Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1892:Tfu414 Första kammaren tfu4)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

f)V , ... . ,,.ii,;-

''V'' ; N:o lé.

lits ''■ i1 \.J. : ■ v i "•!•!!'';.! .i; . iTV! Ii»; .*:!>, i!:ulil I .till • j , ; ; :. - :. i i . U; i

Ant. till Riksd. kansli den 12 maj 1892, kl. 9 f. m.

Första Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, angående
skrifvelse till Konungen i fråga om befrielse för svenska
fartyg från konsulatajgifts erläggande och ombildning af
konsulatväsendet.

; .i-.,: If . •;!,;] ti’ ;,j . . , , ; .-!f ,j r ,

Uti en till Första Kammarens fjerde tillfälliga utskott remitterad
motion, n:o 34, har herr Sanne anfört hufvudsakligen, att den svenska
sjöfartsnäringen under eu lång följd af år arbetat under mycket tryckta
förhållanden, hvilket haft till följd, att densamma icke utvecklat sig såsom i
flera andra länder; att härtill i icke ringa män bidragit den omständigheten,
att sjöfartsnäringen vore ganska tungt beskattad genom åtskilliga
pålagor, bland livilka konsulatafgiften vore särskild^ tryckande, helst
svenska fartyg finge betala konsulerna särskilda afgifter, da deras biträde
erfordrades; att sjöfartsnäringskomitén, som uti sitt år 1890 afgifna
betänkande, ingått i undersökning rörande konsulatafgiften, med
hänsyn dels till frågans unionella beskaffenhet och dels till den större
utgift som skulle uppstå för svenska statsverket, ej ansett sig kunna
föreslå borttagande af nämnda afgift; att då de norska rederierna numera,
lika väl som de svenska, påyrkade borttagandet af denna skatt,
tidpunkten syntes vara lämplig att helt och hållet afskaffa densamma,
och att då denna skatt pålagts utan Riksdagens hörande, deri läge ett
ytterligare skäl för dess afskaffande.

Eib. till Riksd. Vrot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Käft. (N:o 14). 1

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

Hvad för öfrigt sjelfva konsulat-institutionen vidkomme, vore det
önskligt, om densamma kunde ombildas. De lönade konsulat, som vore
besatta med svenske eller norske undersåtar, vore i regel till stor nytta,
och många fall torde kunna påvisas, då dessa konsuler gjort rederierna
stora tjenster, derigenom att de medelst sin'' kännedom af landets lagar
och förhållanden på de olika platserna skött rederiernas affärer så, att
betydliga förluster undvikits. Annorlunda vore dock förhållandet, der utländske
undersåtar vore anstälda såsom konsuler eller vice konsuler,
särskild! i aflägsnare länder och på sådana platser, hvarest ej engelska
vore hufvudspråket. På dylika ställen måste nemligen kaptenerna, i anledning
af bristande språkkunskap, alldeles förlita sig på konsulns utsago.
Om nu haverier eller andra svårigheter uppstode, vore konsuln
den i allt bestämmande. Intet hindrade, att han då kunde begagna sin
ställning för att rigta sig sjelf, eller gynna sina vänner på platsen, allt
på rederiernas bekostnad, och hade det mången gång vant mycket bättre
för rederier, om ej någon konsul i sådana fall funnits att tillgå. Det
vore sålunda önskvärd!, att de lönade konsulaten kunde ökas i antal
och besättas med lämpliga svenske eller norske undersåtar, hvaremot
eu del vice konsulat, hvilkas innehafvare hvarken begrepe svenska eller
engelska språken, borde indragas och endast sådana tillsättas, då fullt
passande personer finnas villiga att emottaga uppdraget.

På grund häraf har motionären föreslagit, att Riksdagen behagade
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, om icke de svenska fartygen kunde befrias från
erläggande af den med 6,35 öre per registerton utgående konsulatafgiften,
samt äfven taga i betraktande, huru vida icke en ombildning
af konsulatväsendet kunde ske i sådant syfte, att flera aflönade konsulat
upprättades och besattes med lämpliga personer af svenske eller
norske män.

Med erinran att herr O. A. Brodin, hvilken så väl vid 1888 som
1889 års riksdag i Andra Kammaren väckt motion i syfte, att svenska
fartyg måtte befrias från erläggande af konsulatafgift, vid innevarande
Riksdag uti Andra Kammaren afgifvit motion, n:o 198, af hufvudsakligen
enahanda innehåll som den föreliggande, går utskottet nu att i ärendet
afgifva utlåtande.

