Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1891:Tfu33 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

t''; l i i f A

.0()0

N:o 3.

lyb > I a S.''tV, *:.‘

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1891, kl. 2 e. na.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:d 1, i
anledning af väckt motion om tillsättande af en kommission
för utarbetande af förslag till vårdanstalter för
sinnessjuke.

t Uti en inom Första Kammaren väckt och till utskottets handläggning
remitterad motion (n:o 44) har herr C, E. Casparssom föreslagit,
»att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
om tillsättande af en kommission af sakkunnige män för att utarbeta
förslag till vårdanstalter (asyler) för sinnessjuke i den utsträckning,
hvari sådana kunna befinnas vara af behofvet påkallade.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Bland de anslag, som af Riksdagen anvisas att utgå genom
ecklesiastikdepartementet, intaga anslagen till de offentliga sjukvårdsinrättningarna
en ej ringa plats, och behofven inom denna de! af förvaltningen
tyckas år efter år blifva allt större. Särskildt gäller detta
om behofven för vården af de sinnessjuke, men detta oaktadt klagas
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 2 Raft. (N:o 3.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

allt jemt, att ett mycket stort antal af dessa sjuke äro i saknad af all
vård, och denna klagan synes icke vara obefogad. Enligt den redogörelse
om denna sjukvård, som lemnas i öfverstyrelsens öfver hospitalen
underdåniga berättelse för av 1888 funnos nämnda år 7,068 sinnessjuke,
som af iäkarne blifvit anmälda i deras rapporter, men styrelsen anmärker,
att summan ej kan anses såsom fullständig, i följd af bristande
uppgifter från presterskapet. Med ledning af en annan uppgift
i samma bilaga, angående antalet vårdade inom hospital eller asyl, kan
antalet af de icke anmälde beräknas till 2,000 å 2,500, så att antalet
sinnessjuke inom hela landet kan antagas uppgå till 9,000 å 10,000,
idioterna oberäknade, hvilkas antal torde uppgå till 5,000 å 6,000.

För att vårda denna stora mängd sinnessjuke, funnos enligt
samma underdåniga berättelse vid 1888 års början inom rikets samtliga
hospital, jemte asylen i Malmö, 2,572 sjukplatser, hvartill under innevarande
år böra tillkomma vid den nya asylen i Lund omkring 600
sjukplatser, således i allt 3,172 sjukplatser, länslasaretten härvid oberäknade.

Att denna tillgång på sjukplatser måste vara otillräcklig för ett så
stort antal sjuke, ligger i öppen dag, och detta förhållande framgår äfven
af det störa antal ansökningar om hospitalsvård, som allt jemt qvarligga
dels hos medicinalstyrelsen, dels hos hospitalsdirektionerna, emedan platser
för de sjuke icke på något sätt kunnat beredas. Det abnorma häri framgår
ännu tydligare vid en jemförelse med förhållandet i vårt grannland
Danmark, der hvarje sinnessjuk, som är i behof af offentlig vård,
kan erhålla plats inom anstalt, under det att hos oss omkring två tredjedelar
måste lemnas utan sådan vård och endast en tredjedel kan erhålla
plats inom anstalterna.

Olägenheterna af detta betänkliga tillstånd ökas ytterligare derigenom,
att det antal sjukplatser, som finnes disponibelt inom hospitalen,
till stor del upptagas af obotligt sjuke, som egentligen skulle öfverflyttas
till asyler, men som i brist på sådana anstalter nu måste fortfarande
stanna på hospitalen. Granska vi de uppgifter angående sjukdomens
bestånd från dess uppkomst, som finnas meddelade i öfverstyrelsens
underdåniga berättelse, så finna vi förhållandet hos de å rikets
samtliga hospital den 31 december år 1888 närvarande sjuke vara
följande: 1* •" omi-m. t,y Bland

2,548 sjuke, som vid årets slut voro qvarliggande, hade
sjukdomens bestånd redan varat från 3 till 10 år hos 795 sjuke, och
öfver 10 år hos 1,008. Sjukdomen hade sålunda varat öfver 3 år hos
sjuttio procent af alla de qvarliggande och öfver 10 år hos nära fyratio

Första Kammarens Tillfälliga Uts/cotts fN:o 3) Utlåtande N:o 3.

procent, hvaraf framgår, att endast, en tredjedel af hospitalens samtliga
sjukplatser varit disponibla för sitt egentliga ändamål. De öfriga två
tredjedelarne hafva varit använda för asylvård.

