Första lagutskottets utlåtande nr 11 (Utlåtande 1951:L1u11 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens
antal.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 60 i första
kammaren av herr Holmbäck och nr 90 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg samt nr 62 i första kammaren av herr Wehtje m. fl. och nr 68 i
andra kammaren av herrar Edström och Nilsson i Svalöv.

I motionerna I: 60 och II: 90, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen
efter erforderlig utredning måtte för sin del besluta om sådan ändring
av lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, att regeringsrätten
kan förstärkas med ytterligare en eller flera ledamöter».

Motionerna I: 62 och II: 68, vilka även äro likalydande, utmynna i hemställan,
»att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

* -

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 mars 1946 (nr 113)
om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall till och med den 31 december 1957 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som Kungl.
Maj :t bestämmer utgöras av elva regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd,
i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas
till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad
därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1951.»

Därjämte anföra motionärerna:

»Skulle det befinnas, att antalet regeringsråd bör ökas mera än som angives
i ovanstående lagförslag, hemställes, att vederbörande utskott måtte
vidtaga därav föranledd ändring i lagförslaget.»

I motiveringen anföres i motionerna I: 62 och II: 68 bl. a. följande.

På senare tid synes---balansen av mål i kammarrätten hava gått

ned rätt betydligt. — — — Annorlunda förhåller det sig med balansen av
oavgjorda taxeringsmål i regeringsrätten. Den utgjorde vid 1950 års utgång

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 1 avd. Nr 11.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 11.

enligt den senaste arbetsberättelsen från finansdepartementets regeringsrättsbyrå
4 183 mål (inklusive ett mindre antal mål ang. nöjesskatt m. m.
som icke avser taxering i vanlig mening) och hade under året ökats med
icke mindre än 580 mål. Eftersom avverkningen av till nämnda byrå hörande
mål under samma tid uppgick till 1 388 mål, kan byråns balans på
två år beräknas öka med i det närmaste samma antal mål, som hinner avverkas
under ett ar. Detta betyder, att väntetiden för de skattskyldiga _

därest särskilda åtgärder för ökad avverkning av målen icke vidtagas -__

om två år kan beräknas ha ökat ytterligare nära ett år. Fortsätter denna
tendens, kan läget lätteligen bliva katastrofalt för rättsvården å ifrågavarande
område. —- — -—

Att arbetsbalansen hos regeringsrätten ökat trots ökningen av regeringsrådens
antal och icke på avsett sätt nedbringats är icke någon överraskande
företeelse. I statsverkspropositionen^ hava under de senaste åren under
andra huvudtitelns anslag till regeringsrätten lämnats vissa upplysningar
härutinnan. Motsvarande upplysningar saknas, såvitt vi kunna ''finna, i
årets statsverksproposition. Vi hava därför ansett oss böra fästa riksdagens
uppmärksamhet på den förevarande frågan och förmena, att riksdagen redan
nu bör fatta beslut om härav påkallade åtgärder. •— —_-

I avsaknad av erforderligt material för beräkning av effekten av olika
tankbara möjligheter hava vi stannat vid att nu föreslå ökning av regeringsrådens
antal med ytterligare ett regeringsråd. ------

En förstärkning av arbetskrafterna hos regeringsrätten med ett regeringsråd
och häremot svarande antal föredragande är ingen större fråga ur statsfinansiell
synpunkt och den framstår även ur dylik synpunkt såsom väl försvarlig.
Ett snabbare avgörande av taxeringsmålen medför nämligen besparmg
av det allmännas utgifter för räntegottgörelse vid skatterestitutioner, i
det att den tid räntegottgörelsen avser minskas. Några siffror skola belysa
inneborden av detta påpekande. Antalet vid 1950 års utgång oavgjorda
taxeringsmål hos regeringsrätten motsvarar i det närmaste exakt antalet
taxermgsmål, som med nuvarande sammansättning av regeringsrätten tarva
„ -fncn°r S*tt avgörande. Det på grund av beslut av regeringsrätten under
ar 1950 restituerade skattebeloppet utgjorde enligt en överslagsberäkning
omkring 1 720 000 kronor. Motsvarande belopp torde vissa tidigare år hava
varit väsentligt högre. Ränta å 1 720 000 kronor under 2 V, år, vilken tidrymd
med hansyn till erforderlig remisstid kan betecknas såsom den nuvarande
»onodiga liggetiden», uppgår till 215 000 kronor. De besparingar, som
kunna vinnas genom att räntekostnaderna nedgå, motväga således rätt avsevart
den kostnadsökning, som vårt förslag till ökning av regeringsrådens
antal medför.--- o o

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört får utskottet hänvisa till
motionerna.

Regeringsrättens organisation och arbetssätt.

