Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1890:TfuA11 Första kammaren tfua)

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1890, kl. 11 f. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts täljande n:o 4, i anledning
af motioner angående förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 rörande försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.

Riksdagens Andra Kammare har jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen
delgifvit Första Kammaren sina beslut öfver lista och 5:te
punkterna af dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20 i anledning af
herrar Kiss Olof Larssons, E. Svenssons och P. Waldenströms m. fl.
motioner, hvaruti föreslagits:

af herr Fiss Olof Larson:

att Riksdagen måtte besluta:

1) att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om det tillägg till och
ändring af ofvanberörda kongl. förordning, att förordningen må afse
endast sådana maltdrycker, som innehålla mera än två volymprocent
alkokolhalt; samt

2) att den, som vill åt allmänheten tillhandahålla maltdrycker af
högre alkoholhalt till salu för afhemtning till mindre .qvantitet än tio
liter, skall vara skyldig dertill utverka sig tillstånd i samma ordning,
som nu är bestämd för den, hvilken vill för afhemtning försälja vin i
mindre qvantitet än tio liter;

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Raft.

Första Kammarens Tillfälliga Utstcotts (N:o 2) Utlåtande Ko It.

af herr E. Svensson, med den rättelse i motionen, som herr Svensson
den 21 nästlidne februari inför Andra Kammaren anmält:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, att sådan
förändring uti oftaberörda kongl. förordning måtte vidtagas, att de
maltdrycker, livilka ej hålla öfver två volymprocent alkoholhalt, icke må
vara hänförliga under samma förordning; samt

af herr F. Waldenström med flere:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Majd. anhålla om sådan
ändring i nu gällande lag om handeln med vin och maltdrycker:

1) att försäljning af dessa drycker, vare sig till afhemtning eller
till förtäring på stället, icke må, vare sig i stad eller på landet, förenas
med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan fordras; och

2) att rätt till minuthandel med vin och maltdrycker måtte förvärfvas
i samma ordning och på samma sätt, som rätt till utskänkning
af dessa drycker nu erhålles;

dervid beträffande sagda utlåtandes lista punkt Andra Kammaren
i anledning af de båda förstberörda motionerna, med godkännande af
utskottets hemställan, för sin del beslutit, att Riksdagen må hos Kongl.
Maj:t anhålla om sådan förändring uti kongl. förordningen den 24 oktober
1885, att förordningen endast må afse sådana maltdrycker, som innehålla
mera än två volymprocent alkohol, samt i fråga om 5:te punkten godkänt
utskottets hemställan, att, med bifall till herr P. Waldenströms med
fleres motion, n:o 141, kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring i nu gällande
lag om handeln med vin och maltdrycker:

a) att försäljning af dessa drycker vare sig till afhemtning eller
till förtäring på stället, icke må, i stad eller på landsbygd, förenas med
annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras; och

b) att rätt till minuthandel med vin och maltdrycker må förvärfvas
i samma ordning och på samma sätt, som rätt till utskänkning af dessa
drycker nu erhålles.

Första Kammaren har för utlåtandes afgifvande hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott, dit jemväl ett den 29 sistlidne mars till
kammarens protokoll afgifvet anförande öfverlemnats.

Huru tidigt och huru allmänt bruket af maltdrycker varit spridt
bland de skandinaviska folken vitsordas ej blott deraf, att det omförmäles
redan i eddan och sagorna, utan ock deraf, att de ord, med hvilka
familjhögtider, gillen, gästabud betecknas, i fornspråket äro sammansatta
med namnet på den vanligaste maltdrycken, ölet. I landskapslagarne

