Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u12 - a l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta straffbestämmelser
för vissa våldsbrott.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 199 i första kammaren av herrar
Eliasson och Sundin samt nr 241 i andra kammaren av herrar Hedlund och
Larsson i Hedenäset. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att — i anslutning
till pågående prövning av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk -—
en översyn i skärpande riktning kommer till stånd i fråga om straffbestämmelserna
rörande brott, som innefattar våld mot person eller eljest angrepp
mot den personliga integriteten, samt att arbetet bedrives så skyndsamt att
förslag i frågan kan framläggas för 1959 års riksdag».

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelser mot våldsbrott och andra angrepp mot den personliga
integriteten återfinnes i olika kapitel i strafflagen.

I 14 kap. straffbelägges förutom mord och dråp samt vissa andra gärningar
olika former av uppsåtlig misshandel. Regleringen av straff för dylika
brott anknyter främst till den effekt misshandeln medfört så att straffsatsen
är olika allteftersom den misshandlade ljuter döden eller får svår
kroppskada, mindre svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada. För
misshandel, som medfört den misshandlades död, upptages i 4 och 5 §§
mycket stränga straffskalor. Den förra paragrafen avser det fall att misshandeln
skett med berått mod och föreskriver straffarbete på livstid eller
från och med åtta till och med tio år. I det senare lagrummet stadgas för
misshandel, som skett av hastigt mod, straffarbete från och med fyra till
och med åtta år. Vid synnerligen mildrande omständigheter skall dock
straffet i båda fallen utmätas efter en lindrigare straffskala, utgörande i
det förra fallet lägst straffarbete i fyra år och i det senare lägst straffarbete
i två år. Har den misshandlade av misshandeln fått svår kroppsskada, som
varit åsyftad, utgör enligt 10 § straffskalan, om skadan skedd med berått
mod, straffarbete från och med sex till och med tio år och, om skadan skedde
av hastigt mod, straffarbete från och med två till och med sex år. Med
svår kroppsskada förstås enligt stadgandet förlust av talförmåga, syn eller

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. .9 samt. 1 avd. Nr 12

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa
eller livsfarlig sjukdom. Enligt 11 § skall om någon genom misshandel
föranlett svår kroppsskada men icke haft uppsåt att åstadkomma sådan
skada straffet utgöra, om misshandeln skett med berått mod, straffarbete
från och med två till och med sex år och, om den skett av hastigt mod,
straffarbete i högst två år. För misshandel, varav följt mindre lyte eller
kroppsfel eller lindrigare sjukdom än nyss angivits, stadgas i 12 § en straffskala
av fängelse eller straffarbete i högst två år, dock att det därest omständigheterna
är synnerligen mildrande må dömas till böter. Har av misshandel
följt ringare eller ingen skada skall enligt 13 § straffet utgöra böter
eller fängelse i högst ett år.

Om någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan
dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen, skall
enligt 15 § första stycket den omständigheten, om gärningsmannen är förfallen
till straff för misshandel eller försök därtill, vid straffets bestämmande
anses som försvårande. I sådant fall må straffet höjas för misshandel enligt
11 §, där den skett av hastigt mod, och enligt 12 § till straffarbete i
fyra år samt för misshandel enligt 13 § till straffarbete i högst ett år. Är den
skyldige icke förfallen till straff för misshandel eller försök därtill utgöres
enligt 15 § andra stycket straffet för resande av livsfarligt vapen av böter
eller fängelse i högst sex månader.