Gällande föreskrifter angående regeringsrättens organisation och verksamhet
återfinnas i §§ 18, 19, 21, 22, 25 och 26 regeringsformen samt i lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Härtill ansluta sig bestämmelserna
i en särskild lag av den 29 mars 1946 om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal.

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall enligt § 18 regeringsformen
i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas
minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställning
samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Dessa kallas regeringsråd
och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela
antalet regeringsråd skola ha fullgjort vad författningarna föreskriva dem
som må nyttjas i domarämbeten. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter
skall enligt § 21 regeringsformen tjänstgöra i lagrådet. I § 22 regeringsformen
stadgas, att mål i regeringsrätten kunna prövas och avgöras av fem
ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro ense om slutet. 1 § regeringsrättslagen
föreskriver, att regeringsrätten skall utgöras av sju regeringsråd,
av vilka en i regel tjänstgör i lagrådet.

Genom den nyssnämnda lagen av den 29 mars 1946, vilken trätt i kraft
den 1 oktober samma år, har emellertid genomförts en provisorisk förstärkning
av regeringsrätten till tio regeringsråd, av vilka dock fortfarande en
skall tjänstgöra i lagrådet. Regeringsrättens arbete skall enligt samma lag
fortgå minst fyrtio veckor om året. I den mån så lämpligen kan ske, skall
regeringsrätten arbeta på avdelningar.

Provisoriet var ursprungligen avsett att vara till och med den 30 september
1949 eller, om särskilda förhållanden föranledde därtill, den tidigare
dag som Kungl. Maj :t bestämde. Genom en år 1949 genomförd lagändring
utsträcktes emellertid tiden för provisoriets längsta bestånd till den 30 september
1952. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av
inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju.

Jämlikt stadgande i § 25 regeringsformen skola ärendena beredas till föredragning
och avgörande i regeringsrätten i det departement, vartill de höra
enligt Kungl. Maj :ts stadga den 29 juni 1950 angående statsdepartementen.
Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten
föredraga ärende meddelas enligt 6 § regeringsrättslagen av
Konungen. Närmare föreskrifter i nu berörda hänseenden och angående behandlingen
i övrigt inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten,
meddelas i en av Kungl. Maj :t den 18 juni 1926 utfärdad stadga.

Sedan antalet regeringsråd den 1 oktober 1946 ökades till tio, därav en
tjänstgörande i lagrådet, har som regel tillämpats följande schema för
tjänstgöringen i regeringsrätten.

	Antal timmar för föredragning	Närvarande vid „ , föredragning ^varande avd. 1 avd 2 for hemarbete
Måndag varannan vecka .. ..	..... 1	5	4 —
Tisdag varje vecka.........	..... 4	5	4 —
Onsdag » .........	..... 4	5	4
Torsdag > .........	..... 4		4 5 — 5
Fredag v .........	..... 4	4
Lördagen är hemarbetsdag för :	samtliga ledamöter.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Antalet föredragningstimmar i veckan uppgår alltså varannan vecka till
26 och varannan vecka till 24 eller i medeltal till 25. Medan antalet i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter utgjorde sex uppgick föredragningstiden
under åren omkring 1940 till 15 timmar i veckan men ökades från och
med år 1942 med hänsyn till ökat antal inkommande mål successivt till 17
timmar i veckan. För år räknat har den planenliga föredragningstiden —
med reduktion för mellankommande helgdagar —• uppgått före år 1942 till
omkring 580 timmar, åren 1943—45 till omkring 655 timmar samt därefter
med nio ledamöter till omkring 955 timmar. Fördelat på antalet ledamöter
motsvara dessa föredragningstider 97, 109 och 106 timmar.

Historik.

Det första världskriget förorsakade en mycket kraftig ökning i tillströmningen
av mål till regeringsrätten. För att nedbringa uppkommen arbetsbalans
förordnades genom kungörelse den 12 december 1924, att besvär i vissa
mål om avlöningsförmåner och dylikt samt vissa mål om delaktighet i eller
avgift till pensionsinrättning m. in., som dittills prövats av regeringsrätten,
skulle i stället fullföljas till och avgöras i kammarrätten. Vidare förordnades,
att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning beroende anmärkningsmål,
mål om avkortning och avskrivning av allmänna medel eller
av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle få fullföljas
från kammarrätten. Ytterligare föreskrevs genom kungörelse samma dag,
att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär i dylika mål
dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten. Tillräcklig
minskning i tillströmningen av mål till regeringsrätten inträdde
emellertid icke genom nu berörda föreskrifter. Ytterligare åtgärder blevo
därför erforderliga. Genom lag den 5 mars 1926 föreskrevs, att regeringsrättens
obligatoriska hörande över ansökningar i fideikommissärenden skulle
upphöra. I syfte att befordra en snabbare handläggning av målen i regeringsrätten
genomfördes vidare samma år vissa bestämmelser för åstadkommande
av en förbättrad föredragning. Fn icke oväsentlig avlastning av regeringsrättens
arbetsbörda skedde sedermera därigenom att enligt särskilda föreskrifter
i förordningen den 27 juni 1927 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 talan mot kammarrättens utslag icke vidare finge
föras beträffande huvudparten av mål rörande fastighetstaxering för år 1928
eller senare år eller beträffande mål om virkestaxering för år 1929 eller
senare år.