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

möta orden ölstemna, barnsöl, bryllopsöl, budhöl, penningsöl, utfserthaöl
m. fl. dylika benämningar, alla vitsordande ölets betydelse för de fornnordiska
samqväm en. Men i både fornsånger och lagar förekomma ock
tillräckligt många bevis för rigtigheten af yttrandena i eddaqvädet »den
Höges sång», att ölet »ej är så godt för menskors ätt som godt det synes»,
utan att »männens sans söfves af ölet»; att »värre vägkost var ej på
vägen än för många mått Öl», samt att »ju mer du dricker, dess mindre
vet du hvart ditt vett tar vägen», o. s. v. I »Öges gästabud», sedan i
första versen Loke frågat, hvarom segergudarnes söner derinne vid ölet
talade och han i nionde versen varnat Oden från att någonsin dricka
Öl, yttrar i 47 versen Heimdal till Loke att han, Loke, »vore rusig och
rent från vettet», dertill han lägger den anmärkningen att »rus fogar
åt en hvar, att han föga vet hvad hans tunga talar». Att ruset ej alltid
inskränkte sig till dessa följder visas af landskapslagarnes straffbestämmelser
för dråp å man i ölstuvu (Vestgötalagen, äldre cod.), för
slagsmål »före öldrykki a torghe» (Upplandslagen, manhalghis b.), m. fl.
dylika ställen likasom ock af Gottlandslagens åläggande för qvinna att
vårda barn vid hvart dryckeslag, dervid hon dock fritogs från böter,
om hon ginge med barn i säng der som druckne män förut lågo och
barnet qväfdes i trängsel eller med kläder, fast hon sjelf läge hos.

Den maltdryckernas egenskap af rusdryck, hvarom anförda citat
bära vitne, förflygtigades icke med en fortskridande odling. I jemnbredd
med denna utfärdas alltjemt kongl. plakat och förordningar, som
intyga ett fortfarande både bruk och missbruk af dessa drycker. Konung
Gustaf I inskärper i brefvet af den 28 februari 1558 hos rikets innebyggare
deras skyldighet att beflita sig om humlegårdars anläggande,
men förbjuder på samma gång bland »de månge och otålige grefve
synder», som i landet bedrefvos, svalg och »drinkeri»; och i Örebro artiklar
i maj 1586 ålägges klerkeri et att i möjligaste mån afskaffa och
med kyrkoplikt bestraffa rådande dryckenskap. I kongl. resolutionen på
presterskapets besvär den 2 mars 1660 lofvas förbud för krögare i krog
nära kyrka att något öl eller vin tappa om söndagarne till kyrkofolket
anten för eller under tidgärden vid straff för både säljare och köpare;
och i kongl. resolutionen å presterskapets besvär 1672 resolveras, i anledning
af presterskapets begäran att intet krögeri »med öls och brännevins,
tobacks och andra dryckers utsäljande» måtte när vid kyrkorna
blifva tillåtet, att der krögaren, som bemälta kroghålleri utöfva!'', blifver
beträdder med att »för eller under predikan och till någon dess hinder
eller försummelse samt sabbatsdagars ohelgande, försälja Öl, bränvin
eller annat sådant, skall allt vara hemfallet och konfiskabel till kyrkan

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

och de fattige, der hvar kyrkas sexman bore hålla hand öfver och sådane
konfiskationer utfordra».

Redan Johan III gjorde maltdrycksförbrukningen till föremål för
kronans fiskaliska intresse. I sitt mandat från Stäkeborg den 20 september
1572 omnämner han, hurusom ingen tillbörlig rättighet honom
och Sveriges krona skedde af allehanda slags vin och andra drycker,
som främmande köpmän införde i riket, och desslikes månge ölkrogar
funnos i städerna, som ock utan all tillbörlig accis på det dyraste utsålde
»desse inländske drycker, som är mjöd, kjörsdrank och Öl»; derför
hade han med rikets råd beslutat, att så månge, som någre drycker anten
främmande eller inländske inlade till köp, skulle utgöra i accis derför
för hvart åm vin 2 slagne daler, för hvar tunna mjöd eller kjörsdrank
1 slagen daler, för hvart fat pryssing 1 Va slagen daler, för hvar tunna
svenskt Öl en ort af en slagen daler. Femtio år senare, genom 1622
års bryggareordning, skattlägges tillverkningen; husbehofsbrygdens frihet
begränsas och nödiga kontroller föreskrifvas. Samtidigt utfärdas en
krögareordning med föreskrifter rörande minutförsäljningen och accisen
derå. Den ena författningen aflöser den andra under detta samma och
följande århundradet, under det jemsides dermed påbud utfärdas i syfte
att motverka ifrågavarande dryckers missbruk. Genom 1649 års patent
om julefreden, genom memorialet för Stockholm den 10 maj 1661, genom
1687 års kong!, förordning om sabbatsbrott in. fl. författningar, inskränkas
försäljningstiderna likasom ock tid efter annan bestämmelser meddelas
i syfte att afstyra »oordningar och excesser» vid enskildes samqväm
och fester.