Att häri ligger en stor misshushållning med statens medel, kan
icke förnekas, då så väl anläggningskostnader, som årliga underhållskostnader
ställa sig betydligt högre vid hospitalen, än som kan vara
nödigt vid asylerna. Vid dessa vårdanstalter kunna nemligen tvenne
sjukplatser erhållas för ungefärligen samma anläggningskostnad, som
vid hospital måste beräknas för en plats, och underhållskostnaden på
asylen bör ej öfverstiga två tredjedelar å tre fjerdedelar af motsvarande
kostnad vid hospital.

Vid Malmö asyl vårdades år 1888 i medeltal 173 patienter dagligen,
med en underhållskostnad af 94,5 öre om dagen emot 1 krona
och 12,2 öre i medeltal vid samtliga anstalterna. Vid en stor asyl med
600 å 800 sjuke bör underhållskostnaden för hvarje sjuk kunna sänkas
ännu betydligt lägre.

Under år 1888 var medeltalet af alla sjuke, som vårdades på
samtliga hospitalen, 2,311, då Malmö asyl icke medräknas, och af hela
detta antal kunna, enligt uppgifterna om tiden för sjukdomens bestånd,
omkring två tredjedelar, eller i rundt tal 1,500 sjuke, betraktas såsom
asylpatienter, för hvilka den dyrare hospitalsvården icke varit af behofvet
påkallad, om vård inom asyl kunnat dem beredas. Hvar och
en af dessa har nu medfört en kostnad af kronor 1: 12,2 per dag eller
för alla under året 614,295 kronor.

Genom asylvård för dessa 1,500 sjuke skulle antagligen minst
30 öre per patient dagligen kunnat besparas, eller för året i rundt tal
164,000 kronor för dem alla.

Att låta en sådan hushållning med statens medel ytterligare
fortgå, synes icke vara lämpligt, helst som denna summa, rätt använd,
skulle varit tillräcklig att betäcka årsunderhållet för ytterligare 400 å
500 sjuke, som nu legat utan all vård; och då det derjemte är till
fullo ådagalagdt, att ett mycket stort antal sinnessjuke, utöfver dem,
som kunna inrymmas på hospital och asyler, faktiskt äro i behof af
offentlig vård, synes det vara af verkligt behof påkalladt, att åtgärder
så snart som möjligt vidtagas för att få till stånd ett tillräckligt antal
vårdanstalter för sådana sjuke.

Hospitalen skulle då kunna befrias från det stora antal asylpatienter,
som nu der äro inrymda, och sålunda blifva i tillfälle att
mottaga nyligen insjuknade patienter, hvarigenom de större kostnader,
som på dem blifvit nedlagda, skulle komma till verklig nytta;» —

Första Kammarens Till fattig a Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

hvarjemte slutligen motionären anmärker, att eu sakkunnig utredning
af hithörande förhållanden måste anses vara af behofvet påkallad,
innan fullständiga förslag till de erforderliga vårdanstalterna kunde
åstadkommas, samt att det såväl i utlandet som äfven i vårt eget land
redan befunnits ändamålsenligt att sådana förslag utarbetats af ett flertal
sakkunnige personer, som gemensamt kunde underkasta alla hithörande
frågor en mogen pröfning.

Innan utskottet går vidare, tillåter det sig att få rätta en liten
oegentlighet i motionen. Platserna vid Lunds asyl äro nemligen icke,
såsom i motionen uppgifves, »omkring 600», utan 684, hvartill komma
ytterligare 20 reservplatser. Likaså kunde väl invändning göras mot
motionärens beräkning af förhållandet mellan underhållsprisen å hospital
och asyl. Visserligen blifva byggnadskost.naderna mycket billigare
för asylerna, och äfven i de egentliga förvaltningskostnaderna kunna ej
så ringa besparingar göras, men kosthållet samt kläder, sängkläder och
annan utredning få ej vara väsentligt olika. Nyköpings hospital hade,
enligt den sista, af motionären åberopade berättelsen, något billigare
underhållskostnader än Malmö asyl. I Nyköping uppgick nemligen
denna kostnad till 88,i öre för dag, under det att den i Malmö belöpte
sig till 94,5 öre. Afses från första klass, som ej finnes i Malmö, är
nog Vadstena hospital fullt så billigt som Malmö asyl. Det är väl
icke fullt i-igtigt att jemföra kostnaderna inom tvenne anstalter, af hvilka
den ena har, men den andra icke har första klassen.