Emellertid ansågs icke till fyllest med dessa åtgärder till lättande av regeringsrättens
arbetsbörda, utan nya åtgärder i detta syfte beslötos år 1928.

Genom lag den 14 juni 1928 ändrades regeringsrättslagen så, att ytterligare
vissa grupper av mål överflyttades från regeringsrätten till annan
myndighets prövning. Vidare vidtogs genom kungörelse den 24 augusti 1928

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

sådan ändring av den förut omnämnda kungörelsen den 12 december 1924,
att regeringsrätten jämväl befriades från handläggning av mål om ersättning
för vissa utgifter i tjänsten in. m.

Härjämte genomfördes en lag den 14 juni 1928 angående tillfällig ökning
av regeringsrådens antal, enligt vilken antalet regeringsråd för tiden från
och med den 1 januari 1929 intill utgången av år 1931 skulle utgöra elva
och därefter, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kunde ske,
skulle nedbringas till sju. I den utsträckning så med hänsyn till regeringsrådens
antal lämpligen kunde ske skulle regeringsrätten arbeta å avdelningar.
Ledamotsantalet minskades därefter år 1932 med en och år 193.3
med tre.

Ur förarbetena till den år 1946 antagna lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal må återgivas följande uttalanden av föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg.

Antalet till regeringsrätten inkommande mål uppgick under 1930-talet i
medeltal till omkring 2 100 om året. Från och med år 1941 har antalet inkommande
mål stadigt ökat. Nämnda år inkommo 2 206 mål. Motsvarande
antal utgjorde år 1942 2 283, år 1943 2 664, år 1944 3 009 och 1945 3 027.
Antalet årligen i regeringsrätten avgjorda mål — däri inbegripna återkallade,
till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål — har under
tidsperioden 1941—1945 utgjort respektive 2 068, 2 207, 2 592, 2 473 och
2 368. Såsom en följd av den ökade arbetsbördan har antalet balanserade
mål ökat från 792 den 1/1 1941 till 2 281 den Vi 1946.

Ökningen av antalet mål i regeringsrätten beror i viss mån på tillkomsten
av lagstiftning, som tillfört regeringsrätten nya grupper av mål. ökningen
faller dock i väsentlig utsträckning på skattemålen, i främsta rummet krigskonjunktur-
och omsättningsskattemålen.---

Vid bedömandet av den kommande utvecklingen bör---beaktas, att

den under senare år högt uppdrivna arbetstakten i regeringsrätten svårligen
torde kunna hållas under flera år i följd. Det nuvarande antalet av omkring
2 500 avgjorda mål per år torde ligga vid gränsen för regeringsrättens
arbetsförmåga med nuvarande arbetskrafter och får anses vara högre än
som under en följd av år kan påräknas såsom genomsnittligt. Antalet ärligen
avgjorda mål kan därför komma att minska.

För arbetets jämna gång måste alltid finnas en viss icke alltför ringa balans.
Helst torde denna böra hållas vid omkring 1 000 mål. Av vad förut anförts
framgår emellertid, att balansen vid senaste årsskiftet varit avsevärt
mer än dubbelt så stor samt att den, om åtgärder för dess nedbringande ej
vidtagas, med all säkerhet kommer att ytterligare stiga.

Redan den nu föreliggande arbetsbalansen utgör otvivelaktigt en olägenhet
för den rättssökande allmänheten. I fråga om exempelvis den största gruppen
av målen i regeringsrätten, nämligen beskattningsmålcn, ligger det i öppen
dag vilka avsevärda nackdelar som följa av dröjsmål med avgörandet.
Beskattningsmålcn gälla ofta för den skattskyldige betydande belopp. Beträffande
åtskilliga kommunala mål gäller, att ett snabbt avgörande ofta
kan vara av stor betydelse för kommunen. Även i fråga om ett flertal andra
mål gör sig kravet på skyndsamhet i handläggningen starkt gällande. Ett
nedbringande av arbetsbalansen i regeringsrätten får sålunda anses vara ett
betydande allmänt intresse.

