Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1892:Tfu39 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1892, kl. 3 e. in.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt fråga om ändring i gällande bestämmelser
rörande ersättning till förrättning sman för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmåli.

För närvarande har 5 § i kongl. förordningen angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. in. den 12 juli 1878 följande lydelse:

»Erfordras resa för verkställande af förrättning å landet eller i
stad utom stadens planlagda område, äro förrättningsmän och vittne
berättigade till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst, dock att,
när flera förrättningar verkställas under samma resa eller på samma
dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i
förhållande till förrättuingsställenas afstånd från förrättningsmannens
och vittnets hemvist.»

I 7 § gällande utsökningslag stadgas:

»Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt
vittne»;

och i 7 § 11 kap. rättegångsbalken föreskrifves, bland annat,
att »skriftlig stämning bör svaranden i händer ställas af två trovärdiga
män, eller af en, der han svarandens skriftliga bevis derå kan få»;
hvarjemte i fråga om sättet för delgifning af handlingar i lagsökningsBih.
till Riksd. Prat. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. (N:o 9). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

mål 15 § utsökningslagen hänvisar till hvad för delgifvande af stämning
är stadgadt.

Vidare är genom kongl. förordningen angående stämningsmän
den 10 augusti 1877 föreskrifvet, att å landet häradsrätt och i stad
rådstufvurätt skall förordna »vissa män att, då de derom anlitas, delgifva
stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning, som i
utsökningsmål förekommer».

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 80) har herr
C. Persson i Ställhult, med hvilken herrar A. Johansson i Löfåsen,
S. M. Olsson, E. G. Fredholm, A. Svensson i Edum och A. Svenson i
Bossgården instämt, föreslagit:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan
ändring af Kongl. Maj:ts förordning af den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt till
^stämningsmän m. m., att reseersättningen må endast utgå och beräknas
från intill förrättningsstället närmast boende förrättningsmans eller fjerdingsmans
hemvist, äfven om annan mer aflägset boende person användes
för utförande af uppdraget eller såsom vittne.»

Motionären, som åt vederbörande utskott öfverlemnat att så redigera
hans skrifvelseförslag, att hvad som dermed åsyftades kunde vinnas,
anför såsom stöd för sitt förslag, att lagstiftarens mening vid
utfärdandet af ofvannämnda förordningar den 10 augusti 1877 och den
12 juli 1878 utan tvifvel varit, dels att personer skulle finnas att tillgå
å hvarje ort för ifrågavarande förrättningar, dels ock att kostnaderna
derför icke allenast skulle vara bestämda utan tillika hållas inom måttliga
belopp. Enligt hvad motionären förmenar, hade erfarenheten dock
visat, att utmätningsmän alltför ofta såsom vittnen medtagit personer
från sitt hemvist, och att sökande anlitade de stämningsmän, som voro
dem närmast boende, i stället för att använda den eller dem, som voro
bosatte närmast förrättningsstället eller der den sökte hade sitt hemvist,
hvilket tillvägagående förorsakade den, som i sista hand finge
betala resekostnaderna, en hög utgift, som skulle betydligt minskas,
om reseersättningen beräknades från närmaste intill förrättningsstället
boende stämningsmans eller fjerdingsmans hemvist; förrättningsman
och sökande dock obetaget att anlita den eller dem han behagade.
Motionären förklarar uttryckligen, att han med förrättningsman ej afser

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

utmätningsman i denna hans egenskap, utan med sitt förslag uteslutande
afser att inom rimliga gränser hålla reseersättningen till vittne,
som biträder vid utmätningar, och till stämningsmän för deras förrättningar
äfvensom till dem, som åtaga sig uppdrag af enahanda beskaffenhet.

Sedan Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1, till hvars förberedande
behandling ifrågavarande motion hänvisats, i sitt utlåtande
n:o 3 till en början erinrat om en vid 1890 års riksdag af herr H. Andersson
i Bringåsen väckt motion af liknande art med den nu förevarande,
yttrar sig utskottet sålunda:

»Hvad först angår reseersättningen till vittne vid utmätning särenden
anser utskottet det vara öfverensstämmande med rättvisa och billighet,
att denna ersättning i allmänhet utgår och beräknas högst efter afståndet
mellan förrättningsstället och vederbörande fjerdingsmans hemvist.

Enligt Kongl. Maj:ts stadga angående fjerdingsmän af den 1 juni
1850 hafva fjerdingsmän, hvar för sitt distrikt, till åliggande bland annat
att biträda exekutor vid verkställighet af domar och utslag. Då alltså
hvarje fjerdingsman inom sitt bestämda tjenstgöringsområde är skyldig
att tjenstgöra såsom vittne vid utmätning och dermed jemförliga förrättningar,
synes det vara rigtigt, att resekostnaderna för dylikt vittne
ej utgå med högre belopp än som svarar mot afståndet mellan förrättningsstället
och distriktets fjerdingsmans hemvist.

Beträffande sedan reseersättningen till stämningsmän anser utskottet,
att äfven här kostnaderna i möjligaste mån böra nedbringas.

Enär stämningsmän ej hafva visst begränsadt tjenstgöringsområde,
kan sökande anlita hvilken stämningsmän han finner för godt. En
följd häraf har blifvit den, att — såsom framhölls under diskussionen
i Andra Kammaren den 15 mars 1890 — sökanden ofta väljer från
förrättningsstället långt aflägset boende stämningsmän, hvarigenom
kostnaderna ansenligt uppbringas — allt till förfång för den fattige
gäldenären.

Då några afsevärda olägenheter af att närmast förrättningsstället
boende stämningsmän användes ej torde kunna påvisas, tvekar utskottet
ej att äfven härvidlag tillstyrka, att såsom regel bör gälla, att reseersättningen
beräknas högst efter afståndet mellan förrättningsstället och
närmast boende stämningsmän.

Utskottet har emellertid ej förbisett, att fall kunna inträffa —
såväl hvad angår fjerdingsmannen som stämningsmannen — då den
närmast boende är jäfvig eller af annan anledning hindrad att deltaga
i förrättningen. För dessa undantagsfall torde särskilda föreskrifter

4 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

varda af nöden. I frågans nuvarande läge anser sig emellertid utskottet
ej behöfva föreslå bestämmelser, huru reseersättningen under dylika
omständigheter skall utgå för att blifva mest rättvis för båda parterna,
utan torde ärendet i sin helhet kunna öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

Såsom framgår af justitieombudsmannens senaste embetsberättelse
har justitieombudsmannen uti skrifvelse den 25 juni 1891 hos Kongl.
Maj:t anhållit om meddelande af bestämmelser, dels efter indika grunder
resekostnadsersältning i de fall, kongl. förordningen den 12 juli 1878
afser, skall utgå, när resan verkligen sker på ångfartyg eller jernväg,
dels ock att det anses såsom tjenstefel, om förrättningsman fordrar
godtgörelse för ett med högre kostnad förenadt befordringssätt, än det
af honom under resan begagnade.

Enligt hvad utskottet inhemtat är detta ärende, som den 29 sistlidne
juni remitterades till statskontorets utlåtande efter Konungens
befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, fortfarande beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning. Under sådana förhållanden torde det vara
lämpligt, att äfven föreliggande resekostnadsersättningsfråga, som i viss
män kompletterar justitieombudsmannens framställning, bringas under
Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet, som i hufvudsak gillar motionärens förslag, men anser
inskränkningar i den af honom föreslagna bestämmelsen i vissa fall
vara nödiga, får alltså hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen
i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t måtte taga under ompröfning,
huru vida icke sådan ändring i kongl. förordningen den 12 juli 1878
angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmän m. m. må kunna ske, att i allmänhet reseersättningen
till vittne vid utmätningsärenden må utgå och beräknas
högst efter afståudet mellan förrättningsstället och distriktets fjerdingsmans
hemvist, samt reseersättningen till stämningsmål! högst efter
afståndet mellan förrättningsstället och närmast boende stämningsmans
hemvist, äfven i det fall att mer aflägset boende person användes såsom
vittne eller stämningsmän.»

Enligt till Första Kammaren åflåtet protokollsutdrag har Andra
Kammaren den 19 sistlidne mars bifallit dess första tillfälliga utskotts

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

ofvanberörda hemställan, hvarpå Första Kammaren hänvisat ärendet
till sitt tillfälliga utskott n:o 3.

Det lärer visserligen icke kunna förnekas, att vid utsökning af
gäld utsökningskostnaderna mången gång kunna uppgå till ett i förhållande
till den utsökta gälden oproportionerligt högt belopp, och
kan det derför väl synas önskligt, om, särskild! hvad beträffar fattiga
gäldenärer, dylika kostnader kunde i någon mån nedbringas. Att emellertid
för sådant ändamål beträda den af motionären och Andra Kammarens
tillfälliga utskott anvisade väg synes Första Kammarens tillfälliga
utskott erbjuda åtskilliga vanskligheter. Till en början vill utskottet
erinra, att åtminstone i ett speciel^ fall, och kanske det, särskild! i
fråga om fattiga gäldenärer, oftast förekommande, det föreslagna stadgandet
skulle kunna medföra ett alldeles motsatt resultat med det, som
dermed åsyftas. Det är ju nemligen ingalunda ovanligt, utan tvärt om
ganska vanligt, att en gäldenär, som hotas af utmätning, i sista stund
och för att undgå utmätning, hos utmätningsmannen infriar sin gäld.
Skulle ett sådant stadgande, som det föreslagna, komma till stånd,
lärer väl i de flesta fall utmätningsmannen, sedan han förvissat sig om,
att närmast förrättningsstället boende fjerdingsman är ojäfvig och eljest
oförhindrad att såsom vittne vid förrättningen biträda, på förhand kalla
denne att dervid närvara. Om nu gäldenären hos utmätningsmannen
infriar sin skuld så kort tid före den utsatta utmätningen, att utmätningsmannen
derförinnan ej hinner att om förhållandet underrätta fjerdingsmannen,
så infinner sig utan tvifvel denne å den utsatta dagen
på förrättningsstället. Fjerdingsmannen har, lika litet som utmätningsmannen
eller fordringsegaren, skyldighet att vidkännas den häraf uppkomna
kostnad, utan lärer denna nog komma att drabba gäldenären,
som sålunda åsamkas eu kostnad, som han under nuvarande förhållanden
undgår.

Vidare kunna ju mången gång vissa exekutiva åtgärder och delgifningsförrättningar
erfordra så stor skyndsamhet, att tiden icke medgifver
att på förhand påkalla närmast boende fjerdingsmans eller stämniugsmans
biträde dervid. Ett stadgande, sådant som det föreslagna,
skulle under nyssnämnda förhållande kunna för den, som begärt en
dylik exekutiv åtgärd eller har att föranstalta om en så beskaffad delgifning,
medföra, antingen att det dermed åsyftade ändamålet förfelas,
eller att lian, för att icke äfventyra något sådant, nödgas påtaga sig
kostnader, för hvilka han, huru nödiga dessa än må hafva varit, icke
skulle vara berättigad till ersättning. Andra, Kammarens tillfälliga
utskott, som behandlat frågan, har också nogsamt insett, att det föreBih.
till Itiksd. Prat. 1892. 8 Sand. 2 Afd, 1 Band. 5 Höft. 2

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.

slagna stadgandet icke skulle kunna införas med mindre åtskilliga undantag
derifrån medgåfves, men trott det lämpligen kunna öfverlemnas
åt Kongl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som kunde anses
erforderliga. Första Kammarens tillfälliga utskott håller emellertid
före, att med den mångfald af tillfälliga och vexlande förhållanden, som
det allmänna lifvet erbjuder, det sannolikt skulle för Kongl. Maj :t möta
oöfvervinneliga svårigheter att specialisera alla de undantag, det föreslagna
stadgandet nödvändigt måste medföra.

För öfrigt hyser utskottet den uppfattning, att i allmänna lagen
redan befintliga stadganden innebära tillräckliga garantier för, att ersättning
för kostnader af nu ifrågavarande slag icke bör kunna springa
upp till oskäligt belopp.

Utskottet får alltså hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 5 april 1892.

På utskottets vägnar:

HELMER FALK.

STOCKHOLM, P. A. SYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 189!.