Under sistlidet års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af
herr Gustaf Berg en motion i likartadt syfte och gående ut derpå, »att
Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville låta utreda förhållandet med afseende å
behofvet af vård för de sinnessjuke inom landet samt derjemte angifva
och föreslå det sätt, som må finnas lämpligt till behofvets snara afhjelpande,
utan att allt för stora kostnader för statsverket deraf åstadkommas»;
hvarjemte herr Berg motiverade sitt förslag sålunda:

»Från alla delar af landet klagas öfver det stora antal af sinnessjuka
och vansinniga personer, som ligga utan lämplig vård och som
orsaka kommunerna stora kostnader, under det de derunder sjelfva lida
brist på ändamålsenlig och sakkunnig behandling. Den kongl. stadgan

Första Kammarens Tillf ätliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 3.

af deri 2 november 1883 anvisar vederbörande målsmän att anmäla de
sjuke hos hospitalsdirektionerna för erhållande af plats å hospitalen,
men då sådana ansökningar insändas, erhålles ofta det svaret, att alla
platserna på anstalten redan äro upptagna, så att icke någon sjuk
vidare kan mottagas. Under tiden ligga de sjuke ohulpna, och familjerna,
der sådane sjuke måste qvarstanna, befinna sig i den sorgligaste
belägenhet.

Detta beklagliga förhållande är icke för Riksdagen något nytt.
och obekant, utan det är tvärt om en gammal klagan, som aldrig blitvit
till fullo afhjelpt och som derför äfven år efter år blifvit allt mer högljudd
och äfven allt mer berättigad.

Redan den 16 november 1863 afläto rikets då församlade ständer
en underdånig skrifvelse till Kong]. Maj:t, hvari ständerna anförde, »att
eu temligen allmän klagan öfver hela landet försports öfver bristande
utrymme på hospitalen, och att vid sådant förhållande åtgärder syntes
böra vidtagas från statens sida, för att, om möjligt, äfven åt de olycklige
sinnessjuke söka skaffa nödig omvårdnad, deraf behofvet, efter
hvad rikets ständer erfarit, skulle vara stort».

Kongl. Maj:t anmodade då kongl. serafimerordensgillet att med
anledning af ständernas skrifvelse söka bereda ökadt utrymme för de
sjuke, hvilket äfven ledde dels till nybyggnader och dels till utvidgningar
af några äldre anstalter, men hjelpen var otillräcklig och klagomålen
fortforo. År 1870 inkommo sålunda skrifvelser från landstingen i
Jemtlands, Vesterbottens och Vesternorrlands län med anmälan, att de
sinnessjuke saknade vård, och med hemställan att lämpliga åtgärder
måtte vidtagas för att afhjelpa det trängande behofvet; 1871 gjordes
enahanda anmälan af Stora Kopparbergs läns landsting, och år 1872
begärde Vermlands landsting, att anslag måtte beredas för en vårdanstalt
för sinnessjuke inom länet. Med anledning af dessa förnyade
framställningar infordrade Kongl. Maj:t genom nådig remiss af den 25
oktober 1872 dåvarande öfverstyrelsens öfver hospitalen utlåtande i
ärendet, hvilket äfven afgafs den 6 mars 1873 och hvari en plan meddelas,
hvarigenom ytterligare 405 nya sjukplatser skulle beredas för de
sinnessjuke inom landet.

Af den utredning, på hvilken denna plan stöder sig, framgår,
att vid 1870 års utgång, då rikets folkmängd var 4,168,525, de sinnessjukes
antal ansågs uppgå till omkring 9,000, eller i medeltal 21,7 sinnessjuke
på 10,000 af hela folkmängden.

Sedan denna allmänna utredning gjordes, hafva snart 17 år förlupit,
det af kongl. serafimerordensgillet uppstälda programmet för sjuk -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3,

vårdens utvidgning liar blifvit utfördt, platsernas antal inom de offentliga
anstalterna har fördubblats, men detta oaktadt har klagan öfver
bristande vård för de sjuke icke tystnat utan snarare ökats, att döma
al de meddelanden, som lemnats dels af kommunerna, dels af landstingen,
dels äfven af hospitalsdirektionerna.

Under sådana förhållanden synes vara af behofvet påkalladt, att
en ny och fullständig utredning företages rörande denna för hela landet
vigtig a sjukvårdsfråga, så att det verkliga behofvets omfattning måtte
blifva känd». ö

Uti det utlåtande öfver motionen, som Andra Kammarens första
tillfälliga utskott afgaf, förekommer följande utredning:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 maj 1873
begärt upprättande af eu fullständig plan för ordnandet af hospitalsvården
i riket, framlade Kongl. Maj:t i proposition till följande års
Riksdag en af serafimerordeusgillet '' uppgjord plan till nya hospitalsbyggnader.
Dervid erinrades, att efter utfärdandet af hospitalsstadgan
den 5 mars 1858 dels nya hospital blifvit öppnade vid Konradsberg,
å Hisingen vid Göteborg och vid Hernösand, dels tillbyggnader skett
vid Stockholms hospital samt hospitalen i Vadstena, Upsala och Nyköping,
dels mera omfattande förändringar verkstälts i äldre hospitalsbyggnader,
hvarigenom siukplatserna ökats sedan år 1861 från 1,074
till 1,451. ''