Jag övergår härefter till frågan på vad sätt balansen bör nedbringas.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Att utöver vad som skedde på 1920-talet minska tillströmningen av mål
till regeringsrätten genom att avskära vissa grupper av mål från fullföljdsrätt
synes icke vara tillrådligt. Ej heller synes möjlighet förefinnas att till
annan myndighet överlämna avgörandet av vissa grupper av mål, i varje
fall ej i nämnvärd omfattning. En undersökning, huruvida ändringar i regeringsrättens
arbetssätt skulle kunna åstadkomma ökat arbetsresultat med
oförändrade arbetskrafter, torde likaså leda till negativt resultat. Någon
minskning av antalet i målens handläggning deltagande ledamöter synes
mig icke kunna tillrådas och förlängning av föredragningstiden utöver den
nu vanligen tillämpade om fyra timmar torde svårligen kunna genomföras
utan olägenheter.---

Vid nu angivna förhållanden torde en ökning av antalet i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter vara den enda praktiska utväg som står till
buds.--—

Efter närmare övervägande av det nu föreliggande spörsmålet har jag
kommit till den uppfattningen, att förstärkningen av regeringsrätten bör ske
med tre nya ledamöter och gälla under en tid av tre år.

Vidare må återgivas vissa uttalanden av föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, vid remissen till lagrådet av förslaget till den år 1949
genomförda ändringen i 1946 års lag. Efter att ha erinrat om att balansen
av oavgjorda mål fortsatt att stiga samt att en förskjutning ägt rum i fråga
om målens beskaffenhet, i riktning mot högre antal av stora och invecklade
mål, anförde departementschefen.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att syftet med den år 1946 vidtagna
tillfälliga ökningen av regeringsrådens antal ej kan vinnas inom beräknad
tid. Från regeringsrättens sida har ifrågasatts, att med hänsyn härtill
domstolen skulle förstärkas med ytterligare en ledamot. En sådan anordning
är jag emellertid icke beredd att tillstyrka. Å andra sidan bör tydligen
någon minskning av ledamotsantalet icke äga rum, förrän balansen
nedbringats till betydligt lägre nivå än för närvarande. Hur lång tid som
kan åtgå härför är uppenbarligen svårt att på förhand beräkna. Någon mera
väsentlig nedgång lär dock knappast kunna åstadkommas förrän tidigast
om tre eller fyra år. Jag anser mig därför böra förorda, att provisoriet tills
vidare förlänges till och med den 30 september 1952.

Vid behandlingen i kamrarna den 9 februari 1949 av första lagutskottets
utlåtande nr 1, vari utskottet hemställde om bifall till den föreslagna ändringen
i 1946 års lag, anförde i första kammaren herr Holmbäck bl. a. följande.

Eftersom balansen ökar i stället för att minska hade jag för min del
väntat mig att justitieministern i stället för att, som han nu har gjort, föreslå
eU bibehållande av status quo skulle föreslå att man skulle öka regeringsrådens
antal med ett, som regeringsrätten hade föreslagit, eller kanske
med två, för att få denna balans ur världen.

Till svar härå anförde departementschefen bl. a.

Den stora balanspuckel av mål, som måste avarbetas, är åtminstone till
väsentlig del ett tillfälligt fenomen, som beror av de mycket betungande
krigskonjunkturskattemålen och andra med kristiden sammanhängande
företeelser. Med hänsyn härtill framstod det år 1946 såsom tveksamt, om
man borde gå så långt som till en ökning av ledamotsantalet med 50 pro -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

cent, men så gjordes dock på grund av de ogynnsamma balanssiffrorna,
och det har ju sedan visat sig vara välbetänkt. Jag tror dock att man måste
var mycket försiktig med att ytterligare utvidga regeringsrätten, och det
är min förhoppning att det inte skall dröja så länge förrän balansen successivt
nedbringas. Då gäller det att återigen minska antalet regeringsråd,
och med hänsyn därtill tror jag det är klokt att åtminstone tills vidare
stanna vid den redan företagna ökningen med tre ledamöter. Det är emellertid
möjligt att det kan komma att gå så illa, att man blir tvungen överväga
sådana åtgärder, som herr Holmbäck förordat, men jag hoppas att
så inte skall bli fallet.

Regeringsrättens arbetsbörda ni. m.

Huru förhållandena för tiden efter år 1932 tett sig med avseende å antalet
inkomna, avgjorda och balanserade mål, framgår av följande sammanställning.
I antalet avgjorda mål inbegripas återkallade, till annan myndighet
överlämnade eller eljest avförda mål.