Vid tidpunkten för Sveriges och Norges förening tillvägabragtes
de till konsulatväsendets upprätthållande erforderliga medlen dels genom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

afgifter i hemlandet af de näringsgrenar, livilkas skyddande och befrämjande
utgör konsulatinrättningens hufvudsakliga ändamål, dels genom
afgifter, hvilka fartygen hade under fart på utländska hamnar att
erlägga till dervarande konsuler. De förra afgifterna kommo konsulerna
till godo såsom bestämda årliga bidrag, de senare uppburos utan redovisning
af konsulerna såsom personlig godtgörelse för deras arbete.
För Sveriges del fans icke någon allmän regel för konsulernas rätt
att uppbära afgift af svenskt fartyg, utan grundade sig denna rätt, der
den fans, på särskilt nådigt beslut vid konsulns utnämning. Afgiften
kallades »konsulad» och utgick dels med visst belopp för hvarje fartyg,
dels i mån af fartygets drägtighet, dels i mån af intagen eller
lossad last.

Från och med 1834 års början öfvergick man i Sverige till den
tidigare i Norge gällande och allt sedan i båda rikena tillämpade grundsatsen
att fastställa en allmän och efter fartygets drägtighet beräknad
konsulatafgift. Afgiften bestämdes då för hvarje svenskt fartyg, som
antingen lossade eller intoge ny last, eller både lossade och lastade, till
en femtondedels (flis) rdr hamb. banko för hvarje svår läst af fartygets
drägtighet efter dess mätbref.

På grund af upprepade framställningar från norsk sida och efter
en förberedande utredning genom en svensk-norsk konsulatkomité
nedsattes konsulatafgiften 1857 och bestämdes för svenskt fartyg till
tolf öre riksmynt för hvarje svår läst, dock att denna sänkning komme att
träda i verket endast i den mån, dåvarande innehafvare af dessa konsulat
afginge. Vid olika tillfällen vidtogos jemkningar och lindringar uti
konsulatafgifternas beräknande för fartyg, som under samma resa lossa
eller lasta delar af lasten i olika hamnar eller som flera gånger under
samma kalenderår lossa eller lasta i samma hamn. I hufvudsak qvarstår
dock ännu konsulatafgiften vid samma belopp, som 1857 faststäldes,
om ock förvandlingar måst vidtagas i afseende på förändrade enheter
så väl för drägtigheten som för myntfoten.

Nu gällande kongl. förordning angående konsulatväsendet af den
4 november 188G bestämmer uti § 103 följande:

1. Konsulatafgift skall i hamn, der konsul eller vice konsul finnes
anstäld, erläggas för hvarje svenskt eller norskt handelsfartyg, som derstädes
till större eller mindre del lossar eller lastar eller både lossar
och lastar, med 6,35 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspligtiga
drägtighet.

3. För fartyg, som i flera hamnar lossar delar af samma last
eller intager last och fyllnad deri, skall donna afgift erläggas endast i

4 Första Kammarens Tillfälliga Vt lotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

den första hamnen, der lossning eller lastning eger rum. I öfriga hamnar
skall erläggas endast half afgift; dock att för fartyg, som i samma
hamn både lossar och lastar, i alla händelser hel afgift bör erläggas.

3. Fartyg, för hvilket under loppet, af ett kalenderår i en hamn
erlagts konsulatafgifter, hvilkas sammanlagda belopp motsvarar det femdubbla
beloppet åt en hel konsulatafgift för samma fartyg, skall under
återstående delen af året vara från vidare erläggande af konsulatafgift
i samma hamn befriadt.

Under de trettiofem år konsulatafgiften bibehållits vid i hufvudsak
öförändradt belopp hafva vid flera tillfällen af kongl. komitéer och inom
Riksdagen uttalanden gjorts om lämpligheten af ändringar.

Den 1875 tillsatta svensk-norska komité för konsulatväsendets
ordnande föreslog afrundning af afgiften till 6 öre per ton. Komitén
omnämnde dervid att i de flesta inkomna utlåtanden från yrkesmän och
föreningar uttryckligen uttalats, att den då gällande konsulatafgiften
icke kunde sägas vara tryckande, men ansåg dock, att afgiften ej borde
sättas högre än de afgifter, som drabba främmande länders fartyg, och
stannade derför vid sitt nyssnämnda förslag.

