Första lagutskottets utlåtande nr 11 (Utlåtande 1950:L1u11 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
5 kap. 9 § rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296,
vilken behandlats av första lagutskottet, ha herr Hoppe m. fl. — under förmälan
att många tidningar i en till synes allt större omfattning skickat tecknare
till domstolsförhandlingarna för att kunna tillhandahålla allmänheten
bildmaterial från uppmärksammade rättegångar — hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av
5 kap. 9 § rättegångsbalken, att gällande förbud mot fotografering i rättssal
kompletteras med förbud att där utföra teckningar».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

I 5 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken stadgas:

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa
den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi
tagas i rättssalen.

Enligt 9 kap. 5 § straffas den med böter som vid sammanträde inför rätten
bl. a. stör förhandlingen eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att
efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande.

Rörande tillkomsten av förbudet att fotografera i rättssal må anföras följande.

Processlagberedningen, vars förslag till rättegångsbalk på förevarande
punkt överensstämde med den sedermera antagna lagtexten, anförde i motiven
(SOU 1938: 44 s. 113), att fotografering i rättssalen i allmänhet verkade
störande på förhandlingen och kunde, då det gällde tilltalad i brottmål, vara
ägnad att utsätta denne för ett onödigt lidande. Med hänsyn härtill och för
att undgå ojämnhet i tillämpningen hade föreslagits ovillkorligt förbud mot
fotografering i rättssalen. Tydligt vore emellertid, att stadgandet avsåge förbud
mot fotografering endast under pågående förhandling.

Propositionen (nr 5/1942) med förslag till rättegångsbalk anslöt sig på
denna punkt helt till processlagberedningens förslag.

Första särskilda utskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 2, i ämnet om
bifall till propositionen, såvitt rörde förevarande paragraf.

Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer, såvitt nu är i fråga
Bihang till riksdagens protokoll 19Ö0. 9 samt. 1 avd. Nr 10—11.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

dels av herr Siljeström med instämmande av herrar Schlyter, friherre De
Geer, Mårtensson och Werner, dels ock av herrar Branting och Lövgren.

I den förstnämnda reservationen yrkades en sådan ändring i förevarande
paragraf, att fotografering eller teckning ej finge äga rum i rättssalen, med
mindre rätten funne det böra tillåtas. Till stöd härför anfördes följande.

15 kap. 9 § är stadgat ovillkorligt förbud mot fotografering i rättssalen.
Såsom motiv härför har anförts att fotografering i rättssalen i allmänhet
verkar störande på förhandlingen och att fotografering kan, då det gäller tilltalad
i brottmål, vara ägnad att utsätta denne för onödigt lidande. Även om
visst fog finnes för denna ståndpunkt, synes man dock ha gått för långt, när
man på grund härav uppställer ett ovillkorligt fotograferingsförbud. Det synes
för tillgodoseende av nämnda synpunkt vara tillfyllest, om man lägger
i rättens hand att utöva nödig tillsyn och övervaka, att fotografering sker
under sådana omständigheter, att förhandlingarna ej störas eller parterna
utsättas för obehag. När det gäller förevarande spörsmål får man ej bortse
från att det finnes vissa mål, särskilt gäller detta större civilmål, t. ex. jordprocesser
o. d., som inom bygden tilldragit sig stor uppmärksamhet, och där
allmänheten måste anses ha ett berättigat intresse att genom tidningarna få
ta del av förhandlingarna såväl genom bild som referat. Vidare bär erfarenheten
visat, att andra fullt legitima intressen kunna förefinnas för fotografering
av pågående rättsförhandlingar t. ex. i folkbildningens tjänst. Men oavsett
nu anförda sakskäl måste förbudet innebära, att man ställer rättegångsförhandlingar
i en särklass och här uppställer hinder mot en utveckling,
som inom så gott som alla övriga samhällslivets områden brutit igenom. Vad
nu sagts har även tillämpning å rätten att genom teckning återgiva en förhandling
inför rätten.

1 den av herrar Branting och Lövgren framställda reservationen yrkades
åter alt förbudet att taga fotografi i rättssalen skulle utgå ur förslaget.
Reservanterna anförde till stöd härför följande.

