Första lagutskottets utlåtande hr 13 år 1957
1
Xr 13
Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för make att
utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gåld.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 323, av fru Svenson m. fl. I motionen
hemställes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att de under
1956 tillkallade sakkunniga för översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed
sammanhängande frågor erhåller i uppdrag att jämväl utreda frågan
angående förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld.
Beträffande de skäl som ligger till grund för motionärernas hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser
Enligt nya giftermålsbalken gäller beträffande makars egendom att vardera
maken bibehåller rätten till den egendom, som han vid äktenskapets
ingående har eller som han sedermera förvärvar. Vardera maken är fortfarande
ensam ägare, panthavare, fordringsägare o. s. v., såsom om han icke
vore gift. Vid äktenskapets upplösning eller bodelning får maken emellertid
avstå hälften av denna egendom till andra maken, om egendomen ej är
av enskild natur. Makes egendom, vari sålunda giftorätt äger rum, kallas
hans giftorättsgods. Enskild egendom är för det första egendom som genom
äktenskapsförord förklarats skola vara enskild, för det andra egendom som
make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall
vara enskild eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor
eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente
meddelat sådan föreskrift, samt för det tredje vad som trätt i stället för
förut angiven egendom, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling,
på grund av vilken egendomen är enskild. Annan ordning kan
stadgas genom äktenskapsförord.
I fråga om förvaltningsrätten gäller, att vardera maken råder över sin
egendom, dock med vissa inskränkningar beträffande giftorättsgodset. I 6
kap. 3 § giftermålsbalken uttalas sålunda, att make är pliktig så vårda sitt
giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång.
Enligt 4 § i samma kapitel må make ej avhända sig eller med inteckning
för guld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att dcn1
Hihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. land. Nr 13
2 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
ne skriftligen med två vittnen samtyckt därtill. Har make vidtagit sådan
åtgärd utan erforderligt samtycke, skall den vara ogill, om andra maken väcker
klander därå; detta skall dock ske inom viss kortare tid. Vad sålunda är
stadgat om fast egendom äger motsvarande tillämpning med avseende å
tomträtt. Jämlikt 5 § i kapitlet må make ej utan andra makens samtycke
avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår
i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör
andra makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga
bruk. Har make företagit sådan rättshandling utan erforderligt samtycke,
och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, skall
rättshandlingen vara ogill, om andra maken väcker klander därå inom viss
kortare tid. Vägras samtycke i fall, som i 6 kap. 4 eller 5 § avses, äger rätten,
jämlikt 6 § i samma kapitel, på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är,
om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I 6 a § i kapitlet gives bestämmelser
för det fall att make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt,
genom gåva av annan egendom än i 4 § sägs väsentligen minskar sina
tillgångar. Är sådant fall för handen och visar det sig efter äktenskapets
upplösning eller boskillnad eller hemskillnad att vid bodelning vederlag ej
kan till fullo utgå skall, om gåvotagaren finnes ha insett eller bort inse att
gåvan lände andra maken till förfång, gåvan eller dess värde återbäras i
den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må
dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan
fullbordades. Om vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under dylika
omständigheter, ej var fullbordad, må den ej göras gällande i den
mån det skulle lända till inskränkning i andra makens rätt.
Vad angår ansvar för gäld stadgas i 7 kap. giftermålsbalken, att vardera
maken med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom svarar för den
gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd. Är i äktenskapet
gäld gjord av bägge makarna, svarar de solidariskt därför. Samma
gäller beträffande gäld, som ena maken gjort för den dagliga hushållningen
in. m.
Make är jämlikt 9 kap. 1 § berättigad att erhålla boskillnad 1) om andra
maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning;
och 2) om andra makens bo är avträtt till konkurs. Dessutom äger makarna
erhålla boskillnad om de är ense därom. All egendom, som make förvärvar
efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad beviljas, vara makens
enskilda egendom.
Då äktenskap upplöses eller makar vinner hemskillnad eller boskillnad
skall bodelning i regel äga rum.
Om bodelning gives regler i 13 kap. giftermålsbalken. Av dessa regler må
här framhållas följande. Bodelning skall ske i arvskiftes form. Om vid bodelning
make häftar för gäld, tillkommen före ansökan om boskillnad eller
före det äktenskapet upplösts eller hemskillnad vunnits, skall enligt 13 kap.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
2 § första stycket giftermålsbalken av den gäldbundne makens giftorättsgods
tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge makarna
häftar för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper
på honom. Sedan tilldelning för gäld ägt rum, skall återstoden av makarnas
giftorättsgods i regel delas lika mellan dem. I 13 kap. 6 § giftermålsbalken
stadgas emellertid, att — om make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,
genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods
eller genom annat otillbörligt förfarande vållat att detta väsentligen minskats
— andra maken äger erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.
Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för
hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras
för täckning av gäld. I 9 § i samma kapitel stadgas att, om make tillkommande
vederlag ej kunnat till fullo utgå, äger han ej för bristen fordran
hos andra maken.
Nya giftermålsbalken är tillämplig på alla äktenskap, som ingåtts efter
den 1 januari 1921, samt jämväl i vissa fall å äldre äktenskap. För övriga
äldre äktenskap gäller med vissa modifikationer äldre giftermålsbalkens regler
om makars ekonomiska förhållanden. För dessa regler lämnas en kort
redogörelse å sid. 3—4 i första lagutskottets utlåtande nr 17/1956.
Slutligen må här erinras om att, jämlikt 10 kap. 1 § föräldrabalken, omyndigförklaring
skall ske bl. a. av den som genom slöseri eller annan grov
vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende
å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd.
Historik m. in.
Till grund för den nya äktenskapslagstiftningen, som trädde i kraft den
1 januari 1921, låg förslag utarbetade av lagberedningen i betänkande år
1918. Beträffande 6 kap. 3 § i förslaget till ny giftermålsbalk anförde lagberedningen
— efter att ha erinrat om att gällande rätt utginge därifrån att
make, som hade samfälld egendom under sin förvaltning, vore skyldig att
iakttaga en viss grad av aktsamhet vid utövande av förvaltningsrätten —
bl. a. följande:
Även under den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen bör
ena makens giftorätt i den andres gods medföra förpliktelse för den senare
att tillse, att godset ej obehörigen minskas den förre till förfång. Lagfästandet
av en vårdnadsplikt motsvarande den, som för närvarande åligger den
förvaltningsberättigade maken, anser beredningen vara en av de väsentligaste
vinster, som möjliggjorts därigenom att beredningens förslag byggts
på grundvalen av giftorättsgemenskap mellan makarna, uppkommen i och
med äktenskapets ingående, och ej på egendomsskillnad med ömsesidig
arvsrätt. Därigenom betonas den ekonomiska gemenskap, som under äktenskapet
bör bestå mellan makarna. Ehuru vardera maken skall utåt i regel
fritt råda över sitt giftorättsgods, medför vårdnadsplikten för ägaren en
erinran om, alt andra maken redan under äktenskapet äger rätt i hans
gods, till vilken han bör taga hänsyn.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
Makes förpliktelse att under äktenskapet tillse, att hans giftorättsgods ej
obehörigen minskas andra maken till förfång, innebär ej endast en plikt
att visa omsorg i förvaltningen av giftorättsgodset. Även en allmän vanskötsel
från makens sida av hans ekonomiska angelägenheter, exempelvis
ett slösaktigt levnadssätt, lättsinnig gäldsstiftelse o. s. v., kan medföra
giftorättsgodsets minskning eller fara därför och måste, i den mån så är
förhållandet, anses pliktstridig.
I fråga om stadgandet i 6 kap. 4 § anförde beredningen bl. a.:
Frånsett de tekniska svårigheter, anordningen av en samförvaltning mellan
makar i större eller mindre omfattning skulle---erbjuda, är det
för visso även från ekonomisk synpunkt av vikt, att huvudprincipen om
vardera makens fria förvaltningsrätt över silt giftorättsgods upprätthålles.
Driver make näringsverksamhet, utgör hans giftorättsgods lika väl som
hans enskilda egendom underlag för denna hans verksamhet, och fri bestämmanderätt
över användningen av giftorättsgodset är därför en nödvändig
förutsättning för att han skall erhålla den rörelsefrihet han bör äga i
sin näring. Vore han bunden av andra makens samtycke till dispositioner
över giftorättsgodset, skulle det otvivelaktigt verka hämmande å hans företagsamhet,
och hans förvärvsmöjligheter skulle i många fall minskas till
förfång ej endast för honom själv utan också för familjen. Men även då
make ej insätter sitt giftorättsgods i en av honom driven näringsverksamhet
utan fråga är om en förmögenhetsförvaltning i inskränkt mening, är det
för visso ändamålsenligast, att förvaltningen är underkastad den enhetliga
ledningen av en vilja. Allenast med stor försiktighet har därför beredningen
ansett sig böra inrymma ena maken eu medbestämmanderätt i den andres
förvaltning av sin egendom. Beredningen har ansett detta främst böra ske
i fråga om dispositioner över fast egendom. Den fasta egendomen intager i
åtskilliga hänseenden en särställning. Särskilt hos den jordbrukande befolkningen
äro familjeintressena nära knutna vid jorden. Den fasta egendomen
är hos denna del av vårt folk vanligen huvudbeståndsdelen av familjens
förmögenhet. Å fastigheten har familjen sitt hem, och ofta deltaga
båda makarna jämte hemmavarande barn antingen direkt i driften av jordbruket
och dess binäringar eller i ledningen av olika delar av driften. En
avyttring av fastigheten medför i dessa fall en förändring av hela familjens
levnadsförhållanden av djupt ingripande betydelse. En sådan förändring
bör ej ena maken äga företaga utan samtycke av den andre, och detta gäller
vare sig fastigheten tillhör mannen eller hustrun.------
De skäl, som nu anförts för inrymmande av en medbestämmanderätt åt
andra maken vid dispositioner över fast egendom, gälla särskilt i fråga om
jordbruksfastighet, där familjen har sitt hem och båda makarna sin verksamhet.