Men maltdryckernas betydelse för den allmänna förbrukningen, för
statens ekonomi och folkets sedlighet minskas dock hastigt i samma
mån bränvinets betydelse i dessa hänseenden stiger. Andringen inträder
under 1700-talets förlopp. Vid början af innevarande sekel hafva de
nya förhållandena hunnit så stadga sig, att salubrygden af Öl göres fri
— det sker genom kongl. kungörelsen den 19 augusti 1801 — och ännu
i saluaccisens form qvarstående afgifter afskaffas derefter så småningom.
Men samtidigt härmed börjar nykterhetsnitet inom landet en energisk
kamp mot det bränvinsmissbruk, som under hägn af allmänt omfattade
åsigter om bränvinets oundgänglighet för både jordbruksnäringen och
den enskildes husbehof, till eu numera knappast mätbar grad utbredt
sig bland folket. Just denna missbrukets allmänlighet tvang nykterhetsvännerna
till strid emot sjelfva bruket af den farliga varan, och då
häraf vållades behof af ett surrogat för bränvinet, enades de temligen
allmänt att såsom sådant förorda ölet, Uti icke få fall sökte praktiskt

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

män att visa sin anslutning till nykterhetsrörelsen genom att upprätta
ölbryggerier, i bestämdt syfte att med ölet undantränga bränvinet. De
försäljningsställen, der maltdrycker men icke bränvin utskänktes, kallades
allmänt »nykterhetsvärdshus». Allt visar huru fullkomligt man
förgätit maltdrycksförbrukningens äldre historia och huru öfvertygad
man var, att det i jemförelse med bränvinet så alkoholsvaga ölet skulle
på en gång kunna ersätta bränvinet och befordra nykterheten.

Striden mot bränvinet fick denna gång sin lyckliga afslutning
genom lagstiftningen af den 18 januari 1855. Kraftigt begagnande sig
af sin dermed undfångna rätt, undanträngde landtbefolkningen med förvånande
beslutsamhet och i en långt ifrån väntad grad bränvinsförsäljningen
från landsbygden. I dess ställe anlitades ölet, hvars förbrukning
dermed ock ökades; och från sedlig synpunkt uppfattades detta
såsom en synnerligen glädjande företeelse.

Men det dröjde icke länge, förrän denna åskådning började gifva
vika. Forna, länge förgätna erfarenheter gjorde sig å nyo gällande.
Redan den 7 december 1866 fann Kongl. Maj:t nödigt att genom en
författning ordna försäljningen af vin och maltdrycker, »vare sig med
eller utan mat», till förtäring på stället. Men ändamålet med denna
lagstiftningsåtgärd vans ej; ständiga klagomål från allt flere delar af
riket buro härom vitne. Åren 1871, 1873, 1874, 1875 och 1876 meddelades
nya bestämmelser i ärendet utan att dock förmå tillfredsställa den
allmänna meningen. Tillsattes så 1877 en komité för öfverseende af
bränvinslagstiftningen. Genom kongl. brefvet den 22 mars 1878 bemyndigades
denna att jemväl inkomma med förslag ej mindre till ändringar
i gällande författningar angående försäljning af vin och maltdrycker än
äfven till de särskilda bestämmelser i afseende på maltdrycker, som af
en sådan förändrad lagstiftning kunde anses påkallade; och det ville ju
af detta uppdrag synas, som skulle regeringen insett behofvet af mera
genomgripande åtgärders vidtagande. Denna förmodan vann i styrka,
då Kongl. Maj:t den 11 februari 1881 anbefalde komitén att uppgöra
förslag till författning angående beskattning af maltdrycker. Det lider
nemligen intet tvifvel, att ju icke genomförandet af sagda åtgärd måste
anses såsom eu nödvändig förutsättning för möjligheten att på ett fullt
tillfredsställande sätt ordna maltdrycksförsäljningen. Men sedan komitén
den 30 juni sistsagda år afgifvit det äskade förslaget och derefter åtskilts,
blef den för fullföljd af sitt uppdrag ej vidare sammankallad,
likasom heller icke nyssnämdna förslag ledt till vidare åtgärd.