15 kap. upptager under rubriken om brott mot annans frihet eller frid åtskilliga
detaljerade bestämmelser om slaveri, människorov m. m., olovligt inspärrande
eller fängslande samt enlevering, för vilka brottstyper i allmänhet
föreskrivits mycket stränga straffskalor. Av intresse i förevarande sammanhang
är närmast de i kapitlet upptagna bestämmelserna i 12 och 15 a §§.
I 12 § stadgas att, om man tager kvinna med våld och emot hennes vilja
med henne övar otukt eller tvingar henne därtill genom hot som innebär
trängande fara, han skall dömas till straffarbete från och med fyra till och
med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada, skall han dömas
till straffarbete på livstid eller i tio år; ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen
dömas till straffarbete på livstid. Enligt 15 a § skall den som
förmår kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig gärning
än i 12 § avses eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller
att om någon lämna menligt meddelande dömas till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen försvårande, må
tiden för straffarbetet höjas till sex år. I 26—28 §§ meddelas bestämmelser
om straffskydd för hemfrid. Brott mot hemfriden bestående bl. a. i inträngande
i någons hemvist med våld eller eljest emot hans vilja straffas
enligt 26 § med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker hemfridsbrottet
i uppsåt att annan våldföra må straffet, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,
utgöra straffarbete i högst två år. För hemfridsbrott som består i
att gärningsmannen utan att intränga i hemvistet slår in fönster eller kastar
in sten eller annat stadgas i 28 § böter eller fängelse i högst sex månader.
Sker gärningen av överdåd eller okynne är straffet allenast böter. För stö -

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1&58

rande av hemfrid genom stenkastning och dylikt eller bultningar eller annat
våld å annans hus eller åstadkommande av oljud eller oväsende i annans
gård eller trädgård utgöres enligt samma lagrum straffet av böter.
Om någon, utan att hemfridsbrott ägt rum, våldfört sig på annan i hus eller
gård, där han har sitt hemvist eller dit han i fara tog tillflykt, eller å fartyg
eller ute å mark, då han förrättar sitt arbete, skall enligt 31 § den omständigheten
anses som försvårande vid bestämmande av straff för våldet.

Utom de i ovannämnda lagrum stadgade straffen kan såsom reaktionsform
under vissa förutsättningar användas skyddsåtgärd, exempelvis förvaring.
Finnes brottet icke förskylla svårare straff än straffarbete i ett år
eller fängelse i två år, kan villkorlig dom ifrågakomma. Såsom förutsättning
härför anges i 1 § lagen om villkorlig dom, att det med hänsyn till den brottsliges
karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes skälig anledning
antaga, att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå
brott. Villkorlig dom må dock enligt samma lagrum icke meddelas, där det
av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår
straff. Att uppmärksamma är också vissa stadganden i lagen den 30
december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.
Enligt 1 § äger rätten i fall då tilltalad är i sådan ålder att skyddsuppfostran
kan förekomma i stället för att döma till fängelse eller straffarbete efter
hörande av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för
hans omhändertagande för skyddsuppfostran. I 2 § föreskrives, att den som
ej fyllt aderton år icke må dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om ej särskilda skäl äro därtill.

Pågående reformarbete

Sedan länge har arbete pågått med en översyn av strafflagens bestämmelser
om de särskilda brotten. Hela innehållet i strafflagens speciella del utom
såvitt angår de i 14—18 kap. upptagna bestämmelserna, vilka huvudsakligen
avser brott mot person, har undergått revision efter förslag som framlagts
av straffrättskoinmittén. År 1945 erhöll kommittén uppdrag att bl. a.
göra en översyn av straffbestämmelserna i 14—18 kap. strafflagen om brott
mot person. Förslag till reformer på detta område innefattas i ett av kommittén
år 1953 avgivet betänkande med förslag till brottsbalk.