Uti underdånig skrifvelse af den 21 september 1888 framhåller
kongl. kommerskollegium, efter inhemtande af yttranden från handelsoch
sjöfartsnämnder i 23 städer och från talrika andra korporationer
och enskilda personer, att såsom en af de väsentligaste orsakerna till
det hittills rådande ogynsamma förhållandet inom sjöfartsnäringen uppgifvits,
att svenska fartyg i flera hänseenden vore mer betungade af
afgifter och pålagor än andra nationers fartyg, till följd hvaraf våra
skeppsrederier ej kunde med fördel täfla med utlandets.'' Såsom en åtgärd
för näringens höjande angafs derför, att den enligt gällande konsulatförordning
per ton utgående konsulatafgiften måtte afskaffa, och
till konsulerna i stället lemnas ersättning, enligt faststäld taxa, för det
biträde, de lemnat fartyget eller dess besättning.

På framställning af Riksdagen tillsattes den 8 januari 1890 en
kongl. komité med uppdrag att afgifva förslag till åtgärder för främjande
af sjöfartsnäringens utveckling, och afgaf komitén sitt betänkande
den 12 september samma år. Efter en redogörelse för deri mot konsulatafgiften
svarande beskattning, som är införd hos andra sjöfartsidkande
nationer, uttalar sig komitén i det nämnda betänkandet på

Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 4) Utlåtande N-.o 14.

följande sätt om de framkastade förslagen rörande konsulatafgifternas
afskaffande eller nedsättande:

»Af nu lemnade öfversigt synes framgå, att den beskattning, som
svenska fartyg i likhet med de norska äro i främmande hamnar underkastade
i form af konsulatafgifter, i många fall utgår med högre belopp
än de afgifter af samma slag, som hvila på andra nationers fartyg,
hvilket förhållande väl kan tänkas i sin mån verka hindrande under den
ständigt växande täflingen i fraktfarten. Ehuru det under sådana omständigheter
visserligen vore önskligt att i berörda afseende kunna bereda
någon lindring för vår sjöfart, måste dock härvid icke lemnas ur
sigte, att konsulatafgifterna till väsentlig del utgöra bidrag till upprätthållande
af det för de båda förenade rikena gemensamma konsulatväsendet,
hvarför spörsmålet om förändring uti ifrågavarande afgifter
icke lämpligen synes kunna afgöras i döt ena landet utan att samtidigt
i det andra riket beslut fattas i enahanda syfte. De förenade rikenas
nuvarande konsulatorganisation har ock helt nyligen, eller vid slutet af
år 1886, blifvit genomförd, dervid de nu utgående konsulatafgifterna
blifvit till beloppet bestämda.

»I den mån nedsättning sker i dessa afgifter, som till stor del
ingå till den för konsulernas aflöning upprättade konsulatkassan, måste
naturligtvis, om kassan fortfarande skall kunna tillgodse de anspråk,
som ställas på henne, dess öfriga inkomster ökas. Dessa utgöras af
anslagen från svenska och norska statsverken, af hvilka det förra har
att lemna fyra sjundedelar och det senare tre sjundedelar af hvad som
är erforderligt.

»Såsom 1875 års svensk-norska komité för konsulatväsendets ordnande
framhållit, bör systemet af lönade konsulat tillerkännas ett afgjordt
företräde framför systemet af olönade; ty påtagligt är, att man,
utom i undantagsfall, endast hos de personer, hvilka uteslutande egna
sig åt konsulattjensten, kan påräkna ett verksamt nit för hemlandets
intressen och fullständig opartiskhet vid uppstående konflikter. En fortsatt
utveckling af förstnämnda, af Sverige och Norge delvis omfattade
system bör derför ligga icke minst i sjöfartens intresse. Man torde
härvid icke kunna göra konsulattjenstemännens aflöning beroende af
afgifter för embetsåtgärder och expeditionslösen. Vid eu så omfattande
handelssjöfart som Englands kan sådant i viss mån låta sig göra, ehuru
väl, enligt hvad förut nämnts, å andra sidan dess expeditionstaxa i åtskilliga
hithörande fall upptager ganska höga afgifter. För svenska
och norska fartyg borde, om konsulerna uteslutande hänvisades till do
inkomster, hvaraf de genom uppbärande af ifrågavarande afgifter kunde

''6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

komma i åtnjutande, dessa afgifter, för att tillgodose konsulernas berättigade
kraf, sättas så höga, att vederbörande redare, som måste påkalla
konsulernas biträde, säkerligen skulle finna sig mindre belåtna
med ett dylikt system. Det nuvarande hos oss gällande systemet för
konsulatafgifterna innebär deremot den fördelen, att afgifterna mera jemnt
fördelas å samtliga handelsfartyg.

