Första lagutskottets utlåtande nr 11 (Utlåtande 1944:L1u11 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1944 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361); samt

3) lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931
(nr 233).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motionerna 1: 205 av herrar
Linder och Siljeström, II: 399 av herr Hedlund i Östersund m. fl. samt II: 307
av herrar Lövgren och Mosesson.

I förstnämnda båda motioner, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte

dels antaga en lag med samma innehåll som stadgandena i 20 kap. 7 § nya
rättegångsbalken, i vad de avse eftergift av åtal för brott, varå icke kan följa
svårare straff än böter, vilken lag torde få träda i kraft samtidigt med den
i propositionen nr 8 föreslagna lagen örn eftergift av åtal mot vissa underåriga,

dels ock i samband därmed vidtaga de jämkningar i sistnämnda lagförslag,
som därav må kunna föranledas.

I motionen 11:307 hemställes, att riksdagen i samband med antagandet
av det i förevarande proposition framlagda förslaget till lag örn eftergift av
åtal mot vissa underåriga måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utred
ning och förslag angående eftergift av åtal mot vuxna personer för brott, varå
kan följa frihetsstraff, ävensom angående frågan om domstols rätt att
eftergiva straff.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. För motiveringen till motionärernas yrkanden
rcdogöres nedan.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 11.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Nuvarande bestämmelser örn åtal för brott m. m.

Enligt svensk rätt tillkommer det allmän åklagare eller den av brottet
kränkte att väcka åtal. Allmän åklagares åtalsrätt omfattar i regel alla brott,,
som icke i lag uttryckligen undantagas från allmänt åtal (målsägandebrott)
eller för vilka allmänt åtal göres beroende av angivelse från målsäganden
(angivelsebrott). Allmän åklagares åtalsplikt är i princip lika omfattande
som hans åtalsrätt, svensk rätt står på den absoluta åtalspliktens eller på
den s. k. legalitetsprincipens grund. Denna princip har kommit till uttryck
i 19 § 1 och 3 punkterna i promulgationslagen till strafflagen, där det stadgas,
att allmän åklagare skall tala å brott som hör under allmänt åtal, ändå att
angivelse därom ej sker, samt att han är pliktig att utföra åtal å brott, som
hos honom av målsägande angives, där brottet ej är sådant att det enligt lag
må åtalas endast av målsäganden.

En mellanform har införts genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott.
Vissa mindre svåra förmögenhetsbrott — oredligt förfarande, olovligt
förfogande och olovligt brukande -— få i regel endast åtalas av målsäganden
men allmänt åtal må äga rum därest sådant av överåklagaren finnes påkallat
ur allmän synpunkt, och i fråga om samtliga brott mot 20—22 kap. strafflagen
med undantag av grov stöld, rån, grovt bedrägeri och grov förskingring
gäller att, örn brotten förövats mot make, trolovad eller vissa andra närstående
personer, allmänt åtal endast under liknande förutsättning må ske utan angivelse
av målsäganden. Genom lag den 28 maj 1943 har en sådan begränsad
åtalsrätt även fastställts beträffande vissa misshandelsbrott som tidigare
endast efter angivelse fått åtalas av allmän åklagare.

Jämte dessa regler rörande omfattningen av åklagarens åtalsrätt och åtalsplikt
finnas vissa bestämmelser om eftergift av allmänt åtal i fall då sådant
eljest skolat anställas.

Enligt en kungörelse av den 18 december 1823 må ingen, som för mord,
rån, stöld eller annat grovt brott insatts å fästning eller allmän arbetsinrättning
på längre eller kortare tid, utlämnas till rannsakning för tidigare förövat
brott, med mindre målsäganden det fordrar eller det befinnes, att hans fällande
till ansvar för det nyupptäckta brottet skulle medföra förhöjt ansvar för
honom, eller det är troligt, att rannsakningen skulle medföra upptäckt av
andra i brottet invecklade personer. Prövningen av huruvida åtal i dylika
fall skall ske tillkom enligt samma bestämmelse alltid Kungl. Majrts befallningshavande
men har genom lag den 24 april 1936 överflyttats till landsfogde,
när brottet förövats annorstädes än i Stockholm. I 1823 års kungörelse
givas även vissa bestämmelser om åtal mot den som av domstol ansetts saker
till »högsta kroppsplikt».

Lagstiftningen innehåller vidare stadganden som innebära möjlighet till
åtalseftergift beträffande förseelser av ämbets- och tjänstemän. Enligt 3 § i
instruktionen den 14 mars 1941 för riksdagens justitieombudsman må denne,
när han finner att någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, felat
endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, låta bero vid vunnen rättelse

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken. Motsvarande bestämmelse
finnes i 4 § instruktionen för riksdagens militieombudsman.

Vissa i administrativ ordning utfärdade instruktioner lämna möjlighet till
eftergift av åtal i fråga örn ordningsförseelser. Enligt instruktionen för Överståthållarämbetet
av den 9 september 1938 (SFS nr 597) äger sålunda polismästaren,
där fråga är om överträdelser av andra bestämmelser än dem som
meddelats i den i 87 § regeringsformen stadgade ordning eller eljest blivit av
Kungl. Maj:t med riksdagen meddelade, att låta saken förfalla eller bero vid
varning i stället för att hänskjuta den till polisdomstolen. Motsvarande befogenhet
har genom instruktionen för polismästaren i Örebro av den 12
augusti 1932 (SFS nr 392) tillagts denne, örn en förseelse är av ringa beskaffenhet
och icke innefattar förnärmelse av enskild person. Liknande regler
finnas i instruktionerna för polismästarna i Göteborg och Malmö av år 1883
resp. 1888.

Bestämmelser örn åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om särskilda
behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran misstänkes
att hava före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer del enligt
14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. Motsvarande
bestämmelse finnes för den som ådömts ungdomsfängelse i 19 § lagen om
ungdomsfängelse. Stadgandet i lagen örn tvångsuppfostran har genom bestämmelse
i 44 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslagen) utsträckts att gälla även för den som
för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller dit överförts
från skyddshem. Före sitt avgörande i åtalsfrågan skall överåklagaren inhämta
yttrande från styrelsen för uppfostringsanstalten respektive ungdomsfängelsenämnden.

I samband med 1939 års lagstiftning om villkorlig dom, vilken Irätt i kraft
den 1 januari 1944, ha liknande siadganden beslutats i fråga örn dem som
intagits å skyddshem eller alkoholistanstalt. Örn den som för skyddsuppfostran
intagits i skyddshem misstänkes att hava före slutlig utskrivning begått
brott, skall enligt 44 § 4 mom. barnavårdslagen överåklagaren efter hörande
av skyddshemmets styrelse avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör
ske. Enligt 49 a § alkoholistlagen skall överåklagaren på samma sätt pröva
frågan om åtal när någon, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
misstänkes att hava före utskrivning från anstalten begått
brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex
månader; yttrande skall i detta fall inhämtas från alkoholistanstaltens styrelse.

Slutligen har genom den nya rättegångsbalken vissa nya stadganden örn
åtalseftergift införts i svensk rätt. Bestämmelserna äro intagna i 20 kap. 7 g
och avse två grupper av fall. Enligt den ena bestämmelsen må allmänt åtal
eftergivas örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är
uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.
Den andra bestämmelsen, som i viss mån motsvarar den nyssnämnda kun -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

görelsen av år 1823, innehåller att allmänt åtal må eftergivas om brottet förövats
innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller
tillfullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till
påföljden utan nämnvärd betydelse. Eftergift må återkallas om tillräckliga
skäl för densamma finnas ej längre föreligga. Målsäganden äger väcka åtal
för brott som avses med eftergiften; en av processlagberedningen bl. a. för
detta fall föreslagen preklusionsfrist av sex månader, räknat från åklagarens
beslut, återfinnes ej i den antagna lagen.

Bestämmelserna i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken överensstämma med
de av processlagberedningen föreslagna stadgandena örn åtalseftergift vid
bötesbrott, vilka i oförändrad form upptogos i propositionen nr 5 till 1942
års riksdag. Första särskilda utskottet, som tillstyrkte förslaget i denna del,
yttrade i sitt utlåtande (nr 2 s. lil) att inom utskottet viss tvekan yppats,
huruvida det kunde vara lämpligt att i den omfattning, som förslaget innebure,
möjliggöra åtalseftergift vid bötesbrott. Då utskottet likväl ansett sig
kunna godtaga förslaget på denna punkt, hade utskottet utgått från att de
närmare föreskrifter om eftergift av åtal, som skulle meddelas i administrativ
ordning, komme att -— efter ytterligare utredning i frågan — erhålla sådant
innehåll, att erforderlig kontroll över institutets handhavande vunnes
och missbruk undvekes.

Frågan örn eftergift av åtal har tidigare i flera sammanhang varit föremål
för behandling. Här må endast återgivas följande uttalanden av första lagutskottet
vid 1942 års riksdag i dess utlåtande (nr 18) rörande den nya lagstiftningen
om förmögenhetsbrott:

Den reglering av åtalsrätten beträffande förmögenhetsbrotten, som propositionen
innefattar, har ej avseende å frågan örn eftergift av åtal. Denna
fråga får emellertid en ökad aktualitet genom den utsträckning av det straffbara
området som propositionen innebär. Framför allt synes straffbeläggandet
av försök till snatteri och liknande lindriga brott, vilka ofta förövas av
ungdom utan mera utpräglade brottsliga anlag, såsom komplement kräva införande
av en vidgad möjlighet att underlåta allmänt åtal och i stället anlita
andra samhälleliga åtgärder för den felandes tillrättaförande.

Särskilt beträffande ungdom i åldern 15—18 år måste det i många fall anses
lämpligare att den som begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott
blir föremål för ingripande från barnavårdsmyndighet än att åtal väckes mot
honom inför domstol. Är fallet av den art att ett omhändertagande för uppfostran
finnes påkallat, torde sålunda mången gång en av barnavårdsnämnden
ombesörjd skyddsuppfostran vara att föredraga framför en av domstol
ådömd tvångsuppfostran. I samband med den nya lagstiftningen örn villkorlig
dom, Vilken emellertid ännu ej trätt i kraft, genomfördes sådan ändring
i barnavårdslagen att åtal kan eftergivas beträffande den sorn för
skyddsuppfostran intagits å skyddshem. Emellertid kunna de ifrågakommande
brotten ofta vara av så ringa beskaffenhet eller omständigheterna eljest
vara sådana, att ett intagande å skyddshem vore en onödigt stark reaktion
från det allmännas sida med anledning av brottet. Anstaltsvård bör ju
icke tillgripas, örn den kan undvikas. Barnavårdslagen erbjuder också andra
former för ingripanden, vilka kunna vara tillräckligt effektiva. Beträffande

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

minderårig kan det sålunda, även då denne uppnått straffbarhetsåldern, stundom
vara tillräckligt att påkalla strängare tillsyn i hem eller skola i förening
med en allvarlig varning för vad han låtit komma sig till last. Det synes därför
föreligga behov av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga
lagöverträdare, särskilt i åldern 15—18 år, även i andra än de fall som avses
med ovannämnda ändring i barnavårdslagen.

Emellertid har utskottet inhämtat, att i de av justitieministern för strafflagberedningen
lämnade direktiven jämväl ingår att närmare undersöka
spörsmålet om införande av regler om åtalseftergift beträffande sådana fall,
där fråga är om brottslighet av mera tillfälligt slag. Utskottet finner därför
icke anledning att föreslå någon särskild skrivelse från riksdagen till Kungl.
Majit i ämnet utan inskränker sig till uttalande av önskemålet att utredningen
angående åtalseftergift i fråga örn ungdomliga lagöverträdare måtte fullföljas
utan dröjsmål och förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen.

Straff 1 agnered ni n gen s förslag.

Med stöd av Kungl. Majits beslut den 6 oktober 1938, varigenom strafflagberedningen
tillsattes och dess allmänna arbetsuppgifter bestämdes, förordnade
dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 mars 1942 att
beredningen skulle upptaga frågan rörande lagstiftning om åtalseftergift
såvitt angår ungdomliga lagöverträdare. Till att vid utredningen samråda med
beredningen, som bestod av presidenten K. Schlyter, förordnades samtidigt
häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören H. Göransson, borgmästaren
M. Heuman och professorn I. Agge, varjämte sekreteraren hos ungdomsfängelsenämnden
T. Lindberg förordnades att såsom sekreterare biträda beredningen
vid utredningsarbetet.

Den 30 maj 1942 avlämnade beredningen promemoria med förslag till lag
örn eftergift av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942: 28). Av de utav beredningen
utarbetade lagförslagen — förslag till lag om eftergift av åtal mot
minderåriga och förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 morn. barnavårdslagen
-—- har förstnämnda förslag intagits såsom bilaga å s. 64 i propositionen.

I den allmänna motiveringen till de föreslagna lagbestämmelserna uttalar
strafflagberedningen sammanfattningsvis, att den funne starka skäl föreligga
för att möjlighet till åtalseftergift öppnades i fråga om unga brottslingar,
dock med det viktiga förbehållet att det icke gällde att lämna brottet utan
påföljd men att ersätta lagförandet nied andra åtgärder, som utan att tillskynda
den skyldige och hans anhöriga onödigt lidande vore bättre ägnade
för hans tillrättaförande. Åtalseftergift borde icke betraktas som en processuell
fråga utan som ett straffrättsligt institut.

Såsom förutsättningar för eftergift av åtal uppställes i förslagets 1 §, att
fråga är örn brott som någon begått innan han fyllt 18 år och för vilket åtal
skall väckas vid allmän underrätt, att enligt lag å brottet eller, där flera
brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller straffarbete, att den
brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anled -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

ning antaga, att han skall låta sig rättas genom åtgärd av barnavårdsnämnd
eller eljest utan att åtal väckes samt att åtal ej är påkallat med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt.

I fråga örn förutsättningen att brottet skall vara begånget av person i åldern
mellan 15 och 18 år anför beredningen att skäl talade för införande i
begränsad utsträckning av möjlighet till åtalseftergift även för personer i åldern
18—21 år men att institutet ansetts åtminstone till en början höra begränsas
till de yngsta lagöverträdarna. Beredningen uttalar emellertid såsom
önskvärt att även brottslingar mellan 18 och 21 år i möjligaste mån besparades
de skadliga verkningarna av rättegångarnas nuvarande offentlighet och
föreslår därför att lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål
rörande brott av underårig snarast får träda i kraft. Enligt denna lag —
vilken skall ersätta de i lag den 6 juni 1924 upptagna bestämmelserna om
begränsning av offentligheten vid domstolarna i brottmål mot den som ej fyllt
18 år — äger domstolen förordna att mål om ansvar å den som ej fyllt 21 år
skall handläggas inom stängda dörrar om förhandlingarnas offentlighet är till
uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige
kan antagas bliva föremål.

Till stöd för förslaget att icke medgiva åtalseftergift då brottet eller brotten
ej kan medföra fängelse eller straffarbete har beredningen i huvudsak
anfört, att det i fråga om lindriga förseelser icke förelåge samma intresse av
möjlighet till eftergift, att straffet icke kunde ersättas med någon annan
brottsförebyggande åtgärd och att det därför vore möjligt att införandet av
ett kanske ojämnt tillämpat eftergiftsinstitut skulle minska straffhotets avskräckande
inverkan.

Beslut om eftergift av åtal skall enligt förslaget ankomma på överåklagare
d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen. Bestämmelsen
härom i 1 § har, för att överåklagaren skall få tillfälle att i alla fall pröva
huruvida eftergift bör ske, givits den lydelsen att det, i fall då förutsättningar
för eftergift föreligga i fråga om brottslingens ålder och brottets beskaffenhet,
ankommer å överåklagaren att avgöra huruvida allmänt åtal skall
ske. Enligt 2 § i förslaget äger Konungen förordna annan åklagare att i överåklagarens
ställe besluta i frågor örn åtalseftergift.