Vad angår misshandelsbrottcn har kommittén anfört bl. a.:

Den viktigaste vid misshandelsbrotten mötande allmänna frågan är den
redan i direktiven berörda om de s. k. objektiva överskotten. Dessa äro av
grundläggande betydelse för det nuvarande misshandelskapitlet. Straffet
växlar främst efter den effekt misshandeln medfört, oavsett om gärningsmannens
uppsåt omfattat denna effekt eller ej. Har någon misshandlat en
annan, blir straffet helt olika allteftersom denne ljuter döden eller får svår
kroppsskada, mindre svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada. En sådan
ordning kan med hänsyn till svårigheten att bevisa uppsåtet vara naturlig
på en primitivare nivå men är icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle.
År 1937 vidtogs den lagändringen att förhöjt straff, som lagen utsät -

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

ter för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död,
ej skall ådömas, när sådan utgång timat mera av våda än av vållande. Ouppsåtliga
följder av gärningen skola alltså läggas gärningsmannen till last allenast
i den mån han bort räkna med dem och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet.
Även efter 1937 års lagändring skall emellertid den som uppsåtligen
misshandlar annan och därigenom av oaktsamhet vållar hans död straffas
såsom för dråp enligt en mycket sträng straffskala. Enligt förslaget skall
däremot i sådant fall på vanligt sätt ådömas straff för misshandel jämte vållande
till annans död, vilket regelmässigt leder till avsevärt lindrigare resultat
än om de båda brotten betraktas som en enhet och bestraffas såsom
dråp. Kommittén har över huvud tagit steget fullt ut och varken vid misshandel
eller vid andra uppsåtliga brott låtit ouppsåtliga verkningar spela
någon roll för brottsbegreppens utformning. Detta gäller även gradindelningen
av uppsåtliga brott. Om någon genom ett uppsåtligt brott av oaktsamhet
vållar större skada än han åsyftat, får detta beaktas vid straffmätningen
inom den grad dit brottet med hänsyn till de uppsåtliga omständigheterna
därvid hör men kan icke flytta brottet upp i en högre svårhetsgrad.

I överensstämmelse med vad nu sagts har misshandelsbrottet i förslaget
indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår,
medelsvår eller ringa skada utan, liksom stöld och talrika andra brott, med
hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vid bedömande
huruvida misshandel är grov skall enligt förslaget särskilt beaktas, om gärningen
var uppenbart livsfarlig eller ådagalade synnerlig förslagenhet eller
grymhet eller om gärningsmannen uppsåtligen tillfogade svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom. Vad straffet angår ha enligt kommitténs mening
våldsbrotten — i den mån de icke medfört död eller svår kroppsskada ■—
hittills bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten.
Förslaget öppnar därför möjlighet till strängare ingripanden mot våldsverkare.

Enligt kommitténs förslag indelas alltså misshandelsbrottet i tre grader
alltefter brottets grovhet, bedömd med hänsyn till samtliga omständigheter
vid brottet och sålunda ej med hänsyn allenast till effekten och till huruvida
gärningen förövats med berått mod eller hastigt mod. Straffet för mellangraden
föreslås utgöra fängelse i högst fyra år. Är brottet ringa utgöres
straffet av böter eller fängelse i högst sex månader. För grov misshandel utgör
straffskalan fängelse från och med ett till och med tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall enligt förslaget särskilt beaktas, om
gärningen var uppenbart livsfarlig eller ådagalade synnerlig förslagenhet
eller grymhet eller ock gärningsmannen tillfogade svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom. Dessa bestämmelser avses skola ersätta jämväl det nuvarande
stadgandet i 14 kap. 15 § första stycket strafflagen. Motsvarigheten
till det självständiga brottet resande av livsfarligt vapen upptages i förslaget
under beteckningen olaga hot, för vilket brott föreskrivits en straffskala av
fängelse i högst två år eller böter.

Den straffrättsliga regleringen av våldtäktsbrotten har i förslaget underkastats
vissa jämkningar, och i samband därmed har företagits viss justering
av straffskalorna. För våldtäkt föreslås en straffskala av fängelse från och
med två till och med tio år eller, om brottet med hänsyn till kvinnans för -

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

hållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt, fängelse från
och med sex månader till och med fyra år. Vad angår inträdandet av så svåra
följder av gärningen som svår kroppsskada eller dödsfall utgår förslaget
från att förhöjning av straffet här kan inträda enligt reglerna om sammanträffande
av brott.