Av väsentligen samma skäl måste ett krav på andra makens samtycke
anses berättigat också i fråga om annan fastighet, när familjen är
boende å densamma eller båda makarnas eller den andres näringsverksamhet
är knuten till fastigheten.-----
Till de dispositioner över fast egendom, vilka ena maken ej bör äga företaga
utan andra makens samtycke, höra i främsta rummet alla slag av avhändelser,
såsom köp, byte eller gåva. Beredningen anser även, att för fast
egendoms belastande med gäld bör krävas samtycke av andra maken. Visserligen
kan maken genom annan skuldsättning framkalla fara för exekution
i fastigheten och därmed dess avyttring, men i allt fall måste en bestämmelse
om andra makens samtycke till inteckning i fastigheten försvåra,
att skuldsättning sker med särskilt avseende å fastigheten som kreditbas
i sådan omfattning, att dess bibehållande i familjen äventyras.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
Beträffande stadgandet i 6 kap. 5 §, vilket i lagberedningens förslag hade
samma lydelse som den sedermera antagna lagtexten med undantag av att
lagberedningen använde termen »avyttra» lösören i stället för »avhända sig»
lösören, anförde beredningen bl. a. följande:
Av huvudprincipen för det av beredningen föreslagna förmögenhetssystemet
följer, att de möbler, husgeråd och andra lösören, som av makarna
brukas i det gemensamma hemmet, tillhöra den make, som genom köp,
arv eller annorledes förvärvat desamma. Dessa lösören ingå i hans giftorättsgods,
och han äger den rättsliga dispositionen över dem. Emellertid
måste det medgivas, att behovet av den mellan makarna rådande gemenskapens
hävdande under äktenskapet särskilt starkt framträder i fråga
om denna egendom. Makarnas inbördes rätt till samliv grundar för dem
en rätt till gemensamt begagnande av denna egendom, som för familjen
utgör en väsentlig del av hemmet. Det hem, som vid äktenskapets ingående
bildas och därunder vidare uppbygges, skapas under hänsynstagande till
båda makarnas behov och önskningar. De olika bohagstingen anskaffas för
en fortsatt användning av båda makarna, och det kan ej anses vara med
billigheten överensstämmande, att deras avlägsnande ur hemmet skall vara
beroende av ena makens vilja. Vidare är att märka, att inom stora grupper
av vårt folk en väsentlig del av det för makarnas hem anskaffade bohaget
inköpes för besparingar, som göras under äktenskapet, eller för medel, anskaffade
genom lån, som sedermera betalas med sådana besparingar. Ehuru
i dessa fall de använda medlen i allmänhet äro besparingar å mannens arbetsförtjänst
och bohagstingen således bliva dennes, äro dessa besparingar
dock resultatet av makarnas samfällda strävan, och en rätt för mannen att
ensam bestämma i fråga om bohagstingens avyttring skulle innebära en
orättvisa mot hustrun. En sådan rätt skulle, enligt vad erfarenheten visar,
kunna i många fall leda till upprörande resultat; en man, som på grund av
dryckenskap "eller av annan orsak förlorat intresset för hemmets sammanhållande,
skulle kunna skingra detsamma, utan att hustrun, vars strävsamma
arbete i hemmet måhända varit den väsentligaste orsaken till att
något kunnat besparas av mannens inkomst, skulle äga möjlighet att inskrida
mot hans förfoganden.