Fortsatta klagomål öfver de af vin- och maltdrycksförsäljningen
öfverallt i landet vållade olägenheter åvägabragte slutligen 1885 års

6 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

Riksdags anhållan hos Kongl. Maj:t om sådan ändring i då gällande
lagstiftningen, att den, som ville åt allmänheten tillhandahålla vin och
maltdrycker till salu för afhemtning till mindre qvantitet än 10 liter,
skulle vara skyldig att dertill utverka sig tillstånd i samma ordning,
som då var bestämd för rätt att försälja sagda drycker till förtäring
på stället. Genom förordningen af den 24 oktober 1885 biföll Kongl. Maj:t
denna anhållan i hvad angick vinförsäljningen å landsbygden, men lemnade
den utan afseende i fråga om försäljningen af maltdrycker och
af vin i stad.

Så vidt utskottet erfarit, har sedan denna tid de förut rådande
olägenheterna med hänsyn till vinförsäljningen å landsbygden visat sig
vara i aftagande. Maltdrycksförbrukningen har deremot synbarligen
ökats och de med denna följande, allt mera stegrade missbruken hafva
i allt vidare kretsar utbredd den urgamla uppfattningen af ölet såsom
en verklig rusdryck. Dermed hafva ock mot detsamma vändt sig de
krafter, hvilka förut väpnat sig mot bränvinet och dermed likstälda
starka drycker. En allt bestämdare rörelse inom landets alla särskilda delar
har yppat sig emot den näringsfrihet, som tillåter en oberäknelig mängd
ölafhemtningsställen uppstå, till största fara för allmän ordning och enskild
säkerhet; man har kräft att den ena rusdrycken ej må behandlas
med större undfallenhet än den andra, utan att försigtighetsmått och
restriktioner, hvilka med hänsyn till de öfriga användts, jemväl i fråga
om ölet måtte varda anlitade. Och af den största betydelse måste vara,
att Riksdagens Andra Kammare såsom ett troget uttryck af sinnesstämningen
i landet, derifrån adresser och petitioner till stort antal ingått,
vid behandlingen af de i ärendet väckta motioner med ett betydande
flertal bifallit de förslag, som synts honom bäst egnade att stäfja ölförbrukningen.
Kammarens beslut torde vitsorda eu bestämd föresats
att förhindra den redan förut tillbakaslagne fienden, att, om än under
en annan och mindre afskräckande gestalt än den förut vanliga, ånyo
tillvinna sig den på grund af eu ändamålsenlig bränsvinslagstiftning
förlorade terrängen.

För att kunna, der så behöfves, undantränga ölet utan att på
samma gång bannlysa det allmänt begagnade svagdricka!., hvilket icke
kan såsom rusdrifvande maltdryck betraktas och derför heller icke bör
under lagstiftningen angående dessa innefattas, har Andra Kammarens
tillfälliga utskott föreslagit och sagda kammare godkänt den af de
tvenne förstnämnda motionärerna förordade utvägen att göra maltdryc -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11. 7

kernas afhängighet af nämnda lagstiftning beroende af deras alkoholhalt.
Blott sådana maltdrycker, som innehölle mera än två volymprocent
alkohol, borde i lagen afses.

Såsom skäl mot en sådan bestämmelse har anmärkts, att dylikt
svagdricka vanligen framställes genom öfverjäsning, det vill säga genom
jäsningens drifvande utan särskild afkylning, och att det derför icke
konstant bibehåller sin alkoholhalt utan förändras genom alkoholens
ökande, intill dess jäsningen är afslutad.

I och för bemötande af denna anmärkning, hvars rigtighet erkänts,
yttrar Andra Kammarens utskott, sedan det förklarat sig icke
finna nämnda förhållande böra lägga hinder i vägen för det väckta
förslaget:

»Det s. k. svagdrickat tillverkas dels vid de så kallade hembryggerierna,
dels vid de mera fabriksmessigt inrättade bryggerierna, vid
hvilka sistnämnda jemväl produceras en del andra svaga maltdrycker,
som stå svagdrickat nära, såsom t. ex. iskällardricka.