I fråga örn målsägandens åtalsrätt innehåller förslaget ej någon bestämmelse.
Detta innebär att målsäganden, oberoende av att allmänt åtal eftergivits,
äger mot den brottslige föra talan om ansvar för brottet.

Utredningen angående de omständigheter som äro av betydelse för frågan
om åtalseftergift skall enligt förslaget verkställas av barnavårdsnämnden
i den ort där den brottslige är bosatt. I 3 § föreskrives härom, att yttrande
från barnavårdsnämnden skall inhämtas innan åtal eftergives samt att
sådant yttrande skall innefatta redogörelse för den brottsliges personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt ävensom upplysning om
de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Med
anledning av de nya uppgifter barnavårdsnämnderna enligt förslaget skola
erhålla föreslår beredningen, att lagen örn åtalseftergift medtages i upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

räkningen i 2 § barnavårdslagen av de lagar som innehålla stadganden om
åtgärder av barnavårdsnämnd.

I fall åtalseftergift medgives skall beslutet därom enligt 4 § av åklagaren
eller den han därtill förordnar muntligen delgivas den brottslige. Härjämte
skall beslutet tillställas dels barnavårdsnämnden och dels statens inspektör
för fattigvård och barnavård, vilken avses skola utöva en central kontroll över
barnavårdsnämndernas verksamhet i fråga örn personer som erhållit åtalseftergift.

Åtalseftergift skall kunna återkallas av åklagaren, om den brottslige förövar
nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller om åtal eljest,
i samband med hans lagförande för annat brott, finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Bestämmelse härom har införts i förslagets 5 §. I samband härmed
bör nämnas att beredningen icke funnit straffprocessuella skäl motivera
att central registrering sker av personer som erhållit åtalseftergift.

Med hänsyn till den särskilda ordning som gäller rörande prövningen av
frågan örn eftergift av åtal mot den som dömts lill tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt föreslår beredningen, att dessa fall undantagas
från den föreslagna nya lagen genom en bestämmelse i dess 6 §. •

Beträffande den närmare motiveringen för strafflagberedningens förslag
må i övrigt hänvisas till beredningens promemoria.

Över promemorian ha yttranden infordrats från justitiekanslersämbetet,
hovrätterna, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet efter
hörande av förste stadsfiskalen i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter
hörande av landsfogdarna, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
skyddshemsinspektören, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, ungdomsvårdskommittén,
styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona samt
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva
yttrande över promemorian har därjämte bereus föreningarna Sveriges
häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskaler samt Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
Svenska diakonissällskapet och Centralförbundet för socialt
arbete. Yttranden lia inkommit från samtliga myndigheter, föreningar och
sammanslutningar med undantag av de två sistnämnda. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård har såsom eget utlåtande åberopat vad som
anförts i socialstyrelsens yttrande, i vilket han såsom ledamot av styrelsen
tagit del. Vissa myndigheter lia bifogat yttranden från underordnade tjänstemän
lii. fl.

En redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å
s. 14—45 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.

Inom justitiedepartementet lia därefter upprättats förslag lill

1) lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 moni. barnavårdslagen den f> juni 1924
(nr 361); samt

8 Första lagutskottets utlåtande nr 11.

3) lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr
233).

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet den 8 oktober 1943 av de inom justitiedepartementet
upprättade förslagen till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga
och lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen — av vilka förslag
det förstnämnda intagits å s. 62—63 i propositionen — anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Bergquist, följande:

»Ett grundläggande drag i vår rättsordning har av ålder varit, att samhällets
ingripande mot brott skett genom åtal vid domstol. Åtalsrätt tillkommer
åklagare och målsägande. I fråga om åklagaren har hos oss rått den s. k.
legalitetsprincipen, vilken innebär att skyldighet att väcka åtal föreligger,
om tillräckliga skäl finnas till antagande att den misstänkte begått brottet.
Åtalsfrågan må således ej prövas efter lämplighetshänsyn.

Det lider intet tvivel, att denna princip — särskilt örn man ser frågan på
lång sikt — alltjämt är av värde för lagarnas upprätthållande liksom för
myndigheternas anseende för oväld. Därest åklagarmyndigheterna erhålla
fria händer att pröva huruvida åtal bör äga rum, kan utvecklingen gå därhän
att de faktiskt i stor utsträckning komma att bestämma, vilka rättsregler som
skola upprätthållas. Denna uppgift bör givetvis tillkomma lagstiftaren. För
svensk rättsuppfattning torde också legalitetsprincipen framstå såsom ett
viktigt uttryck för grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Ehuru legalitetsprincipen fördenskull bör värnas, synes hinder icke föreligga
att göra avsteg därifrån i särskilda fall. Bestämmelser av sådan innebörd
ha förut meddelats i olika sammanhang. Särskilda skäl finnas obestridligen
att, på sätt nu föreslagits, även göra undantag från legalitetsprincipen
när det gäller dem som begått brott vid mycket unga år.

Som bekant är straffbarhetsåldern enligt svensk lag för närvarande 15 år.
Den har i äldre tider varit lägre men efter hand höjts till den nuvarande gränsen
som gällt alltsedan år 1902. Förslag har på senare tid och även i detta
sammanhang väckts örn en ytterligare höjning av straffbarhetsåldern. Därvid
har åberopats bland annat att samhället har andra former än åtal och
straff för ingripande mot unga lagöverträdare. Å andra sidan är det ställt
utom allt tvivel, att åtal i många fall är en nödvändig form för ingripande
även mot dem. Jag är fördenskull icke beredd att nu förorda en höjning av
straffbarhetsåldern.

Innan jag går närmare in på frågan örn eftergivande av åtal mot unga lagöverträdare
vill jag erinra, att särskilda regler för behandlingen av dem,
som gjort sig skyldiga till brott vid unga år, förut meddelats i viktiga hänseenden.
Sålunda gäller bland annat, att om den som fyllt 15 men ej 18 år
begår brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.
Brott som någon begått innan han fyllt 18 år må ej heller tillräknas
honom till sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 §
strafflagen. Härjämte märkes, att om någon efter det han fyllt 15 år begått

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete, domstolen må döma
honom till tvångsuppfostran örn han vid domens meddelande ej fyllt 18 år.

I fråga om användningen av villkorlig dom finnas ej särbestämmelser för
underåriga, men det ligger i sakens natur att användningen därav är särskilt
befogad när någon begått brott i unga år.

Vid övervägande av frågan örn särskilda åtalsregler beträffande underåriga
är det självfallet av största intresse att laga i betraktande de huvudsakliga
orsaker som kunna tänkas föranleda brottsligheten. Detta spörsmål är föremål
för ingående undersökning av ungdomsvårdskommittén, som torde komma
att belysa det kvantitativa förhållandet mellan olika orsaker till ungdomsbrottsligheten.
Även utan en sådan utredning lärer man kunna våga antyda
huvudorsakerna till denna brottslighet.

Uppenbarligen äro lagöverträdelser av unga personer ofta utslag av en
allmän vanart som kan bero på antingen dåliga anlag eller miljöförhållanden
eller bådadera. Sådana fall omfattas av barnavårdslagen, enligt vilken åtgärder
skola av barnavårdsnämnderna vidtagas mot bland andra vanartade barn
under 18 år och barn under 16 år som äro i fara att bliva vanartade.

Åtgärderna kunna bestå i att barnet erhåller en allvarlig varning, ställes
under övervakning eller hålles till lämplig sysselsättning. Föreskrift kan också
meddelas om anlitande av lämplig anstalt som inrättats till stöd för hemuppfostran.
Flera av dessa åtgärder kunna samtidigt vidtagas. Anses sådana
lindrigare åtgärder gagnlösa eller ha de prövats utan framgång, kan barnet
omhändertagas för skyddsuppfostran. För sålunda omhändertagna barn
finnes ett flertal behandlingsformer. Barn som icke är vanartat men på grund
av omgivningen är i fara att bliva det utackorderas i regel i enskilt hem eller
överlämnas till barnhem. Vanartat barn kan intagas i skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt eller ock i enskilt hem, barnhem, arbetshem eller
annan därmed jämförlig anstalt.

Kontrollerande och rådgivande uppgifter med avseende å barnavårdsnämndernas
verksamhet lia ålagts fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
barnavårdsombuden, länsstyrelserna samt socialstyrelsen, som till sitt
biträde har statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med hänsyn till barnavårdsnämndernas uppgifter och deras förtrogenhet
med uppfostringsfrågorna synes det naturligt att ställa dem i främsta rummet
även när det gäller att ingripa mot minderåriga brottslingar. Det borde
icke anses påkallat att, på sätt nu gäller som huvudregel, barnavårdsnämndens
ingripande ersältes eller kompletteras med åtal vid domstol, så
snart vanarten tagit sig uttryck i en eller flera lagöverträdelser. I många fall
är det uppenbarligen en tillfällighet, huruvida vanarten tagit sig dylika uttryck
eller ej. Vissa lagöverträdelser —- såsom snatterier, smärre bedrägerier,
mindre skadegörelser — äro typiska uttryck för en sådan vanart som lämpligen
bör föranleda uppfostrande åtgärder av barnavårdsnämnd. Detsamma
torde gälla sedlighetsbrott som väsentligen lia samband med pubertetsåldern
och ej äro av svårare beskaffenhet. Å andra sidan kunna unga personer begå
grova brott — såsom mordbrand, rån, våldtäkt, svår misshandel — vilka olvi -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

velaktigt ha sin orsak i vanart men där frågan om samhällets reaktion är så
allvarlig att den bör prövas av domstol.

Såsom strafflagberedningen påpekat råder även en viss parallellitet mellan
domstolarnas och barnavårdsnämndernas åtgärder, i det att mot villkorlig
dom jämte övervakning samt tvångsuppfostran svara övervakning enligt
barnavårdslagen och intagning i skyddshem. På sätt beredningen framhållit
utmynnar därför domstolsförfarandet ofta i åtgärder som äro likartade
med dem som barnavårdsnämnderna tillämpa. Åtal och handläggning
inför domstol måste därför i många fall synas vara en onödigt omständlig
väg att nå fram till ett resultat likartat med det som kan ernås i barnavårdens
enklare former. Det torde ej heller råda tvivel om att i praktiken åtgärder
enligt barnavårdslagen i allt större utsträckning kommit att ersätta
lagförandet inför domstol. Enligt en av beredningen återgiven uppgift skulle
av de gossar i åldern 15—18 år som intagits j yrkeshem icke mindre än omkring
65 procent ha förövat brott som kunnat medföra fängelse eller straffarbete.
Det är även i övrigt känt att, såsom beredningen anmärker, barnavårdsnämnderna
i talrika fall nöja sig med de åtgärder barnavårdslagen erbjuder
och underlåta att bringa begångna brott till polisens kännedom. Ej
minst talande härutinnan är barnavårdsnämndens i Stockholm upplysning i
dess yttrande över beredningens förslag, att nämnden icke i något fall hos
åklagarmyndigheten gjort anmälan om brott.

Vad nu anförts innefattar enligt min mening starka skäl för att med vår
straffrätt införliva ett institut som medger åklagarmyndigheten att underlåta
åtal då åtgärd av barnavårdsnämnd skäligen kan anses vara tillfyllest med
hänsyn till brottets beskaffenhet. Beredningens förslag åsyftar också i främsta
rummet dessa fall.

Förslaget inrymmer emellertid möjlighet till eftergift av åtal även då åtgärd
av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer. Jämväl i denna del finner jag
beaktansvärda skäl tala för förslaget. Erfarenheten säger, att unga personer
— utan att likväl förete någon mera utpräglad vanart ■—- kunna likaväl som
äldre begå olika brott av tillfälliga orsaker. För de ungas del tillkommer att
överträdelsen oftare än eljest har sin grund i obetänksamhet eller okynne.
I själva verket torde tillfälliga förseelser av denna art lämnas utan beivran
i långt större utsträckning än man i allmänhet föreställer sig. Många handlingar,
som därest de begåtts av äldre skulle föranlett åtal och straff, betraktas
över huvud ej såsom brott när det gäller unga. Man begär ej av den
vars uppfostran ännu ej är avslutad att han skall kunna skicka sig såsom
en fullvuxen person. Men även om gränsen för det tolerabla överskridits är
det uppenbart, att åtal mången gång framstår såsom en onödig åtgärd mot
en eljest välartad ung människa. Andra och enklare medel för den skyldiges
tillrättaförande äro tillfyllest. Tydligt är emellertid, att det ur samhällets
synpunkt är nödvändigt att ingripa genom åtal med anledning av grövre
överträdelser.

Någon bestämd gräns för sådana brott eller förseelser som efter nu angivna
grunder icke böra föranleda åtal kan av flera skäl svårligen angivas.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Om åtal kan ersättas med annan kännbar reaktion, är det givetvis lättare att
eftergiva det än örn åtal är det enda medel som praktiskt står till buds.
Vidare kan åtal snarare eftergivas då den som begått brottet nyss fyllt 15
år än då han är nära 18 år eller om hans utveckling är försenad. En annan
synpunkt som förtjänar beaktande är, att i fråga örn vissa förseelser eftergift
av åtal ej kan äga rum utan fara för att förseelserna skola avsevärt tilltaga
i antal och vålla allvarliga olägenheter. Detta gäller t. ex. trafikförseelser
där överdådiga ungdomar lätt kunna vålla svåra olyckor, ej minst
för sig själva. Därest en minderårig i undantagsfall driver egen näringsverksamhet,
måste överträdelser i denna verksamhet också beivras. Likaså
torde det under nuvarande tider i fråga om förseelser mot ransoneringsförfattningar
vara nödvändigt att ingripa jämväl mot underåriga. I samtliga
dessa fall torde åtal regelmässigt vara den lämpligaste formen för samhällets
reaktion.

Strafflagberedningen har särskilt framhävt, att åtal mot unga lagöverträdare
skulle vara skadligt för dem. Örn åtalet anhängiggöres genom häktning,
torde detta ofta nog vara riktigt. Ehuru garantier mot missbruk av
häktning kunna skapas på annat sätt än genom åtalseftergift, är det en given
fördel, därest bestämmelserna härom i sin mån motverka att underåriga bliva
föremål för häktning. I de fall då häktning ej äger rum är jag däremot ej
övertygad, att strafflagberedningens nämnda synpunkt bär så långt. I fråga
om vissa brott är det visserligen otvivelaktigt, att det för den unge lagöverträdaren
är menligt att kännedom om hans överträdelse sprides till en större
krets, och en rättegång måste, även om den hålles inom lyckta dörrar, alltid
i viss mån sprida en sådan kännedom. Själva lagföringen som sådan torde
däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former att den
är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka alltför stel
och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot underårig
synes man därför icke böra tillmäta påståendet att själva lagföringen skulle
vara skadlig för stor betydelse. Avgränsningen bör i stället ske efter prövning,
huruvida åtal är behövligt eller ej.

I vissa yttranden lia riktats erinringar mot den föreslagna lagstiftningen.
Särskilt har framhållits risken av att eftergift av åtal erhåller en ojämn tilllämpning.
Med hänsyn till de starka skäl som tala för reformen anser jag
dock dess genomförande icke böra hindras av farhågor i detta hänseende.
Betänkligheter lia även uttalats med hänsyn till den föreslagna reformens
verkningar på den allmänna laglydnaden. Det har salunda framhållits, att
eftergift av åtal kan vara ägnad att minska strafflagens allmänpreventiva
verkan och leda till avtrubbning av ansvarskänslan hos de unga. Med erinran
örn den alltmer tilltagande brottsligheten bland ungdomen har ifrågasatts,
huruvida den nuvarande tiden är lämpad för införandet av ett institut som
kan lia dylika följder. Härvid har man ibland gjort jämförelse med villkorlig
dom. En slentrianmässig tillämpning därav hade medfört olägenheter
och detsamma skulle kunna inträffa i fråga örn åtalseftergift.
Man har även framhållit faran i allmänpreventivt hänseende av en ordning

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

enligt vilken det första brottet föranleder åtalseftergift, det andra villkorlig
dom och först det tredje någon mera kännbar reaktion. För att hindra en sådan
utveckling har föreslagits att en åtalseftergift skall i händelse av nytt brott
utesluta användning av villkorlig dom på samma sätt som en sådan dom
utgör hinder mot ny villkorlig dom.