	Under året	Under året	Vid årets utgång
	inkomna	avgjorda	balanserade
1933 . . . .	. . 2 385	2 210	1 261
1934 ...	. 2 602	2 658	1 205
1935 ...	2 259	2 465	999
1936 ....	. 2 033	2 078	954
1937 ...	. . 1 928	1 963	919
1938 ....	____ 2 252	2 098	1 073
1939 ...	... 2174	2 262	986
1940 . . .	... . 1 888	2 081	792
1941	2 206	2 068	933
1942 ....	. . 2 283	2 207	1 009
1943	2 664	2^92	1 082
1944 . . . .	. .. . 3 009	2 473	1 618
1945 ____	3 027	2 368	2 281
1946 . . .	3 333	2 466	3 150
1947 ____	. ... 3 171	2 898	3 425
1948 . . .	2 937	2 703	3 657
1949 . .	. . 3 012	2 633	4 036
1950 ____	. ... 3 221	2 668	4 589

Då utvecklingen under de närmaste åren i väsentlig mån är beroende på i
vilken omfattning mål fullföljas från kammarrätten, meddelas här vissa
uppgifter om kammarrättens arbetsbörda.

Antal till kammarrätten inkomna mål.

Andra beskatt -

	Krigskonjunk-	ningsmål, ej	Summa
	turskattemål.	tillhörande
		fastighetsavd.
1945 ____	2 702	7 311	10 013
1946	. . 2 755	8 438	11 193
1947	3 980	7 007	10 987
1948	1 335	5 281	6 616
1949	736	8 085	8 821

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Antal i kammarrätten avgjorda mål.

Krigskonjunk turskattemål.

Andra mål

Summa

1945

1946

1947

1948

1949

2 702
2 712
2 517
2 698
2 565

7 101
7 210

6 869

7 033
6 697

9 803
9 922
9 386
9 731
9 262

Balans i kammarrätten den 31 december.

1945

1946

1947

1948

1949

3 246

3 289

4 752
3 389
1 560

8 122
9 350
9 488
7 736
9 124

11 368

12 639
14 240
11 125
10 684

Under de nio första månaderna år 1950 inkommo till kammarrätten 290
krigskonjunkturskattemål och 6 403 andra beskattningsmål ej tillhörande
fastighetsavdelningen. Balansen i kammarrätten utgjordes den 30 september
1950 av 878 krigskonjunkturskattemål och 7 893 andra mål eller sammanlagt
8 771 beskattningsmål ej tillhörande fastighetsavdelningen. Av
krigskonjunkturskattemål kvarlågo dessutom hos länsstyrelserna omkring
200 mål.

I en inom regeringsrätten upprättad, den 1 november 1950 dagtecknad
promemoria angående arbetsbördan därstädes, frän vilken de ovan lämnade
uppgifterna om kammarrättens arbetsbörda äro hämtade, anföres följande.

På grund av ovanstående uppgifter från kammarrätten och vunnen erfarenhet
om frekvensen av besvär över kammarrättens utslag i fråga om
de olika kategorierna av mål samt om avverkningstakten i regeringsrätten
kunna följande slutsatser dragas rörande arbetsbelastningen i fortsättningen
i regeringsrätten.

Utöver balansen av krigskonjunkturskattemål, som den 30 september
1950 utgjorde 1 214 och vid årets slut beräknas utgöra omkring 1 150, beräknas
ytterligare inkomma inemot 250 sådana mål. Sammanlagt skulle
således efter instundande årsskifte omkring 1 400 krigskonjunkturskattemål
återstå för föredragning, vilket beräknas motsvara en föredragningstid
av 500 å 550 timmar.

I fråga om andra finansmål kan det antagas att verkningarna av den senaste
uppbördsreformen, vilken torde hava utgjort huvudanledningen till
nedgången av tillströmningen till kammarrätten under åren 1947 och 1948,
numera hava utspelats. Tillströmningen har under de nio första månaderna
år 1950 jämfört med föregående år ökats med inemot 10 %. Antalet såväl
inkommande som avgjorda beskattningsmål i kammarrätten måste därför
antagas i fortsättningen stiga till 8 000 å 9 000 mål årligen, vilket beräknas
medföra att till regeringsrätten inkomma 1 500 å 1 600 mål årligen,
motsvarande en föredragningstid av omkring 500 timmar. Balansen av dessa
mål, som den 30 september 1950 utgjorde 2 951 och för årsskiftet uppskattas
till omkring 3 050, borde vid nämnda antal årligen inkommande mål icke
överstiga 500 mål. Balansen borde därför nedbringas med omkring 2 550
mål, vilket beräknas motsvara en föredragningstid av 800 å 850 timmar.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Antalet till andra departement inkomna mål, som under senare år utgjort,
år 1943 1 372, år 1944 1 335, år 1945 1 127, år 1946 1 320, år 1947 1 377, år
1948 1 225 och år 1949 1 203 eller sålunda i genomsnitt 1 266, måste antagas
även i fortsättningen stiga till 1 200 å 1 300 mål årligen. Med den avverkningstakt,
som för sådana mål uppnåtts under de första nio månaderna år
1950, motsvarar detta en årlig föredragningstid av omkring 450 timmar.
Balansen av dessa mål, som den 30 september 1950 utgjorde 499 mål, kan
anses för årstiden vara av normal omfattning.

