Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1892:Tfu35 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1892, kl. 2 e. m.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt fråga om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 17) har herr J.
Andersson i Lysvik föreslagit:

att Riksdagen uti aflåten skrifvelse ville anhålla, det Kong!. Maj:t
täcktes vidtaga den åtgärd, att den i kongl. kungörelsen den 16 december
1887 medgifna rättighet att erhålla gemensam expedition måtte, angående
protokollsutdrag, utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller
testamentstagare sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten beviljas, utan
att å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång.

Till stöd för sitt förslag anför motionären följande:

»Vid 1887 års riksdag beslutades i anledning af väckt motion skrifvelse
(n:o 46) derom, »att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte, att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt sig dem
genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst dertill
måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom lagfart bekräftad,
måtte kunna å fastigheten undfå lagfart, utan att särskild! protokollsutdrag
och särskild! lagfartsbevis skulle behöfva af hvarje sterbhusdelegare för hans
andel lösas.»

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 8) Utlåtande N:o 5.

Detta beslut motiveras dermed, att »fall kunna inträffa, då de kostnader,
hvilka åtfölja lagfarten, förefalla oskäligt betungande, i synnerhet om värdet
af fastigheten är obetydligt. Ett sådant fall är det, då fäst egendom i boet
efter en afliden person tillfallit flere sterbhusdelegare, hvilka då enligt på
mänga orter vedertagen praxis nödgas att en hvar för sin lott i fastigheten
lösa särskild! protokollsutdrag och särskilt lagfartsbevis. Det kan
härvid, om fastighetens värde är ringa och sterbhusdelegarne äro många,
hända, att kostnaderna för lagfarten föga understiga eller till och med öfverstiga
värdet af fastigheten. Detta missförhållande framträder i synnerhet,
då sterbhusdelegarne gemensamt vilja försälja fastigheten, i hvilket fall
ingen vigt ligger derpå, att en hvar af dem erhåller särskildt bevis om
lagfarten.»

På grund af denna skrifvelse utfärdades den 16 december 1887 kongl.
kungörelse, angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen med följande tillägg:

»Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart a fast egendom,
som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom egendomen i dess
helhet öfvergått till en eller flere af delegarne eller till ny egare, eller har
lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förstnämnda ärende
gemensam expedition utfärdas, der ej annorlunda begäres.»

Det för det i detta tillägg stadgade medgifvandet — att då genom giftorätt,
arf eller testamente bekommen fastighet öfvergår till ny egare, som å
samma rättegångsdag söker lagfart å sitt fång, skall a det första fånget
gemensam expedition meddelas — i berörde riksdagsskrivelse anförda skälet,
»att i vissa fall kostnaderna för den sökta lagfarten förefalla oskäligt betungande,
såsom om fastigheten är ringa och sterbhusdelegarne många, då
det kan hända, att kostnaderna för lagfarten föga understiga eller till och
med öfverstiga värdet af fastigheten», samma skäl gäller äfven, om fastigheten
icke afyttras. Men det kan ej vara rätt, att arfvingar, om de behålla
sin ärfda fastighet, skola drabbas af dryg kostnad, som i betydlig mån
reduceras, derest fastigheten försäljes. Ett sådant förhållande, som att
fastighetens värde ej motsvarar lagfartskostnaden, har ock i Riksdagens
anförda skrifvelse erkänts som ett missförhållande, ehuru framträdande i
synnerhet, då sterbhusdelegarne vilja försälja fastigheten. Men ett erkändt
missförhållande bör rättas, hvilket så mycket lättare bör kunna ske, dä
någon rättsgrundsats ej utgör hinder derför, utan nämnda förhållande
uppstått enligt åberopade riksdagsskrivelsen genom »på mänga orter vedertagen
praxis».

Om ock särskildt lagfartsbevis, såsom betryggande eganderätten och

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

erforderligt för intecknings beviljande, för hvarje arfslott anses böra bibehållas,
så synes dock gemensamt protokollsutdrag vara tillräckligt, såväl då
lagfart förklaras hvilande som då lagfart beviljas.

Domstolars praxis i dylika fall är, att, då sökt lagfart förklaras
hvilande, protokollsutdrag derom meddelas en hvar sterblmsdelegare med
uppgift om hindret för dess undanrödjande, samt då lagfart beviljas,
utfärdas derom protokollsutdrag, som åtföljer lagfartsbeviset för hvarje
arfslott.

Det må ju anses orimligt och ett onödigt betungande, att för meddelande
af underrättelse om hinder för sökt lagfart samtlige sterblmsdelegare
skola vara ålagda lösa hvar sitt protokollsutdrag, då ett dylikt gemensamt
vore för ändamålet tillräckligt. Äfven vid lagfarts meddelande å ifrågavarande
fång bör ett för sterbhuset gemensamt protokoll vara tillfyllest, då
ej annorlunda begäres.

Att göra lagfartskostnad mer betungande än nödigt kan ej medföra
något gagn. Tvärt om. Utom det i många fall känbara och tryckande i
en sådan uppoffring blir följden af dylik praxis, att för kostnadens skull
sterbhus i det längsta möjliga uppskjuta med arfsskiftesförrättning och ansökan
om lagfart. Inom den kommun, jag tillhör, blefvo år 1890 omkring 100
sterbhus i följd af långvarigt dröjsmål af rätten ålagda att vid vite inom
viss förelagd tid inkomma med arfskifte, vid hvilkas uppgörande fall förekom,
då förste aflåtarens bröstarfvingar voro aflidna, så att årsskifte jemväl efter
dessa måste samtidigt upprättas. I sådant fall kan svårighet möta för
erhållande af giltiga underskrifter.»

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1, till hvars förberedande behandling
ifrågavarande motion hänvisats har i sitt utlåtande n:o 1, till en
början erinrat om dels en vid 1886 års riksdag af herr J. Smedberg väckt,
men genom kainrarnes skiljaktiga beslut förfallen motion, hvilken afsåg, utom
annat, att sterbhusdelegare, då de gemensamt sålde fast egendom, utan att
hafva sig emellan skiftat densamma, icke skulle behöfva att hvar för sig
söka lagfart, utan vara berättigade att gemensamt erhålla lagfart å sitt fång,
deröfver lagfartsprotokollet. skulle fä utgöra bevis och tjena såsom åtkomsthandling,
då köparen sökte lagfart; och att lagutskottet, som af billighetsskäl
tillstyrkt bifall i hufvudsak till motionen i denna del, då dermed afsåges det
speciella fall, när samtlige sterbhusdelegarne på en gång afhände sig den
oskiftade egendomen, uti sitt öfver berörda motion afgifna utlåtande framhållit,
huru som genom kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom den 16 juni 1875 införts den för vår lagstiftning dittills främmande
grundsats, att en livar, som med eganderätt åtkommit fast egendom, vore
skyldig att å fånget söka lagfart, äfvensom att, särskilt med afseende å arf

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

och giftorätt, detta stadgande innebure en nyhet, som onekligen kunde medföra
en förut icke befintlig börda för personer, hvilka på detta sätt vunne
eganderätt till fast egendom, men påläggandet af denna ökade förpligtelse
emellertid hade en giltig grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten,
som läge derpå, att åt hvarje fång af fast egendom, gåfves den offentlighet,
som lagfart medförde; dels innehållet i Riksdagens, af motionären åberopade
skrifvelse n:o 46 den 1 juni 1887 likasom behandlingen af den motion, som
föranledde berörda skrifvelses aflåtande, äfvensom innehållet i den med anledning
af samma skrifvelse utfärdade och uti nu förevarande motion anmärkta
kongl. kungörelsen den 16 december 1887 rörande ändrad lydelse af 11 § i
kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883; dels ock
den stämpelfrihet, som med anledning af en vid 1891 års riksdag aflåten
skrifvelse blifvit genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891 utsträckt
till protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller
arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till

1,000 kronor.

Härefter yttrar sig utskottet vidare sålunda:

»Af denna återblick finner man, att genom kongl. förordningen den
16 juni 1875 den dittills för vår lagstiftning främmande grundsatsen infördes,
att en hvar, som med egande rätt åtkommit fast egendom, är skyldig att å
fånget söka lagfart, och att särskildt med afseende å arf och giftorätt detta
stadgande innebar en nyhet, som onekligen kunde medföra en förut icke
befintlig börda för personer, som på detta sätt vinna eganderätt till fast
egendom.

Den nya lagfartslagen är tillkommen för att i möjligaste måtto betrygga
eganderätten till fast egendom derigenom, att den påbjuder lagfarande
af flera fång, som förut icke ansetts tarfva sådan bekräftelse.

Utskottet förbiser icke, att påläggandet åt denna ökade förpligtelse
hade giltig grund i den vigt för allmänna rättssäkerheten, som ligger derpå,
att åt hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, reda och säkerhet,
som lagfart medför; men utskottet anser denna princip kunna vidhållas, utan
att lagfartskostnaden göres mera betungande, än nödigt är.

I denna sin uppfattning styrkes utskottet ej blott åt lagutskottets utlåtande
i ärendet år 1886, Andra Kammarens tillslutning till motionen, de
fleste talarnes i Första Kammaren yttranden och af Riksdagens skrifvelse
n:o 46 den 1 juni 1887, utan äfven af Riksdagens beslut år 1891, med
anledning af herr (i. Anderssons i Himmelsby motion angående ändring i
kongl. förordningen om stämpelafgiften och dess med anledning deraf aflåtna
skrifvelse n:o 100 den 14 maj samma år samt Kongl. Maj:ts kungörelse i
ämnet med anledning af Riksdagens beslut i båda fallen, äfvensom af flera

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5■ 9

andra lagstiftnings- och lagskipningsåtgärder, hvarigenom man sökt för den
mindre bemedlade göra lagfartskostnaderna så billiga som möjligt.

Har nu denna utskottets uppfattning genom nyss åberopade åtgärder
af Riksdag och regering blifvit erkänd i lagstiftningen, så vill det synas
utskottet, som om rättvisa och billighet fordrade, att densamma till sin fulla
utsträckning genomfördes.

Under sådant förhållande, och då sterbhusdelegare, enligt kongl. kungörelsen
den 16 december 1887 om ändrad lydelse af 11 § i kongl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, erhållit rätt, att, då
de söka lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente
tillfallit, få gemensam expedition i det fall, att egendomen säljes och lagfart
å det nya fånget samma dag sökes, så förefaller det utskottet, som borde
samma rätt tillkomma sterbhusdelegarne, äfven om egendomen icke såldes,
helst som 11 kap. 1 § ärfda-balken uppenbarligen tillåter arfvingar att lefva
samman i bo oskifto.

Äfven i det fall, att lagfart af en eller annan orsak måste förklaras
hvilande, synes det utskottet, som att hinder icke borde möta derför, att
sterbhusdelegarne derom blefve underrättade genom ett enda protokollsutdrag,
och att de sålunda icke borde vara förpligtade att mot sin vilja lösa hvar
sitt sådant.

Utskottet delar alltså motionärens uppfattning i föreliggande fråga, och
får, med stöd af hvad här ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen uti
skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den
i kongl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen 11 §,
sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna
rättighet att erhålla gemensam expedition måtte, i hvad angår protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten beviljas utan att
å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång.»

Sedan Andra Kammaren den 2 i denna månad enligt till Första
Kammaren aflåtet protokollsutdrag bifallit dess första tillfälliga utskotts
ofvanberörda hemställan, har Första Kammaren hänvisat ärendet till sitt
tillfälliga utskott n:o 3.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 3 Käft.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

Genom kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 är stadgadt att hvar, som med eganderätt åtkommit fast
egendom, är skyldig att å fånget söka lagfart. Af denna skyldighet, som
redan derförut förefans i fråga om testamente, men först då införes med afseende
å giftorätt och arf, måste anses följa, att jemväl en hvar, som genom
giftorätt, arf eller testamente åtkommit fast egendom, är att betrakta såsom
särskild sökande för sig rörande sin fastighetslott och på sådan grund också
bör hafva särskild expedition angående sin lagfartsansökning. Från denna
allmänna regel gjordes dock genom kongl. kungörelsen den 16 december 1887
undantag så till vida att, då sterbhusdelegare eller testamentstagare söka
lagfart å fäst egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och
å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång, hvarigenom
egendomen i dess helhet öfvergått till en eller flere delegare eller till ny
egare, eller ock lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, i förstnämnda
ärende skall utfärdas gemensam expedition för sterbhusdelegarne eller testamentstagarne,
der ej annorlunda begäres. I sammanhang härmed torde böra
omnämnas, att Kongl. Maj:t genom utslag den 15 november 1881 förklarat
hinder i lag icke möta för arfvingar att gemensamt erhålla lagfart å dem
samfäldt i arf tillfallen, oskiftad fastighet. Hvad sålunda för närvarande
utgör ett undantagsförhallande vill motionären nu upphöja till regel, i det
att förslaget går ut på, att sterbhusdelegare och testamentstagare, då de
söka lagfart å fast egendom och ansökningen beviljas eller förklaras hyflande,
alltid skulle vara berättigade att erhålla gemensamt lagfartsprotokoll. Då
enligt utskottets åsigt motionärens förslag, om det vinner framgång, kunde
medföra, att den reda och säkerhet i eganderättsförhållandena, som med lagfartsskyldigheten
afses, skulle kunna äfventyras, håller utskottet före, att
bifall till motionen icke bör ifrågakomma, med mindre synnerligen starka skäl
tala derför. Motionärens hufvudsakligaste skäl för förslagets framläggande
är det, som förekommer i Riksdagens ofvan anmärkta skrifvelse den 1 juni
1887 eller »att i vissa fall kostnaderna för den sökta lagfarten förefalla
oskäligt betungande, såsom om fastigheten är ringa och sterbhusdelegarne
många, då det kan hända, att kostnaderna för lagfarten föga understiga eller
till och med öfverstiga värdet af fastigheten.» Emot detta skäl förekommer
dock, att, sedan Riksdagens omförmälda skrifvelse afläts, förhållandena blifvit
i väsentlig mån förändrade genom de afsevärda lättnader i lagfartskostnaderna,
som derefter blifvit beredda åt dem, livilka genom giftorätt, arf eller testamente
åtkommit fast egendom. Sålunda har genom den af Riksdagens nyssnämnda
skrifvelse föranledda kongl. kungörelsen den 16 december 1887
sterbhusdelegare och testamentstagare medgifvits, såsom ofvan redan nämndt
är, rätt att bekomma gemensam expedition i lagfartsärende, då lagfart å

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

samma rättegångsdag sökes eller derförut blifvit sökt å senare fång, hvarigenom
egendomen i dess helhet öfvergått till en eller flere af delegarne eller
till ny egare. Vidare medgafs genom kongl. kungörelsen den 17 oktober
1887 stämpelfrihet för protokoll angående lagfart å fång till fast egendom
genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet icke
uppgick till 1,000 kronor, och slutligen har genom kongl. kungörelsen den
16 oktober 1891 denna stämpelfrihet blifvit utsträckt till genom nämnda
fång åtkommen fast egendom, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart
sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.

De afgifter, som för närvarande utgå för protokoll angående lagfart å
fång till fast egendom äro, derest egendomen åtkommits genom giftorätt eller
arf och taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, ej uppgår till

1,000 kronor: vid underdomstol å landet lösen för första arket en krona och
för hvarje följande ark 50 öre: samt vid underdomstol i stad lösen för första
arket 2 kronor, för andra arket en krona och för hvarje följande ark 75
öre. Vid alla öfriga fång, så ock då taxeringsvärdet å genom giftorätt eller
arf åtkommen fastighet, hvarå lagfart sökes, uppgår till eller öfverstiger

1,000 kronor, kommer till förenämnda lösen jemväl afgift för stämpel med:
vid underdomstol på landet 2 kronor för första arket och en krona 50 öre
för hvarje ark derutöfver, samt vid underdomstol i stad en krona för
hvardera af första och andra arken och en krona 25 öre för hvarje följande
ark.

Det förefaller utskottet, som om nyssnämnda afgifter icke gerna kunna
antagas under nuvarande förhållanden i någon nämnvärd grad inverka betungande
å lagfartskostnaderna för den, som genom giftorätt, arf eller testamente
åtkommit fast egendom, så att deraf kan hemtas giltigt skäl att, med
utsigt att möjligen äfventyra den trygghet ett ordnadt lagfartsväsen erbjuder,
medgifva sterbhusdelegare och testamentstagare utsträckt rätt till gemensam
expedition i lagfartsärende. Utskottet föreställer sig ock, att i de sannolikt
ytterst sällsynta fall, der värdet å en genom giftorätt, arf eller testamente
åtkommen fastighet är så ringa, att den kostnad, som för närvarande utgår
för protokollet angående lagfart derå, kan anses oskäligt betungande, det
icke gerna kan vara med sterbhusdelegares och testamentstagares fördel förenligt
att behålla egendomen, och då kunna de ju genom att begagna sig
af den utväg, kongl. kungörelsen den 16 december 1887 anvisar, redan nu
erhålla gemensam lagfartsexpedition. Dessutom finner utskottet det vara
oegentligt att, då ändamålet med förslaget synes vara att åt dem, som genom
giftorätt, arf eller testamente åtkommit fastighet af ringa värde, bereda
lättnad i deras lagfartskostnad, gå längre än ändamålet kräfver. Om motionärens
förslag godkännes, blifver emellertid följden, att den, som genom

12 Första Rammar ens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.

giftorätt eller arf åtkommit fastighet till 1,000 kronors taxeringsvärde eller
derutöfver, beredes en, efter nuvarande förhållanden, större lättnad i sin
lagfartskostnad, än den, som genom samma slags fång åtkommit fastighet,
för hvilken taxeringsvärdet ej uppgår till 1,000 kronor. Tages derjemte
hänsyn till andre lagfartssökande, såsom att t. ex. den, som genom köp förvärfvat
en fastighet, måste, då han söker lagfart å sitt fång, vidkännas full
lösen och stämpel för sitt protokoll, huru ringa än egendomens värde må
vara, så framträder en annan oegentlighet hos motionärens förslag, alldenstund
det väl icke torde kunna anföras något rimligt skäl, hvarför den,
som genom giftorätt, arf eller testamente åtkommit en fastighet af måhända
ganska högt värde, skall i fråga om lagfartskostnaden ställas i en gynsammare
ställning än den, som köpt en fastighet af kanske helt obetydligt värde.

På här ofvan anförda skäl får utskottet alltså hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 21 mars 1892.

På utskottets vägnar:

HELMER FALK.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1892.