Hvad nu först angår de svagare maltdrycker, som tillverkas vid
hembryggerierna, och särskildt svagdrickat, så håller denna dryck, nyss
beredd, sällan så hög alkoholhalt som en volymprocent. Men äfven om
drycken vid tillverkningen egt den nyssnämnda alkoholhalten, kan —
särskildt med fäst ''afseende derå, att drycken icke, med bibehållande
af sin smaklighet och sitt näringsvärde, länge kan förvaras — alkoholen,
intill dess jäsningen är afslutad, svårligen ökas i så hög grad, att den
öfverstiger två volymprocent. Och under alla förhållanden bör tillverkaren
vid beredningen kunna taga i beräkning att åstadkomma en
så pass svag tillverkning, att densamma vid efterjäsningen icke kommer
att blifva af starkare alkoholhalt än två volymprocent.

Vid de mera fabriksmessigt inrättade bryggerierna torde ännu
mindre vara att befara några vanskligheter i detta hänseende. Med
alla de teknikens hjelpmedel, som stå här till buds, bör dryckens alkoholhalt
lätt kunna regleras. Redan nu gifves ett billigt och lätt användbart
instrument — den s. k. ölprofvaren — hvilken vid dryckens temperatur
af + 15° C. visar dryckens alkoholhalt; och äfven om resultaten
af denna undersökning icke under alla förhållanden skulle visa sig
fullt exakta — något som utskottet icke med*säkerhet känner — anser
utskottet sig kunna antaga, att, om ett sådant lagstadgande som det
nu ifrågasatta komme till stånd, snart skulle komma att framställas
någon lätt utförbar och fullt säker undersökningsmetod, hvaraf så väl
tillverkare som återförsäljare kunde sig betjena.

Till upplysning om de undersökningsmetoder, som i detta hän -

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

seende för närvarande äro kända, tillåter sig utskottet hänvisa till ett
af professoren i allmän kemi vid kongl. tekniska högskolan meddeladt
utlåtande.

Under alla förhållanden torde det icke vara svårare att bestämma,
huru vida alkoholhalten i eu maltdryck öfverstiger 2 volymprocent än
att afgöra, om en destillerad dryck håller högre alkoholhalt än 25 procent;
och en sådan pröfning, som den sistnämnda, är redan nu för
vissa fall stadgad genom 1 § 2 mom. af kongl. förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller spirituösa
drycker den 29 maj 1885.»

Det åberopade utlåtandet är af följande lydelse:

»Med anledning af framstäld förfrågan angående sätten att öfvertyga
sig om, huru vida en maltdrycks alkoholhalt öfverstiger två volymprocent
— frågan framstäld med syfte att åt maltdrycker af en
alkoholhalt ej högre än två volymprocent bereda undantagsställning i
gällande lag — får jag meddela följande upplysningar:

Bland de talrika metoderna till utrönande af maltdryckers alkoholhalt,
t. ex. Ballings saccharometriska ölprof, Fuchs’ hallymetriska
ölprof, bestämning medels Geisslers vaporimeter m. fl., användas företrädesvis
endera af följande båda:

A. Destination af en genom mätning ellör vågning bestämd
mängd af maltdrycker, mätning eller vågning af destillatet, hvarpå medelst
areometer utrönes dess egentliga vigt. Med tillhjelp af tabeller
beräknas härur destillatets alkoholhalt, hvilken sedan ytterligare beräknas
på det ursprungliga profvet.

B. Alkoholhaltens direkta bestämmande med tillhjelp af det s. k.
ebullioskopet, uppfunnet af Vidal, förbättradt af Malligand, särskildt
pröfvadt med hänsyn till användbarhet för maltdrycker af Griessmayer
och senare af Waage. I apparaten fylles först en viss mängd vatten,
som medelst eu spritlampa upphettas till kokning, hvarvid en termometer
angifver den kokpunkt, som svarar emot det för tillfället forskande
lufttrycket. Med ledning häraf fästes apparatens skala i bestämdt
läge, hvarpå försöket upprepas med det föreliggande profvet af
maltdryck; på grund af alkoholens närvaro erhålles nu eu lägre kokpunkt,
hvilken å skalan" kan direkt afläsas såsom motsvarande en viss
volymprocent alkohol. Hvarje försök kan på mindre än V2 timme utföras;
resultatets tillförlitlighet är beroende af den sorgfällighet, hvarmed
pröfningen verkställes. Efter någon öfning torde den i allmänhet
gifva en för tekniskt bruk tillräcklig grad af noggrannhet.