Sammanlagt kan antalet årligen inkommande mål, med undantag för
krigskonjunkturskattemål, i fortsättningen antagas utgöra omkring 2 800,
motsvarande en föredragningstid av omkring 950 timmar eller sålunda praktiskt
taget den tid, som kan uppnås med nuvarande antal av nio i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter. För nedbringande av balansen till önskvärd
storlek samt avverkning av återstående krigskonjunkturskattemål beräknas
därutöver en föredragningstid av omkring 1 300 å 1 400 timmar vara
erforderlig.

Det framgår av ovanstående att regeringsrättens arbetsbalans icke kan
väntas bliva minskad utan ytterligare förstärkning under en övergångstid.
Utökning av antalet regeringsråd med ytterligare ett skulle medgiva föredragning
på två avdelningar under ännu en veckodag motsvarande en ökning
av den årliga föredragningstiden med omkring 150 timmar, som skulle
stå "till förfogande för nedbringande av balansen. Därvid skulle ändock normal
balans icke kunna beräknas återställd förrän i bästa fall inemot 10 år
efter utökningen. Om det anses önskvärt, att balansen på kortare tid, exempelvis
5 år, reduceras till normal nivå, måste antalet ledamöter ökas ännu
mer. Därvid är emellertid att märka, att fortsatt utökning vid rimlig arbetsordning
blir mindre effektiv. Särskilt är det svårt att för elva i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter konstruera en effektiv arbetsordning.
Med tolv ledamöter blir den årliga arbetstiden den dubbla mot vad som
uppnåddes med sex ledamöter eller sålunda omkring 1 310 timmar per år.
Därvid skulle för reduktion av balansen disponeras omkring 360 timmar per
år och normal balans kunna förväntas återställd efter 4 år, eller, därest
utökningen genomföres successivt från hösten 1951 till hösten 1952, innan
under åren 1956—57 tre av regeringsrättens nuvarande äldre ledamöter
hava att avgå på grund av gällande pensionsbestämmelser.

I anslutning till vad i promemorian sist anförts må anmärkas, att av regeringsrättens
nuvarande ledamöter äro två födda 1889, en 1890, en 1892,
en 1894, en 1896, en 1899, en 1900 och en 1905. Skyldighet att avgå inträder
för regeringsråd vid en ålder av 67 år.

I en inom finansdepartementets regeringsrättsbyrå upprättad, den 17
februari 1951 dagtecknad promemoria angående vissa i motionerna 1:62
och 11:68 lämnade uppgifter har anförts följande.

De under år 1950 på finansdepartementets föredragning i regeringsrätten
avgjorda taxeringsmål, däri taxeringarna nedsattes av regeringsrätten, uppgingo,
om varje utslag angående särskild skattskyldig antages motsvara ett
mål, till ett antal av 354. Dessa utslag hänförde sig till olika års taxeringar
på följande sätt:

Taxeringsår 1940 1942 1943 1944 1945 1940 1947 1948

Antal ............ 1 5 26 79 101 54 84 4

Forsla lagutskottets utlåtande nr 11.

Det kan nämnas, att antalet avgjorda mål angående 1948 års taxering blivit
exceptionellt stort, därför att vissa mål rörande påföring av skatt för inkomstökning
jämlikt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
för taxeringsåret 1947 av likartad beskaffenhet ansetts böra tagas i förtur.

Den skatt, som skall restitueras på grund av dessa avgöranden, uppgår
enligt verkställda beräkningar, om hänsyn tages endast till den statliga skatten
(alltså frånsett den kommunala skatten) till 1 716 779 kronor. Det är
att märka att dessa beräkningar äro något approximativa, då en exakt
skatteberäkning ibland är mycket tidsödande. Approximationen torde emellertid
endast röra sig om ett par tusental kronor.

Uppgifterna i motionerna om balansen av oavgjorda samt om antalet av
under år 1950 avgjorda mål stämma med den senast upprättade balansredogörelsen.
Det kan tilläggas att balansen inneliggande ej avgjorda mål till ett
antal av 1 186 utgjordes av krigskonjunkturskattemål.