Ett hävdande av gemenskapen makarna emellan i fråga om den lösa egendom,
som tillhör det gemensamma hemmet, genom en starkare rätt än giftorätten
skulle emellertid enligt beredningens mening medföra alltför stora
svårigheter. Om av denna egendom bildades en särskild egendomsmassa,
som tillhörde bägge makarna på samma sätt som de nu äga den gemensamma
egendomen, skulle nämligen behov uppkomma av särskilda regler om denna
massas ansvarighet för gäld, om exekution i endera makens rätt i samma
massa och om därav föranledd delning av densamma. Dessa regler skulle
otvivelaktigt bliva ganska invecklade och ej heller medföra en rationell
lösning. Ej heller skulle tillfredsställande resultat kunna vinnas genom att
i fråga om de särskilda bohagstingen tillämpa reglerna för vanlig samäganderätt;
en sådan ordning skulle dessutom medföra behov av särskilda regler
till skydd för den förvärvande makens borgenärer. Även om frågan om
äganderätten till omförmälda egendom löses enligt huvudregeln, bör emellertid
tillfredsställande skydd för andra maken kunna vinnas, om ägarens
förfoganderätt över densamma sålunda inskränkes att, på enahanda sätt
som föreslagits i fråga om fast egendom, för avyttring av sådan lös egendom
kräves andra makens samtycke. Med avyttring har beredningen ansett
böra likställas pantsättning, den för visso vanligaste form, i vilken egendom
av ifrågavarande slag undandrages från hemmet.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 13 åt 1957
Vad angår de omständigheter som för make medföra rätt att mot andra
maken påkalla boskillnad anförde lagberedningen bl. a. följande:
Enligt det av beredningen föreslagna systemet för makars egendomsförhållanden
utgör det giftorättsanspråk, vardera maken skall äga i den andres
gods, icke i någon mån grundval för hans gäldsansvar. Den enes giftorättsanspråk
länder ej heller till minskning i den andres häftande med sin egendom
för sin gäld. Vardera maken häftar för sin gäld allenast med sin egendom
men också fullt med denna. Boskillnaden behöves således ej i det nya
systemet för att hindra, att egendom tages i anspråk för betalning av gäld
i vidare omfattning än den materiellträttsligt svarar för gälden. Däremot är
enligt beredningens mening jämväl i det nya systemet boskillnadsinstitutet
erforderligt för betryggande av den rätt, som tillkommer make i andra makens
giftorättsgods.----
Med den ökade känsla av inbördes självständighet i förmögenhetsavseende
det töreslagna systemet är ägnat att framkalla kommer onekligen en boskillnad
att kännas som ett mycket starkt ingrepp i en makes förmögenhetsförhållanden.
Ett sådant ingrepp bör naturligen ej kunna äga rum,
utan att ett verkligt klandervärt förhållande kan läggas honom till last och
detta dessutom är av beskaffenhet att allvarsamt hota andra makens rätt.
Ingreppet bör ej heller göras mera kännbart än som är nödvändigt för vinnande
av trygghet för den senare.---
Om ena maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara
för sådan minskning genom förfarande, som innefattar ett åsidosättande
av den honom enligt 6 kap. 3 § åliggande vårdnadsplikt, bör andra maken
äga rätt till boskillnad. Den vårdnadsplikt, som enligt nämnda lagrum åligger
make, innebär i första hand skyldighet för honom att iakttaga omsorg
i handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter, så att han ej genom
vanvård av dessa vållar minskning eller fara för minskning av sitt giftorättsgods.
Häri får naturligen icke anses ligga hinder för make att under
sin förmögenhetsförvaltning ikläda sig risker för dylik minskning. En persons
ekonomiska verksamhet är ofta av sådan natur, att den måste medföra
ett avvägande av vinst- och förlustmöjligheter; den kan understundom vara
i högre eller mindre grad grundad å spekulation. Endast när det spekulaitiva
momentet gives ett otillbörligt utrymme eller företagna spekulationer
framträda såsom i högre grad okloka eller lättsinniga, kan make anses brista
i tillbörlig omsorg vid handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter.