Även beträffande hemfridsbrottet har vissa ändringar vidtagits. Straffet
för sådant brott skall utgöra fängelse i högst två år eller böter. Det har
icke ansetts behövligt att särskilt beakta sådana kvalificerade fall som avses
med den särskilda straffskärpningsregeln i 15 kap. 26 § strafflagen, enär
det, om uppsåt att våldföra ådagalägges, i regel torde kunna dömas till ansvar
för såväl hemfridsbrottet som försök eller förberedelse till våldsbrottet.
Vidare har det ansetts att sådana omständigheter, som avses i 15 kap. 31 §
strafflagen, utan särskilt stadgande kunna beaktas vid bedömning huruvida
våldsbrott enligt de nya reglerna är att anse som grovt,

Det straffrättsliga reaktionssystemet har sedan en längre tid varit föremål
för reformarbete. Efter strafflagens tillkomst har påföljdssystemet undergått
förändringar genom partiella reformer. Utvecklingen har gått i den
riktningen att vid sidan av de i strafflagen upptagna straffen tillskapats reaktionsformer,
där behandlingen rättar sig efter brottslingens personliga egenskaper
och behov. I ett år 1956 avgivet betänkande med förslag till lag om
skydd för brott, m. m. (SOU 1956: 55) har strafflagberedningen, som haft i
uppdrag att företaga en översyn och kodifiering av de till straff- och skyddsåtgärdssystemet
hörande lagbestämmelserna, redovisat sitt arbete härmed.
Förslaget är så utformat att någon åtskillnad icke göres mellan vissa som
straff betecknade åtgärder och andra påföljder för brott. Brottspåföljderna
uppdelas i allmänna påföljder samt särskilda påföljder för ämbetsmän och
krigsmän. De allmänna påföljderna är böter, fängelse, villkorlig dom,
skyddstillsyn, skyddsuppfostran och skyddsinternering ävensom överlämnande
till särskild vård, varunder inbegripes vård enligt barnavårdslagen,
lagen om nykterhetsvård och sinnessjuklagen samt öppen psykiatrisk vård.
Förslaget innebär bl. a. beträffande den nuvarande villkorliga domen, att
denna, förutom att därur utbrutits de nyss angivna åtgärderna bestående
i överlämnande till särskild vård, uppdelats i två påföljder, villkorlig dom
och skyddstillsyn. Den villkorliga domen är avsedd för tillfällighetsbrottslingar,
vilkas prognos är så god att — utöver den varning som domen innebär
— särskilda åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande. Sådan dom,
som innebär att påföljd efterges under förutsättning att den dömde ej begår
nytt brott under en prövotid av två år, kan icke förenas med övervakning
eller särskilda föreskrifter, bortsett från föreskrifter om skadeståndsbetalning.
Skyddstillsynen är en självständig påföljd och innebär alltså icke något
anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd
påföljd. Denna åtgärd innebär i allmänhet att den dömde under eu prövotid
skall stå under övervakning och eventuellt också underkasta sig särskilda
föreskrifter angående sin livsföring. Åtgärden kan också förenas med eu