»Då de nuvarande konsulatafgifterna äro att anse såsom en väsentlig
förutsättning för att de förenade rikena å vigtigare platser må kunna
hålla lönade konsuler, samt utom det bidrag, dessa afgifter lemna, en
dylik anordning till äfventyrs icke alls eller åtminstone ej i samma utsträckning
som hittills skulle kunna bibehållas, finner sig komitén, på
grund häraf och af hvad ofvan anförts, icke för sin del böra föreslå
konsulatafgifternas borttagande eller deras nedsättande i någon väsentligare
mån.»

Emellertid ansåg sig komitén kunna föreslå jemkningar beträffande
dessa afgifter och omnämnde, att i norska stortinget denna senare
fråga varit föremål för uppmärksamhet, i det herr S. Arctander 1890 der
föreslagit, att konsulatafgift ej alls må utgå, om fartyget lossar eller
lastar blott eu mindre varumängd, t. ex. icke mer än 5 ton. Komitén
uttalar sig för önskvärdheten af att följande lättnader kunde införas:

l:o) att konsulatafgiften minskas eller bortfaller för det antal ton,
hvarmed ett fartygs drägtighet öfverskjuter 750 ton;

2:o) att fartyg, som under ett kalenderår flera gånger besöker
samma hamn, må vara befriadt från att der vidare erlägga konsulatafgift,
så snart de afgifter, som under året derstädes blifvit för fartyget
erlagda, tillsammans uppgå till fyra gånger beloppet af hel konsulatafgift; 3:o)

att fartyg likaledes må vara fritaget från erläggande af konsulatafgift,
då den last, som fartyget i en hamn lossar eller lastar,
understiger en viss mindre, i förhållande till fartygets drägtighet faststäld
qvantitet, t. ex. en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
samt

4:o) att fartyg ej i något fall må beläggas med högre konsulatafgift,
då både lossning och lastning företagas i en hamn, än då blott
endera af dessa förrättningar utföres.

Vidare bör nämnas, att vid innevarande års norska storting är
frågan om ordnandet af det norska konsulatväsendet i hela dess vidd
väckt på tal. Uti en »Meddelelse til Storthinget angaaende forskjellige
Spörgsmaal vedkommende Konsulatvsesendet» har Indredepartementet
med Konungens samtycke lemnat stortinget en utredning i ämnet och

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

härvid bifogat en af en särskilt tillsatt norsk konsulatkomité afgifven
berättelse.

Med afseende på konsulatafgifterna ansåg sig Indredepartementet
tillnärmelsevis kunna säga, att Norges afgifter i allmänhet vore lägre
än Brasiliens, Italiens, Portugals, Rumäniens och Rysslands; någorlunda
lika med Belgiens, Danmarks, Frankrikes, Greklands, Spaniens och
Österrike-Ungarns samt högre än Englands, Hollands, Nordamerikas
Förenta stater, Turkiets och Dysklands. Hvad beträffade England,
Holland, Nordamerikas Förenta stater och Tyskland, hvilka för Skandinavien
äro af särskilt stor betydelse, kompenserades i någon mån den
omständigheten, att deras konsulatafgifter äro lägre än de skandinaviska,
derigenom att de expeditionsafgifter, som i dessa länder uppbures ut«
öfver de egentliga konsulatafgifterna, voro högre än i Norge. Om dessutom
toges i betraktande, att i Skandinavien numera omkostnaderna för
förliste sjömäns hemsändande bestredes af statskassan, hvilket i allmänhet
ej vore bruket utomlands, blefve skilnaden än mindre.