Beträffande möjligheten för tillverkaren af maltdrycker att komma

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

i åtnjutande af den åsyftade lindringen, torde hans egen erfarenhet
med hänsyn till de för maltdryckens framställande använda materialiernas
beskaffenhet och mängd, mäskningens och jäsningens förlopp m. m.
gifva en ganska afsevärd ledning, äfven utan anlitande af den egentliga
kontrollen å den färdiga maltdrycken, likasom t. ex. eu guldsmed utan
användande af kemisk analys är i stånd att gifva sina varor den i lag
påbjudna halten af ädel metall.

Stockholm den 17 mars 1890.

J. O. Rosenberg,

professor i allmän kemi vid
kongl. tekniska högskolan.»

På de skäl och grunder, som sålunda blifvit framstälda, anser sig
utskottet böra tillstyrka,

att Första Kammaren biträder Andra Kammarens
beträffande denna punkt fattade beslut: det Riksdagen
hos Kongl. Maj:t anhåller om sådan förändring
uti kongl. förordningen den 24 oktober 1885 att förordningen
endast må afse sådana maltdrycker, som innehålla
mera än två volymprocent alkohol.

Hvad angår det beslut, Andra Kammaren i den senare af de båda
till _ medlemmarna, öfverlemnade punkterna fattat, erkänner utskottet
villigt, att anledning till anmärkning emot detsamma icke saknas. Då
redan är förbjudet för dem, som idka handel i öppen bod, att sälja vin
och. maltdrycker till förtäring på stället, hade framställningen i mom.
a) icke behöft omfatta denna sida af saken. Beträffande den i samma
moment framträdande åsigt, att lagstiftningen i förevarande fall bör
vara lika för stad och landsbygd, torde härför svårligen kunna åberopas
något allmängiltigt skäl; i detta såsom i alla andra fall, der det
gäller praktiska förhållanden, hvilka kunna ställa sig helt olika på landet
mot i. städerna, måste lagstiftaren ega både rätt och pligt att härtill
taga tillbörlig hänsyn. Slutligen talas i mom. b) om rätt till minut Bih.

till Biksd. Prot. 1890. 8 Sami 2 Afd. 1 Band. 10 Hlift. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

handel med vin- och maltdrycker, ehuru sagda term icke förekommer i
gällande 1885 års författning och tvist möjligen skulle kunna uppstå
om dess rätta mening. Men då dessa anmärkningar redan framstälts
inom Andra Kammaren af en reservant emot dess utskotts förslag, utan
att kammaren deraf låtit förmå sig att frångå detsamma, har utskottet
funnit sig icke böra ställa den vigtiga frågans hela framgång på spel
genom att hemställa om ändring i ordalagen för ett beslut, hvilket blott
afser att uttala en önskan, derå Kongl. Maj:t kan fästa det afseende
han finner lämpligt.

I fråga om sjelfva saken berör Andra Kammarens utskott de skäl,
hvilka föranledt afslag å förut i ärendet väckta motioner och yttrar dervid:
»Det första skälet har varit det, att genom restriktiva bestämmelser beträffande
försäljningen af maltdrycker till afhemtning ytterligare skulle
försvåras åtkomsten af eu dryck, som åtminstone på flera ställen i vårt
land utgjorde en nödvändighetsvara, nemligen svagdricka. Det andra
skälet åter, som med så mycken styrka framhållits, vore det, att näringsfriheten
uppstälde allvarliga betänkligheter emot vidare inskränkningar-i
fråga om lättheten att förskaffa sig drycker, som, måttligt begagnade,
voro både helsosamma och närande.

Det första af dessa skäl bortfaller emellertid helt och hållet, derest
lagstiftningen ändras i den rigtning, utskottet i mom. 1 här ofvan föreslagit
och hvarigenom försäljning af svagdricka samt annan ölsort af
ringare alkoholhalt än två volymprocent skulle frigöras från de restriktiva
bestämmelser, som rörande starkare maltdrycker äro gällande.

Hvad åter angår det andra skälet, eller det som uppställes i näringsfrihetens
namn, torde det förtjena att närmare skärskådas. Att
näringsfriheten är en värderik egendom, som bör omhuldas och värnas,
torde icke kunna af någon förnekas; men denna näringsfrihet bör, såsom
all frihet, vara lagbunden i den omfattning, att den icke kommer i kollision
med ännu vigtigare intressen, såsom i nu förevarande hänseende
nykterhetens och sedlighetens. Häraf följer äfven, att, om dessa intressen
fordra en inskränkning uti näringsfriheten, inskränkningen bör
utan all tvekan af lagstiftaren företagas.