Det synes icke uteslutet att den vidsträckta användningen av villkorlig dom
i dess nuvarande form kan ha försvagat straffhotets allmänpreventiva verkan.
En alltför vidsträckt tillämpning av åtalseftergift skulle, även då den
begränsas att gälla minderåriga brottslingar, otvivelaktigt kunna få liknande
följder. Enligt min mening finnes emellertid all anledning att antaga att så
icke skall bliva förhållandet. Såsom förut framhållits äro åtgärder enligt
barnavårdslagen i regel det bästa sättet att komma tillrätta med vanartig
ungdom. Det torde också vara befogat att räkna med att åklagarmyndigheterna
icke skola vara benägna att medverka till en praxis enligt vilken åtalseftergift
beviljas i alltför stor omfattning.

I anledning av kritiken beträffande användningen av villkorlig dom vill
jag i detta sammanhang tillägga, att enligt den nya lagstiftning härom som
tillkom år 1939 domstolarna erhålla betydligt större möjligheter än enligt den
nuvarande lagen att ålägga den brottslige förpliktelser av olika slag som
skänka större innehåll åt den villkorliga domen och därigenom utesluta att
den blir betraktad endast som en mer eller mindre formell reaktion Sedan
årets riksdag numera beviljat medel för anställande av erforderligt antal
skyddskonsulenter från och med 1944 års ingång, har den 1 innevarande
oktober förordnats att den nya lagen om villkorlig dom skall träda i kraft
den 1 januari 1944.

Vad angår den speciella frågan huruvida åtalseftergift skall utgöra hinder
mot en senare villkorlig dom vill jag erinra, att medan villkorlig dom för närvarande
icke kan medgivas om den brottslige under de senaste tio åren erhållit
sådan dom, har i 1939 års lag dels den angivna tiden förkortats till
fem år, dels stadgats att ny villkorlig dom även om denna tid ej förflutit
kan meddelas om synnerliga skäl föreligga. I enlighet härmed torde det ej
böra ifrågakomma att åtalseftergift alltid skall utesluta villkorlig dom. Det
synes ej heller lämpligt att meddela någon uttrycklig bestämmelse om den
betydelse i detta hänseende som bör tillmätas det förhållandet att en tilltalad
förut erhållit eftergift. Det bör nämligen beaktas att åtalseftergift enligt
förslaget även kan avse brott av lindrig art som av domstol endast
skulle belagts med böter, och det får antagas att eftergift i många fall kommer
att tillämpas beträffande sådana brott. Då en bötesdom ej skulle förhindrat
att den dömde senare erhölle villkorlig dom, synes det knappast vara
riktigt att utesluta sådan dom därför att bötesdomen ersatts med åtgärd av
barnavårdsnämnd. Den ändrade karaktär som den villkorliga domen erhållit
genom 1939 års lagstiftning är givetvis också av betydelse i detta sammanhang.
Om åtalseftergiften avsett något allvarligare brott, komma domstolarna
säkerligen att iakttaga återhållsamhet i fråga om villkorlig dom.

En betydelsefull fråga är vilken myndighet som skall lia beslutande -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

rätten rörande åtalseftergift. I några yttranden ha uttalats betänkligheter
mot att denna uppgift anförtros åt överåklagarna. Främst har därvid erinrats
att prövningen skulle bliva av annan art än den som eljest ankommer på åklagarmyndigheterna.
Vidare har framhållits att bedömandet vore av ömtålig
natur och att en ojämn tillämpning kunde befaras. I denna riktning uttalar
sig bl. a. justitiekanslersämbetet. Anvisning om någon annan godtagbar möjlighet
innehålla yttrandena emellertid ej. Det synes nämligen ej kunna ifrågakomma
att, såsom i ett yttrande förordats, för denna prövning skapa något
nytt organ, och redan av praktiska skäl låter det sig ej heller göra att förlägga
beslutanderätten till justitiekanslersämbetet. Det må även anföras att
prövningen av åtalseftergift enligt bestämmelserna i nya rättegångsbalken funnits
kunna anförtros distriktsåklagarna. I överensstämmelse härmed har i
vissa yttranden förordats att åt dessa åklagare uppdraga att jämväl besluta
om eftergift enligt förevarande lagförslag. Till skillnad från detta avse emellertid
rättegångsbalkens regler om åtalseftergift — bortsett från den eftergift
som kan ske i vissa konkurrenssituationer — endast brott varå icke kan
följa svårare straff än böter. Det torde vara nödvändigt att beslutanderätten
enligt den nu föreslagna lagstiftningen i regel ankommer på högre åklagarmyndighet.
Av skäl som angivas i fortsättningen torde det emellertid vara
påkallat att i vissa fall låta underordnad, åklagare pröva frågan om åtalseftergift.

En viss kontroll torde böra anordnas i fråga om både överåklagarnas och
underåklagarnas tillämpning av eftergiftsinstitutet. Denna fråga skall senare
närmare beröras.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget en av barnavårdsnämnd verkställd
utredning rörande den brottsliges person utgöra den huvudsakliga
grundvalen för åklagarens beslut. Vidare skall det, om eftergift sker, ankomma
på barnavårdsnämnd att tillse att erforderliga åtgärder enligt barnavårdslagen
vidtagas. I båda dessa hänseenden ha yppats tvivelsmål huruvida barnavårdsnämnderna
för närvarande kunna förväntas fylla sina åligganden
på ett tillfredsställande sätt. Erinringar av denna innebörd ha framförts
från olika håll, bl. a. av justitiekanslersämbetet, flera länsstyrelser, ungdomsvårdskommittén
samt vissa fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. I
allmänhet ha betänkligheterna särskilt avsett barnavårdsnämnderna i de
mindre kommunerna. Med undantag blott för barnavårdsnämnderna i de
större städerna har sålunda skyddshemsinspektören funnit förslagets genomförande
nödvändiggöra en förstärkning av barnavårdsnämnderna.

Trots de erinringar som sålunda kunna anföras har socialstyrelsen förklarat
sig vilja tillstyrka att de föreslagna uppgifterna tillädes barnavårdsnämnderna.
Styrelsen har därvid framförallt åberopat dels den förstärkning
som barnavårdens organisation erhållit genom alt barnavårdsombuden inordnats
i den statliga barnavårdsinspektionen, dels den centrala kontroll som
enligt beredningens förslag skulle anordnas över nämndernas verksamhet.
Härjämte har styrelsen förutsatt, att en planmässig upplysningsverksamhet
anordnas i syfte att giva nämnderna erforderlig vägledning vid fullgörandet

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

av de nya uppgifterna. Beträffande ytterligare förstärkning av organisationen
har styrelsen erinrat, att socialvårdskommitténs förslag kunde förväntas
medföra en ökning av nämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra
sina uppgifter. Styrelsen har dock icke ansett skäl föreligga att i avvaktan
därpå uppskjuta genomförandet av beredningens förslag. I detta yttrande
har statens inspektör för fattigvård och barnavård instämt.

Med hänsyn till vad de sistnämnda myndigheterna yttrat har jag för min
del kommit till den uppfattningen att de framförda betänkligheterna icke
böra hindra förslagets genomförande. Jag vill därvid särskilt understryka,
att förslaget icke innebär att barnavårdsnämnderna skola taga befattning
med andra minderåriga än dem som redan nu tillhöra nämndernas verksamhetsområde.
Vad i yttrandena anförts gör det angeläget att fasthålla denna
ståndpunkt och att i övrigt söka i möjlig mån begränsa nämndernas uppgifter.
Vidare synes det vara nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas i
syfte att vinna kontroll över att barnavårdsnämnderna icke underlåta att
fullgöra vad dem åligger i fall då åtal eftergivits. Såsom socialstyrelsen anfört
kan det även bliva erforderligt att anordna upplysningsverksamhet rörande
det nya institutet till ledning för barnavårdsmyndigheternas tillämpning
av detsamma. Frågan härom bör emellertid ej upptagas i detta sammanhang.

Vidkommande kostnaderna för barnavården har i yttrandena framhållits,
att åtgärder enligt barnavårdslagen i många fall åsamka kommunerna kostnader
och att hänsyn härtill kan påverka barnavårdsnämndernas beslut.
Härjämte har gjorts gällande, att reformens genomförande skulle medföra
en betydande arbetsökning för barnavårdsnämnderna och att gottgörelse
härför borde beredas kommunerna av statsmedel. Det synes emellertid icke
vara möjligt att nu bedöma huru förhållandena i dessa hänseenden komma
att gestalta sig. Ej heller torde det böra komma i fråga att enbart med hänsyn
till förevarande reform vidtaga åtgärder för att undanröja de svårigheter av
ekonomisk art som framträtt vid tillämpningen av barnavårdslagstiflningen.

Av vad nu anförts rörande skälen för en lagstiftning örn eftergift av åtal
mot minderåriga och de viktigaste förutsättningarna för genomförandet därav
framgår, att enligt min mening en sådan lagstiftning bör komma till stånd
i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.

Även i fråga om de förutsättningar för eftergift av åtal som
böra uppställas i lagen kan jag i stort sett biträda förslaget. Vad sålunda angår
brottslingarnas ålder synes åtalseftergiften icke böra utsträckas
längre än till ungdomar som vid brottets begående äro under 18 år. Beträffande
brottslingar mellan 18 och 21 år, som enligt yrkanden i vissa yttranden
även borde omfattas av lagen, torde skäl icke föreligga att i allmänhet
undantaga dem från domstolsförfarandet. Vidare märkes att barnavårdslagen
endast i mera begränsad utsträckning kan tillämpas i fråga om denna
åldersgrupp. Det oaktat förekomma givetvis fall då åtalseftergift kan anses
motiverad icke blott för dessa utan även, såsom i andra yttranden erinrats,

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

för äldre brottslingar. Försiktigheten bjuder emellertid att reformen åtminstone
tillsvidare begränsas till de yngsta lagöverträdarna.

Den föreslagna lagen bör således avse personer som vid brottets begående
äro i åldern 15—18 år. 1 fråga om dem kan förslaget, såsom Svea hovrätt
framhållit, sägas innebära en höjning av straffbarlietsåldern på sådant sätt
att i varje särskilt fall kan individuellt bestämmas örn straff bör ifrågakomma
eller ej. Vid tillämpningen bör, på sätt förut erinrats, även inom den ifrågavarande
åldersgruppen viss hänsyn tagas till åldern, i det att skälen för
eftergift i regel måste anses starkare ju yngre den brottslige är.

I fråga om den brottsliges ålder vill jag tillika erinra att vid tillämpning
av åtalseftergift jämväl måste beaktas de begränsningar med hänsyn till åldern
som enligt 27 § barnavårdslagen gälla beträffande verkställighet av barnavårdsnämnds
beslut om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran. Såsom
beredningen framhållit föranleda bestämmelserna härom att varsamhet
bör iakttagas beträffande eftergift av åtal då den brottslige är nära 18 års
ålder. Det synes ej böra ifrågakomma att i detta sammanhang vidtaga någon
ändring i de åsyftade bestämmelserna.

Beträffande brottets beskaffenhet ha i yttrandena dels påyrkats
att vissa grövre brott böra undantagas från tillämpningen av åtalseftergift,
dels föreslagits att institutet utvidgas att jämväl avse brott varå endast böter
kunna följa. Såsom även beredningen framhållit ligger det i sakens natur att
åtalseftergift måste tillämpas med stor varsamhet och i regel icke bör ifrågakomma
vid grövre brott eller då gärningen eljest är av svårare beskaffenhet.
I enlighet härmed bör det uppenbarligen anses vara uteslutet att eftergiva
åtal för sådana brott som mord, rån, våldtäkt o. d. Givetvis är det av värde
att detta kommer till uttryck i lagtexten men det torde icke lämpligen kunna
ske i form av någon mera preciserad bestämmelse. Det torde nämligen knappast
vara tillfredsställande att bestämma en övre gräns med hänsyn till de
olika straffskalornas minima, eftersom dessa enligt 5 kap. 2 § strafflagen
icke gälla för den som ej fyllt 18 år. Utvägen att angiva gränsen efter skalornas
maxima synes ej heller vara tillfredsställande. Då det ej torde vara lämpligt
att från eftergift utesluta t. ex. inbrottsstöld, för vilket maximum enligt
20 kap. 4 § strafflagen är straffarbete i sex år, skulle gränslinjen behöva
dragas mycket högt, och uppställandet av en så hög gräns är ägnat att ingiva
den oriktiga föreställningen att åtal skulle kunna eftergivas då brottet
i det särskilda fallet är förtjänt av ett mycket allvarligt straff, som dock ligger
under den valda gränsen. Att, såsom kunnat ske i fråga om villkorlig dom
enligt 1939 års lag, uppdraga en gräns efter vad brottet i det särskilda fallet
finnes förskylla torde knappast vara genomförbart. Jag har på grund härav
stannat vid att i ifrågavarande hänseende föreslå en huvudsakligen redaktionell
omarbetning av förslaget så att därav tydligare framgår alt den åtgärd
som i stället för åtal vidtages mot den skyldige skall kunna anses utgöra en
tillräcklig reaktion.

Vad angår frågan örn bötesbrotlen synas goda skäl tala för att inbegripa
dem under lagen. I och för sig måste del framstå såsom föga tillta -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

lande att i lagen uppställa som villkor för åtalseftergift att brottet skall
vara av viss svårare beskaffenhet. Man kan ej heller bortse från att straffskalorna
ingalunda alltid äro så anordnade att man genom att utesluta
bötesbrotten erhåller en lämplig indelning av brotten. Vissa brott, som
kunna föranleda fängelse, torde sålunda vara av sådan art att de regelmässigt
blott bestraffas med böter och därför böra jämställas med bötesbrott. Särskilt
gäller detta i fråga om brott som kunna straffas med fängelse endast då omständigheterna
äro försvårande. Ä andra sidan finnas bötesbrott av sådan art
att möjlighet till åtalseftergift lämpligen bör finnas. Så t. ex. torde åtal för
fylleri böra kunna eftergivas om barnavårdsnämnden vidtagit åtgärd mot
den skyldige. Det må ock erinras att den genom 1939 års lagstiftning i barnavårdslagen
införda bestämmelsen om eftergift av åtal mot den som för skyddsuppfostran
intagits i skyddshem även gäller beträffande bötesbrott. Av nu
nämnda skäl och med hänsyn till vad i yttrandena anförts torde förslaget
böra undergå sådan ändring, att däri icke såsom förutsättning för eftergift
upptages alt brottet skall kunna medföra fängelse eller straffarbete. Det bör
emellertid betonas att härmed icke åsyftas att eftergift av åtal i större utsträckning
skall ske i fråga om förseelser för vilka ett lågt bötesstraff brukar
ådömas. Uppfostringsåtgärder enligt barnavårdslagen äro endast undantagsvis
motiverade vid dylik brottslighet medan däremot ett lågt bötesstraff mången
gång kan innebära en lämplig reaktion.

Övriga förutsättningar för åtalseftergift angivas i beredningens
förslag genom den allmänna bestämmelsen att åtal må eftergivas när den
brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning
antaga, att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller
eljest utan att åtal väckes. Särskilt för de fall då åtgärd av barnavårdsnämnd
ej ifrågakommer synes denna bestämmelse lämna alltför obestämd vägledning
för tillämpningen. Det torde därför vara att föredraga att, i anslutning
till de skäl som ligga till grund för förslaget, skilda bestämmelser meddelas
rörande de olika fall då eftergift bör kunna ske.

