Första Kammarens Tillfälligt Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1891:Tfu117 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälligt Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1891, kl. 1 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6,
i anledning af väckt förslag om införande af zontariff vid
statens jernvägar.

Till utskottet bär blifvit hänvisadt Andra Kammarens, på förslag
af dess tredje tillfälliga utskott (i utlåtande n:o 4) fattade beslut:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvilken mån nedsatta afgifter
för persontrafiken å statens jernvägar och införande af persontariff med
fallande skala må kunna bidraga så väl till underlättande af samfärdseln
mellan befolkningen i olika delar af landet som till jernvägarnes ekonomiska
utveckling, samt med ledning af denna utredning vidtaga de åtgärder,
som kunna befinnas lämpliga.»

Efter redogörelse för innehållet af en af herr J. Johansson i Nötskog
väckt motion, n:o 127, hvari hemställes, att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvilken män nedsatta
afgifter för persontrafiken å statens jernvägar genom införande af s. k.
zontariff eller annorledes må kunna bidraga så väl till underlättande af
samfärdseln mellan befolkningen i olika delar af landet som till jernvägarnes
ekonomiska utveckling, samt med ledning af denna utredning för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den kan föranleda — och efter
anförande af innehållet i Andra Kammarens tredje tillfälliga uttkotts till

Bih. till Biksd. Brok 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Höft. (N:o 17). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

1890 års Riksdag afgifna utlåtande rörande en då af samme herr Johansson
väckt motion om zontariffs införande vid statens jernvägar samt efter
att hafva ej mindre skärskådat jernvägarnes persontrafik i dess tre hufvudgrupper,
förstadstrafik, närtrafik och fjerrtrafik, utan äfven redogjort
för personbiljett, prisen å danska, finska, tyska, holländska, belgiska, ungerska
och österrikiska jernvägar — uttalar sig Andra Kammarens tillfälliga
utskott bland annat sålunda:

»En persontariff med fallande skala, i likhet med hvad fallet nu
är vid godstrafiken, är icke blott principielt rigtig, utan har vid användning
inom åtskilliga länder praktiskt visat sig fördelaktig. Särskildt inom
ett land med så långa jernbansträckor som Sverige torde vara obestridligt,
att införande af fallande skala på längre afstånd skulle medföra för
jernvägen ganska betydlig ekonomisk vinst, på samma gång för landets
inbyggare skulle visa sig äfven andra stora fördelar ur nationalekonomisk
och social synpunkt. Härvid borde uppmärksamhet rigtas icke blott på
fjerrtrafiken, utan äfven på förstadstrafiken. Betydelsen af införande af
fällande skala är så mycket större, som de svenska statsbanornas ekonomiska
ställning ej medgifver att, såsom nu sker i Tyskland, nedsätta
biljettprisen under hvad som för banorna är fördelaktigt ur ekonomisk
synpunkt, hvarom mera längre ned. Att närmare ingå på den lag, enligt
hvilken tariffsatsen skulle aftaga med stigande våglängder, är för utskottet
omöjligt, då för denna frågas bedömande erfordras utredningar af
den art, att utskottet af påtagliga skäl ej kan åstadkomma sådana. I
likhet med motionärerna och i betraktande af erfarenheten från andra
länder, föreställer sig utskottet, att rabatten bör göras ganska betydlig
för att hafva åsyftad verkan.

Tariffberäkningens förenklande genom införande af zontariff är en
fråga af långt mindre betydelse, åtminstone för allmänheten. Namnet
zontariff har blifvit i våra dagar ett slagord, hvarmed allmänheten i sjelfva
verket endast menar nedsatta biljettpris. Förhållandena i Österrike visa
detta bäst, och man har der icke utan grund velat påstå, att då staten, på
grund af ropen att erhålla zontariff liksom i Ungern, vidtog en betydande
sänkning i biljettprisen genom införande af kreutzertariffen, den
samtidigt slog mynt af entusiasmen för zontariffer genom att visserligen
införa zonsystem, men göra detta på sådant sätt, att en icke obetydlig
höjning i biljetternas pris derigenom åstadkoms.

Onekligen står såsom en stor uppgift för tariffteknikerna att lösa,
huru vida man skulle kunna genom en väsentlig sänkning af biljettpriset

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

vid persontrafiken framkalla en stegring i jernvägarnes nettobehållning,
jemförlig med den som vid godstrafiken vunnits.

