Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1892:Tfu33 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

N;o 3.

Ant till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. m.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt fråga om befrielse för rust- och rotehållare
från skyldigheten att bekosta soldats sjukvård.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 83) har herr
Gustaf Anderson i Himmelsby, med hvilken instämt herrar C. J. Jacobson,
J. Ericsson och Oscar Larsson, föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta,

»att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täckes taga
i öfvervägande, huru vida icke rust- och rotehållare måtte kunna befrias
från skyldigheten att bekosta så väl soldatens sjukvård som de af honom
använda medikament, samt att den måtte bekostas af honom sjelf; och
att, om sjuk- eller läkarevård för honom skulle behöfvas på hospital, den
der måtte vara fri».

''bill stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Bland de skyldigheter och utgifter, som rust- och rotehållare måste
vidkännas för sina soldater, torde den genom kongl. resolutionerna af den
7 februari 1688, den 18 maj 1090 samt kongl. circuläret af den 4 december
1830 dem ålagda skyldigheten att, då deras soldater, när de vistas
hemma på roten, blifva sjuka, anskaffa läkare samt tillhandahålla skjuts
för densamme både fram och åter mellan läkarens och soldatens hemvist
Bih. till lliksd. Blot. 1*92. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 3.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

och äfven betala de medikament, som af den sjuke soldaten användas,
vore bland dem, som drabba mest ojemnt och som derför torde vara den minst
lämpliga. Ty vederbörande befäl tillämpar denna skyldighet så, att om
en soldat träffas af don olyckan att blifva sinnessjuk och således måste
vårdas på hospital, hans rust- eller rotehållare då måste betala afgiften
för honom der, till dess han från tjensten erhåller afsked. Der finnes
nemligen rust- och rotehållare, som måst utgifva ända till 200 kronor för
dylik sjukvård, och att de kunna drabbas af så stora utgifter för sina
soldaters sjukvård, hoppas jag att ingen skall anse rättvist — att något
således behöfver göras till förekommande af ''dylika missförhållanden torde
rättvisa och billighet fordra. Lämpligaste sättet torde derför vara att
alldeles befria rust- och rotehållare från skyldigheten att för sjuk soldat
bekosta så väl sjukvård som af honom använda medikament».

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4, till hvars behandling
ifrågavarande motion hänvisats, har i sitt utlåtande (n:o 1) erinrat
följande:

»Vid 1886 års riksdag yrkade herr von Baumgarten i en inom
Första Kammaren väckt motion (n:o 2), kitt Riksdagen för år 1887 ville
på extra stat anvisa ett belopp af 30,000 kronor att ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande för att dermed bestrida de omkostnader, som kunde
blifva en följd deraf, att rust- och rotehållare må varda med 1886 års
utgång befriade från skyldigheten att vid deras knekts sjukdom å rusteller
rotehållet hemta läkare och bestrida kostnaderna för medicin’. Statsutskottet,
till hvilket herr von Baumgartens motion remitterades, anförde
i sitt utlåtande n:o 8, att utskottet ingalunda lemnat obeaktadt hvad motionären
anfört; men, enär frågan kräfde en närmare utredning, ansåg
utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärens förslag, helst
der jemväl kunde ifrågasättas, om de af motionären åberopade författningar
numera borde fortfarande gälla eller bibehållas. Och fann utskottet
med anledning deraf skäl föreslå: att Riksdagen må hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, efter utredning i ämnet, tager under öfvervägande,
om och i hvad mån rust- och rotehållare må kunna befrias från
den dem nu åliggande skyldighet att vid knekts sjukdom å rust- och
rotehållet hemta läkare samt bekosta erforderliga medikament».

»Detta utskottets förslag bifölls af Riksdagen, som den 11 maj 1886
aflät till Kongl. Maj:t skrifvelse (n:o 41) i enlighet med utskottets hemställan».

»Sedan Kongl. Maj:t öfver Riksdagens skrifvelse inhemtat yttrande
af kongl. arméförvaltningen och medicinal-styrelsen, har Kongl. Maj:t i
skrifvelse till arméförvaltningen den 20 mars 1891 — med afseende å

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3. 3

dels de kostnader, som, enligt livad arméförvaltningen ådagalagt, skulle
för statsverket uppkomma, derest rust- och rotehållare blefve från ifrågavarande
skyldighet befriade, dels oek de tillfällen att, utan anlitande af
militärläkare, åt soldater, som sjukna å rust- och rotehållen, mot jemförelsevis
billiga afgifter anskaffa vård af civilläkare, hvilka i följd af
de under 1890 års riksdag meddelade förändrade bestämmelser rörande
provincialläkare-institutionen beredts rust- och rotehållare — funnit
Riksdagens nämnda skrifvelse icke böra föranleda någon Kongl. Maj:ts
åtgärd».