I första hand må uppmärksammas de fall, där åtal må eftergivas med
hänsyn till att straffet ersättes av åtgärder enligt barnavårdslagen. Mot beredningens
förslag i denna del har justitiekanslersämbetet erinrat, att åklagaren
icke ägde såsom villkor för eftergift fordra, att åtgärd av barnavårdsnämnd
vidtoges, och att, om sådan åtgärd ej komme till stånd, åtalseftergiften
likväl vöre oåterkallelig. Den anmärkning om bristande fasthet i förslaget
som ämbetet i anslutning härtill framställer torde, med hänsyn till farhågorna
för att barnavårdsnämnderna icke alltid komma att vidtaga på dem
ankommande åtgäi''der, i viss mån vara befogad. Det torde emellertid, såsom
beredningen framhållit, vara mindre lämpligt att åklagaren skulle äga meddela
beslut om eftergift på villkor att barnavårdsnämnden vidtager åtgärd. Däremot
synes det i regel icke vara förenat med någon olägenhet att åklagaren,
då han finner eftergift böra ske i händelse åtgärd mot den brottslige i stället
vidtages av barnavårdsnämnden, väntar med att meddela sitt beslut till dess
nämnden ingripit. Den samverkan mellan åklagaren och barnavårdsnämnden

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

som förslaget förutsätter gör ett sådant förfaringssätt naturligt, och det
anvisas även av beredningen, som uttryckt en förmodan att förfaringssättet
vanligen skulle användas. Barnavårdsnämnden å sin sida kan emellertid behöva
veta att åtal ej skall äga rum innan den för sin del beslutar om åtgärd.
Med hänsyn härtill synes det icke böra meddelas någon bestämmelse som
förhindrar åklagaren att meddela beslut om åtalseftergift utan att behöva
avvakta nämndens åtgöranden. Intager man denna ståndpunkt torde det
emellertid vara påkallat att åklagaren beredes större möjlighet än enligt
strafflagberedningens förslag att återkalla meddelat beslut om åtalseftergift.
Åklagaren kan i så fall fatta sitt beslut utan hänsyn till risken att det sedermera
visar sig att tillräckliga och vid beslutets meddelande förutsatta åtgärder
ej vidtagits.

Vad härefter angår de fall då åtgärd enligt barnavårdslagen icke vidtages
har i två yttranden riktats särskilda anmärkningar mot förslaget att medgiva
åtalseftergift utan att straffet ersättes av annan reaktion. I det ena yttrandet
har ifrågasatts att i stället utvidga möjligheten till ingripande enligt
barnavårdslagen. Av vad förut anförts framgår att jag i dessa hänseenden
ansluter mig till beredningens ståndpunkt. Det är emellertid uppenbart
att eftergift i dessa fall måste tillämpas med än större varsamhet än eljest.
Såsom jag nyss framhållit synes det därför vara påkallat att till ledning för
tillämpningen närmare angiva de förutsättningar som böra gälla för eftergift
av åtal i ifrågavarande fall.

Med avseende å den närmare utformningen av förslaget i nu förevarande
del torde de olika fall, då åtalseftergift bör komma i fråga, lämpligen kunna
indelas i tre grupper. I första rummet synas böra upptagas sådana fall
då den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan därmed
jämförlig åtgärd. Av skäl som tidigare anförts bör enligt min mening såsom
ytterligare förutsättning för åtalseftergift i dessa fall angivas att åtgärden
skäligen må anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet. Härav
framgår att åtgärden icke får stå i sådan disproportion till brottet att den ter
sig såsom en alltför obetydlig reaktion. Någon uttrycklig föreskrift att brottet
ej får vara av svårare beskaffenhet lärer vid nu nämnda förhållande ej erfordras
för här ifrågavarande fall.

Såsom strafflagberedningen erinrat kan det förekomma, att unga lagöverträdare
icke omhändertagas för skyddsuppfostran men väl för annan vård
som är lika effektiv ur samhällets synpunkt, jag tänker närmast på sinnesslövård.
Sådant omhändertagande torde med hänsyn till frågan om åtalseftergift
få anses likvärdigt med omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till en andra grupp, för vilken åtalseftergift kan komma i fråga, synes
böra hänföras de fall, då den underårige genom ingripande av barnavårdsnämnd
eller i annan ordning erhåller sådan sysselsättning och övervakning
att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott.
Med avseende å denna grupp finner jag det önskvärt att i lagtexten särskilt
framhäva, att åtalseftergift må ifrågakomma allenast örn brottet ej är av
svårare beskaffenhet.

Iiihnn() till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 11.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Slutligen bör stadgas att åtalseftergift även må medgivas, därest brottet
eljest är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller förhastande.

Svea hovrätt har framhållit att största betydelse måste tillmätas det förhållandet,
huruvida gärningsmannen — och hans föräldrar — till fullo erkänna
det orätta i handlingssättet och visa beredvillighet att ersätta uppkommen
skada. Att detta iakttages är även enligt min mening av stor vikt. Med
hänsyn till fall då den brottslige blir föremål för skyddsuppfostran eller därmed
jämförlig åtgärd torde det emellertid icke vara lämpligt att, såsom i andra
yttranden påyrkats, i lagtexten såsom ett oeftergivligt krav uppställa att den
misstänkte skall hava erkänt brottet. Uppenbart är emellertid att beslut om
eftergift icke heller i sådant fall som nyss sagts bör meddelas utan att den
misstänktes brottslighet är klart utredd. Den brottsliges egen inställning till
frågan om åtalseftergift torde, såsom beredningen framhållit, böra tillmätas
viss betydelse.

Såsom gemensam förutsättning för åtalseftergift i de nu berörda fallen
stadgas i strafflagberedningens förslag, att åtal ej må eftergivas då det med
hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt är påkallat
att åtal sker. Jag finner emellertid att syftet med denna bestämmelse kommer
till bättre uttryck om, i anslutning till uttryckssättet i lagen om villkorlig dom,
det stadgas att åtal skall äga rum om det finnes påkallat nied hänsyn till den
allmänna laglydnaden. Härtill bör enligt min mening fogas, att åtal skall
väckas om det erfordras för utredning i saken.

Beslut om eftergift av åtal bör, såsom förut anförts, i regel ankomma
på överåklagaren d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal.

Enligt beredningens förslag ankommer det alltid på överåklagaren att avgöra
huruvida åtal skall ske när någon som ej fyllt 18 år begått brott varå
kan följa fängelse eller straffarbete. Härvid framhåller beredningen, att det
icke vore tillräckligt att blott sådana fall underställdes överåklagaren då den
underordnade åklagaren ansåge åtalseftergift böra ifrågakomma, enär detta
i realiteten skulle innebära att prövningen av förutsättningarna för åtalseftergift
i viktiga hänseenden komme att bero på den underordnade åklagaren.
Denna ståndpunkt torde i princip böra godkännas.

I fråga om mindre förseelser skulle det emellertid uppenbarligen vara förenat
med avsevärda praktiska olägenheter om till överåklagarens prövning
skulle hänskjutas varje ärende angående åtal mot underåriga. Det är också
anledning att befara att den skriftväxling som detta skulle föranleda i varje
än så ringa mål kan giva upphov till en icke önskvärd praxis att underlåta
åtal utan att frågan om åtalseftergift prövats i stadgad ordning. Det synes
därför påkallat att distriktsåklagaren beträffande sådana förseelser anförtros
att pröva frågan, örn åtal skall väckas eller eftergivas. I överensstämmelse med
nya rättegångsbalkens regler torde en bestämmelse härom böra avse åtminstone
alla fall då brottet ej är belagt med strängare straff än böter. I fråga
örn brott som angivas i allmänna strafflagen synes man ej böra gå längre

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

än nu sagts. Beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten torde det
däremot vara nödvändigt att ytterligare utvidga distriktsåklagarens behörighet
något. Frågan om åtal för sådana förseelser är i allmänhet ej av samma ömtåliga
beskaffenhet som när det gäller brott mot allmänna strafflagen. Distriktsåklagaren
synes därför kunna erhålla befogenhet att pröva åtalsfrågan
beträffande förseelser som ej äro belagda med strängare straff än fängelse.
Såsom exempel på sådana förseelser må nämnas de som avses i 38 § vägtrafikstadgan.
I tveksamma fall bör distriktsåklagare underställa frågan om
eftergift överåklagarens prövning.

Bestämmelser örn vederbörande åklagares behörighet att pröva frågan om
åtal och eftergift därav såvitt gäller minderåriga synes lämpligen böra införas
i landsfogde-, landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionerna. Nu ifrågavarande
lag torde icke böra innehålla andra föreskrifter i detta hänseende än dels ett
stadgande att frågan om eftergift av åtal skall prövas av överåklagaren därest
svårare straff än böter kan följa å brottet dels ock en bestämmelse örn rätt
för Kungl. Majit att göra avvikelse från vad sålunda i regel skall gälla.

Till grund för åklagarens prövning bör jämte polisrapporten finnas en
särskild utredning rörande den brottsliges person. I fråga
om den sistnämnda utredningen har jag tidigare förklarat att det, såsom
beredningen föreslagit, bör ankomma på barnavårdsnämnden att verkställa
densamma. Med hänsyn till vad förut anförts synes det emellertid vara av
nöden att i möjlig mån begränsa och underlätta barnavårdsnämndens arbete.

Det torde icke vara erforderligt att nämnden höres i andra fall än då åklagaren
anser skälig anledning finnas till att åtalet bör eftergivas. Härjämte
torde även böra stadgas att i fråga örn mindre förseelser åtal må eftergivas
utan att nämndens yttrande inhämtats. Vidare torde det ej vara erforderligt
att nämndens yttrande alltid innefattar en fullständig redogörelse rörande
den brottsliges person. Det synes ej sällan kunna inträffa att åklagaren anser
åtal böra eftergivas endast örn det tillstyrkes av nämnden. Med hänsyn härtill
synes det vara lämpligt att i första hand föreskriva att åklagaren skall inhämta
yttrande huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga någon
åtgärd mot den brottslige och huruvida enligt nämndens mening åtalet bör
eftergivas. I andra hand bör stadgas att, örn åklagaren det begär eller nämnden
tillstyrker eftergift av åtal, yttrandet även skall innefatta redogörelse för den
brottsliges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter
i övrigt. För sådan redogörelse torde särskilda formulär med frågor och
anvisningar böra upprättas. Härigenom icke blott underlättas arbetet för
nämnden utan vinnes även en viss säkerhet för utredningens fullständighet.
Vid utarbetandet av sådana anvisningar bör beaktas vad som av beredningen
och i vissa yttranden uttalats örn det sätt varpå utredningen bör verkställas.

I enlighet med vad beredningen föreslagit torde underrättelse örn beslutad
åtalseftergift böra tillställas barnavårdsnämnden.

Vid tillämpningen bör såsom beredningen framhåller ett gott samarbete
mellan överåklagaren och barnavårdsnämnd eftersträvas. överåklagarna böra
även söka hålla kontakt med de myndigheter som ha att göra med harna -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

vården. Skulle överåklagaren finna att en barnavårdsnämnd brister i fullgörandet
av sina skyldigheter, t. ex. därigenom att nämnden underlåter att vidtaga
erforderliga åtgärder, lärer överåklagaren böra fästa barnavårdskonsulentens
uppmärksamhet härpå eller anmäla förhållandet till länsstyrelsen eller
barnavårdsinspektionen.

I fråga om barnavårdsnämndernas samarbete med överåklagarna har i vissa
yttranden berörts spörsmålet örn skyldighet för barnavårdsnämnderna att
anmäla brott som komma till deras kännedom. Tidigare har framhållits att
barnavårdsnämnderna i stor utsträckning torde underlåta att bringa begångna
brott till polisens kännedom och i stället nöja sig med att vidtaga
åtgärder enligt barnavårdslagen. Beredningen har uttalat att det av principiella
skäl vore olämpligt att ålägga en barnavårdande myndighet att göra
dylika anmälningar. Till detta uttalande vill jag ansluta mig under framhållande
att, såsom jämväl beredningen antytt, dylik anmälan dock bör ske
när det synes påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet och att barnavårdsnämnderna
torde böra genom barnavårdsinspektionen erhålla vägledning
i hithörande frågor.

Vad nu sagts om överåklagare äger i förekommande fall motsvarande tilllämpning,
när distriktsåklagare äger besluta om åtalseftergift.

Såsom beredningen föreslagit torde i 2 § 3 mom. barnavårdslagen böra
intagas en erinran om de uppgifter som enligt lagstiftningen om åtalseftergift
ankomma på barnavårdsnämnderna.

Vad angår målsäganden har beredningen anfört att, om målsäganden
erhölle vetorätt mot åtalseftergift, fall kunde tänkas förekomma där
han skulle missbruka sin ställning. Av detta skäl har beredningen ansett
åtalseftergift icke böra begränsas till sådana fall där målsäganden samtyckt
därtill eller icke för ersättningstalan. Denna ståndpunkt synes böra
godkännas. Emellertid måste, såsom beredningen framhållit, viss betydelse
tillmätas målsägandens ställning till frågan om åtalseftergift. Med hänsyn
härtill synes föreskrift böra meddelas att, om brottet medfört skada av någon
betydelse, målsäganden såvitt möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig innan
beslut om eftergift meddelas. Huruvida målsäganden i andra fall bör höras,
bör vara beroende på om det kan vara till nytta för prövningen.

Beträffande målsägandens åtalsrätt har beredningen avvisat
tanken att föreslå någon ändring i gällande lag. Så länge målsäganden hade
en principiellt obegränsad rätt att jämte åklagaren föra ansvarstalan, borde
denna enligt beredningens mening icke rubbas genom lagstiftning på ett speciellt
område, så mycket mindre som vissa skäl talade för att åtalsrätten kunde
innebära ett korrektiv mot missbruk av åklagarens lämplighetsprövning.
Vad beredningen föreslagit i denna del torde böra godtagas. Att helt beröva
målsäganden hans åtalsrätt synes icke lämpligt. Ej heller vill jag förorda införandet
av en kort frist för åtalsrättens utövning, enär en sådan frist kan
verka som ett icke önskvärt incitament till åtals anställande. •

överåklagarens beslut om eftergift av åtal skall enligt förslaget delgivas
den brottslige av överåklagaren eller den han därtill förordnar. Här -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

vid framhåller beredningen att denna delgivning borde få karaktären av en
allvarlig varning, äga rum i målsmans närvaro, ske muntligen och verkställas
av myndighet med tillräcklig auktoritet. Vad härutinnan anförts synes
vara ändamålsenligt. I lagtexten torde ej erfordras närmare bestämmelse än
att beslutet skall på lämpligt sätt delgivas den brottslige.

Rörande återkallelse av åtalseftergift upptager förslaget
en bestämmelse enligt vilken åtalseftergift må av åklagaren återkallas,
därest den brottslige förövar nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete
eller åtal eljest, i samband med hans lagföring för annat brott, finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Av skäl som tidigare angivits bör emellertid möjligheten
till återkallelse av eftergift göras något vidare. Dessutom märkes, att
den av beredningen föreslagna bestämmelsen avviker från motsvarande föreskrift
i nya rättegångsbalken och i vissa hänseenden är snävare än de i lagstiftningen
om villkorlig dom upptagna stadgandena om förverkande. Lämpligast
torde vara att upptaga en föreskrift liknande den i nya rättegångsbalken,
enligt vilken eftergift må återkallas om tillräckliga skäl för eftergift ej längre
föreligga. En sådan bestämmelse gör det möjligt att återkalla eftergift t. ex.
om högre myndighet upphäver det beslut av barnavårdsnämnd som varit
en förutsättning för åtalseftergiften eller örn den underårige eljest icke erhåller
den tillsyn som åklagaren förutsatt. Bestämmelsen om återkallelse av
eftergift torde därför böra innehålla, att om tillräckliga skäl för eftergift
finnas ej längre föreligga, den må återkallas.

Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen
synes, såsom beredningen föreslagit, frågan örn eftergift av åtal mot den
som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran
intagits å skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt böra handläggas
och avgöras i enlighet med de särskilda stadganden som därom finnas
meddelade i 14 § lagen om tvångsuppfostran, 19 § lagen om ungdomsfängelse
samt 44 § 3 och 4 mom. barnavårdslagen. Med avseende å bestämmelsen
om eftergift av åtal i 49 a § alkobolistlagen har beredningen däremot
icke föreslagit någon motsvarande undantagsbestämmelse. Ett visst skäl
härför utgör det förhållandet, att sistnämnda paragraf endast avser brott
varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i högst sex månader.
Det synes emellertid vara lämpligare att denna begränsning undanröjes såvitt
avser minderåriga och att jämväl de fall som avses i sagda paragraf undantagas
från förslagets tillämpningsområde. I enlighet härmed torde dels ifrågavarande
hänvisning till särskilt meddelade stadganden även böra avse den
som intagits å allmän alkobolistanstalt, dels ock till 49 a § alkoholistlagen
fogas ett tillägg enligt vilket åtal mot den som vid brottets begående ej fyllt
18 år må eftergivas ändå att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

Beredningens förslag är begränsat att avse brott för vilket åtal skall väckas
vid allmän underrätt. Beträffande polisdomstol uttalar beredningen endast
att den förutsätter att åtal mot minderårig för brott varå kunde följa fängelse
undantages från polisdomstols behörighet, där i undantagsfall sadan behörighet
nu föreligger. Vidare anföres att åtalseftergift ej borde ifrågakom -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

ma när undantagsvis mål mot någon, som förövat brott före 18 års ålder,
skulle hänskjutas till krigsrätt och att olägenheter ej torde vållas av att reglerna
örn åtalseftergift ej gällde i de sällsynta fall där mål mot minderåriga
skulle anhängiggöras vid andra särskilda domstolar. Såvitt gäller polisdomstol
måste emellertid frågan om lagstiftningens giltighet lösas i detta
sammanhang, och med hänsyn till att eftergift skall kunna avse även bötesbrott
torde anledning ej föreligga att från lagens tillämpning undantaga brott
vilka åtalas vid sådan domstol. Med godkännande i övrigt av beredningens
förslag synes därför böra stadgas, att lagen endast gäller åtal som skolat upptagas
av allmän underrätt eller polisdomstol.

Såsom förut anmärkts finnas för närvarande i instruktionerna för polismästarna
i vissa städer bestämmer om eftergift av åtal.-----Det synes

icke föreligga hinder att låta denna befogenhet för polismästarna bestå
orubbad vid sidan av den åklagarna enligt förslaget tillkommande rätten
att eftergiva åtal. Något uttryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Tidigare har anförts att kontroll över tillämpningen bör
anordnas. Såvitt angår barnavårdsnämnderna har jag i detta hänseende anslutit
mig till beredningens förslag att tillsynen bör utövas av barnavårdsinspektionen.
På sätt beredningen föreslagit böra därför åklagarna åläggas
att till statens inspektör för fattigvård och barnavård översända underrättelse
om beslut varigenom åtal eftergivits. Uppgiftsskyldigheten torde dock
behöva avse endast de fall då åtgärd av barnavårdsnämnden förutsättes skola
vidtagas. Vad angår kontrollen över åklagarna synes det lämpligaste vara att
såvitt överåklagarna beträffar uppdraga denna åt justitiekanslersämbetet, som
för sådant ändamål jämväl bör få del av meddelade beslut om eftergift. Såsom
Göta hovrätt framhållit innebär denna anordning en viss garanti för en enhetlig
tillämpning. Om underrättelsen, i de fall då barnavårdsnämnden hörts,
även innehåller upplysning om nämndens åsikt i ärendet, erhåller justitiekanslern
möjlighet att särskilt ägna uppmärksamhet åt de fall då nämnden
och åklagaren haft olika mening. Anmärkas må att justitiekanslerns ställning
såsom överordnad åklagare dessutom alltid medgiver att särskilt tveksamma
fall underställas hans prövning. Beträffande dislriktsåklagarna torde kontrollen
närmast böra utövas av överåklagarna.

Det torde vara anledning förutsätta, att sedan åklagarna vunnit erfarenhet
rörande lagens tillämpning och en fast praxis utbildats, den föreslagna
särskilda tillsynen över åklagarna kan inskränkas. Med hänsyn härtill
torde föreskrifter om insändande till justitiekanslersämbetet eller vederbörande
överåklagare av underrättelse om åtalseftergift böra meddelas i administrativ
ordning. Motsvarande föreskrift rörande barnavårdsinspektionen
synes däremot böra upptagas i lagen.

I den i vissa yttranden berörda frågan om registrering av beslut
om åtalseftergift delar jag beredningens mening att särskilda anordningar i
detta hänseende icke böra träffas. Såsom beredningen erinrat torde hos barnavårdsinspektionen
komma att föras register över inkomna meddelanden

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

om eftergiftsbeslut, och i särskilda fall kan sålunda upplysning ofta vinnas
huruvida beträffande viss person åtal eftergivits, därest sådan upplysning ej
på annat sätt står att få.

Yrkandet i ett yttrande om utvidgning av förslaget att avse även nedläggande
av allmänt åtal synes ej böra upptagas. Någon större praktisk
betydelse skulle en bestämmelse härom näppeligen få och det synes även
vara föga tillfredsställande att tillåta åtals nedläggande utan att motsvarande
befogenhet tilldelas domstolen, något som i detta sammanhang icke torde
böra ifrågakomma. Ej heller det i samma yttrande uttryckta önskemålet om
sekretesskydd för handlingarna i ärende örn åtalseftergift torde böra
föranleda någon åtgärd. Redan nu kunna, enligt 10 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, handlingar rörande polismyndighets
eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott undanhållas
offentliggörande, såvida skäligen kan befaras att deras utlämnande skulle
vara menligt för enskild person. Det synes icke vara tillrådligt att i detta
hänseende meddela någon mera vittgående undantagsbestämmelse.

Vad slutligen angår det i några yttranden uppmärksammade förhållandet
mellan skyddshem och uppfostringsanstalter
må anmärkas att, såsom beredningen framhållit, förslagets genomförande troligen
kommer att medföra någon minskning i tillämpningen av lagen om
tvångsuppfostran. Frågan om att på grund härav upphäva sagda lagstiftning
kan emellertid ej upptagas i detta sammanhang, och jag vill härvid erinra
att verkställigheten av tvångsuppfostran är föremål för utredning av 1942 års
skyddshemsutredning i samråd med strafflagberedningen.

Rubriken till den nya lagen torde böra lyda: lag örn eftergift av åtal
mot vissa underåriga.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.»

Lagrådet.

1 fråga om det till lagrådet remitterade förslaget till lag om eftergift av
åtal mot vissa underåriga ha två av lagrådets ledamöter gjort vissa uttalanden
av allmän innebörd, vilka intagits å s. 65—67 i propositionen.

Vid 2 § i förslaget har lagrådet anfört:

»En allmän förutsättning för åtalseftergift är att brottets beivran icke betingas
av straffrättsskipningens ändamål. I anslutning härtill stadgas i sista
stycket att, ändå att sådant fall är för handen som i första stycket sagts, åtal
skall väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller för erforderlig utredning i saken. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke stadgandet blivit väl snävt avfattat; även andra allmänna hänsyn
kunna möjligen komma i betraktande. Framhävandet, på sätt som skett,
av utredningsintresset kan ock komma att undanskymma det såsom självfallet
ansedda — och ur vissa synpunkter längre gående — kravet att den
misstänkte som regel skall hava erkänt brottet. Vid dessa förhållanden och
då det torde framstå såsom klart, att eftergift ej må ske utan att den miss -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

tänktes brottslighet blivit utredd, torde orden »eller för erforderlig utredning
i saken» med fördel kunna utbytas mot förslagsvis »eller eljest ur allmän
synpunkt» (jfr nya rättegångsbalken 20 kap. 7 § 1). I övrigt synes stadgandet
— som närmast ger uttryck för allenast en i sakens natur liggande begränsning
i åtalseftergiftens tillämpning — kunna avfattas kortare och därvid
måhända böra sättas i början av paragrafen.

I fråga örn förutsättningarna för åtalseftergift i de särskilda fallen torde,
till vinnande av en om möjligt fastare utformning, innehållet i första stycket
med fördel kunna något jämkas, huvudsakligen i redaktionellt hänseende.
Särskilt synes beträffande den första gruppen fall avvikelse icke böra ske
från barnavårdslagens terminologi.»

3 § i det remitterade förslaget har föranlett följande yttranden av lagrådets
ledamöter.

Justitierådet Alsén och regeringsrådet Eklund:

»Av innehållet i första stycket av förevarande paragraf följer, alt det skall
ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot underårig skall
ske, så snart å brottet kan följa frihetsstraff. I denna huvudregel föreslås i
andra stycket den viktiga modifikationen att även i dessa fall underordnad
åklagare — som eljest enligt förslaget må tala endast å bötesbrott — skall
efter Kungl. Maj:ts förordnande få väcka åtal. Någon begränsning i det
Kungl. Maj :t givna bemyndigandet är ej föreskriven. Enligt remissprotokollet
har bemyndigandet funnits erforderligt av huvudsakligen praktiska hänsyn.
Dessa ha ansetts böra leda till alt de lägre åklagarna erhålla behörighet att
pröva åtalsfrågan även beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten
och ej äro belagda med strängare straff än fängelse. Frånsett att denna
gränsdragning i viss mån ter sig godtycklig möta betänkligheter framförallt
mot att i så vid omfattning å nämnda åklagare överflytta prövningsrätten i
hithörande frågor. En bärande grund för strafflagberedningens förslag liksom
ock för dess tillstyrkande i flertalet remissyttranden torde ha varit att
särskilt kvalificerad åklagare — praktiskt taget överåklagaren — städse
skulle pröva åtalsfrågan; bötesbrotten berördes ej av förslaget. Denna ståndpunkt
synes ha goda skäl för sig. Är brottet sådant att därå kan följa frihetsstraff
torde frågan örn eftergift av åtal för detsamma i allmänhet vara
av ömtåligare beskaffenhet än eljest. På ett så grannlaga område som förevarande
måste det ock tillmätas stor betydelse, desto större ju allvarligare
brottet är, att tillämpningen blir så enhetlig som möjligt; att ojämnheterna
komma att framträda än mera, därest prövningen anförtros rikets cirka
femhundra underåklagare, torde ligga i öppen dag. Vid angivna förhållanden
synes försiktigheten bjuda att större varsamhet iakttages i fråga om behörigheten
för underordnad åklagare att pröva eftergiftsfrågan, i allt fall
intill dess erfarenhet vunnits rörande lagens tillämpning och en viss praxis
utbildats. Ett ytterligare övervägande härutinnan synes alltså böra komma till
stånd. Oberoende härav torde, med hänsyn jämväl till frågans i viss mån principiella
innebörd, det Kungl. Majit i förevarande lagrum givna bemyndigandet
böra i så måtto inskränkas att förordnande som där avses må meddelas allenast
i den omfattning vartill särskilda skäl föranleda.»

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Justitierådet Lind var ense med justitierådet Alsén och regeringsrådet
Eklund beträffande den av dem ifrågasatta jämkningen i andra stycket av

förevarande paragraf.

Justitierådet Ericsson:

»En jämförelse mellan bestämmelsen i förevarande paragraf därom, att
frågan om eftergift av åtal skall prövas av viss åklagare, å ena sidan, samt
strafflagberedningens förslag att det ankommer på viss åklagare att avgöra
huruvida allmänt åtal skall ske d. v. s. att pröva åtalsfragan i hela dess vidd,
å andra sidan, kan lätt föranleda den tolkningen, att det remitterade förslaget
medgiver underordnad åklagare rätt att, utan att underställa överåklagaren
frågan örn åtalseftergift, väcka ansvarstalan. Till förhindrande
av en sådan tolkning, som enligt motiven icke är avsedd, och då härtill
kommer, att remissförslaget i motsats till strafflagberedningens förslag saknar
föreskrift om vilken åklagare, som skall äga återkalla meddelad eftergift
(i princip den åklagare som beslutat eftergiften), hemställes att paragrafen
i nu förevarande del måtte erhålla en avfattning, som klart angiver,
att åtalsfrågan skall i hela dess vidd (förslagsvis »frågan om åtal») prövas av
angiven åklagare.

Den regel, som framgår av första stycket i förevarande paragraf, nämligen
att det skall ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot
underårig skall väckas, såframt å brottet kan följa svårare straff än böter,
och att i följd härav underordnad åklagare är behörig att pröva åtalsfrågan
allenast beträffande bötesbrott, är otvivelaktigt principiellt riktig; åtal mot
underårig för brott, varå kan följa frihetsstraff, bör nämligen icke utom i
enstaka undantagsfall (jfr härom 2 § i strafflagberedningens förslag, varmed
enligt motiven avsågs att bereda möjlighet att anförtro åtalseftergiften
i Stockholm åt åklagaren vid rådhusrättens ungdomsrotel samt beträffande
annan större stad undantagsvis åt annan åklagare) få väckas utan överåklagarens
förordnande. Det är förty ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,
då det remitterade förslaget i paragrafens andra stycke modifierar
huvudregeln genom att, utan någon begränsning, bemyndiga Kungl. Maj:t
att förordna underordnad åklagare att pröva åtalsfrågan jämväl beträffande
annat än bötesbrott och då departementschefen förklarar avsikten vara
att genom stadgande i åklagareinstruktionerna förläna distriktsåklagare generell
åtalsbehörighet beträffande »mindre förseelser», varunder skulle hänföras
— utom bötesbrotten — sådana förseelser, som avses i specialstraffrätten
(däremot ej brott som angivas i allmänna strafflagen) och ej äro
belagda med strängare straff än fängelse. Även med erkännande av bärigheten
i de rent praktiska överväganden, som vid den enhetliga regleringen av
eftergiftsfrågan ansetts föranleda en annorlunda bestämd gränsdragning än
den principiellt riktiga, synes man hava gått alldeles för långt genom att
förläna distriktsåklagaren kompetens att pröva åtalseftergiften beträffande
en i spccialstraffrätten upptagen förseelse, för vilken maximistraffet är så
relativt högt som fängelse två år. Försiktigheten och jämväl det förhållandet,
att brottens placering i allmänna strafflagen eller i specialstraffrätten

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

icke bestämmes efter mera enhetliga grunder, synes bjuda att — om det
av praktiska skäl skulle vara alldeles nödvändigt att utsträcka distriktsåklagarens
kompetens utöver förseelser, som kunna förskylla fängelse i högst sex
månader (ett åtminstone tidigare vanligt straffmaximum för lagstiftning
jämlikt § 89 regeringsformen) — stanna åtminstone vid förseelser, som vid
försvårande omständigheter kunna bestraffas med fängelse i högst ett år.
Det bör ej heller förbises, att den enhetlighet i tillämpningen, som särskilt
beträffande en lag av förevarande beskaffenhet är av största betydelse, skulle
i stor utsträckning prisgivas genom den valda gränsdragningen och att vådorna
härav växa ju vidare distriktsåklagarens kompetens bestämmes.

Det kan också med fog ifrågasättas, särskilt då den utökade kompetensen
är avsedd att vara generell, huruvida icke gränsdragningen — huru denna nu
än må bestämmas — har sin rätta plats i lagen i stället för i åklagareinstruktionerna
samt huruvida icke under alla förhållanden förevarande paragraf
bör erhålla en avfattning, som angiver åtminstone huvudgrunderna
för gränsdragningen.

Det i förslaget givna bemyndigandet för Kungl. Majit torde i allt fall
lämpligen böra begränsas på sätt lagrådets övriga ledamöter förordat.»