Ej heller får i allmänhet allenast en mindre god förmögenhetsförvaltning
anses vara tillräcklig grund till boskillnad. Ena maken kan sålunda i regel
icke göra andra maken ansvarig redan på grund av bristande affärsduglighet,
även om därigenom förluster uppkommit. Ett verkligt klandervärt förhållande
från dennes sida måste föreligga. Makes vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter kan vidare bestå i ett slösaktigt förbrukande av befintliga
tillgångar samt i oklok eller lättsinnig gäldsstiftelse. En ofta förekommande
form av sådan gäldsstiftelse är ingående av borgensförbindelser
i otillbörlig utsträckning eller utan tillräcklig grund i förhållandena. För
att rätt till boskillnad i bär omförmälda fall skall föreligga, anser emellertid
beredningen det böra krävas, att make vid upprepade tillfällen brustit i
tillbörlig omsorg vid handhavandet av sin ekonomi eller, om allenast en
enstaka förlustbringande förvaltningshandling föreligger, denna utvisar
högre grad av vårdslöshet eller lättsinne eller ock fara är för nya sådana
förvaltningshandlingar. Först då detta är förhållandet, kan vanvård av makes
ekonomiska angelägenheter anses föreligga.---
Såsom ovan nämnts, bör enligt beredningens mening rätt till boskillnad
I örsta lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957 7;.
tillkomma make, allenast när andra maken vållar väsentlig minskning .av
sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning. Då, enligt vad vid 6 kap,
framhållits, huvudprincipen är vardera makens fria förvaltningsrätt över.
sin egendom, bör regeln i 6 kap. 3 § ej medföra alltför stark begränsning
av makes rätt att självständigt sköta sin egendom. Allenast när ena makens
förfarande är av beskaffenhet att medföra en väsentlig kränkning av den.
andres rätt eller fara för sådan kränkning, bör därför denne erhålla det
rättsskydd boskillnaden innebär.
Beträffande 13 kap. 6 § i förslaget anförde lagberedningen bl. a.:
Utan särskilt lagstadgande torde följa, att make ej bör kunna göra gäl-1
lande vederlagsanspråk, som i denna paragraf avses, då han själv tagit det
i det förfarande, varigenom andra maken vållat minskning av sitt giftorätts-,
gods, eller han eljest får anses hava samtyckt till nämnda förfarande. Detta
kan då icke anses hava inneburit ett i förhållande till förstnämnde make
obehörigt åsidosättande av hans intressen från andra makens sida.
I motiven till 13 kap. 9 § uttalade lagberedningen bl. a. följande:
Enligt gällande rätt ansvarar ej make för vederlag med annan egendom
än den, som hörde till boet, då boskillnad söktes eller äktenskapet upplöstes.
Har make tillkommande vederlagsanspråk icke kunnat vid bodelningen
gäldas med sådan'' egendom, kvarstår ej efter bodelningen något anspråk
mot andra maken. Beredningen har ansett sig böra föreslå bibehållande av
denna princip. De vederlagsanspråk, som kunna tillkomma ena maken mot
den andre, ha sin grund däri, att den senare till förfång för den förstnämnde
föranlett minskning av sitt giftorättsgods. Det är väl rättvist och billigt,
att den make, som sålunda föranlett minskning av sitt giftorättsgods, i
första hand själv drabbas av denna minskning. Men även om en makes förvaltning
av sitt giftorättsgods framstår såsom i högre grad pliktvidrig, vore
det att driva reaktionen mot hans pliktförsummelse för långt, om han ej
bleve fri från vidare ersättningskrav, ehuru han vid bodelningen till andra
maken avstått allt sitt behållna gods vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens
upplösning. Enligt beredningens mening är det vidare av vikt, att bodelningen
medför en fullständig uppgörelse av alla ur giftorättsgemenskapen
härflytande rättigheter och förpliktelser. Beredningen föreslår därför,
att för den del av endera maken tillkommande vederlagsanspråk, som ej
kunnat likvideras vid bodelningen, maken ej skall äga fordran hos andra
maken.
Stadgandet i 6 kap. 6 a § i giftermålsbalken tillkom genom lag den 27
mars 1936. I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, efter att
ha redogjort för reglerna i 6 kap. 4 och 5 §§ och för makes möjligheter alt
vid bodelning söka vederlag av andra maken, vidare hl. a. följande:
Saknas gods, ur vilket vederlag kan utgå, måste han själv bära förlusten.
Detta gäller även om andra maken avhänt sig egendomen genom gåva. Förutsatt
att gåvan icke visas vara enligt allmänna gåvoregler ogiltig, blir den
alltså — med de förut angivna, snävt begränsade undantagen — beståndande,
även om den medfört att givarens maka helt eller delvis gått sin giftorätt
förlustig.
Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva
av sådan egendom väsentligen minskat sina tillgångar, synes sålunda möjlighet
böra beredas andra maken att, sedan vid bodelning konstaterats att
8
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
vederlag ej kan utgå, påkalla återbäring av gåvan eller dess värde i den män
sådant erfordras för tillgodoseende av hans rätt. En förutsättning härför
bör emellertid vara att gåvotagarcn insett eller bort inse att gåvan lände
maken till förfång. För anställande av sådan talan torde vidare böra uppställas
viss tid, vilken, i anslutning till 2 kap. 3 § lagen om arv, lämpligen
torde kunna bestämmas till fem år från det gåvan fullbordades. Bestämmelser
härom hava upptagits i §:ns första stycke.