Den med anledning af Riksdagens skrifvelse upprättade planen
omfattade följande hospitalsbyggnader, hvarför kostnaden beräknats till
nedanstående belopp:

nytt hospital vid Lund...... ................................. Kr. 1,504,690: —

utvidgning af hospitalet vid Hernösand ................. » 308,000: —

» » » » Vexiö................. » 77,251: —

nybyggnad vid hospitalet i Upsala................................... » 551,000: —

nytt hospital i Örebro eller Vermlands län ................ » 1,000,000: —

» » i Norr- eller Vesterbotten............................ » 250,000: —

ordnande af asyl i Malmö.................... » 100 000: —

» » » å Hisingen............................... » 200.000: —

Kr. 3,990,941

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o H) Utlåtande N:o 3.

Sjukplatsernas antal skulle derigenom ökas till 2,262.

Riksdagen gjorde ingen anmärkning vid det framlagda förslaget
och beviljade det anslag, Kongl. Maj:t begärt för byggnader under åren
1874 och'' 1875.

Sedermera hafva anslag årligen beviljats, och meddelas här en
öfversigt öfver de belopp, som för ifrågavarande ändamål anvisats från
och med år 1874.

1874

1875

1876 .........

1877 ..... ■<•!'' m .

1878 ..

1879 ..........................................................................................

1880 till nybyggnad vid Upsala hospital ....................

1881 )) » » » » Kr. 160,000:

" inköp af plats för hospitalet

vid Kristinehamn...................

Kr. 900,000
» 700,000
» 200,000
» 300,000
» 350,000
» 92,000

» 170,200

1882 » nybyggnad vid tJpsala hospital » 190,000:
» inköp af plats för hospitalet

vid Kristinehamn .................. » 76,963:

1883 » nybyggnad vid Upsala hospital » 210,281:
» » » Kristinehamn .. » 100,000:

1884 » » » »

» vatten- och afloppsledning vid

Vadstena hospital...................

" inköp af mark vid Göteborgs
hospital..................................

1885 » nybyggnad vid Kristinehamn

1886 » » » »

» tillbyggnad vid Nyköpings

hospital....................................

y> asyl vid Lund ............................

250,000:
» 96,900:

» 17,500:

» 148,570:

)> 52,300:

» 200,000:

» byggnad vid Nyköpings hospital
............................................. » 19,265:

» asyl vid Lund » 360,000:

» 10,000: — » 170,000: -

» 266,963: —
» 310,281: —

» 364,400: —
» 350,000: —

» 400,870: —

» 379,265: —

1887

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

1888 till asyl vid Lund ................... » 311,000: —-

» inköp af plats vid Piteå............ » 25,000: — » 336,000: —

1889 » asyl vid Lund ............................. » 310,750: —

» hospital vid Piteå......................... » 120,000: — » 430,750: —

Vid innevarande års riksdag har Kongl. Maj:t
begärt till fortsättning af arbetena å hospitalet vid Piteå

300.000 kronor och till byggnader vid Vadstena hospital

40.000 kronor, eller tillsammans.............................................. » 340,000: —

Antalet sjukplatser vid hospitalen har till följd af dessa byggnader
betydligt tillväxt. Då det år 1860 endast utgjorde 1,048, uppgick
det år 1873 till 1,451, år 1886 till 2,275 och vid 1888 års slut till
2,572. Om man till sistnämnda antal lägger 44 nya platser vid Nyköpings
hospital, 684 platser vid Lunds under byggnad varande asyl
och 290 platser vid det likaledes under byggnad varande hospitalet vid
Piteå, kommer man upp till ett antal af 3,590 platser.

Att emellertid detta antal icke motsvarar behofvet, är otvifvelaktigt
och framgår icke blott deraf, att, såsom motionären framhåller,
årligen ett betydligt antal inträdessökande måste från hospitalen afvisas
på grund af otillräckligt utrymme, utan ock af eu jemförelse mellan
de befintliga sjukplatserna och de sinnessjukes antal. Enligt öfverstyrelsens
öfver hospitalen berättelse för år 1888 funnos under samma år
inom riket 7,068 sinnessjuke utom 5,456 idioter. Om sjukplatsernas antal
beräknas till 3,590, utgöra de alltså 50,79 procent af de i egentlig
mening sinnessjukes antal. Detta är visserligen en större procent, än
som vid upprättande af 1873 års förslag ansågs behöflig, men erfarenheten
så väl hos oss, som i andra länder har visat, att den är för ringa.
Det synes ock vara en allmän mening både hos läkare och allmänheten,
att behofvet af offentlig sjukvård för de sinnessjuke kräfver ytterligare
åtgärder från det allmännas sida.