7 § har föranlett följande yttrande av lagrådet:

»I denna paragraf stadgas, i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift
i nya rättegångsbalken 20 kap. 7 § andra stycket, att eftergiften må
återkallas, om tillräckliga skäl därför finnas ej längre föreligga. Enligt strafflagberedningens
förslag var möjligheten att återkalla eftergiften betydligt
snävare: återkallelse finge ske endast därest den brottslige förövade nytt
brott varå kunde följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband
med hans lagförande för annat brott, funnes påkallat ur allmän synpunkt.
Som motivering för den föreslagna ändringen har departementschefen framhållit,
att en vidare möjlighet vore påkallad därest åklagaren, såsom borde
stå honom fritt, meddelade beslut om åtalseftergift utan att avvakta barnavårdsnämndens
åtgöranden; visade det sig sedermera att tillräckliga och vid
beslutets meddelande förutsatta åtgärder ej vidtagits, borde åklagaren kunna
återkalla eftergiften. Denna möjlighet borde ock stå honom öppen t. ex. om
högre myndighet upphävde ett beslut som varit en förutsättning för eftergiften.
Det synes lagrådet kunna ifrågasättas huruvida återkallelse i angivna
fall står i god överensstämmelse med den — helt visst med rätta — intagna
ståndpunkten, att åtalseftergift icke bör förbindas med villkor. Om åklagaren
av en eller annan anledning icke förlitar sig på att erforderliga åtgärder verkligen
bli vidtagna och jämväl ståndande, torde enligt lagrådets mening eftergift
i allmänhet icke böra ske. I dylika fall bör saken genom åtal hänskjutas
till domstol, å vilken det ankommer att i samband med villkorlig dom, därest
sådan ifrågakommer, föreskriva de villkor som kunna vara påkallade.
Om åter eftergift skett och barnavårdsmyndighet brister i förutsatta åtgöranden,
framstår det som naturligast att åklagaren på lämpligt sätt söker få
rättelse till stånd. Den nu antydda ordningen synes icke blott principiellt utan
jämväl praktiskt vara att föredraga; åklagaren föranledes till större återhåll -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

samhet vid eftergiftens användande och barnavårdsmyndighetens känsla av
ansvar för åtgärdens vidtagande stärkes. Endast försåvitt skäl till åtal föreligga
ur allmän synpunkt, såsom vid lagföring för något nytt mera allvarligt
brott eller eljest i något stötande fall, torde alltså återkallelse böra få ske.
Är, såsom lagrådet förmenar, denna principiella ståndpunkt riktig, synes
den ock böra komma till uttryck i lagtexten. Visserligen bleve därigenom frågan
om återkallelse i förevarande lag reglerad något annorlunda än som skett
i nya rättegångsbalken. Härvid må emellertid erinras, att denna avser allenast
eftergift vid ordningsförseelser och att en återkallelse där sålunda är av
jämförelsevis underordnad betydelse.»

Vid 8 § bar lagrådet yttrat:

»Av remissprotokollet framgår att den befogenhet, som enligt gällande instruktioner
tillkommer polismästare i vissa större städér att vid lindrigare
förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning, avses skola tills vidare
bestå. Något uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Uppenbarligen
skulle det ha varit önskvärt, därest denna i administrativ ordning
meddelade rätt till åtals eftergivande nu kunnat bringas att upphöra och ersättas
med en mera ändamålsenlig reglering i lag. Då emellertid så torde
komma att ske senast i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken
(se 20 kap. 7 § och processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s.
260), lärer den i förevarande fråga intagna ståndpunkten icke böra föranleda
vidare erinran.»

Det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen
den 12 juni 1931, vilket överensstämmer med motsvarande lagförslag
i propositionen, har av lagrådet lämnats utan erinran.

Propositionen.

Vid föredragning i statsrådet den 17 december 1943 för beslut örn avlämnande
av förevarande proposition har departementschefen redogjort för de i
anledning av lagrådets uttalanden verkställda ändringarna i 2 och 7 §§ av
förslaget till lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, varefter departementschefen
vidare anfört:

»Vad lagrådet eller enskilda ledamöter därav i övrigt anfört har ej synts
böra föranleda avvikelse från förslaget. I fråga om behörigheten för underordnad
åklagare att medgiva eftergift av åtal har inom lagrådet uttalats att
denna bör givas en snävare omfattning än som förutsatts i remissprotokollet.
De synpunkter lagrådet därvid framhållit torde böra beaktas vid utfärdande
i administrativ ordning av bestämmelser i ämnet. Därvid torde — frånsett
sådan underåklagare som undantagsvis bör erhålla samma befogenhet som
överåklagare att beträffande underårig besluta örn åtalseftergift — vara
lämpligast att genom uppräkning angiva vissa brott beträffande vilka sådan
behörighet finnes kunna tilläggas underordnad åklagare. En sådan uppräk -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

ning kan med fördel begränsas till vissa förseelser, som äro så vanliga att
det skulle vålla beaktansvärda praktiska olägenheter att kräva att åtalsfrågan
städse prövas av överåklagaren, huvudsakligen trafikförseelser. I samband
med utfärdande av sådana föreskrifter torde också bliva tillfälle att
överväga att lämna åklagarna vägledning vid tillämpning av eftergiftsinstitutet.
»

Motionerna.

I motionerna I: 205 och II: 399 redogöres inledningsvis för de i 20 kap. 7 §
nya rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om åtalseftergift vid bötesförseelser
och om processlagberedningens motiv till dessa bestämmelser ävensom
för första särskilda utskottets uttalanden i ämnet vid 1942 års riksdag.
Motionärerna anföra därefter bl. a. följande.

Behovet att införa möjlighet till eftergift av åtal vid bötesbrott har under
de senaste åren — särskilt med hänsyn till den omfattande kriminaliseringen
av kristidsförseelser — gjort sig alltmera kännbart. Då de ovannämnda reglerna
om åtalseftergift icke nödvändigt behöva vara anknutna till rättegångsbalkens
regler i övrigt, kunna därför starka skäl anföras för att utbryta
dessa stadganden till en särskild lag som träder i kraft vid tidigaste möjliga
tidpunkt och får gälla till dess rättegångsbalken i dess helhet sättes i kraft;
vid sistnämnda tidpunkt torde den särskilda lagen böra upphävas genom den
lag örn rättegångsbalkens ikraftträdande som då skall utfärdas. Samtidigt
med ikraftträdandet av den nu föreslagna lagen örn åtalseftergift torde de
föreskrifter angående sådan eftergift, som enligt vad ovan sagts finnas meddelade
i instruktionerna för polismyndigheter i vissa större städer, böra upphävas.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tilllämpningsföreskrifter
till lagen.---

Därest stadgandena i 20 kap. 7 § rättegångsbalken örn åtalseftergift vid
bötesbrott skola utbrytas till en särskild lag, bör det övervägas huruvida det
kan anses rationellt att även lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga
upptar regler om eftergift av åtal vid sådana brott. Till stöd för att låta även
åtalseftergiften vid bötesbrott vara reglerad i den särskilda lagen angående
underåriga kan anföras, att detta kan möjliggöra att åtal eftergives vid vissa
förseelser som indicera vanart, såsom fylleri, vid vilka det ej bör ifrågakomma
att eftergift sker utan att den skyldige blir föremål för någon annan
åtgärd, t. ex. av barnavårdsnämnd; enligt de från rättegångsbalken hämtade
reglerna skulle man i sådana fall ej kunna kombinera eftergiften med någon
särskild fostringsåtgärd. Häremot kan anföras, att det stora flertalet bötesbrott
även för de yngsta brottslingarna ha karaktären av rena polisförseelser,
varvid frågan om eftergift bör bedömas efter samma grunder som för vuxna
personer, och att de fåtaliga fall av mindre förseelser som indicera uppfostrande
åtgärder automatiskt komma under barnavårdsnämndens behandling
emedan det åligger polismyndighet att göra anmälan till nämnden. Vidare
kan anföras att frågan om återkallande av åtalseftergift synes böra lösas efter
olika regler vid bötesbrott och vid svårare brott; i sistnämnda fall, då åtalseftergiften
innebär att den brottslige överlämnas till socialvården, bör eftergiften
enligt den mening som hävdats av strafflagberedningen endast kunna
återkallas i samband med den brottsliges lagföring för annat brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

I motionen II: 307 erinras till en början om innehållet i det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag om eftergift av åtal mot vissa
underåriga och om nya rättegångsbalkens regler örn åtalseftergift för bötesförseelser.
I motionen anföres därefter följande.

Genom de nämnda reformerna torde frågan örn åtalseftergift icke vara
slutgiltigt löst. Starka skäl tala för att möjlighet att eftergiva åtal bör öppnas
även i andra fall, alltså, när vuxna personer förövat brott varå kan följa
frihetsstraff. Det ligger i sakens natur att det i livets mångskiftande förhållanden
ej sällan måste uppkomma fall, som visserligen formellt falla
under strafflagen men där omständigheterna äro sådana att det icke kan
anses erforderligt eller ens försvarligt att samhället begagnar sig av sin rätt
att åtala och straffa den felande. Detta kan t. ex. vara fallet när en förstagångsförbrytelse
begåtts under mildrande omständigheter, särskilt när den
brottslige uppnått hög ålder eller när lång tid, varunder den felande förhållit
sig väl, förflutit efter brottets begående. Vid vissa brottstyper, där
återfall i brott bäst förebygges genom särskilda vårdåtgärder, kan det vara
motiverat att begagna sig av åtalseftergift; förslag därom hava redan framkommit
under den straffrättsliga diskussionen. Vid en utredning om utvidgad
åtalseftergift torde det även böra övervägas, huruvida åklagares rätt
att eftergiva åtal bör kompletteras med en rätt för domstolen att i liknande
fall eftergiva straff, därest åtal redan väckts.

* Utskottet.

Bestämmelser örn åtalseftergift i vissa särskilda fall ha, såsom utskottets
redogörelse utvisar, meddelats i skilda lagar och författningar. Regler i sådant
hänseende finnas sålunda intagna i bl. a. lagarna om tvångsuppfostran och
ungdomsfängelse samt i barnavårds- och alkoholistlagarna. Polismästarna i
vissa större städer äga enligt gällande instruktioner befogenhet att vid lindrigare
förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning till vederbörande.
I 20 kap. 7 § rättegångsbalken den 18 juli 1942, om vars ikraftträdande det
ankommer på Kungl. Maj:t med riksdagen att förordna, stadgas bl. a. att
allmänt åtal må av åklagaren eftergivas örn å brottet icke kan följa svårare
straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad
ur allmän synpunkt. Närmare föreskrifter örn eftergift av åtal skola
enligt nämnda lagrum meddelas av Konungen.

Det genom nu förevarande proposition framlagda förslaget till lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga avser att införa möjlighet till åtalseftergift
i fall då brott begåtts av någon som därvid ej fyllt aderton år. Förslagets
grundtanke är alt lagföring och straff, i sådana fall då lagens förutsättningar
äro för handen, skola ersättas med andra reaktionsformer, som
äro bättre ägnade att tillrättaföra den unge lagöverträdaren. Det gäller sålunda
icke att lämna brottet utan påföljd utan, såsom lagrådet uttryckt saken,
att i kriminalvårdens ställe sätta socialvård. Vid ringa brott som skett av
okynne eller förhastande skall dock åtal kunna eftergivas även utan att någon
särskild åtgärd vidtages mot den underårige.

De föreslagna stadgandena äro tillämpliga såväl när å brottet kunnat följa

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

fängelse eller straffarbete som när det endast kunnat medföra bötesstraff.
Enligt strafflagberedningens till grund för propositionen liggande lagförslag
i ämnet skulle åtalseftergift kunna äga rum allenast för det fall att å brottet
eller, där flera brott förövats, å något av dem kunde följa fängelse eller
straffarbete. Bötesbrotten vörö sålunda enligt strafflagberedningens förslag
undantagna från lagens tillämplighetsområde; i fråga örn bötesbrott borde
enligt vad beredningen anförde unga och vuxna lagöverträdare jämställas i
åtalshänseende. Till stöd för den motsatta ståndpunkt i fråga om bötesbrotten
som intages i propositionen har departementschefen anfört bland annat, att
straffskalorna ingalunda äro så anordnade, att man genom att utesluta bötesbrolten
erhåller en lämplig indelning av brotten, samt att det finnes bötesbrott
av sådan art att åtal bör kunna eftergivas under förutsättning att barnavårdsnämnd
vidtagit åtgärd mot den underårige.

Utskottet finner det angeläget att möjlighet till eftergift av åtal öppnas för
den som vid brottets förövande icke fyllt aderton år. Redan i sitt utlåtande
nr 18 vid 1942 års riksdag uttalade utskottet som sin mening, att det särskilt
beträffande ungdom i denna åldersgrupp i många fall måste anses lämpligare
att den som begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott bleve föremål för
ingripande från barnavårdsmyndighet än att åtal väcktes mot honom inför
domstol. Detsamma kan med lika stor rätt sägas om åtskilliga andra brott.

Utskottet anser sålunda behov föreligga av särskilda lagregler, som lämna
vederbörande åklagare rätt att i förekommande fall eftergiva åtal mot lagöverträdare
i åldern mellan femton och aderton år. Detta gäller i första hand
brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete. Vid dylika brott
bör i fråga om underåriga lagöverträdare åtalseftergift i regel förbindas med
särskilda åtgärder, åsyftande den unges tillrättaförande. Härvid kommer
främst åtgärd av barnavårdsnämnd i fråga. Är brottet, ehuru därå enligt lag
kan följa frihetsstraff, av lindrig beskaffenhet, bör åtal kunna eftergivas
utan annan i-eaktion mot brottet än en varning i samband med beslutet
örn eftergift, eventuellt i förening med anordnande av strängare tillsyn i
hem eller skola. Vid smärre ordningsförseelser eller andra lindrigare bötesbrott
synas i regel särskilda åtgärder icke böra tillgripas. I sådana undantagsfall
där ett av underårig förövat bötesbrott, såsom t. ex. under vissa förhållanden
fylleri, kan böra föranleda åtgärd av barnavårdsnämnd eller
uppfostrande åtgärd av annan art, åligger det jämlikt 17 § andra stycket
barnavårdslagen polismyndighet att ofördröjligen göra anmälan därom till
barnavårdsnämnden. I fråga om eftergivande av åtal för bötesförseelser synas
tillräckliga skäl saknas att göra skillnad mellan ungdomliga och vuxna
lagöverträdare. De i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna reglerna örn
åtalseftergift för bötesbrott äga också tillämpning på lagöverträdare oavsett
deras ålder. Enligt utskottets mening kunna därför goda skäl andragas för
strafflagberedningens ståndpunkt att begränsa tillämpningsområdet för den
särskilda lagen örn eftergift av åtal mot vissa underåriga till att avse allenast
brott varå frihetsstraff kan följa.

Det kan å andra sidan icke bestridas att det, såsom departementschefen

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

anfört, i och för sig måste framstå såsom föga tilltalande att i lagen uppställa
som villkor för åtalseftergift att brottet skall vara av viss svårare beskaffenhet.
Enligt utskottets mening föreligger också ett verkligt behov att snarast
möjligt införa bestämmelser om åtalseftergift för bölesbrott. Samma åsikt har
framförts av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar i yttranden över
strafflagberedningens förslag. Med hänsyn därtill att åtalseftergift för närvarande
tillämpas enligt de ovan omförmälda, i administrativ ordning utfärdade
instruktionerna för polismästarna i vissa städer, men möjlighet till sådan
eftergift saknas i andra delar av riket, framstår det även som i hög grad
angeläget att en gemensam lagstiftning i detta hänseende snarast kommer till
stånd. Det må erinras om lagrådets i propositionen återgivna uttalande alt
det uppenbarligen skulle ha varit önskvärt att den i administrativ ordning
meddelade rätten till åtals eftergivande nu kunnat bringas att upphöra och
ersättas med en mera ändamålsenlig reglering i lag. Lagrådet har utgått från
att så kommer att ske senast i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken.
Behovet av bestämmelser örn åtalseftergift för bötesbrott är lika
framträdande i fråga örn vuxna som unga lagöverträdare. Därest bötesförseelserna
utmönstrades ur det nu framlagda lagförslaget, torde fördenskull
lagbestämmelser motsvarande de i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna
böra införas och träda i kraft samtidigt med nu ifrågavarande lag. Den föreliggande
lagstiftningsfrågan skulle alltså enligt utskottets mening ha erhållit
sin mest ändamålsenliga lösning genom samtidigt antagande av en lag örn
åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare i fråga örn brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, och en lag örn åtalseftergift för bötesförseelser av
lagöverträdare i allmänhet. Denna tanke har även framförts i motionerna
1:205 och 11:399. Då utskottet likväl icke anser sig böra föreslå riksdagen
att, med bifall till motionerna, nu antaga en lag av samma innehåll som de
i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna reglerna örn åtalseftergift för
bötesbrott, har detta närmast föranletts därav att ikraftträdandet av nämnda
lagbestämmelser enligt utskottets mening bör föregås av viss, enligt vad utskottet
inhämtat, ännu ej verkställd utredning. Utskottet åsyftar härvid den
utredning som förordats av första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag,
då utskottet vid sitt tillstyrkande av 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken förklarade
att utskottet utgått från att de närmare föreskrifter örn eftergift av
åtal, som skulle meddelas i administrativ ordning, komme att — efter ytterligare
utredning i frågan — erhålla sådant innehåll, att erforderlig kontroll
över institutets liandhavande vunnes och missbruk undvekes.