I nu gällande lagstiftning finnes intet förbud stadgat mot fotografering i
rättssalen. Veterligen har ej heller förekommit något som kan motivera att
ett sådant förbud upptages i lagen. I den moderna journalistiken har bilden
fått en allt större betydelse, och det finnes ingen anledning för statsmakterna
att pa ett visst område söka hindra denna utveckling. Det föreslagna förbudet
torde främst ha till syfte att skydda de i brottmål tilltalade mot att fotografier
av dem införas i tidningarna. Häremot må emellertid framhållas, att
tidningarna i alla händelser på annat sätt kunna skaffa bilder av sådana
personer. Förbudet åstadkommer endast att pressens möjligheter att sköta
sitt arbete försvåras. Även om ett förbud också mot teckning i rättssalen
skulle stadgas, bleve detta ineffektivt, då ingen lagstiftning kan hindra en
skicklig tecknare att ur minnet göra bilder från domstolsförhandlingar. Införande
i tidningar av fotografier eller teckningar från sådana förhandlingar
kan icke föranleda någon ansvarspåföljd, med mindre ändring göres" i
tryckfrihetsförordningen.

Vidare må framhållas alt tidningarna äro intresserade icke endast av att i
vissa fall införa bilder av tilltalade personer — sådana bilder förekomma för
övrigt mycket sparsamt i svensk press — utan även av att kunna publicera
bilder av rättens ledamöter och åhörarna vid rättsförhandlingar. Fn tidning
vill kanske hylla en gammal domare, som håller sitt sista ting, eller visa hur
en nytillträdande domare tar sig ut under sin ämbetsutövning o. s. v. I andra

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

fall vill man kanske taga bilder för studieändamål eller bilder avsedda att
bevaras för eftervärlden. Genom det föreslagna förbudet skulle möjligheterna
härtill bliva stängda.

Vid frågans behandling i kamrarna den 10 juni 1942 uppstod i båda kamrarna
livlig debatt. Flera ledamöter talade för reservationerna. Det framhölls
därvid bl. a. att om utskottets förslag ginge igenom så skulle resultatet bliva
att tidningarna skickade tecknare i stället för fotografer till rättssalarna. Å
andra sidan papekades att teckning icke kunde utnyttjas på samma sätt som
fotografering.

I båda kamrarna godkändes utskottets hemställan, i första kammaren
dock först efter votering, vid vilken 69 röster avgåvos för utskottets förslag
och 50 för den av herr Siljeström framställda reservationen.

Utskottet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår är det i 5
kap. 9 § rättegångsbalken stadgade förbudet mot fotografering i rättssalen
dikterat av strävan att dels förebygga moment, som kunna verka störande
på förhandlingen, dels ock förhindra att tilltalad i brottmål utsättes för
onödigt lidande.

Att teckningar göras i rättssalen av där förekommande personer har i regel
icke någon störande inverkan; oftast torde det ske helt omärkligt. Om
och i den mån tecknandet åter tager mera uppseendeväckande former eller
sker på ett sätt som irriterar de närvarande, ligger det inom de befogenheter,
som tillkomma rättens ordförande i fråga om ordningens upprätthållande,
att inskrida däremot. Bestämmelsen i 9 kap. 5 § om straff för den som stör
förhandlingen kan även bliva tillämplig i sådana fall. Ur synpunkten att
oidningen i rättssalen måste upprätthållas förefinnes därför icke något behov
av att utsträcka gällande förbud mot fotografering till att omfatta jämväl
teckning.

I många fall måste det betecknas som olämpligt att personer som uppträda
inför domstol — tilltalade, vittnen eller andra — bliva avbildade i
tidningspressen, kanske i karikerande form. Syftet att förebygga sådant torde
emellertid icke kunna vinnas genom ett förbud mot att utföra teckningar
i rättssalen. För rättens ordförande — vars uppmärksamhet dock i främsta
rummet måste vara riktad på förhandlingens gång — skulle det bliva svårt
eller omöjligt att kontrollera förbudets efterlevnad. Att någon gör teckningar
väcker nämligen, som nyss antytts, i regel avsevärt mycket mindre
uppmärksamhet än om fotografi tages. Ingenting skulle vidare hindra eu
skicklig tecknare att ur minnet göra bilder från domstolsförhandlingarna.
Tillfälle kan för övrigt erbjuda sig att utom rättssalen avbilda de ifrågavarande
personerna.

Utskottet vill vidare erinra om alt med gällande tryckfrihetsregler något
inskridande mot tidningarna icke kan ske för det de publicera teckningar
i lån rättsförhandlingarna. bör att förhindra att tidningspressen offentliggör
sådana bilder skulle därför krävas ändring av tryckfrihetsförordningen. Fn
grundlagsändring ligger emellertid utom ramen för den i motionen väckta
frågan.

12 Första lagutskottets utlåtande nr 11.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 296, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Olofsson, Lindblom, fru SjöströmBengtsson,
herrar Cassel, Lindgren*, John Wiktor Jonsson, Stener och
Fritiof Karlsson; samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Johansson
i Norrfors*, Johnsson i Stockholm, Landgren, Håstad, fru Johansson i
Skövde* och herr Jacobsson i Sala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

sooets