Ofvan har framhållits, att biljettpriset ej är för persontrafiken så
bestämmande som godstaxan för godstrafiken, enär för resande personer
tillkomma andra utgifter, såsom för logis, mat m. m., och för dem äfven
tidsförlusten spelar större rol, än hvad fallet är vid godstransporter.
Största svårigheten att vid stigande persontrafik vinna ett godt ekonomiskt
resultat ligger dock deri, att så, som tågen nu äro ordnade, den döda
vigten är för stor och att, såsom förlidet års utskott sökt visa, det ej
kan påräknas, att den i väsentligare mån kan nedbringas endast genom
det ökade antalet resande. I de större kulturländerna, der persontrafiken
är så betydligt större än i vårt jemförelsevis glest befolkade land, är
likväl medeltalet besatta platser ej mer än 20—30 procent.

Så länge fordringarna äro, att man skall hafva tre skilda klasser,
hvarje med särskilda afdelningar för rökare, icke-rökare och fruntimmer,
är det påtagligt, att ett stort antal obesatta platser skola förefinnas, om
icke vid en större station tvärt brist skall kunna uppstå på platser inom
någon af dessa nio kategorier. Ett steg till förbättring i detta hänseende
vore redan borttagande af första klassen.

Se vi på jern vägsstyrelser nas behandling af tariffsatserna vid
persontrafiken under de sista åren, visar det sig ock, att det nästan öfver
allt håller på att arbeta sig fram en reform, äfven om man bortser från
de österrikisk-ungerska zontarifferna. Åtskilliga exempel har utskottet
haft tillfälle anföra i det föregående. Hvad våra svenska förhållanden
beträffar, framträder det kanske tydligast i det utsträckta användandet af
rundrese- samt tur- och returbiljetter, ty hvad är detta annat än en
maskerad prisnedsättning? Sedan årets början får man köpa tur- och
returbiljetter mellan samtliga stationer på de svenska statsbanorna, och
från den 1 nästkommande maj är meningen att utsträcka detta äfven till
alla privatbanor. Yid dessa tur- och returbiljetter beräknas 25 procents
nedsättning, oberoende af afståndet.

För utskottet utgör den utsträckning i tur- och returbiljetternas
användning, som kongl. jernvägsstyrelsen i år infört, oaktadt man utomlands
börjar arbeta på deras borttagande, ett bevis att äfven hos vårt
lands jernbanestyrelser börjar framträda önskvärdheten, att icke säga
nödvändigheten, af prisnedsättningar äfven uti personbiljetterna. Tur- och
returbiljetternas systematiska införande utgör öfvergången till deras afskaffande
mot det enkla biljettsprisets fastställande till halfva tur- och

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (JS:o 1) Utlåtande N:o 17.

returbiljettens. Med en dylik prisreduktion komme möjligen att borttagas
rätt till fritt bagage och införas en billig resgodstaxa.

Såsom redan ofvan betonats, är dock frågan om en väsentlig prisnedsättnings
inverkan på jernvägarnes nettobehållning så svår att afgöra,
att äfven om utskottet anser sannolikt, att en nedsättning af de i Sverige
rådande ganska höga biljettprisen vore ekonomiskt fördelaktig, det likväl
ej tilltror sig att uttala någon på bevis grundad öfvertygelse i detta afseende,
utan anser att endast jernvägsstyrelsen med det till dess förfogande
stående siffermaterialet och med sin sakkunniga tjenstepersonal
kan lemna en i detta afseende tillförlitlig utredning.

Slutligen anser sig utskottet böra framhålla nödvändigheten deraf,
att kongl. jernvägsstyrelsen vid behandling af frågan om biljettprisets
sänkning i första rummet tager hänsyn till banornas ekonomiska resultat.
Det är visserligen sant, såsom ofvan framhållits, att med en dylik sänkning
följa åtskilliga både nationalekonomiska och sociala fördelar, hvilka
äro af stor betydelse, men så länge jernvägarnes nettobehållning ganska
betydligt understiger anläggningskapitalets förräntning och amortering,
anser utskottet det ej vara med en sund utveckling förenligt, om prisnedsättningar
skulle ega rum, som väsentligen skulle minska nettobehållningen
och sålunda föranleda beskattning af landets invånare till en omfattning,
som icke stode i något direkt förhållande till de fördelar, de
olika landsändarne af jernvägen erhölle. Nödvändigheten häraf framträder
så mycket hjelpare i ett land, der jernvägsförbindelserna äro så ojemnt
fördelade, som fallet måste vara i ett så vidsträckt och glest befolkadt
land som Sverige.