På grund av utskottets ovan återgivna synpunkter på önskvärdheten av en
allmän lagstiftning snarast möjligt örn åtalseftergift vid bötesförseelser kunde
det ifrågasättas att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära framläggande snarast
möjligt av förslag till sådan lagstiftning. Emellertid torde en särskild lag
örn åtalseftergift för bötesbrott icke kunna triida i kraft förrän tidigast den
1 juli 1945. Enligt vad utskottet inhämtat kommer processlagberedningen att
föreslå att nya rättegångsbalken träder i kraft den 1 januari 1947. Vid sådant
förhållande och då det synes utskottet angelägnare att alla krafter inriktas

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

på att i görligaste mån påskynda rättegångsbalkens ikraftträdande — ett intresse
som skulle kunna äventyras om det bleve vanligt att sätta i gång utredningar
om genomförande i förhand av bestämmelser i nya rättegångsbalken
genom särskild lagstiftning — synes lagstiftning om åtalseftergift
vid bötesförseelser böra anstå tills rättegångsbalken träder i kraft. I samband
därmed böra tydligen vissa jämkningar genomföras i den särskilda
lagen örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, så att icke frågan om eftergift
av åtal för bötesförseelser regleras på olika sätt i olika lagar.

Vid bestämmandet av förutsättningarna för eftergift av åtal har man att
taga hänsyn till såväl allmänpreventiva som individualpreventiva intressen.

I förstnämnda hänseende är det av vikt att åtalseftergift ej äger rum när
brottets art eller omständigheterna vid dess begående låta det framstå som
alltför grovt för att böra undandragas domstolsbehandling; även vid vissa
mindre grova brott kan åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Huvudvikten
ligger härvid på olämpligheten att underlåta själva åtalet och icke på
frågan om den behandling den brottslige slutligen blir föremål för. De allmänpreventiva
intressena ha i förslaget vunnit beaktande genom det för de
skilda fallen av eftergift gemensamma stadgandet att åtal skall väckas, om
det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur
allmän synpunkt.

Vad härefter angår den individualpreventiva synpunkten bör åtalseftergift
komma till stånd när man därigenom kan uppnå åtgärder som äro bättre än
straff ägnade att tillrättaföra den brottslige. Som i propositionen framhållits
är åtgärd enligt barnavårdslagen i regel det bästa sättet att komma till rätta
med vanartig ungdom, d. v. s. unga personer vilkas levnadssätt urartat på ett
sätt som väcker farhågor för deras framtida utveckling. De åtgärder som
ifrågakomma enligt barnavårdslagen äro förmaning och varning, anvisande
av arbete, bostad och utbildning, eventuellt å anstalt upprättad till stöd för
hemuppfostran — samtliga dessa åtgärder kunna förenas med övervakning
— samt olika former av skyddsuppfostran, vanligen inackordering i enskilt
hem eller intagning å skyddshem. De angivna åtgärderna äro avsedda att
komma till användning mot vanartig ungdom. Ofta har denna vanart tagit
sig uttryck i brottsliga handlingar. Valet av åtgärd bör vara beroende av den
brottsliges behov av omhändertagande. Är han utpräglat vanartig, torde det
finnas små utsikter att tillrättaföra honom på anant sätt än genom ett omhändertagande
i form av skyddsuppfostran, eventuellt i skyddshem. Är den
vanart som tagit sig uttryck i brottet av mera lindrig beskaffenhet, bör man
göra ett försök med omhändertagande i enklare former, t. ex. miljöombyte
i förening med övervakning. Om den brottslige slutligen icke är att anse som
vanartig utan brottet har rent tillfällig karaktär, kan det ifrågakomma att
eftergiva åtal utan annan åtgärd än en varning. Av det sagda framgår att
man vid valet av åtgärd uteslutande bör taga hänsyn till det lämpligaste
sättet att avhålla den brottslige från nya brott. Däremot saknar brottets beskaffenhet
i och för sig — i den mån det icke tyder på mera utpräglad vanart

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

— intresse i detta sammanhang. Omhändertagande flir skyddsuppfostran kan
i många fall vara mera motiverat vid ett relativt lindrigt brott, som har samband
med en långt gången vanart hos den brottslige, än vid ett straffrättsligt
sett grövre brott som bottnar i mera tillfälliga orsaker. Uppmärksamheten
bör med andra ord mera inriktas på den personliga bakgrunden än på själva
den brottsliga handlingen. Någon egentlig avvägning mellan brottets svårhetsgrad
och den åtgärd som skall följa kommer därför ej i fråga. En sådan
avvägning saknar betydelse för den brottsliges tillrättaförande och kan i all
synnerhet beträffande de yngsta brottslingarna icke anses vara på sin plats.
Vid utformningen av lagen örn villkorlig dom har det ej heller ifrågasatts att
binda domstolens valrätt mellan olika brottsförebyggande åtgärder vid hänsynstagande
till brottets beskaffenhet, utan domstolen prövar fritt vilken åtgärd
som är bäst ägnad att tillrättaföra den brottslige. Den för tillämpning
av villkorlig dom stadgade begränsningen att brottet ej får förskylla straffarbete
över ett år saknar i regel betydelse i vad angår brottslingar under 18
år till följd av straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Domstolen
kan även för alla slag av brott direkt döma till tvångsuppfostran, vilken
behandlingsform i princip icke skiljer sig från skyddshemsvården.

I förslagets 2 § uppräknas de åtgärder med vilka åtalseftergift skall kunna
förenas: skyddsuppfostran eller därmed jämförlig åtgärd samt särskild tillsyn
eller lämplig sysselsättning. I det förstnämnda fallet skall eftergift
ifrågakomma endast örn den åtgärd som sättes i stället måste anses vara tillfyllest
med hänsyn till brottets beskaffenhet och i det sistnämnda under förutsättning
att gärningen ej är av svårare beskaffenhet samt det med skäl kan
antagas att den underårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Dessutom
får åtal eftergivas i ett tredje fall, nämligen om brottet är ringa och
uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Utskottet finner den gjorda
uppräkningen vara av värde men kan på ovan anförda skäl icke ansluta
sig till det särskilda kravet på hänsynstagande till brottets beskaffenhet i de
två första fallen av eftergift. Beträffande de unga brottslingar det här gäller
bör brottets beskaffenhet beaktas vid bedömande av frågan huruvida åtal
av allmänpreventiva skäl kan underlåtas men däremot icke göra tjänst som
ett slags straffmätningsgrund. Det bör även beaktas att skillnaden mellan
skyddsuppfostran, som kan verkställas i enskilt hem, och övriga åtgärder
enligt barnavårdslagen är alltför flytande för att läggas till grund för en
uppdelning av åtalseftergift i två olika typer. Däremot bör det även för det
fallet att den nnderårige omhänderlages för skyddsuppfostran eller blir föremål
för därmed jämförlig åtgärd uppställas som förutsättning för eftergift
att skälig anledning finnes till antagande att han skall avhålla sig från att
ånyo begå brott. Vid åtalseftergift för de lindrigaste brotten, som huvudsakligen
torde komma att utgöras av bötesbrott, torde däremot förslagets krav
på att brottet skall vara ringa lämpligen böra bibehållas.

Utskottet vill alltså föreslå den lydelsen av 2 § första stycket, att eftergift
av åtalet må äga ruin, örn den underårige omhändertages för skyddsuppfost mhtwfi

till riksdagens protokoll 10H. 0 sami. 1 avd. Nr 11. 3

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

rån eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik
åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med
skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott, eller örn
brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Den
allmänpreventiva synpunkten tillgodoses genom bibehållande av förslagets
stadgande i tredje stycket att åtal skall väckas, om det finnes påkallat med
hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt. Av
denna bestämmelse framgår, att det såsom departementschefen uttalat, bör
vara uteslutet att eftergiva åtal för sådana brott som mord, rån, våldtäkt och
andra förbrytelser av särskilt svår beskaffenhet.

Inom utskottet har ifrågasatts införande i lagen — förslagsvis såsom ett
tredje stycke i 2 § —■ aven bestämmelse att åtal ej må eftergivas mot bestridande
av den underårige eller den som har vårdnaden om honom. Som skäl för en
sådan bestämmelse har anförts att de åtgärder, som vid åtalseftergift kunna
ifrågakomma i stället för straff, kunna vara av synnerligen allvarlig och ingripande
betydelse för den underårige och hans anhöriga samt att ett lagförande
vid domstol kunde tänkas leda till en lindrigare reaktion. Utskottet
vill i anledning härav framhålla, att en förutsättning för åtalseftergift med
åtföljande behandling enligt barnavårdslagen självfallet bör vara att den underåriges
brottslighet kan anses fullständigt utredd. Denna förutsättning torde
i det stora flertalet fall innebära, att den underårige erkänt brottet. Att
åtalseftergift i regel icke bör få föranleda en strängare reaktion mot den
underårige än en domstolsförhandling skulle lia medfört finner utskottet uppenbart.
Stor vikt bör självfallet tillmätas den underåriges och hans målsmans
inställning till åtalsfrågan. Därest den underårige och hans målsman
påkalla domstolsprövning synes åtalseftergift fördenskull i regel icke böra
ifrågakomma. Det torde emellertid icke vara riktigt att uppställa samtycke
av den underårige eller av den som har vårdnaden om honom såsom förutsättning
för eftergivande av åtal. Erinras må, att sådant samtycke icke erfordras
för beslut örn omhändertagande för skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen
men att bristande samtycke från föräldrarnas sida medför att beslutet
skall underställas länsstyrelsens prövning. Särskilt i de fall, då åklagaren
icke meddelar beslut örn eftergift av åtal förrän barnavårdsnämnden
vidtagit åtgärd mot den underårige framstår det såsom omotiverat att fordra
samtycke från denne eller vårdnadshavaren. Av barnavårdsnämnden eller
högre administrativ myndighet meddelat beslut om omhändertagande för
skyddsuppfostran förfaller nämligen icke därigenom, att åtal anhängiggöres
vid domstol. Det synes vidare angeläget att förhindra möjlighet för den underårige
eller hans målsman att under förhandling med åklagaren angående
beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder, som böra vidtagas mot den
underårige vid åtalseftergift uppställa villkor som bli bindande för åklagarens
ämbetsåtgärd. Slutligen må erinras att uppställande av samtycke såsom förutsättning
för eftergift av åtal kan leda till åtskilliga svårigheter vid tillämpningen.
Den underårige och vårdnadshavaren kunna sålunda hysa olika åsikter
i åtalsfrågan, ett lämnat samtycke kan återkallas o. s. v.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Jämlikt 3 § första stycket av lagförslaget skall frågan om eftergift av åtal,
såframt svårare straff än böter kan följa å brottet, prövas av landsfogden
eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen. I andra stycket stadgas att Konungen
äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den omfattning Konungen
bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att brottet är sådant
som avses i första stycket. En ledamot av lagrådet har hemställt att lagrummet
måtte erhålla en avfattning, som klart angåve, att åtalsfrågan i hela sin
vidd skall prövas av angiven åklagare. Av departementschefens uttalanden
framgår att avsikten icke är att medgiva underordnad åklagare rätt att, utan
att underställa överåklagaren frågan om åtalseftergift, väcka ansvarstalan i
de i första stycket angivna fallen samt att bestämmelser angående behörighet
att anställa åtal komma att meddelas i vederbörande åklagarinstruktioner.
Utskottet finner med hänsyn till dessa uttalanden icke skäl föreslå någon ändring
i lagrummets avfattning i denna del.

Avgörandet huruvida åtal skall anställas eller eftergivas ställer uppenbarligen
stora anspråk på åklagarens omdömesförmåga, människokännedom
och insikter i övrigt. Prövningen måste mången gång bli av synnerligen ömtålig
och grannlaga natur. Detta torde i särskilt hög grad vara fallet i fråga
örn brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete. Med hänsyn
härtill och då det är av vikt att tillämpningen av institutet blir så enhetlig
som möjligt synes det nödvändigt att åtalsfrågan i sådana fall regelmässigt
prövas av överåklagaren. Det i 3 § andra stycket upptagna bemyndigandet
för Kungl. Majit torde fördenskull, på sätt lagrådets ledamöter förordat, böra
i så måtto begränsas att förordnande som där avses må meddelas allenast i
den omfattning vartill Konungen finner särskilda skäl föranleda. Exempel på
fall där sådana särskilda skäl föreligga ha anförts av departementschefen i
hans yttrande över lagrådets erinran.

Enligt 4 § första stycket skall åklagaren, då skälig anledning föreligger att
åtalet bör eftergivas, innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från barnavårdsnämnden
i den kommun där den underårige vistas. I yttrandet skall
angivas dels huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande
den underårige och dels huruvida enligt nämndens mening åtalet
bör eftergivas. Lämpligheten av att ålägga nämnden att yttra sig i sistnämnda
hänseende kan med fog ifrågasättas. Vid prövningen av åtalsfrågan skall,
såsom förut framhållits, hänsyn tagas lill såväl individualpreventiva som allmänpreventiva
synpunkter. För barnavårdsnämnden torde det mången gång
vara svårt eller omöjligt att uttala sig i frågan huruvida åtal är påkallat med
hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt. Ett sådant
bedömande måste i viss mån sägas falla utanför ramen för barnavårdsnämndernas
sedvanliga uppgifter. Obestridligt torde också vara att åtskilliga
barnavårdsnämnder i riket sakna erforderlig kompetens härför. I fråga
örn de individualpreventiva förutsättningarna torde ett uttalande från barnavårdsnämndens
sida däremot som regel kunna vara av värde. Nämnden
besitter person- och lokalkännedom och torde, då åtalsfrågan avgöres, ofta
redan lia vidtagit eller övervägt åtgärd beträffande den underårige. För åkla -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

garells prövning av åtalsfrågan kan ett uttalande från nämndens sida huruvida
sådan åtgärd kan anses tillfyllest för den underåriges tillrättaförande
kunna vara till god ledning. Förhållandena torde mången gång vara sådana
att en överåklagare icke kan erhålla personlig kännedom om den underårige
och hans förhållanden. Han blir i sådana fall hänvisad till de upplysningar
som kunna lämnas av barnavårdsnämnd och vederbörande distriktsåklagare.
Att ansvaret för beslutet i åtalsfrågan skall åvila den beslutande åklagaren
ensam ligger i öppen dag. Under hänvisning till det anförda föreslår utskottet
sådan ändring av lagrummet, att nämndens yttrande skall — förutom uppgift
huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande
den underårige — innehålla uttalande huruvida enligt nämndens mening sådan
åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaförande.

Då barnavårdsnämnden enligt utskottets förslag icke skall yttra sig i frågan
huruvida enligt nämndens mening åtalet bör eftergivas, måste ändring vidtagas
av stadgandet i 4 § andra stycket, att nämndens yttrande skall, om
nämnden tillstyrker eftergift av åtal, innefatta redogörelse för den underåriges
personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i
övrigt. Enligt utskottets mening kan det icke anses erforderligt att sådan redogörelse
skall lämnas i samtliga de fall, då nämnden finner skäl till eftergift
föreligga. Då förslaget omfattar jämväl bötesförseelser, torde en redogörelse
för den underåriges personliga förhållanden säkerligen i åtskilliga fall
kunna undvaras. Det torde icke heller vara alldeles uteslutet, att en sådan
bestämmelse skulle kunna innebära en viss frestelse för nämnden att av bekvämlighetsskäl
avstyrka åtalseftergift i fall, då sakliga skäl talade därför.
Utskottet vill på grund av det anförda förorda, att nämndens yttrande skall
innehålla redogörelse för den underåriges personliga förhållanden, då åklagaren
det begär eller nämnden själv finner det erforderligt.

