörda frågan, huruvida kastrering
skall kunna få genomföras även med tvång, synas övervägande skäl tala
för att i enlighet med strafflagberedningens förslag bygga den nya lagstiftningen
på frivillighetens grund. Ehuru givetvis kastrering kan vara påkallad
av ett så starkt samhällsintresse att det är önskvärt att ingreppet
företages oberoende av den ifrågavarande personens vilja, torde det vara
välbetänkt att vid lagstiftning på detta område framgå med försiktighet.
Kastrering av en person med sådana själsförmögenheter, att han är i stånd
att lämna giltigt samtycke till åtgärden, torde sålunda ej böra tillåtas, med
mindre han samtycker därtill. Endast i de fall, då han på grund av rubbad
själsverksamhet är ur stånd att lämna sådant samtycke, torde kastrering
böra få äga rum därförutan. Även i detta fall bör emellertid, liksom ifråga
örn sterilisering, gälla att något våld ej må användas för att förmå honom
att underkasta sig ingreppet. Något krav på att oförmågan att lämna samtycke
skall vara varaktig torde icke behöva upptagas. Därest prövningen
huruvida i dessa fall kastrering må ske uppdrages åt medicinalstyrelsen,
finnes ej anledning att befara, att kastrering skall företagas på någon som
ej själv kan bedöma innebörden av åtgärden, örn hopp finnes att han skall
tillfriskna så att han åter får förmåga att bedöma frågan.

Vad nu sagts om att lagstiftningen bör bygga på frivillighetens grund utesluter
helt naturligt icke, att en person stundom kan befinna sig i sådan belägenhet
att han själv känner sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke
till kastrering för att undgå för honom allvarliga olägenheter. Den
som är intagen å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebär en
allvarlig fara för andra måste säga sig, att han har ringa utsikt att bliva
utskriven därifrån, så länge denna fara består. Hans önskan att bliva utskriven
kan därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig
kastrering. Jag vill understryka, att det icke torde vara lämpligt att direkt
förelägga en på anstalten intagen person att välja mellan kastrering och
fortsatt kvarhåhande i anstalt, ehuru anstaltsledningen eller anstaltsläkaren
bör i förekommande fall sökr klargöra för den intagne, att det finnes möjlighet
för honom att bliva utskriven, om han underkastar sig kastrering och
därefter befinnes ofarlig.

Såsom åldersgräns, under vilken kastrering ej må ske med mindre synnerliga
skäl därtill äro, har strafflagberedningen föreslagit 23 år. Medicinalstyrelsen
bar förordat att gränsen höjes till 25 år, medan i ett annat yttrande
ifrågasatts, huruvida icke gränsen borde sänkas. Enighet synes råda
därom, att kastrering i allmänhet ej bör företagas å den som ej är fullt
utvecklad i fysiskt och psykiskt hänseende. Vid vilken tidpunkt detta inträffar
är individuellt. Det möter därför svårigheter att fastställa en för alla
fall lämplig åldersgräns. Att sätta den lägre än strafflagberedningen föreslagit
torde icke vara att förorda. En höjning av gränsen kan åter medföra, att
det ej sällan skulle föreligga ett behov att företaga kastrering å personer under
den i lagen angivna åldern. Jag anser mig därför ej böra frångå förslaget
på denna punkt. Det torde kunna överlämnas åt prövningen i de sär I

Ii hang lill riksdagens protokoll 1944. sami. 1 ami. Xr 13. y

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

skilda fallen att tillse, att den, som ännu vid 23 års ålder ej är fullt utvecklad,
icke blir kasserad med mindre det påkallas av synnerliga skäl.

I fråga örn den prövning som skall föregå kastrering i de fall som avses
i förslaget ha olika meningar gjorts gällande i yttrandena. Beredningens förslag
att hänskjuta alla i lagen reglerade fall till medicinalstyrelsens prövning
har i vissa yttranden uttryckligen betecknats såsom värdefullt. I andra
yttranden hävdas däremot, att denna anordning icke vore erforderlig eller
lämplig i alla fall. I stället har föreslagits att överlämna prövningen åt
läkare.

Vad först angår kastrering på kriminalpolitisk indikation är att märka,
att prövningen huruvida sådan indikation föreligger är av annan art än
den som läkare i sin verksamhet vanligen företager. Kastreringen sker nämligen
i dessa fall ej i främsta rummet för att bota den, mot vilken ingreppet
riktas, utan för att skydda samhället mot befarade brott från hans sida.
En central prövning av särskilt sakkunnig myndighet synes därför i dessa
fall vara på sin plats. Detta torde gälla även om vederbörande är omhändertagen
inom sinnessjukvården. Någon annan myndighet än medicinalstyrelsen
torde härvid knappast komma i fråga. De i vissa yttranden
framställda önskemålen om förstärkning av styrelsen med juridisk sakkunskap
i ärenden angående kastrering torde böra beaktas i administrativ
ordning.

