Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1894:Tfu37 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1894, kl. 7 e. in.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 1, i. anledning af en utaf herr Vahlin i Andra
Kammaren väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Moj:t med begäran om utredning rörande bolags
förvärf af jordegendom i vissa delar af landet rn. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts i detta ärende afgifna
utlåtande är af följande lydelse:

Herr V. Vahlin har i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o
155, i hvilken 12 af kammarens öfriga ledamöter instämt, och hvilken ytterligare
9 af kammarens ledamöter undertecknat, med tillkännagifvande af
sitt instämmande i motionens syfte, föreslagit Riksdagen att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla:

»att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga
uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af vårt
land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer, äfvensom
statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och
den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att
Kongl. Maj:t ville, för såvidt de inhemtade upplysningarna sådant föranleda,
för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande
jordbrukarebefolkning i samma trakter kunna anses af förhållandena
påkallade.»

Såsom stöd för sin motion anför motionären följande:

»En af mig till Riksdagen år 1892 i motion n:o 7 gjord framställning,
att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
af bolags förvärf af fast egendom i vårt lands nordligare provinser,
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. (N:o 7.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

lyckades icke i följd af Första Kammarens underkännande af behofvet
af en dylik åtgärd vinna Riksdagens bifall. Då emellertid de i denna
motion påklagade förhållandena sedan dess ytterligare utvecklats till det
sämre, har jag ansett mig böra å nyo fästa Riksdagens uppmärksamhet på
denna för vidsträckta delar af vårt lands framtida utveckling och förhållanden
ytterst vigtiga fråga».

»Under senare år hafva flera motioner framlagts för Riksdagen, i
Indika framhållits önskvärdheten af att för vårt lands arbetarebefolkning
underlätta tillfället att förvärfva jordegendom; och har äfven en komité
för afgifvande af utredning ‘och förslag rörande denna fråga vaidt af Kongl.
Maj:t tillsatt. Hur berättigadt och betydelsefullt detta önskningsmål än
må vara, torde dock en annan dermed nära förbunden fråga i ännu högre
grad vara förtjent af Riksdagens allvarliga uppmärksamhet, den nemligen
att söka förekomma, att icke den redan befintliga sjelfegande jordbrukarebefolkningen
i en del af våra provinser allt mer undantränges för att ersättas
af osjelfständiga bolagsunderlydande. Alla de beaktansvärda skäl,
som tala för det förstnämnda synsmålet, ega i ännu högre grad betydelse
för det senare, liksom det äfven osökt framgår af det förhållande, hvari
dessa frågor stå till hvarandra, att den senares lösning bör föregå den
förras.»

»För flera af Riksdagens ledamöter torde det icke vara kändt, i hvilken
stor utsträckning icke blott skogbärande mark, utan äfven hela egendomar
i landets nordligare provinser inköpas af de stora sågverksbolagen.
I följd häraf eger en fortgående förminskning af de sjelfegande jordbrukarnes
antal rum, och det finnes ingen anledning att förvänta, att dessa
jordköp skola upphöra, förr än i flera vidsträckta delar af vårt land all
jord öfvergått till bolagsegendom.»

»hör svenska Riksdagen torde icke behöfva framhållas, af hvilken
betydelse för vårt folk det skulle vara, om den nu sjelfegande allmogen
i vidsträckta delar af vårt land skulle nedsjunka till den osäkra och
osjelfständiga ställningen af bolagsunderlydande, som, så till bostad som
arbetsvilkor helt och hållet beroende af bolagen, icke ens som brukare af
dessas åkerjord ega eller kanske icke medgifvas utöfva kommunal rösträtt.
Det skadliga inflytandet af dylika förhållanden i sedligt, rättsligt, politiskt
och ekonomiskt hänseende ligger i så öppen dag, att jag skall inskränka
mig att endast i ett fall påvisa de betänkliga olägenheter och faror för
rättskränkning, ett öfvermägtigt bolagsvälde är egnadt att medföra, äfven
för det fåtal sjelfegna jordbrukare, som i ifrågavarande trakter lyckats
bibehålla sig jemnsides med bolagen. Godtyckliga eller såsom sådana ansedda
åtgärder, vidtagna af bolagens tjensteman, kunna redan nu endast

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts {N:o 3) Utlåtande N:o 7.

undantagsvis af den, som deraf drabbas, beifras. Besväret och kostnaderna
för en utdragen rättstvist, för bolagen försvinnande obetydligheter, äro åter
för den enskilde, i synnerhet med så svag ekonomisk ställning, som de
flesta enskilde jordbrukare i norra delen af vårt land innehafva, ofta fullständigt
ruinerande. Erfarenheten om denna säkerhet för lagliga påföljder
af Övergrepp kan åtminstone icke vara egnad att hos bolagens tjensteman
utveckla en större aktsamhet om andras rätt för fall, der bolagens intressen
komma i delo med enskildes.» *)

»Har större delen af nordliga Sveriges jord öfvergått till bolagsegendom,
dess en gång sjelfegandé allmoge nedsjunkit till brukare och daglönare,
beroende af ytterst mägtiga korporationers tjensteman, utan möjlighet
att i sin hembygd kunna förskaffa sig en egen bostad, och kan
denna befolkning icke emotse någon förbättring af dessa förhållanden genom
statsmagternas mellankomst, då får man icke förvånas, om socialistiska
och mot bestående samhällsordning än mer fiendtliga läror hos befolkningen
i dessa trakter — som man ännu tror sig kunna kalla ''Sveriges framtidsland’
— skola finna ett gynsamt emottagande. Dessa läror måste dock af
den tänkande, om han än underkänner deras så grund- som slutsatser, alltid
erkännas såsom följder af olyckliga, kanske äfven ofta vårdslösade
sociala förhållanden; visa de icke på botemedlen för ett samhällsondt, visa
de alltid att detta onda finnes.»

»Att åtminstone några större bolag numera väl vårda sin skog, skall
jag icke tillåta mig att bestrida, men någon uppodling af de vidsträckta,
härför tjenliga marker, som norra Sveriges skogar omsluta, lär knappast
vara förenligt med bolagens intressen och kan derför förväntas endast undantagsvis
komma till stånd. Men äfven för skogens fortvarande bestånd
lemna nuvarande förhållanden och lagstiftning ingalunda tillräcklig säkerhet.
Det låter väl tänka sig, att sådana konjunkturer kunna inträffa för bolag,
att de finna för sig fördelaktigast att helt och hållet afverka sina skogar.
I detta fall skall skogssköflingen komma att antaga dimensioner, vida utöfver
hvad som kunnat bli fallet, om skogen tillhört enskilde. Faran för en
dylik möjlighet blir alltid större, om, hvad i denna fråga icke får lemnas
ur sigte, våra bolagsaktier skulle allt mera öfvergå i utländska kapitalisters
ego, af Indika icke kan förväntas någon hänsyn till eller ens insigt om de
alltid skadliga, i många fall obotliga följderna för vårt land af eu för långt
drifven skogsafverkning.»

*) »Jag skall endast påminna om en lagbestämmelse till bolagens fördel: en klagande part kan
vara nödsakad att stämma ett bolags alla styrelseledamöter, af livilka flera måhända uppehålla sig i
främmande land. Blotta kostnaderna och besväret härför torde ensamt vara tillräckliga att afskräcka
mången från att söka häfda sin rätt på laglig väg.»

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

»Det är otvifvelaktigt, att genom bolagsinstitutionen möjliggjorts en
ekonomisk utveckling, som minst hos oss på annat sätt kunnat komma
till stånd. Men redan deraf, att dessa korporationer ega en kraft, som
är ojemförligt större än de enskilda personernas, framgår sjelf klart, att de
under vissa förhållanden gent emot dessa kunna komma att verka förtryckande.
Då staten icke endast medgifvit dessa bolag personlighetens
fulla rätt i de flesta fall, utan äfven utsträckt deras befogenhet derutöfver*)
och härigenom särskildt gynnat deras tillkomst och utveckling, lär det
äfven åligga staten att tillse, det icke dessa institutioners välde så utsträckes,
att det medför för vårt folk följder, som synas hota att blifva af
större menligt inflytande för detsamma än af den ekonomiska utveckling,
som bolagsinstitutionen i flera fall medfört, kan uppvägas.»

»De sorgliga förhållanden för norra Sverige, som i följd af bolagens
obegränsade jordförvärf redan inträd t och för hvarje år mer förvärrats
och som så allvarsamt synas hota dess framtida utveckling, hafva äfven
beaktats af såväl Vesterbottens läns landsting som af hushållningssällskapens
ombud vid deras möte »landtbruksriksdagen» under år 1893. De
motioner, som med anledning häraf till dessa korporationer afgifvits, äfvensom
af dem föranledda beslut om skrifvelse till Kongl. Maj:t finnas bilagda
denna motion.»

»Får det således anses konstateradt, att en verklig fara hotar vissa
delar af vårt land i följd af bolagens obegränsade inköp af jordbruksfastighet,
så lärer Riksdagen hvarken vilja eller berättigad kunna lemna
denna sak utan uppmärksamhet derför, att utfinnandet af medel att på
så sätt och i sådana fall söka inskränka bolagens jordförvärf, att bestämdt
skadliga ytterligheter förekommas, men den för en större företagsamhet
nödiga kraften bibehålies, icke är någon lättlöst uppgift.»

»Af de olika åtgärder, som härför kunna ifrågasättas, synes en väl
afvägd progressiv beskattning, stigande med de samegda jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde, icke sakna betydelse; men torde äfven
lagstiftningsåtgärder i annan rigtning kunna verka till vinnande af
samma mål.»

»I det outredda skick, frågan äfven denna gång förelägges Riksdagen,
anser jag emellertid olämpligt att söka anföra skäl för någon åtgärd eller

*) »Delegare i bolag äro icke ansvariga för bolagets förbindelser mer än till sina aktiers belopp;
bolagens, kanske sjelfva ej röstberättigade, ombud ega att å kommunal- eller kyrkostämmor föra talan
i alla frågor för hundrade, kanske tusentals, frånvarande aktieegare, utan hinder af att flera af dessa
icke äro svenska undersåtar, kanske icke alla välfräjdade, att de alträd t sin egendom till borgenärer
eller icke tillhöra statskyrkan. Den enskilde åter är endast medgifvet att, sjelf röstberättigad, föra
talan för en frånvarande, och i öfrigt anförda förhållanden disqvalificera honom att deltaga i kommunala
eller kyrkliga frågors afgörande.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

att upptaga till bemötande de invändningar, som mot hvilken åtgärd som
helst till rättande af här påklagade förhållanden anföras. Det är först,
sedan ett tillräckligt och tillförlitligt statistisk material blifvit insamladt
och förelagdt Riksdagen, som den kan sättas i tillfälle att öfverskåda och
till sin fulla betydelse uppskatta den föreliggande frågan, liksom äfven
att med full insigt bedöma de åtgärder, som för dess lösning kunna finnas
bäst afvägda.»

De i motionen åberopade bilagorna återfinnas på sidorna 11—19 i
den tryckta motionen.

Såsom motionären angifvit, väcktes af honom vid 1892 års- riksdag
i Andra Kammaren motion, n:o 7, i enahanda syfte som den nu afgifna.
Denna motion öfverlemnades till kammarens tillfälliga utskott n:o 1, hvilket
att börja med dels redogör för afvittringsverkets uppkomst i Jemtlands,
Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län samt dess uppgift att
främja dessa läns odling och bebyggande, dels ock framhåller, hurusom
efter 1860, till följd af trävarurörelsens frigörande från exporttullen hemma
och importtullarna i England och Frankrike samt genom de omfattande
jernvägsbyggnaderna, grufrörelsens utveckling och den allmänna industriella
uppblomstringen i Europa, de hemman och nybyggen tilldelade och hitintills
hardt när värdelösa norrländska skogarne på jemförelsevis kort tid
fingo högt värde och småningom blefvo föremål för sågverksegarnes spekulations-
och köplusta.

Derefter och för att gifva eu bild af huru de i motionen berörda
förhållandena utvecklat sig samt visa, till hvad omfattning hemman öfvergått
i bolagens ego, anför utskottet ur Konungens befallningshafvandes
5-årsberåttelser följande:

Kopparbergs län.

I femårsberättelsen för 1861—1865 berömmes det system, som vunnit
insteg, att trävarubolagen inköpa af skogsegarne afverkningsrätten på viss
tid, vanligen 50 år, till mogen skog af visst minimiomfång.

I de följande båda femårsberättelserna, för 1866—1870 och 1871—
1875, vidröres ej ämnet.

I femårsberättelsen för 1876—1880 omtalar Konungens befallningshafvande,
att i Vestra Dalarnes revir allmogens skogar äro till största
delen försålda dels till bestämda dimensioner och dels till total afverkning.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

I österdalarnes revir hafva betydliga sågtimmerafverkningar och försäljningar
egt ruin. I Särna revir hafva de enskilde godsegarne med få undantag
försålt afverkningsrätten å timmerskogen på 50 år. I anledning af
planen att bygga en jernväg från Mora genom Helsingland till Bottenhafvet
uppdrog Konungens befallningshafvande åt storskifteslandtmätaren
Ad. Dahlgren att inhemta upplysningar om skogstillgången i öfre Dalarnes
tretton socknar. Af dennes redogörelse, upprättad 1881, framgår att inom
nämnda område funnos

kronoparker och boställsskogar ................................................ 366,562 tid.

härads- och sockenallmänningars samt enskildes nu disponibla
skogar ................................................................... 1,160,942 »

i sågverksbolagens ego.............................................................. 69,355 »

Skogar, hvarå afverkningsrätten blifvit upplåten:

på 10 år eller derunder..............................-■...... 49,267 tid.

» 10—25 år........................................................ 244,022 »

» längre tid än 25 år.................................. 577,068 » 870,357 »

2,467,216 tid.

Konungens befallningshafvande anmärker, att trävarurörelsen blifvit
koncentrerad hos några få stora bolag på sådant sätt, att rörelsen i deras
händer blifvit till ett tryckande monopol. Sålunda hafva de i allmänhet
uppgjort skogs- och timmerköpen för gemensam räkning i syfte att hålla
prisen uppe, och de kunna på samma sätt diktera prisen för allmogens
dagsverken och körslor. Botemedlet häremot finner Konungens befallningshafvande
i en jernväg, som kan skapa konkurrens.

I följande femårsberättelse, för perioden 1881—1885, framhåller
Konungens befallningshafvande, att den i förra berättelsen beklagade koncentreringen
af trävara affären i några få bolags hand under senaste femårsperiod
fortgått, liksom ock inköp af skogsegendom och afverkningsrättigheter.
Hela trävarurörelsen i öfre Dalarne domineras af till namnet
tre, men i verkligheten ett enda bolag. »Fullt fog — heter det vidare —
lärer förefinnas för det påstående — — att, om trävarurörelsens utveckling
kommer att fortgå i samma rigtning som hittills, den tid icke kan
ligga långt borta, då, till följd af den ekonomiska attraktionens naturlag,
nästan all skog i öfre Dalorten skall blifva de stora bolagen underlagd.»
Derjemte framhåller Konungens befallningshafvande, att den vida öfvervägande
delen af de skogar, som för närvarande disponeras af bolagen,
innehafves under afverkningsrätt på viss tid. Konungens befallningshafvande
finner det dock betänkligare, »om allmogen under full eganderätt
afhänder sig sina skogsmarker, hvarigenom dess ekonomiska sjelfständighet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 7

måste komma att undergräfvas». Men äfven i detta hänseende gåfve erfarenheten
under den sista femårsperioden anledning till oro. Medan,
som nyss nämndes, den skogsmark, hvilken 1881 disponerades af sågverksbolagen
under full eganderätt, uppgick till 69,355 tunnland, har sedan
den tiden i öfre Dalarne ej mindre än 38,656 tunnland afsöndrad skogsmark
öfvergått till och lagfarits af sågverken.

I senaste femårsberättelsen, för 1886—1890, framhåller deremot
Konungens befallningshafvande med glädje, efter att hafva omnämnt den
i de föregående femårsberättelserna påpekade faran af monopol, att »numera
all fara ur ofvannämnda synpunkt för trävarurörelsens framtid kan
anses förebyggd». Dels hade nemligen sammanslutningen de stora bolagen
emellan för gemensamma skogsköp upphört redan vid femårsperiodens
början, dels har länets jernvägsnät blifvit utsträckt till öfre Dalorten, hvarigenom
nya beqväma utfartsvägar för trävaror öppnats dels till Östersjön
och dels till vesterhafvet. Verkningarna häraf och af konkurrensen från
främmande trävarubolag hafva äfven redan visat sig i höjda virkespris
i orten.

Konungens befallningshafvande omtalar vidare, att egendomar, tillhörande
inhemska aktiebolag, ökats från 8,415,000 kronor år 1885 till
12,994,000 kronor år 1890 — »ett förhållande, som icke lärer kunna förklaras
på annat sätt än sååom en följd dels af det stegrade jordvärde, som
aktiebolagens egendomar, i likhet med jordbruksfastighet i allmänhet och
af samma förut uppgifna orsaker som denna, under den senare perioden
vunnit, och dels deraf, att åtskilliga jordegendomar under samma period
sannolikt öfvergått till aktiebolagen».

Under samma tid har den främmande undersåtar tillhöriga jordegendom
ökats från 110,100 kronors till 1,627,600 kronors taxeringsvärde,
i det två utländska bolag inköpt några dessförinnan i svenska bolags ego
varande egendomar.

* *

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde,
jemfördt med hela länets sammanlagda taxeringsvärde å jordbruksfastighet:

År. Inhemska aktiebolag.

1880........ 6,427,400 kronor

1885........ 8,408,300 »

1890........ 12,994,000 »

Utländingar.

110,100 kronor
1,627,600 »

Länet9 jordbruksfastighets
sammanlagda
taxeringsvärde.

77,154,017 kronor
74,224,700 »

96,257,800 » .

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

Mantalen äro här ej upptagna, enär fullständiga och likartade uppgifter
härom ej förekomma för detta län.

Gefleborgs län.

I femårsberättelsen för 1861—1865 beklagas, att öfverafverkning
eger rum.

I berättelsen för år 1866—1870 vitsordas, att större försigtighet och
omtänksamhet än tillförene å säljarnes sida gifver sig till känna vid skogsköpens
uppgörande. Berättelsen för 1871—1875 vitsordar också, att
bättre hushållning med skogen inträdt, dock hufvudsakligen å de större
skogsegendomarne. De inom länet högt uppdrifna skogsafverkningarna
gälla i synnerhet allmogens skogar, å hvilka afverkningsrätt blifvit upplåten
åt trävarubolag.

I femårsberättelserna för 1876—1880 och för 1881—1885 förekommer
intet, som berör det utskottet föreliggande ämnet.

Berättelsen för 1886—1890 är ännu icke afgifven.

* *

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med taxeringsvärdet och mantalet å jordbruksfastighet
i hela lånet:

Inhemska aktiebolag.

Utländingar.

Länet.

Taxeringsvärde. Mantal.

1880.. .. 6,306,303. 184,005

1885.. .. 9,063,700. 233,173

1890.. .. 13,086,600. 332,668

Taxeringsvärde. Mantal.
2,000

Taxeringsvärde. Mantal.

75,670,558. 2,187,911

71,248,500. 2,190 hl
68,878,000. 2,191 g}.

Jemtlands län

Ur femårsberättelsen för 1856—1860 må återgifvas: »Till de flera

trävarubolag, som bildat sig utefter floddalarne mot Östersjön, har allmogen
ganska allmänt försålt sina, vattendragen närbelägna och tillgängliga
skogstrakter, oftast för afverkning inom viss tid, vanligen 50 år, och med
vilkor att endast den mogna skogen af visst omfång får tagas. Endast
sådan skog eger här något värde, som kunde löna de dyra utdrifnings -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 9

och flottningskostnaderna». Konungens befallningshafvande framhåller vidare,
att detta är till gagn för orten, äfven om den stegring af arbetslönerna,
skogsrörelsen medfört, är menlig för jordbruket. Förr afbrändes ofantliga
skogstrakter, då de voro fullkomligt värdelösa och inkräktade på betesmarken.
Det var »det minst besvärliga sättet ''att hålla skogen ifrån sig’;
och med skogen uppbrändes äfven matjorden. Man ser vidsträckta trakter,
der eldens härjningar ännu efter ett hälft, kanske ett helt sekels förlopp
uppenbara sig i nakna, på all växtlighet blottade hedar».

I femårsberättelsen för 1861—1865 framhålles, huru å ena sidan
allmogen för allt för ringa köpesumma emot skogens värde och stundom
med allt för liten försigtighet med afseende å afverkningsvilkoren afhändt
sig afverkningsrätten å sina skogar. De influtna skogsförs^ljningsmedlen
komma i allt för ringa mån jordbruket till godo o. s. v. A andra sidan
betonas den goda arbetsförtjenst, befolkningen vunnit genom skogsrörelsen,
och den bättre insigt om skogens värde, allmogen förvärfvat sig.

De båda följande fem årsberättelserna, 1866—1870 och 1871—1875,
beröra icke särskild! ämnet, utan hänvisa till det förut sagda.

I femårsberättelsen för 1876—1880 påpekar Konungens befallningshafvande
den återgång i skogsafverkningen, som under senare hälften af
årtiondet till fromma för jordbruket inträdt i jemförelse med den svindelartade
höjd, hvartill trävarurörelsen steg under 1870-talets förra hälft och
som länsstyrelsen hoppas icke skall återkomma. Frågan om inköp af jord
genom trävarubolagen beröres ej.

I femårsberättelsen för 1881—1885 åter yttrar Konungens befallningshafvande
bland annat: »Som ofvan omförmålts (nemligen på tal om

vården af de enskildes skogar) äro en stor del skogar genom kontrakt få
längre tider*), vanligen 50 år i sänder, upplåtna till afverkning åt sågverksegare
vid Östersjökusten. Bonden är under denna tid och, då förhållandena
numera oftast tvinga till ingående af nya kontrakt, sannolikt
för all tid och säkert för flere generationer frånkänd all dispositionsrätt
öfver den dyrbara egendom, som skogen utgör, och har på många orter,
i synnerhet i Herjeådalen, nedsjunkit till att genom körslor och annat
arbete åt andra i sin egen skog söka sitt uppehälle; och detta blir allt
fortfarande mångens öde, så länge lagen medgifver förvärfvande af nyttjanderätt
till skog på långa tider. När tiden för det gamla kontraktet
kommer så nära sitt slut, att. 10, 15 och 20 år blott återstå, erbjudes
bonden att göra ny affär på ny lång tid och till nedsatta dimensioner, och
vanligen sker så.

*) Kursiverailt i femårsberättelse!!.

Bill. till Riksd. Prot. 1834. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

»På senare tider hafva skogsförhållandena i länet inträdt i ett nytt
skede, hvars utveckling kan medföra en omskapning af bestående förhållanden,
af beskaffenhet att vara väl värd att i tid uppmärksammas».

»De vid kusten belägna sågarne, hvilkas egare äro hänvisade att köpa
sitt behof af virke inuti landet, i närheten af flottningsbara vattendrag,
voro sannolikt, åtminstone en stor del af dem, icke vid anläggningen afsedda
att blifva en affär för lång framtid. Uppfattningen i detta hänseende
har emellertid blifvit en annan, sedan man funnit, att skogstillgången
var långt större än från början kunnat beräknas, att återväxten är bättre
än man trott, att skogstrakter, som ansetts otillgängliga, allt sedan upprensningen
af vattendragen fortskridit, blifvit åtkomliga, och att framtiden
synes innebära, att äfven ..mindre grofva dimensioner få värde, hvarigerom
omloppstiden förkortas. Åtskilliga sågverksegare hafva derför på senare
tider genom inköp af hemman med skog*) sökt betrygga sågverksrörelsens
framtid. Detta har skett och sker fortfarande i stor skala, och redan
finnes det byar, i skilda delar af länet, der sågverksegare förvärfvat eganderätt
till hälften och mera af alla hemmanen. Att på många ställen förvärfvet
af det hela blott är en tidsfråga, ligger för öppen dag. En lockelse
för bönderna att sälja sina hemman ligger deruti, att köpeskillingen
ofta kan betraktas som ganska frestande, då endast värdet af hemjorden
och rättigheten till husbehofshygge i skogen är hvad den nuvarande egaren
afhänder sig, då disposition af skog är såld för tid, som ofta omfattar
både den nuvarande egarens och hans barns lifstid. En annan orsak
till de många försäljningarna till sågverksegare är att söka i skiftesstadgan.
Då nemligen skifte skall betalas, är det egaren, som skall svara
för liqviden, äfven om han, för huru lång tid det vara må, till annan
upplåtit rättigheten till afkastningen, och då bonden sålt afverkningsrätten,
så har han ingen hjelp till skifteskostnaderna att påräkna ur skogen,
men den stora ytvidd, skogen intager, gör dessa kostnader så mycket
drygare.»

Efter att hafva anmärkt, det skifteskostnaderna ofta uppgå till sådana
belopp, att egaren har valet blott mellan godvillig och exekutiv försäljning,
fortsätter Konungens befallningshafvande:

»Det måste således antagas, att vissa stora delar af länet, särskilt
i Herjeådalen, komma att tillhöra några få personer eller firmor, och att
det sjelfegande bondeståndet derifrån helt och hållet aflägsnas. Hvilka
följder i socialt hänseende denna omhvälfning af bestående förhållanden
kommer att medföra, är svårt nu förutse; men man kan väl tänka sig,

*) Kursiverad t i femårsberättelsen.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

att ett tillstånd, der jorden eges af främmande, långt bort i andra landsändar
boende affärsman, och befolkningen på stället består af inspektörer
samt af dem beroende brukare, icke är att föredraga framför den sedan
hedenhös i vårt land existerande sjelfegande jordbrukareklassen.»

Femårsberättelsen för senaste period, 1886—1890, är ännu ej afgifven
för detta län.

* *

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med hela länets taxeringsvärde å jordbruksfastighet
och mantal:

År.	Inhemska aktiebolag.	Utländingar.	Länet.
Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde. Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	1,084,000.	28,869.	--—	31,651,500.	1,105,893.
1885	2,101,900.	62,673.	27,100. 1,028.	33,032,300.	1,107,627.
1890	3,788,400.	98,228.	____	--*)	-*)

Vesternorrlands län.

I femårsberättelsen för 1861—1865 omnämnes den storartade utvecklingen1
af trävarurörelsen.

T berättelsen för 1866—1870 yttrar Konungens befallningshafvande
•— efter att hafva framhållit den öfverdrifna skogsafverkningen äfvensom
de rikliga förtjenster, skogsrörelsen framkallat, jemte dess skuggsidor,
slöseri samt öfverdådigt och oordentligt lefverne —: »Bland den öfverdrifna
skogsafverkningens menligaste följder bör icke heller förtigas dess
ofördelaktiga inflytande på det med nybyggens anläggning afsedda statsändamål.
Om dermed endast förstås den odlade jordens skyndsamma upparbetande
och lägenheternas snara omföring till skatte, så vore allt väl
bestäldt; men de flesta af de nybyggen, hvilka ega någon ansenligare
skogstillgång, hafva tv värr blifvit föremål för sågverksegares och trävaruhandlandes
spekulationer, och genom köp, som enligt understuckna aftal

'') Saknas ännu uppgift.

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

endast afse skogen, varda nybyggena åt dessa senare öfverlåtna. I afräkning
å köpeskillingen blifva de nödiga husen uppförda samt den föreskrifna
åker- och ängsvidden brådstörtad! med konstlade medel upptagen
— den förra mången gång å mark, som varit lättast att bearbeta, ehuru
till åker eljest föga lämplig; och sedan byggnads- och odlingsskyldigheten
såmedelst måste anses vara fullgjord samt skattebref utfärdats, börjas
skogssköflirfgen samtidigt med den förra nybyggesjordens återställande till
de förre åboarne, hvilka under tiden vanligen i vällefnad förstört köpeskillingen
och vid lägenheternas återtagande ofta sakna tillgång och förmåga
att åt åkerns underhåll egna gödning och vård. Följden häraf synes
vara uppenbar. Det har redan inträffat, att dylika nybyggesinnehafvare
efter frihetsårens slut varit urståndsatte att utgöra sina onera till
staten; och om än Eders Kongl. Majrts befallningshafvande beredvilligt
erkänner, att eu eller annan sågverksegare, med nybyggenas bibehållande,
åt deras rätta bebrukning egnat sorgfällig tillsyn, befarar dock Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att en mängd af de på detta sätt tillkomna
nya hemman skall måhända innan kort förfalla till skattevrak.»

I berättelsen för 1871—1875 framhålles likaledes med styrka den
missrigtning, nybyggeväsendet erhållit genom att varda till skogsspekulation.
»Om man skulle bedöma framstegen af nybyggenas uppodling endast
efter den ifver, med hvilken odlingarna å dessa lägenheter gemenligen
bedrifvas, så vore man frestad anse dem icke allenast stora, utan
till och med utomordentliga, enär, som ofta nog inträffar, länets egna
arbetskrafter icke alltid befinnas tillräckliga, utan till och med främmande
arbetare, hufvudsakligen vermländingar, äfven härför måste anlitas.» Konungens
befallningshafvande anmärker, att man bort fordra för skattelösen,
att nybyggesinnehafvaren under några årsföljder kunnat vinterföda ett visst
antal kreatur af ställets egen foderafkastning och samtidigt beså och skörda
en viss areal åkerjord, allt lämpadt efter nybyggets skattetal. Konungens
befallningshafvande hoppas dock, på grund af den allmänna ekonomiska
utvecklingen, att ej många skattevrakshemman skola uppstå.

»Sågverksegarne söka fortfarande att genom inköp af afverkningsrätt
till skogstrakter tillförsäkra sig så stora skogsområden som möjligt. Skogarnes
ökade värde har dock gjort allmogen mindre benägen för att på
så sätt afyttra sin skog, hvadan, der dylik försäljning dock förekommer,
ett med skogens värde någorlunda öfverensstämmande pris äfven måste
erläggas, ett förhållande, som sällan eller aldrig ifrågakom vid tidigare
skogsförsäljningar.»

I femårsberättelsen för 1876—1880 omförmäles, att under nämnda
period 94 nybyggesandelar öfverförts till skatte. Af dessa hafva 34 öfver -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 13

gått i sågverk segares och trävaruhandlandes ego; hvad återstoden vidkommer,
hafva i många, och möjligen de flesta, fall nybyggare genom tidigare
köpeafhandlingar afhändt sig afverkningsrätten till skogen. Fördelen
af åtgärden har alltså i första hand tillfallit sågverks- och trävarurörelsen.

I berättelsen meddelas för öfrigt, att skogsköp med afverkningsrätt
under vissa år väl ännu förekomma, men dylika köpeaftal hafva under
perioden hvarken varit synnerligen många eller afsett, någon stor skogsareal.

I femårsberättelsen för 1881 —1885 heter det, efter det Konungens
befallningshafvande yttrat sig om skogens vård och skötsel:

»I öfrigt tyckes en bättre insigt om ungskogens stora värde vinna
allt mer insteg äfven hos allmogen. Att denna åsigt förefunnits tidigare
hos sågverksbolagen och trävaruspekulanter i allmänhet, derom bär den
ifver, hvarmed inköp af s. k. tillväxtskogar bedrifvits och bedrifves, ett
nogsamt vittnesbörd.

»Då allmogen under senare åren synbarligen varit mindre benägen
att försälja afverkningsrätt till sina skogar, hafva spekulanterna i skogsköp
inslagit på en annan väg, för att komma i besittning af så mycket skogsmark
som möjligt.

»Förhållandet är nemligen, att, så fort ett hemman af en eller annan
anledning finnes till salu, hamnar ett sådant hemman, för så vidt det har
någon afsevärd skogstillgång, nästan alltid i eu eller annan skogsspekulants
ego, enär någon allmogeman härvid icke med utsigt till bergning kan
konkurrera.

»Huru stor del af länets skogsareal, vare sig med everldlig besittningsrätt
eller endast med afverkningsrätt, på så sätt öfvergått till skogsuppköpare,
har länsstyrelsen sig visserligen icke bekant, men att den är
högst betydlig och antagligen betydligare än hvad som står väl tillsammans
med allmogens rätt förstådda intresse, är helt visst; och må, såsom
ett exempel på i hvilken utsträckning jordbruksfastigheter redan kommit
i sågverk segares eller andra trävaruexportörers händer, anföras, att ett
enda sågverksbolag under loppet af senaste tio år ioiiköpt omkring sjuttio
hemman eller hemmansdelar ensamt inom norra Ångermanlands fögderi
och dessutom inemot trettio i Lappmarken. Vare sig nu, att ett sådant
af icke-jordbrukare inköpt hemman af sin nye egare lägges under eget
bruk, öfverlåtes till eu laiidbonde eller arrendator, hvilket kanske oftare
är fallet, eller försäljes till annan person, hvarvid afverkningsrätten alltid
undantages för närmaste 50 år, så är i de flesta fall den gifna följden af
en dylik transaktion, att hemmanets jordbruk försättes i ett betänkligt
tillbakagående, hvarförutom det inom en del orter i länet är mycket antagligt,
att en förut besuten och sjelfständig bondeklass på så sätt kommer

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

att efterträdas af beroende landbönder och arrendatorer, eller af hemmansegare,
hvilka, i saknad af all inkomst af skogen, blifva hänvisade till eu
ganska bekymmersam existens. A andra sidan får dock icke förnekas, att,
från skogsvårdens synpunkt sedt, det är en fördel, ju större skogskomplexer
som bildas, helst när dessa, såsom här i länet i många fall eger
rum, innehafvas af kapitalstarka bolag och under full eganderätt.»

I femårsberättelsen för 1886—1890 heter det bland annat: »Nybyggesskogar
med inskränkt skogsräf äro till antalet 36 med en skogsareal
af 30,599,49 hektar. Dessa egas till allra största delen af sågverken äfvensom
af trävaruhandlånde, hvilka förvärfvat dem med fästadt afseende å
hithörande skogars betydande värden; och har det visat sig, att de allt för
rikliga skogsanslagen, som tilldelats nyhemmanen såsom understöd för
jordbruket, snarare motverkat landets uppodling och kultur än, såsom afsigten
dermed varit, bidragit till hemmanens förkofran. De flesta af dessa
äro ock numera att betrakta såsom verkliga skogsdomäner, å hvilka jordbruket
för all framtid torde förblifva bisak.

* *

År.	Inhemska aktiebolag.	Utländingar.	Länet.
Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde. Mantal.	, Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	4,143,800.	131,033.	24,600. l#j.	71,559,745.	1,724^-
1885	6,455,100.	175,329.	38,700. 0,954.	68,466,400.	l,730if.
1890	11,738,500.	250tV,.	6,100.	75,384,450.	1,759^,
		Vesterbottens län.

Femårsberättelsen för 1856—60 klagar öfver skogssköfling. Den inkomst,
som tillskyndas allmogen genom skogshygge och skogsförsäljning,
är sällan af någon varaktighet, utan förfares i slöseri och oordentligt lif.

I följande femårsberättelse, för 1861—65, heter det: »Skogsegarne,
som till största delen utgöras af allmoge, hafva i allmänhet haft föga inflytande
på bestämmande af afverkningsbeloppen, emedan de i de flesta

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 15

fall i sin ordning stå i beroende af sågverksegaren och stundom till honom
på viss tid öfverlåtit afverkningsrätten till skogen, vanligen på 50 år.»

I femårsberättelsen för 1866—70 klagas öfver lättsinnig skogshushållning
och afverkning af skogen till ruinerande små dimensioner. »Det
större värde, som skogarne i följd af deras förminskning och konkurrensen
mellan virkesuppköpare numera ega, jemte lättheten att genom försäljning
af afverkningsrätten till skogen vinna ett kapital, som mången gång tyckes
öfvergå hemmanets värde, äfvensom förespeglingar om arbetsförtjenst med
hygge och nedforsling till vattendragen af virket, äro frestelser, hvilka, då
fråga uppstår om försäljning på vissa år af afverkningsrätt till skog, allmogen
icke kan motstå, desto mindre som den vanligen ej förstår uppskatta
värdet af det räntebärande kapital, som representeras af skogen, hvilket år
efter år ej oväsentligt höjes. Dessa så kallade skogsköp, som vanligen afslutas
på 50 år och intecknas i fastigheterna, hafva under perioden förökats
i ej ringa antal.»

1871—75 års berättelse uttalar tillfredsställelse öfver den nya afvittringsstadgan
för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker, hvarigenom
försäljning af skog från skattehemmanen medgafs först efter utsyning.

I femårsberättelsen för 1876—80 uttalas liflig önskan att få den
s. k. norrbottenslagen utsträckt till att gälla också för detta län för att
förebygga skogssköfling. Revirförvaltaren i Skellefteå påpekar, hurusom
»sågverksegare och sparrexportörer uppköpa efter hand dels hemman och
dels afverkningsrätt till skogen derå under vissa år, vanligen 3, 5 ä 10
år. — — Endast inom Jörns kapellförsamling är afverkningsrätten till
skogen å omkring 50 skattehemman antingen delvis eller helt och hållet
försåld, och omkring 20 dylika hemman äro under full eganderätt inköpta
af trävaruexportörer». I synnerhet under 1880 års höst inköptes en stor
del hemman och skogar, emedan man börjat frukta, att Norrbottenslagen
skulle utsträckas till Vesterbotten. Revirförvaltaren i Södra Lycksele uppgifver,
att »de enskilda skogarne der med få undantag blifvit försålda till
sågverksegare på 50 år».

Femårsberättelsen för 1881—85 berör ämnet endast så till vida, som
deri framhålles menligheten af de 50-åriga afverkningskontrakten. »Genom
skogens skiljande från hemmanet under så lång tid beröfvas detta senare
den afkastning, som skogen eljest skulle lemnat och som väl kan behöfvas
för nedläggande af förbättringar på jordens brukande m. m.»

I sin femårsberättelse för 1886—90 yttrar länsstyrelsen bland annat:
»De hemman, som för skogsnfverkning blifvit inköpta, skötas i allmänhet
illa såsom jordbrukslägenheter, hvilket är eu naturlig följd af innehafvarnes
önskan att i första rummet använda sina arrendatorer till arbete vid skogs -

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

fällning och timmerutdrifning. För att visa, att detta förhållande ingalunda
kan anses vara af ringa betydelse, vill länsstyrelsen nämna, att en
ganska stor del af länets jord, synnerligast lappmarkens, kommit i sågverksbolagens
ego. År 1881 innehade alla industriella inrättningar och
bolag inom hela länet tillsammans mantal, allt med ett taxerings värde

af 1,514,950 kronor; vid periodens slut innehafva sågverksbolagen
ensamt inom lappmarken 61J$ff§ mantal, taxerade till 2,639,000 kronor.
Denna oerhörda ökning i hemmansköpen upphörde emellertid, då förhoppningarna
om en ändrad skogslag för lappmarken blefvo stäckta.»

Inhemska aktiebolag.

Taxeringsvärde. Mantal.

1,562,950. 23,637.

2.407,800. 48,824.

4,473,100. 104H -

År.

1880 ....

1885.....

1890.....

Utländingar.

Taxeringsvärde. Mantal.

1,700.

2,300.

0,135.

OM -

Länet.

Taxeringsvärde.

34,592,100.

39,656,700.

46,456,200.

Mantal.

1,048,467.

1,106m.

1,2071».

Norrbottens län.

I berättelsen för 1861—65 klagas öfver det öfverhandtagande sparrhygget,
som vidtager i den mån den äldre skogen hugges ut.

1866—70 års berättelse upprepar samma klagomål, men anmärker,
att det ej kan sägas råda skogsbrist inom länet.

Följande årsberättelse, för 1871—75, uttalar belåtenhet med den år
1874 tillkomna norrbottenslagen.

Femårsberättelsen för 1876—80 berör ej hithörande förhållanden.

I berättelsen för 1880—85 heter det bland annat: »Skogsköpen eller
arrenden af skog med afverkningsrätt under längre eller kortare tid hafva
på de senare åren nästan upphört. De, som ännu ega bestånd, härleda

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

sig från den tid, då exporten af sparrar och undermåligt virke bedrefs i
stor utsträckning från skogarne invid kusten och nedre sträckorna af de
beqväma vattendragen.»

Vid de två senaste femårsperioders slut, för hvilka uppgifter föreligga,
innehades af inhemska aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet
till följande taxeringsvärde och mantal, jemförda med hela länets
taxeringsvärde å jordbruksfastighet och mantal.

År.

Inhemska aktiebolag.
Taxeringsvärde. Mantal.

Utländingar.

Taxeringsvärde. Mantal.

Länet.

Taxeringsvärde. Mantal.

1880 3 65,500. 24,534.

1885 3,189,600. 165,817.

1,690,300. 118,795. 30,156,548. 871,539.

136,300. 15,115. 34,683,617. 900*ff.

Den stora olikheten förklaras deraf, att Gellivare gruffält och marker
under perioden öfvergått från utländsk hand i ett svenskt bolags.

Utskottet, som af den verkstälda utredningen fann, att motionärens
begäran var synnerligen beaktansvärd, tillstyrkte enhälligt bifall till hans
förslag.

Då utskottets utlåtande föredrogs i Andra Kammaren, uppstod endast
ett kortare meningsutbyte, och blef betänkandet derefter utan votering
bifallet.

Första Kammarens första tillfälliga utskott lemnar vid sin behandling
af motionen först en kortfattad redogörelse för de sex nordligaste
länens bebyggande och odling samt för der befintliga industriers uppkomst,
utveckling och framtidssträfvanden, sådana dessa förhållanden ditintills
framstält sig enligt utskottets uppfattning. I denna redogörelse medgifver
utskottet, dels att de stora bolagen, som att börja med förvärfvade sig
nyttjanderätten till enskildes skogar på 50 år genom så kallade skogsköp,
sedermera förvandlat denna nyttjanderätt till eganderätt genom inköp af
sjelfva fastigheterna, hvarigenom de förhållanden uppstått, som gifvit anledning
till herr Vahlins motion och Andra Kammarens dermed sammanstämmande
beslut, dels ock att trävaruindustrien, sådan den i landet bedrifvits,
föga egnat sig åt sjelfva skogsvården; men i den af motionären
Bill. till Riksd. Prot. 18114. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. 3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

såsom oroväckande ansedda företeelsen, att de industriella verken förvärfva
skog med full eganderätt, finner utskottet tydligen ligga en sträfvan att
betrygga dessa verks fortfarande bestånd, hvilken sträfvan måste framkalla
intresse för en god skogsvård. Utskottet medgifver visserligen vidare, att
stora sociala fördelar äro förenade med en sjelfegande jordbrukareklass och
att en befolkning, bestående af jordarrendatorer, torde vara mindre tillfredsställande,
men framhåller äfven, att inom rikets sydligare delar talrika
exempel föreligga derpå, att en befolkning af arrendatorsklassen ofta eger
lika framstående egenskaper som jordegareklassen samt att i vissa delar af
landet stora territorier utan olägenhet egas af enskilda personer eller bolag.

Derefter fortsätter utskottet:

»Den redogörelse, som af Andra Kammarens tillfälliga utskott i dess
utlåtande lemnas i enlighet med Konungens befallningshafvandes femårsberättelser,
öfver den del af länens taxeringsvärden å jordbruksfastigheter,
som belqper å hemman, hvilka af aktiebolag egas, synes ej heller för närvarande
innebära någon synnerlig fara, då t. ex. i Gefleborgs län, hvarest
den sydliga provinsen Gestrikland är synnerligen rik på jernverk, taxeringsvärdet
af sådan bolagsegendom ej uppgår till mer än 19 procent af länets
hela taxeringsvärde å jordbruksfastighet, samt motsvarande procenttal för
alla de sex nordliga länen utgör 14 procent af sammanlagda jordbruksfastighetssumman.
Kommer då härtill, att antalet af dessa bolag är högst
betydligt, torde vara klart, att samlandet på eu hand af eganderätt till
större jordområden ej förekommer i den oroande omfattning, motionären
framstält.»

»Dessutom är att antaga, att om det förslag till ändring i hemmansklyfnings-
och jordafsöndringsförfattningarna, som den komité, hvilken har
till uppgift utreda på hvad sätt tillfälle kan beredas obemedlade att bilda
egna jordbruk, i sitt underdåniga betänkande af den 25 september 1891*)
framlagt om ''egostyckning’, vinner godkännande, lämpligaste och rigtigaste
utvägen uppnås att i hufvudsak särskilja skogsbruk och jordbruk, då på
detta sätt utsträckes möjlighet till eganderätt af särskild skogsmark, och
sågverksbolagen kunna, med bibehållande af sin eganderätt till större delen
af skogsmarken, äfven med full eganderätt upplåta inegojorden, åbyggnaderna
och nödigt skogsområde för husbehof till jordbrukare, hvilka sålunda
blifva sjelfegande.»

»De i bolagsskogarna befintliga odlingslägenheter, som ej lämpa sig
för skogsbruk, komma sannolikt ock att med full eganderätt till odlare
upplåtas.»

‘) Skall vara den 5 mars 1892.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

»Då nu härtill kominer, att oegentligt måste vara att särskildt lagstifta
för bolag, då samma följder måste härflyta deraf, att en enskild
person förskaffar sig eganderätt till jord i stor utsträckning, och då något
verksamt sätt att förhindra den öfverklagade egendomssammanläggningen
ej torde kunna utfinnas utan åsidosättande af vigtiga rättsgrundsatser, får
utskottet slutligen och med återupprepande af hvad ofvan blifvit anfördt
derom, att nuvarande tillståndet ej synes böra föranleda till oro, föreslå,
att Första Kammaren för sin del för närvarande icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.»

Herr Lars Berg, med hvilken friherre R. Klinckowström förenade
sig, anmälde reservation emot detta beslut och ansåg, att utskottet bort
tillstyrka Första Kammaren att instämma i Andra Kammarens beslut, samt
anförde såsom skäl härför hufvudsakligen:

att det vore ett kändt förhållande, att det öfverklagade samlandet
under några fås egovälde af stora skogs- och jordegendomar inom Norrland
hittills på vissa trakter visat sig medföra sådana verkningar som afstannad
odling och minskadt antal jordegare, hvarpå vissa exempel anfördes
från de så kallade »odlingsdistrikten» inom Norrbottens län;

att, om inköp af jordegendom för några få enskildes räkning framdeles
fortsättes i den stora omfattning, som under den senaste mansåldern
egt ruin, sådant ovilkorligen skulle leda derhän, att en stor del af jorden
i de norrländska länens skogstrakter undandroges den pågående odlingen,
och att hela den sjelfegande allmogen nedsjönke till åbor och arrendatorer
samt i vissa fall till underlydande med ännu osäkrare ställning; samt

att, då Riksdagen förut för sin del beslutat en utredning »rörande
lämpligaste sättet och vilkoren för upplåtelse från kronodomäner af mark
till mindre jordbruk med eganderätt, åsyftande att befrämja en snabbare
uppodling af landet och ökad fast befolkning», den nu väckta frågan om
bevarande och bibehållande af den redan befintliga fasta befolkningen jemväl
vore väl förtjent af att samtidigt dermed tagas under ompröfning.

Då utskottets utlåtande föredrogs inför Första Kammaren, blef detsamma
efter en diskussion, i hvilken flere talare deltogo, af kammaren
bifallet. Såsom skäl härför hade hufvudsakligen anförts, att den omständigheten,
att tillfällig eganderätt till skog förvandlats till ständig eganderätt,
icke vore ett ondt, utan ett godt; att inom det län, der procenttalet
är som störst å egendomar, lydande under aktiebolag, utgjorde taxeringsvärdet
på jordbruksfastighet, som eges af aktiebolag, icke mer än 19 procent
af länets hela jordbrukstaxeringsvärde, hvilket icke vore så oroväckande,
synnerligast om i betraktande tages, att egendomarna egas icke
utaf ett bolag, utan af liera; att om den af den så kallade hemstads -

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

komitén föreslagna lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
komme till stånd, skulle utan tvifvel bolag, som fått i sin ego hemman
med både skog och inegor samt odlingsbar jord, nog begagna tillfället
att till hugade köpare lemna bort inegorna och odlingslägenheterna med
åtminstone nyttjanderätten af skogen till husbehof, och härigenom skulle
jordbruket icke hämmas, utan främjas samt tillika skogen väl vårdas, samt
att om man vill inskränka de stora bolagens rätt att köpa skogshemman,
inskränker man äfven jordegarnes rätt att sälja, hvilket åter kan hafva till
följd, att, om desse icke få sälja sina hemman förmånligt till ett bolag,
de kunna blifva tvungna att låta dem gå för en spottstyfver på exekutiv
auktion. För bifall till reservationen anfördes hufvudsakligen de skäl,
som finnas i densamma angifna, hvarförutom framhölls, dels att från år
1880, då bolagen egde i de fem norrländska länen och Kopparbergs län
392 mantal med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 19,890,000 kronor, till
och med år 1890 hade bolagsegendomarnes mantal stigit till 950 med ett
taxeringsvärde af 49,270,000 kronor, dels ock att det vore för Riksdagen
ogörligt att ens närmelsevis bedöma hela denna vigtiga fråga, innan densamma
blifvit af Kongl. Maj:t utredd.

Till fullständigande af här ofvan intagna utdrag af länsstyrelsernas
femårsberättelser får utskottet beträffande Gefieborgs, Jemtlands och Norrbottens
län, för hvilka dylika berättelser för åren 1886—90 icke voro i
fullständigt skick tillgängliga, när 1892 års tillfälliga utskott afgaf sitt
betänkande, meddela följande:

Berättelsen för Gefieborgs län innehåller, förutom sjelfva sifferuppgifterna,
intet uttalande i fråga om bolags förvärf af jordbruksfastigheter.
För Jemtlands län meddelas, »att på senare tider bolagen börjat köpa
hemmanen helt och hållet, och hafva dessa köp bedrifvits i större skala
egentligen i Fierjeådalen, men tendensen är densamma äfven beträffande
Jemtlands skogshemman, fastän den mindre svaga ekonomiska ställningen
hos Jemtlands hemmansegare, jeinförda med Herjeådalens, har gjort, att
hemmansköpen i Jemtland icke gå så raskt. Rop om hjelp af lagstiftningen
mot detta sågverksegarnes tilltagande förvärf af fastighet saknas
icke, men huruvida lagstiftningen, utan att kränka de principer, hvarpå
eganderätten hvilar, kan dervid något åtgöra, torde vara tvifvelaktigt.
Lättade bestämmelser för afsöndring ifrån och styckning af fast egendom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 21

torde vara det sätt, hvarpå lagstiftningen rättast bör ingripa,, ty sågverksegarne
vilja endast åt skogsegendomen, men icke den odlade jorden, då
det tvärtom måste ligga i deras intresse, att det tinnes tillgång på folk,
dragare, proviant och fourage i de trakter, der de drifva sin affär, och
detta kan icke vinnas, utan att jordbruk fortfarande kan drifvas med fördel.
» Med en tabell (H) visas, »att då bolagen år 1885 endast egde 17
procent af samtliga hemman i Herjeådalen, de nu ega 27 procent, och att
förvärfvet i somliga delar af provinsen gått ännu längre, ända derhän, att
i Lillherrdal en god del af socknen, öfver halfva hemmantalet, tillhör
bolagen». Af tabellerna framgår, att år 1890 utländingar i länet besuto
8,793 mantal med taxeringsvärde af 122,800 kronor, medan hela länets
hela mantal uppgick till 1,107,776 och dess taxeringsvärde till 34,935,000
kronor. Länsstyrelsen i Norrbottens län omtalar, att »skogsköpen eller
arrenden af skog med afverkningsrätt, Indika under den förra femårsperioden
afstannat, hafva deremot under den sistförflutna ökats och omfattat
betydliga vidder. Lika allmänt och måhända ännu allmännare har
dylikt förvärf af skog under sista åren skett genom köp af hela hemman,
hvilka i stor omfattning öfvergått från jordbrukarnes klass till sågverksegande
bolag, firmor och enskilde. Om dessa köp, såsom antagligt synes,
fortsättas, skall större delen af jorden i skogslandet öfvergå till sågverksindustrien
och den sjelfegande allmogen derstädes minskas. Om en sådan
öfvergång af större delen af jorden till några få egare och allmogens
deraf följande försvinnande i allmänhet är för modernäringen skadlig, så
är detta i högre grad fallet i Norrbotten, hvarest odlingen är ringa och
spridd samt hemmanen af stor vidd med rika odlingstillfällen, hvilka i
sågverksindustriens hand knappast torde blifva tillgodogjorda». Medelst
tabellerna 3, 5 och 6 visas, att år 1890 innehades af inhemska aktiebolag
nära 185 mantal med 3,488,450 kronors taxeringsvärde samt af utländingar
något mer än 15 mantal med 159,000 kronors taxeringsvärde, under
det att hela länet omfattade 942,6 mantal med ett taxeringsvärde af
44,734,550 kronor.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt ur länsstyrelsernas femårsberättelser
framgår tydligt, att bolags förvärf af jordbruksfastigheter i stor omfattning
egt och fortfarande eger rum åtminstone i Kopparbergs län och
de norrländska länen. Val har häremot under ärendets behandling år 1892
framhållits, att dylikt förvärf icke vore af synnerlig betydenhet, då taxe -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

ringsvärdet å samtliga i dessa provinser belägna, bolag tillhöriga jordbruksegendomar
år 1890 uppgick allenast till 19 procent af hela jordbrukstaxeringsvärdet
i Gestrikland och 14 procent i de öfriga landskapen. Utskottet
vill dock härvid erinra om det förhållande, att de hemman, som i
nämnda orter öfvergått i bolags eg o, i sjelfva verket icke ligga spridda
öfver hela länen, utan äro belägna hufvudsakligast, för att icke saga uteslutande,
inom dessas skogstrakter, hvadan det i viss mån blir vilseledande
att jemföra taxeringsvärdet å dessa hemman med taxeringsvärdet å länens
samtliga jordbruksfastigheter. En rigtigare uppfattning om jordegendomens
fördelning i dessa trakter torde erhållas genom en jemförelse mellan det
sammanlagda taxeringsvärdet och mantalet å alla inom nämnda trakter
belägna hemman eller skogsbygdssocknarne å ena sidan samt, å andra
sidan, enahanda värde och skattetal för de af bolagen innehafda jordbruksfastigheter,
ett förfaringssätt som ock iakttagits uti ofvan anförda
tabell H i femårsberättelsen för Jemtlands län 1886—90 beträffande Herjeådalen.

Utskottet befarar, att om en dylik jemförelse flerestädes komme till
stånd, den skulle visa ett långt mera oroande resultat med hänsyn till den
sjelfegande jordbrukareklassens aftagande och tillväxten af arrendator^-eller bolagsunderlydande med ännu osäkrare ställning. Och för händelse
så skulle vid en statistisk utredning befinnas vara det verkliga förhållandet,
torde här ock böra såsom en dess innebörd påpekas, förutom de faror i
socialt och politiskt hänseende, som i motionen framhållas, att ganska störa
delar af de norrländska skogsbygderna, ehuru försedda med många tillfällen
till odling och ett åtminstone någorlunda lönande jordbruk, genom
denna fastigheternas fördelning allt framgent torde förblifva ouppodlade och
föga befolkade.

Den i motionen behandlade frågan synes derför utskottet vara af
största betydelse ej blott för de norra länen och särskildt för deras skogstrakter,
utan ock för hela vårt fädernesland. Den har ock till en del och
i samband med andra förslag nyss bragts under Riksdagens pröfning
genom en den 11 april i Andra Kammaren utdelad motion (n:o 26 i
Första Kammaren) af herr C. Treffenberg angående revision af skogslagstiftningen
in. m. Att den äfven väckt uppmärksamhet å andra håll,
framgår deraf, att såväl hushållningssällskapens ombud vid sitt möte (den
s. k. landtbruksriksdagen) i Stockholm förlidet år som ock Vesterbottens
läns landsting beslutit att hos Konungen anhålla om åtgärder i den nu
föreliggande motionens syfte.

Vid sådant förhållande och då motionären, med frångående af sitt
år 1892 framstälda yrkande, numera föreslagit en utredning i det syfte,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

att regeringen må blifva i tillfälle att för Riksdagen föreslå de åtgärder,
som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning uti ifrågavarande
trakter kunna anses af förhållandena påkallade, synes det utskottet,
att Riksdagens kamrar böra hafva fullgiltiga skäl att samstämmigt bifalla
motionen.

Då flertalet af de ifrågavarande länens representanter i Andra Kammaren
undertecknat denna motion, framträder densamma yttermera såsom
ett uttryck för dessa trakters önskningar och behof, och detta bör, enligt
utskottets förmenande, för Riksdagen utgöra ett ytterligare skäl att allvarligt
behjerta de framstälda önskningsmålen.

Utskottet — som lika med motionären anser de för frågans lösning
bäst afvända åtgärder med full insigt kunna bedömas först sedan tillräckligt
statistiskt material insamlats — hemställer alltså,

att Andra Kammaren, med bifall till herr V.
Vahlins motion, för sin del beslutar, att Riksdagen må
hos Konungen anhålla, det ville Kongl. Maj:t låta infordra
och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,
som af bolag eges i de delar af vårt land,
der skogsavverkning i mer betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten
af denna bolagsegendom och den sjelfegande
jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt
att Kongl. Maj: t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranleda, för Riksdagen föreslå de
åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning
i samma trakter kunna anses af förhållandena
påkallade.

Vid föredragning af detta ärende biföll Andra Kammaren, hvad utskottet
sålunda hemstält; och har efter delgifningen af detta beslut Första
Kammaren för yttrande hänvisat detsamma till sitt tredje tillfälliga utskott;
och som, på sätt Andra Kammarens tillfälliga utskott här ofvan anmärkt,
motionären, med frångående af sitt år 1892 framstälda yrkande om begränsning
af möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet
till hvilken utsträckning som helst, hvilket yrkande utskottet icke skulle
hafva kunnat understödja, numera inskränkt sig till att föreslå en utredning
i det syfte, att regeringen må blifva i tillfälle att föreslå de åtgärder,
som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i de delar af
våld land, der skogsavverkning i mer betydande utsträckning eger ruin,

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 7.

kunna anses vara af förhållandena påkallade, så och på grund af hvad i
öfrigt, i ärendet förekommit, får utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
beslut.

Stockholm den 26 april 1894.

På utskottets vägnar:

CURRY TREFFENBERG.

Herrar
ling af detta

Evers och Sederholm hafva icke deltagit i utskottets behandärende.

Stockholm 1894. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.