Då utskottet sålunda är af den åsigt, att vid bestämmandet af
biljettpriset vid statens jern vägar afseende i första rummet bör fästas
vid banornas ekonomiska resultat, åtminstone så länge banorna ej gifva
så stor nettobehållning, att de förränta och amortera det för dem utlagda
kapitalet, och utskottet ej på grund af föreliggande utredning kan afgöra,
huru vida någon allmän sänkning af biljettpriset skulle bidraga till nettobehållningens
stegring, men då å andra sidan åtskilliga skäl tala för
att så skulle vara förhållandet, och särskilt både ur principiel synpunkt
och på grund af erfarenheten från andra länder det kan uttalas, att afbörda
fördelar skulle framgå af införandet af tariff med fallande skala
äfven för Sverige och dess statsbanor, anser utskottet önksvärdt vara,
att en fullständig utredning af hithörande frågor verkstäldes af kongl.
jernvägsstyrelsen snarast möjligt. Utskottet har visserligen allt skäl att

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 17. 5

antaga, att kongl. jernvägsstyrelsen uppmärksammat den rörelse, som
i de flesta länder på de sista åren utvecklat sig allt starkare och
starkare för åstadkommande af prisnedsättningar uti jernvägarnes persontariffer,
och för sin del icke skulle hafva något emot stegs vidtagande i
denna rigtning, derest det utan förlust för jernvägarne kan ske, men då
här föreligger en fråga, som är af stor betydelse och nära sammanhänger
med vigtiga kulturintressen inom landet, och då reformerna äro af så
genomgripande art, att möjligen kongl. jernvägsstyrelsen och regeringen
skulle draga sig för att på allvar taga i hop med dem, om de icke hade
Eiksdagens erkännande och stöd bakom sig, anser utskottet för sin del
lämpligt, att en skrifvelse aflåtes till Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af herr Johansson angifna förslaget».

Oaktadt utskottet i hufvudsak instämmer i Andra Kammarens tillfälliga
utskotts ofvan citerade uttalanden, har utskottet dock icke derigenom
funnit sig föranlåtet att komma till samma resultat i fråga om lämpligheten
af en skrifvelses aflåtande i ämnet. Då, såsom ofvan blifvit
anfördt, jernvägsstyrelsen genom nyligen vidtagna ganska omfattande
åtgärder visat sitt tillmötesgående mot tidens kraf på billigare personbefordran,
och då dess verksamhet i öfrigt ingalunda torde hafva gifvit skäl
till farhåga för bristande uppmärksamhet på och intresse för framåtskridandet
inom dess verksamhetsområde, synes det utskottet, att anledning saknas
till särskild påverkan i detta hänseende från Riksdagens sida. Tvärt om
anser utskottet, att någon tids erfarenhet om resultaten af de vidtagna
anordningarna först bör afvaktas, innan nya steg tagas på ett område,
som till och med inom de stora kulturländerna ännu anses temligen okändt
och oberäkneligt och tvifvels utan blir detta i ännu högre grad i ett land
så glest och så ojemnt befolkadt som vårt. Andra Kammarens tillfälliga
utskott har utan tvekan framhållit nödvändigheten deraf, att vid behandling
af frågan om biljettprisets sänkning i första rummet toges hänsyn
till det ekonomiska resultatet. Fullkomligt instämmande i denna åsigt,
finner utskottet häruti ett särskild! skäl, att icke Riksdagen må gå Kongl.
Maj:t i förväg och genom direkt påtryckning möjligen föranleda åtgärder,
som kanske sedermera visa sig medföra försämrade ekonomiska resultat
för statsbanorna. Ihågkommas måste äfven, att större och genomgripande
förändringar rörande personbilj ettsprisen kunna allvarligt beröra de i vårt
Bill. till Biksd. Prot. 1891. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 10 Höft. (N:o 17). 2

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

land mycket beaktansvärda privatbanornas intressen, hvartill derför äfven
berättigad hänsyn vid dessa frågors beredning torde böra tagas. —

Då således utskottet icke betvifla!-, att jernvägsstyrelsen, efter
vunnen nödig erfarenhet om resultaten af redan vidtagna åtgärder
samt efter förutgångna behöfliga utredningar af alla på saken inverkande
förhållanden och med statsbanornas bästa ekonomiska resultat för ögonen,
kommer att, när tidpunkten synes lämplig, taga initiativet till behöfliga
reformers införande rörande personbefordran på statsbanorna, får utskottet
hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 5 maj 1891.

På utskottets vägnar:
L. W. LOTHIGIUS.

O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, Stockholm 1891.