Ett sådant fall ligger nu efter utskottets åsigt före. En sammanblandning
af vin- och maltdryckshandeln med annan handel leder
ofta, såsom motionärerna framhållit och utskottet erkänt, till svåra
missbruk och missförhållanden, hvilka torde kunna undanrödjas, om
dessa olika arter af handel skiljas från hvarandra. 1 fråga om handel
med bränvin och andra brända eller destillerade drycker, finnes uti 4 §

Första Kammarens Tillfälliga TJtsTcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

af kong], förordningen deri 29 maj 1885 en bestämmelse, som i allmänhet
och endast med undantag af vinhandeln förbjuder, att minuthandel
med eller utskänkning af sådana drycker må förenas med annan
handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras. Samma orsaker,
som legat till grund för förenämnda stadgande, nemligen lättheten
till missbruk och den stora frestelsen dertill, förefinnas äfven i
allmänhet i fråga om den nu ifrågasatta inskränkningen i rättigheten
till försäljning af vin och maltdrycker. Utan tvifvel torde emellertid
vara, att, äfven om denna inskränkning kommer till stånd, en person
icke kan anses hindrad att utöfva vin- och maltdrycksförsäljning genom
den omständigheten, att han å annat ställe drifver annan handel, till
hvilken särskild anmälan erfordras, blott att de särskilda rörelserna icke
bedrifvas på sådant sätt, att de kunna sägas vara förenade i annan
mening, än att de idkas af samma person.

Ser man åter frågan från den synpunkt, som legat till grund för
senare delen af motionärernas förslag, så framträder här ett, såsom jemväl
utskottet finner, berättigad!, kraf från kommunerna att sjelfva få
något inflytande vid bestämmande af frågan om försäljningsrätt inom
kommunerna. Genom nu gällande kommunalföidattningar ega kommunerna
i allmänhet att ordna sina hushålls- och ordningsangelägenheter
på det sätt, som kommunerna finna lämpligast, och beträffande rätt till
försäljning af bränvin hafva de i flera fall ett betydelsefullt veto. I
öfverensstämmelse härmed gifvas goda skäl för att kommunerna skulle
ega någon bestämningsrätt om försäljning af vin och maltdrycker inom
kommunen. Att utsträcka denna bestämningsrätt till handeln i större
omfattning, d. v. s. till en försäljning, som afser tio liter eller derutöfver,
synes icke vara lämpligt och är icke heller af motionärerna föreslaget;
men deremot synas kommunerna böra ega någon bestämningsrätt
angående den mindre handeln, d. v. s. om försäljning till mindre
myckenhet än tio liter, hvilken försäljning ur sedlighetens synpunkt kan
betraktas såsom den farligaste och sålunda kan likställas med utskänkning.
Genom en sådan bestämningsrätt skulle det blifva kommunerna
möjligt att reglera förhållandena i ordningens och sedlighetens intresse.»

Utskottet delar detta åskådningssätt. Om än, såsom i det föregående
anmärkts, en fullt tillfredsställande anordning af maltdrycksförsäljningen
knappast torde kunna åvägabringas förrän i sammanhang
med maltdrycksbeskattning, torde dock de restriktiva bestämmelser,
hvilka redan nu kunna vinna tillämpning, icke böra lemnas derhän;
och anser sig utskottet derför böra hemställa,

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

att Första Kammaren instämmer i Andra Kammarens
beslut, det Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller om sådan ändring i nu gällande lag
om handeln med vin och maltdrycker:

a) att försäljning af dessa drycker vare sig till
afhemtning eller till förtäring på stället icke må i stad
eller på landsbygd förenas med annan handel, till hvars
bedrifvande särskild anmälan erfordras; och

b) att rätt till minuthandel med vin och maltdrycker
må förvärfvas i samma ordning och på samma
sätt, som rätt till utskänkning af dessa drycker nu
erhålles.

Stockholm den 21 april 1890.

På utskottets vägnar:

Sigfrid Wieselgren.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.