Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o T) utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1893:Tfu12 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o T) utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
i anledning af väckt motion om fridlysning af orr- och
tjäderhönor under viss tid.

Enligt gällande bestämmelser är jagten efter tjäder och orre förbjuden
i Norrbottens och Vesterbottens län från och med den 16 mars till och.
med den 20 augusti samt i öfriga delar af riket från och med den 15
februari till och med den 15 augusti.

Med erinran, att god tillgång på den nyttiga skogsfogeln och företrädesvis
orre och tjäder vore för landet i sin helhet af stor ekonomisk
betydelse, men att vår jagtvårdslagstiftning lemnade mycket öfrigt att önska,
då det gälde att tillgodose och skydda afveln af nämnda villebrådsarter, bar
herr P. M. Söderberg uti en inom Första Kammaren väckt och till utskottet
hänvisad motion, n:o 10, föreslagit, att hönorna af orre och tjäder för en
tid af fem år måtte fridlysas från och med den 1 oktober till och med den
15 augusti.

Den fråga, som härmed dragits under Riksdagens behandling, har redan
en gång, ehuru i mindre omfattning, varit föremål för Kongl. Majtts pröfning.
För några år sedan gjorde svenska jägarförbundets afdelning i Jönköpings
län underdånig framställning derom, att tjäder- och orrhönor måtte
fridlysas inom sagda län under fem års tid från och med den 1 oktober
till och med den 15 augusti. Framställningen tillstyrktes af jägmästarne
i Eksjö och Jönköpings revir, men afstyrktes af jägmästaren i Vestbo revir,
skogsinspektören i Smålands distrikt, svenska jägarförbundets centralafdelning
och kongl. domänstyrelsen samt lemnades af Kongl. Maj:t utan bifall.
Till stöd för hemställan om afslag å framställningen anförde domänstyrelsen
hufvudsakligen, att det svårligen kunde kontrolleras, huruvida de tjäder- och
orrhönor, som till försäljning utbjödos, blifvit skjutna inom länet eller införda
från angränsande län, der förbudet icke vore gällande, samt att vissa
i ansökningen öfverklagade jagtmissbruk, såsom bruket af snaror och skjutning
för bloss, icke kunde förväntas upphöra allenast genom tillkomsten af
eu lagbestämmelse.

Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o T) utlåtande N:o 2.

År 1890 gjorde svenska jägarförbundets afdelningar i Jönköpings och
Kronobergs län till centralafdelningen den hemställan, att, då skogsfogeltillgången
i Sverige vore mindre än man hade skäl att vänta, hvartill
orsakerna voro flera, men främst misshushållningen med hönorna, synnerligen
å allmogemarkerna, framställning måtte hos Kongl. Maj:t göras om
fridlysning af tjäder- och orrhönor under fem år från och med den 1 oktober
till och med den 15 augusti i alla de rikets delar, hvarest användande
af finare giller och snaror vore förbjudet. En så beskaffad åtgärd skulle i
väsentlig mån bidraga till skogsfogelns förökande, och i följd af den derigenom
uppstående svårigheten vid hönorrias afyttrande skulle ock förbudet
i betydlig mån stäfja fångstredskapens användning, mot hvilken man, oaktadt
lagstadgadt förbud, i det närmaste stode rättslös. Öfver framställningen
inhemtade svenska jagarförbundets centralafdelning yttranden från vederbörande
afdelningar, af hvilka de flesta — såsom det uppgifves 16 af 18
— instämde i förslaget. Centralafdelningen afböjde dock detsamma, ehuru
det syntes vara skäl att taga vara på tanken å en förkortad jagttid för
tjäder- och orrfogel, om ock ej med så knappa gränser, som i förslaget
ansågos påkallade. Jagttidens förkortning till blott sju och en half vecka
från sex månader ansågs nemligen vara eu allt för stor inskränkning, och
då de dödade hönorna kunde säljas i smyg, utföras till utländsk ort eller
användas i vederbörandes eget hushåll, syntes de åsyftade fördelarne icke
vara så afsevärda.

Det ligger i öppen dag, att frågan måste betraktas helt annorlunda
nu, när förbud mot tjäder- och orrhönornas dödande under viss tid ifrågasättes
för hela landet eller en större del deraf, mot hvad som var fallet, då frågan
om sådant förbud för blott ett enda län var föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
och har utskottet derför sökt att af erfarna skogs tjensteman och svenska
jägarförbundets styrelse inhemta yttranden, som kunira innefatta en ledning
för ärendets bedömande. Af dessa synes framgå, att tillgången å skogsfågel,
i synnerhet orre, under de senare åren mångenstädes betydligt minskats,
hvartill en af de förnämsta orsakerna är den stora misshushållning
med orr- och tjäderhönor, som ofta eger rum vid utöfvande af en del jagtsätt,
såsom till exempel det förödande, allmänt brukliga skyttet för bulvan.
En inskränkning i rätten till jagt efter tjäder- och orrhönor har derför
ansetts önsblig. Svenska jägarförbundets styrelse har dock ansett fridlysningstiden
ej böra börja förr än den 16 november, enär ännu i oktober
tjäder och orre skjutas för stående hund och man då i tät skogsmark mången
gång får skjuta efter gehör utan att se fogeln.

Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o T) utlåtande N:o 2.

Det synes utskottet sålunda kunna antagas, att ett ökadt skydd för
tjäder- och orrfogeln erfordras, att sådant lämpligast vinnes genom förbud
under viss tid af året mot jagt efter tjäder- och orrhönor, samt att åtminstone
efter den 16 november tjäder- och orrhönorna böra af jägare kunna
skiljas från tupparne. Den ytterligare utredning, som för frågans bedömande
kan erfordras, torde endast kunna vinnas derigenom, att Riksdagen fäster
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å densamma.

Såväl i Danmark som i Norge är fridlysningstiden olika för tupparne
och hönorna. I det förra landet, der tjäder ej lärer förekomma, är jagt efter
orrhane tillåten från den 14 augusti till den 24 december, men orrhönorna
äro fridlysta hela året I Norge är i allmänhet jagten förbjuden efter
tjäder- och orrtuppar från den 15 maj till den 14 augusti, men efter tjäderoch
orrhönor från den 15 mars till den 14 augusti. I olika amt finnas
väl olika fridlysningstider, men för det mesta äro dessa icke lika för tupparne
och för hönorna.

Enligt nådiga kungörelsen den 6 november 1891 är tillstånd till användande
af finare giller och snaror för fångande af vildt ännu gällande i
Jemtlands, Yesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. Att förbudet
mot jagten efter hönorna icke kan förenas med tillståndet till samtidigt användande
af finare giller och snaror, torde icke behöfva närmare påvisas,
och då det icke lärer kunna med anspråk på framgång ifrågasättas att beröfva
allmogen i de fyra nämnda länen rättigheten att fånga fogel med
snaror, lära alltid, vid stadgande af sådant förbud, som i motionen afses,
böra undantagas samma fyra län. Utskottet, som är tveksamt, huruvida
fridlysningen för hönorna bör börja den 1 oktober eller den 16 november,
får alltså hemställa,

att Första Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes för fem år förbjuda jagt efter tjäderoch
orrhönor under viss tid af den lofgifna jagttiden
utom Jemtlands, Yesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens
län.

Stockholm den 20 februari 1893.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Stockholm, Victor Pettersons Boktr. 1893.