Sedan utskottet jemväl erinrat, att herr Gustaf Anderson i Himmelsby
vid 1890 års riksdag, i en af honom inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 191), framstält alldeles enahanda förslag, som nu vore
till utskottets behandling öfverlemnadt, hvilket förslag statsutskottet i sitt
utlåtande n:o 8 hemstält måtte lemnas utan afseende, hvilken hemställan
af Riksdagen bifölls, yttrar utskottet vidare:

»Ehuru utskottet nogsamt inser, att den rust- och rotehållare åliggande
skyldigheten att bekosta soldats sjukvård i rust- eller rotehållet är
betungande, finner utskottet sig likväl ej kunna understödja motionen
deri, att rust- och rotehållare helt och hållet befrias från denna skyldighet
och att genom en dylik befrielse soldaten sjelf skulle bekosta sin sjukvård
å roten. Härigenom komme soldaten, som väl i allmänhet får anses
ega små tillgångar, att mista eu för honom afsevärd tjensteförmån. Fastän
utskottet alltså finner motionärens förslag i denna del icke vara af beskaffenhet
att böra bifallas, synes det dock, som om motionen i ifrigt
vore behjertansvärd. Det antal indelta soldater, som till följd af sinnessjukdom
böra vårdas å hospital, torde ej kunna antagas vara synnerligen
stort. Om derför den bestämmelse meddelades, att sjuk- och läkarevård
å hospital för sinnessjuk soldat komme att vara fri, skulle den minskning
i inkomst å hospital, som deraf blefve en följd, tvifvels utan blifva
ganska obetydlig, då deremot det vore för rust- och rotehållare ganska
känbart, derest skyldigheten att bekosta soldats vård å hospital kan
anses åligga dem».

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

»att förevarande motion måtte på det sätt bifallas,
att Andra Kammaren för sin del beslutar att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huru vida icke rust- och rotehållen må
kunna befrias från den skyldighet att bekosta soldatens
sjukvård å hospital, som nu kan åligga dem, samt

Försia Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande Ko 3.

huru vida icke, om sådan vård för soldat behöfves, den
må vara fri».

Sedan Andra Kammaren den 5 i denna månad, enligt till Första
Kammaren aflåtet • protokollsutdrag, bifallit dess fjerde tillfälliga utskotts
ofvanberörda hemställan, bar Första Kammaren hänvisat ärendet till sitt
tillfälliga utskott n:o 3.

Utskottet finner sig icke kunna understödja den del af motionärens
framställning, som afser att befria rust- och rotehållare från den skyldighet,
som nu åligger dem, att, när soldat under vistelsen på roten insjuknar,
hemta läkare och bestrida kostnaden för medikament, Upphäfvandet
af denna skyldighet synes utskottet med nödvändighet förutsätta,
att på annat sätt blefve om soldatens sjukvård förordnadt, enär billigtvis
icke kan ifrågasättas att beröfva soldaten den honom nu förunnade rätt
till fri sjukvård, utan att bereda honom någon ersättning för mistningen
af denna förmån.

Af hvad ofvan är anfört framgår emellertid att, sedan 188G års
Riksdag, på grund af derom i Första Kammaren väckt motion, i underdånig
skrifvelse den 11 maj samma år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande om och i hvad mån rust- och rotehållare må kunna
befrias från skyldigheten att bekosta soldatens sjukvård, Kongl. Maj:t,
som den 20 mars 1891 förklarat, att, på grund af de stora kostnader,
som för statsverket skulle ifrågakomma, derest rust- och rotehållare från
ifrågavarande skyldighet befriades, Kongl. Maj:t funnit Riksdagens nämnda
skrifvelse icke böra föranleda till någon åtgärd; och ingen anledning
synes således vara för handen förmoda, att Kongl. Maj:t. å en ny skrifvelse
i enahanda syfte skulle fästa större afseende.

Om således motionärens framställning angående befrielse för rustoch
rotehållare från åliggandet att bekosta soldatens sjukvård på roten
ej bör till någon Riksdagens åtgärd föranleda, så torde likväl bestämmelser
vara nödiga för det fall, att soldatens vård å hospital ifrågakomma.
Utskottet anser nemligen tvifvelaktigt, huru vida rust- och roteliållarens
skyldighet att bekosta soldatens sjukvård »pa rotera) innebär förpligtelse
att jemväl bestrida kostnaden för hospitalsmrd. Och äfven om denna
skyldighet rättsligen skulle åligga honom, synes billigheten fordra, att
han blifver Irån densamma befriad, enär, enligt hvad motionären upplyst,
fall lära ha inträffat, då rust- eller rotehållare fått vidkännas en kostnad
af ända till 200 kronor för sinnessjuk soldats våld å hospital, hvilket

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3. 5

uppenbarligen är orimligt Då emellertid soldatens egna tillgångar i
regel torde ^ vara otillräckliga för bestridande af kostnaden för hospitalsvård,
synes önskligt vara, att bestämmelser utfärdas, i syfte att soldats
sjukvård å hospital må vara fri.

Med anledning af hvad ofvan anförts får utskottet hemställa,

att jemväl Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 15 mars 1892.

'' På utskottets vägnar:

HELMER FALK.

iiih. till iliksd. Prof. 1892. 8 Sami.

2 Afd. 1 Pund. 2 1taft.