6 Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

kort tids anstaltsbehandling. Skyddsuppfostran, som är avsedd för kriminell
ungdom i åldern 18—20 år, karakteriseras av att den dömde skall erhålla
en efter hans förutsättningar individualiserad behandling, som alltid
skall börja i anstalt. Skyddsinternering är avsedd för i stort sett samma
klientel som de nuvarande påföljderna förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Det påföljdssystem som förslaget innehåller lämnar stort utrymme åt
domstolarna vid valet av påföljd. Skyddslagen innehåller icke några allmänna
bestämmelser om hur valet av brottspåföljd skall ske. Böter och fängelse
avses i första hand skola tillämpas i de fall, då den brottslige icke finnes
vara i behov av någon särskild form av behandling. I dessa fall kan också
villkorlig dom ifrågakomma, under förutsättning att denna påföljd finnes
vara tillfyllest ur allmän synpunkt. Användningsområdet för böter och
fängelse är emellertid vidare än som följer av det nu sagda. Även om den
tilltalade i och för sig är i behov av behandling, bör i vissa fall böter ådömas,
emedan brottet är för obetydligt för att utlösa den ifrågavarande behandlingen.
För tillämpning av skyddstillsyn, skyddsfostran och skyddsinternering
kräves, att å brottet eller, när den tilltalade har begått flera
brott, å något av dem kan följa fängelse, vid skyddsinternering fängelse
i två år eller däröver. Även för villkorlig dom förutsättes, att å brottet
eller något av brotten kan följa fängelse. Omvänt kan det förhålla sig så,
att fängelse bör ådömas emedan den påföljd som med hänsyn till den tilltalade
skulle vara lämpligast finnes vara otillräcklig ur allmänpreventiv
synpunkt. Beträffande villkorlig dom har liksom i gällande lag upptagits en
uttrycklig föreskrift härom; villkorlig dom får ej meddelas, om med hänsyn
till brottets svårhet eller eljest hinder däremot möter ur allmän synpunkt.
Varken vid villkorlig dom eller vid skyddstillsyn uppställes såsom i
den nuvarande lagen om villkorlig dom någon till brottets svårhetsgrad knuten
formell övre gräns för påföljdens tillämplighet. Beredningen har ansett,
att domstolen obunden av sådana formella regler bör få pröva, huruvida med
hänsyn till alla föreliggande omständigheter, och däribland alltså även brottets
svårhet, den tilltänkta brottsreaktionen är tillfyllest ur allmän synpunkt.
Jämväl i övrigt har beredningen i stor utsträckning undvikit att binda domstolarna
genom formella föreskrifter. Genom förslaget öppnas också möjlighet
att, om det bl. a. av allmänpreventiva skäl finnes anledning skärpa
reaktionen mot den brottslige, jämte villkorlig dom utdöma böter.

Utskottet

Den stigande brottsligheten utgör ett oroväckande problem, som är föremål
för stor uppmärksamhet från det allmännas sida. Såväl vid 1956 som vid
1957 års riksdagar har frågor om brottsligheten varit under riksdagens bedömande,
och även i andra instanser pågår arbete som syftar till att skapa
olika möjligheter att komma till rätta därmed. Utskottet anser i nuvarande

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

läge särskilt angeläget att omsorgsfullt pröva alla förslag som framlägges i
syfte att öppna möjlighet till effektiva åtgärder mot brottsligheten.

I förevarande motioner väckes fråga om företagande av en skärpning av
straffbestämmelserna för vissa grupper av brott, framför allt våldsbrotten,
i syfte att åstadkomma en kraftigare samhällsreaktion mot detta slag av
brottslighet. Motionärerna synes vara av den uppfattningen att för vissa slag
av dylika brott frihetsstraff kommer till användning i alltför ringa utsträckning
och att eljest villkorlig dom användes i en icke önskvärd omfattning.
Bakom motionärernas krav ligger den tanken att samhällsreaktionen mot brott
av här avsett slag mera än hittills bör anpassas till vad som erfordras med hänsyn
till allmänpreventiva krav. Utskottet har sig bekant att, även om frekvensen
av våldsbrott under senare år icke företett en ökning jämförbar med
andra slag av brott, det framkommit en särskilt i de största städerna uppmärksammad
tendens i förråande riktning. I betraktande särskilt härav är
det naturligt att också synpunkter av det slag som anföres i motionerna blir
av större aktualitet.

Av det sedan lång tid pågående reformarbetet avseende en översyn av
strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten återstår att förverkliga
den tredje etappen, som innefattas i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk
och som avser brotten mot person, däribland våldsbrotten. Förslaget är
f. n. under prövning hos Kungl. Maj :t. Det är motionärernas mening att riksdagen
skulle anhålla att Kungl. Maj :t i samband med denna prövning företager
en översyn i skärpande riktning i fråga om straffbestämmelserna för
de brott som här avses.

I det föregående har utskottet lämnat en kort redogörelse för den nu gällande
straffrättsliga regleringen av ett antal av de vanligast förekommande
våldsbrotten och därmed jämförliga brott ävensom för den ståndpunkt
brottsbalksförslaget i förevarande avseende intagit beträffande samma brott.
Av denna redogörelse framgår att redan med de nuvarande bestämmelserna
för flertalet ifrågavarande brott ett stort utrymme lämnas domstolarna att
utmäta stränga frihetsstraff. För många av brotten utgöres också straffminimum
av långvarigt frihetsstraff. Endast beträffande ett fåtal brott av angivna
slag ger straffskalan möjlighet att i stället för frihetsstraff utmäta
bötesstraff. Att märka är beträffande särskilt de sistnämnda brotten att
brottsbeskrivningen ofta har så vidsträckt omfattning att därunder skall
rymmas såväl allvarligare fall som brott av förhållandevis lindrig karaktär.
Denna omständighet måste medföra att straffsatsen medger utrymme att
tillgripa endast böter. Brottsbalksförslaget innebär i avseende å dessa brott
en skärpning så till vida att normalfallet i regel avses skola förskylla frihetsstraff.

Vad angår frågan om användandet av villkorlig dom för brott som avses i
motionerna är att beakta att i gällande lag om villkorlig dom uttryckligt
förbud mot sådan dom meddelas för sådana fall, där det av allmänpreventiva
hänsyn är påkallat alt den brottslige undergår straff. Så är uppenbarligen
ofta fallet vid våldsbrott. I fråga om unga lagöverträdare är emellertid möj -

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

ligheten att ådöma frihetsstraff genom 1952 års lagstiftning begränsad till
sådana fall där särskilda skäl föreligger. Syftet härmed är, att samhällsingripandet
mot sådana lagöverträdare främst bör ske i form av barnavård,
särskilt skyddsuppfostran, i stället för inom fångvårdens ram. Denna anordning
synes ibland ha föranlett den föreställningen att samhällsingripande
i form av barnavård icke utgör en tillräcklig reaktion. Även i fall som i och
för sig kunnat medföra ingripande inom barnavården kan emellertid särskilda
skäl till ådömande av frihetsstraff föreligga, bl. a. då den brottslige på
grund av bristande resurser inom barnavården icke kan beredas plats på
ungdomsvårdsskola.

Av vad sålunda anförts framgår att lagstiftningen i stort sett öppnar tillräckliga
möjligheter till ett så kraftigt ingripande mot brottslighet av förevarande
art som kan anses erforderligt av hänsyn till allmänpreventionen
och medborgarnas berättigade krav på skydd. I vad mån dessa möjligheter
i önskad utsträckning tillvaratages i rättstillämpningen är självfallet svårt
att avgöra utan en närmare undersökning. Utskottet är emellertid av den
uppfattningen att för kvalificerade och mera straffvärda brott i regel utmätes
en tillräckligt kraftig reaktion. I den mån våldsbrotten tenderar att
öka i antal eller eljest förekomma i allt allvarligare former kan det sannolikt
förväntas en reaktion häremot i skärpande riktning från de rättstillämpande
myndigheterna. Till de skärpningar av lagstiftningen på detta område, som
kan komma att följa på grund av framlagda utredningsförslag, kommer
riksdagen att få ta ställning i en nära framtid. Utskottet anser därför icke
erforderligt att något initiativ i nuvarande läge tages från riksdagens sida.
Emellertid synes det angeläget att den fortsatta utvecklingen följes med
skärpt uppmärksamhet från lagstiftarens sida och att tendenser i ogynnsam
riktning föranleder övervägande av lämpliga motåtgärder. En annan omständighet,
som icke faller inom ramen för de föreliggande motionerna men
som otvivelaktigt är ägnad att bidraga till uppkomsten av otrygghetskänsla
hos allmänheten, är att polisen, särskilt i storstäderna, icke har tillräckliga
resurser att förekomma och uppdaga brott. Ehuru anledning saknas att
här ingå närmare på denna fråga, vill utskottet dock som sin mening framhålla,
att upprätthållandet av en effektiv polismakt är en av de allra viktigaste
faktorerna i kampen mot brottsligheten. Det är därför en angelägen
samhällsuppgift att tillse att förekommande brister i sådant avseende snarast
avhjälpes.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:199 och 11:241, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Per Olofsson, fru Gärde Widemar, herrar
Lindgren, Nyström, Erik Svedberg, Arvidson, fru Nilsson och herr Alexanderson;
samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, Onsjö, Lundqvist,
Eliasson i Stockholm och fru Lidman-Frostenson.