För kontroll av uppgiften, att det restituerade skattebeloppet på grund av
regeringsrättens avgöranden tidigare år torde ha varit väsentligt högre, har
en beräkning gjorts även av skatterestitutionen på grund av utslag under
år 1949. Den beräkningen slutar på en sammanlagd restitution av statlig
skatt å 1 671 227 kronor. 5

Utskottet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har balansen av oavgjorda
mål i regeringsrätten visat en oavbruten stegring under det senaste
decenniet. I syfte att nedbringa balansen tillgrepo statsmakterna år 1946
den utvägen att provisoriskt utöka antalet ledamöter i domstolen med tre.
Trots denna förstärkning fortsatte balansen att stiga. År 1949, då tiden för
provisoriet skulle ha utlöpt och antalet regeringsråd alltså borde ha i mån
av inträffade ledigheter nedbringats till det normala, eller sju, förlängdes
därför giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen till och med den
30 september 1952. Under de sistförflutna två åren har anhopningen av
oavgjorda mål blivit än större. Vid årsskiftet 1950/51 uppgick balansen till
4 589 mål eller mera än fyra och en halv gånger det antal mål som anses
motsvara normal balans (1 000 mål).

Orsakerna till denna utveckling äro två. Dels har antalet inkommande
mål över huvud taget ökat, och dels har i fråga om målens beskaffenhet en
förskjutning ägt rum, så att antalet omfattande och invecklade mål blivit
större.

Vad angår antalet inkommande mål har detta under de fem sista åren
uppgått till i genomsnitt 3 130 per år. Regeringsrätten har beräknat att den
årliga tillströmningen i fortsättningen kommer att uppgå till 2 800 mål. I
sistnämnda summa har dock icke inräknats det mindre antal krigskonjunkturskattemål,
som ännu väntas komma att fullföljas till regeringsrätten.
I anslutning till det sagda må framhållas, att för föredragning av
2 800 mål beräknas åtgå en tid av omkring 950 timmar eller praktiskt taget
hela den föredragningstid, som kan uppnås per år med nuvarande antal
i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Beträffande målens beskaffenhet må anmärkas, att framförallt krigskonjunkturskattemålcn
visat sig vara betydligt mer invecklade och tidskrävande
än vad i allmänhet de mål äro, som fullföljas till regeringsrätten.
Sedan krigskonjunkturskatten numera avvecklats, återstår endast ett mindre
antal mål om sådan skatt, vilka kunna väntas bliva dragna under regeringsrättens
prövning. En betydande balans av tidigare inkomna krigskonjunkturskattemål
kvarstår dock. Regeringsrätten har räknat med att omkring
1 400 sådana mål — inklusive de mål som ännu väntas inkomma -—
skulle återstå för föredragning efter den 1 januari innevarande år. Härför
erfordras en föredragningstid av 500 å 550 timmar.

Den balans, som i övrigt förefinnes, belöper väsentligen å de vanliga
skattemålen. För att nedbringa denna balans till normal storlek kräves 800
å 850 timmars föredragning.

Det anförda giver vid handen att, därest icke särskilda åtgärder tillgripas,
den nuvarande stora balansen av oavgjorda mål icke kan väntas bliva
nedbringad. Tvärtom torde det, intill dess krigskonjunkturskattemålen blivit
helt avverkade, vara oundvikligt att balansen fortsätter att stiga. Därefter
skulle balansen — om icke antalet inkommande mål ytterligare ökar
eller eljest oförutsedda omständigheter inträffa — kunna hållas konstant.
Framhållas må emellertid att, därest det i propositionen nr 33 till innevarande
riksdag framlagda förslaget till förordning om investeringsskatt vinner
riksdagens bifall, anledning finnes att antaga, att regeringsrätten inom
kort kommer att bliva belastad med åtskilliga mål rörande sådan skatt.
Man torde böra räkna med att följden härav kommer att bliva en ytterligare
ökning av balansen.

Det ligger i öppen dag att det rådande tillståndet är mycket otillfredsställande.
Den stora balansen medför att målen — och då i synnerhet skattemålen
— icke kunna avgöras med tillbörlig snabbhet. För närvarande kan
man räkna med att avgörandet av ett till regeringsrätten fullföljt skattemål,
till följd av anhopningen av mål därstädes, fördröjes omkring två och
ett halvt år utöver den tid, som behandlingen i de olika instanserna alltid
måste taga. Stiger balansen, kommer liggetiden att öka. För den enskilde
medför det givetvis avsevärda olägenheter att på detta sätt nödgas vänta under
åtskilliga år på att få ett slutligt avgörande i en skattefråga. Ofta röra
målen för den skattskyldige betydande belopp. Även för det allmänna medför
tillståndet olägenheter i åtskilliga hänseenden. För en underinstans är
det sålunda till stort hinder, att prejudicerande avgörande icke inom rimlig
tid kan erhållas i viktiga principfrågor, som där varit under bedömande
och som återkomma i andra, på instansens prövning beroende mål. Av
stor betydelse är det också, att den onödiga liggetiden medför ökade utgifter
för det allmänna. Om den skattskyldiges talan helt eller till någon del
bifalles och skatt alltså restitueras till honom, utgår nämligen ränta å det
restituerade beloppet, beräknad efter fem procent om året från det skatten
guldits. Ju längre tid som förflyter innan restitutionsbeslutet kan meddelas,
desto högre blir ränteutgiften.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Med hänsyn till de påtalade olägenheterna av målanhopningen i regeringsrätten
är det enligt utskottets mening uppenbart, att åtgärder snarast
måste vidtagas för att nedbringa balansen. Erinras må härvid att chefen
för justitiedepartementet år 1946 övervägde olika möjligheter att komma
till rätta med den då hastigt stigande balansen i regeringsrätten men stannade
vid att förorda en utökning av regeringsrådens antal som den enda
praktiska utvägen. Anledning synes icke finnas att i nuvarande läge ifrågasätta
en annan lösning av samma spörsmål.

Inom regeringsrätten gjorda beräkningar giva vid handen, att en förstärkning
av domstolen med en ledamot skulle medföra att den årliga föredragningstiden
skulle kunna ökas med cirka 150 timmar. Härigenom kan dock
normal balans icke beräknas bliva återställd förrän i bästa fall inemot tio
år efter utökningen. En förstärkning med två regeringsråd åter torde icke
innefatta någon framkomlig väg, enär det är svårt att konstruera en effektiv
arbetsordning med elva i domstolen tjänstgörande ledamöter. Ökas ledamöternas
antal med tre, skulle regeringsrätten kunna arbeta på två avdelningar,
om vardera sex regeringsråd. Med en sådan indelning skulle normal
balans kunna väntas bliva uppnådd efter fyra år. En ännu större utökning
av regeringsrätten lärer av åtskilliga skäl knappast ligga inom det
möjligas gränser.

Givet är att en utökning av regeringsrätten med en eller flera ledamöter
skulle komma att draga med sig icke obetydliga utgifter för .statsverket.
Hänsyn måste sålunda tagas — förutom till avlöningen till nytillkommande
regeringsråd — till behovet av ytterligare föredragande samt biträdespersonal
m. m. Under beaktande av de i propositionen nr 52 till innevarande
riksdag föreslagna grunderna för höjning av löner enligt statens
löneplansförordning har utskottet beräknat kostnaden för en förstärkning
av regeringsrätten med en ledamot till omkring 100 000 kronor och för en
förstärkning med tre ledamöter till 250 000 kronor.

Å andra sidan bör observeras, att nedbringandet av balansen i regeringsrätten
skulle medföra en minskning av andra ofrånkomliga statsutgifter.
Som ovan påpekats förorsakar den långa tid, som målen ligga och vänta på
att bliva avgjorda i regeringsrätten, onödiga ränteutgifter för det allmänna.
Att det härvid icke rör ,sig om obetydliga summor framgår därav, att beloppet
av den statliga skatt, som restituerats till följd av regeringsrättens
beslut, under år 1949 uppgick till i runt tal 1,6 miljoner kronor och år 1950
till 1,7 miljoner. En omständighet, som ytterligare bör framhållas i detta
sammanhang, är att statsverket har att svara även för räntan på re.stituerad
kommunalskatt, som uttagits i enlighet med 1948 års eller senare taxeringar.
Hittills har denna förpliktelse varit föga kännbar för statsverket,
men i den mån regeringsrätten i sitt arbete hinner fram till de senare årens
taxeringar komma .statsverkets utgifter för detta ändamål att stiga. Även
om det av flera anledningar är vanskligt att angiva en exakt siffra för den
utgiftsminskning, som står att vinna om väntetiden nedbringas i regeringsrätten,
är det dock tydligt att det här rör sig om ganska betydande summor.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Enligt utskottets mening tala sålunda .starka skäl för att en tillfällig, ytterligare
förstärkning av regeringsrätten snarast genomföres. Det synes
därvid ligga närmast till hands att tänka sig en utökning med tre ledamöter.
Frågan om förstärkningens omfattning och varaktighet kräver emellertid
närmare övervägande och utskottet kan därför icke förorda att riksdagen
nu omedelbart genomför en lagändring. En utredning i ämnet synes
kunna verkställas inom vederbörande departement och torde icke behöva
draga någon längre tid. Med hänsyn till angelägenheten av att åtgärder
snabbt vidtagas för att råda hot på det nuvarande missförhållandet, bör
hinder icke anses möta mot att proposition i ämnet framlägges vid en eventuell
höstsession med innevarande riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, 1:60
och II: 90 samt I: 62 och II: 68, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag snarast måtte framläggas för riksdagen
till erforderlig utökning av regeringsrådens antal, så
att den alltför stora balans av oavgjorda mål, som för närvarande
finnes inom regeringsrätten, inom skälig tid kan
nedbringas till normal storlek.

Stockholm den 7 mars 1951.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Olofsson, Cassel, Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Ivar Nilzon, Lindgren, Fritiof Karlsson och Georg
Pettersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Ols,
son i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Håstad och
Gustafsson i Borås*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.