Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1896:Tfu313 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Första Kammarens Tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion rörande genomförandet af en
läroverksreform.

I en inom Första Kammaren väckt ock till dess tredje tillfälliga utskott
öfverlemnad motion (n:o 51) kar kerr Sigfrid Wieselgren föreslagit,
det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse ankålla, att Kongl. Maj:t
ville vidtaga nödiga åtgärder för genomförandet af en läroverksreform i
den rigtning:

att den undervisning, som befinnes erforderlig för förberedande af
den lärda eller den högre fack- eller embetsmannabildningen, varder anförtrodd
åt ett mindre antal särskild! kärför ordnade statsläroverk;

att den undervisning, som anses nödig för beredande af en allmän
bildning utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet samt erforderlig
för inträde i fackskolor eller å praktiska lefnadsbanor, helst lemnas
åt läroverk, kvilkas upprättande ock vidmagthållande må ankomma på
kommunalt intresse ock enskild verksamhet;

att läroverken af senare slaget, äfven der de icke äro statens, må
ega under behörig kontroll med utgående lärjungar anställa examen, med
hvars genomgående förenas kompetens till vissa statsbeställningar;

samt att åt de kommunala eller enskilda läroverk, som på detta sätt
ock i enlighet med af staten faststälda bestämmelser deltaga i undervisningsarbetet
inom samhället, beredas de för fullföljd af deras verksamhet nödiga
förmåner.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:o 13.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

I motiveringen till detta förslag fäster motionären uppmärksamheten
vid de inom Andra Kammaren i samma fråga väckta motioner, (n:is 14,
203 och 218), i hvilka samtliga yrkanden på reformer af undervisningen
vid de allmänna läroverken förelagts "Riksdagen. Den förstnämnda af dessa,
säger han, afgifven af herr Gustaf Bäckgren, afser hufvudsakligen att få
studietiden vid läroverken begränsad till 6 årskurser, derefter mogenhetsexamen
borde få afläggas, grundad på de kunskapsmått, som genom undervisningen
under nämnda sex år förvärfvats. Den andra, afgifven af
herrar Fridtjuf Berg och Emil Hammarlund, förordar dels införandet af en
allmänt medborgerlig examen med viss kompetens till gagn för dem, som
vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, dels ock upprättandet
af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga läroanstalter, hvilka
borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan och hafva till uppgift
att förbereda för nämnda, allmänt medborgerliga examen. Den tredje, afgifven
af herr S. J. Boethius, föreslår ock införandet af en allmän medborgerlig
examen med stadgad kompetens för dem, som vid 15—16 års
ålder utgå i praktiska lifvet; men denne motionär önskar jemväl ombildning
af de allmänna läroverken i den mån sådant kräfves för uppgiften
att förbereda till sagda examen, dock så, att vid vissa allmänna läroverk
en klassisk och en real linie borde förefinnas för grundläggning af de
vetenskapliga insigter, hvilka vidare utbildas vid universitet eller högre
tillämpningsskola, samt dessutom att vid ett och annat läroverk försöksvis
borde upprättas en lärokurs för dem, som, efter att fullständigt eller i
det närmaste fullständigt hafva genomgått den allmänna medborgerliga
bildningslinien, skulle vilja utbilda sig till inträde vid universitet eller i
högre tillämpningsskola.

Det faller genast i ögonen, fortsätter han, att ett önskningsmål är för
alla motionärerna gemensamt: det att en med viss kompetens förenad examen
må anordnas för det stora antal lärjungar, som från våra allmänna läroverk
utgå i det praktiska lifvet, innan de hunnit fullständigt genomgå
läroverket och således hvarken tillvunnit sig det kunskapsmått, som här
bjudits dem, eller den kompetens, som med afläggandet af mogenhetsexamen
förenats. Dessas lott är ock i sanning behjertansvärd. Och det
kan ej förundra, om det allmänna missnöjet med stigande styrka höjer
sin stämma mot nu gällande anordning, som för att tillgodose ena fjerde -delens intressen väl mycket lemnar derhän de tre fjededelarnes, helst som
icke ens de förres bästa med ifrågavarande anordning kan sägas vara i
önsklig mån tillvaratagen.

Skälet härtill känner en hvar. Bemödandet att i samma läroverk
och med samma undervisningsplan tillgodose både den allmänna medborgen

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. o

liga och den högre vetenskapliga bildningens skilda kraf på eu förberedande
skolundervisning måste genom de »jemkuingar», det medför, gifva
anledning till berättigad! missnöje å båda hållen. Ingen finner anordningarna
ändamålsenliga; alla klaga.

Lätt inses, att den reform, herr Bäckgren i sin motion föreslår, blott
skall tillfredsställa ena sidan; han lemnar den högre vetenskapliga bildningens
kraf utan afseende. Någon verklig lösning af det föreliggande
problemet är derför icke att finna å den väg, han föreslår.

En annan väg anvisas deremot af herrar Berg och Hammarlund i
förslaget att låta den för en högre bildning nödiga förundervisningen ombesörjas
af de nuvarande läroverken, ehuru reducerade i mån af hvad de
ändrade förhållandena kräfva, men att anförtro den förberedande allmänbildningen
åt »öfverbyggnader på folkskolan», d. v. s. åt sjolfva folkskolan,
som derför borde utvidgas till undervisningsplan och genomgångstid.

Icke heller å denna väg skall problemet kunna lösas. Den befriar
väl den lärda skolan från tvedrägten derinom; men den inför samma tvedrägt
inom folkskolan. Äfven denna har sin särskilda uppgift, så visst
som det inom hvarje samhälle förefinnes ej blott en »lärd» bildning och
en »allmänbildning», utan ock en »folkbildning», hvars gränser icke sammanfalla
med vare sig den enas eller andras af de båda öfriga. Genomfördes
de sistnämnda båda motionärernas förslag, skulle striden ögonblickligen
uppflamma mellan allmänbildningens och folkbildningens skilda
målsmän och intressen i fråga om den sålunda utvidgade folkskolans läroämnen,
undervisningsmetoder och genomgångstid. Och det redan nu
märkbara sträfvande! att i en öfvervägande teoretisk rigtning utveckla
folkskolan skulle sedan, till ytterlig fara för samhället, tvifvels utan göra
sig gällande i eu, snart sagdt, oemotståndlig grad.

Det förslag, herr Boethius framlagt, söker ock derför en annan
utväg. Åt »de allmänna läroverken i allmänhet», för detta ändamål ombildade,
vill han anförtro den undervisning, som skulle omhänderkafva
allmänbildningens intressen och förbereda till den allmänna medborgerliga
examen, som ofvan omförmälts. Åt vissa allmänna läroverk, förslagsvis
ett i hvarje stift, vill han lemna uppdraget att å en klassisk och en real
linio förbereda den lärda bildning, som sedermera omhändertages af universitetet
och högre tillämpningsskolor. Och han vill slutligen genom
lärokursen vid ett och annat läroverk förmedla öfvergången från allmänbildningens
förskolor till don lärda bildningens högskolor.

Det är icke min mening, fortsätter motionären, att ingå i någon närmare
utläggning af detta förslag, mot hvars grunddrag jag icke har något
att anmärka; det är fullkomligt klart, att genom dess öfverlåtande af skilda

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

bildningsuppgifter åt skilda läroverk den annars oundvikliga tvedrägten mellan
skilda bildningsintressen lyckligen förekommes. Det är ock tydligt, att,
då hvarje sådan uppgift får omhändertagas för sig, de bästa förutsättningar
för ändamålsenliga anordningar och goda resultat jemväl må förefinnas.
Men hvad som förmått mig att öka antalet i ämnet afgifna motioner med
ännu en, har varit min önskan att fästa uppmärksamheten å en sida af
frågan om vår läroverksreform, hvilken i de förut afgifna motionerna
blifvit enligt min tanke väl mycket förbisedd.

»En sträng uniformering», säger herr Boethius i sin motion, pag. 8,
»af ett lands hela undervisningsväsende blir lätt en andlig tvångströja,
som hos det uppväxande slägtet hindrar individualitetens utveckling.» Han
säger dessa ord för att försvara det nya slag af läroanstalter, hvilket
skulle öfverföra härför hugade allmänbildningsalumner till den lärda bildningens
högqvarter. Men yttrandets bärvidd är i sanning allt för stor
för att vinna tillämpning blott å ifrågavarande förhållande. Det kan med
fullt fog användas såsom murbräcka emot hvarje organisation, som afser
att uteslutande i statens hand samla ett lands hela undervisningsväsende.

Ty ser man i dettas »stränga uniformering» en fara, en »andlig
tvångströja», som måste visa sig hinderlig för det uppväxande slägtets
fria personliga utveckling, måste man ock tillse, att icke en stalsskoleorganisation
bringas till stånd, som undantränger och förqväfver den
undervisning, hvilken ej sällan förträffliga lärarekrafter skulle vara villiga
att i enskilda skolor erbjuda. Det är nyttigt för samhället att jemte de
offentliga statsläroverken äfven enskilda läroverk finnas; emot de förras
benägenhet att stelna i viss uniformering ställer sig de senares mera personligt
bestämda skaplynne, såsom nyttigt stimulerande, icke minst för den
större lätthet till initiativ, som i dessa bör ega rum. Och då i de förra
långt ifrån få olämpliga krafter, sedan de väl derinom fått fast plats, allt
fort bibehålla dessa, till stadigt förfång — i synnerhet i smärre samhällen
— för de unga, som led efter led nödgas af deras undervisning begagna
sig, måste deremot i de enskilda skolorna det större beroendet af allmänhetens
förtroende innebära garanti emot en dylik för såväl skolan som
dess lärjungar farlig fördragsamhet. Det nyss antydda beroendet af allmänhetens
förtroende är derjemte äfven i andra afseenden af vigt; ty läraren
i den enskilda skolan bör ju i allmänhet hafva lättare att känna
sig i samarbete med hemmen än en statsskolans lärare, som genom hela
sin ställning frestas att anse sig främst af allt vara en statens tjensteman,
hvilken ansvarar blott för öfverordnade myndigheter.

Men äfven från en annan synpunkt ter sig vigten af att jemte statens
läroverk utrymme ock lemnas enskilda sådana. Ty i den mån stats -

Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. o

skolorna undantränga de senare, växer ock antalet af de vid de förra anstöta
lärarne, ock kostnaden för dessas aflönande uppnår i följd häraf allt
ansenligare proportioner. Erfarenheten har ock visat, att mängden af
löner gerna bidrager att hålla nere dessas belopp; och så inträffar, att
stora skaror af akademiskt bildade män, åt hvilka undervisningen af landets
ungdom anförtrotts, för detta sitt öfvermåttan vigtiga kall så lågt
aflönas, att bekymmer och brist blifva deras dagliga lott, så mycket tyngre
att bära, som de ej se något hopp om ändring. Hvem undrar väl, om
under sådana förhållanden missnöje och bitterhet intaga deras sinnen? Och
hvem mäter de inflytelser, hvilka från denna deras stämning kunna härleda
sig? Men dessa förhållanden skulle gestalta sig annorlunda, om genom
undervisningens fördelning mellan enskilda och »allmänna» läroverk
den vid de senare anstälda lärarepersonal blefve till antalet mera begränsad.

Det må vara sant, att staten bör ega viss inflytelse å äfven de enskilda
läroverken. Sådant kan ock lätteligen åstadkommas, då dessa för
att kunna bestå i konkurrensen med statsläroverken tydligen måste ega
påräkna statens understöd dels i direkta penninganslag, såsom redan eger
rum i fråga om de enskilda läroverken för flickor, dels ock i rätt för vid
dem anstälda lärare att få räkna tjensteår för sin tjenstgöring derstädes,
såsom medgifvits redan genom kongl. brefvet den 29 maj 1874, och staten
för åtnjutande af dylika förmåner både kan och bör fastställa vilkor, som
för densamma bereda tillfälle till den inflytelse å de enskilda läroverken,
som verkligen må vara önskvärd.

Skall emellertid en i fråga om gagnande inflytelser önsklig återtjenst
från de enskilda läroverkens sida kunna tillskyndas statens, må dessa enskilda
läroverk icke hållas allt för fåtaliga; de skulle i annat fall svårligen
kunna tillvinna sig någon betydelse utöfver den till viss ort begränsade.
Så som det allmänna läroverket inom vårt land under senare årtionden
utvecklat sig, har det knappast varit möjligt för den enskilda konkurrensen
att med något anspråk på originel läggning göra sig gällande. I den stund
deremot, då den arbetsfördelning å undervisningsområdet, hvilken af förberörda
motionärer förordats, skulle komma till stånd, synes mig tiden
vara inne att bereda luft åt den enskilda skolan. Det torde kunna ske
derigenom, att skolorna för allmänbildningsändamålet icke nödvändigtvis
anordnas såsom statsskolor, utan att åt kommuner och enskilde öppnas
möjlighet att, med iakttagande af de vilkor, hvilka för åtnjutande åt statsunderstöd
kunna varda bestämda, få fritt ordna dem efter de behof, som
på vederbörande plats må företrädesvis vara för handen. Dermed skulle
staten befrias från omedelbar omsorg om flera eller färre af de smärre,
likasom möjligen ock af något antal större läroverk, hvilka nu till blott

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

half nytta för både staten och vederbörande kommuner här eller der förefinnas.
Faran af den allmänna undervisningens »stränga uniformering»
vore i och med detsamma förekommen. Äfven skulle den i motionen
n:o 203 ingående frågan om samskoleorganisationen kunna vinna en lösning,
som, om än endast lokal, dock utan tvifvel skulle vara af stor betydelse
för den allmänna uppfattningen af organisationens lämplighet eller
gränserna för dess tillämpning; och slutligen skulle hvarje statens åtgärd
för anordnande af de i motionen n:o 218 föreslagna lärokurser vara fullkomligt
obehöflig.

* *

Då utskottet går att yttra sig öfver den härmed återgifna motionen,
finner sig utskottet böra till en början påpeka, att den i viss mån anknyter
sig till herr Boethii i samma fråga inom Andra Kammaren afgifna
förslag, samt att den söker belysa och i ett särskilt afseende fullständiga
dervarande motionärers skilda uppfattningar af den önskade reformen. Med
temligen stor visshet torde derför ock kunna slutas, att motionären afsett
att få detta sitt förslag pröfvadt tillsammans med de öfriga, derest dessa
i följd af Andra Kammarens beslut blifvit till Första Kammaren öfverlemnade.
Då så emellertid, ehuru Riksdagen närmar sig sitt slut, hittills
icke skett, har utskottet nu företagit densamma till behandling, men dervid
ock tillåtit sig att, med föranledande af dess motivering, jemväl egna
någon uppmärksamhet åt grundtankarne i öfriga deruti berörda motioner,
i den mån sådant för ändamålet synts utskottet behöfligt.

Samtliga motionerna torde vara uttryck; för ett sedan länge känd!
behof att få undervisningsväsendet så ordnadt, att det blefve tillfredsställande
icke blott för det mindretal, som i de allmänna läroverken vill bereda
sig de grundläggande kunskaperna för inträde vid universitet och
högre tillämpningsskolor utan äfven för det flertal, som med sin skolgång
hufvudsakligen afser att förvärfva sig en allmänt medborgerlig bildning,
erforderlig för en yngling, då han vid 15—16 års ålder önskar vinna
inträde i elementära fackskolor eller utgå i det praktiska lifvet. Den nu
gällande skolstadgan lemnar visserligen det senare önskemålet ingalunda
ur sigte, enär hon i sin första paragraf angifver, att de af staten bekostade
allmänna läroverken hafva till ändamål såväl att utöfver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning, som ock att
grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet eller högre
tillämpningsskola vidare utbildas. För att rätt kunna lösa dessa båda
vidt skilda uppgifter borde man väl dock hafva anordnat tvenne olika

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

undervisningsplaner; men nu finnes i verkligheten blott en enda lagstadgad
sådan, hvilken visserligen till detaljerna är skiljaktig för latinlinien och
reallinien, men hvilken dock i hufvudsak åsyftar att rigta verksamheten
inom läroverkets alla årsklasser mot ett enda slutmål — den humanistiska
eller realistiska studentbildningen, kontrollerad genom mogenhetsexamen.

Det är visserligen en sanning, att insigten om läroverkens uppgift
att bereda en allmän medborgerlig bildning förmått skollagstiftarno i senare
tider att vid uppgörandet af sina läroplaner vidtaga särskilda anordningar
med afseende på de främmande språkens ordningsföljd inom läroverken,
hvilket dock måhända icke alltid varit till fördel för dessa läroverk
i deras egenskap af förberedande undervisningsanstalter för universiteten:
och ögonskenligt är äfven, att de s. k. kursafslutningarna i 3:dje
och 5 de klasserna, hvilka äro angifua i 1878 års skolstadga, skulle, om
de blifvit fullt genomförda, varit till synnerligt gagn för de ynglingar,
som måste afsluta sina studier före skoltidens slut. Hvad som emellertid
blifvit gjordt har icke varit till fyllest. Uppgiften för de högre klasserna
att bereda ett betydande antal af lärjungarne till mogenhetsexamen har
med nödvändighet måst väsentligt inverka på undervisningen i mellanklasserna,
ja, äfven på den i de lägre. Kursafslutningen i 3:dje klassen,
hvilken afsåg att göra de tre lägsta klasserna till ett helt för sig och
hvilken äfven i pedagogiskt hänseende synes hafva varit väl genomtänkt,
har väsentligen bortfallit genom Kongl. Maj:ts kungörelse af den 22 mars
1895 angående ändrad lydelse i vissa delar af stadgan för rikets allmänna
läroverk. Kursafslutningen i 5:te klassen har varit en afsilning till namnet
och icke i verkligheten, och skulle väl för öfrigt blott med svårighet
kunnat genomföras i följd af det »mångläseri», som redan gjort sitt inträde
på detta stadium af läroverket. Icke mindre beaktansvärdt är, att
lärjungarnas normalålder vid genomgången af denna klass blott är 14—
15 år, en ålder vid hvilken de ännu till sin andliga utveckling i mycket
qvarstå på barnets ståndpunkt och vid hvilken de ännu i allmänhet ej
äro konfirmerade, likasom de ej heller erhållit den kroppsliga utbildning,
att de kunna anses mogna att utträda i det praktiska lifvet för att börja
den hårda kampen för tillvaron. Också hafva målsmännen lika litet ansett
öde klassen som den 3:dje såsom en afslutningsklass, hvilket framgår
af de i ecklesiastikdepartementet utarbetade statistiska tabeller, enligt
hvilka de lärjungar, som afgå från 2:dra, 4:de och 6:te klasserna, äro tillsammans
vida flere än de från 3:dje och öde klasserna afgångna. De
låta derför sina myndlingar äfven sedan dessa genomgått öde klassen fortsätta
sin skolgång ytterligare en ollor annan klass, hvarunder desse, derest
de ej fortgå till mogenhetsexamen, blott inhemta vissa delar af de för

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

mogenhetsexamen faststälda kurser, men på intet stadium ett kunskapsmått,
som utgör ett i sig afslutadt helt. Saknaden af en verklig afslutningskurs
på skolans mellanstadium har derför ofta den följden med sig,
att många ynglingar, som sakna håg och begåfning för mera vetenskapliga
studier men som ega fallenhet och passande egenskaper för en rent
praktisk verksamhet, lockas att fortgå till mogenhetsexamen, då den bästa
tiden för deras inträde i de praktiska yrkena är försuten och ingen annan
väg för dem återstår än den, som leder till de redan öfverfylda universiteten
och högre tillämpningsskolorna med den i fjerran vinkande anställningen
i statens tjenst.

I detta allt klarare insedda förhållande ligger anledningen till de kraf,
som under senaste tid med så mycken bestämdhet framstälts, i syfte att
vinna ändring af den nuvarande skolorganisationen. De tre motionerna
i Andra Kammaren representera hvar sin särskilda skiftning af ifrågavarande
reformkraf. På sätt i den till utskottets behandling hänskjutna motion
yttras, lemnar herr Bäckgren alldeles derhän de fordringar, den högre
vetenskapliga bildningen måste med fog ställa på en för henne förberedande
undervisning. Om allmänna läroverken hittills offrat de mångas
intresse för fåtalets, förordas deremot motsatsen i den sistnämndes förslag.
Genom den af herrar Berg och Hammarlund förordade organisationen
skulle deremot striden mellan flertalets och fåtalets intressen införas i folkskolan.
Likasom elementarläraren i det allmänna läroverket för närvarande
har att meddela undervisning åt två slag af lärjungar, det, som
skall tidigt utgå i det praktiska lifvet, och det, som skall förberedas till
inträde vid universitet och högre fackskolor, så skulle folkskolelärsren
ock erhålla två slags lärjungar att undervisa: det ena sådana, som blott
skulle bibringas folkskolans vanliga kunskapsmått, det andra sådana, som
skulle förberedas för inträde i folkskolans »öfverbyggnad». Och likasom
mogenhetsexamen nu trycker en viss pregel på undervisningen i allmänna
läroverkens alla klasser, så skulle en examen för inträde i förberörda öfverbyggnad
utöfva en alldeles likartad inflytelse på folkskolan i dess helhet
och, med undanskymmande af hennes egentliga uppgift, väsentligen förändra
hennes karakter. Det omdöme, motionären öfver detta förslag uttalar,
finner utskottet således fullkomligt befogadt.

I full öfverensstämmelse med hvarandra söka deremot de båda återstående
förslagsställarne att genom de skilda bildningsuppgifternas anförtroende
åt olika läroverk förekomma den annars oundvikliga tvedrägten
emellan skilda bildningsintressen. Båda vilja åt särskilda statsläroverk
anförtro att förbereda den högre klassiska och reala bildning, som sedermera
fullföljes vid universitet och högre fackskolor; båda vilja tillgodose

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 9

allmänbildningens intressen genom att för det stora antal, som med sina
skolstudier blott afser att vinna nödig utbildning för att vid 15—16 års
ålder kunna utträda i det praktiska lifvet, anordna särskildt för dem lämpad
undervisning; båda vilja ock genom en dermed förenad afslutningsexamen
tillvinna dem ett, så att säga, officielt erkännande samt viss kompetens
med hänsyn till åtskilliga slag af statens beställningar. Skilnaden
dem emellan synes egentligen bestå deruti, att då hr Boethius vill hafva
de allmänna läroverken, öfver hufvud taget, ombildade i den mån sådant
kräfvcs för uppgiften att förbereda till sagda examen, så önskar herr
Wieselgren, att denna uppgift helst må lemnas åt läroverk, hvilkas upprättande
och vidmagthållande må ankomma på kommunalt intresse och
enskild verksamhet, ehuru med understöd af staten, der de vilja inordna
sig under de bestämmelser, staten för sådant afseende faststält.

Utskottet gillar i allo de för båda förslagen gemensamma grunddragen.
Det kan blott vara förmånligt att så mycket som möjligt låta skolorganisationen
lämpa sig efter de särskilda uppgifter, bildningsarbetet inom
samhället för densamma uppställer; och utskottet finner af erfarenheten
bekräftadt, att sammanförandet inom ett läroverk af lärjungar, hvilkas mål
äro sins emellan vidt skiljaktiga ej blott till art, utan äfven till grad, icke
kan annat än högst ofördelaktigt inverka. Det nuvarande läroverket, med
sitt sken af yttre enhet, lider onekligen af en inre splittring, som kräfver
bot.

Men om än utskottet villigt erkänner detta, synes dock vara nödvändigt
att icke låta den yttre splittring, som skulle träda i stället, inträda
tidigare, än hvad som verkligen skulle behöfvas. Utan att vilja bestrida
rigtigheten deraf, att den för en högre vetenskaplig bildning nödiga förundervisningen
bör vara af mera analytiskt skaplynne, under det att den,
som kräfves för meddelandet af blott en vanlig allmänbildning, bör vara
af syntetisk art, vill dock utskottet uttala en bestämd öfvertygelse derom,
att det dock gifves en tid af barnets utveckling, då undervisningen icke
behöfver taga större hänsyn till den anförda satsen, än att lärjungar af
båda slagen utan men kunna undervisas gemensamt. Men om detta må
vara sant, följer ock deraf, att skilsmessan mellan de båda bildningsuppgifterna
inom skolan icke behöfver börja från grunden.

Frågan blir då, när den bör inträda.

Utskottet gör icke anspråk på att i denna magtpåliggande punkt
kunna vare sig träffa eller fastslå det rätta. Så mycket torde dock kunna
sägas, att tiden för skilsmessan måste inträda vid den punkt, der latinundervisningen
anses böra taga vid för de lärjungar, hvilka skola utbildas
för den högre bildningsuppgiften.

Bill. till Biksd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Om således här ifrågavarande undervisningsväsen så fördelas, att åt
— med upptagande af en äldre benämning — allmänna elementarskolor
anförtros att meddela den allmänt medborgerliga bildning, hvars inhemtande
genom föreslagen examen skulle utrönas, samt att åt särskilda gymnasier
eller gymnasialläroverk lemnas att meddela den för fortsatta studier
vid universitet eller högre fackskolor förberedande undervisningen, torde
ock härmed väl förlika sig, att dessa senare läroverk, om än, på sätt motionären
föreslagit, för denna sin uppgift särskildt ordnade, icke behöfva
innefatta mer än fyra till fem årskurser, om än visserligen omsorgsfullt
bör undvikas att sätta elementarskolans högsta klass i direkt samband med
gymnasialläroverkets lägsta.

Att de första fyra eller fem klasserna i de nuvarande högre allmänna
läroverken med tillökning af i förra fallet två klasser, i senare fallet en
klass, böra till elementarskolor ombildas, synes påtagligt. Hvad beträffar
de femklassiga läroverken, torde samma förfarande böra ega rum, om än
utskottet icke förbiser, att för ändamålets vinnande möjligen i vissa fall
en samverkan emellan staten och vederbörande kommuner må kunna ifrågasättas.
I fråga åter om de treklassiga läroverken och pedagogierna
torde det i regeln böra ankomma på kommunernas offervillighet eller den
enskilda företagsamheten, om någon utveckling eller något upprätthållande
af dem må ifrågakomma. Utskottet vill dock icke förneka betydelsen af
äfven dessa smärre läroverk, helst om de anordnas såsom samskolor, på sätt
i 1893 års kongl. proposition rörande de mindre allmänna läroverken föreslogs.
De hafva tvifvelsutan sin vigt äfven för samhället i dess helhet, och
det får icke förgätas, att såsom medelpunkter för hvar sin orts pedagogiska
intresse kunna de ega sin särskilda betydelse. Utskottet anser derför
visserligen vara tillbörligt, att, der dessa läroverk upprätthållas eller utvecklas,
staten bör bereda dem understöd, på sätt i motionen såsom allmän princip
antydts. Af särskildt intresse har härvid varit att taga kännedom om det
förslag, hvilket finska senaten med anledning af senaste landtdagens beslut
rörande dervarande mindre läroverk till kejsaren i dessa dagar ingifvit.
Der icke särskilda lokala förhållanden nödvändiggjorde afvikelse, föreslås af
senaten till indragning efter hand de af finska statsverket upprätthållna
två-, tre- och fyrklassiga elementarskolorna, med hvilka jemväl möbler,
inventarier, undervisningsmateriel och bibliotek öfverlemnas åt vederbörande
stadskommuner eller för deras upprätthållande bildade föreningar,
bolag eller andra enskilda korporationer med rättighet att efter olika
lokala förhållanden omorganisera och underhålla dem såsom real- eller
borgareskolor med afslutade elementarkurser på i regeln 5 klasser, i hvilka
skolor jemväl flickor finge såsom elever intagas; och hemställes derjemte,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 11

att för upprätthållande af sådana af stadskommuner eller enskilde öfvertagna
eller eljest nyinrättade enahanda skolor skulle beviljas statsunderstöd
efter beräkning af 3,000 mark för hvarje i verksamhet varande klass,
med förbehåll likväl, att elevantalet i skolan uppginge till i medeltal
minst 12 i hvarje klass. Såsom synes, har den synpunkt, motionären
lagt till grund för sin framställning om att skolorna för allmänbildningsändamålet
icke nödvändigtvis borde anordnas såsom statsskolor, i förberörda
förslag egnats större afseende, än hvad utskottet anser hos oss ännu
skulle vara tillrådligt. Men utskottet vill på samma gång instämma i
hvad vid 1889 års riksdag statsutskottet yttrade i anledning af då afgifven
kongl. proposition om understöd åt enskilda läroverk; det förklarade
sig erkänna det principielt rigtiga i att för utvecklingen af ett lands
undervisningsväsen försök på olika håll gjordes med tillämpning af de
pedagogiska idéer, som alltjemt framstodo med yrkande att blifva förverkligade
och med löfte om en snabb och säker förbättring af uppfostran
och undervisning, samt att experimenterandet i detta afseende helst borde
under medverkan från statens sida ske genom den enskilda företagsamheten.
Äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde det blifva en vinst för
staten, om den genom ett jemförelsevis mindre bidrag kunde upprätthålla
talrikt besökta privata läroverk. Utskottet håller dock före, att dessa
läroverk icke gerna kunna vara att finna annorstädes än i några få af
våra större eller största städer, och att intresset för undervisningsväsendet
i allmänhet icke torde vara tillräckligt stort inom landet för att derå
skulle ens i hufvudsaklig mån kunna byggas de läroanstalter, åt hvilka
den medborgerliga bildningens bibringande skulle anförtros. Det »helst»,
motionären vidfogat sitt förslag i detta stycke, torde väl ock antyda, att
han inskränkt det till de fall, der ett val verkligen skulle visa sig
föreligga.

Hvad slutligen beträffar de nya gymnasialläroverken, torde deras antal
otvifvelaktigt böra inskränkas, helt enkelt på den grund, att, då lärjungeantalet
i läroverkens högsta klasser ju redan är jemförelsevis obetydligt och
antagligen efter genomförandet af ifrågasatta anordningen lärer blifva än
mindre, nödig hänsyn till detta förhållande bör betinga en motsvarande reduktion
af läroanstalterna. Tydligt måste ock vara, att olika förhållanden
kräfva deras olika utrustning. Då i rikets största städer och antagligen
jemväl i några andra dessa nya läroverk måste förses med både klassisk
och real linie, lära å andra platser blott endera af sagda linier behöfva tagas
i anspråk.

Då det emellertid icke gerna låter sig förena med ett tillfälligt utskotts
mera begränsade befogenhet att djupare ingå i utredandet af en

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

fråga, hvilken väl är pedagogisk, men på samma gång äfven ekonomisk,
och vid hvars närmare behandling åt ständigt utskott förbehållna uppgifter
ovilkorligen träda i vägen, har utskottet ansett sig böra inskränka
detta sitt yttrande till de mera principiella synpunkter, hvilka af motionen
beröras. Utskottet har så mycket hellre så tillvägagått, som utskottet
känt sig öfvertygadt, att frågan ännu icke föreligger i det utredda skick,
att det skulle vara möjligt för Riksdagen i densamma besluta, derest detta
beslut, såsom skäligt är, skulle stödja sig på en allsidig granskning af det
vigtiga och i så många rigtningar ingripande ärendet. Men så mycket torde
vara fulltygadt ej blott genom oaflåtliga förslag inom Riksdagen, utan äfven
och icke minst genom den till 1887 års Riksdag af Kongl. Maj:t aflåtna
proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken,
att en framställning rörande ökadt tillgodoseende af allmänbildningens
kraf på undervisningsväsendet inom våra skolor måste vara ej blott befogad,
utan äfven synnerligen nödig; och tillåter sig derför utskottet hemställa,

att Första Kammaren, i anledning af herr Wieselgrens
motion, ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af nu gällande bestämmelser
rörande de allmänna läroverken, att den undervisning,
som anses nödig för beredande af en allmän bildning
utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet,
måtte varda inom dessa tillgodosedd i sådan män, att densamma,
kontrollerad genom en slutexamen, må kunna
bereda till inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor
samt medföra kompetens till vissa statsbeställ- .
ningar.

Stockholm den 2 maj 1896.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, 1SS9Ö.