Vidare framhåller Indredepartementet, att konsulatafgiften i regeln
utgör en försvinnande bråkdel af fartygets utgiftsbudget, och åberopar
uppgifter, enligt hvilka konsulatafgifterna utgjort 0,2—0,4 % af fraktbeloppen.
Ehuru Indredepartementet anser dessa afgifter i allmänhet
föga betungande, torde dock enligt dess åsigt icke kunna förnekas, att
de under vissa förhållanden och på vissa vägar äro tryckande. Departementet
anser derför, att afgifterna böra jemkas i ungefär samma rigtning,
som, enligt ofvan anförts, blifvit inslagen af den svenska sjöfartsnäringskomitén
af 1890. Någon annan sänkning af konsulatafgifterna
anser Indredepartementet ej för närvarande kunna förordas, då fråga
samtidigt vore om skiljandet af det norska konsulatväsendet från det
svenska, och härvid befintliga inkomster torde behöfvas för utgifternas
bestridande, så mycket mer som departementet anser, att de aflönade
konsulernas antal borde ökas och att det vore sjöfartsnäringen som i
första rummet skulle skörda frukterna häraf. Frågan om afgifternas
sänkande borde dock ej betraktas som uppgifven, utan endast uppskjuten
till framtida behandling.

Enligt uppgift uppgingo under år 1890 de af svenska fartyg betalade
konsulatafgifterna till 169,634 kronor och de af norska fartyg
erlagda till 471,414 kronor eller inalles till 641,048 kronor.

Med afseende på fördelarna af konsulatväsendets utveckling irigtning
att anställa aflönade konsuler till större antal, än nu är fallet, torde
allmänna meningen vara fullt bestämd. Här ofvan har anförs ett uttalande
härom af 1890 års sjöfartsnäringskomité, som dervid åberopade

8 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

sig äfven på 1875 års svensk-norska komité för konsulatväsendets ordnande.
Ån bestämdare yttrar sig det Norska Indredepartementet till
innevarande års storting.

Såsom redan ofvan nämnts, har inom Andra Kammaren samma
motionär, herr Brodin, vid såväl 1888 som 1889 års riksdagar väckt
liknande motioner, och dessa afslagits af kammaren. Vid 1888 års riksdag
åberopade utskottet som hufvudsakligt skäl, att motionären ej företett
tillräcklig utredning, för att ett beslut om konsulatafgifternas upphörande
kunde grundas på densamma. 1889 åter framhöll utskottet, att
Kongl. Maj:t fattat beslut om tillsättandet af den ofvan omnämnda sjöfartsnäringskomitén
och att, då denne skulle komma att behandla äfven
frågan om konsulatafgifterna, man borde invänta dess utlåtande.

De i den föreliggande motionen berörda frågorna äro utan tvifvel
förtjenta . af stor uppmärksamhet och hafva äfven under de sista åren
ådragit sig en sådan. Sjöfartsnäringskomitén har, såsom förut är omförmäldt,
till granskning upptagit frågan om konsulatafgiftens borttagande
eller nedsättande, och hvad angår frågan om konsulatväsendets
ombildning, har såväl denna komité som 1874 års svensk-norska komité
för konsulatväsendets ordnande bestämdt uttalat sig för systemet af
lönade konsulat, utan att likväl ännu någon närmare utredning rörande
denna senare fråga åstadkommits. Båda frågorna stå i det samband
med hvarandra, att de böra samtidigt behandlas och pröfvas. Så vigtiga
och genomgripande förändringar, som de bär ifrågasatta, lära
dock, då konsulatväsendet är gemensamt för Sverige och Norge, icke
med framgång kunna annorledes än genom svenske och norske män
gemensamt förberedas och planläggas, för att till slutligt afgörande
företagas.

Utskottet föreställer sig, att detta varit anledningen, hvarför sjöfartsnäringskomitén
icke ansett sig kunna till vidare behandling upptaga.
frågan om konsulatväsendets ombildning i antydd rigtning, oaktadt
komitén framhållit önskvärdheten af en sådan ombildning.

Behofvet af en gemensam utredning rörande konsulatväsendets
ordnande på ett för båda länderna tillfredsställande sätt har emellertid
än skarpare framträdt genom de i broderlandet derom pågående förhandlingarna.
Dessa åsyfta vida större förändringar i konsulatväsendet
än motionären ifrågasatt och påkalla utredning från såväl svensk

Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

som norsk sida i vidsträcktare mån, än hvartill motionen gifver
anledning.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och då Riks- •
dagen ännu har att förvänta den uti 1888 års skrifvelse begärda utredning
med deraf föranledda förslag samt utskottet är förvissadt, att
Kongl. Maj:t, äfven utan att en ny skrifvelse från Riksdagen aflåtes,
skall, så snart omständigheterna dertill föranleda, låta verkställa all den
utredning, som kan vara af behofvet påkallad, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1892.

På utskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 19 Häft.