I motioner till 1938 års riksdag (I: 172 och II: 281) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till sådana ändrade bestämmelser i giftermålsbalken att make
ej utan andra makens samtycke finge ingå borgens- eller annan utfästelse,
som medförde fara för minskning av makens giftorättsgods, den andra maken
till förfång, och vilken utfästelse med hänsyn till omständigheterna
kunde anses otillbörlig.
I utlåtande över motionerna (nr 28) anförde första lagutskottet bl. a. följande:
Det
torde icke råda något tvivel om att åtskilliga sociala missförhållanden
kunna följa med en ordning enligt vilken rätten för äkta make att stifta
gälds- och ansvarsförbindelser icke är underkastad några egentliga restriktioner.
En lättsinnigt gjord utfästelse kan nämligen komma att medföra
svåra verkningar även för andra maken och familjen i övrigt. Syftet att genom
strängare bestämmelser å området ernå ett ökat skydd för hemmen torde
därför i och för sig få anses behjärtansvärt.
Den av motionärerna i första hand ifrågasatta utvägen till frågans lösning
synes innebära, att otillbörliga borgens- och andra förbindelser av ena
maken skulle, för att bli gällande, godkännas av den andre maken antingen
uttryckligen eller genom underlåtenhet att, efter erhållen vetskap, väcka
klander.----
Vad beträffar kravet på andra makens samtycke till vissa utfästelser må
till en början erinras om att enligt nya giftermålsbalken såsom huvudprincip
gäller att äkta makar, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom
lika fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad rätt för
den ene att bestämma vare sig över den andre eller över familjens gemensamma
angelägenheter. I enlighet härmed bibehåller vardera maken rätten
till den egendom, han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar,
och han förvaltar även själv denna egendom. För gäld och andra
förbindelser svarar — med vissa undantag, såsom för hushållsgäld — endast
den make som iklätt sig förpliktelsen, varav följer att den andre makens
egendom icke får tillgripas för fordringens likviderande. I och med
äktenskapet inträder dock en väsentlig ändring i makes förhållande till sin
egendom, nämligen så till vida som den andre maken, i den mån ej egendomen
förbehållits såsom enskild, erhåller giftorätt i densamma. Såsom detta
begrepp är konstruerat i nya giftermålsbalken innebär giftorätten ej en
omedelbar andelsrätt i egendomen. Giftorättsgodset skall emellertid vid äktenskapets
upplösning delas lika mellan makarna. Och även under bestående
äktenskap medför giftorätten vissa reflexverkningar. Make är sålunda
pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra
maken till förfång.
Vidare erfordras andra makens samtycke till vissa dispositioner över
giftorättsgodset, nämligen då fråga är om fast egendom, visst bohag in. in.
Slutligen skall make vid benefika avhändelser taga tillbörlig hänsyn till den
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
andrtes giftorätt. Under förarbetena till nya giftermålsbalken framhölls
bl. a. att om make som drev näringsverksamhet vore bunden av den andre
makens samtycke till dispositioner över giftorättsgodset, det otvivelaktigt
skulle verka hämmande å hans företagsamhet, med påföljd att hans förvärvsmöjligheter
i många fall skulle minskas till förfång ej endast för honom
själv utan också för familjen. Och även då make ej insatte giftorättsgods
i av honom driven näringsverksamhet, vore det för visso ändamålsenligast,
att förvaltningen vore underkastad den enhetliga ledningen av en
vilja. Vid tillkomsten av nya giftermålsbalken inrymdes därför allenast med
stor försiktighet ena maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning
av sin egendom.
Under förutsättning att de nyss återgivna synpunkterna godtagas torde
det böra krävas särskilt starka skäl för att nu göra ytterligare avvikelser
från huvudprincipen om vardera makens fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods.
Varje steg i sådan riktning innebär ju i viss mån införande av
ett slags »målsmanskap». Fråga är om icke genom den tilltänkta anordningen
makes fullmyndighet skulle göras beroende av andra makens vilja i en
utsträckning som icke låter sig väl förena med nutida krav på individuell
frihet och självbestämmanderätt. Att märka är vidare att det här gäller
ett andra makens samtycke som är satt i relation icke till viss egendom utan
till förmögenhetsrättsliga förbindelser av skiftande slag. Fn begränsning av
kravet på samtycke till enbart borgensförbindelser —‘ ett redan det under
nutida förhållanden tämligen vagt begrepp — låter sig nämligen knappast
göra utan att den ifrågasatta lagstiftningens effektivitet helt äventyrades.