Reservation

av fru Nilsson, herrar Arvidson, Onsjö och fru Lidman-Frostenson, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Den stigande —- —- — (lika med utskottet) — ---mot brottsligheten.

I förevarande---(lika med utskottet)---större aktualitet.

Av det--- — (lika med utskottet)---här avses.

Såsom i motionerna påpekas har straffrättskommittén i sitt år 1953 framlagda
förslag till brottsbalk funnit skärpning av vissa hithörande bestämmelser
påkallad. Så har t. ex. föreslagits i fråga om bestämmelserna rörande
misshandel samt olaga hot, i vilka hänseenden kommittén — enligt
vars mening våldsbrotten i hittillsvarande rättstillämpning ej sällan bedömts
alltför lindrigt — sålunda ansett nuvarande bestämmelser otillfredsställande.
Behovet av det ökade straffrättsliga skydd, som kommittén alltså
redan för åtskilliga år tillbaka funnit vara för handen, lärer genom brottsutvecklingen
under den gångna tiden få anses ha blivit ytterligare markerat.
Under hänvisning jämväl till vad utskottet här ovan anfört rörande angelägenheten
att omsorgsfullt pröva alla möjligheter till effektiva åtgärder mot
brottsligheten framstår det därför som i hög grad befogat, att den av kommittén
behandlade frågan om skärpta straffbestämmelser på förevarande
område nu med det snaraste förelägges riksdagen och att i samband därmed
den översyn av bestämmelserna kommer till stånd, vartill erfarenheterna och
utvecklingstendenserna under senare tid kan giva anledning.

Vad särskilt angår den i motionerna berörda frågan om tillämpningen av
villkorlig dom vid brott av hithörande slag synes det väl förtjänt att övervägas,
huruvida icke brottens beskaffenhet och medborgarnas berättigade
krav på skydd mot personliga övergrepp kräver en restriktivare tillämpning
än vad för närvarande synes förekomma. Visserligen skall redan enligt gällande
lagstiftning frihetsstraff icke utdömas villkorligt, om allmänpreventiva
hänsyn talar däremot. Det är emellertid av väsentlig betydelse för rättstilllämpningen
att den berörda frågan blir föremål för principiell bedömning
i lagstiftningssammanhang och att, därest större reslriktivitet i detta hänseende
anses påkallad, uttalande härom göres från lagstiftarens sida.

Det bör slutligen framhållas att enighet inom utskottet råder beträffande
tanken att upprätthållandet av en effektiv polismakt är en av de allra viktigaste
faktorerna i kampen mot brottsligheten och att det är en angelägen
samhällsuppgift att förekommande brister i sådant avseende snarast avhjälpes.

2 Jiihanq till riksdagens protokoll I9.rit(. Usuml. l avd. Nr 12

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:199
och 11:241, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
— i anslutning till pågående prövning av straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk — en översyn i skärpande riktning
kommer till stånd i fråga om straffbestämmelserna för
brott, som innefattar våld mot person eller eljest angrepp
mot den personliga integriteten, samt att arbetet bedrives
så skyndsamt att förslag i frågan kan föreläggas 1959 års
riksdag.

580407

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag