Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1892:Tfu410 Första kammaren tfu4)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 12 raidd.

Första Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1,
angående skrifvelse till Konungen i fråga om meddelande
af bestämmelser rörande samtrafik mellan svenska jernvägar.

Till Första Kammarens fjerde tillfälliga utskott har blifvit remitterad
en motion, n:o 32, af herr friherre F. W. von Otter, hvaruti hemställes
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
dels utfärda bestämmelser i fråga om samtrafik de svenska jernvägarne
emellan, af beskaffenhet att alla jernvägar, statens eller enskilda, hvilka i
denna trafik få deltaga, må varda likstälda, så att samma godstariffer
likformigt tillämpas å alla sådana jernvägar, till hela deras utsträckning;
och dels vid fastställandet af taxor för jernvägar, som erhållit koncession,
men ännu icke blifvit öppnade för allmän trafik, och vid meddelandet af
koncession åt nya jernvägar, bestämma, i hvad mån en hvar af dem må
få deltaga i den allmänna samtrafiken. Inom Andra Kammaren har en
lika lydande motion, n:o 188, väckts af herr J. Johansson i Noraskog.

Såsom stöd för sin hemställan anför motionären följande:

»Bland de vilkor och bestämmelser, hvilka under senare åren utfärdats
för jern vägsbolag, som sökt koncession och som erhållit låneunderstöd af
staten till deras banoi’8 anläggning, finnes väl inrymdt, att bolagen skola

Bih. till Rilcsd, Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 0 Raft. (N:o 10.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

vara skyldiga underkasta sig »de bestämmelser i fråga om samtrafik, hvilka
Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma», men några dylika bestämmelser
för dessa bolag eller för jernvägarne i öfrig! hafva veterligen icke hittills
blifvit gifna. Detta vilkor, som påtagligen tillkommit i ändamål att gifva
staten medel i sin hand att öfvervälta såväl det allmännas intressen i
jernvägsväsendet, som att hvart och ett bland de i afseende å trafiken lika
berättigade bolagen erhåller sin rätt gent emot öfriga bolag, har visat sig
allt mera behöfligt i samma mån som nya transportleder uppstått, hvilka på
kortare väg och derför ock, om samma taxa tillämpades, mot billigare
frakter sätta afsändare och emottagare af gods i jern vägsförbin delse med
hvarandra. Visserligen har, sedan trafiken utvecklats emellan allt flera
jernvägslinier, en samtrafik-förening bildats emellan statsbanorna och en
del enskilda jernvägar, hvilken uti sin öfverenskommelse beträffande samtrafiken
sig emellan antagit bestämmelser, hvilka, om de följdrigtigt tilllämpades,
skulle på ett tillfredsställande sätt ordna denna för så väl den
trafikerande allmänheten som jernvägarne vigtiga angelägenhet. Men då
erfarenheten visat att så icke sker, till skada för såväl nämnda allmänhet
som åtskilliga mindre mägtiga bolag, och då klagan häröfver hittills icke
ledt till rättelse, har det ansetts nödigt påkalla Riksdagens medverkan till
att denna för vårt kommunikationsväsende vigtiga fråga blifver ledd in
på tryggare vägar.

Man tycker — och detta väl icke utan göda skäl — att, när Kongl.
Maj:t utan någon inskränkande bestämmelse i afseende å samtrafik med
andra jernvägar lemnat koncession åt ett jern vägsföretag med rätt att, sedan
vägen blifvit färdig och vederbörligen afsynad, öppnas för allmän trafik,
samt anslutning till den allmänna samtrafiksföreningen utan några förbehåll
medgifvits, sådan jernväg derefter skulle få deltaga i den allmänna samtrafiken
på samma vilkor som öfriga i föreningen deltagande jernvägar.
Detta är dock ingalunda förhållandet. Den förenämnda samtrafiksföreningen
bildades ursprungligen emellan statens och 11 enskilda jernvägar. Beträffande
den väg, som vid samtrafiksförsändningar orterna emellan skulle
följas, heter det i de dessa jernvägar emellan öfverenskomna reglementariska
bestämmelserna: »Aro de tvenne stationer, mellan hvilka samtrafiks sändningar

ega rum, förenade medelst flere i samtrafiken deltagande jernvägslinier,
så att fråga kan uppstå om val af transportväg, så skola försändelser
mellan dessa stationer befordras den väg, som gifver de billigaste
frakterna, då medeltalet af transportafgifterna för de gifna stationsafstånden
uti samtrafikstaxans tio fraktgodstarifler, ökadt med de på hvarje transportlinie
belöpande tilläggsafgifterna, lägges till grund för beräkningen i
öfverensstämmelse med vidfogade tabell.» Och vidare: »År samtrafiksväg

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

på förestående satt bestämd, får en sändning ej befordras å annan transport''
linie emellan vederbörande stationer i annat fall, än da afsändaren sadant
skriftligen begärt på afsändningsstationen», hvarjemte stadgande lemnas,
huru i sistberörda fall skall förfaras. Åt dåvarande kong! styrelsen för
statens jern vägstrafik lemnades ledningen al denna förening. ^ Nämnda
styrelse utfärdade den 27 mars 1882 ett cirkulär (n:o 715) »angående delvis
förändrade grunder för samtrafik med åtskilliga enskilda jernvägar»,
som skulle tillämpas vid expedition af den trafik af gods in. m., som vore
gemensam för dessa tolf jernvägar, med tillkännagifvande tillika, att de
utfärdade bestämmelserna i afseende å samtrafik dem emellan skulle fortfarande
lända till efterrättelse i alla de delar, som icke genom samma
cirkulär ändrades eller upphäfdes. Allt flere jernvägar anslöto sig till
denna förening. Enligt den komité, som den 9 september 1887 tillsattes
för revision af då gällande taxa för transporter a statens jernvägar, utgjorde
antalet, när densamma afgaf sitt betänkande, 60. Att förberörda
reglementariska bestämmelser och det derpå grundade cirkuläret icke skulle
gälla för Jemväl de då tillkomna 48 jernvägarne, låter sig val näppeligen
tänkas. Åtminstone synes komitén haft denna uppfattning, då den, efter
att hafva omförmält, att efter hand de flesta då befintliga jernvägar anslutit
sig till föreningen, och redogjort för de grunder, hvarpå denna senare
h vi lar, yttrar: »Störa fördelar för såväl jernvägarne _ sjelfva som deras
trafikanter hafva genom samtrafiken vunnits. För de förra en rättvis fördelning
af den gemensamma frakten, för trafikanterna en afsevärd nedsättning
i transportkostnaden. Dessutom undvikes en skadlig konkurrens
emellan de olika jernvägslinierna, derigenom att bestämda transportvägar
blifvit anvisade för afl godsbefordran mellan de särskilda banornas stationer.
»

Bestämmelserna angående den väg, som enligt samtrafiksöfverenskommelsen
samtrafiksgods skall föras, upphäfvas icke genom förenämnda
cirkulär. JVIen de blefvo delvis pa annat sätt affattade, i det att, medan
de reglementariska bestämmelserna, såsom ofvan visats, tydligen angifva,
att, när flera transportvägar funnes, försändelserna skulle befordras den
väg, som efter öfverenskommet beräkningssätt galve de billigaste frakterna,
cirkuläret innehåller, att »samtrafikssändning må ej befordras annan väg
än den som är i tariffböckerna bestämd, derest icke afsändaren sådant
skriftligen begärt på afsändningsstationen». Angafve nu tariffböckerna
den väg, som jemlikt öfveren sko mm elsen gafve de billigaste frakterna, sa
vore ju härmed allt godt och väl, emedan i sadant fall en hvar jernväg
crhölle den andel af trafiken, som densamma jemlikt saintrafiköfverenskommelsen
tillhörde, och den trafikerande allmänheten finge för varu -

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

transportei- icke betala mera än som med befintliga jemvägslinier borde
betalas. Men så är icke fallet, om än det heter i de »bestämmelser», som
åtfölja cirkuläret, att de äro »utfärdade på grund af öfverenskommelse
mellan banornas förvaltningar». Fall kan sålunda angifvas, der vägen,
som tariffböckerna bestämma emellan två föreningsstationer, går öfver tre
jernvägar med en sammanlagd längd af 182 kilometer i stället för öfver
tre jernvägar af tillsammans endast 99 kilometers längd, eller öfver en
väg, som är ända till 82 procent längre än den, som gifvér de billigaste
frakterna, och få följaktligen trafikanterna i proportion derefter betala
högre frakt än om öfverenskommelsen rätt tillämpades. Att sådant icke
innebär rättvisa vare sig emot det eller de bolag, som på detta sätt gå
miste om inkomster, hvilka borde dem tillkomma, eller emot allmänheten,
som får betala högre frakter än som vederborde, är väl uppenbart. Om
dertill, såsom ofta torde vara fallet, trafikanterna på en ort bidragit till
den kortare, fraktbilligare liniens anläggning just i ändamål att få lägre
frakter, blifver detta slag af rättvisa ännu mera i ögonen fallande.

Den 30 december 1889 utfärdade kongl. jernvägsstyrelsen, i sammanhang
med fastställelse af ny taxa för statens jernvägar, ett nytt cirkulär
(n:o 1071) »angående förändrade grunder för samtrafik med främmande
jernvägar», hvilkas antal nu hade vuxit till 65, två norska inräknade.
Om än ux- detta cirkulär uteslutits det nyss åbei’opade tillkännagifvandet,
att de ursprungliga, förut utfärdade bestämmelserna mellan statsbanorna
och de i det förra cirkuläret uppräknade enskilda jernvägarne fortfarande
skulle lända till efterrättelse, lärer sådant icke kunna förringa de under
tiden tillkomna 54 jernvägarnes rätt att fortfarande få anse den ui--sprungliga, vid tiden för deras inti''äde i föreningen gällande, öfverenskommelsen
på dem tillämplig, helst de icke, alla åtminstone, tillfrågats, huruvida
de medgåfve uteslutandet.

Men det är icke endast i denna samtrafik, som en del jernvägsbolag
och den trafikerande; allmänheten icke komma till den rätt, som borde
dem tillhöra. Nästlidet år träffades genom kongl. jernvägsstyrelsens förmedling
öfverenskommelse emellan banförvaltningar i Sverige, Norge, Danmark
och norra Tyskland angående gemensam samtrafikstaxa och de vägar,
hvarpå samtrafiksgods gående emellan dessa länder skulle föras. En banförvaltning,
som hos kongl. jernvägsstyrelsen i förut berörda hänseende
begärt rättelse men eidiallit till svar, att då enligt gällande öfverenskommelse
den ifragavaraixde trafiken skulle ega rum öfver den ursprungliga
vägen, sa kunde kongl. styrelsen icke utan medgifvande af styrelserna för
de bolag, hvilka egde denna väg, leda tran sporterna den nya vägen, och
som i anseende till de billigai’e frakterna borde få besörja transporten

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10. 5

öfver sin bana samt äfven i detta fall ansåg sin rätt förnärmad, begärde
å nyo hos kongl. styrelsen rättelse. Svaret blef, att då i samtrafiken mellan
kontinenten och Sverige bibehållits de vägar, som äro faststälda för samtrafiken
inom Sverige, trafiken måst upptagas att gå öfver den gamla.
Således, emedan den sökande jernvägen icke fatt sin rätt i afseende å den
inländska samtrafiken, kunde den icke heller deraf komma i åtnjutande
beträffande den utländska.

Den förklaring, som kan gifvas åt kongl. jernvägsstyrelsens tillvägagående
i ofvan berörda hänseenden, synes vara den, att kongl. jernvägsstyrelsen
anser, att då samtrafiksaftalet ursprungligen träffats emellan
kongl. styrelsen och vissa jern vägsförvaltningar, bestämmelsen om samtrajiksvägcirne
berör allenast dem, och att endast den lägre taxan är gemensam.
Denna förklaring är väl dock icke hållbar. I främsta rummet
skulle väl i sådant fall antingen öfverenskommelsen eller de derpå grundade
cirkulären eller kongl. jernvägsstyrelsens svar å nya jernvägsförvaltningars
begäran att vinna tillträde till föreningen innehålla någon upplysning
härom. Men intetdera kan åberopas. Vidare torde det vara
uppenbart, att om tillträdet till föreningen icke berättigade till erhållande
af den godstrafik, som enligt öfverenskommelsen borde tillkomma en bana
äfven till förenings stationerna med andra jernvägar, utan endast rättigheten
att mot lägre taxa, än om egen följdes, befordra samtrafikssändningar
till och ifrån mellan stationerna, tillträdet i de flesta fall icke skulle begärts,
ty det sistnämnda godset måste ju ändock komma till banan. Slutligen
skulle i sådant fall kongl. jern vägsstyrelsen ega en magt, som våra
grundlagar frånkänner Konungen, nemligen att skapa monopol. Ty hvad
vore det väl annat än ett monopol, om kongl. jern vägsstyrelsen kunde,
statens och ett knappt dussintal enskilda jernvägar till vinning, från den
allmänna transitogodstrafiken afstånga Sveriges öfriga nuvarande och tillkommande
enskilda jernvägar? Kongl. Magt har visserligen genom nådigt
bref den 15 oktober 1880, i sammanhang med fastställelse å förslag till
ny taxa för statens jernvägar, förklarat styrelsen dädanefter såsom dittills
»ega handlingsfrihet om träffande af aftal med främmande jernvägsförvaltningar»,
och med stöd deraf lärer samtrafiksöfverenskommelsen vara afslutad.
Men detta kongl. bref kan väl på intet vis anses gifva stöd åt en
sådan magt som den förenämnda. Den ifrågasatta förklaringen emotsäges
för öfrigt deraf, dels att kongl. jernvägsstyrelsen från bana, som ifrån
början tillhört samtrafiksföreningen, afvändt eu del trafik, som, om förklaringen
vore hållbar, bort fortfarande tillkomma den banan, dels att någon
konseqvent tillämpning deraf, sedan en mängd nya banor tillkommit,
icke gerna kan vara möjlig.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

Frågan liar dock äfven en annan och ännu högre betydelse än den
nu anförda, som berör allenast allmänhetens och vissa jernvägsbolags
enskilda rätt: hon är af vigt i nationalekonomiskt hänseende. Enligt
kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens senaste berättelse funnos i vårt
land vid 1890 års utgång 111 för trafik öppnade enskilda jernvägar med
en sammanlagd längd af 5,412 kilometer; 14 enskilda jernvägar med eu
längd af tillsammans 973 kilometer voro under byggnad, eller koncession
era de men ännu icke började. Till huru många jemvägsbyggnader
och till hvilken längd koncessioner senare lemnats, är mig icke bekant.
Att jernvägsbyggandet i Sverige härmed icke är afslutadt torde få anses
för gifvet. En del af dessa jernvägar förkorta eller äro ämnade att förkorta
utstånden per jernväg emellan stationer vid redan befintliga jernvägar,
som ursprungligen bildade samtrafiksföreningen, och planerna för
banornas rentabilitet torde i många fall åtminstone vara grundade på erhållandet
af den samtrafik, som en anslutning till nämnda förening på
grundvalen af den gällande samtrafiksöfverenskommelsen borde bereda
dem. Huru många af dessa jernvägar skulle icke uteblifvit eller uteblifva,
byggts eller komma att byggas på mindre kostbart sätt än som skett eller
är ämnadt att ske, om deras förvaltningar, innan det blifvit eller blifver
för sent, underrättats, att deras jernvägar icke finge deltaga i den allmänna
samtrafiken ? Hvilka jernvägars taxor skulle icke uppsatts eller uppsättas
helt annorlunda, om de skulle afse allenast den lokala trafiken? De summor,
som, i tron att de skulle erhålla samma rätt som andra samtrafiksföreningen
tillhörande jernvägar, nedlagts eller kunna komma att utan
motsvarande gagn nedläggas på detta sätt i jernvägar, kunna icke beräknas.
Att, i hvad på Riksdagen kan bero, söka förebygga, att så icke sker
endast i brist på bestämmelser, som af en hvar måste efterlefvas, torde vara
förtjent af icke så liten uppmärksamhet.

Det finnes ytterligare en sida af frågan. Skulle i saknad af dylika
bestämmelser det komma att fortgå på samma sätt som för det närvarande,
måste tydligen en del bolag, som finna sin rätt i ifrågavarande hänseende
förnärmad, sins emellan bilda föreningar i ändamål att på ett eller annat
sätt söka komma till denna sin rätt. Äfven de skola på sitt håll genom
att kringgå öfverenskommelsen söka bereda sig den godstrafik, som naturligen
bör tillkomma dem. Men på sådant sätt skulle man ju återkomma
till de svårigheter vid godsbefordringen, som den nu bestående samtrafiksföreningens
hufvudändamål varit att afvända, och sådant kan väl icke
från någon sida anses önskvärd!.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o JO.

Denna motion må icke så förstås, som skulle hvarje jernväg, som
med några kilometer förkortade afståndet emellan två stationer vid förut
befintliga jernvägar, vara berättigad att få utgöra samtrafiksvägen emellan
dessa två stationer. Alls icke. En sådan jernväg borde enligt mitt förmenande
icke erhålla koncession eller, om den erhåller koncession, erhålla
den under uttryckligt vilkor att alls icke få deltaga i den allmänna samtrafiken.
Eljest skulle icke allenast äldre jernvägars ekonomiska bestånd
kunna lida farlig rubbning, utan äfven lockelse gifvas att nedlägga kapital
på företag, som ur samfärdselns synpunkt vore obehöfliga. Motionen
afser allenast att främja åstadkommandet af sådana bestämmelser i samtrafikshänseende,
att det nuvarande godtycklighetstillståndet försvinner vid
de redan befintliga jernvägarne, och som ordna frågan i hvad mån ännu
icke byggda jernvägar, de må redan hafva erhållit koncession eller framdeles
få, böra tillåtas deltaga i den allmänna samtrafiken. Att, sedan sådana
bestämmelser tillkommit, revision af samtrafiksvägarne periodvis,
exempelvis hvarje 5;te år, bör försiggå, synes mig påtagligt.»

För åstadkommande af en ordnad samtrafik mellan de svenska statsbanorna
och de enskilda vidtog styrelsen för statens jernvägstrafik mot
slutet af 1870-talet till bildande af en samtrafiksförening åtskilliga åtgärder
och underhandlingar, stödjande sig på den styrelsen medgifna handlingsfriheten
i fråga om träffande af aftal med främmande jern vägsförvaltningar.
Resultatet af dessa underhandlingar blef eu samtrafiksöfverenskommelse,
hvilken trädde i kraft den 1 april 1882 och omfattade statens
jernvägar, med undantag af bandelarne norr om Upsala, och elfva enskilda
banor, nemligen Helsingborg — Hessleholm, Kalmar—Emmaboda, Karlskrona
—Vexiö, Kristianstad—Hessleholm, Landskrona—Engelholm, Landskrona—
Helsingborg, Lund—Trelleborg, Malmö—Ystad, Sölvesborg—Kristianstad,
Vexiö—Alfvesta och Ystad—Eslöf.

Enligt den träffade öfverenskommelsen skulle hvarje särskild bana ega
att vid lokaltrafik inom sitt eget område tillämpa sin särskilda lokaltaxa
och vidtaga ändringar i denna, oberoende af de öfriga medlemmarne i
föreningen. 1 samtrafik mellan föreningens banor åter skulle eu enda
härför uppgjord samtrafikstaxa tillämpas och tariff böcker i enlighet dermed
upprättas. Denna taxa var hufvudsakligen byggd på den vid statens jernvägstrafik
gällande taxan af den 15 oktober 1880, men i följd af det vid
samma taxas uppställning tillämpade systemet af fallande afgifter per ton -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

kilometer vid växande transportlängd, blef det nödvändigt att jemka fördelningen
mellan de i transporten deltagande bansträckorna, så att de
kortare ej blefvo för mycket lidande genom tillämpningen af samtrafikstaxan
för hela den sammanlagda längden. Dessa missförhållanden hafva
undvikits derigenom, att samtrafiksfrakterna delas mellan banegarne icke
i jemnt förhållande till den på hvarje bana befarna våglängden, utan i det
förhållande, efter hvilken taxan faller på de olika afståuden. Vidare
skulle enligt de samtrafikstaxan åtföljande reglementariska bestämmelserna
en viss tilläggsafgift eller banafgift, oberoende af transportvägens längd,
utgå till hvarje jernväg, å hvilken gods under transporten emellan afsändningsstationen
och den slutliga mottagingsstationen inkommer. Slutligen
torde böra tilläggas, att vissa enskilda jernvägar, hvilkas lokaltaxor voro
högre än den för statsbanan gällande, förbehållit sig att få beräkna vägförlängning,
d. v. s. frakt för en större väglängd än den verkligen befarna,
hvarigenom en höjning i samtrafikstaxan uppstår.

Då tvenne stationer, mellan hvilka samtrafikssändningar ega rum, äro
förenade medelst flera i samtrafiken deltagande jernvägslinier, så att fråga
kunde uppstå om val af transportväg, bestämdes att försändelserna skulle
mellan dessa stationer befordras den väg, som gifven de billigaste frakterna,
då medeltalet af transportafgifterna för de gifna stationsafstånden uti samtrafikstaxans
dåvarande tio fraktgodstariffer, ökadt med de på hvarje transportlinie
belöpande tilläggsafgifterna, lägges till grund för beräkningen.
Ingå uti en transportlinie från hvarandra skilda delar af någon samma egare
tillhörig och under samma förvaltning stående jernväg, skulle längden af dessa
bandelar sammanläggas till en summa och uti ofvan nämnda beräkning
ingå såsom allenast en enda bana. Uppstår vid transportvägens bestämmande
ingen afsevärd skilnad i fraktbeloppen på flera olika linier, upptog''
öfverenskommelsen, att det skulle bero på de förvaltningar, hvilkas banor
vore i fråga att begagnas, att öfverenskomma om den väg, som för sändningarnes
befordran skulle användas, t. ex. genom fördelning af transporterna
månadsvis eller på annat sätt.

Sedan samtrafiksväg på nyss närnndt sätt bestämts, var i öfverenskommelsen
vidare fastslaget, att en sändning ej får befordras å annan transportlinie
mellan vederbörande stationer i annat fall, än då afsändaren sådant
skriftligen begärt på afsändningsstationen, i hvilket fall skulle iakttagas,
att, om den valda linien består af endast en bana, sändningen skulle befordras
direkt till emottagningsstationen efter samma banas egen lokaltaxa,
men om den önskade transportlinien utgöres af två eller flera banor, sändningen
skulle påföras frakt efter den afsändande banans lokaltaxa till föreningsstationen
med den nästföljande banan och derifrån vidare befordras

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

medelst ny expedition och fraktberäkning öfver följande jern vägar fram
till mottagningsstationen efter dessa jernvägars särskilda lokaltaxor.

Slutligen innehöll öfverenskommelsen, att inom på nyss angifvet sätt
bestämd samtrafikslinie deruti deltagande jemvägsförvaltningar vore oförhindrade
att gemensamt medgifva nedsättning af samtrafiksfrakten, dock
med förbehåll att annan till samma slutstation ledande samtrafiksväg, som
tillämpar denna samtrafikstaxa, såmedelst icke förnärmades genom afledning
af en densamma förut tillhörande trafik.

Såsom ofvan nämnts, bildades samtrafiksföreningen på grund af underhandlingar
emellan styrelsen för statens jernvägstrafik och hvar och en
särskildt af de elfva banor, som 1882 ingingo i föreningen. Under årens
lopp har antalet af de i föreningen ingående banorna väsentligt ökats —
i kongl. jern vägsstyrelsens cirkulär n:o 1071 af den 30 december 1889,
angående förändrade grunder för samtrafik med främmande jernvägar, äro
uppräknade 67 om samtrafiken gemensamma banor. Enligt lemnad uppgift
tillämpades i februari detta år samtrafiksföreningens taxa vid 939 stationer,
tillhörande 72 jernvägar inom riket, äfvensom vid 38 stationer vid
Norges statsbanor och Norsk Hovedjaernbane. Med hvar och en af de sålunda
i föreningen upptagna banorna har särskild öfverenskommelse träffats
härom af styrelsen för statsbanorna och några allmänna stadgar för samtrafiksföreningen
finnas ej. Intill slutet af 1886 affåttades dessa överenskommelser
i form af skriftliga kontrakt. Uti samtliga dessa skriftliga överenskommelser
är en uppsägningstid af sex månader faststäld. Uti den till
grund för samtrafikstaxan liggande taxan för statens jernvägar har under
det gångna årtiondet ett par gånger vidtagits mer eller mindre genomgripande
förändringar, och den 29 november 1889 har en ny taxa för
statens jernvägar utfärdats, hvilken är samtrafikstaxa, utan att någon bana
på grund deraf utgått ur föreningen.

Emellertid har af enskilda banor framhållits, att med afseende på
samtrafiksväg ar ne de elfva banor, som först tillsammans med statens
jernvägar bildade samtrafiksföreningen, hafva företrädesrättigheter, och att
de senare tillkomna jernvägarne ej i allmänhet inträda med lika rättigheter
som de förutvarande vid valet af samtrafiksvägarne. Då Kongl. Magt
vid klagomål häröfver hört styrelsen för statens jernvägstrafik, har denna
framhållit, att den ej ansett sig kunna ändra med förutvarande banor
öVerenskomna trafikvägar utan dessa banors medgifvande, hvilket den i
allmänhet ej kunnat erhålla, och att det vore obilligt att annat än under
vissa vilkor fråntaga äldre banor den trafik, som de lyckats förvärfva sig,
för att öfverföra den på nyare banor. Hittills har Kongl. Maj:t afgjort
klagomålen på det sätt, att de förklarats icke föranleda till någon Kongl.

Bill. till Kiksd. Prot. 1892. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 6’ Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:0 10.

Maj:ts åtgärd. Uti kongl. jern vägsstyrelsens cirkulär af den 27 mars 1882
och 30 december 1889 är ock den ofvan upptagna ursprungliga föreskriften
om sättet för samtrafiksvägens utväljande utbytt mot den korta bestämmelsen
att »samtrafikssändning må ej befordras annan väg än den, som är i tariffböckerna
bestämd, derest icke afsändare!! sådant skriftligen begärt på afsändningsstationen»;
varande den sålunda bestämda samtrafiksvägen i åtskilliga
fall icke den, som, derest samtrafikstaxa lika tillämpades på båda
vägarne, »gifver de billigaste frakterna».

Förvaltningarna för landets enskilda jernvägar hafva, med undantag
af några få, sammansluta sig till en annan förening, kallad »jernvägsföreningen»,
som har till ändamål att underlätta öfverenskommelse mellan
deltagarne angående gemensamma fraktbestämmelser samt att afhandla
andra ärenden, som beröra deltagarnes gemensamma intressen. Inom denna
förening har under senare åren diskuterats frågan: »Under hvilka förut sättningar

kan en ny jernväg förorsaka ändring i förutvarande samtrafiksvägar?»
Såsom slutresultat har föreningen vid sammanträden den 3 december
1889, den 20 oktober samt den 15 december 1890 för sin del godkänt
följande föreskrifter för bestämmandet af samtrafiksvägarne, hvaremot
dock anmälts några reservationer af i föreningen ingående jernvägar:

l:o. De enligt samtrafiksöfverenskommelsen bestående samtrafiksvägarne
få ej, genom ny jernvägs deltagande deri, förändras, så vida ej
fraktafgiften öfver den nya delen, beräknad lokalt efter gällande samtrafikstaxa,
tillsammans med afgiften (afgifterna) å öfriga delen (delarne) af nya
transportvägen, beräknad (beräknade) efter samma taxa och gällande debiteringssätt,
ställa sig lägre än samtrafiksafgiften å den gamla vägen, hvarvid
befintliga vägförlängningar, frakttillägg och extra banafgifter, helt och
hållet eller delvis, bortfalla, derest banor i fråga, som hafva sådana, det
begära.

2:o. I trafikled, bestående uteslutande af enskilda jernvägar, må ej
fraktdebitering enligt den s. k. samtrafikstaxan ega rum, så vida ej förvaltningarne
för samtliga deri ingående jernvägar det medgifva, äfven om
sådan fraktdebitering tillämpas i deras öfriga samtrafik.

3:o. Vid jemförelsen mellan fraktafgifterna å de olika vägarne skall
beräkningen ske:

för fraktgods efter gällande samtrafikstaxas medeltariff) och
för öfrig (ej person-) trafik efter samma taxas derför gällande tariffer.
4:o. Anmälan om deltagande i samtrafiksöfverenskommelsen göres
hos kongl. jernvägsstyrelsen, som eger att föreslå de nya samtrafiksvägarne

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10. 11

i enlighet med hvad i mom. 1 föreskrifves. Förklarar någon af dem, som
saken rör, missnöje med hvad af kongl. jernvägsstyrelsen sålunda föreslagits,
skall afgörandet hänskjutas till en nämnd, hvartill de banförvaltningar,
hvilkas intressen af frågan beröras, ega att utse en representant
för hvardera af dessa intressen och kongl. jernvägsstyrelsen eu, hvarjemte,
på kallelse af jernvägsföreningens ordförande, i nämnden inträda af de
enligt mom. 5 här nedan utsedde förtroendemän en eller tvenne, beroende
på om antalet förut är jemnt eller udda.

5:o. För deltagande i afgörandet af tvistefrågor rörande samtrafiksvägar
utse de i samtrafiksöfverenskommelsen deltagande banförvaltningarne
årligen, på jernvägsföreningens sista sammanträde för året, 3 förtroendemän
och 3 suppleanter; börande så väl de första som sistnämnde, så vidt
möjligt, utses från skilda orter, på det att alltid opartiska personer må
vara att tillgå vid frågors afgörande.

6:o. Är af trafikvägar, som leda mellan samma stationer, en väg
bestämd till saintrafiksväg, och dervid inträffar, att å denna samtrafiksfrakten
i någon tariff ställer sig högre än det belopp, hvarmed enligt samtrafikstaxan
frakten skolat utfalla i motsvarande tariff för annan trafikled,
som varit i fråga att väljas till samtrafiksväg mellan dessa stationer, då
skall den högre fraktafgiften minskas med skilnaden mellan denna afgift
och den omförmälda lägre tariffsatsen. Ingår frakttillägg i den högre
fraktafgiften, skall den erforderliga minskningen ske främst medelst afdrag
å frakttillägget eller dettas bortfallande.

I skrifvelse af den 28 juli 1890 till jernvägsföreningens ordförande
förklarade kongl. jernvägsstyrelsen, att hon icke hade något att erinra
deremot, att vilkoren för ändring af bestående samtrafiksväg i anledning
af ny jernvägs tillkomst fastställas i öfverensstämmelse med ofvan anförda
mom. 1. Mom. 4 och 5 äro formulerade på grund af förslag, som väckts
af kongl. jernvägsstyrelsen i nyss citerade skrifvelse. Enligt lemnad uppgift
har äfvenledes mom. 6 af kongl. jernvägsstyrelsen biträdts. I underdånigt
utlåtande af den 25 februari innevarande år har ock kongl. jernvägsstyrelsen
förklarat sig, att döma af hittills förda förhandlingar, kunna
antaga, att flertalet banförvaltningar komma att enas om följande bestämmelser,
hvilka i hufvudsak öfverensstämma med mom. 1, 4 och 5 i jernvägsföreningens
ofvan angifna förslag: »Att samtrafiksväg, hvilken blifvit
mellan två stationer bestämd, får mot annan trafikled, som bildats mellan
samma stationer genom tillkomsten af ny jernväg, åt hvilken lemnats
inträde i samtrafiksföreningen, utbytas endast i det fall, att medeltalet
af de transportafgifter, som enligt samtralikstaxans tolf fraktgodstariffer falla
å den förstnämnda vägen, ökadt med de å samma väg belöpande ban -

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

afgifter, ställer sig högre än motsvarande medeltal för den senare leden,
likaledes ökadt, och beräknadt, om denna led består af två eller flera
banor, särskildt för den sist tillkomna delen och särskildt för den öfriga
vägsträckan, samt att, då banförvaltningar stanna i olika åsigter i fråga
om samtrafiksvägar för gods vid transport till och från vissa stationer,
frågan bör afgöras af skiljemän, bestående af en representant för kongl.
jernvägsstyrelsen, en för jern vägsföreningen, exempelvis dess ordförande,
samt en för hvardera af de bankomplexer, hvilkas intressen i fråga kunna
vara i viss mån olika.» Härvid erinras, att bestämmelserna i mom. 2, 3
och 6 icke omnämnas.

Hvad beträffar statens rätt att ingripa uti de enskilda jernvägarnes
förhållande för åstadkommande af en ordnad samtrafik, är att märka följande.
De äldsta enskilda jernvägarne i Sverige hafva icke erhållit koncession
i vanlig mening, utan deras rättsliga grundval utgöres af »oktroj»
eller en af Kongl. Maj:t meddelad fastställelse å uppgjord »plan» för hvarje
jernvägsanläggning, hvarjemte förekomma »kontrakt» mellan vederbörande
enskilda jernvägsbolag och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i hvilka bolagets
rättigheter och skyldigheter upptagas. För bedömandet af ifrågavarande
jernvägars ställning till det allmänna, äro emellertid nämnda akter
icke tillräckliga. De flesta jernvägsanläggningar, som här i landet först företogos
af enskilda, erhöllo nemligen mer eller mindre betydliga anslag eller
lån af staten; och i de Rikets Ständers beslut, enligt hvilka sådana anslag
eller lån beviljats, har man att söka de bestämmelser, som angifva hufvudgrunderna
för dessa jernvägars skyldigheter gent emot det allmänna och
statens befogenheter gent emot dem. Till ifrågavarande kategori af enskilda
jernvägar, för hvilka således egentlig koncession icke utfärdats, höra
14 af landets jernvägar. Den äldsta egentliga koncession, som i Sverige
utfärdats, är dagtecknad den 22 september 1869 och lemnades Frö vi—
Ludvika-banan.

Så väl för de oktrojerade som för de koncessionerade banorna finnas
föreskrifter, att Kongl. Maj:t skall fastställa taxorna. I synnerhet för de
äldre banorna äro dessa föreskrifter i någon mån sväfvande. Alltsedan senare
hälften af år 1882 har Kongl. Maj:t i koncessionerna i allmänhet
derjemte upptagit stadgande, att vederbörande jernvägsegare eller koncessionsinnehafvare
skola vara skyldiga underkasta sig de bestämmelser i
fråga om samtrafik med andra enskilda jernvägar eller statens samt om

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

afgifterna derför, som af Kongl. Majd utfärdas. Dessutom har Kougl.
Maj:t på de senare åren äfven för tidigare koncessionerade jernvägar vid
taxornas bestämmande förbehållit sig rätt att fastställa särskilda afgifter
för transporten af gods, som öfvergår mellan den enskilda jernvägen, å ena
sidan, samt statsbanan eller annan enskild bana, med hvilken samfärdseln
förmedlas genom statsbanan, å andra sidan, således fastställa en verklig
samtrafikstaxa.

Om sålunda ock staten kan anses åtminstone i allmänhet hafva rätt
att för de enskilda banorna fastställa särskilda lokaltaxor och särskilda
samtrafikstaxor, är svårare att bestämma, huru långt statens rätt att under
för handen varande förhållanden lemna föreskrifter om samtrafiksvägar och
andra till en ordnad samtrafik hörande förhållanden sträcker sig. Äfven
med iakttagande af än större försigtighet och omtänksamhet vid utfärdandet
af kommande koncessioner, torde ej kunna undanrödjas alla svårigheter
i samtrafikshänseenden, så länge ett blandadt system af stats- och
enskilda banor förefinnes. Emellertid intaga statsbanorna i Sverige genom
sin längd och fördelning en så dominerande ställning och spela särskild!
i fråga om samtrafik en så stor roll, att äfven om samtrafiksförhållandena
ej på rent juridiskt-administrativ väg fullständigt kunna ordnas, en utveckling
af nu befintliga förhållanden till det bättre bör kunna ega rum
i väsentlig mån på samma grundval och i samma rigtning som hittills.

I de flesta främmande länder eger icke någon allmän, systematisk samtrafik
rum mellan de olika jernvägarne, om ock på de flesta ställen statsmagterna
sökt åstadkommma en dylik. De olägenheter, som för den trafikerande
allmänheten, särskilt för handeln och industrien, derigenom uppkomma,
äro påtagliga. Konkurrensen mellan de olika enskilda banorna vållar osäkerhet
uti taxorna och försvårar, att icke säga omöjliggör, kontrollen öfver
att olika trafikanter behandlas på samma sätt. Finnes icke ett ordnadt
samarbete mellan de olika banorna, uppstå besvär och kostnader för trafikanten
vid öfvergången från den ena banan till den andra. Frågan om
ordnandet af samtrafiksförhållandena är derför i alla länder af den
stora vigt, att den väl förtjenar statsmagternas uppmärksamhet.

De hittills träffade anordningarna för åstadkommande af samtrafik
emellan landets jernvägar äro, enligt hvad den nu lemnade redogörelsen
gifver vid handen, grundade å frivilliga överenskommelser. Jernvägsstyrelsen
har såsom förvaltare af statens trafikerade jernvägar förmedlat

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

dessa överenskommelser, men har dervid icke egt att utöfva någon
administrativ myndighet. Den befogenhet, som i fråga om samtrafikens
ordnande kan tillkomma jernvägsstyrelsen, har således sin grund endast
uti uppdrag från öfriga i öfverenskommelsen deltagande banförvaltningar.
Sådan samtrafiken varit ordnad, torde densamma öfver hufvud
taget hafva medfört stora fördelar och goda resultat icke blott för de deri
deltagande banförvaltningarna utan äfven och ännu mera för den trafikerande
allmänheten. Men det kan dock icke gerna förnekas, att de uti motionen
antydda förhållanden åtminstone i flera fall innebära oegentligheter af beskaffenhet
att kunna medföra fara för samtrafiksöfverenskommelsens bestånd
och hvilka så väl på grund häraf som för tillgodoseende af den
trafikerande allmänhetens intresse och nyanlagda jern vägars berättigade
kraf att få bidraga till detta allmänna intresses tillvaratagande böra, så
vidt möjligt, afhjelpas.

Då likväl, såsom redan är anfördt, samtrafiksföreningen för närvarande
hvilar på den frivilliga öfverenskommelsens grund, och således
förutvarande deltagare i föreningen måste vara berättigade att bestämma,
under hvilka vilkor banförvaltningar må i föreningen upptagas,
lära de nytillkomna banförvaltningar, hvilka i fråga om sättet för trafikvägarnes
bestämmande eller i öfrigt finna sina önskningar ouppfylda, icke
hafva någon rättslig grund att åberopa till stöd för yrkandet om rättelse.
Betraktas saken åter från den trafikerande allmänhetens synpunkt, så måste
det utan tvifvel finnas vara stridande mot grundtanken för all samtrafik
att begagna öfverenskommelse derom såsom medel att på en väg intvinga
eller qvarhålla transporter, hvilka kunna skyndsammare och billigare verkställas
på en annan för allmänna samfärdseln behöflig och för dess tillgodoseende
åstadkommen väg. Det torde ock innebära en för jernvägsväsendet
i dess helhet ingalunda betydelselös misshushållning med ekonomisk
kraft, om man för att åstadkomma eu viss transportqvantitet låter
materiel framföras och bana slitas å vida längre sträcka, än behofvet
oundgängligen kräfver.

Härmed vill utskottet dock icke hafva sagt, att regeln om väljande
af kortaste vägen bör under alla förhållanden undantagslöst tillämpas.
Lika med motionären håller utskottet före, att fall kunna förekomma, då
en jernväg visserligen må anses i den mån allmännyttig, att expropriationsrätt
och öfriga vanligen beviljade förmåner icke skäligen böra förvägras,
men deremot ingalunda kan anses erforderlig för tillfredsställande i väsentligare
mån af den allmänna samfärdselns behof. Förvaltaren af en sådan
lokalbana är naturligtvis berättigad att med anlitande af vanliga och tillåtna
medel söka att till banan draga all den trafik, som deröfver kan framgå. Men

Fötsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

det kan ingalunda under alla förhållanden anses billigt eller lämpligtatt
genom särskilda samtrafiksbestämmelser understödja detta sträfvande så,
att äldre i samtrafiken intagna jernvägar, hvilka tillkommit för den allmänna
samfärdselns behof, gå miste om trafik, som vid deras anläggning varit
påräknad och hvarförutan jernvägarne icke kunna behörigen upprätthållas.
Utskottet delar således den af motionären uttalade åsigt, att beträffande
lokalbanor bör särskildt pröfvas, huru vida och i hvad mån de må deltaga
i den allmänna samtrafiken, och vill i sammanhang härmed erinra, att
vid meddelande af koncession för en ny bana dess karakter af lokal- eller
samtrafiksbana bör utan svårighet kunna på förhand bestämmas.

En sådan pröfning kan, såsom motionären antagit, uppenbarligen icke
verkställas af någon annan än Kong! Maj:t. Så väl på grund häraf som
af andra lätt insedda skäl håller utskottet före, att, derest samtrafiksfrågan
skall kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösas, densamma måste omhändertagas
af den högsta administrativa myndigheten, som står öfver alla
de parter, statsbanorna inbegripna, hvilka dervid hafva att hvar för sig
bevaka sina intressen. • Dermed har utskottet likväl alldeles icke åsyftat,
att de särskilda banförvaltningarna skulle för den vigtiga angelägenhetens
ordnande genom administrativt förfogande påtvingas skyldigheter eller uppoffringar,
hvartill de icke blifvit genom åtagna koncessionsvilkor förbundna,
så mycket mindre som de genom koncession till jernvägsanläggning beviljade
rättigheter och förmåner i allmänhet icke äro af den betydenhet, att
derå skäligen böra grundas några vidtgående anspråk.

Enär emellertid, såsom förut blifvit erinradt, de svenska statsbanorna
genom sin längd och fördelning särskildt i fråga om samtrafik, intaga eu
dominerande ställning, torde med visshet kunna antagas, att alla eller åtminstone
de allra flesta enskilda jernvägsförvaltningarna och således jemväl
de, hvilka icke genom koncessionsvilkor blifvit tillförbundna att i fråga
om samtrafik underkasta sig Kongl. Maj:ts bestämmande, skola finna med
sin fördel förenligt att ingå på öfverenskommelse derom, äfven om dervid
skulle i ofvan antydda hänseenden behöfva vidtagas en eller annan
förändring uti nu gällande bestämmelser, Indika dock öfver hufvud taget
funnits ganska tillfredsställande. Utskottet vågar derför antaga, att det
ingalunda skall möta oöfvervinneliga svårigheter för Kongl. Maj:t, att
utan användande af administrativt tvång åstadkomma en sammanslutningför
samtrafik mellan statens och de enskilda jernvägarne och mellan de
sistnämnda inbördes, så att å ena sidan jern vägsförvaltningarnas berättigade
kraf på afkastning af sina banor och å andra sidan den trafikerande
allmänhetens billiga anspråk varda behörigen tillgodosedda.

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 10.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet
alltså,

att Första Kammaren för sin del besluter, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes dels, efter vederbörande jernvägsförvaltningars
hörande och, der så erfordras, efter inhemtande
af deras samtycke, utfärda allmänna bestämmelser
i fråga om samtrafik emellan de svenska jernvägarne,
dels ock vid meddelande af koncession för nya jernvägsanläggningar
bestämma, i hvad mån en hvar af dem
må få deltaga i den allmänna samtrafiken.

Stockholm den 7 april 1892.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Stockholm, Ivar Heeggströms boktryckeri, 1892.