Vid sådant förhållande skulle kravet på samtycke från andra maken komma
att lägga en tung hand på hela den ekonomiska samfärdseln. Fara vore även
att mannens borgenärer skulle förmå hustrun icke endast att samtycka till
förbindelsen, utan även att ikläda sig ansvaret för densamma gemensamt
med mannen. Och i så fall skulle hustruns enskilda egendom och giftorättsgods,
vilket allt nu regelmässigt är undantaget från ansvarighet för mannens
gäld, komma att tillgripas för densamma, ett resultat rakt motsatt det
åsyftade.---
Den erinringen må väl göras mot vad utskottet här ovan anfört att motionärerna
såsom en särskild förutsättning för krav på andra makens samtycke
---angivit den omständigheten att utfästelsen skall vara otill
börlig.
Ofta är det emellertid svårt för en tredje man att bedöma huruvida
så är fallet eller icke. Så saknar t. ex. en bank som diskonterar en växel ej
sällan varje möjlighet att avgöra om det är fråga om en lojal affärstransaktion
eller ett osunt växelvingleri. En regel, varigenom giltigheten gentemot
tredje man av en utfästelse göres beroende av om den kan rubriceras
som »lättsinnig» eller »otillbörlig», måste i varje fall komma att innebära
ett för det ekonomiska livet synnerligen allvarligt osäkerhetsmoment.
De av motionärerna anvisade vägarna för uppnåendet av ifrågavarande
syfte synas alltså icke vara framkomliga; utskottet har icke heller för egen
del kunnat finna en godtagbar lösning av frågan. Utskottet vill även framhålla
att de av motionärerna berörda omständigheterna grundligt övervägts
bl. a. vid tillkomsten av den nya äktenskapslagstiftningen och icke i särskild
mån aktualiserats under senare tid.
Motionerna föranledde ej någon riksdagens ålgärd.
Eu motion (I. 122) av likartat innehall väcktes vid 195(1 års riksdag. I
denna motion hemställdes alt riksdagen i skrivelse till Kung], Majrt måtte
t! Ilihang till riksdagens protokoll 1957. <J samt. land. Xr 13
10
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
anhålla om förslag till sådan ändring av giftermålsbalkens bestämmelser,
att make icke må utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld.
Motionen behandlades av första lagutskottet. Alla de remissinstanser, som
på utskottets föranstaltande avgav yttrande över motionen, uttalade sig i
avstyrkande riktning.
I sitt över motionen avgivna och av riksdagen godkända utlåtande (nr 17),
vari hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, erinrade
utskottet om frågans behandling vid 1938 års riksdag och anförde att vad
som därvid uttalats av första lagutskottet alltjämt ägde giltighet. Utskottet
anförde vidare:
Det är uppenbart att avvikelser utöver vad som redan gäller från den angivna
huvudprincipen om makes fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods
icke torde kunna genomföras utan att mycket starka skäl föranleda
därtill. Vad angår förevarande motion måste detta gälla så mycket mera som
den av motionärerna föreslagna anordningen får anses vara ett i jämförelse
med gällande inskränkningar förhållandevis långtgående avsteg från
nämnda princip.
Syftet att mot verkningar av lättsinnigt ingångna borgensförbindelser från
ena makens sida genom lagreglering ernå ett bättre skydd för andra maken
och familjen kan visserligen, såsom ock uttalats vid den senaste riksdagsbehandlingen
av frågan, i och för sig anses behjärtansvärt. Ett genomförande
av detta syfte på sätt motionärerna föreslagit torde emellertid svårligen
kunna ske inom ramen av den nu gällande ordningen beträffande makars
egendomsförhållanden.
De hörda remissinstanserna ha alla hemställt att motionen icke måtte
föranleda någon åtgärd.
Till det sagda bör läggas att — såsom även framhållits av vissa remissinstanser
— frågan om en översyn av giftermålsbalkens regler torde komma
att inom en nära framtid upptagas av Kungl. Maj:t. Det är anledning
förvänta att jämväl reglerna om makars egendomsförhållanden komma att
omfattas av översynen. Tillfälle kan då ges att närmare överväga huruvida
det finnes behov och möjlighet att i någon form tillgodose det till grund för
motionen liggande syftet.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet för sin del anledning icke
förekomma att tillstyrka bifall till motionen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att efter samråd med
motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn
av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor.