I 6 § första stycket föreskrives att beslut om eftergift av åtal på lämpligt sätt
skall delgivas den underårige. Strafflagberedningen, som föreslagit en bestämmelse
av innehåll att beslutet skulle delgivas den brottslige av åklagaren eller
den han därtill förordnade, uttalar i sin motivering att denna delgivning borde
få karaktären av en allvarlig varning, äga rum i målsmans närvaro, ske
muntligen och verkställas av myndighet med tillräcklig auktoritet. Departementschefen
har funnit vad beredningen härutinnan anfört vara ändamålsenligt.
Då det genom propositionen framlagda lagförslaget i motsats till strafflagberedningens
förslag jämväl omfattar åtalseftergift vid bötesbrott synes
emellertid uppenbart att delgivningen icke i alla fall bör erhålla karaktären
av en allvarlig varning eller eljest verkställas på det sätt som förutsatts av
strafflagberedningen. Formen för delgivning bör avpassas efter gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall. I fråga om brott
varå kan följa frihetsstraff synes delgivningen av eftergiftsbeslutet i regel
böra verkställas muntligen och på sådant sätt att den underårige erhåller en
allvarlig varning. Beträffande beslut om eftergift av åtal för ordningsförseelser
torde däremot en skriftlig delgivning i flertalet fall kunna anses tillfyllest.
Uppenbart är också ett enklare delgivningsförfarande vid bötesförseelser
påkallat av praktiska skäl.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

De av utskottet anförda skälen för ett enklare förfarande vid delgivning
med den underårige av beslut om åtalseftergift vid bötesförseelser synas
jämväl böra föranleda vissa ändringar i 6 § andra stycket. Det torde sålunda
icke böra föreskrivas att samtliga beslut om åtalseftergift skola tillställas
barnavårdsnämnden. En föreskrift att underrättelse örn beslutet skall tillställas
barnavårdsnämnden i sådana fall då åtgärd av nämnden förutsättes torde vara
tillfyllest.

Tillräckliga skäl ha enligt utskottets förmenande icke heller förebragts för
den föreslagna bestämmelsen att underrättelse om eftergiftsbeslutet skall,
därest åtgärd av barnavårdsnämnden förutsättes, tillställas statens inspektör
för fattigvård och barnavård. Den kontroll i fråga om vidtagandet av erforderliga
skyddsåtgärder som bör finnas synes lämpligen kunna anförtros åt
barnavårdskonsulenterna. Vägledning och kontroll torde också kunna påräknas
från barnavårdsombudens sida.

I fråga örn kontrollen över åklagarnas tillämpning av eftergiftsinstitutet
har departementschefen funnit lämpligast att denna såvitt överåklagarna beträffar
uppdrages åt justitiekanslersämbetet, medan kontrollen över distriktsåklagarna
närmast borde utövas av vederbörande överåklagare. Bestämmelser
om ifrågavarande kontroll lia icke upptagits i lagförslaget. Departementschefen
har förordat att föreskrifter om insändande till justitiekanslersämbetet
eller vederbörande överåklagare av underrättelse örn meddelade eftergiftsbeslut
meddelas i administrativ ordning. Enligt utskottets mening
kan det icke anses erforderligt att föreskrift meddelas om översändande till
justitiekanslersämbetet av underrättelse om meddelade eftergiftsbeslut. Tillräckliga
skäl torde saknas att underkasta överåklagarnas ämbetsutövning i
fråga örn åtalseftergift en mera ingående kontroll än deras ämbetsåtgärder
i allmänhet. Härtill kommer att kontrollen skulle bli av övervägande negativ
natur. Ett översändande till justitiekanslersämbetet av uppgifter örn meddelade
eftergiftsbeslut skulle icke bereda justitiekanslern möjlighet att granska
i vad mån överåklagarna utan tillräckliga skäl underläte att meddela beslut
örn eftergift av åtal. Anledning torde icke heller föreligga att hos justitiekanslersämbetet
upplägga en motsvarighet till straffregistret beträffande personer
som erhållit åtalseftergift. Såsom strafflagberedningen i sina motiv
närmare utvecklat torde några straffrättsliga eller straffprocessuella skäl icke
motivera en central registrering av meddelade åtalseftergifter. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj.t på lämpligt sätt tillgodoser det intresse som uppenbarligen
föreligger att statistiskt följa den nya lagstiftningens tillämpning. En
detaljerad statistik — omfattande jämväl de fall då åtal väckts — torde
utgöra tillräcklig grund för den kontroll som kan böra ankomma på justitiekanslern.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot övriga genom propositionen
framlagda lagförslag.

De i motionen II: 307 väckta frågorna örn eftergift av åtal mot vuxna personer
för brott, varå kan följa frihetsstraff, och örn domstols rätt att efter -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

giva straff omfattas av de direktiv som den 6 oktober 1938 meddelats för
strafflagberedningen. Det tillkommer chefen för justitiedepartementet att förordna
örn den ordning vari de till beredningens kompetensområde hörande
frågorna skola upptagas till behandling. Utskottet förutsätter att de i motionen
berörda frågorna komma att enligt departementschefens förordnande
bliva föremål för överväganden inom strafflagberedningen. Med hänsyn härtill
saknas anledning för riksdagen att taga något initiativ i dessa hänseenden.
Det synes också lämpligt att avvakta erfarenheterna av den nu föreslagna
lagstiftningen örn åtalseftergift vid brott av underåriga innan framställning
göres om en utvidgning av möjligheterna till åtalseftergift och om
införande av institutet eftergivande av straff. På grund härav finner sig
utskottet icke böra föreslå riksdagen att i detta sammanhang anhålla örn
utredning och förslag i enlighet med motionärernas hemställan.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga — måtte för sin del antaga följande förslag
till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i) Lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest brottet begåtts

av någon som därvid ej fyllt aderton
Vad i lagen stadgas gäller allenast
underrätt eller polisdomstol.

Eftergift av åtalet må äga rum,
örn den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
samt denna måste anses vara
tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet,

örn han utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sys -

år.

åtal, som skolat upptagas av allmän

§•

Eftergift av åtalet må äga rum,
om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas
att han skall avhålla sig från att
ånyo begå brott, eller

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sättning och gärningen ej är av svå- om brottet är ringa och det uppenrare
beskaffenhet, samt det med skäl barligen skett av okynne eller förkan
antagas att han skall avhålla hastande,
sig från att ånyo begå brott, eller
om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna
laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan
följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

Konungen äger förordna, att frågan Konungen äger förordna, att fråom
eftergift av åtal må, i den örn- gan om eftergift av åtal må, i den
fattning Konungen bestämmer, prö- omfattning vartill Konungen finner
vas av underordnad åklagare ändå särskilda skål föranleda, prövas av
att brottet är sådant som avses i förs- underordnad åklagare ändå att brotta
stycket. tet är sådant som avses i första styc ket.

Är skälig anledning att åtalet bör
eftergivas, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige
vistas, inhämta yttrande, huruvida
nämnden vidtagit eller kommer
att vidtaga åtgärd beträffande
den underårige samt huruvida enligt
nämndens mening åtalet bär eftergivas.

Nämndens yttrande skall, örn åklagaren
det begär eller nämnden tillstyrker
eftergift av åtal, även innefatta
redogörelse för den underåriges
personliga utveckling samt hans vandel
och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergå
rande inhämtats.

§•

Nämndens yttrande skall, om åklagaren
det begär eller nämnden finner
det erforderligt, även innefatta
redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel
och levnadsomständigheter i övrigt,
as utan att barnavårdsnämndens ytt -

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så
kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6 §.

Beslut örn eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock Underrättelse om beslutet skall
tillställas barnavårdsnämnden samt, ock, därest åtgärd av barnavårdsdärest
åtgärd av nämnden förutsåttes, nämnd förutsättes, tillställas denna.
statens inspektör för fattigvård och
barnavård.

7 §•

Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän synpunkt.

8 §•

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem
eller allmän uppfostringsanstalt eller som intagits å allmän alkoholistanstalt
finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

2) Lag

om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241
skall hava följande ändrade lydelse.

2 §•

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äktenskap,
om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, örn förmynderskap, örn förskott er ing
av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap. 45 §
strafflagen, i lagarna örn särskild förundersökning i brottmål och örn efter -

1 Senaste lydelse, se 1940 : 789.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

gift av åtal mot vissa underåriga samt i förordningarna om moderskapspenning
och om mödrahjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

3) Lag

om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Härigenom förordnas, att 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 19311 skall
hava följande ändrade lydelse.

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt
lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockhlom, å förste stadsfiskalen och
eljest å landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida
åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt
aderton år, skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre
straff än nyss sagts kan följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

B) att de i ärendet väckta motionerna, 1:205 och 11:399
samt II: 307, måtte anses besvarade genom vad utskottet här
ovan anfört.

Stockholm den 10 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gårde, Branting, Karl lohan Olsson, Linnér,
Krugel, Siljeström och Verner Andersson;

från andra kammaren: herror Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner, Olsson
-i Mellerud och Berg, fru Gustafson samt herr Nilson i Eskilstuna.

1 Se 1939: 325.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. .9 sami. laud. Nr 11.

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

Reservation

av herrar Linnér, Siljeström och Gezelius, vilka ansett att utskottets utlåtande
och hemställan bort hava följande lydelse:

»Bestämmelser om åtalseftergift---- (lika med utskottet)---

meddelas av Konungen.

Det genom nu---- (lika med utskottet)---mot den underårige.

De föreslagna stadgandena---(lika med utskottet)---- mot den

underårige.

Utskottet finner det — — — (lika med utskottet)---åtskilliga andra

brott.

Utskottet anser sålunda behov föreligga av särskilda lagregler, som lämna
vederbörande åklagare rätt att i förekommande fall eftergiva åtal mot lagöverträdare
i åldern mellan femton och aderton år. Detta gäller i första hand
brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete. Vid dylika brott bör
i fråga örn underåriga lagöverträdare åtalseftergift i regel förbindas med särskilda
åtgärder, åsyftande den unges tillrättaförande. Vid smärre ordningsförseelser
eller andra lindriga bötesbrott synas i regel särskilda åtgärder icke
böra tillgripas. I sådana undantagsfall där ett av underårig förövat bötesbrott,
såsom t. ex. under vissa förhållanden fylleri, kan böra föranleda åtgärd
av barnavårdsnämnd eller uppfostrande åtgärd av annan art, åligger
det jämlikt 17 § andra stycket barnavårdslagen polismyndighet att ofördröjligen
göra anmälan därom till barnavårdsnämnden. I fråga om eftergivande
av åtal för bötesförseelser synas tillräckliga skäl saknas att göra skillnad
mellan ungdomliga och vuxna lagöverträdare. De i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken
upptagna reglerna örn åtalseftergift för bötesbrott äga också tilllämpning
på lagöverträdare oavsett deras ålder. Enligt utskottets mening
kunna därför goda skäl andragas för strafflagberedningens ståndpunkt att
begränsa tillämpningsområdet för den särskilda lagen om eftergift av åtal
mot vissa underåriga till att avse allenast brott varå frihetsstraff kan följa.

Det kan å andra sidan icke bestridas att del, såsom departementschefen anfört,
i och för sig måste framstå såsom föga tilltalande att i lagen uppställa
som villkor för åtalseftergift att brottet skall vara av viss svårare beskaffenhet.
Enligt utskottets mening föreligger också ett verkligt behov att snarast möjligt
införa bestämmelser om åtalseftergift för bötesbrott. Samma åsikt har framförts
av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar i yttranden över strafflagberedningens
förslag. Behovet av bestämmelser om åtalseftergift för bötesbrott
är emellertid lika framträdande i fråga örn vuxna som unga lagöverträdare.
En lämplig utväg synes vara att utmönstra bötesförseelserna ur
det nu framlagda lagförslaget och i särskild lag införa bestämmelser, motsvarande
de i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna, att träda i kraft
samtidigt med nu ifrågavarande lag.

Den föreliggande lagstiftningsfrågan skulle alltså enligt utskottets mening
ha erhållit sin mest ändamålsenliga lösning genom samtidigt antagande av

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

en lag om åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare i fråga om brott, varå
kan följa fängelse eller straffarbete, och en lag örn åtalseftergift för bötesförseelser
av lagöverträdare i allmänhet. Denna tanke har även framförts i
motionerna I: 205 och II: 399.

Då i motsats härtill de två olika områdena för åtalseftergift i propositionen
sammanförts, har detta också medfört vissa olägenheter vid utformningen.
Särskilt gäller detta detaljbestämmelserna angående förutsättningarna för
åtalseftergift. Då lagförslaget omfattar såväl brott, vid vilka eftergiften bör
bedömas ur processuell synpunkt, som brott, där huvudvikten måste ligga
på bedömandet ur kriminalpolitisk synpunkt av den ena eller andra reaktionsformen,
ha reglerna kommit att sakna nödig klarhet, och denna brist
torde icke kunna avhjälpas genom någon omarbetning inom utskottet. Det är
dock att märka att tillämpningen av eftergiftsreglerna ankommer på ett stort
antal åklagare och att lagstiftningen rör sig på ett kriminalpolitiskt och processuellt
område, som icke förut varit i lag reglerat.

Då majoritet inom utskottet icke kunnat vinnas för att i enlighet med motionerna
framlägga förslag till dels en lag örn åtalseftergift för ungdomliga
lagöverträdare i fråga örn brott, varå frihetsstraff kan följa, och dels en lag
örn eftergift av åtal för bötesbrott av lagöverträdare i allmänhet, synes en
lämplig lösning ej kunna vinnas på annat sätt än att riksdagen avslår förevarande
proposition och hos Kungl. Majit hemställer om förslag till nästa
års riksdag i enlighet med vad nyss angivits. Därvid kan jämväl närmare
övervägande äga rum av de kontrollåtgärder, som må anses nödiga för att
förebygga en ojämn tillämpning.

De i motionen II: 307 väckta frågorna om eftergift av åtal mot vuxna personer
för brott, varå kan följa frihetsstraff, och örn domstols rätt att eftergiva
straff omfattas av de direktiv som den 6 oktober 1938 meddelats för strafflagberedningen.
Det tillkommer chefen för justitiedepartementet att förordna
om den ordning vari de till beredningens kompetensområde hörande frågorna
skola upptagas till behandling. Utskottet förutsätter att de i motionen
berörda frågorna komma att enligt departementschefens förordnande bliva
föremål för överväganden inom strafflagberedningen. Med hänsyn härtill
saknas anledning för riksdagen att laga något initiativ i dessa hänseenden.
Det synes också lämpligt att avvakta erfarenheterna av lagstiftningen örn
åtalseftergift vid brott av underåriga innan framställning göres örn en utvidgning
av möjligheterna till åtalseftergift och örn införande av institutet eftergivande
av straff. På grund härav finner sig utskottet icke böra föreslå riksdagen
att i detta sammanhang anhålla örn utredning och förslag i enlighet
med motionärernas hemställan.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

A) att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 205
och 11:399 hos Kungl. Majit hemställa örn förslag till nästkommande
års riksdag dels till lag örn åtalseftergift för ungdomliga
lagöverträdare i fråga örn brott, varå frihetsstraff

Första lagutskottets utlåtande nr 11.

kan följa, och dels till lag om eftergift av åtal för bötesbrott
i huvudsaklig överensstämmelse med därom givna bestämmelser
i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken; samt

C) att motionen II: 307 måtte anses besvarad genom vad
utskottet här ovan anfört.»

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441047