I fråga om kastrering på humanitär indikation synas skälen att förlägga
prövningen till en central myndighet mindre starka. Väl ställas även i dessa
fall stora krav på den som skall avgöra huruvida ingreppet är grundat, men
kastreringen företages dock i hithörande fall främst med hänsyn till patientens
eget bästa, och prövningen, huruvida ingreppet må företagas, är
därför väsentligen av samma natur som den läkare eljest ha att utföra vid
ett ifrågasatt ingrepp. Beträffande sterilisering, som ju innebär ett mindre ingripande
än kastrering, gäller visserligen för jämförliga fall, att åtgärden ej
må äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Det kan emellertid ej sällan
befaras, att sterilisering påkallas i oträngt mål, och det återhållande moment
som en central prövning utgör torde med avseende å denna åtgärd vara av
särskild betydelse. Beträffande kastrering åter torde, såsom strafflagberedningen
framhållit, vara sällsynt att åtgärden påkallas annat än i trängande
fall. Därjämte tala vägande skäl mot en anordning som kräver central prövning
av frågan örn tillåtligheten av kastrering på humanitär indikation. Den
som på grund av abnorm könsdrift önskar bliva kastrerad torde nämligen,
såsom i yttrandena erinrats, vara synnerligen angelägen, att hans ärende behandlas
med särskild diskretion. Han kan befara, att om handlingar skola
uppsättas i ärendet och ett flertal personer taga del av dem, ingreppet och
dess orsaker blottas för obehöriga, och han kan på den grund bliva obenägen
att begära kastrering, ehuru sådan är sakligt motiverad. Det synes därför
vara lämpligast, att kastrering i dessa fall som regel får ske efter läkares
bedömande. Tillräckliga garantier för att prövningen sker med erforderlig
omsorg och sakkunskap kunna vinnas genom att föreskriva, att jämte

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

den läkare, som företager ingreppet, jämväl annan läkare i den tjänsteställning
Konungen bestämmer skall, med angivande av grunden för åtgärden,
ha förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen. Utlåtande
torde böra avfattas skriftligen. En dylik anordning av prövningsförfarandet
har i allmänhet ansetts tillräcklig för avbrytande av havandeskap och i vissa
fall även för sterilisering.

Ehuru sålunda prövningen, huruvida den s. k. humanitära indikationen
föreligger, i regel torde kunna anförtros åt två läkare, synes likväl kravet på
central prövning böra bibehållas för vissa hithörande fall. Om den vars
kastrering är ifrågasatt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden,
torde det vara önskvärt, att prövningen städse sker hos medicinalstyrelsen.
Detsamma torde böra gälla, därest han ej fyllt 23 år. I sådan
händelse skall ju enligt förslaget kastrering endast undantagsvis få äga rum.
Är han intagen å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus eller annan dylik anstalt,
torde det likaledes med hänsyn till den ställning vari han befinner sig vara
lämpligt att upprätthålla kravet på en central prövning. Jag vill i övrigt
framhålla, att i de fall, då enligt vad nyss sagts kastrering må ske efter två
läkares samstämmiga prövning, något hinder ej bör föreligga mot att ärendet
i stället dragés under medicinalstyrelsens prövning.

Enligt beredningens förslag må tillstånd av medicinalstyrelsen till kastrering
icke lämnas med mindre — där så kan ske — tillfälle att yttra sig bereus,
om vederbörande är underårig den som har vårdnaden örn honom, örn
han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt
om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare. Dessa
bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla även i nyss nämnda fall, då prövningen
anförtros två läkare. Därjämte torde för dessa fall böra stadgas, att
anmälan om kastreringsåtgärden skall göras till medicinalstyrelsen. Föreskrift
i sådant hänseende torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

På sätt framgår av det anförda har jag i fråga om huvudpunkterna i en
lagstiftning örn kastrering med allenast få undantag kunnat ansluta mig till
strafflagberedningens förslag. Beträffande de delar av förslaget som jag härvid
icke berört synas skäl till avvikelser i sakligt hänseende icke föreligga.

Den föreslagna lagen örn kastrering föranleder ändring i lagen örn behörighet
att utöva läkarkonslen och i regeringsrättslagen. Den förra lagändringen
har jag anmält i samband med frågan angående ändrad lagstiftning
rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling. Ändringen i regeringsrättslagen
avser att mål rörande tillstånd till kastrering liksom mål örn sterilisering
skola upptagas och avgöras av regeringsrätten. Frågan härom torde
jag senare få anmäla.

Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.»

Lagrådet har den 22 december 1943 avgivit yttrande (iver ett i enlighet med
vad sålunda anförts inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag örn

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

kastrering. En av lagrådet mot det remitterade lagförslaget framställd erinran,
avseende utformningen av den i 1 § tredje stycket upptagna medicinska indikationen,
har föranlett att en återgång i sak ägt ram till strafflagberedningens
förslag på denna punkt.

Utskottet. Utskottet har vid sin granskning av det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om kastrering icke funnit anledning till erinran mot detsamma
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 14, måtte, såvitt densamma
hänvisats till lagutskott, av riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson och Krugel, fru Sjöström-Bengtsson
saint herrar Knut Petersson, Ragnar Bergh, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Berg och Björling, fru Gustafson samt herrar Landgren,
Gustafsson i Lekåsa, Lindahl, Sundström i Vikmanshyttan och Sundqvist.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441129