Men det synes, som om de sakkunnige i frågan äro ense derom,
att man efter fullbordandet af hospitalet vid Piteå kommer att ega tillräckligt
många hospital för sådana sinnessjuke, som kunna blifva föremål
för kurativ behandling, och att nybyggnader för framtiden böra
afse asyler för obotligt sjuke, Indika kunna byggas och underhållas för
en väsentligt lägre kostnad än de egentliga hospitalen»; —

hvarjemte det tillfälliga utskottet till ytterligare belysning af frågan
åberopar ett. utdrag af vederbörande departementschefs yttrande till stats -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o

rådsprotokollet den 19 mars 1886 angående asylbyggnaden i Lund, af
följande lydelse:

»För att minska kostnaderna för de sinnessjukes vård har man
redan länge ansett, att jemte de egentliga hospitalen borde finnas ännu
en annan form af anstalter med mindre anläggningskostnad och enklare
anordningar, der vissa slag af sinnessjuke kunde få en vård, som för
deras tillstånd vore fullt tillräcklig. Nådiga stadgan angående sinnessjuke
af den 2 november 1883 har äfven föreskrift, att statens anstalter
för sådana sjuke skola bestå af hospital eller kuranstalter och
asyler eller vårdanstalter, samt att å anstalterna af förstnämnda slag
skola intagas sådana sinnessjuke, som anses kunna till helsan återställas
eller förbättras, hvaremot å vårdanstalterna böra intagas kroniskt, mer
eller mindre obotliga sinnessjuke äfvensom med fallandesot behäftade
sjuke, hvilka genom tidtals påkommande sinnessjukdom äro för sig
sjelfva eller andra vådliga, samt under vissa förhållanden jemväl från
barndomen sinnesslöa eller så kallade idioter.

I underdåniga betänkanden af den 18 februari och den 27 mars
1885 har medicinalstyrelsen fäst Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på
det trängande behofvet af att så snart som möjligt undanrödja den brist
på sjukplatser å vårdanstalter, som nu vidlåder sinnessjukvården i
riket, och dervid erinrat om do stora olägenheter och faror, som åtfölja
denna brist. Dessa bestode hufvudsakligen deruti, att sjukplatsernas
antal å hospitalen för närvarande så strängt upptoges af kroniska, mer
eller mindre obotliga sinnessjuke, att hinder deraf uppstode för mottagning
derstädes af nyligen insjuknade botlige, hvilka dels af denna
anledning långa tider måste vårdas i hemmen, der de ofta såsom opålitliga
och våldsamma blefve vådliga för allmänna säkerheten, dels derigenom
beröfvades tjenlig vård under det sjukdomsstadium, som enligt
numera vunnen erfarenhet erbjöde den bästa utsigten för tillfrisknandet;
i hvilket sistberörda afseende erinrats, att, enligt öfverstyrelsens för
hospitalen berättelse för år 1884, under åren 1875—1884 tillfriskningsprocenten
för sjuke, som intagits å hospital inom två år efter sjukdomens
uppkomst, belöpte sig i medeltal för år till 39,8 procent, under
det att berörda procent för dem, hvilkas sjukdom egt bestånd mer än
två år, nedginge till 9,7 procent.

Förutom den indirekta fördelen af att bereda nyligen insjuknade
snart tillträde till hospital genom anordnandet af asyler följde deraf
äfven den stora vinsten, att derigenom sjukplatser å offentliga anstalter
kunde beredas för ett större antal sinnessjuke i allmänhet och på ett
Bill. till Bikscl. Prof. 1891. 8 Sami. 1 Band. 2 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 3.

vida billigare sätt än på annan väg. Att det antal sjukplatser för sinnessjukes
vård, som landet för närvarande egde, vore alldeles otillräckligt,
det vore redan alltför väl kandi. Ville man derför söka afhjelpa denna
brist, måste man i första hand tänka på anskaffandet af vårdanstalter,
hvilka med afseende på arten af de sjuke, som der skulle vårdas, kunde
göras vida enklare och billigare än hospitalen och för hvilka kostnaderna
än ytterligare nedbringades, om de förlädes i närheten af hospital,
med hvilka de i så fall kunde ega gemensam utspisning, administration
och läkarevård m. m., hvarförutom de båda anstalternas inbördes
förhållanden till hvarandra härigenom underlättades»;

och tillägger utskottet: »den uppfattning, som sålunda uttalades
af departementschefen,1 delades af 1886 års Riksdag, som i skrifvelse
till Ivongl. Maj:t yttrade att de skäl, som angifvits för byggande af
asyl för sinnessjuke, hafva synts Riksdagen ådagalägga, att dylika anläggningar
icke kunna umbäras».

Efter denna utredning anmärker det tillfälliga utskottet, att i
fråga om de sinnessjukes antal lemnades årligen genom presterskap^,
uppgifter, som sedan sammanfördes genom öfverstyrelsen för hospitalen;
att derigenom visserligen icke vunnes någon upplysning om huru många
af de utom hospitalen vårdade vore i den ställning att vård i offentlig
anstalt vore behöflig eller skulle ifrågakomma, i fall tillräckligt utrymme
funnes i desamma, men att en särskild undersökning i detta
afseende, hvilken i alla händelser icke kunde blifva tillförlitlig, icke
heller syntes utskottet alldeles nödvändig; a£t, om deremot nya anstalter
upprättades i den mån medel derför kunde beredas, man genom
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan å platser säkrast
skulle vinna erforderlig upplysning i detta hänseende; att, hvad åter
beträffade det lämpligaste sättet för behofvets afhjelpande, det syntes vara
tillräckligt utredt att detta behof ändamålsenligast och billigast tillgodosåges
genom inrättande af flere asyler för sinnessjuke; att, då utskottet
derför icke ansåge anledning vara för handen att yrka på någon
särskild utredning i berörda hänseenden, utskottet trott, att en framställning
i ämnet icke borde kunna ske i annat syfte än att ytterligare
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på det stora behofvet af anstalter
för sinnessjuke, äfvensom begära framläggandet af förslag till sådana
nya anstalters upprättande, men att, ehuru utskottet hyste den mening,
att flere anstalter än redan befintliga eller under anläggning varande
vore af behofvet påkallade, utskottet likväl tvekade om lämpligheten af
att en framställning derom för det dåvarande hos Kongl. Maj:t gjordes,
då nemligen Kongl. Maj:t oafbrutet haft sin uppmärksamhet fäst på

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

ifrågavarande angelägenhet, hvarom de kort efter hvarannan framlagda
förslagen till nya anstalter bure vittne, och då Riksdagen ständigt visat
sig behjerta detta behof och år efter år för ändamålet anvisat betydliga
anslag; på grund hvaraf allt, och då utskottet hyste den öfvertygelse
att Kongl. Maj:t skulle med lika lifligt intresse som dittills
verka för förbättring i sjukvården för de sinnessjuke, äfven om något
särskilt uttalande icke skedde från Riksdagens sida, utskottet hemstälde,
att herr Bergs motion icke måtte till någon kammarens åtgärd
föranleda.

Emot detta utlåtande afgafs en, af herr E. Westin biträdd, reservation
af herr Elowson, som ansåg att utskottets hemställan bort
hafva följande lydelse:

»Utskottet, som funnit, att ett stort antal sinnessjuke icke kunna
blifva å för dessa lämpliga vårdanstalter, i följd af bristande utrymme,
mottagna, och som derjemte anser, att sinnessjuke icke böra någon
längre tid vårdas å länslasaretten; att visserligen de hospital, som redan
finnas eller snart blifva färdiga, äro under den närmaste framtiden tillräckliga
för mottagning af sinnessjuke till kurativ behandling, men att
asyler, som kunna till vård emottaga sådana sinnessjuke, om hvilkas
förbättring ringa eller ingen utsigt finnes, äro i hög grad behöfliga,
hemställer för den skull, att kammaren ville för sin del besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes, efter
föregången utredning angående behofvet af ytterligare vårdanstalter för
sinnessjuke, till Riksdagen framlägga förslag om inrättande af nya
asyler för sådana sinnessjuke, om hvilkas förbättring föga eller ingen
förhoppning finnes.»

Under frågans behandling inom Andra Kammaren förordades
motionen på det kraftigaste af flere under debatten uppträdande talare,
men utskottets hemställan blef likväl efter votering bifallen med 93 ja
emot 56 nej.

Efter denna redogörelse för frågans föregående behandling under
sistlidet års riksdag, öfvergår utskottet nu till eu framställning af sin
egen uppfattning af frågan, dervid till en början utskottet erinrar derom
att, såsom vid en jemförelse emellan den af herr Berg väckta motionen
och den nu föreliggande framgår, dessa motioner skilja sig

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

deruti att, under det att deri i förra motionen ifrågasatta utredningen
afsett att få utrönt behofvet af ytterligare vårdanstalter för de sinnessjuke
i allmänhet eller både hospital i egentlig mening och så kallade asyler,
utredningen enligt den senare motionen skulle inskränka sig endast till
behofvet af nya asyler — eu skilnad, som synts utskottet desto hellre
höra här framhållas, som — utom det att, derest åt frågan redan under
förra riksdagen gifvits den begränsning, som densamma nu i herr
Casparssons motion erhållit, resultatet må hända skulle hafva utfallit på
annat och för motionärens syfte mera tillfredsställande sätt, än som blef
händelsen — den utredning, som här ofvan förekommit, synes gifva vid
handen att, om redan befintliga eller under anläggning varande hospital
blefve upptagna uteslutande af sådana sinnessjuke, hvilka lämpligen
böra utgöra föremål för kurativ behandling, inrättandet af ytterligare
anstalter af sådan beskaffenhet åtminstone tills vidare icke är af
behofvet påkalladt. .

Att åter behofvet af nya asyler för sinnessjuke i vårt land
är fullt så stort, som af motionären uppgifves, tror sig utskottet
med all sannolikhet kunna antaga. De af presterskapet verkstälda
räkningarna af sinnessjuke äro, såsom också i utskottsbetänkandet vid
förra riksdagen framhölls, mycket ofullständiga och lemna således
icke fullt tillförlitlig ledning för bedömandet af det verkliga antalet
sinnessjuke. Enligt utskottets förmenande torde man komma sanningen
temligen nära, om man antager att i vårt land, liksom i Europa
i allmänhet, 3—4 om icke 5 sinnessjuke belöpa på hvarje tusental
invånare, dervid dock jemväl de idioter, som äro i behof af anstalts
vård, medräknas. Med vår befolkning af i rundt tal 4,750,000, skulle
vi alltså hafva minst 14,250 sinnessjuke. Af erfarenheten bestyrkes
i alla händelser, att antalet sinnessjuke öfverallt befunnits större, ojemförligt
större, när räkningen gjorts af sakkunnige än då, såsom hos
oss, andra verkstält den. Ville staten bekosta en räkning genom fackman
inom ett mindre, men ej allt för litet område, t, ex. ett af våra län,
skulle _ man antagligen få se helt andra resultat än de hittills vunna.
I förbigående må erinras, att naturligtvis alla sinnessjuke icke behöfva
vård å anstalt, men i länder, der tillfälle till sådan vård i tillräcklig utsträckning
finnes, visar det sig dock att de mer och mer samlas, i anstalterna.
Stödjer man sig på erfarenheten i andra länder, t. ex. England,
så kommer man till det resultat, att, äfven om 10,000 platser i
våra hospital och asyler vore disponibla, dessa ändock icke blefve tillräckliga
för emottagandet af alla sinnessjuke, som lämpligen böra vara
föremål för anstalts vård. Enligt sista engelska »Blå boken» angående

Första. Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

sinnessjuke, utgifven sommaren 1890, vårdades den 1 januari samma år
79,810 sinnessjuke å Englands offentliga och privata anstalter, under
det att endast 6,257 funnos qvar i de enskilda hemmen, hos »slägtingar
och andra». Denna sista siffra auses dock vara afgjordt för liten. Englands
befolkning angifves samtidigt — eller, noga räknadt, sex månader
senare — hafva uppgått till 29,407,649. Skulle vi här i Sverige inom
anstalter vårda proportionsvis lika många sjukesom engelsmännen, uppgänga
antalet behöfliga platser till nära 13,000 i stället för de 10,000,
som här ofvan antagits behöfva vård i anstalt. Och anstalt kan hos oss
anses liktydig med offentlig sådan, ty vi sakna ju nästan alldeles privatanstalter.

Vårt land är således i mycket stort behof af ökade anstalter för
sinnessjuke. Att det i synnerhet är för de obotliga, man behöfver bereda
plats, och att våra hospital äro tillräckligt stora för de akuta botliga
fallen är redan förut anmärkt. Också har det trängande behofvet
af ökad vård för våra sinnessjuke ingalunda blifvit förbisedt af hospitalöfverstyrelsen,
som fast hellre flere gånger gjort framställningar till
regeringen om nya och utvidgande af våra äldre vårdanstalter. Huru
många »expektanter» för närvarande än må vara till intagning anmälda
såväl hos hospitalsöfverstyrelsen som hos hospitalsdirektionerna — i Lund
lärer antalet uppgå till icke mindre än 60, de för asylvård anmälde
oberäknadt — skulle desses antal dock antagligen vara vida större, om
ej kännedomen om öfverfyllnaden vid våra hospital hindrade mången
att försöka begära hospitalsvård för behöfvande sjuke. Kändt är också,
att ofta olyckor inträffa i hemmen, emedan man der nödgas, i brist på
utrymme vid vårdanstalterna, qvarhålla sjuke, som äro vådliga för både
sig och andra.

Att det sålunda ådagalagda behofvet af nya asyler för sinnessjuka
snarast möjligt bör afhjelpas, kräfves både af humanitära
skäl samt af statens eget och kommunernas gemensamma intressen.
Äfvenså håller utskottet före, att en fullständig plan för ordnandet
af denna magtpåliggande angelägenhet bör uppgöras för att sätta
Riksdagen i tillfälle att bedöma både det omfång, i hvilket inrättandet
af nya asyler erfordras, samt tidsåtgången och kostnaden derför.
Att jemväl rätta tidpunkten för uppgörandet af en sådan plan
nu är inne, synes utskottet framgå af det kända förhållandet, att den
med anledning af Riksdagens begäran i skrifvelsen den 22 maj 1873
för Riksdagen senast framlagda och af densamma godkända mera omfattande
plan för anläggning af nya och utvidgning af gamla hospitals -

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

byggnader numera i det närmaste är genomförd, i det att nemligen
endast fullbordandet af hospitalet i Piteå, hvilket dock inom två år
härefter blifver färdigt, återstår. Att åter denna nya plan bör föregås
af en utredning rörande antalet vårdbehöfvande sinnessjuke, faller af
sig sjelf. Deremot synes det utskottet väl kunna ifrågasättas, huruvida,
såsom motionären föreslagit, för åstadkommandet af en sådan utredning
och uppgörandet af eu derpå grundad plan till inrättandet af nya erforderliga
asyler, tillsättandet af en särskild komité må finnas vara
oundgängligen nödvändigt. Visserligen eger det nemligen sin läglighet,
att, såsom flera gånger framhållits, de af presterskapet meddelade uppgifter
å sinnessjuke, såsom upprättade af icke sakkunniga personer,
lida af mycken bristfällighet, men utskottet föreställer sig, att dessa
bristfälligheter till stor del skulle kunna afhjelpas, om dels föreskrift
lemnades derom att de ifrågavarande uppgifterna skulle affattas i enlighet
med bestämdt formulär af ungefär samma beskaffenhet, som enligt
kongl. stadgan den 2 november 1883 finnes stadgadt för sådana af presterskapet
meddelade uppgifter, hvilka skola biläggas ansökningar om hospitalsvård,
och dels vidare det uppdroges åt förste provinsialläkarne i
länen att, hvar för sitt län, insamla och granska uppgifterna. Enligt
utskottets förmenande skulle dessa uppgifter efter sålunda undergången
bearbetning i förening med de ytterligare upplysningar, som af de
hospitalsöfverstyrelsen underlydande myndigheter kunde lemnas, komma
att bilda ett användbart material, på hvilket hospitalsöfverstyrelsen borde
kunna grunda och regeringens pröfning underställa ett fullständigt förslag
i ämnet, och såmedelst ifrågavarande angelägenhet komma att ordnas
på ett tillfredsställande sätt, utan att ett tidsödande och kostsamt
komitéarbete derför behöfde tagas i anspråk, lika litet som sådant ansågs
påkalladt af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 22 maj 1873,
oaktadt den deraf föranledda och endast af serafimer-ordensgillet upprättade
plan till nya hospitalsbyggnader var af vida större omfattning,
än som nu synes behöfva ifrågakomma. Att hospitalsöfverstyrelsen vid
pröfningen af alla de på frågan inverkande förhållanden jemväl kommer
att taga i öfvervägande frågan, huruvida icke ett eller flere af våra
nuvarande hospital lämpligen böra kunna användas till asyler och i
stället nya mindre kuranstalter för de botliga sinnessjuke inrättas, så
att särskild framställning i sådant syfte icke behöfver göras, anser utskottet
böra kunna förutsättas redan af det skäl att, efter hvad utskottet
inhemtat, vidtagandet af en dylik anordning från sakkunnigt
håll blifvit ifrågasatt.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande Ko 3. 15

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herr Casparssons motion måtte på sådant sätt bifallas,

att Första Kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen må i skrifvelse till Ivongl. Magt anhålla, att
Kongl. Maj:t, efter föregången erforderlig utredning,
måtte så snart ske kan för Riksdagen framlägga förslag
till ordnandet af nya asyler för sinnessjuke i den
utsträckning, som af behofvet påkallas.

Stockholm den 14 april 1891.

På utskottets vägnar:
CURRY TREFFENBERG.