I direktiven för utredningen framhålles inledningsvis att väsentliga ändringar
i levnadsförhållandena inträtt under den tid giftermålsbalken varit
gällande och att yrkanden framställts om mer eller mindre djupgående reformer
inom äktenskapsrätten. Departementschefen anser uppenbart, att
nya samhälleliga och ekonomiska förhållanden medfört en ändrad uppfattning
i åtskilliga äktenskapsrättsliga frågor. Detta vore särskilt fallet beträffande
de ekonomiska spörsmål som aktualiseras vid äktenskaps upplösning
genom skilsmässa. Även de regler om makars egendom, som gäller vid äk
-
11
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
tenskaps upplösning genom makes död, har med tiden kommit att framstå
som mindre tillfredsställande. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden
i övrigt torde behovet av ändringar vara mindre. Jämväl på detta område
hade utvecklingen dock medfört behov av jämkningar i de gällande
bestämmelserna. Rörande de allmänna riktlinjer som från svensk sida borde
företrädas vid reformarbetet och de frågor som därvid borde upptagas
till närmare undersökning anföres bl. a. följande:
I fråga om förvaltningen av makarnas egendom är huvudregeln att make
ensam råder över sitt giftorättsgods; beträffande vissa slags egendom uppställes
dock till skydd för andra maken särskilda inskränkningar. Sådana
gäller bland annat fast egendom. Det bör övervägas om icke motsvarande
bör gälla för bostadsrätt;----Även beträffande andra tillgångar kan
en undersökning ådagalägga att det bör införas särskilda förvaltningsföreskrifter.
I detta sammanhang bör också utredas huruvida icke jämväl för
enskild egendom bör genomföras vissa inskränkningar i rätten att förfoga
däröver då det erfordras för familjens behov.
Utskottet
Den genom motionen framförda frågan om införande av regler varigenom
stadgas förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld har, såsom framgår av den föregående redogörelsen,
flera gånger tidigare varit föremål för behandling i riksdagen. De framställningar
som gjorts i denna fråga har dikterats av syftet att mot verkningar
av lättsinnigt ingångna borgensförbindelser från ena makens sida
genom lagreglering söka ernå ett bättre skydd för andra maken och familjen.
Detta syfte bär vid den riksdagsbehandling frågan undergått förklarats
vara i och för sig behjärtansvärt. Tillgodoseende därav i den form motionsförslagen
angivit har emellertid ansetts icke kunna utan avsevärda
svårigheter ske inom ramen för den gällande ordningen beträffande makars
egendomsförhållanden. Första lagutskottet uttalade emellertid i sitt utlåtande
till 1956 års riksdag i anledning av då föreliggande motioner, att det
i samband med en kommande översyn av giftermålsbalken kunde komma
att ges tillfälle att närmare överväga, huruvida det funnes behov och möjlighet
att i någon form tillgodose angivna syfte.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 har, såsom
förut omnämnts, tillkallats sakkunniga för att efter samråd med motsvarande
sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn av
äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. I förevarande
motion förmenar motionärerna, vilka anser den väckta frågan om förbud
i angivet hänseende böra utredas, att det icke syntes klart framgå av
direktiven för de sakkunniga att berörda fråga innefattas i utredningsuppdraget.
Enligt direktiven för översynen omfattar utredningsuppdraget — såsom
framgår av vad därom förut angivits — bl. a. viktiga och centrala delar av
12
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
äktenskapsrättens reglering av makars ekonomiska förhållanden, däribland
reglerna om förvaltningen av makarnas egendom. De riktlinjer, som angivits
för utredningsarbetet härutinnan, är delvis hållna i allmännare ordalag.
Hinder synes därför icke möta för de sakkunniga att till utredning och
övervägande upptaga frågan huruvida behov och möjlighet föreligger att
i någon form tillgodose framförda önskemål om ett bättre skydd i det hänseende
varom nu är fråga. Utskottet har från de sakkunniga inhämtat, att
dessa har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och att de
avser att i det kommande reformarbetet upptaga detsamma till övervägande.
Med hänsyn till det anförda saknas skäl att i anledning av motionen taga
något initiativ från riksdagens sida.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion, I: 323, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1957
På första lagutskottets vägnar:
EMIL AHLKVIST
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per
Olofsson, Lodenius, fru Gärde Widemar, herr Domö och fru Wallentheim;
från andra kammaren: herrar Landgren, Hedqvist, fru Boman, herrar
Onsjö, Keijer, Eliasson i Stockholm, Edlund och fröken Bergegren.
570400 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag